Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande skogselds släckning. Lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom Andra Kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, hvilka afse ändrade bestämmelser rörande skogselds släckning.

1903-05-07 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:55, Utlåtande i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande skogselds släckning. Lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom Andra Kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, hvilka afse ändrade bestämmelser rörande skogselds släckning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

1

tf:o 55.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1903, kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser

rörande skogselds släckning.

Lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom Andra Kammaren

väckta, till utskottet hänvisade motioner, hvilka afse ändrade bestämmelser

rörande skogselds släckning.

Den ena af dessa motioner, n:o 26, har afgifvits af herr A. Wiklund

och är af följande lydelse:

»Oaktadt frågan om förändrade bestämmelser till förekommande och

hämmande af skogseldar behandlats af såväl 1868—1870 års skogskommitté

som af 1874, 1879 och 1902 års Riksdagar samt oaktadt värdet af skogarne

ökats för hvarje år som gått, hafva ännu inga åtgärder, utom hvad af ålder

funnits, vidtagits för att skydda denna värdefulla och dyrbara egendom

mot brandskada. Stora arealer af skogsmark härjas årligen af skogsbrand

såväl å de allmänna som de enskilda skogarne, och ej utan skäl har det

påståtts, att vida mer skog blifvit förstörd genom skogsbrand än som fallit

för yxan. Skadorna å de härjade områdena växla efter eldens styrka och

skogens beskaffenhet, men störst blir förödelsen af skogen i yngre skogsbestånd,

där ungskogen i regel dukar under för den allt förhärjande skogsbranden.

För den större skogsägaren kan väl skadan mången gång uppskattas

till höga belopp utan att ändock verka så tryckande, men för den

Bill. till Rilesd. Prot. 1903. 7 Sami. 47 Haft. (N:o 55.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

mindre skogsägaren måste det vara kännbart att utan eget förvållande på

några timmar se sin dyrbaraste egendom, skogen, hvilken han vårdat och

sparat, härjad och förstörd af skogsbranden. Men skadorna å de sålunda

sköflade områdena sträcka sig ej blott till skogsbeståndet, utan äfven själfva

marken lider af en stark skogsbrand, i synnerhet å mager och torr jordmån

samt å bergbunden mark. Själfva mull-lagret förstöres till större eller

mindre del, så att å stenbunden mark endast de hvita stenarne titta fram

och det härjade området företer en hemsk och ödslig anblick. Årtionden,

för att icke säga århundraden, skola förgå för att återställa hvad som på

några timmar å ett sådant område gått förloradt. Det måste därför vara

en bjudande plikt att genom en för ändamålet lämpad lagstiftning söka

förekomma skogseldar samt, då dessa uppstå, hämma deras framfart.

De enda lagbestämmelser i berörda hänseenden, som för närvarande

äro att tillgå, återfinnas i 15 kap. byggningabalken och 19 kap. strafflagen.

I förstnämnda lagrum stadgas: att vissa försiktighetsmått skola

iakttagas vid bränning af svedjeland samt förbud att å sådant tända eld i

stark blåst, stor torka eller hetta, vid påföljd, om ock skada ej sker, af

10 dalers (5 kronor) böter, att om vägfarande man, eller om någon för

annan orsak än svedjande tänder upp eld ute på marken och ej sedan väl

släcker densamma, vare böter 20 daler (10 kronor), att, om så förfares

under stark blåst eller långsam torka, eller där skog och annat kan itändas,

vare böter 40 daler (20 kronor), att, då skogseld uppkommer, grannar och

socknemän skola skynda dit och släcka vid bot af 2 daler (1 krona), att,

om faran tilltager, underrättelse skall gifvas till närmaste kronobetjänt, som

skall utsända budkafle, hvilken ej får nedläggas vid bot af 10 daler (5

kronor), att af hvart matlag en man skall komma till brandstället med

redskap vid bot af 5 daler (2 kronor 50 öre), att om någon kommer för

sent eller träder från sitt arbete och ställe förrän lof gifvits, vare bot 3

daler (1 krona 50 öre), samt att, när elden är dämpad, kronobetjäningen

skall förordna vissa män, som där hålla vakt till dess att ingen fara är.

Sistnämnda lagrum innehåller straffbestämmelser för uppsåtlig! anläggande

och för vållande af skogseld, varande straffet i senare fallet fängelse eller

böter, men i förra fallet straffarbete under längre eller kortare tid.

Redan den omständigheten, att dessa bestämmelser icke undergått

någon förändring allt sedan lagen utfärdades och således äro byggda på

äldre tiders enklare förhållanden, torde i betraktande af de förändringar,

hvilka värdet af skogarne undergått, få anses utgöra tillräckligt skäl för

den åsikten, att desamma, äro föråldrade och otillfredsställande. I all

synnerhet hafva bötesbestämmelserna, hvilka icke stå i något rimligt för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 3

hållande till vare sig värdet å den egendom, som vid yppade tillfällen

af skogseld står på spel, eller till den ersättning, som numera lämnas för

frivilligt åtaget arbete, icke förmått att lämna någon den ringaste trygghet,

och är det därför oförklarligt, att de så länge kunnat orubbade få kvarstå.

Bestämmelserna i öfrigt äro också så sväfvande, att tillämpningen af desamma

säkerligen erbjuder åtskilliga svårigheter i afseende på hvilka

personer skyldigheten att vid skogseld komma tillstädes åligger, och

hvithet ansvar som bör drabba den försumlige. Att befolkningen det

oaktadt i allmänhet varit villig att bidraga till hämmande af skogseldar,

torde mera få tillskrifvas ett hos samma befolkning förefintligt rättsmedvetande

samt en allmer utbredd åsikt om det stora värde, som ligger i

skogarne, än kännedomen om de bestämmelser, hvilka i nyss åberopade

lagrum finnas.

Men äfven i andra afseenden äro bestämmelserna alltför otillfredsställande.

I först anförda lagrum stadgas skyldighet för såväl skogsägare

som för dem, hvilka äro i saknad af skog, att biträda vid släckning af

skogseld. Denna skyldighet drabbar sålunda äfven arbetare, handtverkare

och torpare, hvilka under dagar och veckor kunna få, med uppoffrande af

sin egen dagspenning, utgöra arbete för att skydda andras, vare sig statens

eller enskildes egendom. Att någon ersättning kunde beredas åt dem,

som nödgas offra tid och arbete för släckning af skogseld, vore därför

endast förenadt med billighet och rättvisa och utan tvifvel därjämte

ägnadt att genom den större beredvillighet att genast infinna sig vid

brandstället, som häraf uppstode, främja ett hastigare dämpande af uppkommen

eld. En sådan ersättning vore dess mera berättigad, som det

företrädesvis är i de egentliga skogsbygderna skogseldar i större omfattning

uppstå och det arbete, som kräfves, ofta afser att skydda statens

egna skogar.

Eldigt nu gällande bestämmelser åligger skyldigheten att infinna

sig vid brandstället förutom »hvar ryttare, soldat och båtsman» endast

»en man af hvart matlag». Ingen hänsyn tages till huruvida den ene kan

förfoga öfver flere arbetskrafter än den andre, utan skyldigheten eller tvånget

att biträda vid släckningen är lika för »hvart matlag». Redan detta kunde

vara tillräckligt skäl för eu närmare precision af skyldigheten att biträda

vid släckning af skogseld, men besinnar man vidare, hvilken oerhörd fara

som vid dylika tillfällen är för handen samt huru nödigt det är att genast

söka hämma eldens framfart i dess början, så torde detta utgöra ytterligare

ett skäl för att utsträcka skyldigheten till eu hvar, som icke kan visa laga

förfall för sitt uteblifvande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Insikten om det stora fördärf, som skogseldarna åstadkomma, angelägenheten

af skogarnas bevarande samt den fullständiga saknaden af betryggande

lagbestämmelser till förekommande och hämmande af skogseldar,

ha under senare tider föranledt eu del kommuner inom de norrländska

länen att själfva vidtaga åtgärder för hämmande af faran. I sådant syfte

hafva brandfogdar eller tillsyningsman blifvit tillsatta för att, där eld

yppade sig inom deras distrikt, skyndsamt tillkalla närboende befolkning

och genom ett kraftigt ingripande redan i början förebygga eldens vidare

spridning samt att genast underrätta närmaste kronobetjänt om eldens

yppande. Äfven domänstyrelsen lärer hafva vidtagit en sådan åtgärd beträffande

kronoskogarna i de norrländska länen, hvarjämte liknande anordningar

lära finnas inom grannlanden Norge och Finland. Eu sådan åtgärd

torde säkerligen få anses välbetänkt, i synnerhet inom de egentliga, glest

befolkade skogsbygderna, men föreskrifter saknas, huru dessa på sådant sätt

utsedde personer skola komma i åtnjutande af samma hägn och vitsord

som t. ex. de af vederbörande länsstyrelser tillsatta tillsynings- eller polismän.

På grund af livad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung! Maj: t hemställa, det täcktes

Kung! Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring

af nu gällande föråldrade föreskrifter till förekommande och hämmande af

skogseld, i syfte dels att skyldigheten till inställelse vid släckning af skogseld

måtte utsträckas, dels att tydligare bestämmelser om Indika denna

skyldighet åligger må meddelas, dels att föreskrifter må meddelas angående

anställande af brandfogdar eller tillsyningsmän, hvilka böra åtnjuta samma

vitsord som af Konungens befallningshafvande förordnade polismän, dels

att ersättning må beredas dem, hvilka på kallelse inställa sig vid brandstället

och dels till skärpta bestämmelser om straffpåföljd för dem, som

underlåta att inställa sig vid och biträda med släckning af skogseld.»

I motion n:o 100 har herr A. Olsson i Mårdäng till en början delvis

återgifvit 1902 års lagutskotts yttrande öfver en då väckt motion om

skärpt straffpåföljd för underlåtenhet att biträda med släckning af skogseld

samt vidare anfört följande:

»Att ifrågavarande lagbestämmelser äro föråldrade och otillfredsställande

har erfarenheten också till fullo ådagalagt, hvarför alla skäl

synas tala för nödvändigheten af en fullständig omarbetning af desamma.

I likhet med lagutskottet anser jag det vara af synnerlig vikt, att

gränserna för skyldigheten att deltaga uti skogselds släckning noggrant

fastställas. Därvid borde dock enligt min mening tagas under ompröfning,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 5

huruvida icke någon skillnad bör stadgas mellan skyldighet att deltaga

uti det egentliga hämmandet af utbruten skogseld och i det därefter följande

eftersläckningsarbetet, hvilket stundom kan kräfva lång tid.

Då missnöjet med nu gällande bestämmelser grundar sig därpå, att

skyldigheten i fråga är för alla lika utan afseende på om man äger tusentals

hektar skogsmark, som hotas af utbruten skogseld, eller om man icke

äger en enda kv.-meter, synes icke ringa vikt ligga därpå, att mera rättvisa

grunder för berörda skyldigheter fastställas, eller, om detta i särskilda

fall skulle möta oöfverstigliga svårigheter, att rätt till någon ersättning i

dylika fall må tillerkännas dem, som icke äga skogsmark.

T fråga om kallelse till att taga del uti hämmandet af uppkommen

skogseld torde kunna ifrågasättas, om ej befogenhet att utfärda sådan bör

tillerkännas den eller dem inom socken på landet, som vederbörande å

kommunalstämma därtill utse. Uti vidsträckta kommuner (socknar) och

i all synnerhet om länsmansdistriktet utgöres af två sådana, kan, i brist

på erforderligt manskap, elden få ganska lång tid att ohejdad rasa. I

detta afseende synes den norska lagstiftningen gå i den af mig antydda

riktningen.

Beträffande utkommendering af militärmanskap, angående hvilken en

motionär vid 1902 års riksdag hemställde, skall jag icke uttala någon

mening i allmänhet, men det synes dock kunna ifrågasättas om icke i de

fall, där skogseld uppkommit å kronans skogsmark eller hotar sådan, utkommendering

af militärmanskap att biträda vid eldens släckning borde

vara icke blott tillåten, utan jämväl föreskrifven.

Att på förevarande område åstadkomma en nöjaktig lagstiftning

torde emellertid utgöra en så svårlöst fråga, att den i sitt nuvarande läge

bör till förberedande behandling öfverlämnas till Kungl. Maj:t.

På grund af hvad här ofvan är anfördt, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag,

innefattande föreskrifter rörande skogselds släckning.»

I herr Olssons motion har herr O. Emthén instämt.

Såsom äfven nästlidet års lagutskott i sitt ofvan omförmälda utlåtande

framhöll, äro de nuvarande lagbestämmelserna angående släckning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

af skogseld i flere hänseenden föråldrade och otillfredsställande. Sålunda

äro stadgandena om skyldigheten att deltaga i sådan släckning byggda på

äldre tiders förhållanden, och det låter sig numera knappast göra att med

ledning af dessa stadganden komma till någon bestämd uppfattning om

hvilka personer det i ett visst fall åligger att inställa sig för berörda

ändamål, och livilka ansvaret skall drabba i händelse af underlåtenhet

härutinnan. Tillämpningen af nämnda stadganden är därför förenad med

synnerliga svårigheter. Huru man än må tolka bestämmelserna i ämnet,

äro de dessutom i allmänhet ej tillräckliga, för att man med stöd af dem

skulle kunna åstadkomma erforderligt släckningsmanskap, och detta med

den skyndsamhet, som i dylika händelser är af så stor vikt. På grund af

bestämmelsernas otydlighet torde ansvar sällan kunna åläggas för underlåtenhet

att efterkomma desamma, och de böter, som finnas stadgade, äro för öfrigt

begränsade till sådana belopp, att någon kraftigare verkan af det straff,

hvartill den tredskande kan blifva fälld, icke lärer vara att emotse. På

samma gång den nuvarande lagstiftningen alltså lämnar mycket öfrigt att

önska i fråga om tydlighet och effektivitet, kan man hysa berättigad tvekan

om rättvisan af de grunder, hvarpå densamma hvilar. Äfven om man

anser släckning af skogseld utgöra en angelägenhet af den beskaffenhet, att

det fortfarande bör vara en allmän medborgerlig förpliktelse att däri deltaga,

bör det nämligen erkännas, att fullgörandet af denna förpliktelse

mången gång kan vara mycket betungande. Billighetsskäl synas därför

tala för att personer, hvilkas medverkan kräfves för släckning af skogseld,

utan att de däraf själfva hafva intresse, skulle, när förhållandena sådant påkallade,

äga rätt till någon ersättning för sitt arbete och sin tidspillan.

Gällande lagstiftning innehåller emellertid icke några föreskrifter i sådant

syfte.

De bristfälligheter, som sålunda vidlåda förevarande bestämmelser,

synas utskottet så mycket mera förtjäna uppmärksamhet, som erfarenheten

nogsamt visat, hvilken skada skogseldarna, särskildt i de norra delarna af

vårt land, kunna förorsaka. Frågan om åvägabringande af lämpliga föreskrifter

till hämmande af sådana eldar är därför af stor nationalekonomisk

betydelse, och äfven i sin egenskap af skogsägare har staten härvid viktiga

intressen att bevaka. Enahanda behof har i vårt grannland Norge redan

föranleda att dessa förhållanden ordnats genom en särskild lag af den

27 juli 1896.

Utskottet finner alltså en revision af bestämmelserna i ämnet vara

behöflig och önskvärd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

7

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga, förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser

rörande förekommande och släckning af skogseld.

Stockholm den 7 maj 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta

ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:107 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande förekommande och släckning af skogseld. s. 9 i texten