Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
1903-02-13 · 90 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 83 av 90 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1903:3, Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1903, kl. 1 e. m.
Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(l:a U. A.)
Ordinarie anslag.
Svea hofrätt med därunder lydande justitiestat.
l:o) I den till Riksdagen den 14 januari innevarande år aflåtna
proposititionen angående statsverkets tillstånd och behof har Kungl. Maj :t,
under åberopande af statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 12 i samma månad, uti punkten 1 under andra hufvudtiteln
föreslagit Riksdagen att i och för bildande af en ny domsaga
med benämning Gellivare domsaga anslaget till häradshöfdingarne under
Svea hofrätt måtte ökas med 7,800 kronor; och komme i händelse af
bifall härtill, det i nu gällande riksstat under rubrik »Svea hofrätt med
därunder lydande justitiestat» uppförda anslag, 677,687 kronor, att förhöjas
till 685,487 kronor.
Till åberopade statsrådspx-otokollet har statsrådet och chefen för
justitiedepartementet uti förevarande ärende anfört följande.
»I underdånig skrifvelse den 2 december 1901 bär Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län väckt förslag därom, att
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 3 Häft. (N:o 3.) 1
Angående
bildande
af en ny domsaga
inom
Norrbottens
län.
[1-]
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
inom nämnda län en ny domsaga, med benämning Gellivare domsaga,
måtte bildas genom utbrytning af Enontekis och Juckasjärvi tingslag
från Torneå domsaga, Gellivare tingslag från Kalix domsaga och Jockmocks
tingslag från Luleå domsaga, äfvensom hemställt, att Eders
Kungl. Magt täcktes föreslå Riksdagen att å ordinarie stat bevilja för
domhafvanden i den föreslagna domsagan lön 4,500 kronor, tjänstgöringspenningar
2,300 kronor och förvaltningsbidrag 2,900 kronor eller tillhopa
9,700 kronor.
Till stöd för detta förslag har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
framhållit, hurusom under den tid, som förflutit från år 1876,
då Norrbottens län erhöll sin nuvarande judiciella indelning, de förhållanden,
på hvilka denna indelning grundats, undergått väsentlig
förändring. Sålunda hade genom norra stambanans utsträckning länets
skilda delar blifvit närmare förbundna med hvarandra och det öfriga
riket. V idarc hade genom anläggning af järnväg emellan Luleå och
Gellivare de rika malmtillgångarna i Gellivare malmberg kunnat blifva
föremål för bearbetning, och de förhoppningar, hvilka anknöte sig till
den under anläggning varande järnvägen emellan Gellivare och Ofoten,
hade framkallat lif och rörelse i trakter, som för några få år sedan
utgjort fullkomliga ödemarker. Den inträdda utvecklingen åskådliggjordes
bäst af den ökning i länets folkmängd, som efter ofvanberörda
tidpunkt ägt rum. Folkmängden å länets landsbygd, hvilken
den 31 december 1875 utgjort endast 78,109, hade den 31 december
1900 uppgått till 121,062, utvisande en ökning af omkring 55 procent.
Till denna ökning hade länets lappmarker i främsta rummet bidragit,
enär folkmängdssiffrorna därstädes vid nvssberörda båda tidpunkter
ufgjort respektive 12,509 och 27,976, motsvarande eu ökning af i det
närmaste 124 procent. Denna ökning i folkmängd hade helt naturligt
framkallat ökning i de göromål, hvilka voro förenade med de särskilda
domsagornas förvaltning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har vidare erinrat, att
vid bedömandet af föreliggande fråga hänsyn borde tagas ej blott till
folkmängden samt antalet mål och ärenden inom de särskilda domsagorna,
utan äfven till dessas areal. Ju större omfattning en domsaga hade,
i desto större utsträckning upptoges domarens tid af resor inom domsagans
skilda delar, under hvilka domaren blefve mer eller mindre
otillgänglig för dem, hvilka vore i behof af hans ämbetsåtgärder. I
detta hänseende medförde omfattningen af Torneå domsaga de största
olägenheterna. Denna upptoge en areal af 320.6 2 kvadratmil och dess
innevånareantal hade den 31 december 1900 uppgått till 24,624,
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
3
hvilken siffra under år 1901 ökats med inemot 2,000. Domsagan
vore delad i sex tingslag med tingsställena belägna på respektive 0.2,
7.4, 13.5, 18.3, 29.3 och 39.9 mils afstånd från domarens hemvist vid
Haparanda. Något förmånligare gestaltade sig förhållandena vidkommande
Kalix domsaga. Dess areal, fördelad på fyra tingslag, utgjorde dock
237.74 3 kvadratmil med aflägsnaste tingsstället beläget på 22 mils afstånd
från domarens boningsort, och hade innevånareantalet i domsagan
vid 1900 års slut varit 38,007. Luleå domsaga, indelad i tre tingslag,
omfattade i det närmaste samma areal som Kalix domsaga samt hade
vid 1900 års slut haft 29,508 innevånare. Om härtill toges i betraktande,
att förhållandena numera oafvisligen påkallade ökadt antal lagtima ting
i Juckasjärvi, i Gellivare och i Jockmocks tingslag, hvarigenom vederbörande
domares tid och krafter komme att ytterligare tagas i anspråk,
måste en ändring i länets nuvarande judiciella indelning anses af behofvet
i hög grad påkallad. Den föreslagna nya domsagan komme visserligen
att omfatta eu väsentligt större areal än någon af de nuvarande domsagornas,
nämligen icke mindre än 570.103 kvadratmil, men då densamma
till öfvervägande del utgjordes af ofvan odlingsgränsen belägna
öde kronoöfverloppsmarker, samt dess innevånareantal till en början
icke mycket komme att öfverstiga 20,000 och dess olika delar blefve
genom järnväg förbundna med hvarandra, hade Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ansett den ifrågasatta nya domsagans vidsträckta
omfattning ej böra tilläggas någon afgörande betydelse vid ärendets
pröfning. Efter utbrytningen skulle Torneå domsaga omfatta 113.8 7
kvadratmil med omkring 20,500 innevånare, Kalix domsaga 68.6 8 6
kvadratmil med omkring 26,500 innevånare och Luleå domsaga 41.118
kvadratmil med omkring 25,500 innevånare.
Vidkommande aflöningen till domhafvanden i den nybildade domsagan
bär Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande framlagt en i enlighet
med de principer, som tillämpats vid senaste reglering af häradshöfdingarnes
löneförmåner, uppgjord beräkning, grundad på innevånareantalet
i den blifvande domsagan samt de i chefens för justitiedepartementet
årsberättelser meddelade uppgifter angående målens och ärendenas
antal inom de särskilda tingslag, af hvilka den nya domsagan skulle
komma att bestå, äfvensom andra på frågan inverkande förhållanden.
Jämlikt denna beräkning kunde enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
åsikt tjänstgöringspenningarna icke skäligen sättas lägre än
2,300 kronor, och måste förvaltningsbidraget, då den påräkneliga sportelinkomsten
icke kunde antagas komma att öfverstiga 1,300 kronor, under
det de med domsagans förvaltning förenade utgifterna beräknats uppgå
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
till omkring 4,200 kronor, bestämmas till minst 2,900 kronor. Då
domhafvandena uti nu ifrågavarande tre domsagor, särskildt med hänsyn
till den väsentliga stegring, som lefnadskostnaderna i Norrbotten j>å
senare tider undergått, måste anses äga berättigade anspråk på att
bibehållas vid de från statsverket till dem nu utgående kontanta aflöningstörmåner,
ansåg Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande medel för
aflöning af domliafvanden i den nybildade domsagan böra utan minskning
af de nuvarande tre häradshöfdingarnes tjänstgöringspenningar
och förvaltningsbidrag anvisas af statsverket, dock borde därvid beräknas,
att genom den föreslagna utbrytningen statsverkets kostnader
för urtima ting i brottmål måste antagas komma att afsevärdt nedgå.
Innevåuarne i samtliga tingslagen inom Torneå domsaga, livilka
lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet, äfvensom nämnda tingslags
häradsrätter och en tillförordnad domhafvande, som vid tiden för yttrandenas
afgifvande förestått domsagan, hafva förordat det af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande framställda förslaget, hvaremot ordinarie domhafvanden
i samma domsaga ansett frågan om bildandet af en ny
domsaga lämpligen kunna anstå, intill dess det visat sig, huru förhållandena
inom de nordligaste socknarne komme att utveckla sig, särskildt
i afseende å de vid gruffälten uppväxande större samhällena,
hvilka enligt hans förmenande kunde antagas inom en ej alltför aflägsen
framtid skola erhålla stadsrättigheter och egen jurisdiktion och således
komma att undandragas den tilltänkta domsagan.
Inom Kalix domsaga hafva samtliga tingslagsbor och häradsrätter
samt domhafvanden tillstyrkt, att Gellivare tingslag måtte utbrytas från
denna domsaga och förläggas till en nybildad domsaga inom länet,
därvid domhafvanden för sin del tillagt, att det ville synas, som om
en domsaga, bestående af Enontekis, Juckasjärvi och Gellivare tingslag,
skulle komma att lämna en blifvande domhafvande tillräcklig sysselsättning.
Jockmocks tingslagsbor och tingslagets häradsrätt hafva förklarat,
att de lagtima tingen i detta tingslag behöfde ökas, men att detta behof
syntes kunna blifva tillgodosedt lika väl, om tingslaget fortfarande
bibehölles vid Luleå domsaga som med den nu föreslagna förändringen.
Innevånarne i öfriga tingslag inom Luleå domsaga samt dessa tingslags
häradsrätter äfvensom domhafvanden hafva däremot tillstyrkt den
ifrågasatta ändringen i länets nuvarande judiciella indelning.
Svea hofrätt har i infordradt underdånigt utlåtande anfört, att, då
inom Torneå och Kalix domsagor domarens ämbetsverksamhet toges i
anspråk företrädesvis i de närmast kusten belägna, mera befolkade
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
tingslagen, betydande olägenheter uppkommit däraf, att domaren nödgats
tid efter annan lämna sin verksamhet i kustlandet och företaga tidsödande
ämbetsresor till de aflägsna lappmarkerna för hållande af ting
eller andra förrättningar, samt att de antydda olägenheterna uppenbarligen
måste göra sig gällande i högre grad, i den mån förhållandena
inom lappmarkerna utvecklats och därstädes, särskildt inom Juckasjärvi
och Gellivare lappmarker, uppstått en lifligare rörelse, till följd hvaraf
domarens närvaro för rättsskipningens upprätthållande allt oftare påkallades.
Svårigheterna måste naturligtvis ytterligare tillväxa, därest antalet
af de årliga ordinarie tingen inom lapp markstingslagen ökades, och
då en sådan ökning af tingens antal i Juckasjärvi och Gellivare tingslagsyntes
ej kunna vidare uppskjutas, ansåg hofrätten, i likhet med Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, tiden numera vara inne för en omreglering
af domsagorna i länet. Emellertid skulle, därest den nya
domsagan komme att omfatta, förutom Enontekis, Juckasjärvi och
Gellivare lappmarker, jämväl Jockmocks lappmark, domsagans område
enligt liofrättens omdöme blifva alltför vidsträckt, hvaraf skulle kunna
uppkomma olägenheter, likartade med dem, man ville genom omregleringen
förebygga. För afskiljande af Jockmocks tingslag från Luleå
domsaga förelåge ej heller tillräckliga skäl, helst af de yttranden, som
af vederbörande afgifvits, kunde slutas till, att behofvet af ökadt antal
lagtima ting i tingslaget skulle med detsamma^ bibehållande i Luleå
domsaga kunna tillgodoses, utan att verkligt hinder uppstode för denna
domsagas behöriga förvaltning. Hofrätten ansåg därför, att den nya
domsagan borde omfatta endast Enontekis och Juckasjärvi samt Gellivare
nuvarande tingslag. De af hofrätten sålunda ifrågasatta ändringar i
regie ringsförslaget skulle föranleda till nedsättning af de belopp, som
föreslagits såsom tjänstgöringspenningar till domaren och förvaltningsbidrag,
men sportelinkomsternas obetydlighet och de särdeles dryga
lefnadsomkostnaderna i denna lappmarksdomsaga måste å andra sidan
kräfva, att förvaltningsbidragot beräknades i någon mån rikligare än i
vanliga fall. Hofrätten föreslog tjänstgöringspenningarne till 1,800
kronor och förvaltningsbidraget till 2,400 kronor. Slutligen erinrade
hofrätten, att det belopp, som kunde komma att uppföras å stat Luden
nya domsagan, icke skulle i sin helhet beteckna ökning i statsverkets
utgifter, enär afsevärd besparing borde uppstå å statsverkets
för närvarande ganska dryga kostnader för rese- och traktamentsersättningar
till extra domare vid de ofta förekommande rannsakningarna
å urtima ting i lappmarkerna.
De skål, hvilka anförts för eu ändring i den nuvarande judiciella
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
indelningen inom Norrbottens län, synas mig så tungt vägande, att
frågan ej längre kan uppskjutas. Lika med liofrätten anser jag emellertid,
att Jockmocks tingslag icke bör ingå i den nya domsagan. Hvad
vidare angår aflöningsförmånerna, synas häradshöfdingens tjänstgöringspenningar
böra bestämmas i enlighet med hofrättens förslag. Beträffande
det ifrågasatta förvaltningsbidraget hyser jag däremot betänkligheter
vid dess fastställande till det af liofrätten föreslagna beloppet. Man
torde nämligen kunna med visshet antaga, att den kraftiga ekonomiska
utveckling, som pågår inom ifrågavarande bygder, skall medföra, att
domarens sportelinkomster redan under den närmaste framtiden komma
att väsentligen ökas. Ett årligt förvaltningsbidrag af 1,500 kronor bör
därför enligt min uppfattning anses vara tillräckligt.!)
Utskottet tinner det vara genom den i statsrådsprotokollet lämnade
utredning ådagalagdt, att en ändring är af nöden i den nuvarande
indelningen i fråga om vårt lands nordligaste domsagor, och biträder
Kungl. Maj:ts förslag, att en ny domsaga må bildas genom utbrytning
af Enontekis och Juckasjärvi tingslag från Torneå domsaga samt Gellivare
tingslag från Kalix domsaga.
Hvad de för häradshöfdingen i den nybildade domsagan föreslagna
aflöningsförmåner angår, har utskottet ingen erinran att göra
mot beloppen af lönen och af tjänstgöringspenningarne. Däremot synes
vid jämförelse mellan de af häradshöfdingarne i öfriga domsagor inom
Norrbottens län nu åtnjutna förvaltningsbidrag det nu föreslagna förvaltningsbidraget
å 1,500 kronor vara väl högt tilltaget. Utskottet
har med hänsyn härtill, och då domhafvanden antagligen kommer
att hafva sin bostad i Gellivare, hvarest ett af domsagans tingsställen
finnes, samt hvarifrån järnvägsförbindelse finnes till Kiruna grufsamhälle,
dit Juckasjärvi tingslags tingsställe kanske kommer att förflyttas, till
följd hvaraf besvärligare resor endast skulle äga rum till Enontekis
tingsställe, ansett förvaltningsbidraget kunna nedsättas till 1,000 kronor.
Utskottet vill därjämte framhålla, i fråga om Torneå domsaga, att
det bör vid ny innehafvares tillträde af häradshöfdingeämbetet därstädes
tillses, huruvida icke det för denna domsaga medgifna förvaltningsbidraget
bör minskas, enär de förhållanden, som föranledde
Riksdagen att år 1890 medgifva förhöjning af sagda bidrag, icke längre
komma att föreligga, sedan den nya domsagan bildats, och därigenom
de mest besvärliga tingsresorna upphört för häradshöfdingen i Torneå
domsaga.
Statsutskottets Utlåtande Nto 3.
7
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen må, i och för bildande, genom
utbrytning af Enontekis och Juckasjärvi tingslag från
Torneå domsaga samt Gellivare tingslag från Kalix
domsaga, af en ny domsaga med benämning Gellivare
domsaga, å ordinarie stat uppföra för häradshöfdingen
i Gellivare domsaga:
lön............................................ kronor 4,500: —
tjänstgöringspenningar » 1,800: —
förvaltningskostnadsbidrag » 1,000: — 7,300:
Genom bifall härtill skulle det i nu gällande riksstat under rubrik
»Svea hofrätt med därunder lydande justitiestat» uppförda anslag,
677,687 kronor, förhöjas till 684,987 kronor.
Fångvården.
2:6) Kungl. Maj:t har i punkten 2 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen dels att medgifva:
ej mindre att det i statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 12 januari innevarande år angifna förslag till lönereglering
för föreståndarne vid läns- och kronocellfängelserna i riket och bevakningsbefälhafvaren
vid länsfängelset i Göteborg samt för direktörerna
vid tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Norrköping måtte få tilllämpas
från och med år 1904; med förklarande tillika, att förutom redan
stadgade villkor för aflönings åtnjutande å den af Riksdagen godkända
lönestat för tjänstemän vid fångvårdsanstalterna skulle ytterligare gälla:
att tjänsteinnehafvare, som enligt nu gällande bestämmelser åtnjöte
andel i inkomsten af fångarbetet, skulle för tillgodonjutande af
nu föreslagen aflöning vara skyldig vidkännas indragning till statsverket
af berörda andel, och att i sammanhang härmed arbetsdriften vid
läns- och kronocellfängelserna skulle af staten till ombesörjande öfvertagas;
-
Angående
lönereglering
för föreståndame
vid länsoch
kronocellfängelserna
i
riket samt be
vakningsbefäl - hafvaten vid
länsfängelset i
Göteborg äfvensom
för direktören
vid
tvångsarbetsanstalten
i
Norrköping
samt ifrågasatt
lönereglering
för direktören
vid
tvångsarbeteanstalten
ä
Svartsjö.
[2.]
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
att icke blott nuvarande tjänsteinnehavare, som komme i åtnjutande
af nu föreslagen aflöning, utan äfven enhvar, som hädanefter
konstituerades såsom tjänsteman vid fångvårdsanstalterna med aflöning
å den af Riksdagen godkända lönestat, skulle vara skyldig att afgå från
tjänsten med pension, så snart han blefve berättigad till sådan, fångvårdsstyrelsen
dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så
länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att i densamma
kvarstå; samt
att tjänsteinnehafvare, som komme i åtnjutande af nu föreslagen
aflöning, skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga
om pension, som kunde varda stadgade;
än äfven att af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll
måtte få från och med år 1904 till nuvarande föreståndaren för kronohäktet
å Långholmen Fridolf Fant, så länge han innehade denna tjänstebefattning,
utgå ett personligt lönetillägg af 1,000 kronor för år;
dels och att såsom följd häraf öka bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll med den föreslagna förhöjningen i löner, arfvoden
och skrifvarearfvoden åt föreståndarne vid läns- och kronocellfängelserna
samt bevakningsbefälhafvaren vid länsfängelset i Göteborg 33,950 kronor,
förhöjningen i lön åt direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
500 kronor och förhöjningen i lön och skrifvarearfvode åt direktören
vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping 700 kronor eller tillhopa
35,150 kronor samt förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen
och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän med
den beräknade förhöjningen i ålderstillägg åt föreståndarne vid länsoch
kronocellfängelserna 5,900 kronor och förhöjningen i ålderstillägg
åt direktören vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping 300 kronor eller
tillsammans 6,200 kronor.
Angående de ämnen, som afses i lvungl. Maj:ts framställningar
uti nu ifrågavarande punkt, har departementschefen till ofvan åberopade
statsrådsprotokoll anfört följande:
»Då läns- och kronohäktena började begagnas för verkställighet
af ådömdt straffarbete, befanns det möta mycken svårighet att förse
fångpersonalen med sådan sysselsättning, som med cellsystemets tilllämpning
kunde anses förenlig. I afsikt att arbetet i dessa fängelser
skulle ordnas så, att någon rubbning uti det ensamhets- och tystnads
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
9
system, som i cellfängelse borde vara rådande, ej måtte därigenom
förorsakas, och för nndvikande tillika däraf, att någon förlagskostnad
eller annan förlust för fångvården skulle därvid uppkomma, hemställde
fångvårdsstyrelsen hos Kungl. Maj:t, att arbetet, som helst borde verkställas
för enskildas räkning, finge af fängelsedirektören under behörigkontroll
ordnas, och att af behållna inkomsten viss andel skulle tillfalla
direktören och vaktbetjäningen äfvensom däraf något belopp tilldelas
fången såsom belöning och till beredande af nödig tillökning i kosten,
samt att det öfverskott, som möjligen kunde uppkomma, finge öfverföras
till en särskild besparingskassa för att vid fångens frigifvande
användas till hans fördel. Genom nådigt bref den 26 augusti 1856
biföll Kungl. Maj:t hvad fångvårdsstyrelsen sålunda hemställt och föreslagit,
dock med föreskrift, att därest arbeten för fångvården eller för
fängelsets eget behof funnes att tillgå af den beskaffenhet, att de kunde
åt fångarne lämpligen uppdragas, dessa då företrädesvis borde användas
till sådana arbetens verkställande. I enlighet med de sålunda fastställda
grunderna meddelades sedermera närmare bestämmelser angående fördelningen
af inkomsten för de i läns- och kronohäktena förvarade fångarnes
arbeten. Sedan det emellertid visat sig, att vid några länsfängelser,
där mera lönande sysselsättning kunnat åt fångarne anskaffas, arbetsinkomsten
uppgått till så stort belopp, att den andel däraf, som tillfallit
fängelseföreståndaren, utgjort mera än hvad som kunde anses skäligen
erforderligt för att godtgöra hans omsorg och möda att anskaffa arbete
och hans besvär med materialiernas förvaltning samt med redovisningen
för det hela, framhöll fångvårdsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 2
september 1873, att till förekommande häraf föreskrifterna rörande
fördelning af arbetsinkomsten borde förändras och den fängelseföreståndaren
tillkommande andel af arbetsförtjänsten nedsättas, och framlade
fångvårdsstyrelsen i öfverensstämmelse härmed uti samma skrifvelse
nytt förslag till fördelning af arbetsinkomsten. I anledning af denna
framställning fann Eders Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 14
november 1873 skäligt att, jämte det fångvårdsstyrelsen anbefalldes att
inkomma med underdånigt yttrande och förslag i af Eders Kungl. Magt
samtidigt till behandling förehafd fråga om reglemente rörande arbetspremier
åt fångar, förklara, att under tiden hinder icke mötte för fångvårdsstyrelsen
att i afseende å fördelningen af inkomsten för de i länsed!
kronohäktena förvarade fångars arbeten tillämpa de grundsatser,
som i fångvårdsstyrelsens underdåniga skrifvelse funnes förordade.
Enligt de föreskrifter, som på grund häraf samma år blefvo af fångBih.
till Jliksd. Prat. 1903. 4 Sand. 1 Afd. 3 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
vårdsstyrelsen meddelade och alltsedan varit till efterrättelse gällande,
åtnjuter fängelseföreståndaren af inkomsten å de arbeten, som verkställas
af straff- och tvångsarbetsfångar, en tredjedel å eu inkomstsumma
för året intill 2,000 kronor och en sjättedel å det Överskjutande beloppet
såsom ersättning för omsorgen och kostnaderna att anskaffa
arbete, för tillhandahållande ocly underhåll af inventarier och verktyg
samt för arbetenas redovisning. Återstoden af inkomsten å dessa fångars
arbeten bär fördelats sålunda, att en sjättedel å en inkomst intill 2,000
kronor samt å det Överskjutande beloppet en tolftedel tilldelats dem
bland vaktbetjäningen, som utöfvat tillsyn vid arbetena eller eljest därmed
haft bestyr, att eu tredjedel af hela inkomsten kommit fången till
godo, och att hvad som efter denna fördelning återstått, tillfallit fängelsets
besparingskassa. 1 fråga om fängelse- och rannsakningsfångar
gäller, att, där genom fängelseföreståndarens försorg dylik fånge förses
med arbete, fängelseföreståndaren äger tillgodonjuta en tredjedel och
fången återstående två tredjedelar af inkomsten därå.
I sammanhang med fastställandet under år 1902 af ny allöningsstat
för de betjänte vid fångvårdsanstalterna, hvilkas aflöning utgår af
det å riksstaten uppförda, bestämda anslaget till fångars vård och
underhåll, att tillämpas från och med år 1903, har bestämmelse meddelats
därom, att den vaktbetjänte vid läns- och kronocellfängelserna
dittills tillkommande andel af arbetsinkomsten vid dessa fängelser
skulle till statsverket indragas.
Uti den underdåniga skrifvelse af den 27 september 1901, i hvilken
förslag till denna af fångvårdsstyrelsen redan förut begärda reglering
af vaktbetjäntes löneförmåner slutligen framlades, gjorde fångvårdsstyrelsen
därjämte hemställan om statens öfvertagande, likasom vid de
centrala fångvårdsanstalterna, af omsorgen om fångarbetet vid länsoch
kronocellfängelserna och indragning i samband därmed jämväl af
fängelseföreståndarnes andel i arbetsinkomsten, och anförde fångvårdsstyrelsen
i afseende härå, bland annat, följande.
Redan i ett den 24 april 1889 afgifvet underdånigt betänkande
rörande utsträckning af tiden för straffarbetes verkställande i enrum
äfvensom i underdånig skrifvelse den 30 september samma år beträffande
de anslag för fångvården, som borde af Riksdagen äskas, hade styrelsen
funnit sig böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å behofvet af ingripande
förändring i bestående anordningar för fångarbetet i läns- och
kronohäktena samt därå, att med sådan ändring borde förknippas frångående
af det aflöningssystem, som gjorde fängelseföreståndare och
bevakningspersonal delaktiga i vinsten af fångarnes arbeten.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
11
Den nedsättning, som år 1873 gjorts uti fangelseföreståndarens
andel i inkomsten af fångarbetet, hade visserligen varit ägnad att för
tillfället afhjälpa det då rådande missförhållandet, att vid ett och annat
fängelse föreståndarens andel i arbetsförtjänsten uppgått till större belopp,
än som kunde anses såsom skälig ersättning för hans möda och
kostnader för arbetet, men hade ej kunnat förebygga, att vid därefter
följande förändringar i fängelsernas betydenhet och användning nya
och betänkliga ojämnheter i fängelseföreståndarnes inkomster uppstått,
så att aflöningsförmånerna vid vissa fängelser vore betydligt högre än
vid andra dylika. Den ifrågavarande arbetsorganisationen medförde
dessutom äfven den följd, att inkomsterna jämväl för hvarje särskild
fängelseföreståndare vore synnerligen växlande, såsom beroende på tillströmningen
af fångar och dessas arbetsduglighet, på förflyttning till
eller från fängelset af fångar samt andra mer eller mindre tillfälliga
orsaker.
Men med berörda system sammanhängde ytterligare andra olägenheter.
Genom detsamma föranleddes fängelseföreståndaren att i fångarne
se till hans förfogande ställda arbetskrafter, af livilkas duglighet
och goda vilja hans inkomster i icke ringa grad berodde. Det intresse,
han kunde och borde ådagalägga för utvecklande af fångens flit och
arbetsskicklighet, tedde sig lätt för den senare såsom blott ett intresse
för e°en fördel; och skulle han utverka fångens bestraffande för vägran
att arbeta eller för lättja eller för arbetsmaterials eller verktygs förstörande,
måste han vara beredd på, att fången tydde hans åtgörande
såsom föranledt af samma ekonomiska bevekelsegrund. Huru hindrande
denna uppfattning måste vara för en lycklig fullföljd af fängelseföreståndarens
rätta uppgift gent emot fångpersonalen, borde utan svårighet
kunna inses. Men härtdl komme vidare, att dessa tjänstemäns ekonomiska
villkor sällan vore så göda, att de icke A7id val af arbete för
fångarne kände sig nödsakade att stanna för sadant, som, om ock i och
för sig mindre lämpligt, ändock till följd af därmed förenad mindre
kostnad och risk ställde sig för dem fördelaktigt. Följden hade blifvit,
att fångarbetet i läns- och kronocellfängelserna, öfver hufvud taget,
nedsjunkit under hvad som kunde befinnas önskvärdt, såsom till rensning
af kaffebönor, spritning af fjäder och dun och dylikt.
I detta hänseende borde jämväl erinras därom, att Riksdagens
revisorer i sin berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899 uttalat sig om
fångvårdsförv alt ningen och därvid trott sig finna anordningarna af
fångarbetet icke vara fullt tillfredsställande. Såsom ledande grund
-
12 Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
satser vid dettas ordnande hade revisorerna ansett böra iakttagas: att
det skulle i högsta möjliga grad underlätta fångarnes framtida utkomst
såsom frie arbetare; att det gjordes så inkomstbringande som
möjligt utan åsidosättande af straffets ändamål; att fångarne i långt
större utsträckning än för närvarande blefve använda till arbeten för
statens räkning; samt att tillbörlig hänsyn toges därtill, att fångarnes
arbeten i så ringa grad som möjligt måtte genom konkurrens skada
det fria arbetet. Dessa grundsatser hade statsutskottet i sitt vid 1901
;i£s. riksdag, efter granskning af revisorernas förenämnda berättelse,
afgifna utlåtande förklarat sig jämväl dela, ehuru utskottet, då af styrelsens
i ärendet af Kungl. Majrt infordrade yttrande öfver revisorernas
anmärkningar framginge, att äfven styrelsen omfattade dem och redan
vore betänkt på att inkomma med förslag till anordningar i sagda riktning,
icke funnit sig hafva anledning föreslå Riksdagen att vidtaga
nagra särskilda åtgärder till ifrågavarande syftemåls befrämjande.
Det vore tydligt, att de af Riksdagens revisorer och af statsutskott^
uppställda grundsatser i fråga om ett ändamålsenligt ordnande
af fångarbetet borde vinna en i hög grad önsklig tillämpning, därest
de af styrelsen föreslagna åtgärderna blefve genomförda. Genom upphäfvandet
af den anordningen, att fängelsets föreståndare skulle vara
förläggare for fångarbetet, möjliggjordes ett inledande af detta å vägar,
som vei kilben kunde underlätta fångarnes framtida utkomst såsom frie
arbetare. Genom att i fängelserna inrymma eu i möjlig mån likartad
fångbesättning kunde det arbete, som där utfördes, göras så inkomstbringande
som med hänsyn till straffets ändamål läte sig åstadkomma,
på samma gång önskemålet om fångarnes användning till arbeten för
statens räkning utan svårighet kunde vinna önskligt förverkligande;
och lätt insåges, hurusom, i den mån så skedde, det fria arbetets klagan
öfver eu illojal konkurrens från fångarbetets sida skulle befinnas
sakna fog.
För hädande af godtgörelse för de andelar i arbetsinkomsten,
hvilka nu tillfalla fangelseföreståndarne, föreslog- fångvårdsstyrelsen eu
reglering af dessa tjänstemäns löner, och framlade styrelsen i sådant
afseende eu tablå, i hvilken å ena sidan upptagits den aflöning, som
enligt den af Riksdagen för eu del tjänstemän vid fångvårdsanstalterna
antagna lönestat nu tillkommer ifrågavarande fängelseföreståndare, samt
deras inkomst af arbetena under hvart och ett afåren 1896—1900, och
a andra sidan insatts den aflöning, som styrelsen ansåg för framtiden
hora med arbetsinkomstens utbyte mot fast lön tillerkännas samma
tjänstemän.
13
Statsutskottets Utlåtande N:o''l3.
Denna tablå, uti hvilken jämväl upptagits bevakningsbefälhafvaren
vid länsfängelset i Göteborg af den anledning, att han, ehuru hans
tjänstgöring snarast motsvarar en vaktmästares, hittills varit uppförd å
samma lönestat som fängelseföreståndarne, och hvari för föreståndaren
vid kronohäktet å Långholmen benämningen »bevakningsbefälhafvare»
i anseende till fängelsets storlek utbytts mot »direktör», var af följande
lydelse:..... ....... ...... " ‘ .... •
t, n
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Nuvarande
aflöning s-
Ålders-
Lön
Arfvode
Skrifvare-
Summa
tillägg
arfvode
efter
efter i
5 år
10 år i
Länsfängelset i Göteborg
1 Direktör..........................
2,000
750
2 750
200
100
Länsfängelset i Stockholm
1 Direktör.................................
1,500
300
300
2,100
200
100
Länsfängelset i Linköping
1 Direktör................................
1,800
300
300
2,400
200
100
Kronohäktet å Långholmen
1 Bevakningsbefälhafvare, hä-
danefter direktör.....................
1,500
300
—
1,800
200
100
Länsfängelset i Uppsala
1 Direktör................................
1,500
300
200
2,000
200
100
Länsfängelset i Kalmar
1 Direktör................
1,800
300
2 100
200
100
Länsfängelset i Kristianstad
1 Direktör................................
1,500
300
300
2,100
200
100
Länsfängelset i Malmö
1 Direktör................................
1,800
300
600
2,700
200
100
Länsfängelset i Vänersborg
1 Direktör .................................
1,500
300
300
2,100
200
100
Länsfängelset i Mariestad
1 Direktör.............................
1,800
—
300
2,100
200
100
Länsfängelset i Örebro
1 Direktör.............................
1,500
300
300
2,100
200
100
Länsfängelset i Gäfle
1 Direktör.................................
1,500
300
300
2,100
200
100
Länsfängelset i Jönköping
1 Direktör...............................
1,500
300
300
2,100
200
100
Länsfängelset i Växjö
1 Direktör................................
1,500
300
300
2,100
200
100
Länsfängelset i Karlstad
1 Direktör.................................
1,500
300
200
2,000
200
100
Länsfängelset i Västerås
1 Direktör...............................
1,500
300
200
2,000
200
100
Transport^,700
3,900
4,950
34,550
—
—
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
15
förmåner
Underdånigt
förslag till lönereglering
Arbetsinkomst
j
Lön
Arfvode
Skrifvare-
arfvode
Summa
Ålders-
tillägg
1896
1897
1898
1899
1900
efter
5 år
efter
10 år
1,370
1
1,383
1,483
1,244
765
1,800
1,200
750
3,750
500
500
j 1,856
1,562
1,193
1,182
1,479
1,800
1,400
300
3,500
500
500
1,608
1,711
2,152
2,477
2,464
i
1,800
1,400
300
3,500
500
500
3,014
4,046
4,721
4,585
4,777
1,800
1,400
300
3,500 500
500
1,222
1,323
1,586
1,562
1,590
1,800
1,400
300
3,500
400
300
1,048
1,018
1,061
985
1,078
1,800
1,400
300
3,500
400
300
669
974
1,076
1,076
1,017
1,800
1,400
300
3,500
400
300
1,614
1,957
2,055
1,826
1,980
1,800
1,200
500
3,500
400
300
968
923
891
987
1,467
! 1,800
1
1,400
300
3,500
400
300
605
711
773
695
603
i 1,800
1
1,400
300
3,500
400
300
1,470
1,426
1,659
1,978
1,452
1,800
1,400
300
3,500
o
o
ce
o
o
1,627
1,479
1,441
1,334
1,319
| 1,800
1,400
300
3,500
400
300
622
585
790
906
994
i 1,800
1,200
300
3,300
400
300
494
415
357
573
832
1,800
1,200
300
3,300
400
300
T*
oc
705
1,063
1,003
1,168
1,800
1,200
300
3,300 300
200
l,128j 1,190
j 1,430
| 1,509
1,359
| 1,800
i 1,200
300
3,300
300
200
20,161 21,408!23,7P>123,922124,344
1128,800 21,200
5,450
! 55,450
-
! —
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Nuvarande
aflönings-
Ålders-
Lön
Arfvode
Skrifvare
Summa
tillägg
arfvode
efter
10 år
5 år.
Transport
25,700
3,900
4,950
34,550
—
Länsfängelset i Karlskrona
1 Direktör..........................
1,500
300
300
2,100
| 200
100
1
Länsfängelset i Falun
1 Direktör.........................
1,500
300
200
2,000
1 200
i
100
Länsfängelset i Hernösand
1 Direktör.......................
1,300
300
300
1,900
200
j 100
Kronohäktet i Sundsvall
1 Direktör............
1,500
300
300
2,100
QAA
1 A A
Kronohäktet i Norrköping
1UU
1 Direktör........................
1,300
300
300
1,900
200
100
Kronohäktet i Hudiksvall
1 Direktör..........................
1,300
300
200
1,800
200
100
Länsfängelset i Östersund
1 Direktör......
1,300
300
200
1,800
200
100
Länsfängelset i Luleå''
1 Direktör..............................
1,300
300
1,600
200
100
Länsfängelset i Visby
1 Direktör................................
1,300
300
1,600
200
100
Kronohäktet i Ystad
1 Direktör ......................
1,300
300
300
1,900
200
100
Länsfängelset i Nyköping
1 Direktör...............
1,300
1,300
200
100
i
Länsfängelset i Halmstad
1 Direktör..................
1,300
300
1,600
200
1 A A
Länsfängelset i Umeå
1UU
1 Direktör................
1,300
300
1,600
200
1 AA
Kronohäktet i Uddevalla
1 Direktör......
1,300
300
1,600
200
100
Kronohäktet i Haparanda
1 Direktör .....
1,300
300
—
1,600
200
100!
Transport |
45,800
8,100
7,050
60,950
_ :
—
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
t.1- : '' ''
Underdånigt
förmåner
förslag till lönereglering
|
|
Ålders-
Arbetsinkomst
tilläp?
Lön
Arfvode
Skrifvare-
Summa
—4
I
j
1
arfvode
efter
efter
1896
1897
1898
1899
1900
5 år
.0 åt
20.161i21,408
23,731
1
23,92224,344
28,800
21,200
5,450
55,450
—
o?
? '' (it v o
i.5 £ V-:-j
651
872
636
595;
715
1,600
1,100
300
3,000
300
n
200
1,092
1,115
1,009
1,091
1,018
1,600
1,100
300
3,000 300
200
751
716
788
621
724i
1,600
1,100
300
3,000 300
200
1,013
1,073
895
843|
872
1,600
1,100
300
3,000
300
(i
200
619
760
770
679
610
1,600
600
300
2,500
300
200
391
541
940
1,070
1,181
1,600
600
300
2,500
300
200
695
399
501
386
505
1,600
600
300
2,500
300
200
I 185
764
975
’
1,376
941
1,600
600
300
2,500
,
300
200
654
563
515
594
803
i 1,600
600
300
: 2,500
200
100
352
532
490
466
825
1,600
600
I 300
2,500
200 100
204
330
217
348
518
1,600
600
—
2,200
200
100
140
320
157
in
101
1,60C
600
-
2,200
200
100
292
227
208
296
272
;i 1,60C
> 60C
> —
2,200
200
100
278
19 A
t 231
i 251
205
1,300 600, —
O
O
<M
O
O
rH
,100
68
i 261
i
j 28 f
» 185
172
ii 1,300 600!
1,900200
100
27,546130,081132,348:32,834|33,806 152,200132,200 8,450
! 92,8501 —
■
Bih, till Riksd. Prof. 1903. i Sami. 1 Afd. 3 Häft.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Nuvarande
a f 1 ö n i n g s-
Ålders-
Lön
Arfvode
Skrifvare-
arfvode
Summa
till.
efter
5 år
igg
efter 1
10 år|
Transport
Kronohäktet i Paj ala
45,800
8,100
7,050
60,950
''
1 Direktör.................................
! Kronohäktet i Eskilstuna
1,300
300
—
1,600
200
100
1 Bevakningsbefälhafvare ...
! Kronohäktet i Västervik
1,000
300
—
1,300
200
100
1 Direktör...............................
Kronohäktet i Norrtälje
1,300
—
200
j .
1,500
•" > *
200
100
1 Bevakningsbefälhafvare .....
Kronohäktet i Karlshamn
1,000
300
1,300
200
100
1 Bevakningsbefälhafvare.....
Kronohäktet i Varberg
1,300
—
—
1,300
200
100
1 Bevakningsbefälhafvare.....
Länsfängelset i Göteborg
1,000
300
—
1,300
200
100
1 Bevakningsbefälhafvare.....
Kronohäktet i Kungsbacka
800
200
■
1,000
200
100
1 Bevakningsbefälhafvare.....
Därjämte antecknas att direk- tören vid tvångsarbetsanstalten
i Landskrona såsom honom till- erkänd andel å inkomsten å ar- betena vid kronohäktet därstädes
1,000
,
1,000
200
100
uppburit ................................
—
—
—
—
—
—
Summa
54,500
9,500
7,250
71,250
—
—
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
19
förmåner
Underdånigt
Arbetsinkomst
Lön
Arfvode
Skrifvare-
arfvode
Summa
Åld«
tillä
rs-
gg
,1896
r 1897
1898
1899
1900 I
efter
6 år
efter
10 år
I
27,546
30,081
32,348
32,834
33,806
52,200
32,200
8,450
92,850
—
—
6
11
53
245
342
1,300
600
—
1,900
200
100
888
975
850
512
251
1,200
600
—
1,800
200
100
304
339
233
248
420
1,300
300
200
1,800
200
100
157
210
246
302
117
1,000
500
—
1,500
200
100
182
157
91
109
76
1,300
200
—
1,500
200
100
215
194
270
183
113
1,000
500
—
1,500
200
100
280
231
268
221
140
800
500
—
1,300
200
100
36
15
45
5
36
1,000
50
"
1,050
200
100
962
766
889
809
613
____
30,576
32,979
35,293
35,468,35,914
,61,100135,4501 8,650)105,200|
motsvarande i medeltal förgår 34,046 kronor.
20
C •>/. )'' ■ Mji j O ö).-: Jk- >; /
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Vilt. > i , r [t
Under erinran, att till dessa inkomster ytterligare borde å bägge
sidor räknas ifrågavarande tjänstemän nu och framdeles tillkommande
förmåner af fri bostad och vedbrand, anförde fångvårdsstyrelsen vidare.
Sammanlagda beloppen af de nuvarande löneförmånerna, ålderstilläggen
oräknade, utgjorde:
löner .................................................................. kronor 54,500: —
arfvoden ............................................. „ 9,500: —
skrifvarearfvoden ........................................... „ 7,250: — 71,250: —
arbetsinkomst, i medeltal för de senaste fem åren ...... kronor 34,046: —
Summa i beräknadt medeltal för år.............................. kronor 105,296: —
o <: Enligt det nya förslaget skulle, med arbetsinkomstens utbyte mot
fast aflöning,
fm, . .t;>; .
lönerna uppgå till ........ kronor 61,100: —
arfvpdena „ „ ......... „ 35,450: —
och skrifvarearfvodena till ............................................... „ 8,650: —
samt hela summan således till ............................... kronor 105,200: —
.Mild-/Häraf syntes, att det afgjfna. förslaget, icke för fängelseföreståndarekåren
i dess helhet innebure någon ökning i de aflöningsförmåner,
som de nu åtnjöte före, uppnåendet af ålderstillägg, men inkomsterna
blefve utjämnade och rättvisare fördelade samt vunne i fasthet. Däremot
skulle de nya ålderstilläggen medföra någon ökning i utgift för
statsverket. Denna kunde, efter beräkning för de nu utgående ålderstilläggen,
uppskattas till 5,900 kronor för år.
Sedan staten öfvertagit arbetsanskaffningen, hade man anledning
förvänta, att en säker och jämn arbetstillgång skulle kunna åstadkommas.
Under sådan förutsättning måste de delar af inkomsten, som
enligt nu gällande grunder tillgodofördes fångarne, anses väl höga och
böra nedsättas. Vid berörda förhållande och då summan af fångarnes
andelar för år 1900 uppgått till 51,453 kronor, borde staten i allt fall
hafva att häri påräkna medel till den utgiftsökning, hvaraf den kunde
komma att drabbas för de nu föreslagna aflöningarna.
Löneförmånerna hade i det framlagda förslaget afvägts med hänsyn,
bland annat, till de olika fängelsernas storlek och vunna betydelse
som straffanstalter. I följd af den starka tillströmningen af bötesfångar
vid länsfängelset i Göteborg vore skrifgöromålen där så trägna, att
skrifvarearfvodet åt direktören vid detta fängelse såväl i gällande stat
21
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
som i det framlagda förslaget upptagits icke obetydligt högre än hvad
för öfriga fängelseföreståndare ifrågasatts. Detta gjorde, att aflöningssumman
för honom vore skenbart den högsta af de i förslaget upptagna.
I öfrigt skulle vid de mest betydande af ifrågavarande fängelser, nämligen
kronohäktet å Långholmen och de såsom centraldepåer för vissa
klasser af enrumsfångar begagnade länsfängelserna i Stockholm och
Linköping, aflöningen till direktören komma att utgå med enahanda
belopp, som vore anvisadt åt de lägst aflönade direktörerna för de centrala
fångvårdsanstalterna för män. I närmast följande aflöningsgrupper skulle
komma direktörerna vid de öfriga såsom centraldepåer för vissa kategorier
af enrumsfångar disponerade länsfängelserna i Uppsala, Kalmar,
Kristianstad, Vänersborg, Mariestad, Örebro, Karlstad och Västerås samt
Jönköping och Växjö äfvensom direktörerna vid det stora länsfängelset
i Gäfle och det likaledes stora och genom sin af läget betingade uppgift
att vara afsändnings- och motta gningsfängelse till och från utlandet
Bärskildt besvärliga cellfängelset i Malmö. Aflöning till lägre belopp
skulle slutligen tillkomma föreståndarne vid rikets öfriga cellfängelser
samt bevakningsbefälhafvaren vid länsfängelset i Göteborg.
Ålderstilläggen vore nu för alla de ifrågavarande tjänstemännen
lika, nämligen 200 kronor efter fem och ytterligare 100 kronor efter
tio år. Dessa, såsom det ville synas, mera för fängelse vaktmästare afpassade
belopp hade i det nya förslaget behållits oförändrade vid de
minsta fängelserna men för de öfriga höjts i mån af fängelsernas betydenhet
och vid de största upptagits till 500 kronor för hvartdera
ålderstillägget, eller enahanda belopp som för närvarande i allmänhet
utginge till direktörerna vid de centrala fångvårdsanstalterna.
Af den upprättade tablån syntes, att andel i inkomsten å tångarbetet
utginge jämväl till föreståndaren för kronohäktet i Landskrona.
Då nämnda, år 1881 anordnade häkte vore ställdt såsom annex till
tvångsarbetsanstalten å platsen, vore det direktören vid sistnämnda anstalt,
som uppbure berörda andel. Som emellertid den nuvarande innehafvaren
af denna befattning torde komma att med pension afgå från
tjänsten ungefär vid den tid, då den nya staten skulle kunna börja
tillämpas, hade i det afgifna förslaget icke beräknats någon ersättning
för förlorad arbetsinkomst åt bemälde direktör.
I ofvanberörda underdåniga skrifvelse af den 27 september 1901
framhöll fångvårdsstyrelsen behofvet af lönereglering jämväl för några
af direktörerna vid de större centrala fångvårdsanstalterna.
Direktörerna vid dessa anstalter åtnjuta, förutom fri bostad och
22 Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
vedbrand, enligt den af Riksdagen antagna stat följande aflöningsförmåner:
-
.
s g
S> 2
q o
irt M
3 tc
os a
I 3
O)
Q =rt
Central fängelset
i Malmö
Central fängelset
& Nya Varfvet
Tvängsarbetsan-
stalten å Svartsjö
03
C §
rt u
j§ M
Q) SO
”2
5 rf
3 W
bo —
a a
eea V
£ 1
Tvångsarbets.
anstalten i
Landskrona
Tvängsarbets-
anstalteu i
Norrköping
lön ......................................
skrifvarearfvode .................
arfvode vid kronohäktet å
Långholmen .................
3,500
500
300
3,500
500
3,000
500
3,000
500
3,000
500
3,000
500
3,000
300
Kronor
4,300
4,000
3,500
3,500
3,500
3,500
3,300
ålderstillägg:
efter 5 år .....................
500
500
500
500
500
500
400
» 10 år......................
500
500
500
500
500
500
300
Summa efter 10 år kronor
5,300
5,000
4,500
4,500
4,500
4,500
4,000
Fångvårdsstyrelsens i underdåniga skrifvelsen den 27 september
1901 framlagda förslag afsåg förhöjning i aflöningsförmånerna för
direktörerna vid centralfängelset å Nya Varfvet samt tvångsarbetsanstalterna
å Svartsjö och i Norrköping. Efter förslagets afgifvande
har emellertid beträffande Nya Varfvet, som enligt nådigt bref den 14
december 1869 endast varit tills vidare med ett års uppsägning upplåtet
från sjöförsvaret till begagnande af fångvården och hvaraf på
grund af nådigt bref den 14 juni 1901 vissa delar blifvit under år
1902 återställda för att användas för flottans behof, fråga uppstått om
återlämnande till sjöförsvaret af jämväl de öfriga, för fångvården hittills
behållna delarna af platsen samt indragning af fängelset. Vid sådant
förhållande synes förslaget om lönereglering för direktören vid detta
fängelse icke för närvarande böra föranleda till någon åtgärd.
I fråga om aflöningen till direktören vid tvångsarbetsanstalten å
Svartsjö erinrade fångvårdsstyrelsen i förenämnda underdåniga skrifvelse,
att denna aflöning utginge med enahanda belopp som aflöningarna till
direktörerna vid tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och Landskrona.
23
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Fångantalen vid dessa tre anstalter hade under den tid, tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö funnits anordnad, utgjort:
& Svartsjö
i Karlskrona
i Landskrona
i medeltal
i totalantal
i medeltal
i totalantal;
i medeltal
1
totalantal
då straftängelse
1892 ...................................
209
546
168
201
92
176
1893 ..................................
154
430
133
156
83
175
1894 ...................................
160
518
öfvergång till
tvångsarbetaanstalt
86
195
1895 ...................
222
652
205
429
88
181
1896 ..................................
249
721
191
422
87
181
1897 ..................................
253
743
172
403
88
198
1898 .....................
237
747
176
401
96
195
1899 .................
252
702
180
391
97
178
1900 ....................................
247
708
1 175
414
87
184 1
Häraf framginge, att såväl antalet öfver hufvud som omsättningen
af fångpersonalen varit betydligt större å Svartsjö än vid de bägge
andra anstalterna. Förhållandena skilde sig emellertid äfven däruti att,
under det i Karlskrona och Landskrona de fångar, som ej erfordrades
till handräckning för anstalterna, sysselsattes uteslutande af entreprenörer,
å förra platsen å arbetsgård inom anstaltens inhägnad och å den
senare å arbetssalar i anstalten, däremot å Svartsjö fångarbetet, hvilket
redan förut till väsentlig del verkställts för fångvårdens egen räkning,
numera, sedan Kungl. Mäj:t genom nådigt bref den 30 augusti 1901
fastställt kontrakt för tio år om försäljning från anstalten af där huggen
sten med mera till Stockholms stad, komme att uteslutande drifvas af
staten samt till ej obetydlig del bestode i brytning af sten för stenhuo-geriet,
jordbrukssysslor och andra göromål å olika platser utanför
anstalten. Till följd af nu angifna förhållanden tillhörde direktörsbefattningen
å Svartsjö i fråga om det arbete och den omtanke, den
kräfde af sin innehafvare, de mest sträfsamma i fångvården. Härtill
komme, att den goda framgången af det företag, som inledts genom
berörda kontrakt med Stockholms stad, i väsentlig grad måste bero af
det intresse, hvarmed det af direktören följdes, samt därå att, då, såsom
nu vore fallet, med detsamma förtrogen person beklädde direktörs
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Statsutskottets Utlåtande N:o $.
befattningen, denne ej lockades att söka transport till annan dylik befattning,
som, utan att å sin innehafvare ställa större fordringar, vore
bättre aflönad.
Den numera jämlikt nådiga brefvet den 31 maj 1895 till tvångsarbetsanstalt
för lösdrifvare af kvinnkön ändrade och utvidgade anstalten
i Norrköping hade förut varit använd till förvaring af kvinnor,
som dömts till straffarbete på lifstid eller för vissa brott till dylikt straff
på viss tid öfver två år. År 1874, då direktörslönen uppförts till sitt
nuvarande belopp, hade medeltalet kvinnor vid fängelset uppgått till
162 och hela antalet under året där förvarade fångar till 181, och hade
sedermera antalen alltjämt sjunkit, så att de högsta motsvarande siffrorna
under den del af 1890-talet, då straffångar ännu där förvarats,
utgjort respektive 97 och 114. Sedan tvångsarbetsfångarna inflyttat
vid anstalten, hade siffrorna utgjort:
År. För medeltalet fångar. För totalantalet fångar.
1897 ....................................... 152 ................................. 423
1898 ....................................... 155 ....................................... 458
1899 ....................................... 153 ....................................... 425
1900 ....................................... 158 446
Det vore tydligt, att redan genom den starka ökning, som, enligt
hvad nu visats, inträdt vid ifrågavarande anstalt såväl i det dagliga
fångantalet som, genom tvångsarbetets kortvarighet i förhållande till
där förut verkställdt straffarbete, i fångpersonalens omsättning, jämväl
direktörsgöromålen måste hafva i betydande mån ökats. Om därjämte
toges i betraktande, att den klass af fångar, som vid anstalten nu förvarades,
genom sin sedliga förvildning och sitt tygellösa uppförande
vore den mest svårbehandlade inom fångvården samt fordrade den oaflåtligaste
uppmärksamhet för upprätthållande af ordning och skick inom
anstalten, så borde lätt inses, att direktörstjänsten därstädes, hvilken
förut i följd af de kvinnliga lifstids- eller långtid sfångarn as vanligen
mera fogliga uppförande varit jämförelsevis lättskött, numera genom
anstaltens nya användning blifvit en af de mödosammaste i fångvården.
Med anledning af hvad styrelsen sålunda yttrat rörande sistnämnda
två direktörsbefattningar och under framhållande särskildt, hvad Svartsjö
anginge, att utgifterna för direktör, som hade barn att uppfostra,
ställde sig betydligt högre där än annorstädes i följd af nödvändigheten
att bekosta deras skolundervisning å annan ort, föreslog styrelsen,
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
25
att för hvardera af dessa direktörsbefattningar aflöningen måtte bestämmas
sålunda: lön 3,500 kronor, skrifvarearfvode 500 kronor samt
två ålderstillägg å 500 kronor hvardera, tillsammans 1,000 kronor.
Fångvårdsstyrelsen anförde vidare i samma underdåniga skrifvelse
följande.
Enligt beslut af 1875 års Riksdag hade de å ordinarie stat uppförda
tjänstemännen vid fångvårdsanstalterna förklarats berättigade till
erhållande af pension å allmänna indragningsstaten jämlikt de i sådant
afseende för civila tjänstemän i allmänhet gällande grunder. Till följd
häraf ägde de rättighet att efter uppnådda 70 år eller, om sjuklighet
eller försvagadt hälsotillstånd genom laglig läkareattest styrktes, efter
uppnådda 65 år och vid pass 40 års tjänstgöring lämna tjänsten med
pension, men de hade icke någon motsvarande skyldighet att sålunda
från tjänsten afgå. Detta hade haft till följd att, om ock i allmänhet
fängelseföreståndare, som varit af bräcklighet eller sjuklighet urståndsatt
att nöjaktigt sköta tjänsten, vid uppnådd pensionsålder ställt sig till
efterrättelse styrelsens i sådant fall gjorda anmaningar om afskedstagande,
likväl en och annan dylik tjänsteman under angifna förhållanden
af ekonomiska eller andra skäl hållit sig kvar i tjänsten långt öfver
den tid, då han ägt afgå med pension. Då emellertid den egentliga
fångvårdstjänsten, för så vidt den skulle rätt fyllas, i högre grad än i
allmänhet annan tjänstgöring fordrade hos sin utöfvare obrutna krafter
och vaket intresse, tillstyrkte styrelsen meddelande af ett allmänt stadgande,
hvarigenom nu påvisade oegentlighet kunde för framtiden förekommas.
Under erinran, att, då samtliga fångvårdstjänstemän, som berördes
af ofvan angifna löneregleringsförslag, innehade tjänstebostad, ingen af
dem enligt de grunder, som uppställts för af Riksdagen beviljade dyrtidstillägg,
kommit i åtnjutande af dylikt tillägg, hemställde fångvårdsstyrelsen
om framläggande för Riksdagen af berörda förslag till lönereglering
för föreståndarne vid läns- och kronocellfängelserna i riket
och bevakningsbefälhafvaren vid länsfängelset i Göteborg samt för
direktörerna vid tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Norrköping.
Enligt hvad statsrådsprotokollet för den 11 januari 1902 utvisar,
har dåvarande chefen för justitiedepartementet, jämte det han tillstyrkt
framläggande för Riksdagen af den utaf fångvårdsstyrelsen i förenäranda
underdåniga skrifvelse den 27 september 1901 föreslagna nya aflöningsstat
för vissa fångvårdsbetjänte, tillika yttrat, att hvad fångvårdsstyrelsen
i öfrigt den 27 september 1901 anfört i fråga om reglering eller
Bill. till Eiksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 3 Raft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
förbättring af aflöningsvillkoren för en del tjänstemän vid fångvårdsanstalterna,
i sammanhang med indragning till statsverket af tjänstemännens
andel i arbetsinkomsten vid vissa fängelser, borde, med afseende
å den af fångvårdsstyrelsen sedermera i skrifvelse den 11 december
1901 väckta fråga om förändradt system beträffande fångfördelningen
och å den anbefallda utredningen om lönereglering för statens
ämbets- och tjänstemän i allmänhet, för det dåvarande icke föranleda
någon åtgärd.
Fångvårdsstyrelsens berörda skrifvelse den 11 december 1901
gick i hithörande delar hufvudsakligen ut därpå, att, i händelse centralfängelset
å Nya Varfvet och, såsom fångvårdsstyrelsen upprepade
gånger föreslagit, möjligen äfven centralfängelset i Malmö komme
att indragas, utrymme för där förvarade fångar måtte beredas genom
tillbyggnad af vissa länsfängelser och fångarnes fördelande å dessa.
Denna fråga synes emellertid icke med nödvändighet behöfva utgöra
hinder för den föreliggande regleringen af tjänstemännens vid fångvårdsanstalterna
löneförmåner. De föreslagna aflöningarna äro afpassade
efter nuvarande förhållanden, och, om framdeles ett eller annat fängelse
utvidgas och i följd däraf göromålen för dess föreståndare ökas, torde
svårighet ej möta att i öfverensstämmelse därmed erhålla förhöjning af
föreståndarens aflöning, helst om utvidgningen äger rum i samband med
indragning af en hel fångvårdsanstalt och därmed följande inbesparing af
betydliga lönebelopp. Sedan Eders Kungl. Maj:t numera förklarat förslaget
om nedläggande af centralfängelset i Malmö icke föranleda vidare åtgärd,
inskränker sig för öfrigt behofvet af sådan utvidgning till hvad som
erfordras för ersättande af cellutrymmet vid Nya Varfvet, såvida därvarande
fängelseområde blifver till sjöförsvaret återställdt.
Lika litet synes den anbefallda utredningen om lönereglering
för statens ämbets- och tjänstemän i allmänhet böra utgöra anledning
till vidare uppskjutande af den nu ifrågavarande löneregleringen för
tjänstemännen vid fångvårdsanstalterna. Då Eders Kungl. Maj:t den 3
oktober 1902 åt en kommitté uppdrog att afgifva underdånigt utlåtande
och förslag rörande regleringen af statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden, undantogos uttryckligen från detta uppdrag
sådana myndigheter, hvilkas aflöningsförhållanden på grund af särskilda
omständigheter voro eller kunde blifva föremål för särskild undersökning
och beredning. I förevarande fall äro, enligt min åsikt, sådana
särskilda omständigheter för handen, att löneregleringsfrågan icke bör
öfverlämnas till behandling af kommittén, hvars arbeten äro af den
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
27
omfattning, att de torde komma att fortgå en längre tid. Det är
nämligen, hvad läns- och kronocellfängelserna beträffar, af största vikt,
att staten så snart som möjligt öfver tager omsorgen om arbetsdriften
äfven vid dessa fängelser och att i samband därmed de bestämmelser,
enligt livilka fängelsetjänstemännen åtnjuta andel i inkomsten af fångarbetet,
varda upphäfda. Vidkommande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö
och i Norrköping torde det vara angeläget, att löneförhållandena
med det första bringas i öfverensstämmelse med den ökning i fångarnes
antal och föreståndarnes göromål, som därstädes under de senaste åren
inträdt.
Jag anser mig i detta sammanhang böra framhålla, hurusom statsutskottet
vid senaste Riksdag, med biträdande i hufvudsak af Eders
Kungl. Maj:ts då framlagda förslag till reglering af lönerna för vissa
fångvårdsbetjänte, tillika yttrade, att hvad särskildt beträffade förslaget
om att vaktbetjäningen vid länens fängelser icke vidare skulle åtnjuta
andel af inkomsten af fångarnes arbeten, utskottet så mycket hellre
velat biträda Kungl. Maj:ts förslag i denna del, som utskottet, i öfverensstämmelse
med den af statsutskottet vid 1901 års Riksdag uttalade
åsikt, ansåge, att ingen del af inkomsten utaf fångarnes arbeten vid
länsfängelserna och kronohäktena borde tillfalla fångvårdspersonalen.
Härmed synes mig utskottet hafva velat särskildt påpeka önskvärdheten
däraf, att för Riksdagen med det första framlades förslag till lönereglering
äfven för tjänstemännen vid dessa fångvårdsanstalter, grundadt
på indragning till statsverket af den dem nu tillkommande andel af
arbetsinkomsten.
I underdånig skrifvelse den 30 september 1902, däri fångvårdsstyrelsen
förnyat sina i skrifvelsen den 27 september 1901 gjorda framställningar
om lönereglering för ofvan omförmälda fångvårdstjänstemän,
har styrelsen beträffande fängelseföreståndarnes rätt till viss andel åt
inkomsten å fångarnes arbeten särskildt erinrat, att ju längre löreståndarne
bibehölles vid denna olämpliga aflöningsförmån, sedan den afskaffats
för bevakningen, desto kännbarare blefve olägenheterna af det
tillämpade systemet i följd af motsägelsen mellan aflöningssättet för
fängelsets befäl och för dess bevakning.
Med hufvudsakligt bifall till Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition
i ämnet har senaste Riksdag, vid antagandet af den nya aflöningsstaten
för fångvårdsbetjänte, medgifvit, att af förslagsanslaget till
fångars vård och underhåll må till en hvar af de nuvarande vaktmästare
vid länsfängelserna i Linköping och Malmö samt kronohäktet
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
å Långholmen, så länge dessa vaktmästarebefattningar af dem innehafvas,
utbetalas en årlig fyllnadsersättning för mistad inkomst af
fängelsearbetet. Ett likartadt fall föreligger nu beträffande föreståndaren
för sistnämnda fängelse.
Uti en den 17 december 1901 ingifven skrift har nämligen bevakningsbefälhafvaren
vid kronohäktet å Långholmen Fridolf Fant i underdånighet
framhållit, att under det de löneförmåner, som af honom
nu åtnjötes, utgjorde: lön 1,500 kronor, arfvode 300 kronor och två
ålderstillägg om 200 och 100 kronor eller tillhopa 2,100 kronor, hvartill
komme andel af arbetsinkomsten vid fängelset, utgörande år 1896
3,014 kronor, år 1897 4,046 kronor, år 1898 4,721 kronor, år 1899
4,585 kronor och år 1900 4,777 kronor eller i medeltal under femårsperioden
4,228 kronor per ar, så att hela årsinkomsten uppginge till
6,328 kronor, skulle enligt det af fångvårdsstyrelsen framlagda förslaget
till lönereglering aflöningen för honom endast blifva: lön 1,800 kronor,
arfvode 1,400 kronor, skrifvarearfvode 300 kronor samt två ålderstilllägg
om hvardera 500 kronor eller tillhopa 4,500 kronor, hvadan en
minskning i årsinkomst af omkring 1,800 kronor skulle för honom uppstå.
Det syntes honom särdeles hårdt att nödgas vidkännas en så afsevärd
nedsättning i årsinkomsten, efter det han innehaft ifrågavarande
befattning i öfver sjutton år, däraf enligt konstitutorial sedan år 1888.
Vid en^ föregående lönereglering hade jämlikt nådigt bref den 5 juni
1874 dåvarande direktören vid strafifängelset å Långholmen Fr. M.
Berencreutz, i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition till 1874 års
Riksdag, med hänsyn till indragning af honom dittills tillkommande
provision å arbetsinkomsten vid fängelset tillerkänts ett personligt lönetillägg
af 1,000 kronor för år, ehuru den minskning i löneförmåner,
han i annat fall skulle fått vidkännas, varit vida mindre, än hvad nu
skulle blifva fallet med Fant. Den lön, som enligt stat för närvarande
utginge till föreståndaren för kronohäktet å Långdiolmen, vore
densamma som före detta fängelses tillbyggnad åren 1884—1887, då
cellantalet därstädes utgjort 97 mot nuvarande 200. Att vid denna
betydliga utvidgning af fängelset ingen som helst löneförhöjning för
föreståndaren ägt rum, hade antagligen haft sin orsak däri, att den
ökade arbetsinkomst, som vid fängelset därefter kunde påräknas, ansetts
komma att lämna de förökade löneförmåner, hvilka borde tillkomma
fängelseföreståndaren, sedan fängelset så väsentligt förstorats.
Medeltalet fångar per dag hade under år 1900 vid nämnda fängelse
utgjort 174, hvilket vore nära dubbelt så mycket som vid något af
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
29
rikets öfriga läns- eller kronocellfängelser, och framginge häraf att göromålen
för föreståndaren vid detta fängelse vore särskildt stora. Då
hvad af Fant sålunda framhållits syntes honom likna de förhållanden,
som gifvit anledning till den förut omförmälda bestämmelsen vid 1874
års lönereglering, anhöll Fant i underdånighet, att, på det han måtte
komma i åtnjutande af en löneinkomst, ej allt för mycket understigande
den han nu innehade, Eders Kungl. Maj it täcktes i den nådiga
proposition, som tilläfventyrs kunde komma att med anledning af fångvårdsstyrelsens
underdåniga förslag framläggas för Riksdagen, föreslå,
att ett personligt årligt lönetillägg af 1,000 kronor måtte, utöfver de af
fångvårdsstyrelsen föreslagna löneförmåner, tilldelas Fant från den tid,
då den nya lönestaten skulle börja tillämpas, att utgå så länge han innehade
sin nuvarande tjänstebefattning.
I häröfver infordradt underdånigt utlåtande har fångvårdsstyrelsen
anfört, bland annat, att å ifrågavarande kronohäkte endast två slags
fångar förvarades, nämligen straffångar och, till något mindre antal,
fängelsefångar af mankön, men icke några kvinnor samt ej häller rannsakningsfångar
eller bötesförvandlingsfångar, hvilka bägge senare slags
fångar på fängelser, där de i större mängd förekomme, i synnerligen
hög grad ökade fängelseföreståndarens besvär. Fångomsättningen i
detta kronohäkte vore därför ock betydligt mindre än i andra af våra
större cellfängelser. Sålunda hade antalet nykomna fångar under år
1900 uppgått vid kronohäktet å Långholmen till allenast 642, under
det motsvarande antal vid länsfängelset i Göteborg varit 3,157 och i
Malmö 1,270. Däraf hade bötesförvandlingsfångarne utgjort i Göteborg
2,764 och i Malmö 689. Vidare måste bemärkas, dels att mathållningen
vid kronohäktet å Långholmen bestredes från det å platsen befintliga
centralfängelset, att direktören vid sistnämnda fängelse deltoge i
kronohäktets förvaltning i egenskap af tillsyningsman, samt att centralfängelsets
kamrerare vore redogörare för kronohäktet, dels ock att
bevakningsbefälhafvaren vid detta hade vid sin sida en prästman, som
uteslutande ägnade sitt arbete åt häktet, samt två vid fängelserna å
Långholmen anställda lärare äfvensom större bevakningsstyrka, än som
funnes på något annat cellfängelse. Af allt detta följde, att oaktadt
den i medeltal stora mängd fångar, som förvarades i kronohäktet, ansvaret
och arbetet för bevakningsbefälhafvaren därstädes icke kunde
vara mera betungande än för direktörerna vid de förnämsta länsfängelserna.
Hvad härefter anginge den arbetsinkomst, Fant uppburit vid
kronohäktet, hade denna de fyra åren 1884—1887, då Fant på förord
-
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
ilande upprätthållit tjänsten, utgjort: år 1884 1,647 kronor, år 1885
2,295 kronor, år 1886 2,763 kronor och år 1887 2,614 kronor. År
1888, då Fant sökt och erhållit konstitutorial å tjänsten, hade hans
arbetsinkomst uppgått till 2,391 kronor. Medelbeloppet af hans berörda
inkomst för dessa fem år hade sålunda varit 2,342 kronor. Om
härtill lades aflöningen enligt nu gällande stat, 2,100 kronor, så erhölles
en summa af 4,442 kronor, eller ej fullt samma belopp som den
af styrelsen nu föreslagna totalaflöningen, 4,500 kronor, hvilken, enär
Fant redan intjänat bägge ålderstilläggen, skulle från början i dess helhet
komma honom till del. Efter år 1888 hade Fants ifrågavarande inkomst
i följd af kronohäktets nästföregående år afslutade tillbyggnad
varit i successivt stigande. Af hvad nu anförts framginge, ej mindre
att den af styrelsen föreslagna aflöningen åt bevakningsbefälhafvaren
vid kronohäktet i och för sig vore fullt tillräcklig för tjänsten, än äfven
att för Fants underdåniga ansökan ej heller kunde åberopas, att
denna aflöning skulle blifva lägre, än inkomsten af tjänsten den tid, då
Fant sökte och erhöll densamma; men enär åberopade förhållandet med
det direktören Berencreutz beviljade vederlag obestridligen vore likartad!
med nu förevarande fall, tilläte sig styrelsen med hänsyn därtill,
att den sammanlagda, i stat för närvarande uppförda kontanta aflöningen
till direktören vid det stora centralfängelset å Långholmen utgjorde
med ålderstillägg och inräkning af hans arfvode såsom tillsyningsman
vid kronohäktet 5,300 kronor, allenast erinra, hurusom det
icke torde vara lämpligt att åt bevakningsbefälhafvaren vid berörda
underordnade häkte anvisades större inkomst än åt bemälde direktör.
1 anledning häraf uttalade styrelsen såsom sin mening att, för den
händelse Eders Kungl. Maj:t funne skäl att under den af Fant angifna
förutsättning hos Riksdagen föreslå något personligt lönetillägg åt
honom, hvilket i sådant fall torde böra äskas å förslagsanslaget till
fångars vård och underhåll, detta måtte sättas icke till det af Fant i
underdånighet begärda utan till det lägre belopp, som Eders Kungl.
Maj:t med hänsyn till hvad ofvan anförts kunde pröfva lämpligt.
Hvad fångvårdsstyrelsen anfört till ådagaläggande däraf, att den
af styrelsen föreslagna aflöningen åt föreståndaren för kronohäktet i och
för sig är fullt tillräcklig, synes mig icke böra utgöra hinder för bifall
till den af Fant gjorda ansökningen, då densamma endast innefattar begäran
om ett personligt lönetillägg, på det inkomsten för befattningens
nuvarande innehafvare icke måtte komma att alltför mycket understiga
hvad han förut uppburit. Den af fångvårdsstyrelsen framhållna omständig
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
31
heten, att den föreslagna aflöningen icke skulle blifva lägre än inkomsten
af tjänsten den tid, då Fant sökte och erhöll densamma, torde i förevarande
hänseende så mycket mindre böra tillmätas någon betydelse,
som arbetet för föreståndaren i följd af fängelsets vid nämnda tid just
fullbordade utvidgning sedermera uppenbarligen blifvit i väsentlig män
ökadt. Vid pröfning af frågan om beviljande af ett dylikt lönetillägg
anser jag hänsyn hufvudsakligen böra tagas därtill, att skälig ersättning
beredes tjänsteinnehafvaren för den förlust, som för honom skulle
uppstå genom minskning i de till honom enligt hittills gällande bestämmelser
utgående aflöningsförmåner. Då enligt den utredning, som
blifvit förebragt, Fants inkomster af tjänsten skulle genom den föreslagna
löneregleringen minskas med omkring 1,800 kronor om året,
synes mig hans begäran om ett personligt lönetillägg af 1,000 kronor
för år icke vara obillig.
Det af fångvårdsstyrelsen framlagda förslaget till lönereglering
för ifrågavarande tjänstemän vid fångvård saDstalterna anser jag mig
böra till alla delar biträda likasom äfven det af fångvårdsstyrelsen, enligt
hvad ofvan antydts, väckta förslag om utfärdande af ett allmänt stadgande
rörande skyldighet för tjänstemännen vid dessa anstalter att afgå med
pension, då de blifva därtill berättigade. I öfverensstämmelse med
nådiga kungörelsen den 31 mars 1900 bör därjämte såsom villkor för
åtnjutande af den föreslagna aflöningen uppställas skyldighet att vara
underkastad blifvande förändrade bestämmelser i fråga om pension.»
Utskottet finner det vara önskvärdt, att andel i inkomsten af fångarnes
arbete borttages ur nu ifrågavarande föreståndares vid läns- och
kronocellfängelser samt bevakningsbefälhafvarens vid länsfängelset i
Göteborg aflöningsförmåner, samt att till följd däraf en reglering verkställes
af desse tjänstemäns aflöningar. Utskottet har likväl icke kunnat
i allo biträda Kungl. Maj:ts i sådant afseende nu framlagda förslag.
Enligt detta skulle nämligen aflöningen fortfarande vara, med bortseende
från skrifvarearfvodet, fördelad i lön, arfvode och ålderstillägg. Men
utskottet anser det vara önskligt, att desse tjänstemän må, liksom
de fleste andre statens befattningshafvare, få sin aflöning i staten
fördelad i lön och tjänstgöringspenningar. Tjänstgöringspenningarne
skulle då utgöras af det föreslagna »arfvodet», hvartill komme skrifvarearfvodet.
Lönen och ålderstil läggen skulle jämväl vid tjänstledighet
behållas af befattningsinnehafvaren, under det att tjänstgöringspenningarna
afstodes åt vikarien. Utskottet har i sitt förslag till stat
för desse tjänstemän i nu angifvet syfte vidtagit den ändring i af
-
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
seende å Kung!. Maj:ts förslag, att benämningen »arfvode» utbytts mot
»tjänstgöringspenningar». Utskottet förbiser visserligen icke, att ojämnheter
kunna komma att på grund häraf uppstå i vissa hänseenden,
men har ej ansett detta böra nu förhindra statens antagande, enär
ojämnheterna lämpligen torde kunna framdeles undanrödjas efter ompröfning
af vederbörande myndigheter.
Förenämnda fördelning af aflöningen i lön och tjänstgöringspenningar
skulle emellertid föranleda därtill, att, beträffande dessa tjänstemäns
pensionering, de i Riksdagens skifvelse den 18 maj 1877 och
kungl. brefvet den 1 juni samma år meddelade bestämmelser borde
vinna tillämpning. Men då förslag om en sådan förändring i pensioneringen
för ifrågavarande tjänstemän nu icke föreligger, har utskottet
ansett sig - icke böra härom framställa förslag; och torde vid sådant
förhållande böra särskildt uttalas, att gällande bestämmelser i fråga om
rätten till pension och pensionsbeloppets storlek skola för desse tjänstemän
tills vidare fortfarande lända till efterrättelse. Däremot bör, på
sätt Kungl. Maj:t föreslagit, för dem stadgas skyldighet att afgå från
tjänsten, då de blifvit berättigade till pension.
Då det vidare synes ömkligt, att, i afseende på skyldigheten
att vid tjänstledighet för skilda orsaker afstå viss efter förhållandena
växlande del af aflöningen, likhet så vidt möjligt må vinnas såväl
mellan personalen vid fångvården inbördes som mellan denna personal
och personalen vid öfriga förvaltningar, anser utskottet att såsom villkor
för den nya statens tillämpning bör, i öfverensstämmelse med hvad
som skedde vid 1902 års Riksdag, då vissa fångbetjäntes löner reglerades,
föreskrifvas, att tjänsteinnehafvare skall vara skyldig att underkasta
sig de förändrade bestämmelser i afseende å villkoren för åtnjutande
vid tjäostledighet af lön och tjänstgöidngspenningar, som
kunna varda stadgade.
I afseende å de föreslagna aflöningsbeloppen har utskottet funnit
sig böra göra vissa förändringar. De föreslagna skrifvarearfvodena
för direktörerna vid länsfängelserna i Göteborg och Malmö hafva
sänkts med 200 kronor samt dylikt arfvode för direktören vid kronohäktet
i Västervik uteslutits, hvaremot motsvarande belopp af 200 kronor
tillgodoförts samma tre tjänstemäns tjänstgöringspenningar, hvarigenom
någon minskning vunnits i mångfalden af olika aflöningssammansättningar.
Äfven efter en dylik omflyttning mellan aflöningstitlarna bör anses, att
behörig ersättning för omkostnader för skrifbiträde m. m. tillagts
desse tjänsteinnehafvare, så att ytterligare dylik ersättning icke må
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
33
kunna dem medgifvas. På anslagsbehofvets slutsumma utöfva dessa
förändringar ingen inverkan.
Därjämte har utskottet ansett bägge ålderstilläggen böra sättas till
lika belopp inbördes och har i sådant afseende vidtagit de jämkningar
i staten, att för alla ifrågavarande tjänstemän, med undantag af de fyra
först upptagne, för hvilka bägge ålderstilläggen redan af Kungl. Maj it
föreslagits lika, det första ålderstillägget sänkts med 50 kronor och det
andra höjts med motsvarande belopp. Utskottet har icke ansett sig på
grund häraf behöfva föreslå någon ändring i afseende å det belopp,
hvarmed Kungl. Magt ansett förslagsanslaget till ålderstillägg böra ökas.
I likhet med hvad som skedde år 1902 vid ofvanberörda reglering
af vissa fångbetjäntes löner torde bestämmelser angående villkoren för
åtnjutande af ålderstillägg böra bland aflöningsvillkoren intagas.
Då arbetsinkomsten nu kommer att frångå desse tjänstemän, torde
det jämväl böra stadgas, att de skola vara skyldige att utan särskild
ersättning underkasta sig såväl det tilläfventyrs ökade arbete, som af
statens öfvertagande af arbetsdriften kan för dem uppkomma, som ock
de förändringar i afseende på tjänstegöromålens omfattning, som framdeles
kunna af olika anledningar komma att vidtagas.
Utskottet vill därjämte framhålla, att dyrtidstillägg icke bör ifråkomma
för de tjänstemän, som nu få sina löner reglerade.
Med iakttagande af nu angifna förändringar i Kungl. Maj:ts förslag
och under ofvan omförmälda förutsättningar anser utskottet sig böra
tillstyrka, att lönereglering för ifrågavarande tjänstemän nu må äga rum.
Hvad därefter vidkommer förslaget om böjning i lönen åt direktören
vid tvångsarbetsanstalten vid Svartsjö med 500 kronor, har utskottet
icke af hvad till stöd därför anförts blifvit öfvertygadt om
behöfligheten af en dylik löneförbättring och afstyrker därför Kungl.
Maj:ts därom gjorda framställning.
Åt direktören vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping synes däremot
någon lönetillökning böra på grund af de i statsrådsprotokollet
angifna förhållanden beredas, men anser utskottet densamma lämpligen
kunna inskränkas därhän, att skrifvarearfvodet höjes med 200 kronor
till 500 kronor samt ålderstilläggen med respektive 100 och 200 kronor
till 500 kronor hvartdera, hvarigenom likhet vinnes i afseende å dessa
aflöningstitlar för direktörerna vid samtliga tvångsarbetsanstalter.
Hvad slutligen vidkommer framställningen om personligt lönetillägg
åt bevakningsbefälhafvaren Pant, synes, vid det förhållande att
Bill. till Riksd. Prof. 1903. i Samt, 1 Afd. 3 Höft. 5
opaginerad Kontrollera mot PDF
84
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Fant under en följd af år uppburit inkomster till väsentligt högre belopp,
än han vid tjänstens emottagande kunnat beräkna, och att jämväl
den nu för hans befattning föreslagna lön öfverstiger hans tjänsteinkomster
vid tillträdet till densamma, samt med hänsyn därjämte till
hvad fångvårdsstyrelsen i ämnet anfört, tillräckliga skäl icke föreligga
att särskildt för honom bevilja ersättning för genom löneregleringen
uppkommande minskning i inkomsten. Det bör ej heller lämnas obeaktadt,
att hans pension varder genom förändringen ökad från 1,800
till 2,800 kronor. Utskottet finner sig på grund häraf böra afstyrka
framställningen i denna del.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
a) att Riksdagen må medgifva, att följande
aflöningsstat för föreståndarne vid läns- och kronocellfängelserna
i riket och bevakningsbefälhafvaren
vid länsfängelset i Göteborg må tillämpas från och
med år 1904, nämligen:
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
35
1 ;
Tjänst-
Skrif-
Ålders-
tilläere
Lön
görings-
vare-
Summa
pennin-
arf-
efter
efter
gar
vode
5 år
10 år
Länsfängelset i Göteborg
I
1 Direktör.....................
1,800
1,400
550|
3,750
500
500
Länsfängelset i Stockholm
1
1 Direktör.....................
1,800
1,400
300
3,500
500
500
Länsfängelset i Linköping
1 Direktör.....................
1,800
1,400
300
3,500
500
500
! Kronohäktet å Långholmen
1 Bevakningsbefälhafvare,
hädanefter direktör.........
1,800
1,400
300
3,500
500
500
t Länsfängelset i Uppsala
ĄJ
i Direktör.....................
1,800
1,400
300
3,500
350
350!
Länsfängelset i Kalmar
1 Direktör.....................
1,800
1,400
300
3,500
350
350
Länsfängelset i Kristianstad
1 Direktör.....................
1,800
1,400
300
3,500
350
350
Länsfängelset i Malmö
1 Direktör.....................
1,800
1,400
300
3,500
350
350
Länsfängelset i Vänersborg
1 Dirätör.....................
1,800
1,400
300
3,500
350
350
Länsfängelset i Mariestad
1 Direktör.....................
1,800
1,400
300
3,500
350
350
Länsfängelset i Örebro
1 Dirätör.....................
1,800
1,400
300
3,500
350
350
Länsfängelset i Gäfle
1 Direktör.....................
1,800
1,400
300
3,500
350
350
Länsfängelset i Jönköping
1 Direktör.....................
1,800
1,200
300
3,300
350
350
Länsfängelset i Växjö
1 Direktör.....................
1,800
1,200
300
3,300
350
350
Länsfängelset i Karlstad
1 Direktör.....................
1,800
1,200
300
3,300
250
250
Länsfängelset i Västerås
1 Dirmdör.....................
1,800
1,200
300
3,300
250
250
Länsfängelset i Karlskrona
1 Direktör.....................
1,600
1,100
300
3,000
250
250
Länsfängelset i Falun
1 Direktör.....................
1,600
1,100
300
3,000
250
250
Länsfängelset i Hernösand
1 Direktör.....................
1,600
1,100
300
3,000
250
250
Kronohäktet i Sundsvall
1 Direktör.....................
1,600
1,100
300
3,000
250
250
Kronohäktet i Norrköping
1 Direktör.....................
1,600
600
300
2,500
250
250
Kronohäktet i Hudiksvall
1 Direktör.....................
1,600
600
300
2,500
250
250
Länsfängelset i Östersund
1 Direktör....................
1,600
600
300
2,500
250
250
Länsfängelset i Luleå
1 Direktör....................
1,600
600
300
2,500
250
250
Länsfängelset i Visby
1 Direktör....................
1,600
600
300
2,500
150
150
Transpor
43,200
29,000
| 7,750
79,950
_
! —
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Tjänst-
Skrif-
Ålders-
Lön
görings-
vare-
Summa
00 |
pennin-
gar
arf-
vode
efter
5 år
efter
10 år
Transport
43,200
29,000
7,750
79,950
Kronohilktet i Ystad
1 Direktör.....................*
1,600
600
300
2,500
150
150
Länsfängeiset i JNyköping
1 Direktör.....................
Länsfängeiset i Halmstad
1,600
600
—
2,200
150
150
1 Direktör.....................
Länsfängeiset i Umeå
1,600
600
—
2,200
150
150
1 Direktör.....................
i Kronohäktet i Uddevalla
1,600
600
—
2,200
150
150
1 Direktör......................
1 Kronohäktet i Haparanda
1,300
600
—
1,900
150
ISO,
j 1 Direktör.....................
| Kronohäktet i Pa]ala
1,300
600
—
1,900
150
150
1 Direktör.....................
| Kronohäktet i Eskilstuna
1,300
600
—
1,900
150
150
1 Bevakningsbefälhafvare
Kronohäktet i Västervik
1,200
600
—
1,800
150
150
1 Direktör.....................
Kronohäktet i Norrtälje
1,300
500
—
1,800
150
150
^ 1 Bevakningsbefälhafvare
'' Kronohäktet i Karlshamn
1,000
500
—
1,500
150
150
1 Bevakningsbefälhafvare
Kronohäktet i Varberg
1,300
200
—
1,500
150
150
1 Bevakningsbefälhafvare
1 Länsfängeiset i Göteborg
1,000
500
—
1,500
150
150
1 Bevakningsbefälhafvare
Kronohäktet i Kungsbacka
800
500
—
1,300
150
150
1 Bevakningsbefälhafvare
1,000
50
—
1,050
150
150
Summa
61,100
36,050
8,050
105,200
—
—
med förklarande tillika, att för aflönings åtnjutande
å denna stat skall — med upphäfvande af de angående
ifrågavarande tjänstemäns löneförhållanden förut meddelade
bestämmelser, i hvad de strida mot nedannämnda
villkor — gälla:
att tjänsteinnehafvare, som enligt nu gällande
bestämmelser åtnjuter andel i inkomsten af fångarbetet,
skall för tillgodonjutande af nu föreslagen aflöning
vara skyldig vidkännas indragning till statsverket af
berörda andel; att i sammanhang härmed arbetsdriften
vid läns- och kronocellfängelserna skall af staten till
ombesörjande öfvertagas, samt att tjänsteinnehafvare,
som ingår på den nya lönestaten, skall vara skyldig
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
37
att utan särskild ersättning underkasta sig såväl det
tilläfventyrs ökade arbete, som af statens öfvertagande
af arbetsdriften kan för honom uppkomma, som ock de
förändringar i afseende på tjänstegöromålens omfattning,
som framdeles kunna af olika anledningar äga rum;
att i afseende på tillträde till ålderstillägg skall
iakttagas, att tjänstetiden skall beräknas från början
af kalenderåret näst efter det, hvarunder utnämning
till tjänsten ägt rum; att tjänsteinnehafvare skall under
mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras
för att vinna rätt till tillägget, hafva med godt vitsord
bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan tjänst inom fångvården; att för löntagare, som
blifvit; transporterad, denna beräkning skall omfatta
tjänstgöringen i likartad befattning vid olika fångvårdsanstalter,
samt att löntagare må tillgodoräkna
sig den tid, som före den nya lönestatens utfärdande
förflutit från hans utnämning till tjänsten;
att likväl tjänsteman, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af ålderstillägg, redan uppnått
den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom
till pension, icke må sådant tillägg tillträda;
att tjänsteinnehafvare, som ingår på den nya
staten, skall vara skyldig att vid tjänstledighet afstå
till vikarien tjänstgöringspenningarna samt skrifvarearfvodet
för den tid, ledigheten varar, och att alltså
i afseende å honom de i kungl. brefvet den 5 juni
1874 i detta afseende gifna bestämmelser skola upphöra
att gälla;
att icke blott nuvarande tjänsteinnehafvare, som
kommer i åtnjutande af nu föreslagna aflöning, utan
äfven en hvar, som hädanefter konstitueras såsom tjänsteman
vid fångvårdsanstalterna med aflöning å den af
Riksdagen sålunda godkända lönestat, skall vara skyldig
att afgå från tjänsten med pension, så snart han blifver
berättigad till sådan, fångvårdsstyrelsen dock obetaget
att låta med afskedet anstå, därest och så länge den
pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig att i densamma kvarstå; samt
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
att, beträffande rätten till pension och pensionsbeloppets
storlek, de för ifrågavarande fångvårdstjänstemän
nu gällande bestämmelser skola lända till
efterrättelse äfven för dem, som ingå på den nya
staten; dock att dessa'' tjänsteinnehafvare skola vara
underkastade de förändrade bestämmelser, som kunna
varda stadgade så väl i fråga om pension som i fråga
om villkoren för åtnjutande vid tjänstledighet af lön
och tjänstgöringspenningar;
b) att Riksdagen må på det sätt bifalla Kungl.
Maj:ts framställning om lönetillökning för direktören
vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping, att det för
denna befattning i staten upptagna skrifvarearfvodet
höjes från 300 kronor med 200 kronor till 500 kronor
äfvensom att ålderstilläggen höjas till 500 kronor
hvartdera;
c) att Kungl. Maj:ts framställning om lönetillökning
för direktören vid tvångsarbetsanstalten å
Svartsjö icke må af Riksdagen bifallas;
d) att Kungl. Maj:ts framställning i fråga om
personligt lönetillägg till nuvarande föreståndaren för
kronohäktet å Långholmen Fridolf Fant icke må vinna
Riksdagens bifall; samt
e) att Riksdagen må öka bestämda anslaget till
fångars vård och underhåll med den föreslagna förhöjningen
i löner, tjänstgöringspenningar och skrifvarearfvoden
åt föreståndarne vid läns- och kronocellfängelserna
samt bevakningsbefälhafvaren vid länsfängelset
i Göteborg 33,950 kronor och förhöjningen
i skrifvarearfvode åt direktören vid tvångsarbetsanstalten
i Norrköping 200 kronor eller tillhopa 34,150
kronor samt förslagsanslaget till ålderstillägg för en
del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda
ämbets- och tjänstemän med den beräknade förhöjningen
i ålderstillägg åt föreståndarne vid läns- och
kronocellfängelserna 5,900 kronor och förhöjningen i
ålderstillägg åt direktören vid tvångsarbetsanstalten
i Norrköping 300 kronor eller tillsammans 6,200
kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
39
3:o) Kungl. Maj:t har i punkten 3 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen dels att i aflöningsstat för de betjänte vid fångvårdsanstalterna,
hvilkas aflöning utginge af det å riksstaten uppförda, bestämda
anslaget till fångars vård och underhåll, upptaga aflöning med
i åberopade statsrådsprotokollet angifna belopp till 4 vaktfruar och 18
vaktkvinnor vid de centrala fångvårdsanstalterna för kvinnor samt till
1 första vaktkvinna och 35 vaktkvinnor vid läns- och kronocellfängelserna,
med rätt för Kung!. Magt att, vid saknad af bostad för dylik
vaktbetjänt vid fångvårdsanstalten, i stället åt sådan vaktbetjänt från
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll anvisa nödig liyresersättning
för ett rum jämte vedanslag samt med föreskrift i öfrigt att,
förutom redan enligt kungl. kungörelsen den 13 juni 1902 för aflönings
åtnjutande å nämnda stat stadgade villkor, skulle i fråga om bemälda
kvinnliga betjänte ytterligare gälla:
att dylik betjänt, som redan innehade fångvårdsstyrelsens förordnande,
skulle för tillgodonjutande af ålderstillägg äga beräkna tjänstetiden
från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder förordnandet
meddelats, samt att vaktfri!, som förut varit vaktkvinna, skulle för dylikt
lönetillägg, enligt därför eljest uppställda grunder, tillgodoräknas föregående
tjänstetid jämväl som vaktkvinna;
att kvinnlig vaktbetjänt, som inginge äktenskap, skulle vara
skyldig, om fångvårdsstyrelsen så funne nödigt, afgå från tjänsten; samt
att, där fångvårdsstyrelsen funne kokerskegöromålen vid mindre
läns- och kronocellfängelse kunna förenas med vaktkvinnotjänsten, vaktkvinnan
skulle vara skyldig bestrida jämväl nämnda göromål;
dels ock att såsom följd häraf öka bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll med 31,700 kronor samt förslagsanslaget till ålderstillägg
för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda
ämbete- och tjänstemän med 3,800 kronor.
I detta ämne har departementschefen till statsrådsprotokollet anfört
följande.
dI förberörda underdåniga skrifvelse den 30 september 1902 har
fångvårdsstyrelsen rörande behofvet af förändring i löneställningen för
en del af de af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll aflönade
vaktbetjänte anfört, bland annat, följande.
Efter det tillförene alla fångvårdsbetjänte varit aflönade af nämnda
anslag, hade vid 1882 års Riksdag flertalet af aflöningarna till manliga
vaktbetjänte vid straffängelserna samt läns- och kronocellfängelserna
blifvit öfverflyttado till fångvårdens bestämda anslag och uppförda å
Angående
kvinnliga
v äkthetj än tes
upptagande i
aflöningsstaten
ä bestämda
anslaget till
jängars värd
och underhäll.
[3.1
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
ordinarie stat. De vaktbetjänte af mankön, som, utöfver de i den nya
staten uppförda, erfordrats vid de med samma stat afsedda fångvårdsanstalter,
hade därefter fortfarit att atlönas af förslagsanslaget och antagits
såsom extra. Å sistnämnda anslag hade äfven lämnats kvar
aflöningarna till manliga vaktbetjänte vid de år 1882 ännu under omorganisation
stående straffängelserna för kvinnor och kronoarbetsstationerna
äfvensom till samtliga vaktbetjänte af kvinnkön vid såväl
dessa fångvårdsanstalter som läns- och kronocellfängelserna. Därvid
hade med afseende å dessa betjäntes anställning och aflöning bibehållits
den ordning, att de, med undantag af ett fåtal extra, utnämnts af
st}Trelsen såsom ordinarie med rätt, liksom de ordinarie å riksstat, till
aflöning vid sjukdom och till ålderstillägg. Däremot skilde sig deras
ställning från den å riksstat uppförda betjäningens däri, att de icke i
likhet med denna ägde rätt till pension. Härigenom stode å ena sidan
de af förslagsanslaget aflönade ordinarie vaktbetjänte för egen del utan
trygghet för ålderdomen, och, då de efter dennas inträdande ändock
för sin försörjning behölles kvar vid befattningarna, lade å andra sidan
förhållandet hinder i vägen för befordrandet i behörig ordning af vikarier
och extra betjänte.
Ordalydelsen i den af 1882 års Riksdag antagna lönestat för en
del vaktbetjänte hade emellertid sedermera, då det förra straffängelset
i Landskrona förvandlats till tvångsarbetsanstalt, blifvit af 1889 års
Riksdag så ändrad, att staten därefter omfattade icke blott straffängelserna
eller, som de redan då benämndes, centralfängelserna samt läns- och
kronocellfängelserna utan äfven tvångsarbetsanstalterna. Med stöd häraf
och sedan de förra kronoarbetsstationerna efter hand indragits eller
under den nya benämningen tvångsarbetsanstalter flyttats till före detta
straffängelser, som genom den af ändrad lagstiftning uppkomna minskning
i antalet gemensamhetsfångar blifvit för sitt förra ändamål obehöfliga,
hade numera samtliga tvångsarbetsanstalter för män indragits inom
området för tillämpning af den af Riksdagen antagna vaktbetjäntslönestaten;
och hade i sammanhang med omregleringen vid senaste Riksdag
af vaktbetjäntslönerna å nämnda stat denna blifvit så affattad, att den, utan
angifvande af särskilda klasser af fångvårdsanstalter, endast rubricerades
såsom »aflöningsstat för de betjänte vid fångvårdsanstalterna, hvilkas
aflöning utgår af det å riksstat uppförda, bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll.»
I följd häraf mötte numera icke hinder för tillämpning af nämnda
stat jämväl för manliga vaktbetjänte vid centralfängelset för kvinnor i
Göteborg och tvångsarbetsanstalt en för kvinnor i Norrköping; men då
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
41
antalet vid fång vårdsanstalterna behöfliga extra vaktbetjänte varit i
förhållande till antalet aflöningar å sagda stat så stort, att oftast flera
år hunnit förgå, innan den extra kunnat konstitueras, hade styrelsen
med hänsyn till de menliga följderna af detta missförhållande ansett
detsamma icke böra än mera ökas genom indragandet jämväl af de ordinarie
vid omförmälda anstalter inom antalet af de af Riksdagen anvisade lönerna.
Sedan emellertid under år 1902, genom ändrad användning
af tvångsarbetsanstalten i Landskrona till förvar af lösdrifvare af kvinnkön
i stället för förut af mankön, den manliga vaktbetjäningen därstädes
kunnat betydligt minskas och därigenom en stor del i denna
anstalt förut disponerade, i riksstaten uppförda vaktbetjäntslöner blifva
lediga att öfverflyttas till andra fångvårdsanstalter, hade i följd
häraf proportionen mellan antalet extra och ordinarie vaktbetjäntssysslor
något förbättrats. Då den ifrågasatta indragningen af centralfängelset
å Nya Varfvet skulle i afsevärd mån bidraga till samma resultat, ansåge
styrelsen, att utan någon risk i förberörda afseende konstitutorial nu
kunde börja utfärdas för aflöning å riksstaten jämväl för de hittills af
förslagsanslaget aflönade ordinarie vaktbetjänte af mankön vid centralfängelset
i Göteborg och tvångsarbetsanstalten i Norrköping.
Under det sålunda i fråga om manliga vaktbetjänte vid dessa
fångvårdsanstalter ofvan angifna önskemål angående beredande af pensionsrätt
och i sammanhang därmed af ordinär befordran för vikarier
syntes kunna vinnas genom allenast å styrelsen beroende åtgärd, kunde
däremot i fråga om vaktbetjänte af kvinnkön samma mål ej uppnås,
såvida icke Kungl. Maj:t utverkade Riksdagens medgifvande, att erforderligt
antal aflöningar jämväl för sistbemälda betjänte blefve å riksstat
uppförda. För en sådan åtgärd talade ej blott den omständigheten,
att de kvinnliga vaktbetjänte vid fångvårdsanstalterna hade enahanda
och fullkomligt lika maktpåliggande tjänstgöring som fångvårdsbetjänte
af mankön, utan äfven förhållandet vid statens telegrafverk och järnvägar,
där pensionsrätt tillkomme kvinnliga innehafvare af å stat uppförda
befattningar.
De kvinnliga vaktbetjänte, som, ehuru aflönade af förslagsanslaget,
tillsattes såsom ordinarie, utgjordes af följande, nämligen: 3 vaktfruar,
däraf eu vid centralfängelset i Göteborg och två vid tvångsarbetsanstalten
i Norrköping, 1 första vaktkvinna vid länsfängelset i
Stockholm, 2 vaktkvinnor vid centralfängelset i Göteborg och 10 vid
tvångsarbetsanstalten i Norrköping, 2 vaktkvinnor vid hvardera af
länsfängelserna i Stockholm, Uppsala, Kalmar och Mariestad samt 1
Bih. till lliksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 3 Höft. <>
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
vaktkvinna vid hvart och ett af länsfängelserna i Nyköping, Linköping,
Jönköping, Växjö, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Halmstad,
Göteborg, Vänersborg, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gäfle, Hernösand
och Östersund samt kronohäktena i Eskilstuna, Norrköping, Karlshamn,
Ystad, Uddevalla, Hudiksvall och Sundsvall. Därjämte borde
för framtiden ordinarie anställning beredas jämväl åt den kvinnliga
vaktbetjäningen vid den under år 1902 för tvångsarbetsfångar af kvinnkön
upplåtna anstalten i Landskrona, vid hvilken styrelsen låtit provisoriskt
såsom extra antaga 1 vaktfru och 6 vaktkvinnor. Likaså syntes de
bägge vaktkvinnobefattningarna vid länsfängelserna i Umeå och Luleå,
hvilka för närvarande vore de enda dylika befattningar vid länsfängelser,
som bestredes af extra, för framtiden böra med anledning af dessa fängelsers
genom Norrlands utveckling ökade betydelse besättas med ordinarie.
Totalantalet af de kvinnliga vaktbetjänte, som borde anställas såsom
ordinarie, utgjorde sålunda: 4 vaktfruar, 1 första vaktkvinna, 18
vaktkvinnor vid centrala fångvårdsanstalter och 35 vaktkvinnor vid länsoch
kronocellfängelserna. Af dessa tjänstgjorde vaktfrun vid centralfängelset
i Göteborg och ena vaktfrun vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping
därjämte såsom arbetsförestånderskor och den andra vaktfrun i
Norrköping tillika såsom förråds vaktmästare. Af vaktkvinnorna hade 8
vid de mindre läns- och kronocellfängelserna anställda jämväl skyldighet
att förrätta kokerskegöromålen vid fängelserna.
Enligt af Kungl. Maj:t fastställda stater å förslagsanslaget samt
styrelsens beslut i fråga om tvångsarbetsanstalten i Landskrona hade
aflöningen hittills utgått sålunda:
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
43
Tjänst-
Ålders-
gö-
Annan
tillägg
rings-
pennin-
kontant
Summa
Lön
förmån
efter efter
gar.
5 år
10 år
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
Till vaktfrun och arbetsföre-
•
stånderskan vid centralfängelset
i Göteborg, hvilkens aflöning i
följd af detta fängelses förut ifråga-
isätta indragning bibehållits vid
af gammalt tilläriipade grunder:
aflöning........................................
provision å nettoarbetsinkom-
300
200
sten med högst 2%, hvilken
förmån uppgått i medeltal för
åren 1897 —1901 till 203 kro- nor 71 öre samt för 1901 till
-
249: 75
766:52
13 kg. stearinljus, som betalts
till henne kontant år 1901 med
16: 77
till 1 vaktfri! vid tvångs arbets-
anstalten i Norrköping ............
350
250
600
75
75
d:o d:o
350
250
600
75
75
till 1 vaktfru vid tvångsarbets-
anstalten i Landskrona............
till 1 vaktkvinna vid centralfängel-
—
—
600
600
set i Göteborg eller tvångs- arbetsanstalten i Norrköping
300
200
500
75
75
»11 d:o vid d:o eller d:o
» 6 d:o vid tvångsarbetsanstal-
3,300
2,200
5,500
75
75
ten i Landskrona efter 500
kronor för år hvardera ............
3,000
3,000
till 1 första vaktkvinna vid läns-
fängelset i Stockholm...............
» 1 vaktkvinna vid läns- och
300
200
500
75
75
kronoeell fängelse rna.................
250
150
400
75
75
» 32 d:o vid d:o d:o
till 1 extra vaktkvinna vid läns-
8,000
4,800
12,800
75
75
fängelset i Umeå:
arfvode för vaktkvinnogöromå-
Transport 13,150
8,25013,866: 5 2
25,266: 52
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Lön
kr.
Tjänst
gö-
Annan
rings- I kontant
pennin-! förmån
gar
kr.
kr.
Summa
kr.
Älders
tillägg
-
efter
5 år
kr.
423: 7 5
350:
Transport 13,150:8,2503,866: 52 25,266: 52
len å 75 öre för dag, då kvinnofånge
vore i fängelset intagen,
och 25 öre för dag i annat fall,
hvilket arfvode i staten beräk-j
nats till 200 kronor för år,
men under 1901, då kvinnofångar
alla dagar funnits
fängelset, uppgått till ............ — — 273: 75
arfvode för kokerskegöromålen — — 150:_
till 1 extra vaktkvinna vid länsfängelset
i Luleå:
arfvode för vaktkvinnogöromålen — _ 200:
d:o » kokerskegöromålen ... — _ 150:_j
Därjämte åtnjöte på grund af
nådiga brefven den 26 augusti
1856 och den 14 november 1873
vaktkvinnorna vidläns-och krono
cellfängelserna andel i arbetsinkomsten
därstädes. Denna försona
utginge med synner
ligen växlande belopp, från några
få kronor ända till 50 å 60 kronor
om året, hade under år 1901 för
här ifrågavarande 36 vaktkvinnor,
första vaktkvinnan vid länsfängel-j
set i Stockholm medräknad, upp-J
gått sammanlagdt till kronor......j — j — 1,003:7 5 1,003:75
efter
10 år
kr,
'' Summa kronor!l3,150 8,250 5,644: 02 27,044: 02
Förutom nu nämnda förmåner vore, med undantag, i följd af brist på
utrymme, för vaktkvinnan vid kronohäktet i Eskilstuna, samtliga dessa
kvinnliga vaktbetjänte i åtnjutande af bostadsrum med nödig uppvärmning
vid fångvårdsanstalterna, hvarjemte de på grund af nådiga bref den 5
december 1855 och den 3 december 1861, i likhet med vaktbetjänte af
mankön, vid berömlig tjänstgöring finge sig tilldelade gratifikationer
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
45
till belopp, som uppginge för vaktkvinna till omkring 60 kronor och för
vaktfri! till 75 kronor för år.
Af samma skäl, som för de i staten å bestämda anslaget uppförda
manliga vaktbetjänte de dem hittills tillkommande andelar i
inkomsten å arbetena vid fängelserna utbytts mot förhöjd fast lön,
borde enahanda förfarande tillämpas i fråga såväl om arbetsprovisionen
till vaktfrun i Göteborg som om vaktkvinnornas andel i arbetsförtjänsten
vid läns- och kronocellfängelserna. Likaledes borde det till
den förra nu anvisade ljusanslaget för framtiden ur aflöningen försvinna.
Med hänsyn till storleken af de sportler, som sålunda skulle
komma att indragas, ansåge styrelsen ökningen i den egentliga lönen
böra sättas för vaktfrun i Göteborg till 200 kronor och för öfriga
kvinnliga vaktbetjänte, som skulle anställas såsom ordinarie, till 100
kronor utöfver dylik vaktbetjänt nu tillagd aflöning, att utgå med 50
kronor som lön och återstoden som tj änstgöringspenningar.
Härjämte skulle, likasom för närvarande vore förhållandet med
de ordinarie kvinnliga vaktbetjänte med undantag, i följd af hennes stora
arbetsprovision, för vaktfrun i Göteborg, hädanefter samtliga sådana
betjänte åtnjuta rätt till ålderstillägg med 75 kronor efter 5 och ytterligare
75 kronor efter 10 år.
Med tillämpning af nu angifna grunder skulle aflöningen för de
kvinnliga vaktbetjänte vid fångvårdsanstalterna, hvilkas aflöning skulle
utgå af det å riksstat uppförda bestämda anslaget till fångars vård och
underhåll, ställa sig sålunda:
Lön
TiänBt-
görings-
pennin-
gar
Summa
Ålders
efter
5 år
tillägg
efter
10 år
1 vaktfri! ......................................................
400
300
700
75
75
3 vakt fruar...................................................
1,200
900
2,100
75
75
1 vaktkvinna vid de centrala fångvårds-
anstalterna för kvinnor ...........................
350
250
600
75
75
.1 7 d:o vid d:o................................................
5,950
4,250
10,200
75
75
1 första vaktkvinna vid läns- och krono-
cellfängelserna............................................
350
250
600
75
75 ;
1 vaktkvinna vid (bo (bo ..........................
300
200
500
75
75 ,
34 (bo vid (bo (bo ...........................
10,200
6,800
17,000
75
75
Summa kronor
31,700
1
1
utvisande en ökning utöfver hvad af samma vaktbetjänte åtnjutits i
aflöningsförmåner under år 1901 med 4,655 kronor 98 öre.
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Hvad anginge den ordinarie manliga vaktbetjänte, utöfver den i
stat upptagna aflöningen, tillerkända rätt att vid saknad af bostad i
kronans hus åtnjuta hyresersättning och vedanslag enligt vissa bestämda
grunder, saknades i fråga om förevarande kvinnliga vaktbejtänte anledning
till annan föreskrift i berörda afseende, än att, där så skulle
inträffa, att bostadsrum ej kunde inom fångvårdsanstalten beredas åt
kvinnlig vaktbetjänt, som vore å den af Riksdagen antagna lönestaten
uppförd, åt sådan vaktbetjänt i stället finge af Kungl. Maj:t anvisas
nödig hyresersättning för ett rum jämte vedanslag. Däremot borde
den rätt, Riksdagen åt manliga vaktbetjänte bland villkoren för aflöningens
åtnjutande medgifvit beträffande tjänstgöringspenningars uppbärande
intill viss tid vid tjänstledighet för sjukdom eller hälsans vårdande,
äfven ingå bland aflöningsvillkoren för ifrågavarande kvinnliga
vaktbetjänte. Jämväl öfriga af Riksdagen i nämnda afseende uppställda
villkor, hvilka blifvit af Kungl. Maj:t meddelade i nådiga kungörelsen
den 13 juni 1902, syntes vara å sagda kvinnliga betjänte
tillämpliga. Enär emellertid affattningen af stadgandet om beräkning,
i och för tillträde till ålderstillägg, af tjänstetiden från början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder utnämning till tjänsten ägt rum,
skulle kunna gifva anledning därtill, att första vaktkvinna eller vaktkvinna
vid central fångvårdsanstalt, som möjligen efter uppnådda två
ålderstillägg befordrades till vaktfri!, med förlorande af dessa ålderstillägg
komme att under de första fem åren efter uppflyttningen i den
nya tjänsten lida en årlig minskning i inkomst af 50 kronor, borde ett
tillägg göras till nämnda villkor för förebyggande af en dylik oegentlighet.
På sätt vid öfverflyttning år 1882 af manliga vaktbetjänte till
staten å bestämda anslaget skett, borde jämväl nu i fråga om de af
styrelsen såsom ordinarie å förslagsanslaget redan förordnade kvinnliga
betjänte iakttagas, att deras i sådan egenskap tillgodonjutna beräkning
af tjänstetid för ålderstillägg vid öfverflyttningen till riksstat åt dem
bevarades. Då kvinnlig vaktbetjänt, som inginge äktenskap, därigenom
vanligen inträdde i sådana nya förhållanden, som icke läte sig förena
med hennes inneliafda tjänst, syntes bland villkoren jämväl böra föreskrifvas,
att hon i sådant fall skulle, om så funnes nödigt, vara skyldig
att afgå från tjänsten. Slutligen borde äfven det förhållande, att en
och annan vaktkvinna vid mindre läns- och kronocellfängelse jämte sin
tjänst såsom sådan tillika bestrede kokerskegöromålen vid fängelset,
påkalla föreskrift därom, att, där styrelsen funne förhållandena så medgifva,
vaktkvinna skulle vara skyldig förrätta jämväl kokerskegöromålen
vid fängelset.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
47
Fångvårdsstyrelsens nu omförmälda förslag anser jag mig så mycket
hellre böra biträda, som Eders Kungl. Maj:t vid fastställande af stater
å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll för år 1903, med indragning
för framtiden ej mindre af den till vaktfrun vid centralfängelset
i Göteborg utgående provision å arbetsinkomsten vid fängelset
jämte ljusanslag än äfven af den vaktkvinnorna vid läns- och kronocellfängelserna
tillkommande andel af arbetsinkomsten vid dessa fängelser,
bestämt ifrågavarande kvinnliga betjäntes löneförmåner från förslagsanslaget
till enahanda belopp, som finnas upptagna i den af fångvårdsstyrelsen
nu föreslagna aflöningsstaten å det bestämda anslaget. Vid
sådant förhållande komme förslagets antagande icke att medföra någon
ökad utgift för statsverket, men skulle därmed den afsevärda fördelen
vinnas, att dessa kvinnliga betjänte erhölle en mera tryggad ställning
med rätt till åtnjutande af pension.
De aflöningsbelopp, hvilka sålunda för år 1903 fastställts att utgå
af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll och som i händelse
af bifall till fångvårdsstyrelsens förslag skulle från och med år 1904
öfverflyttas å bestämda anslaget, utgöra sammanlagdt 31,700 kronor.
Härtill komma de af samma förslagsanslag hittills utgående ålderstillägg
till ordinarie kvinnliga vaktbetjänte, hvilka ålderstillägg i sådant fall
skulle från och med år 1904 i stället komma att bestridas från förslagsanslaget
till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården
anställda ämbets- och tjänstemän. Dessa ålderstillägg hafva af
fångvårdsstyrelsen efter nuvarande ålderstillägg åt dylika betjänte beräknats
till 3,700 kronor, men torde till utjämnande af sistnämnda förslagsanslags
summa böra upptagas till 100 kronor högre belopp.»
Kungl. Maj:ts förevarande framställning står i sammanhang med
tillämpning på den kvinnliga vaktbetjäningen af den utaf Riksdagen
gillade grundsats, att andel i fångarnes arbetsinkomst icke bör tillkomma
fångvårdspersonalen. Utskottet har vid öfvervägande af det nu
framlagda förslaget till ny aflöningsstat för ifrågavarande betjänte funnit
sig böra biträda samma förslag, hviiket innebär, förutom en reglering
af aflöningsbeloppen, jämväl aflöningsstatens öfverflyttande från förslagsanslaget
till bestämda anslaget till fångars vård och underhåll,
hvarigenom åt desse tjänsteinnehafvare skulle beredas en tryggare ställning
samt pensionsrät.t. Mot de för aflöningens åtnjutande föreslagna
villkor har utskottet ej funnit anledning till annan erinran, än att det
synes böra tydligt stadgas, att, då vaktkvinna vid mindre läns- eller
kronocellfängelse skall, på grund af fångvårdsstyrelsens bestämmelse,
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
bestrida jämväl kokerskegöromålen vid fängelset, hon skall göra detta
utan särskild ersättning.
Utskottet får, på grund af hvad sålunda anförts, hemställa,
att Riksdagen må
dels i aflöningsstat för de betjänte vid fångvårdsanstalterna,
hvilkas aflöning utgår af det å riksstaten
uppförda, bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll, upptaga aflöning med nedan angifna
belopp för följande kvinnliga betjänte nämligen:
Lön
Tjänst-
görings-
pennin-
gar
Summa
O
Ålders
efter
5 år
tillägg
efter
10 år
1 vaktfru........................
400
300
700
75
75
3 vaktfruar .................
1,200
900
2,100
75
75
1 vaktkvinna vid de cen- trala fångvårdsanstal-
terna för kvinnor.....
350
250
600
75
75
117 d:o vid d:o ...........
5,950
4,250
10,200
75
75
1 första vaktkvinna vid
läns- och kronocell-
fängelserna.............
350
250
300
75
75
1 vaktkvinna vid d:o d:o
300
200
500
75
75
j34 d:o vidd:od:o
10,200
6,800
17,000
75
75
Summa kronor
31,700
med rätt för Kungl. Maj:t att, vid saknad af bostad
för dylik vaktbetjänt vid fångvårdsanstalten, i stället
åt sådan vaktbetjänt från förslagsanslaget till fångars
vård och underhåll anvisa nödig hyresersättning för
ett rum jämte vedanslag samt med föreskrift i öfrigt
att, förutom redan enligt kungl. kungörelsen den 13
juni 1902jiför aflönings åtnjutande å nämnda stat
stadgade villkor, skall i fråga om bemälda kvinnliga
betjänte ytterligare gälla:
att dylik betjänt, som redan innehar fångvårdsstyrelsens
förordnande, skall för tillgodonjutande af
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
49
ålderstillägg äga beräkna tjänstetiden från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder förordnandet
meddelats, samt att vaktfru, som förut varit vaktkvinna,
skall för dylikt lönetillägg, enligt därför eljest uppställda
grunder, tillgodoräknas föregående tjänstetid
jämväl som vaktkvinna;
att kvinnlig vaktbetjänt, som ingår äktenskap,
skall vara skyldig, om fångvårdsstyrelsen så finner
nödigt, afgå från tjänsten; samt
att, där fångvårdsstyrelsen finner kokerskegöromålen
vid mindre läns- eller kronocellfängelse kunna
förenas med vaktkvinnotjänsten, vaktkvinnan skall vara
skyldig utan särskild ersättning bestrida jämväl nämnda
göromål;
dels ock såsom följd häraf öka bestämda anslaget
till fångars vård och underhåll med 31,700 kronor
samt förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid
fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda ämbetsoch
tjänstemän med 3,800 kronor.
4:o) Uti punkten 4 under denna hufvudtitel har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att medgifva, att kamrerare vid de centrala fångvårdsanstalterna
måtte för den förlust, de genom minskning i nettoinkomsten
af utminuteringsprocent å premievaror under tiden från och
med den 1 oktober 1899 till och med den 31 december 1901 fått vidkännas,
af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll undfå ersättning
med tillhopa 4,275 kronor 26 öre att, på sätt den i fångvårdsstyrelsens
kameralbyrå upprättade tablå närmare utvisade, mellan dessa
kamrerare fördelas.
Departementschefen har i denna fråga till ofvan omförmälda statsrådsprotokoll
uttalat sig på följande sätt:
»Uti en den 15 mars 1902 inkommen underdånig framställning
hafva kamrerarne vid rikets centrala fångvårdsanstalter anfört, att genom
fångvårdsstyrelsens beslut den 16 juni 1899 rörande inskränkning i
dittills gällande medgifvande för fånge att uttaga så kallade premievaror
den del af nämnda kamrerares inkomster, som grundade sig på rätten att
vid varornas utdelning beräkna sig till godo utminuteringsprocent, kunde
anses hafva i det närmaste upphört, salut att kamrerarne, hvilka sökt
och mottagit ifrågavarande tjänster, medan dylik utminuteringsprocent
Bih. till Biksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 7
Angående
ifrågasatt ersättning
till
kamrerarne
vid de centrala
fångvår ds anstalterna
för
viss minskning
i inkomster.
[4-]
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
ingått i de med tjänsterna förenade löneförmåner, vid sådant förhållande
ansåge sig berättigade till ersättning för den minskning i inkomster,
som på grund af fångvårdsstyrelsens omförmälda beslut och nådiga
kungörelsen den 22 juni 1900 om ändring i vissa delar af nådiga reglementet
angående arbetspremier vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna
i riket m. m. för bemälda kamrerare uppkommit för tiden
från den 1 oktober 1899, då fångvårdsstyrelsens beslut om premievarornas
inskränkning börjat tillämpas, och till den 1 januari 1902, då
den på Kungl. Maj:ts förslag af 1901 års Riksdag beviljade lönereglering
för ifrågavarande tjänstemän, vid hvilken sportelsystemet utbytts
mot fast aflöning, trädt i kraft; och hafva dessa kamrerare, med bifogande
af en tablå, enligt hvilken sagda minskning i inkomster, beräknad
Ta
-
öfver den kamrerarne vid de centrala fångvårdsanstalterna för åren
varor samt beräkning, enligt den af kamrerarne i deras under
i
dylik inkomst för tiden
Central-
Central-
fängelset å
fängelset i
Långholmen.
Malmö.
år 1889 ................................................................................................
1,004
98
573
48
„ 1890 ....................................................................................
1,004
38
600
01
„ 1891 .......................................................................................
996
99
599
98
„ 1892 ...................................................................................
1,068
35
568
96
„ 1893 ..................................................................................
1,008
67
497
33
„ 1894 ...............................................................................
999
14
509
06
1 „ 1895 ....................................................................................
920
06
477
57
„ 1896 .................................................................................
825
84
372
24
„ 1897 ........................................................................................
738
01
320
55
„ 1898 ....................................................................
749
17
269
05
Summa för åren 1889—1898
9,315
59
4,788
23
Medelinkomst för år
931
56
478
82
Utgör för tiden 1/10 1899—31/13 1901 eller 2 V4 år
2,096
01
1,077
34
Uppburit för tiden V10 1899—31/12 1901
726
09
106
20
Skillnad i inkomst för tiden 1/10 1899—31/12 1901
1,369
92
971
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
51
efter den årliga medelinkomsten för tioårsperioden 1889—1898, skulle
uppgå till sammanlagdt 4,388 kronor 7 öre, anhållit, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes af besparingar å förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll anvisa eller genom proposition till Riksdagen äska nämnda
belopp att enligt fördelning i den bifogade tablån utgå till kamrerarne
såsom godtgörelse för deras förluster i ifrågavarande afseende.
Häröfver hörd har fångvårdsstyrelsen till beriktigande af kamrerarnes
berörda uppgifter angående utminuteringsprocenten å premievarorna
under åren 1889—1898 och tiden Vio 1899—S1/i2 1901 öfverlämnat
följande i fångvårdsstyrelsens kameralbyrå uppgjorda tablå öfver
den nettoinkomst i dylik procent, som efter afdrag af uppkomna brister
i premievaruförråden under samma tid kommit kamrerarne till del:
blå
1889—1898 tillgodokomna nettoinkomst i utminuteringsprocent å premiedåniga
skrifvelse i mars 1902 angifna grund, af minskningen
Vid 1899—31/i2 1901.
Central- fängelset å
Nya Varfvet.
Tvångsarbets- anstalten å
Svartsjö.
Tvångsarbets- anstalten i
Karlskrona.
Tvångsarbets- anstalten i
Landskrona.
Tvångsarbets- anstalten i
Norrköping.
Summa.
277
07
790
87
252
08
200
70
324
96
- -
—
736
38
225
76
196
90
388
04
- -
—
549
43
189
61
172
30
344
51
295
08
378
25
190
09
127
14
359
57
205
73
260
51
177
88
129
28
341
21
204
28
288
38
202
14
154
308
51
264
63
381
21
149
94
114
57
341
97
314
41
333
48
147
10
83
88
450
34
376
64
329
14
174
78
292
30
487
06
298
36
419
69
181
50
283
09
3,623
24
1,959
13
4,467
34
1,890
88
1,754
16
362
32
279
88
446
73
189
09
175
41
815
22
629
73
1,005
14
425
45
394
67
6,443
56
350
98
439
77
431
59
23
92
89
75
2,168
30
464
24
189
96
573
55
401
53
304
92
4,275
26
52 Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Fångvårdsstyrelsen har vidare i afgifvet underdånigt utlåtande
anfört, bland annat, följande.
Det vore obestridligt, att kamrerarne under den tid af 2 V4 år,
som förflutit från den 1 oktober 1899 till 1902 års ingång, då den
nya lönestaten börjat tillämpas, fått i följd af den med berörda den 1
oktober vidtagna betydande inskränkning i fångarnes uttag af premievaror,
därå utminuteringsprocenten beräknats, vidkännas en afsevärd
minskning i inkomst, för hvilken den nya lönestaten icke gifvit dem
ersättning.
För att i någon mån bereda kamrerarne godtgörelse för denna
inkomstminskning hade styrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 28
september 1900 med förslag till reglering af kamrerarnes löner hemställt,
att af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll skulle för
år 1901 åt en hvar af kamrerarne utbetalas ersättning för mistad utminuteringsprocent
till så stort belopp, att detta tillsammans med hans
inkomst i utminuteringsprocent för samma år motsvarade hvad ban i
dylik procent uppburit år 1898. Enligt det vid Kungl. Maj:ts till Riksdagen
aflåtna nådiga proposition om löneregleringen fogade protokoll
öfver justitiedepartementsärenden för den 11 januari 1901 hade emellertid
styrelsens sålunda gjorda framställningar om fyllnadsersättningar
till kamrerarne för ar 1901 ansetts icke höra föranleda annan åtgärd
än den, som kunde varda till beredande af dyrtidstillägg åt vissa statens
ämbets- och tjänstemän vidtagen.
Riksdagen hade dock sedermera vid beviljandet af dyrtidstillägg
föi ai 1901 från åtnjutande af sådan förman undantagit de tjänsteinnehafvare,
i hvilkas aflöning inginge bostad in natura, och hade i följd
häraf inträffat, att, enär, med undantag af kamrerarne vid tvångsarbetsanstalterna
i Landskrona och Norrköping, hvilka uppbure hyresersättnmg,
samtliga öfriga ifrågavarande kamrerare innehade tjänstebostäder i
kronans bus, allenast kamrerarne i Landskrona och Norrköping kommit
i åtnjutande af den förmån af dyrtidstillägg, hvilken enligt det åberopade
statsrådsprotokollet ansetts kunna uppväga de af styrelsen begärda
fyllnadsersättningarna.
Med afseende a hvad sålunda anförts hemställde fångvårdsstyrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes å kamrerarnes förevarande framställning fästa
det afseende, som af förhållandena kunde föranledas.
Statskontoret, som jämväl varit i ärendet hördt, bar, då förenämnda
kamrerare, hvilka samtliga tillträdt sina ifrågavarande tjänster
före år 1899, uppenbarligen under tiden från den 1 oktober 1899 till den
1 januari 1902 i följd af skedd ändring i förut gällande föreskrifter lidit
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
53
en afsevärd minskning i de inkomster, som de vid tjänsternas tillträdande
kunnat för framtiden förvänta, ansett rättvist, att bemälda kamrerare
erhölle godtgörelse för denna förlust, i likhet med hvad som enligt
Kungi. Maj:ts och 1900 års Riksdags beslut ägt rum beträffande vissa
posttjänstemän, hvilkas inkomst af uppbörds- och frimärkesprovision i
följd af nya tjänsters inrättande undergått minskning; och har statskontoret
på grund häraf hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes aflåta
nådig proposition till Riksdagen om beredande af ersättning åt
dessa kamrerare från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll i
enlighet med den i fångvårdsstyrelsens kameralbyrå upprättade tablån.
På de af statskontoret anförda skäl finner jag det vara billigt,
att ersättning beredes kamrerarne vid de centrala fångvårdsanstalterna
för den förlust, de genom minskning i nettoinkomsten af utminuteringsprocent
å premievaror under ifrågavarande tid fått vidkännas. Då de
dyrtidstillägg, hvilka af 1901 års Riksdag beviljats åt en del tjänstemän
och betjänte, utgått efter väsentligen andra grunder, än de af Eders
Kungl. Maj:t i den till samma Riksdag aflåtna proposition angående
statsverkets tillstånd och behof föreslagna, samt hufvudsakligen äro att
betrakta såsom vederlag för den ökning i utgifter till hyra och vedbrand,
hvilken i följd af de dyra tiderna drabbar dem, som ej innehafva
tjänstebostäder och löneved, synes mig anledning icke förefinnas att
vid föreslåendet af nu ifrågavarande ersättning göra någon skillnad
emellan kamrerarne vid tvångsarbetsanstalterna i Landskrona och Norrköping,
hvilka för år 1901 uppburit dyrtidstillägg, och öfriga kamrerare,
hvilka icke kommit i åtnjutande af sådan förmån.»
Utskottet vill med anledning af ifrågavarande framställning erinra,
hurusom till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden den
13 januari 1900 dåvarande departementschefen anförde, att, då utminuteringsprocenten
syntes icke hafva tagits i betraktande vid den lönereglering,
som verkställdes af 1874 års Riksdag, och då densamma för
öfrigt utgjorde ersättning för besvär och tidsspillan genom bestyret
med premievarornas anskaffande och utminutering samt för den därvid
uppkomna förlust, men dessa bestyr och sagda förlust minskades i samma
mån, som utminuteringsprocenten upphörde, en af fångvårdsstyrelsen
då gjord hemställan beträffande ersättning för utminuteringsprocent
icke syntes böra föranleda någon framställning till Riksdagen. Uti det
vid statsverkspropositionen till 1901 års Riksdag fogade statsrådsprotokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 11 januari samma år
berördes frågan ånyo, och inhämtas dåra!-, att denna procent utgjort 12
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Angående
ökning af retervationcan-''
tiaget Ull vård
och underhåll
af länt- och
kronohäkten,
[5-]
procent å premievarornas inköpspris och godtgjorts kamrerarne genom
höjning af detta samt sålunda betalats af fångarnas arbetsförtjänst, att
denna inkomst för kamrerarne varit i början af 1870-talet ganska betydande,
men redan under åren närmast efter 1874 års lönereglering
betydligt nedgått och därefter i allmänhet fortfarande sjunkit, samt att
departementschefen ansett en af fångvårdsstyrelsen gjord framställning
om särskild fyllnadsersättning till kamrerarne för år 1901 för sagda inkomsts
upphörande icke böra föranleda till annan åtgärd än den, som
kunde varda vidtagen till beredande af dyrtidstillägg.
De skäl, hvilka, enligt hvad ofvan meddelats, år 1900 af dåvarande
departementschefen anfördes mot beviljandet åt kamrerarne af då begärd
ersättning, synas utskottet äga samma giltighet i fråga om den nu föreslagna
godtgörelsen. Utskottet kan under sådana förhållanden icke
finna det sätt, på hvilket dyrtidstilläggen af Riksdagen reglerats, böra
utöfva inverkan pa denna frågas bedömande, men vill erinra, att, om
än denna reglering skett annorlunda, än departementschefen år 1901
torde hafva förutsatt, dyrtidstillägg likväl enligt de af Riksdagen fastställda
grunder tilldelats kamrerarne vid tvångsarbetsanstalterna i Landskrona
och Norrköping, samt att öfrige nu ifrågavarande kamrerare åtnjuta
fri bostad och vedbrand, hvilket ansetts innefatta sådana förmåner,
att dyrtidstillägg icke bör erhållas.
Utskottet finner sig af dessa skäl icke kunna biträda Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag och hemställer alltså,
att Kungl. Majrts förevarande framställning icke
må vinna Riksdagens bifall.
5:o) Kungl. Maj:t har i punkten 5 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att öka reservationsanslaget till vård och underhåll
af läns- och kronohäkten med 10,000 kronor.
Departementschefen har härom anfört följande:
»Fångvårdsstyrelsen har i sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse
den 30 september 1902 vidare anfört följande.
Reservationsanslaget till vård och underhåll af läns- och kronohäkten
hade, sedan detsamma år 1882 höjts från 20,000 kronor till
30,000 kronor, därefter bibehållits oförändradt vid sistnämnda belopp.
Då till detta lades vissa kommuners bidrag af tillsammans omkring
2,400 kronor årligen till en del kronohäktens underhåll, utgjorde den
tillgång, som stått till styrelsens förfogande för ifrågavarande ändamål,
omkring 32,400 kronor för år.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
55
Efter år 1882 hade emellertid uppförts ett nytt kronohäkte i
Pajala och ett transporthäkte i Bollnäs samt icke obetydliga tillbyggnader
till länsfängelserna i Gefle och Luleå. Därjämte hade under
samma tid vid åtskilliga fängelser anordnats bostäder åt vaktbetjänte
dels i nya hus, dels ock i gamla reservhäkten och andra byggnader,
hvilka visserligen funnits redan år 1882, men då sedan lång tid stått
utan egentlig användning och följaktligen icke med några afsevärda
belopp ingått i beräkningen af de för fängelsernas underhåll erforderliga
medel. Härtill komme, att, i den mån tiden fortskridit från de
nuvarande fängelsernas uppförande, dessas behof af underhåll ansenligt
ökats. Då under allt detta prisen å byggnadsmaterialier och dagsverken
betydligt stigit, hade det mött allt större svårighet att få reservationsanslaget
att räcka till för de mångahanda arbeten, som af förhållandena
påkallats.
Ett uttryck för underhållsbehofvets storlek lämnade de årligen från
samtliga läns- och kronocellfängelser inkommande besiktningsinstrument,
hvilka lades till grund för uppgörande af underhållsstaten för det följande
året. Under det den i sagda instrument begärda underhållssumman
för år 1882 uppgått till inalles 39,000 kronor, hade motsvarande siffra,
efter afdrag af i instrumenten upptagna kostnader för behöfliga nya fånggårdar
och hägnader, för hvilka anslag på extra stat vid särskilda tillfällen
anvisats, belöpt sig i medeltal för åren 1890—1897 till 44,235
kronor 2 öre och för åren 1898—1902 till 63,896 kronor 76 öre.
Häraf framginge, att en ökning af ifrågavarande anslag med nödvändighet
påkallades, men enär någon del af de i syneinstrumenten
upptagna arbetena syntes kunna utföras på annat billigare sätt, samt
genom vinnandet i någon mån af utväg till utförande af sådana behöfliga
arbeten, som nu måst till obestämd framtid undanskjutas och
därigenom bidragit till ökande år efter år af underhållsbehofvet, det i
allt fall borde vara att förvänta, att delta åtminstone icke skulle än
ytterligare stiga, ansåge styrelsen, att, i likhet med hvad ock dess
biträdande arkitekt föreslagit, den nu ifrågakomna ökningen i reservationsanslaget
tills vidare kunde inskränkas till 10,000 kronor.
Utskottet, som finner behofvet af den föreslagna anslagsökningen
ådagalagdt, hemställer,
att Riksdagen må öka reservationsanslaget till
vård och underhåll af läns- och kronohäkten från
30,000 kronor med 10,000 kronor till 40,000 kronor.
56 Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle, vid bifall till gjorda framställningar
beträffande fångvården, bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll, som nu utgjorde 559,750 kronor, komma att upptagas
till 626,600 kronor, förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid
fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda ämbete- och tjänstemän,
som nu utgjorde 65,000 kronor, behöfva upptagas till 75,000 kronor
och reservationsanslaget till vård och underhåll af läns- och kronohäkten,
som nu utgjorde 30,000 kronor, komma att upptagas till 40,000 kronor,
samt följaktligen, och då andra ändringar i fångvårdsanslaget ej föresloges,
detta anslag i sin helhet, som nu utgjorde 1,753,395 kronor,
komma att upptagas till 1,840,245 kronor.
Departementschefen har i sammanhang härmed anfört följande:
))I. händelse af bifall till förslaget om lönereglering för föreståndare
vid läns- och kronocellfängelserna samt bevakningsbefälhafvaren
■vid länsfängelset i Göteborg komme den dessa tjänstemän nu tillfallande
andel i inkomsten af fångarbetet att till statsverket inflyta såsom inkomst
å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. Vidare skulle genom
bifall till förslaget om ofvannämnda kvinnliga vaktbetjäntes upptagande
i aflöningsstaten å bestämda anslaget till fångars vård och underhåll ej
allenast motsvarande aflöningsbelopp, utan äfven ålderstilläggen till dessa
vaktbetjänte upphöra att utgå af förslagsanslaget. Då emellertid berörda
förslagsanslag under de senaste åren till följd af ökade pris å förnödenheter
öfverskridits med belopp, som vida öfverstiga hvad sålunda genom
de föreslagna regleringarna skulle för samma anslag vinnas, har jag
icke ansett mig böra föreslå någon nedsättning af anslaget.»
Därigenom att utskottet under punkten 2 härofvan afstyrkt bifall
till Kungl. Maj:ts framställningar om höjning med 500 kronor af lönen
till hvardera af direktörerna vid tvångsarbetsanstalterna vid Svartsjö
och Norrköping, blifver ökningen af bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll enligt utskottets förslag 1,000 kronor mindre än enligt
Kungl. Majt:s och utgör 65,850 kronor, hvarigenom berörda anslags
belopp kommer att uppgå till 625,600 kronor. I afseende på de af
Kungl. Maj:t föreslagna ökningar af förslagsanslaget till ålderstillägg
samt reservationsanslaget till vård och underhåll af läns- och kronohäkten
har utskottet icke ifragasatt förändring, utan komma dessa jämväl enligt
utskottets förslag att upptagas till resp. 75,000 och 40,000 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
57
Öfriga ordinarie anslag.
G:o) Kungl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för jämnande af Angående
hufvudtitelns slutsumma öka det å andra hufvudtiteln uppförda förslagsanslag
till skrifmaterialier och expenser, ved med mera med 30 kronor, [6.]
i följd hvaraf anslaget, nu utgörande 64,307 kronor, skulle komma att
uppgå till 64,337 kronor.
Beträffande öfriga ordinarie anslag har Kungl. Maj:t icke föreslagit
någon förändring.
Utskottet hemställer,
att samtliga de ordinarie anslagen under denna
hufvudtitel, hvilka här ofvan icke blifvit omförmälda,
må i riksstaten för år 1904 upptagas till oförändrade
belopp, dock att anslaget till skrifmaterialier och
expenser, ved med mera må få till beloppet jämkas
i den mån, som för jämnande af hufvudtitelns slutsumma
kan finnas erforderligt.
7:o) Uti två inom Riksdagen väckta, med afseende å yrkandet och
det väsentliga af motiveringen lika lydande motioner har föreslagits, af
herr P. M. Söderberg, uti motionen n:o 33 inom Första Kammaren, och
af herr J. Bengtsson i Bjärnalt, uti motionen n:o 17 inom’ Andra
Kammaren, att Riksdagen ville besluta, att nämndeman för biträde vid
vägsyner tillerkännes resekostnads- och traktan!entsersättning enligt
femte klassen af gällande resereglemente.
Till stöd för detta yrkande har uti motionerna anförts följande.
Det vore ett obestridligt faktum, att nämndemän i och för sin
tjänstgöring tillskyndades kostnader dels genom förlusten af flere arbetsdagar,
dels för resor fram och åter till vederbörande förrättningsställen
och dels slutligen för vivre m. in. under förrättningsdagarne, hvilka
kostnader för flertalet nämndemän verkade i hög grad betungande. En
lindring härutinnan hade visserligen beredts nämndemännen genom
kuugl. kungörelsen den 30 december 1863, enligt hvilken nämndemän
Bil,, till Itiksd. Prof. lim. 4 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 8
Angående
två inom.
Riksdagen
väckta
motioner.
58 Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
tillerkänts rätt till godtgörelse för vissa extra förrättningar, och genom
kung! kungörelsen den 3 juni 1892, hvari stadgats rätt för nämndemän
i skjutsersättning för biträde vid brottmålsrannsakningar å urtima ting
ellei extra rättegångsdag under lagtima ting, men däremot utginge
icke någon ersättning till nämndemän för deras ordinarie tingstjänstgöung
eller för deras biträde vid vägsyner.
*)a. frågan om godtgörelse åt nämndemän för deras ordinarie
tjänstgöring så nyligen som i fjol varit under Riksdagens behandlingville
motionärerna för närvarande inskränka sig till att påvisa behofvet
åt ersättning åt nämndemän för deras biträde vid vägsyner.
Motioner i syfte att bereda nämndemän ersättning för sistnämnda
a liggande både flera gånger blifvit väckta inom Riksdagen, men hittills
stadse alslagits. Såsom skäl för afslagsyrkandet hade hufvudsakligen
antorts: att biträdandet vid vägsyner vore att anse såsom ett kommunalt
uppdrag, enär ersättning för nämnda förrättning inom ej få trakter af
riket utginge af de kommuner, som valt nämndemännen; att nämndemännen
atnjöte vissa af ålder beviljade friheter; att skyldigheten att
biträda vid vägsyner föreskrefs redan i 1734 års lag, hvarför nämndemannen
genom denna bestämmelses intagande i nu gällande väglag ej
tillfogades något ytterligare besvär utöfver hvad som redan förut varit
stadgadt, samt att nämndemansbefattningen vore ett förtroendeuppdrag
..... for .att Påvl8a ohållbarheten af dessa skäl hafva i motionerna
följande erinringar framställts.
Därest åliggandet för nämndemän att biträda vid vägsyner vore
ett kommunalt uppdrag, skulle detta förutsätta, att uppdraget ej sträckte
sig utöfver den kommun, som vält nämndemannen. Men nu vore,-såsom
bekant, nämndemännens biträdande vid vägsyner ej inskränkt till någon
j1.08 n k01™111111! utan omfattade i allmänhet hela distriktet eller delar
däraf. Den omständigheten, att åtskilliga kommuner tillerkänt sina
nämndemän ersättning för ifrågavarande åliggande, borde ej kunna tillmätas
annan betydelse, än att man inom dessa kommuner kommit till
insikt om behofvet af att nämndemän erhölle ersättning för sitt berörda
uppdrag. Att denna ersättning borde utgå af staten, framginge enligt
motionärernas åsikt med all önskvärd tydlighet däraf, att tillsynen öfver
vagars byggnad och underhåll fullgjordes af staten genom dess organ
länsmännen, med biträde af nämndemän.
fryad anginge påståendet, att nämndemännen redan åtnjöte ersättning
för sina åligganden genom befrielse från vissa skyldigheter, såsom
kronobrefbanng och skjutsskyldighet, saknade detta påstående numera
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
59
betydelse, sedan kronobrefbäringen genom kungl. kungörelsen den o
december 1873 upphört, och skjutsskyldigheteu, eller med andra ord
utgörandet af kronoskjuts, med hänsyn till de öfriga sam färdsmedlens
utveckling numera sällan ifrågakomme. ,v
Väl vore det sannt, att föreskriften om nämndemäns biträdande
vid vägsyner ej tillkommit genom nya väglagen, utan funnits intagen
redan i 1734 års lag, men frågan gällde här ej tillkomsten af detta onus,
utan omfattningen af detsamma. Under det att ifrågavarande åliggande
vid tiden för 1734 års lag varit lätt undanstökadt, helst de allmänna
vägarne då varit fåtaliga och af föga utsträckning, kräfde samma åliggande
numera i mån af vägarnes ökning i antal och utsträckning en
betydande tidsutdräkt och dryga kostnader.
Slutligen hade anförts, att nämndemannauppdraget vore ett förtroendeuppdrag
och borde därför ej tillerkännas någon ersättning. Då
emellertid flera med nämndemansbefattuingen jämförliga förtroendeuppdrag
funnes, som vore förenade med ersättning, borde egenskapen
af förtroendeuppdrag ej lägga hinder i vägen för tilldelandet af ersättning
åt nämndemännen. Fast hellre borde den omständigheten, att
nämndemannauppdraget tillika vore ett tvångsuppdrag, som kunde påtvingas
en person mot hans vilja, utgöra ett kraftigt manande skäl för
att nämndemän tillerkändes ersättning för de kostnader, som tillskyndades
dem i och genom deras tjänstgöring.
Med anledning häraf och då något syntes böra göras för att
minska de dryga kostnader, som vore förenade med nämndemannabefattnings
fullgörande, framställdes ofvan angifna yrkande.
Upprepade gånger hafva inom Riksdagen väckts motioner i sylte
att bereda nämndemän ersättning för deras tjänstgöring i ett eller
annat afseende. Ibland har det gällt deras ordinarie tjänstgöring, ibland
deras tjänstgöring vid vägsyner. Dessa framställningar hafva städse
af Riksdagen afslagits. Senast af slog nästlidna års Riksdag, i enlighet
med statsutskottets hemställan, ett väckt förslag om skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om bidrag
af statsmedel till rese- och traktamentsersättning åt tjänstfbrottande
nämndemän. Ehuru utskottet vidhåller sin då och förut uttalade uppfattning,
att ersättning för ordinarie tjänstgöring icke bör beredas
nämndemännen, vill utskottet dock icke bestrida, att visst log möjligen
karl anses föreligga, för att nämndemän må under särskilda förutsättningar
erhålla lämplig godtgörelse för biträde vid vägsyner, hvilket
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
åliggande torde numera vara, i synnerhet å vissa orter, afsevärdt mer
betungande än före tillämpningen af den nya väglagen, ocdi i afseende
hvarpå fortfarande gäller bestämmelsen i kungl. förordningen den 30
december 1863 § 2, som stadgar, att ersättning af allmänna medel icke
för dylikt biträde utgår. Utskottet kan likväl icke förorda bifall till
det uti ifrågavarande motioner nu framställda förslag, som förutsätter,
bland annat, ändring i gällande förfaltningar, utan anser det ensidigt,
att denna fråga blifver, innan den af Riksdagen företages till afgörande,
gjord till föremål för noggrann utredning; och håller utskottet sålunda
före, att motionerna böra föranleda Riksdagen att bos Kungl. Maj:t
anhålla om verkställande af en dylik utredning och framläggande af
det förslag, som däraf må kunna föranledas. Det torde vid en dylik
utredning höra, därest till äfventvrs ersättning för nu ifrågavarande
biträde må anses skola nämndemän tillerkännas, tagas under öfvervägande,
bland annat, dels huruvida densamma bör utgå helt eller delvis
af statsmedel eller af vägkassan, dels huruvida, i betraktande däraf att
nämndemansbefattningen är ett kommunalt förtroendeuppdrag, ersättningbör
beviljas annat än för tjänstgöring utom det distrikt, för hvilket
nämndemannen blifvit vald, dels, ifall det fortfarande anses oundgängligt,
att två nämndemän samtidigt biträda vid synen, huruvida ersättningen
bör utgå till mer än den ene af dem, dels ock huruvida icke
ersättningen bör inskränkas till allenast skjutsersättning och måhända
utgå i förhållande till längden af synad väg.
Utskottet, som i frågans nuvarande läge icke auser sig böra
vidare än som skett uttala sig i densamma, får, med anledning af hvad
sålunda anförts, hemställa,
att Riksdagen må, med föranledande af herr
Söderbergs och herr Bengtssons ofvanberörda motioner,
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning-, huruvida och under
hvilka villkor ersättning må kunna beredas nämndemän
för deras biträde vid vägsyner, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill Kungl. Maj:t
må finna förhållandena föranleda.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
61
Extra anslag.
8:o) I enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning
hemställer utskottet,
att Riksdagen må, för fortsatt uppehållande af
lagberedningens verksamhet, å extra stat för år 1904
anvisa ett belopp af 50,000 kronor.
9:o) Kungl. Maj:t har i punkten 8 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att, för bestridande af de utaf tillämpning af lagen om straffregister
föranledda kostnader för amanuenser, renskrifning med mera
vid justitiedepartementets afdelning af Kung!. Maj:ts kansli, på extra
stat för år 1904 anvisa ett anslag å 4,000 kronor.
Departementschefen har angående detta ärende till ofvan berörda
statsrådsprotokoll yttrat följande:
)>I sammanhang med antagandet af lagen om straffregister anvisades
af Riksdagen å extra stat för år 1901 3,000 kronor för bestridande
af de utaf tillämpning af nämnda lag föranledda kostnader för amanuenser,
renskrifning med mera vid justitiedepartementets afdelning af Kungl.
Maj:ts kansli. Samma belopp anslogs för ändamålet jämväl för år 1902.
Med hänsyn till ökning i göromålen vid straffregistrets handhafvande
föreslog emellertid Eders Kungl. Magt i nådig proposition till
1902 års Riksdag, att för bestridande af omförmälda kostnader måtte
å extra stat för år 1903 anvisas ett belopp af 4,000 kronor. Riksdagen
ansåg väl, att, då arbetet med straffregistrets förande samt affattandet
af uppgifter ur detsamma uppenbarligen blefve under de närmaste åren
allt mera omfattande, någon förhöjning af det till ersättande af detta
arbete afsedda extra anslags belopp vore erforderlig, men höll före, att
för år 1903 en ökning af anslaget med 600 kronor kunde vara tillfyllestgörande,
hvadan Riksdagen å extra stat för år 1903 för ändamålet
beviljade allenast 3,600 kronor.
Under år 1902 inkommo 4,372 straffuppgifter. Antalet registerakter,
som vid 1901 års utgång utgjorde 3,550, har under året ökats
till 6,829. Utdrag af straffregistret begärdes i 2,996 fall. 1 591 af
dessa fall förekommo de personer, om hvilka upplysning begärts, i
Angående
anslag Ull
lagberedningen.
[?•]
Aagående
straffregister.
[8''.]
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Angående
anslag Ull
»kadi arbetsbiträde
åt
jastitiekanslersämbetel.
[9.]
Angående
anslag till
biträde å
nedre justitierevisionens
registratorkontor.
[io.]
straffregistret. Under året hafva aflåtits 1,282 skrivelser med begäran
om upplysningar för straffnppgifters kompletterande.
Till följd af det omfång, som de med straffregistrets handhafvande
förenade göromålen tagit, blifver det af Riksdagen senast beviljade
anslag för den kommande tiden otillräckligt.»
Utskottet anser sig böra biträda Knngl. Maj;ts nn föreliggande
förslag och hemställer,
att Riksdagen må, för bestridande af de utaf
tillämpning af lagen om straffregister föranledda kostnader
för amanuenser, renskrifning med mera vid
justitiedepartementets afdelning af Kungl. Maj:ts kansli,
å extra stat för år 1904 anvisa ett belopp af 4,000
kronor.
10:o) 1 enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
och i likhet med hvad vid riksdagarne åren 1901 och 1902 ägt rum
hemställer utskottet,
att Riksdagen må, till ökadt arbetsbiträde åt
justitiekanslersämbetet, anvisa å extra stat för år 1904
ett belopp af 3,500 kronor.
ll:o) Kungl. Maj:t bär föreslagit Riksdagen att till aflönande af
ett biträde å nedre justitierevisionens registratorskontor å extra stat
för år 1904 anvisa ett belopp af 2,700 kronor.
Härom har departementschefen anfört följande:
»Sedan Eders Kungl. Maj:t med hänsyn till den ökning i göromålen
å nedre justitierevisionens registratorskontor, som komme att
blifva en följd af bestämmelserna i lagen om ändring i vissa delar af
rättegångsbalken den 14 juni 1901, i nådig proposition till 1902 års
Riksdag föreslagit, att i den för nedre justitierevisionen fastställda stat
Unge upptagas aflöning för ytterligare en kanslist, förklarade Riksdagen,
att, då tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits om den verkan uti ifrågavarande
afseende, som berörda lagändring i verkligheten komme att
medföra, det icke synts lämpligt att redan då inrätta en ny ordinarie
befattning, hvadan Riksdagen, med anledning af Eders Kungl. Maj:ts
omförmälda framställning, å extra stat för år 1903 anvisade 2,700
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
68
kronor till bestridande af de utgifter för anställande af ytterligare ett
arbetsbiträde vid nedre justitierevisionens registratorskontor, som föranleddes
af tillämpning af den nya lagstiftningen om fullföljd af talan.
Ehuru, enligt hvad erfarenheten redan visat, behofvet af ett sådant
biträde å registratorskontoret otvifvelaktigt kommer att blifva konstant,
anser jag likväl, vid det förhållande att frågan om reglering af statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden är föremål för utredning
af den af Eders Kung]. Magt för sådant ändamål tillsatta kommitté,
förslag om ifrågavarande befattnings öfverflyttande å ordinarie stat icke
nu böra framställas.»
Utskottet, som anser ifrågavarande framställning böra vinna Riksdagens
bifall, hemställer,
att Riksdagen må, till aflönande af ett biträde
å nedre justitierevisionens registratorskontor, å extra
stat för år 1904 anvisa ett belopp af 2,700 kronor.
12:o) I fråga om anslag till krigshofrätten har departementschefen Angående
erinrat, hurusom den af Kung! Maj:t den 1 april 1901 förordnade kom- kri<J‘AU^il‘tnmitté,
som erhållit i uppdrag att företaga eu revision af strafflagen för l 1 ‘J
krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
ännu icke afslutat sina arbeten, samt anfört, att vid sådant förhållande
frågan om krigshofrättens organisation icke nu kunde framläggas
till afgörande.
1 enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning får
utskottet hemställa,
att Riksdagen må för år 1904 till arfvoden åt
krigshofrättens ordförande och militära ledamöter å
extra stat anvisa ett belopp af 3,250 kronor.
13:o) Uti punkten 12 under denna hufvudtitel har Kungl. Magt Angående
föreslagit Riksdagen dels att medgifva: utvidgning af
ej mindre att länsfängelset i Göteborg måtte enligt det i åberopade ^mrnömnd *
statsrådsprotokoll omförmälda, af Göteborgs stad afgifna anbud och på och uppUdäri
närmare angifna villkor till staden försäljas för eu köpeskilling af ^cellfängelse**
600,000 kronor; invid Gisie
än
äfven att för utvidgning af länsfängelset i Hernösand i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det i nämnda statsrådsprotokoll angifna
64
Statsutskottets Utlåtande N:o S.
förslag och för inköp af den därför erforderliga tomten n:o 2 i Hernösands
stads första kvarter äfvensom för uppförande af ett nytt cellfängelse
invid Göteborg, likaledes i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
det i samma statsrådsprotokoll omförmälda förslag, och för förvärfvande
af tomt för det nya fängelset måtte få användas köpeskillingen för länsfängelset
i Göteborg, och att för sådant ändamål ett däremot svarande
belopp måtte, i afbidan på köpeskillingens gäldande, af tillgängliga medel
i mån af behof förskotteras;
dels ock att för samma ändamål härutöfver å extra stat för år
1904 bevilja ett anslag af 460,000 kronor.
Till åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen angående
de i nu förevarande framställning berörda frågor yttrat följande:
»Den af Eders Kung! Maj:t den 17 november 1899 i nåder tillsatta
kommitté, som erhållit i uppdrag att verkställa utredning rörande
ny organisation af sjöfästningsartilleriet och fasta minförsvaret järnte
därmed sammanhängande frågor, väckte, bland annat, förslag därom,
att för inkvartering af ett kustartilleridetachement vid Göteborg det så
kallade Nya Varfvet, hvilket genom nådigt bref den 14 december
1869 blifvit tills vidare upplåtet till fångvården med ett års uppsägningstid,
skulle med därtill hörande jord återställas till sjöförsvaret.
Sedan fångvårdsstyrelsen i häröfver afgifvet underdånigt utlåtande,
med erinran om de betydande kostnader, som blifvit nedlagda å Nya
Varfvet för anordnande därstädes af landets tidsenligaste centralfängelse
för män samt en tvångsarbetsanstalt för unga lösdrifvare af mankön,
föreslagit en delning af Nya Varfvets område mellan fångvården och
sjöförsvaret på sådant sätt, att fångvårdsinrättningarna skulle där kunna
bibehållas vid sidan af sjöförsvarets anläggningar, afläts den 22 mars
1901 till Riksdagen nådig proposition om anslag till nybyggnader med
mera för kustartilleriets inkvartering å Nya Varfvet. I enlighet med
denna proposition beviljade Riksdagen för ändamålet ett anslag åt
350,000 kronor och anvisade däraf på extra stat för år 1902 ett belopp
af 175,000 kronor, hvarefter Eders Kungl. Maj:t i nådigt bref den 14
juni 1901 förordnade om sådan delning af Nya Varfvet, att fångvården
tick till sjöförsvaret afstå, bland annat, de till tvångsarbetsanstalt upplåtna
delarne, men fortfarande bibehölls vid de för stratfängelset erforderliga
byggnader och områden.
I anledning af underdånig framställning, som därefter af fångvårdsstyrelsen
i skrifvelse den 8 oktober 1901 gjordes, rörande den tid,
under hvilken fångvården kunde förvänta att blifva bibehållen vid be
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
65
sittningen af den sålunda återstående delen af Nya Varfvet, förklarade
emellertid Eders Kungl. Maj:t i nådigt bref den 1 november 1901, att,
då det inom kort torde böra tagas i öfvervägande, huruvida det ej blefve
nödigt att förse Göteborg äfven med rörligt försvar och att således dit
förlägga någon del af flottans materiel och personal, för hvilken händelse
äfven den del af Nya Varfvets område, som fortfarande vore tills vidare
upplåten åt fångvården, måste med därå befintliga byggnader återställas
till sjöförsvaret, någon ändring i de vid upplåtelsen enligt nådiga brefvet
den 14 december 1869 fästade villkor icke kunde medgifvas.
1 underdånig skrifvelse den 11 december 1901 anförde därpå
fångvårdsstyrelsen, bland annat, att då ifrågavarande villkor innefattade,
att sjöförsvaret efter ett års uppsägning ägde återfå dispositionsrätten
till Nya Varfvet, styrelsen af Eders Kungl. Maj:ts sålunda meddelade
förklaring känt sig uppfordrad att, med hänsyn till olämpligheten af
att fortfarande nedlägga kostnader af fångvårdsmedel på en anstalt,
som inom kort kunde varda af sjöförsvaret återfordrad, till behandling
upptaga frågan om det sätt, hvarpå fångvården kunde beredas vederlagför
det fängelseutrymme, som genom Nya Varfvets fullständiga återställande
till sjöförsvaret kunde gå förloradt. Styrelsen framhöll härvid
lämpligheten att, med frångående af det för närvarande tillämpade
fängelsesystemet, för vinnande af nya fängelseutrymmen verkställa tillbyggnad
af läns- och kronocellfängelser i stället för att uppföra nya
stora centralfängelser med sammanförande ej mindre af enrumsfångar
på längre tid än äfven af gemensamhetsfångar till större antal på
samma plats. Vid de tillbyggda cellfängelserna borde ett inindretal
gemensamhetsfångar inrymmas för utförande af erforderliga handräckningsgöromål
och möjligen äfven andra arbeten, som i sammanhang
med ett bättre ordnande af arbetsdriften vid fängelserna skulle kunna
dem anförtros. Då nybyggnaderna skulle ersätta ett centralfängelse,
där äfven de i enrum förvarade fångarne halt lång strafftid, borde dessa
byggnader anpassas för samma slag af fångar. Cellerna borde därför
göras af den storlek, som nämnda ändamål kräfde, samt behofvet al
luft och ljus behörigen tillgodoses. Tillika borde iakttagas, att samma
förmåner i afseende å peuitentiär vård, uppfostran och handledning,
som för närvarande vid centralfängelserna stode till buds för de fångar,
hvilka däraf vore i behof och därför syntes mottagliga, äfven bereddes
de på längre tid dömda fångarne vid straffens afdånande i länsfängelse.
Sedan Eders Kungl. Maj:t därefter vid upprepade tillfällen lämnat
fångvårdsstyrelsen i uppdrag att inkomma med ytterligare utredningar
i denna fråga samt därvid, bland annat, anmodat fångvårdsstyrelsen att
Bih. till Riksd. Prat. 1903. 4 Sami 1 Afd. 3 Höft. 9
66
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
meddela upplysning-, huruvida utrymme för någon del af de vid Nya
Varfvet nu förvarade enrumsfångar möjligen kunde vinnas genom begagnande
af ledigt cellutrymme vid vissa mindre strängt anlitade länsfängelser,
har . fångvårdsstyrelsen den 12 december 1902 aflåtit en
underdånig skrifvelse, däri styrelsen med sammanfattande af dessa utredningar
hufvudsakligen anfört följande.
\ id rikets nuvarande tre centralfängelser för män utgjorde de
för fångförvar användbara dagcellernas antal 516, däraf vid centralfängelset
å Långholmen 192, i Malmö 121 samt å Nya Varfvet 203.
Centraltängelserna å Långholmen och i Malmö innehölle enrumsafdelningar,
uteslutande anordnade för tillämpningen af nådiga förordningen
den 30 maj 1873 angående enrums vistelse under eu sjättedel af strafftiden
intill högst tolf månader för män, dömda till straffarbete på tid
öfver två år. Cellerna, som här i allmänhet hölle endast 18 till 22
kubikmeter, vore så små, att de genom sin ringa luftkub måste innebära
fara för enrumsfångens hemfallande till sinnessjukdom och tuberkulos,
då han skulle undergå det längre enrumsstraff, som numera på
grund af lagen den 29 juli 1892 aftjänades i centralfängelserna, utgörande
från två till och med tre år. Vid centralfängelset å Nya
Varfvet åter hade efter den nya lagstiftningens inträdande sådana förändringar
vidtagits, att därstädes funnes omkring 120 stora dagceller
af cirka 30 kubikmeters rymd, motsvarande de fordringar, som måste
uppställas i fråga om celler, där enrumsfångar skulle förvaras ända
intill tre år. I cellantalet å Nya Varfvet inginge dessutom 40 särskilda
större arbetsceller.
Afdelningar för manliga straffångar i gemensamhet funnes numera
endast vid centralfängelserna å Långholmen och å Nya Varfvet, nämligen
för 300 fångar vid det förra och 116 vid det senare fängelset.
Antalet manliga enrumsfångar, dömda på så lång tid, att de skolat
undergå straffet i centralfängelse, hade under de senare åren genom
verkningarna af lagarne den 20 juni 1890 och den 29 juli 1892 betydligt
stigit och hade i medeltal hvarje dag utgjort: åren 1891 och
1892 — 112, år 1893 — 176, år 1894'' — 295, år 1895 — 395, år
1896 — 426, år 1897 — 413, år 1898 — 403, år 1899 — 393, år 1900
424 samt år 1901 — 440. Under de första elfva månaderna af år
1902 hade det dagliga medeltalet utgjort 436; och hade antalet den
30 november 1902 uppgått till 437, däruti inräknadt ett antal lång tids
enrumsfångar, som på grund af bristande utrymme vid centralfängelserna
måst intagas i länsfängelser. Enrumsfångarnes antal å Nya Varfvet
hade sistnämnda dag utgjort 147.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
67
Å andra sidan hade geinensamhetsfångarnes antal successivt så
nedgått, att medeltalet dylika fångar af mankön, hvilket utgjort år 1890
— 774, år 1891 — 790, år 1892 — 735 och år 1893 — 626, varit år
1897 — 271, år 1898 — 247, år 1899 — 237, år 1900 — 219 och
år 1901 — 202. Under år 1902 hade för de första elfva månaderna
medeltalet sådana fångar utgjort allenast 177; och hade antalet den 30
november 1902 varit 169, däraf 123 vid Långholmen och 46 å Nya
Varfvet.
Vid läns- och kronocellfängelserna funnes 2,356 användbara celler.
Af dessa hade en del större luftkub än i allmänhet dagcellerna å Långholmen
och i Malmö. Nämnda större celler förekomme emellertid hufvudsakligen
endast vid de länsfängelser, där styrelsen redan för närvarande
samlade vare sig kvinnliga fångar med långa enrumsstraff på tid till
och med tre år eller fångar af mankön med de längsta strafftiderna
intill två år. I öfrigt måste en del af nämnda större celler användas
till inom fängelserna inrymda präst-, läkare- och vaktmästareexpeditioner
med mera.
Fångantalet vid läns- och kronocellfängelserna hade i medeltal för
dag utgjort: år 1890 — 1,504, år 1891 — 1,503, år 1892 — 1,539,
år 1893 — 1,527, år 1894 — 1,603, år 1895 — 1,593, år 1896 — 1,649,
år 1897 — 1,653, år 1898 — 1,659, år 1899 — 1,661, år 1900 — 1,705
och år 1901 — 1,787. Under år 1902 hade medeltalet för de första
tio månaderna utgjort 1,830, och hade högsta siffran nåtts i februari
med 1,973.
Jämfördes sistnämnda siffra med de tillgängliga cellernas ofvan
angifna antal 2,356, visade sig ett öfverskott af 383 celler, fördeladt
på de 45 cellfängelserna. Detta spridda och vid de olika fängelserna
ständigt växlande cellöfverskott vore i själfva verket omöjligt att till
någon större grad utnyttja, om icke fångarne skulle ställas på den rörliga
fot, att de allt efter tillfällig tillgång på celler skulle flyttas från
det ena fängelset till det andra. Sådant kunde dock icke anses med
god ordning eller lämplig fångvård förenligt, utan måste det i möjligaste
mån sörjas för, att hvarje fängelse hölles reserveradt för sin särskilda
uppgift, samt att fångarno kunde fördelas efter på förhand gifna regler
med hänsyn till ort, straffets längd och art, arbetsförmåga med mera.
Det vore att märka, att bland de fängelser, som under år 1902 haft
konstant lediga celler, en stor del utgjordes af smärre kronohäkten, hvilka
endast eller åtminstone hufvudsakligen vore afsedda och inrättade för rannsaknings-
och bötesfångar, samt att andra sedan flera år tillbaka användes
såsom reservfängelser och såsom sådana icke kunde undvaras. Styrelsen
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
hade vid mera än ett tillfälle med oro motsett, att antalet reservceller
skulle blifva allt för knappt för att kunna mottaga de många fångar,
om hvilkas förflyttande från öfverfyllda fängelser under vissa tider
oupphörliga framställningar inginge. Vid sådant förhållande kunde
styrelsen icke finna tillrådligt att, vid beräknandet af fängelsernas cellutrymme,
redan från början taga i anspråk hvarje litet i olika fängelser
möjligt öfverskott. Den befintliga tillgången måste alltid vara så stor,
att fångvårdsförvaltningen icke vid en inträffande ökning af förbrytaresiffran
funne sig ur stånd att bereda de dömde plats i rikets fängelser.
Vid sålunda anförda förhållanden ansåg styrelsen utrymme för något
antal nu vid Nya Varfvet förvarade enrumsfångar icke kunna vinnas
genom begagnande af ledigt cellutrymme vid vissa mindre strängt anlitade
länsfängelser, utan måste dessa hållas i beredskap för fångar,
som icke kunde erhålla plats i de läns- eller kronocellfängelser, dit de
rätteligen hörde.
Fångvårdsstyrelsen föreslog därför, att ersättning för fängelseutrymmet
vid Nya Varfvet skulle beredas dels genom tillbyggnad af
länsfängelset i Hernösand, dels ock genom att försälja länsfängelset i
Göteborg och för den för detsamma erhållna köpeskillingen med något
tillskott uppföra ett nytt, betydligt tillökadt fängelse invid sistnämnda stad.
I fråga om utvidgningen af Hernösands länsfängelse framhöll
fångvårdsstyrelsen, hurusom med befolkningens tillväxt i Norrland, dit
de industriella anläggningarna och andra arbetsföretag länge dragit talrika
krafter från öfriga delar af riket, redan under flera år brist på
utrymme i dåvarande fängelser yppat sig med hänsyn till förvarandet
af alla de fångar, som därstädes ådömts frihetsstraff. Följden häraf
hade blifvit, att öfver sko t tet måst försändas till fängelser i andra sydligare
belägna orter. Dessa allt talrikare långa fångtransporter med
sitt nödvändiga bihang af mer eller mindre otillfredsställande transporthäkten,
hvilka åter stode i det närmaste beroende af lätt ändrade tågturer,
hade länge gjort det till ett allt mera oafvisligt önskemål för
styrelsen att få till stånd ett fängelse i Norrland, dit längre tids
fångar från de nordligare länen kunde insamlas för undergående af
sina straff.
I dessa förhållanden hade styrelsen sålunda ägt ett det mest
vägande skäl för att med frågan om Nya Varfvet förbinda förslaget om
tillbyggnad af ett fängelse i nämnda landsdel. Vid valet af platsen hade
styrelsen emellertid funnit sig böra uppmärksamma, att då det nya
fängelseutrymmet väsentligen vore afsedt för fångar, dömda till längre
tids enrumsstraff, nybyggnaden icke borde förläggas för långt norrut,
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
69
där köld och mörker under den långvariga vintern samt svårighet att
därunder uppehålla arbetsdriften innebure risker, hvilka borde i möjligaste
mån undvikas. Styrelsen hade därför ansett, att det sydligare
Norrland vid detta val borde äga företräde framför det nordligare. Då
emellertid fängelserna i nämnda landsdel i öfrigt på grund af sina
lägen i tätt befolkade stadsdelar och andra inverkande förhållanden
visade sig mindre lämpliga för ifrågasatt utvidgning, ägde däremot
länsfängelset i Hernösand för sådan anordning flere synnerligen beaktansvärda
fördelar. Detta fängelse, som nu innehölle 54 celler, läge
fritt, omgifvet å ena sidan af hospitalets vidsträckta jordområde och å
andra sidan af en till största delen obebyggd fastighet. Dess eget
tomtområde vore visserligen icke tillräckligt för den behöfliga nybyggnaden,
men genom inköp af sistnämnda fastighet, hvilken tillhörde
omyndiga Selma Ester Cederlund, skulle erhållas ett behofvet fullt motsvarande
område. Fastigheten i fråga, som vore belägen i stadens
första kvarter å fri och egen grand under n:o 2 efter 1861 års nummerordning,
innehölle 28,647 kvadratalnar och vore taxeringsvärderad till
65,000 kronor. Å densamma funnes uppförda ej mindre ett boningshus
af timmer under plåttak med tillsammans femton boningsrum jämte
kök med mera än äfven tre uthusbyggnader. Nämnda byggnader, af
hvilka boningshuset med fördel kunde inredas till bostadslägenheter
för fängelsets tjänstemän och betjänte, vore åsätta ett brandförsäkringsvärde
af 63,000 kronor. Enligt införskaffadt anbud, gällande till den
1 juli 1903 och afgifvet af omyndiga Selma Ester Cederlunds förmyndare
Aug. Cederlund, som utverkat rådstufvurättens i Hernösand
medgifvande att för 63,000 kronor försälja fastigheten, ägde styrelsen
att för detta belopp inköpa egendomen, hvilken för närvarande lämnade
en hyresafkastning af 4,200 kronor.
Den tillbyggnad, som för ifrågavarande ändamål behöfde verkställas
vid länsfängelset i Hernösand, borde enligt styrelsens åsikt anbringas
såsom ett nytt cellhus bakom det nuvarande, hvilket sålunda
under byggnadstiden kunde lämnas nästan orördt. Tomtens bredd
lämpade sig ej för en tillbyggnad af det nu befintliga cellhuset i dess
längdriktning med erforderligt antal nya celler. Ej heller visade det
sig lämpligt att uppföra tillbyggnaden såsom en från nuvarande cellhuset
i vinkel utgående flygel, då densamma komme att ligga i ofördelaktigt
läge med ena långsidan mot norr, samt cellfönstren i den
äldre och i den nya byggnaden delvis blefve belägna synnerligt nära
hvarandra med möjlighet att se in från den ena cellen i den andra.
Det måste ock lända till fördel att kunna från rannsaknings- och hötes
-
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
fångar samt andra på kort tid intagna fångar åtskilja dem, som dömts
på längre tid, i en fristående byggnad. Det nya cellhuset skulle innehålla
86 celler till förvarande af enrumsfångar såväl dag som natt och
dessutom i källarvåningen 12 arbetsceller, hvilka, enligt livad af styrelsens
biträdande arkitekt utarbetade ritningar visade, komme att erhålla tillräckligt
ljus och, då de vore till större delen af sin höjd belägna ofvan
jord, kunde ur hygienisk synpunkt anses för sitt ändamål fullt tillfredsställande.
De bägge cellhusens förbindelse med hvarandra ägde
rum medelst en täckt gång, hvarigenom bevakningstjänstgöringen med
mera i väsentlig grad komme att underlättas. Midt emellan cellhusen
och förbunden med dem genom omförmälda täckta gång skulle uppföras
en särskild ekonomibyggnad, inrymmande ångpannerum, kökslokaler,
sjuk- och skolrum samt verkstäder för gemensamhetsfångarne,
hvilka om natten skulle inhysas i de mindre cellerna i det gamla cellhuset,
Ekonomibyggnaden skulle genom sitt läge tillika tjäna skymmande
för utsikten från det ena cellhuset till det andra, mellan hvilka
afståndet i allt fall vore nog stort att hindra de därstädes intagna
fångarne från meddelande med hvarandra genom cellfönstren.
Befintligheten af boningshus å den nya tomten befriade från uppförande
af särskilda bostadslägenheter för fängelsets tjänstemän och
betjänte. Genom att där upplåta boningsrum äfven åt direktören skulle
dennes nuvarande bostad inom själfva fängelset kunna tagas i anspråk
för andra fängelsets ändamål, för hvilka den vore behöflig.
Enligt af styrelsens biträdande arkitekt uppgjordt kostnadsförslag
skulle kostnaden för tillbyggnad af själfva fängelset jämte omändringar
med mera uppgå till 295,000 kronor, hvartill komme köpeskillingen
för omförmälda tomt, 63,000 kronor, samt beräknad kostnad för omändring
af boningshuset å densamma, 2,000 kronor, så att sammanlagda
kostnaden belöpte sig till 360,000 kronor.
Fångvårdsstyrelsen har vidare erinrat, hurusom Göteborg såsom
rikets andra stad vore en synnerligen lämplig ort för ett större cellfängelse
med ofvan angifna ändamål och omfattning, helst som nämnda
stad efter Nya Varfvets afhändande från fångvården icke komme att i
sin närhet äga något större fängelse. Länsfängelset i Göteborg hade
redan länge varit för sin nuvarande uppgift allt för litet, men tillbyggnad
af detsamma kunde på grund af tomtförhållandena icke äga rum,
utan vore det för vinnande af större fängelseutrymme nödvändigt att
utbyta det nuvarande länsfängelset mot ett helt och hållet nytt på
annan plats i eller invid staden. Styrelsen hade därför inledt underhandlingar
för erhållande af köpeanbud å omförmälda fängelse med
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
71
tillhörande tomt, hvarvid styrelsen i betraktande af dess belägenhet i
stadens centrala del invid hamn- och järnvägsspår funnit sig böra fordra
ett pris, motsvarande hvad som högst gifvits för tomter med bästa
affärsläge i samma trakt. Detta pris hade, enligt hvad styrelsen inhämtat,
utgjort 90 kronor för kvadratmeter, hvilket belopp betalats för
af staden senast försålda tomter i fängelsets närhet invid hufvudhamnen.
Innan försäljning af länsfängelset kunnat ifrågasättas, hade det
dock varit nödvändigt att tillse, huruvida och hvarest tomtplats kunde
förvärfvas för uppförande af nytt fängelse. Styrelsen hade i afseende
härå föranstaltat om utredningar och haft flera förslag sig förelagda.
Platsen för det nya fängelset måste på eu gång vara tillräckligt stor
med fritt och sundt läge samt äga goda förbindelseleder med stadens
centralare delar, då rådstufvurätten äfvensom poliskammaren skulle
sammanträda vid fängelset för rannsakningar och därjämte Eders Kung].
Maj:ts befallningshafvande borde för utöfvande af tillsyn öfver fängelset
och där intagna fångar äga så lätt tillgång till detsamma som möjligt.
Något kronan tillhörigt, för ändamålet användbart område funnes icke.
Bland de i sådant hänseende möjliga platser, som stode till buds för
ett ej allt för högt pris, hade styrelsen funnit den fördelaktigaste vara
ett i landeriet Stora Härianda äng under n:o 14 ingående område, beläget
intill Göteborgs östra begrafningsplats, i vinkeln mellan denna
och allmänna landsvägen, på ett afstånd af mindre än tio minuters
gångväg från spår vägslinjens nuvarande ändpunkt och omkring tjugu
minuters väg från Olskrokens järnvägsstation. Vatten- och afloppsledningar
funnes redan framdragna till den i omedelbart grannskap till
ifrågavarande område belägna, staden tillhöriga så kallade Bagaregården.
Verkställda borrningar gåfve vid handen, att god byggnadsgrund af
fast sand- och grusbotten funnes. Då tomten ägde eu sakta sluttning
mot söder, vore skyddad mot hårda vindar och åt stadssidan skildes
genom kyrkogården från alla grannbyggnader, vore den för uppförande
af ett fängelse synnerligen lämplig. Såsom landerijord under staden
vore platsen till nuvarande innehafvaren upplåten med besittningsrätt
för honom, hans hustru och deras arfvingar med skyldighet att vid
ifrågakommande försäljning hembjuda besittningsrätten till återlösen af
staden. Enligt införskaffadt anbud af besittningsrättsinnehafvaren kaptenen
Tage Sylvan och hans hustru, gällande till den 1 juli 1903, ägde
kronan tillösa sig deras rätt till ifrågavarande område, omfattande
600,000 kvadratfot, till ett pris af 13 öre kvadratfoten, eller för det
hela 78,000 kronor. Området, som innehafvaren icke medgifvit få till
mindre areal inskränkas, vore visserligen större än för ifrågavarande
72
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
fängelsebyggnad erfordrades, men det syntes styrelsen vara särdeles
förmånligt att sålunda komma i besittning af en alldeles invid Göteborg
väl belägen plats, som medgåfve utrymme för framtida tillbyggnader
och nya peuitentiära anläggningar, när behof däraf kunde yppa sig.
Efter det styrelsen för sin del funnit det sålunda erbjudna området
böra föreslås till plats för nytt fängelse i händelse af det nuvarande
länsfängelsets försäljning, hade Göteborgs stadsfullmäktige,
som om denna styrelsens åsikt erhållit kännedom, vid sammanträde den
4 december 1902 beslutat att å fängelset med tillhörande tomt afgifva
ett intill utgången af juni månad 1903 gällande anbud å 600,000 kronor,
att betalas med en tredjedel å tillträdesdagen, hvilken borde meddelas
drätselkammaren minst tre månader förut, en tredjedel å dag, som infölle
ett år efter tillträdet, och sista tredjedelen å dag, som infölle
ytterligare ett år därefter, dock under villkor, att nytt länsfängelse, där
staden ägde förvara sina fångar och hålla rannsakningar enligt den
staden genom nådiga brefvet den 7 mars 1854 tillerkända rätt, komme
att uppföras å omförmälda i Stora Härianda äng ingående tomtområde,
hvarjämte fullmäktige förklarat sig i sådant fäll godkänna besittningsrättens
öfverlåtande från kaptenen Sylvan till kronan med skyldighet
för denna att utgifva den å området belöpande andel af grundlegan
jämte öfriga utskylder, onera m. m.
Länsfäugelsets nuvarande tomt omfattade 6,725 kvadratmeter, i
följd hvaraf det af staden bjudna pris motsvarade i det närmaste 90
kronor kvadratmetern, således öfverensstämmande med det högsta pris,
som för närliggande tomter betalats. Då anbudet föregåtts af en sorgfällig
utredning inom stadens drätselkammare, som endast motvilligt
ansett sig kunna tillstyrka ett så högt anbud, samt inom stadsfullmäktige
en betydande minoritet motsatt sig högre bud än 500,000 kronor,
syntes det gifna anbudet icke kunna från stadens sida höjas. I betraktande
af gängse tomtpris i öfrigt och tomtens bergiga beskaffenhet,
som torde föranleda dryga sprängnings- och planeringsarbeten, innan
den kunde ekonomiskt tillgodogöras, funnes ej utsikt att från enskild
spekulant erhålla högre köpesumma, helst tillträdet måste flera år
undanskjutas, intill dess det nya fängelset blefve färdigt. Staden hade
kunnat med sitt intresse finna förenligt att erbjuda nämnda belopp på
grund af angelägenheten för staden att öfver fängelsetomten utvidga
trafiklederna samt för hamnens ordnande. Kronan vunne å sin sida
genom försäljning till staden den fördel, att denna enligt anbudet godkände
öfverlåtelsen af landerirätten till Härlandaområdet, hvilken rätt
kronan icke emot stadens vilja skulle kunna förvärfva annorledes än
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
73
genom en tidskräfvande och till utgången i fråga om löseskillingen
oberäknelig expropriation. Härigenom undvekes ock de förvecklingar
med staden, som i anledning af länsfängelset.s flyttning till en för
stadsmyndigheterna mindre bekväm plats lätteligen skulle kunna uppstå,
därest ej staden själf ägde intresse i det gamla fängelsets försäljning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län hade i skrifvelse till fångvårdsstyrelsen den 10 december 1902,
med insändande af stadens ifrågavarande anbud, i ärendet anfört, att
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande visserligen ansåge den plats
för nytt länsfängelse, som af fångvårdsstyrelsen föreslagits, vara aflägset
belägen och att länsfängelsets förläggande dit i följd däraf komme att
medföra afsevärda olägenheter såväl med hänsyn till fångforslingen,
därest icke åtgärder kunde träffas för fängelsetomtens förbindande med
Göteborgs spårvägssystem, som för dem, hvilka i tjänsteärenden, som
icke hade samband med denna forsling, måste besöka länsfängelset,
vare sig dessa ärenden berodde på Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
handläggning eller tillhörde vederbörande domstolars behandling,
men att, då det icke torde låta sig göra att förvärfva annan,
bättre belägen plats för de nya fängelsebyggnaderna, denna omständighet
dock icke syntes böra utgöra hinder för köpeanbudets godkännande
å kronans sida, samt att fördenskull och då den af staden erbjudna
köpeskillingen af 600,000 kronor måste anses antaglig, hvartill komme
att, enligt hvad i ärendet vore utredt, det ifrågasatta området för nytt
länsfängelse å landeriet Härianda kunde till skäligt pris få öfvertaga»
och att de villkor, staden i öfrig!, bundit vid köpeanbudet, syntes kunna
godkännas, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne sig böra
tillstyrka antagandet af samma anbud.
Det nuvarande länsfängelset i Göteborg har 102 celler. Enligt
fångvårdsstyrelsens plan borde det nya fängelse, som skulle å Härianda
uppföras, innehålla 180 dagceller, däraf halfva antalet afsedt för lång
tids enrumsfångar, jämte cirka 20 arbetsceller i jordvåningen äfvensom
en mindre nattcellafdelning för gemensamhetsfångar. Ekonomibyggnaden
skulle ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som
ofvan anförts angående tillbyggnaden till länsfängelset i Hernösand,
men cellhusen kunde på grund af tomtens rymligare beskaffenhet förläggas
i linje med hvarandra, förbundna såväl med ekonomibyggnaden
som med administrationsbyggnaden. Tjänstemännens bostäder skulle
inrymmas i eu gemensam, fristående byggnad, hvarjämte ett antal ogifta
konstaplar kuude beredas tillfälle till bostad i fängelsets vaktrum. 1
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. J Afd. 3 Häft. 10
74 Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
bygfifnadsförslaget inginge äfven anordnande af lämpliga domstolslokaler,
och afsåge detsamma, bland annat, att kunna särskilja rannsaknings-,
bötes- och kortare tids fångar, som kunde åtnöjas med celler
af mindre storlek, från dem, som blifvit dömda till lång tids straff och
i följd däraf borde inrymmas i större celler.
Fångvårdsstyrelsens biträdande arkitekt har uppgjort ritningar till
nytt cellfängelse vid Göteborg äfvensom upprättat ett kostnadsförslag,
enligt hvilket kostnaden för uppförande af förenämnda byggnader därstädes
skulle uppgå till 622,000 kronor, hvartill kommer lösesumman
för besittningsrätten till det ifrågasatta området å Stora Härianda
78.000 kronor, så att kostnaden i dess helhet enligt förslaget skulle
utgöra 700,000 kronor.
Å ritningarna finnes äfven upptagen en särskild bostadsbyggnad
för vakt bet jänte vid fängelset. Fångvårdsstyrelsen har i afseende härå
anfört, att bostäder åt andra vaktkonstaplar än de ogifta, hvilka finge
bo i fängelsets vaktrum, icke kunde vinnas för den omförmälda kostnadssumman,
inom hvilken styrelsen ansett sig böra inskränka sitt förslag.
För sådana bostäder funnes emellertid god plats på den vidsträckta
tomten, där en konstapelsbyggnad lämpligen kunde förläggas nordost
om fängelset; och skulle den besparing i hyresersättningar, som vunnes
genom bostädernas uppförande, antagligen nära motsvara bvggnadskostnaden,
hvilken för bostäder åt nio vaktbetjänte beräknats till
65.000 kronor.
Fångvårdsstyrelsen bär vidare erinrat, att de celler, som enligt
det framlagda förslaget till utvidgning af länsfängelset i Hernösand
samt nybyggnad af fängelset i Göteborg skulle vinnas utöfver nu vid
länsfängelserna därstädes befintliga antal, komme att förutom ett mindre
alntal nattceller utgöra 164 vanliga dagceller och 32 arbetsceller, nämligen
af förra slaget 86 i Hernösand och 78 i Göteborg samt af senare
slaget 12 i Hernösand och 20 i Göteborg. Då enrum sfångar ues antal
vid centralfängelset å Nya Varfvet den 30 november 1902 utgjort 147,
vore genom dessa tillbyggnader sörjdt för enrumsfångarne från nämnda
fängelse, och uppstode ett mindre öfverskott af celler. Då emellertid,
såsom ofvan vore anmärkt, för närvarande en del centralfängelsefångar
på grund åt bristande utrymme utflyttats till länsfäugelser, samt jämlikt
styrelsens föreskrifter vissa kategorier af fångar, som rätteligen borde
undergå sina straff i Göteborgs länsfängelse, sedan flera år måst i stället
förpassas till länsfängelserna i Karlstad och i Vänersborg, blefve det
utrymmet val behöfligt, äfven om icke fångantalet skulle, innan de
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
75
nya fängelsebyggnaderna hunne afslutas, hafva i allmänhet i någon
högre grad stigit.
Beträffande kostnadsbeloppet för de nya byggnadsföretagen, hvilket,
utöfver köpeskillingen för det nuvarande länsfängelset i Göteborg, utgjorde
sammanlagdt 460,000 kronor, ville styrelsen fästa uppmärksamheten
å följande omständigheter.
I nämnda kostnad inginge utgift för beredande af bostäder åt
åtskilliga tjänstemän och vaktbetjänte, för hvilka, om de i stället erhölle
hyresersättning, utgifterna därför kunde beräknas till omkring
2,500 kronor om året, motsvarande ett kapitaliseradt belopp af minst
50.000 kronor. Genom den föreslagna planen vunnes därjämte, att direktörernas
bostäder aflägsnades ur fängelsebyggnaderna. Erfarenheten
hade visat, att med det härutinnan i våra länsfängelser och kronohäkten
hittills iakttagna system störa olägenheter vore förbundna. Jämte kostnaderna
för bostäders anordnande inginge i den angifna totalsumman
för byggnadsarbetet äfven, hvad beträffade länsfängelset i Hernösand,
andra kostnadsbelopp, som icke direkt erfordrades för erhållandet af
Amderlag i cellutrymmen i stället för det, som med Nya Varfvet ginge
förloradt för fångvården. Hit hörde reparation af nuvarande fängelsebyggnaden
samt nya hägnader och nya promenadgårdar.
I afseende å de kostnader, som det framlagda förslaget skulle
medföra, herde jämväl bemärkas, hurusom en betydlig besparing i
fångvårdens förvaltningskostnader uppstode genom nedläggande af
centralfängelset å Nya Varfvet. Löner och arfvoden till den vid detta
fängelse anställda tjänstemanna- och bevakningspersonal jämte vedanslag
med mera belöpte sig enligt de af Riksdagen på Kungl. Maj:ts
förslag år 1902 godkända stater till omkring 67,000 kronor årligen.
Den ökning i motsvarande personal, som utvidgningen af de bägge
länsfängelserna måste medföra, äfvensom de höjda löner, hvilka i följd
däraf kunde blifva påkallade för en del tjänstemän, hade styrelsen
beräknat till omkring 27,000 kronor. En besparing skulle alltså,
sedan organisationen hunnit i sin helhet genomföras, uppstå af omkring
40.000 kronor årligen.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, som erhållit underrättelse
om det af fångvårdsstyrelsen väckta förslaget, har uti en den 24 december
1902 till mig aflåten skrifvelse anfört, att, då den delning af
Nya Varfvets område, hvilken förutsatts vid aflåtande! af nådiga propositionen
den 22 mars 1901 och jämväl blifvit den 14 juni samma
år af Eders Kungl. Maj:t fastställd, måste anses hafva varit en nödfallsutväg,
hvilkens anlitande skulle komma att för sjöförsvaret medföra
76 Statsutskottets Utlåtande N:o S.
vissa olägenheter, samt därtill kornme, att, såsom i nådiga brefvet den
1 . november 1901 redan antydts, det inom kort torde böra tagas i
öfvervägande, huruvida det ej blefve nödigt att förse Göteborg äfven
med rörligt försvar och att således dit förlägga någon del af flottans
materiel och personal, för hvilken händelse äfven den del af Nya
Varfvet, som fortfarande vore tills vidare upplåten åt fångvården,
måste med därå uppförda byggnader återställas till sjöförsvaret, chefen
för sjöförsvarsdepartementet ansåge det vara af största vikt, att Nya
Varlvets område i dess helhet så snart som möjligt ställdes till sjöförsvarets
förfogande, hvarjämte bemälde departementschef tillkännagaf,
att den del af ofvannämnda anslag å 350,000 kronor till nyby§''Sjia(^er
med mera, som blifvit för år 1902 anvisad, torde komma
att till fullo tagas i anspråk för kustartilleriets inkvartering å Nya
^a^vet’ äfven under förutsättning, att hela området återställdes till
sjöförsvaret, men att däremot den återstående, ännu icke anvisade
hälften af samma anslag i sådan händelse icke skulle blifva för kustartilleriets
inkvartering behöflig och dess anvisande följaktligen icke
komma att begäras.
Med hänsyn till de omständigheter, som af fångvårdsstyrelsen
och chefen för sjöförsvarsdepartementet framhållits, anser äfven jag
lämpligast, _ att de delar af Nya Varfvet, hvilka enligt nådiga brefvet
den 14 juni 1901 blifvit tills vidare förbehållna fångvården, varda med
det första till sjöförsvaret öfverlämnade. Fångvårdsstyrelsens förslag
att bereda ersättning för det fängelseutrymme, som i följd häraf
skulle komma att gå förloradt, genom tillbyggnad af länsfängelset i
Hernosand och uppförande af ett nytt tiilökadt cellfängelse invid
Goteborg i det därstädes nu befintliga länsfängelsets ställe är enligt
min mening synnerligen välbetänkt. Af de till stöd för förslaget
anförda skälen vill jag särskildt betona vikten af att medelst utvidgningen
af fängelset i Hernosand åstadkomma ökadt fängelseutrymme
för Norrland och därigenom förebygga de nuvarande särdeles olämpliga
transporterna af fångar från denna landsdel till långt söderut belägna
fängelser äfvensom önskvärdheten af att fortfarande hafva ett
större cellfängelse i eller invid rikets andra stad Göteborg. Därjämte
tillåter jag mig framhålla fördelaktigheten af det af Göteborgs stad
gjorda anbudet å det nuvarande länsfängelset därstädes, hvarigenom
staten sättes i tillfälle att mot ett jämförelsevis obetydligt tillskott till
köpeskillingen kunna i stället för detta gamla fängelse erhålla ett nytt,
tidsenligt och dubbelt så stort. Då emellertid den för fängelset erbjudna
köpeskillingen enligt de uppställda villkoren icke inflyter förrän vid
och efter tomtens afträdande till staden, hvilket icke kan ske, förrän
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
77
ett nytt fängelse i det nuvarandes ställe hunnit fullbordas, blifver det,
i händelse uppgörelse kommer till stånd, nödvändigt, att ett belopp,
motsvarande köpeskillingen, af statsverket förskotteras för att användas
vid byggnadsarbetenas utförande. Enligt förslaget skulle kostnaden
utöfver köpeskillingsbeloppet utgöra för båda de nya byggnadsföretagen
sammanlagdt 460,000 kronor. Från denna summa bör emellertid afräknas
det belopp, som skulle komma att inbesparas å det beviljade
anslaget till nybyggnader med mera för kustartilleriets inkvartering å
Nya Varfvet, eller 175,000 kronor, i följd hvaraf den verkliga utgiften
för statsverket blifver allenast 285,000 kronor.»
Enär, på sätt chefen för sjöförsvarsdepartementet meddelat, det
synts vara af största vikt, att Nya Varfvets område i dess helhet så
snart som möjligt ställes till sjöförsvarets förfogande, och då i sådan
händelse det å berörda plats nu förlagda straffängelset måste indragas,
finner utskottet erforderligt, att åtgärder nu vidtagas för tillgodoseende
af det behof af annat fängelseutrymme, som genom sagda fängelses
afstående måste uppkomma. Emot den nu af Kungl. Magt föreslagna
anordningen att till en del bereda dylikt utrymme genom förvärf till
uppgifvet pris af 63,000 kronor af ett område intill nuvarande länsfängelset
i Hernösand samt genom byggnaders uppförande därstädes har
utskottet icke funnit anledning till erinran, helst en utvidgning af detta
fängelse torde föranledas redan af hänsyn till den stigande folkmängden
i Norrland. Utskottet finner sig jämväl böra biträda förslaget, att nuvarande
länsfängelset i Göteborg med område försäljes till Göteborgs
stad för ett pris af 600,000 kronor, samt att nytt cellfängelse uppföres
å det i landeriet Stora Härianda äng ingående, i statsrådsprotokollet
afsedda område vid Göteborg, sedan detsamma för ändamålet förvärfvats
genom att för besittningsrätten till området erlagts en lösesumma af
78,000 kronor. Utskottet anser emellertid, att såsom villkor i köpeaftalet
med Göteborgs stad angående nuvarande länsfängelsets tomt bör
utöfver de i statsrådsprotokollet angifna bestämmelser stadgas, att
staden skall vara skyldig att utan ersättning framdraga till det nya
fängelsets område vatten-, aflopps- och belysningsledningar. Då utskottet
alltså tillstyrker Kung]. Maj:ts förslag i fråga om det nya
fängelsets förläggande till Stora Härianda, sker detta likväl endast
under den bestämda förutsättning, att reseersättning och dagtraktamente
icke må af statsmedel utgå till tjänsteinnehafvare, då de från Göteborg
verkställa tjänstebesök vid det nya fängelset, och att, för att förebygga
detta, särskilda anordningar, exempelvis genom områdets intagande i
stadsplanen, måtte, om så skulle erfordras, vidtagas.
VithottU.
78
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Till underlättande af bedömandet af det behöfliga ökade fängelseutrymmets
storlek har utskottet från fångvårdsstyrelsen införskaffat
nedanstående tabellariska uppgift angående det nuvarande antalet celler
i straffängelset å Nya Varfvet samt i länsfängelserna i Göteborg och
Hernösand äfvensom angående motsvarande antal efter de föreslagna
förändringarna.
Uppgift
å cellantalet vid nedannämnda fängelser för närvarande samt efter Nya
Varfvets fullständiga återlämnande till sjöförsvaret och under förutsättning
att länsfängelset i Hernösand tillbygges och nytt cellfängelse för
Göteborgs län uppföres.
Fängelsets namn
Nuvarande cellantal
Blifvande cellantal
Anm.
I
1
■
Dag- och
nattceller
Arbets- celler, an- vändbara
äfven till
fångförvar
under nät- terna
Nattceller
Arbets- celler, icke
Dag- och använd-
nattceller föngfe^ar
under nät- terna
Nattceller
|
: Centralfängelse t å
Nya Varfvet
170])
-
10
116
i
’) Därifrån af- gå för admini- strationsbehof 7
heller.
Länsfängelset i
Hernösand......
54 ’)
_
—
140 12
2) Därifrån af- gå för admini- strationsbehof 4
celler.
Länsfängelset i
Göteborg ......
102*)
—
180 20
, s) Därifrån af- I c 4. ''gå för admini- strationsbehof 6
celler.
4) 10 å 15 natt- celler.
Summa
326''"
40
116
320 f 32
15
366
116
352
Efter afdrag af
celler, erforder- liga för admini- strationsbehof..
eller oanvändbara,
till f&ngförvar
under nätterna
17
—
32
j
■1
1
Återstår till fång- förvar, jämväl
under nättema
disponibla celler
349
116
320
|
15
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
79
Af denna tablå framgår, att vid ifrågavarande fängelser antalet
dag- och nattceller för enrumsfångar blifver efter förändringen ungefär
detsamma som nu. Om än en ringa minskning kommer att äga rum,
lärer denna icke böra föranleda betänkligheter, enär möjlighet förefinnes
att bättre utnyttja det nuvarande cellantalet vid andra fängelser. Det
torde enligt utskottets mening ej heller saknas utväg att genom vidtagande
af vissa ändringar i eller tillägg till den nu framlagda byggnadsplanen
vid Göteborg bereda något ökadt antal celler för enrumsfångar,
därest så skulle erfordras, utan att likväl totalkostnaden för
byggnaderna öfverskrides. En betydlig minskning skulle däremot genom
förändringen uppstå i antalet nattceller, hvilka användas för s. k.
gemensam hetsfångar, men då dessa fångars antal visat eu mycket stark
nedgång under senaste årtiondet, beroende på ändrad lagstiftning, särskilt
i fråga om tiden för straffarbetes verkställande i enrum, lärer, enligt
från fångvårdsstyrelsen vunnen upplysning, i andra fängelser fortfarande
finnas fullt tillräcklig plats för inrymmande af samtliga gemensamhetsfångar.
Utskottet, som alltså antager, att de nu föreslagna byggnaderna
skola befinnas för ändamålet tillräckliga, har icke heller funnit sig böra
göra någon erinran mot deras hufvudsakliga anordning.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må
dels medgifva:
ej mindre att länsfängelset i Göteborg må till
Göteborgs stad för en köpeskilling af 600,000 kronor
försäljas på de i det af staden afgifna, i statsrådsprotokollet
för den 12 januari innevarande år omförmälda
anbud upptagna villkor med tillägg till dessa, att staden
skall vara skyldig att utan ersättning framdraga till
det nya fängelset å Stora Härianda vatten-, afloppsoch
belysningsledningar;
än äfven att för utvidgning af länsfängelset i
Hernösand i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
det i nämnda statsrådsprotokoll angifna förslag och
för inköp af den därför erforderliga tomten n:o 2 i
Hernösands stads första kvarter äfvensom för uppförande
af ett nytt cellfängelse invid Göteborg, likaledes
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det i
samma statsrådsprotokoll omförmälda förslag, och för
förvärfvande af tomt för det nya fängelset må använ
-
80
Statsutskottets Utlåtande N:o S.
Angående
anslag för uppförande
af
nya fånggdrdar
vid läntfängelserna
i
Linköping och
Karlskrona.
[13.]
das köpeskillingen för länsfängelset i Göteborg, och
att för sådant ändamål ett däremot svarande belopp
må, i afbidan på köpeskillingens gäldande, af tillgängliga
medel i man af behof förskotteras;
dels och för samma ändamål härutöfver å extra
stat för år 1904 bevilja ett anslag af 460,000 kronor.
14:o) Kungl. Magt har i punkten 13 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att å extra stat för år 1904 bevilja, för uppförande af
nya fånggårdar vid länsfängelserna i Linköping och Karlskrona, ett anslag
å 26,110 kronor.
Departementschefen har i detta ärende anfört följande till merberörda
statsrådsprotokoll.
»Vid särskilda tillfällen har Riksdagen på grund däraf, att det å
ordinarie stat uppförda reservationsanslaget till vård och underhåll af
läns- och kronohäkten icke lämnat tillgång till behöflig nybyggnad af
hägnader och fånggårdar vid en del läns- och kronohäkten, för sådant
ändamål å extra stat anvisat erforderliga medel.
I sin ofvanberörda skrifvelse den 30 september 1902 har fångvårdsstyrelsen
anfört, att jämväl länsfängelserna i Linköping och Karlskrona
sedan lång tid tillbaka varit i behof af nya fånggårdar, och, då
dessa arbeten nu icke längre kunde uppskjutas, hemställt, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta framställning om anvisande
af extra anslag för ifrågavarande ändamål.
Vid besiktningar, som under år 1902, efter förordnanden af Eders
Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, förrättats af sakkunniga
personer, har utrönts, att fånggårdarna vid nämnda fängelser äro så
angripna af röta eller så fallfärdiga, att de snarast möjligt måste ombyggas.
Kostnaderna för dessa arbeten hafva af besiktningsmännen
uppskattats, beträffande länsfängelset i Linköping, där en utvidgning
af viss del af den yttre hägnadsmuren jämväl ansetts nödig, till 17,110
kronor samt i fråga om länsfängelset i Karlskrona till 9,000 kronor
eller till sammanlagdt 26,110 kronor.
Rörande det mera omfattande arbetet vid förstnämnda fängelse
har fångvårdsstyrelsen särskildt meddelat, att platsen för de nuvarande
fånggårdarna därstädes vore synnerligen olämplig, i det att denna
plats, hvilken läge omedelbart invid fängelsets norra långsida samt
vore inklämd mellan denna och yttre hägnadsmuren med allmän väg
strax på andra sidan om sagda mur, dels i följd af det inskränkta ut
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
81
rymmet icke medgåfve anordnande af tillräckligt många eller tillräckligt
stora fånggårdar och ännu mindre, såsom annars vid dylika gårdars
byggande iakttoges, af någon passage innanför muren till åstadkommande
vid behof, exempelvis vid eldsolycka, af förbindelse mellan de olika
delarna af fängelseområdet, dels läge i skuggan af fängelset, hvadan
fångarne icke kunde hafva samma nytta af rörelsen i fria luften som
vid gårdarnes läge å annan solbelyst sida, och dels slutligen vore öfverskådlig
från cellfönstren å norra fängelsefasaden samt tilläte rapport
med fångarne ej mindre från sagda fönster än äfven genom insmuggling
i fånggårdarne af bref eller annat från vägen utanför. I följd af
nu påpekade olägenheter vore önskligt, att för de nya gårdarne kunde
väljas annan lämpligare plats. En sådan kunde emellertid, då fängelseområdet
jämväl å västra och södra sidorna vore ytterst begränsad!; och
dessutom äfven å dessa sidor stötte till allmän väg, icke erhållas annorstädes
än å den östra sidan. Åt detta håll ägde fångvården, såsom
verkställda undersökningar gifvit vid handen, utanför fängelsets hägnader
en jordremsa, hvilken dock icke vore stor nog att jämte marken innanför
muren lämna det behöfliga utrymmet. Men intill fångvårdens jord
å denna sida läge ett kronan tillhörigt område af omkring 1,650 kvadratmeters
areal, och om detta område, hvilket under benämning »Landshöfdingens
trädgårdsjord)) disponerades af landshöfdingen i Östergötlands
län, lades till det nuvarande fängelseområdet, så skulle för de nya
gårdarne blifva att tillgå passande plats, genom hvars läge alla de med
de nuvarande fånggårdarne förenade olägenheter skulle kunna undvikas.
För ändamålet erfordrades emellertid, att hägnadsmuren öster om fängelset
genombrötes och i tillräcklig mån utvidgades för de nya gårdarnes
indragande inom det inhägnade fängelseområdet.
Nuvarande innehafvaren af omförmälda trädgårdsjord, landshöfdingen
grefve L. Douglas, bär förklarat sig villig afstå densamma till
fångvården mot årligt vederlag för den afkastning, han och hans efterträdare
kunde påräkna af jorden, beräknadt efter två procent å ett för
jorden uppskattadt värde af 5,000 kronor, eller således 100 kronor
om året.»
Af hvad sålunda förekommit har departementschefen ansett framgå,
att ett oändeligt behof förelåge, att medel anvisades för nybyggnad af
fånggårdarne vid ifrågavarande två länsfängelser, och då frågan om
upplåtande till fångvården af den för utvidgning af det nuvarande fängelseområdet
i Linköping erforderliga jord syntes kunna efter öfverenskoinBih.
till Riksd. Prot. 1903. 4 Samt. 1 Afd. 3 Höft. 11
82
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Angående
anslag till
byggnader
m. m. vid
tvängsuppfostringsanstalten
å Bona.
[14-]
melse med jordens innehafvare på ett tillfredsställande sätt ordnas,
hemställde han, att nu ifrågavarande framställning måtte hos Riksdagen
göras.
På grund af den i detta ärende lämnade utredning har utskottet
funnit sig böra tillstyrka beviljandet af det nu begärda anslaget. I afseende
å det vederlag, som föreslagits skola utgå till landshöfdingen
i Östergötlands län för afkastningen af den i statsrådsprotokollet omförmälda
trädgårdsjord i Linköping, finner utskottet emellertid det icke
vara erforderligt, att detta vederlag godtgöres annan innehafvare af
landshöfdingeämbetet än den nuvarande.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må, med bifall till Kungl. Majrts
nu ifrågavarande framställning, för uppförande af nya
fånggårdar vid länsfängelserna i Linköping och Karlskrona
på extra stat för år 1904 bevilja ett anslag af
26,110 kronor.
15:o). Uti punkten 14 under denna hufvudtitel har Kungl. Maj:t
föreslagit, att Riksdagen måtte, till byggnader med mera vid tvångsuppfostringsanstalten
å Bona, å extra stat för år 1904 anvisa ett belopp
af 136,000 kronor.
Af ofvanberörda statsrådsprotokoll inhämtas, att departementschefen
i denna fråga anfört följande.
»I nådig proposition till 1902 års Riksdag föreslog Eders Kungl.
Maj:t Riksdagen att för uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ett af fångvårdsstyrelsens biträdande arkitekt hofintendenten G.
Lindgren upprättadt, å propositionen bifogade ritningar såsom alternativ
A. betecknadt förslag, af ekonomibyggnad och två elevbyggnader för
en tvångsuppfostringsanstalt å kronodomänen Bona och för utförande
af de för anstalten erforderliga planerings-, väg- och hägnadsarbeten
bevilja ett anslag af 395,000 kronor och däraf på extra stat för år
1903 anvisa 136,000 kronor.
Med förklarande, att Riksdagen icke funnit något att erinra mot
det till byggnader med mera af Eders Kungl. Maj:t då begärda beloppet,
beviljade Riksdagen, med bifall till Eders Kungl. Maj:ts ifråga
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
83
varande framställning, på extra stat för år 1903 till byggnader med
mera för en tvångsuppfostringsanstalt å kronodomänen Bona 136,000
kronor.
Sedan Eders Kungl. Maj:t med hänsyn därtill, att, såsom äfven
vid propositionens beslutande af dåvarande departementschefen framhållits,
före det definitiva fastställandet af ritningar till de nya byggnaderna
en omarbetning i vissa delar af det såsom alternativ A. betecknade
förslaget borde äga rum, uppdragit åt tre utsedda personer,
bland annat, dels att låta i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts ofvanberörda,
af Riksdagen bifallna framställning upprätta ritningar och
kostnadsförslag till två elevbyggnader och en ekonomibyggnad vid omförmälda
tvångsuppfostringsanstalt jämte förslag till de öfriga anordningar
vid anstalten, som kunde befinnas erforderliga, samt underställa
dessa ritningar och förslag Eders Kungl. Maj:ts pröfning, dels ock att,
efter det ritningar och förslag blifvit af Eders Kungl. Maj:t godkända,
låta i öfverensstämmelse därmed på entreprenad utföra arbetena med
sådan skyndsamhet, att anstalten kunde vara färdig att tagas i bruk
den 1 januari 1905, då lagen angående verkställighet af domstols förordnande
om tvångsuppfostran träder i kraft, hafva bemälda personer
tillkännagifvit, att granskningen af upprättade ritningar och kostnadsförslag
ännu icke hunnit afslutas, men att kostnaden för ifrågavarande
byggnader kan hållas inom det i förenämnda alternativ A. angifna
belopp.
Enligt detta förslag beräknades kostnaden för hvardera af två
elevbyggnader till 120,000 kronor, för ekonomibyggnaden till 145,000
kronor och för planering, vägar och hägnader till 10,000 kronor. Då
under det första året af anstaltens verksamhet endast en elevbyggnad
anses vara behöflig, samt det för år 1903 anvisade beloppet motsvarar
halfva kostnaden för den ena elevbyggnaden och för ekonomibyggnaden
jämte 3,500 kronor af kostnaden för planering, vägar och hägnader,
erfordras för år 1904, förutom 3,500 kronor för sistnämnda ändamål,
återstående hälften af kostnaden för den ena elevbyggnaden och för
ekonomibyggnaden 132,500 kronor eller tillsammans 136,000 kronor.»
Mot beviljandet af det nu af Kungl. Maj:t begärda anslaget till
fortsättande af byggnadsarbetena med mera å den beslutade nya tvångsuppfostringsanstalten
å Bona har utskottet icke funnit anledning till
erinran och hemställer,
att Riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:fs
i ämnet gjorda framställning, till byggnader med mera
84
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
vid tvångsuppfostringsanstalten å Bona, å extra stat
för år 1904 anvisa ett belopp af 136,000 kronor.
Angående 16:o). Under tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
rcseuipmdier. gjor(ja framställning får utskottet hemställa,
att Riksdagen må, till resestipendier åt ordinarie
domare eller dem, som vid domstolarne bereda sig
för domarekallet, å extra stat för år 1904 anvisa ett
belopp af 6,000 kronor.
Angående 17:o). Kung]. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till ersättande af
statekontoret. förskott, som statskontoret utbetalt för vissa, i ofvanberörda statsråds[16.
1 protokoll omförmälda ändamål, å extra stat för år 1904 anvisa ett anslag
af. 60,045 kronor.
Till åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen meddelat,
alt statskontoret i skrivelser till Kungl. Maj:t den 19 november
och den 11 december 1902 lämnat uppgifter å sådana förskottsvis bestridda
utgifter, hvilka, jämlikt meddelade föreskrifter, skulle anmälas
till ersättande; och upptoges häri för andra hufvudtiteln dels 37,043
kronor 69 öre, utgörande kostnader, som, jämlikt kungl. brefven den
25 maj, den 19 oktober och den 21 december 1900, den 24 maj, den 20
september, den 8 och den 15 november och den 13 december 1901
samt den 14 februari, den 14 mars, den 23 maj, den 6 och den 21
juni 1902, föranledts af kommittén för upprättande af förslag om skärpning
af förvandlingsstraffen och de på kort tid omedelbart ådömda frihetsstraffen
samt om villkorlig frigifning med mera, dels ock 23,000
kronor, som enligt kungl. brefven den 28 juni 1901 och den 25 juli
1902 utgifvits för en statistisk utredning angående utsträckning af valrätten
till Riksdagens Andra Kammare.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må, till ersättande af ifrågavarande
förskott, å extra stat för år 1904 anvisa ett belopp
af 60,045 kronor.
Angående 18:o). Kungl. Maj:t. bär föreslagit Riksdagen att, för beredande af
dyrudsuiiägg. dyrtidstillägg för år 1903 åt en del tjänstemän och betjänte i justitiede
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
85
partementets afdelning af Kung!. Maj:ts kansli samt till justitiedepartementet
körande ämbetsverk och kårer, på extra stat för år 1904 anvisa
såsom förslagsanslag ett belopp af 63,000 kronor.
Öfver denna framställning kommer utskottet att framdeles afgifva
utlåtande; hvilket utskottet härmed skolat för Riksdagen
''• ‘ .• • • .V:- *. i.! f! ’ .*• i;
anmäla.
; '' ;; ‘ \ ■ ■ V(• '' , v.:- > ^ i ■ : t: ; ■ <* • '' . \ ‘ t: j m J ff • • ■ f ? % I
Stockholm den 13 februari 1903.
På statsutskottets vägnar:
. j:--ni. -•:») » s /
CHR. LUNDEBERG.
A.. . ;> ;?■, .-i v V’ ''‘b:
>? .i. Å, 71'')d tf;
Reservationer:
vid punkten l:o) (angående en ny domsaga inom Norrbottens län): af herrar
P. Pehrson, S. G. von Friesen, D. Persson, J. A. Sjö, H. Andersson, C.
Persson, ^4. Petersson, Ar. Boström, <S. O. Nyländer, G. Odqvist, /. Månsson
och O. Emthén, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hafva följande lydelse:
»Utskottet finner det vara — — — väl högt tilltaget. Utskottet
har med hänsyn härtill, och då domhafvanden antagligen kommer att
hafva sin bostad i Gellivare, hvarest ett af domsagans tingsställen finnes,
samt hvarifrån järnvägsförbindelse finnes till Kiruna grufsamhälle, dit
Juckasjärvi tingslags tingsställe sannolikt kommer att förflyttas, till
följd hvaraf besvärligare resor endast skulle äga rum till Enontekis
tingsställe, ansett förvaltningsbidraget kunna nedsättas till 500 kronor.
Utskottet vill därjämte---Torneå domsaga.
Utskotter hemställer alltså,
att Riksdagen må, i och för bildande, genom
utbrytning af Enontekis och Juckasjärvi tingslag från
86
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Torneå domsaga samt Gellivare tingslag från Kalix
domsaga, af en ny domsaga med benämning Gellivare
domsaga, å ordinarie stat uppföra för häradshöfdingen
i Gellivare domsaga:
lön .................................... kronor 4,500: —
tjänstgöringspenningar „ 1,800: —
förvaltningskostnadsbidrag „ 500: — 6,800: —
Genom bifall härtill skulle det i nu gällande riksstat under rubrik
»Svea hofrätt med därunder lydande justitiestat» uppförda anslag,
677,687 kronor, förhöjas till 684,487 kronor.»
vid punkten 7:o (angående motioner väckta af herrar P. M. Söderberg
och J. Bengtsson i Bjämalt):
af herrar D. Persson och C. G. Johansson, som ansett, att sista
delen af motiveringens första stycke, börjande med orden: »Det torde
vid» och slutande med orden: »af synad väg», icke bort i utlåtandet inflyta,
hvarjämte de äfven i vissa delar ogillat den öfriga motiveringen;
af herr J. A. Sjö.
Det skulle här antecknas, att herrar H. P. P. Tamm och S. G.
von Friesen icke inom utskottet deltagit i behandlingen af de under
punkten 2:o af förestående utlåtande upptagna ärenden äfvensom att
herr von Friesen ej häller öfvervarit behandlingen af ärendena under
punkterna 3:o—18:o.
Likaledes har herr I. Månsson begärt få antecknadt, att han icke
närvarit vid handläggningen af ärendena under punkterna 8:o—18:o.
opaginerad Kontrollera mot PDF
.afl
isbnu nsosisne ©iicnibio i©vtö flöde 1
v*
''Hav*- - : V&.& i
*> uW'' - -: (M&iré;
* M:V,iv * »i41 •'' 7 ^i.T t
Bilagor.
i?h>i — W*;\I *
v 1 '' • •
t i ''0^. i j.''.'' t4; : ''•> i • - i i
. i-«•* : 7 • V ii-rii i
r>
?/
t .. T
1
88
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Bil.
Tabell öfver ordinarie anslagen under
1903 års riksstat
anslår:
Anvisning i
kontant.
Kronor.
Ö.
17,000
_
35,800
—
6,000
—
182,700
—
18,800
—
150,900
—
677,687
—
476,913
_
208,713
—
11,100
—
55,000
—
1,753,395
84,000
.
12,000
—
18,000
—
135,000
—
64,307
—
4,500
—
S:a
Justitie
Departementschefen.
...................................................................................................
Departementets afdelning af Kungl. Majrts kansli................................................
Departementschefens ombud för tillsyn öfver skrifters allmängörande, förslags
Högsta
domstolen.......................................................................................................
Justitiekanslersexpeditionen ...................................................................................
Nedre justitierevisionen ............................................................................................
Svea hofrätt med därunder lydande justitiestat. Nuvarande belopp................
Ökas i och för bildande af en ny domsaga med benämning af Gellivare
Göta hofrätt med därunder lydande justitiestat...................................................
Hofrätten öfver Skåne "och Blekinge med därunder lydande justitiestat ........
Krigshofrätten ...........................................................................................................
Ålderstillägg, förslagsanslag ...................................................................................
Fångvården:
Fångvårdsstyrelsen ................................................................................................
Fångars vård och underhåll:
Bestämdt anslag. Nuvarande belopp ............................................................
Ökas med ........................................................................................................
Förslagsanslag ....................................................................................................
Ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda
varande belopp....................................................................................................
Okas med ..........................................................................................................
Vård och underhåll af läns- och kronohäkten, reservationsanslag. Nuvarande
Ökas med ..........................................................................................................
Ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem genom
Medikolegala besiktningar, förslagsanslag................................................................
Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag....................................................
Ersättning åt domare, vittnen och parter, förslagsanslag....................................
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsanslag. Nuvarande belopp
Ökas för jämnande af hufvudtitelns slutsumma med .......................................
Extra utgifter, reservationsanslag...........................................................................
3,911,815
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
89
Litt. A.
riksstatens Andra hufvudtitel.
departementet.
anslag.
domsaga med
677,687:
7,300:
Förslag till
blifvande riksstat.
59,500: —
........................................................... 559,750: —
............................................................ 65,850: — 625,600: —
................................................................................... 1,039,145: — 1,664,745: —
ämbets- och tjänstemän, förslagsanslag. Nu
.
................................................................................... 65,000: —
.................................................................................. 10,000: — 75,000: —
belopp....................................................................... 30,000: —
10,000: — 40,000:
nya strafflagens införande frångångna bo tesandelar, förslagsanslag..
64,307: —
30: —
Summa
Anvisning i
kontant.
Kronor.
Ö.
17,000
_
35,800
—
6,000
—
182,700
—
18,800
—
150,900
—
684,987
_
476,913
—
208,713
—
11,100
—
55,000
1,839,245
84,000
—
12,000
—
18,000
—
135,000
—
64,337
_
4,500
_
4,004,995 —|
12
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
90
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Bil. Litt. B.
Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Andra hufvudtitel.
Justitiedepartementet.
Kronor.
ö.j
För fortsatt uppehållande af lagberedningens verksamhet....................
» bestridande af de utaf tillämpning af lagen om straffregister
föranledda kostnader för amanuenser, renskrifning m. m. vid
50,000
—!
justitiedepartementets afdelning af Kung]. Maj:ts kansli ............
4,000
—
Till ökadt arbetsbiträde åt justitiekanslersämbetet................................
» aflönande af ett biträde å nedre justitierevisionens registrators-
3,500
—,
kontor...................................................................................................
2,700
» arfvoden åt krigshofrättens ordförande och militära ledamöter
För utvidgning af länsfängelset i Hernösand och uppförande af nytt
3,250
cellfängelse invid Göteborg................................................................
» uppförande af nya fånggårdar vid länsfångelserna i Linköping
460,000
—
och Karlskrona ..................................................................................
26,110
—
Till byggnader m. m. vid tvångsuppfostringsanstalten å Bona ........
» resestipendier åt ordinarie domare eller dem, som vid domstolame
136,000
—
bereda sig för domarekallet ...........................................................
6,000
—
» ersättande af utaf statskontoret utbetalda förskott ....................
60,045
—
Summa
751,605
—
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1903:109 Skrifvelse till Konungen, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. s. 1 i texten
- Rskr. 1903:13 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts i propositionen angående statsverkets tillstånd och behof under andra hufvudtiteln gjorda framställning i s. 24 i texten