Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonledningar, dels ock Kungl. Maj:ts i särskild proposition framställda förslag om beredande af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende. ''
1903-03-20 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1903:39, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonledningar, dels ock Kungl. Maj:ts i särskild proposition framställda förslag om beredande af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende. ''
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
1
iV. o 39.
Ank. till Eiksd. kansli 20 mars 1903 kl. 2 e. rn.
Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning af
vissa telefonledningar, dels ock Kungl. Maj:ts i särskild
proposition framställda förslag om beredande af lånemedel
till fortsatt utveckling af statens telefonväsende.
''(R. A.)
1 propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har
Kungl. Maj:t under sjätte hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att för anläggning
af telefonledningar från Stockholm till Örebro och norska
gränsen, från Stockholm till Malmö, från Stockholm till Norrköping,
från Norrköping till Nässjö, från Nässjö till Växjö, från Växjö till
Hessleholm, från Hessleholm till Malmö, från Norrköping till Motala,
från Nässjö till Mjölby, från Nässjö till Västervik, från Växjö till Kalmar,
från Hesslebolm till Kristianstad, från Malmö till Kristianstad, från Malmö
till Ystad, från Stockholm till Västervik och Oskarshamn, från Stockholm
till Göteborg, från Stockholm till Sköfde, från Sköfde till Vänersborg,
från Sköfde till Borås, från Sköfde till Skara och Lidköping,
från Göteborg till Helsingborg, från Göteborg till Halmstad, från
Bih. till Rikad. Prof. 1903. 4 Samt 1 A/d. Hö Höft. (N:o 39). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 39
Falkenberg till Varberg, från Ängelholm till Halmstad, från Helsingborg
till Hessleholm, från Göteborg till Karlstad, från Sköfde till Karlstad,
från Göteborg till Lysekil, från Göteborg till Uddevalla, från Smögen
till Lysekil, Grebbestad och Strömstad, från Göteborg till Borås, från
Göteborg till Jönköping, från Göteborg till Växjö, från Norrköping till
Örebro, från Eskilstuna till Flen, från Norrköping till Västerås och
Gäfle, från Stockholm till Örebro, från Stockholm till Eskilstuna och
Örebro, från Stockholm till Arboga och Örebro, från Arboga till
Västerås, från Stockholm till Gäfle, från Stockholm till Gäfle och Falun,
från Örebro till Krylbo och Falun, från Örebro till Smedjebacken, från
Söderhamn till Hudiksvall, från Ljusdal till Ange och Östersund, från
Hernösand till Nyland, från Sollefteå till Ragunda och Östersund, från
Örnsköldsvik till Ramsele, Backe och Strömsund, från Hällnäs till
Lycksele och Åsele, från Boden till Vuollerim, från Nederkalix till
Haparanda och från Gellivare till Kiruna bevilja ett extra anslag af
2,759,400 kronor samt däraf anvisa för år 1904 ett belopp af 1,300,000
kronor till utförande af dem bland ofvan uppräknade telefonlinier, som
Kungl. Maj:t funne skäligt bestämma, med rätt för Kungl. Maj:t. att
låta af sistnämnda belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga
medel utanordna 700,000 kronor.
I sammanhang härmed har statsutskottet till behandling föreliaft
Kungl. Maj:ts proposition (u:o 19) angående beredande af lånemedel till
fortsatt utveckling af statens telefonväsende, i hvilken proposition Kungl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att bemyndiga Riksgäldskontor att tillhandahålla
telegrafstyrelsen för fortsatt utveckling af statens telefonväsende
ett lånebelopp af en million femhundratusen kronor att, i mån
af behof och sedan detta för hvarje gång blifvit af Kungl. Maj:t pröfvadt,
af telegrafstyrelsen i riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta,
motsvarande den ränteutgift, som genom berörda belopps öfverlämnaude
till telegrafstyrelsen förorsakades riksgäldskontoret, inom tolf år från
första lyftningsdagen återgäldas medelst afbetalningar, i den mån telegrafverkets
medel därtill lämnade tillgång, dock så att dylika afbetalningar
borde en månad förut af telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret
tillkännagifvas.
Med afseende å den gjorda framställningen om anslag för anläggning
af vissa telefonledningar innehåller det vid statsverkspropositionen
Statsutskottet$ Utlåtande N:o 39.
3
fogade statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 12 sistlidne januari
följande anförande af föredragande departementschefen.
»Uti underdånig skrifvelse den 7 november 1902 har telegrafstyrelsen
gjort framställning om anvisande af särskildt anslag för anläggning
af vissa interurbana telefonledningar och därvid anfört följande.
Uti underdånig skrifvelse den 15 november 1898 framlade telegrafstyrelsen
för Eders Kungl. Maj:t en för åren 1900—1902 afsedd plan
för systematisk utvidgning af det interurbana rikstelefonnätet med anhållan
om Eders Kungl. Maj:ts nådiga medverkan för erhållande af de
för denna plans genomförande erforderliga medlen. I berörda underdåniga
skrifvelse meddelade telegrafstyrelsen först en redogörelse för
huru det befintliga interurbana telefonnätet tillkommit.
Den första verkligt interurbana förbindelsen kom till stånd genom
uppläggande af en direkt och en indirekt ledning mellan Stockholm
och Göteborg, hvartill Eders Kongl. Maj:t, jämlikt nådigt bref den 4
maj 1888, från handels- och sjöfartsfonden anvisade ett lån å högst
230,000 kronor. Sedan, på anmodan af chefen för finansdepartementet,
telegrafstyrelsen den 18 december 1888 afgifvit underdånigt förslagrörande
anläggning genom telegrafverkets försorg af ytterligare telefonförbindelser
mellan landets viktigare städer, blef af 1889 års Riksdag,
på framställning af Eders Kungl. Maj:t, anvisadt ett extra anslag
af 750,000 kronor att utgå under fem år till anläggning af följande
förbindelseledningar: två dubbelledningar Stockholm—Nyköping Norrköping—Linköping—Malmö
med utgrening till Jönköping och Växjö,
två dubbelledningar Stockholm—Uppsala—Gäfle—Söderhamn Hudiksvall—Sundsvall—Hernösand
med utgrening till Sollefteå, Göteborg—
Varberg—Halmstad—Helsingborg—Malmö, Göteborg—Borås—Jönköping
samt Göteborg—Vänersborg—Uddevalla. Därigenom hade staten
på telefonväsendets område öfvertagit en uppgift, hvars fyllande afsåg
att genom statens försorg bringa till stånd ett hela landet omfattande
telefonnät. För ett snabbare fullföljande af detta mål anvisades under
den femårsperiod, för hvilken nyssnämnda anslag afsetts, dessutom
särskilda anslag för utförande af vissa ytterligare interurbana telefonledningar,
som kunde anses vara af mera framstående vikt. Så blefvo
till ledningarne Piteå—Haparanda, Örebro—norska riksgränsen och
Uddevalla—Strömstad af 1891 års Riksdag anvisade tillhopa 116,000
kronor; till ledningarne Stockholm—Örebro, Stockholm—-Norrköping—
Linköping, Malmö—Kristianstad och Göteborg—Varekil—Lysekil anslogos
nästpåföljande år tillhopa 206,450 kronor; till telefonledningarne
4
Statsutskottets Utlåtande N\o 39,
Malmö—Hildesborg, Norrköping—Västervik—Oskarshamn, Sundsvall—
Östersund, Malmö—Helsingborg och Varekil—Hätfan anvisade 1893 års
Riksdag tillsammans 134,600 kronor, och år 1894 blef af Riksdagen
anslaget ett belopp af 97,200 kronor för anläggande af ledningarne
Norrköping—Örebro och Stockholm—Sala—Norberg—Falun. Vidare
beviljade 1897 års Riksdag ett extra anslag af 1,091,000 kronor, att
utgå under tre år, för anläggning af telefonledningar från Svinesund
till Malmö, från Stockholm till Göteborg, från Stockholm till Malmö,
trån Hernösand till Piteå och från Haparanda till Pajala. Summan af
de anslag utan återbetalningsskyldighet, som till och med år 1898 beviljats
till anläggning af interurbanledningar, uppgick således till 2,395,250
kronor, däraf telegrafstyrelsen till och med samma år uppburit 1,699,250
kronor. Ehuru med de sålunda erhållna anslagsmedlen bekostats anläggningen
af de stora stamledningarne och en del öfriga större interurbana
ledningar, samt de vinst- och lånemedel, som telegrafstyrelsen
haft till sitt förfogande, i främsta rummet tagits i anspråk för anläggande
och utvidgning af lokalnät jämte till dessa hörande förbindelseledningar,
hade telegrafstyrelsen likväl måst under tiden, i den mån
sistnämnda medel medgifvit, med dessa bestrida jämväl uppläggandet
af nya interurbanledningar på de mest trafikerade linjerna samt mellan
orter, hvilkas behof af telefonisk samfärdsel gjort sig särskildt
märkbart. Af det vid denna tidpunkt befintliga interurbana rikstelefonnätets
förbindelseledningar var omkring en sjättedel af deras längd,
däribland de dyrbara af grof koppartråd, bekostad med anslagsmedel,
under det att återstående jämte samtliga abonnentledningar utförts med
vinst- och lånemedel.
Uti samma skrifvelse den 15 november 1898 angaf telegrafstyrelsen
tillika de hufvudsynpunkter, som enligt styrelsens uppfattning vore
af afgörande betydelse i fråga om det interurbana rikstelefonnätets utveckling,
och har styrelsen nu af denna framställning erinrat om
följande.
Den samtalstrafik, som dessa interurbana ledningar vore afsedda
att förmedla, hade redan från början, allt efter som nya ledningar öppnats,
visat sig särdeles liflig och under årens lopp tillväxt i en grad,
som man knappt kunnat förutse. Följden hade också blifvit, att trots
den jämförelsevis stora snabbhet, hvarmed hela nätet kommit till stånd,
de interurbana ledningarna redan då blifvit otillräckliga. För affärslifvet
hade nämligen en snabb och säker telefonisk samfärdsel blifvit
ett oundgängligt behof, och allmänheten hade allt mer och mer gjort
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
5
sig beroende af de fördelar, rikstelefonnätet i sådant afseende erbjudit.
I hvilken grad den interurbana telefonkorrespondensen stegrats framginge
däraf att, då antalet samtal å alla interurbanledningar under år
1893 utgjorde 839,779, hade motsvarande siffra för år 1897 uppgått
till 2,147,610 och antogs för år 1898 komma att öfverstiga 2,700,000.
Att likväl denna mera än tredubblade samtalsmängd kunnat till ifrågavarande
tidpunkt hopträngas på de befintliga interurbanledningarne,
ehuru dessa ej i samma mån ökats, hade berott därpå, att allmänheten
och telegrafverket mött hvarandra i bemödandet att, trots den stora
trängseln å ledningarne, förminska svårigheterna att få tiden att räcka
till för så många samtal som möjligt. Allmänheten hade å sin sida
vant sig att själf hushålla med tiden, så att korrespondenterna med
vida större noggrannhet passade på den bestämda tidpunkten för samtalens
anknytande samt för öfrigt länder samtalen inskränkte sina meddelanden
till det nödvändigaste. Telegrafstyrelsen åter hade uppmärksamheten
ständigt riktad på tillhandahållandet af allt snabbare betjäning
samt träffandet af alla åtgärder, hvarigenom den minst tidsödande
samtalsanordning kunnat genomföras. I sådant afseende hade de mest
belastade telefonledningarne apterats för samtidig telegrafering af samtalsbeställningarna,
och därigenom hade kunnat åt allmänheten insparas
den tid, som förut åtgått för beställningarnas framförande och korrespondenternas
uppkallande. Genom dessa ömsesidiga bemödanden hade
å de större ledningarne kunnat under de egentliga kontorstimmarne
expedieras en samtalsmängd, som med beräkning äfven af inkopplingstiden
uedbragt samtalsperiodernas längd under de berättigade tre minuterna.
Detta omsorgsfulla tillvaratagande af tiden medförde äfven
den ekonomiska fördelen, att hvarje under dessa timmar upptagen
period representerade verkligen betald tid. För att bereda allmänheten
äfven den fördelen att få vissa särskildt viktiga samtal inom erforderlig
tid utväxlade på de mest upptagna ledningarne, hade från och med år
1896 införts så kallade ilsamtal, hvilka — motsvarande iltelegrammerna
å telegrafledningarne — befordrades mot dubbel afgift med företrädesrätt
framför vanliga samtal.
Men äfven med dessa anordningar hade man ej kunnat komma
längre i uttänjandet af de dåvarande ledningarnas befordringsförmåga.
Erfarenheten hade alltid visat, att i den mån man sökte att för trafikanterna
praktiskt och bekvämt ordna användandet af ett kommunikationsmedel,
i samma mån ökades också frekvensen. För telefonen gällde
detta i en särskildt hög grad, ja, man kunde med fullt fog säga, att
icke vid något annat kommunikationsmedel ökning i frekvensen stode
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
i eå direkt förhållande till bekvämlighet i anordningar samt ökad expeditionshastighet
och trafikförmåga. Det vore nämligen möjligheten att
utan dröjsmål komma i förbindelse med en person, med hvilken samtal
önskades, som oftast vore bestämmande för, huruvida samtalet uppfyllde
sitt ändamål eller icke, och därigenom ytterst vore ensamt afgörande,
om samtalet alls komme till stånd. I enlighet härmed hade äfven rikstelefonväsendets
utveckling i anseende såväl till nätets utvidgning som
till expeditionshastighetens uppdrifvande framkallat ett ännu större behof
än det, som man med sina åtgärder därutinnan beräknat att kunna tillgodose.
Antalet af de å interurbanledningarne faktiskt expedierade
samtalen betecknade nämligen — huru stort det än i förhållande till
dessa ledningar måste anses vara — ingalunda det förefintliga samtalsbehofvet.
Huru mycket detta öfverstege möjligheten att med förevarande
resurser möta anspråken, därom vittnade den omständigheten, att
å de mest upptagna ledningarne blefve dagligen ända till hälften af
de begärda samtalen antingen vid beställningen nekad eller sedermera
af den beställande inhiberad på grund däraf, att de genom en nödtvungen
väntan förfelade sitt ändamål.
Men för att kunna få den riktiga föreställningen om, huru otillräckliga
rikstelefonens dåvarande ledningar vore för allmänhetens telelonbehof,
måste man utom denna kategori af samtal, som verkligen
begärts men oj blifvit expedierade, medräkna äfven den mängd samtal,
som till följd af allmänhetens kännedom om de befintliga ledningarnes
otillräcklighet ej ens blifvit begärda. En belysning öfver samma förhållande
skänkte äfven den snabba ökningen af ilsamtalen. Å flere
ledningar expedierades under vissa timmar af dagen icke andra samtal
än dylika, och på de mest anlitade långledningarne, från Stockholm till
Göteborg, till Malmö och till Norrland, förekomme under hela den
egentliga kontorstiden, det vill säga klockan 10 f. m.—2 e. m., endast
i undantagsfall ett vanligt samtal. Genom denna ilsamtalens snabba
tillväxt hade ock deras ändamål — tidsvinsten — till största delen förfelats,
och deras uppgift hade i de flesta fall nedsjunkit till att utestänga
eller försvåra möjligheten alt erhålla vanliga samtal. Och detta
behof, hvars tillvaro det uppdrifna anlitandet af interurbanledningarne
nogsamt ådagalagt och som stigit till en grad, där man med befintliga
resurser ej kunde möta detsamma, visade äfven den tydligaste tendens
att fortfarande alltjämt stiga. Klart vore, att rikstelefonnätets utveckling
måste, så vidt möjligt vore, hålla jämna steg med de kraf, som
ett ökadt begagnande ställde på detsamma. Någon möjlighet att tillgodose
dessa kraf funnes icke på annan väg än genom att anlägga
StatsutsTcottets Utlåtande N:o 39.
7
nya ledningar, dels jämte de redan befintliga, dels direkt, mellan orter,
som för det dåvarande endast medelbart öfver andra kunde komma i
förbindelse med hvarandra.
Med hänsyn härtill hade telegrafstyrelsen utarbetat sin plan öfver
de anläggningar, som oundgängligen erfordrades för att den stora telefontrafiken
skulle kunna blifva systematiskt ordnad och tillfredsställa
föreliggande behof. För att rationellt ordna telefontrafiken hade det
blifvit nödvändigt att indela landet i vissa samtalsdistrikt, hvart och
ett med sin rangeringsstation, öfver hvilken alla samtal till och från distriktets
stationer hade att passera. Hela gagnet af denna anordningkunde
emellertid icke göra sig gällande, förr än dessa rangeringsstationer
erhölle tillräckligt antal ledningar, så att de kunde komma i förbindelse
med hvarandra, helst och i så vidsträckt mån som sig göra
läte genom direkt ledning eller — där öfvergång måste tagas öfver
och ledning delas med annan station — genom förmånligast möjligt
tidsindelad ledning, en anordning, som emellertid med de befintliga
otillräckliga ledningarne endast kunnat i högst ofullständig grad genomföras.
Genom flera af rangeringsstationernas egen natur att därjämte utgöra
större affärssamhällen vunnes äfven den viktiga fördelen, att dessa
platser erhölle direkt förbindelse till ett flertal orter, med hvilka en
bekväm telefonisk samfärdsel ur affärssynpunkt vore af stor betydelse.
En andra uppgift, som för rikstelefonnätet i dess helhet icke vore den
minst viktiga, hade de nya ledningarne att fylla därutinnan, att de förkortade
telefonvägarne mellan rikets olika delar, så att de tidsödande
och obekväma omvägarne kunde i möjligaste mån undgås. Dessutom
vore de nya interurbanledningarne slutligen afsedda äfven till att vid
behof tjäna som reservvägar mellan andra platser, då dessas normala
vägar af någon anledning, såsom till exempel snöstormar, vore obrukbara.
I sådana fall vore det nämligen af utomordentligt stor vikt, att
icke hvarje möjlighet till telefonförbindelse mellan de af ett tillfälligt
hinder berörda orterna vore ohjälpligt utesluten, i hvilket syfte tillfälle
borde beredas till förbindelse mellan landets olika telefoncentra på så
många skilda vägar som möjligt.
Sedan rikstelefonnätet utsträckts öfver hela landet, måste äfven,
för att tillräcklig tydlighet vid korrespondensen skulle kunna vinnas,
ledningarne utföras med gröfre dimensioner, än hvad till en början med
de relativt korta taldistanserna varit erforderligt. Detta gällde äfven
för de kortare linjerna, ty ofta måste genom kombinering af olika ledningar
sådana kortare linjer komma att utgöra länkar i förbindelsevägen
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
mellan vidt aflägsna orter. Härigenom blefve äfven de äldre klenare
ledningarne disponibla för samtalsutväxlingen på kortare håll.
I afseende på den inkomst interurbanledningarne tillförde statsverket
erinrade telegrafstyrelsen därom att, medan vid tiden för början
af rikstelefonnätets anläggning man ansåg, -att någon afsevärd direkt
behållning icke vore att af dem förvänta, redan år 1893 chefen för
finansdepartementet kunnat, med hänvisning till inkomstsiffrorna för
ledningarne Stockholm—Göteborg och Stockholm—Malmö, förklara berättigad!
det antagande att, i mån som telefonväsendet hunne utveckla
hela sin betydelse för samfärdseln och å de förnämsta sträckningarne
så många ledningar anordnades, att de förmådde upptaga hela den
trafik, som å dem ville söka sig fram, äfven de interurbana ledningarne
komme att visa sig som ett ekonomiskt fördelaktigt företag. Den under
år 1897 uppkomna nettobehållning å de medelst anslag utan återbetalningsskyldigliet
anlagda ledningar hade visat sig utgöra något öfver
6 % af de anslagna medlen, och det ofvan påpekade, ganska betydliga
antalet inhiberade och nekade samtal skänkte stöd åt styrelsens öfvertygelse,
att de nya anläggningarne äfvenledes skulle inom vederbörlig
tid visa en tillfredsställande procentsiffra.
Vidare har telegrafstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 7
november 1902 anfört att, sedan Eders Kungl. Maj:t, med anledning
af styrelsens ofvan anförda skrifvelse, till 1899 års Riksdag gjort framställning
om anvisande af de för utvidgningsplanens genomförande erforderliga
medel, 2,994,000 kronor, och Riksdagen, jämlikt nådigt bref
den 26 maj 1899, lämnat sitt bifall till den nådiga propositionen, så
erhöll telegrafstyrelsen genom nådigt bref den 3 augusti samma år
bemyndigande att påbörja de ifrågavarande anläggningarne, och hade
sedermera, i den mån de särskilda delarne af anslaget blifvit för telegrafstyrelsen
tillgängliga, de telefonledningar, som planen omfattade,
efter hand kommit till utförande, så att vid 1902 års slut endast delen
Flen—Nyköping af den i ofvan angifna plan upptagna ledningen Stockholm—Nyköping
komme att återstå.
Dessutom hade under de senare åren ytterligare anslag beviljats.
Sålunda anvisades, i enlighet med de af Eders Kungl. Maj:t afgifna
nådiga propositioner, af 1899 års Riksdag ett belopp af 11,550 kronor
för anordnande af en telefonförbindelse från Grenna till Visingsö och
af 1900 års Riksdag ett tilläggsanslag af inalles 267,500 kronor för
ofvan omförmälda förbindelser Stockholm—Malmö, Svinesund—Malmö
och Haparanda—Pajala, hvarjämte samma Riksdag anslog ett belopp af
70,000 kronor för två ledningar Malmö—Hildesborg, hvilka ledningar
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
9
vore afsedda för telefonförbindelsen med Danmark. Summan af alla
till och med år 1902 af telegrafstyrelsen uppburna, ofvan omförmälda
anslag för det interurbana telefonväsendets utveckling utgjorde
5,738,300 kronor.
Den erfarenhet, som vunnits sedan telegrafstyrelsen afgaf sin ofvan
relaterade underdåniga framställning af den 15 november 1898, hade
till fullo bestyrkt riktigheten af de däri angifna allmänna synpunkter
för det interurbana rikstelefonnätets utveckling.
En öfversikt af de senaste tio årens utveckling i fråga om antalet
interurbana samtal och däraf statsverket tillflytande inkomster visade
följande siffror:
År.
Antal interurbana
samtal.
Inkomst kronor.
1893
800,260
268,093
1894
1,113,608
390,439
1895
1,485,659
520,060
1896
1,897,482
688,709
1897
2,147,610
801,021
1898
2,677,337
953,048
1899
3,172,198
1,088,022
1900
3,846,880
(perioder)
1,219,723
1901
4,836,604
(perioder)
1,427,571
1902
omkring 5,800,000
(perioder)
omkring 1,700,000,
af hvilka siffror de för år 1902 vore approximativt beräknade med ledning
af förhållandena under de tio första månaderna af året.
Såsom syntes af denna tabell, hade, på grund af den stora tillökning,
som det interurbana rikstelefonnätet erhållit genom de af 1899
och följande års Riksdagar beviljade anslag, såväl antalet samtal som
inkomsten af dessa samtal stigit till ungefär det dubbla. Härvid vore
ock att märka, dels att en del af de nya ledningarne anlagts med hufvudsaklig
hänsyn till det gagn, som därigenom bereddes vissa i kommunikationsafseende
ogynnsamt ställda orter, hvilkas korrespondens icke
alltid kunnat beräknas vara tillräcklig för att blifva för statsverket inkomstbringande,
dels ock att, en mycket väsentlig del af ledningarne,
däraf de stora ledningarne Örebro—Söderhamn, Karlstad—Mora—Söderhamn,
Stockholm—Sundsvall, Stockholm—Luleå och Sundsvall—
Bih. till Riksd. Prof. 1903. d Sami. 1 AJd. 28 Häjt. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
norska gränsen vid Storlien, fullbordats först i slutet af år 1902, så att
deras inflytande på samtalsfrekvensen och inkomsten icke kunnat göra
sig gällande i ofvanstående siffror.
Telegrafstyrelsen har vidare meddelat följande uppgifter angående
den i nära sammanhang med den interurbana samtrafikens utveckling
stående utvecklingen af de lokala telefonnäten samt förbindelseledningar:
År.
Antal telefon- apparater.
Antal km. för- bindelseledningar.
1893
15,971
18,536,4
1894
19,083
21,898,8
1895
22,735
26,062,6
1896
26,911
28,666,5
1897
32,892
33,963,2
1898
39,685
39,158,0
1899
46,381
43,666,0
1900
51,998
47,395,0
1901
56,185
53,227,0
1902
omkring 61,000
omkring 59,000;
hvarvid äfvenledes siffrorna för år 1902 vore approximativt angifna.
Med ledning af denna erfarenhet finner nu telegrafstyrelsen det
otvifvelaktigt, att genom anläggning af de nya interurbanledningar, som
vore för mötande af telefonkorrespondensens växande behof mest oundgängliga,
icke blott ett i och för sig tillfredsställande ekonomiskt resultat
af de nya anläggningarne komme att vinnas, utan äfven ett allsidigare
utnyttjande af redan befintliga anläggningar till ytterligare ekonomisk
fromma för rikstelefonnätet i dess helhet vore att med säkerhet
beräkna.
De interurbana ledningar, som telegrafstyrelsen ansett vara med
hänsyn till de här ofvan framhållna synpunkterna för närvarande mest
bohöfliga, vore följande:
1. Linjen Stockholm —Örebro—norska gränsen vid Charlottenlerg.
Telefonkorrespondensen mellan de svenska och norska statstelefonnäten
förmedlades för närvarande af fyra interurbana ledningar. Af
dessa vore emellertid endast två — nämligen Sundsvall—Östersund
—Trondhjem, byggd under år 1902 för de af 1899 års Riksdag beviljade
medel, samt Malmö—Göteborg—Kristiania, utförd under åren
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
11
1899—1900 för de af 1897 och 1900 års Riksdagar anvisade anslag —
anordnade af sådan materiel, 4,5 mm. koppartråd, att de kunde anses
fullt motsvara sitt ändamål såsom internationella telefonförbindelser.
De båda öfriga ledningarne, Strömstad—Fredrikshald samt Stockholm
—Örebro—Karlstad—Kristiania, vore byggda af klenare materiel, 2,5
resp. 2,7 mm. bronstråd, och därför icke lämpliga för långtelefonering
i egentlig mening. Den förstnämnda af dessa ledningar användes hufvudsakligen
för den lokala trafiken mellan Bohuslän och Norge och
kunde för detta ändamål anses vara af tillfredsställande beskaffenhet.
Den senare ledningen, Stockholm—Örebro—Kristiania, hade däremot
visat sig allt mer otillräcklig för sin uppgift att förmedla hela telefonkorrespondensen
mellan Sveriges och Norges hufvudstäder jämte kringliggande
och mellanliggande orter. För att i någon mån förbättra ledningen
hade å sträckan Stockholm—Örebro—Karlstad inkopplats en
ledning af 3 mm. koppartråd i stället för bronsledningen, utan att
likväl tillfredsställande resultat kunnat uppnås. Behofvet af en gröfre
ledning hade nämligen gjort sig allt mera kännbart, sedan såväl svenska
som norska rikstelefonnätet fått allt större utbredning och till följd
däraf den nu befintliga ledningen måst tagas i bruk för samtal på allt
längre distanser.
Det syntes därför telegrafstyrelsen, att tiden vore inne för anläggande
af en telefonförbindelse af 4,5 mm. koppartråd jämväl mellan
Stockholm och Kristiania. Från norsk sida hade också vid flere tillfällen
uttalats önskvärdheten af en sådan ledning mellan hufvudstäderna,
och torde norska telegrafstyrelsen vara betänkt på att vidtaga åtgärder
för erhållande af anslag för utförande af den ifrågasatta ledningen inom
norskt område.
Genom anordnandet af en ny förbindelse skulle den nu befintliga
ledningen kunna helt och hållet användas för trafiken inom landet samt
för den hittills allt för litet tillgodosedda gränstrafiken och sålunda
fylla ett behof, för hvilket densamma bättre iämpade sig än för förmedlingen
af den stora internationella telefontrafiken.
Kostnaden för ledningen vore beräknad till 330,100 kronor.
2. Linjen Stockholm—Malmö.
Sedan de båda telefonledningar, som år 1890 anordnades mellan
Stockholm och Malmö, visat sig icke längre vara tillräckliga att förmedla
telefontrafiken mellan dessa och mellanliggande orter, anvisade
Riksdagen år 1897 och år 1900, på därom af Eders Kungl. Maj:t gjorda
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 39
framställningar, medel för en ny ledning mellan nämnda städer. Denna
ledning, som byggdes af 4,5 mm. koppartråd för att kunna användas
jämväl för den internationella korrespondensen med och öfver Danmark,
fullbordades under år 1900. Under den jämförelsevis korta tid ledningen
varit i bruk hade emellertid korrespondensen ökats så hastigt, att
ytterligare minst en ledning å nämnda sträcka redan nu visat sig behöflig.
En medverkande orsak härtill vore äfven, att af de tre ofvannämnda
ledningarne endast en, den senast byggda, kunde få disponeras
uteslutande för direkta samtal mellan Stockholm och Malmö. Å den
ena af de förutvarande ledningarne måste nämligen Nässjö ingå under
vissa tider på dagen för att förmedla trafiken mellan. Stockholm och
norr därom belägna orter, å ena sidan, samt Småland, Halland och
södra Västergötland, å andra sidan. Den andra af de båda äldre ledningarne
hade allt sedan den anlades varit intagen på ett flertal mellanstationer
och användes för dessa stationers samtal sins emellan och
med ändstationerna. Denna ledning hade därför endast undantagsvis
kunnat användas för den direkta trafiken mellan Stockholm och Malmö.
Under senaste tiden hade telegrafstyrelsen upprepade gånger fått
mottaga klagomål öfver svårigheten att erhålla telefonsamtal mellan
nämnda städer. Den öfver ifrågavarande korrespondens förda statistiken
visade ock, att midt på dagen, under den egentliga affärstiden,
så godt som uteslutande ilsamtal utväxlades, och att endast i undantagsfall
ett vanligt samtal kunde på något så när rimlig tid hinna expedieras.
Af alla under nästlidne oktober månad mellan Stockholm och
Malmö utväxlade telefonsamtal hade 33,4 procent varit ilsamtal, och 8
procent af de beg;ärda samtalen hade på grund af trängseln å ledningarne
blifvit inhiberade.
En ny ledning Stockholm—Malmö, som enligt telegrafstyrelsens
förmenande måste komma till stånd under de närmaste åren, om trafiken
å denna sträcka skulle kunna på ett tillfredsställande sätt uppehållas,
kunde emellertid anordnas af 3 mm. koppartråd, då den vore
afsedd att hufvudsakligen användas för telefonering mellan sydligaste
Sverige samt Stockholm och orterna däromkring. Den nu befintliga
4,5 mm. ledningen kunde därigenom, mera än hittills kunnat ske, disponeras
för den internationella telefontrafiken samt för samtal mellan
södra och norra Sverige.
Ifrågavarande ledning, som delvis medförde en ny stolpsättning,
kunde enligt telegrafstyrelsens beräkning anläggas för en kostnad af
212,000 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
13
3. Linjerna Stockholm—Norrköping, Norrköping—Nässjö, Nässjö— Växjö,
Växjö—Hessleholm och Hessleholm—Malmö.
Den ena af de år 1890 byggda telefonledningarne Stockholm—
Malmö hade, såsom förut nämnts, allt sedan sin tillkomst varit intagen
å ett flertal mellanstationer, nämligen Nyköping, Norrköping, Linköping,
och Växjö, för att upptaga telefonkorrespondensen från och till dessa
orter jämte till dem anknutna telefonnät. Då den emellertid snart
visade sig otillräcklig för den alltjämt stigande korrespondensen, föreslog
telegrafstyrelsen i sin ofvan åberopade underdåniga skrifvelse den
15 november 1898 anläggande af, bland annat, ledningar Stockholm—
Norrköping, Norrköping—Nässjö och Nässjö—Malmö. Dessa ledningar
hade nu kommit till stånd och beredt en mycket afsevärd lättnad i
telefontrafiken mellan de delar af landet, som berördes af desamma.
Med de underlättade förbindelserna hade emellertid, såsom vanligt, följt
en ökad samtalsfrekvens, och redan nu framginge af det alltjämt stigande
antalet ilsamtal och inhiberade samtal, att inom den allra närmaste
tiden nya interurbanledningar mellan ofvan nämnda orter blefve
af behofvet starkt påkallade.
Särskild!, mellan Stockholm och Norrköping gjorde sig saknaden af
tillräckligt antal fullgoda förbindelseledningar synnerligen kännbar. En
stor del af telefonkorrespondensen mellan Stockholm och Norrköping
måste nämligen förmedlas å en till sistnämnda stad framdragen järntrådsledning
samt å en genom duplicering af tvänno andra ledningar erhållen
»artificiell» ledning. Detta förhållande, som icke kunnat annat än
inverka störande vid telefoneringen, hade gjort sig gällande särskildt i
fråga om samtalen mellan Norrköping och norra Sverige, hvaröfver
också klagomål ofta försports.
Kostnaden för ifrågavarande ledningar af 3 mm. koppartråd vore
beräknad till 52,500 kronor för Stockholm—Norrköping, 53,400 kronor
för Norrköping—Nässjö, 27,800 kronor för Nässjö—Växjö, 32,200 kronor
för Växjö—Hessleholm samt 18,700 kronor för Hessleholm—Malmö.
4. Linjerna Norrköping—Motala, Nässjö—Mjölby, Nässjö— Västervik,
Växjö—Kalmar, Hessleholm—Kristianstad, Malmö—Kristianstad
och Malmö—Ystad.
Samtliga dessa ledningar vore att betrakta som grenledningar till
de ofvan omförmälda stamledningarne mellan Stockholm, Norrköping,
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Nässjö, Växjö, Hessleholm och Malmö och hade till ändamål att leda
in trafiken från de mindre och de mera åt sidan liggande stationerna
till nämnda rangeringsstationez-, så att stamledningarne kunde komma
till gagn jämväl för andra orter än dem, som direkt berördes af desamma.
Genom anordnandet af de föreslagna nya ledningarne vunnes
därjämte den fördel, att flere nu befintliga, i tekniskt hänseende för
långdistanstelefonering mindre tillfredsställande ledningar kunde upplåtas
för lokaltrafiken, som vore i stort behof af flera förbindelser.
Ifrågavarande ledningar beräknades med 3 mm. koppartråd kosta
resp. 22,500, 20,500, 50,400, 33,600, 8,600, 28,200 och 16,500 kronor.
5. Linjen Stockholm—Västervik—Oskarshamn.
Få af de med rikstelefon försedda orter inom landet hade för närvarande
så otillräckliga telefonförbindelser med hufvudstaden som samhällena
i östra Småland. Kort efter det rikstelefonnäten här kommit
till stånd, anordnades, år 1894, en förbindelseledning — för af 1893
års Riksdag beviljadt anslag — af 2 mm. bronstråd från Oskarshamn
via Hultsfred till Västervik och därifrån till Norrköping. Oskarshamn
hade visserligen sedermera erhållit en ledning öfver Hultsfred till Nässjö,
äfven denna till största delen byggd af 2 mm. bronstråd, och Hultsfred
hade medelst en 3 mm. kopparledning fått förbindelse med Linköping.
På grund af trängseln å ledningaime mellan Norrköping och
Nässjö måste emellertid den förstnämnda ledningen fortfarande i främsta
rummet användas för korrespondensen mellan telefonnäten i östra Småland
och Norrköping samt nordligare belägna orter. Följden häraf hade
blifvit, att samtalen mellan Stockholm och Västervik samt ännu mera
mellan Stockholm och Oskarshamn med kringliggande orter ginge synnerligen
dåligt på grund af ledningens underlägsenhet i tekniskt hänseende
för samtal mellan så långt från hvarandra belägna platser, hvarförutom
ledningen visat sig otillräcklig för samtalsfrekvensen å denna
sträcka. Den föreslagna nya ledningen af 3 mm. koppartråd skulle
bäfva dessa missförhållanden och äfven medföra, att den äldre ledningen
blefve disponibel för den mera lokala korrespondensen, något som äfven
vore af nöden, sedan antalet abonnenter i Västervik och Oskarshamn
med underlydande växelstationer vuxit från resp. 108 och 87 vid utgången
af år 1893 till resp. 274 och 313 abonnenter år 1902.
Anläggningskostnaden för ledningen Stockholm—Västervik—Oskarshamn
beräknades till 117,800 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
15
6. Linjen Stockholm—Göteborg.
Hvad som ofvan anförts i fråga om trängseln å ledningarne mellan
Stockholm och Malmö gällde äfven om de interurbana telefonledningar,
som förbunde hufvudstaden med Göteborg. Den senast byggda
af deBsa ledningar, utförd af 4,5 mm. koppartråd, för hvilken 1897 års
Riksdag beviljade erforderliga medel, fullbordades år 1899. Under närmaste
månaderna efter det nämnda ledning kommit till stånd förmärktes
visserligen en betydlig lättnad i telefontrafiken mellan Stockholm
och Göteborg, men redan efter ett hälft år hade samtalsfrekvensen
ökats så mycket, att under affärstiden ilsamtalen alltmer började uttränga
vanliga samtal. Under nästlidne oktober månad expedierades
å de två direkta ledningarne mellan Stockholm och Göteborg omkring
2,650 ilsamtal mot 8,500 vanliga, under det att omkring 1,150 samtal
måste på grund af bristande tidsutrymme å ledningarne inställas.
Då det vore den direkta trafiken mellan hufvudstaden och Göteborg,
som först och främst behöfde tillgodoses, torde den nya ledningen
mellan dessa orter böra lämpligast anordnas af 3 mm. koppartråd. Den
förutvarande 4,5 mm.-ledningen kunde sedermera disponeras hufvudsakligen
för mera långväga samtal.
Ledningen beräknades kosta 127,600 kronor.
7. Linjerna Stockholm—Skof de, Skof de—Vänersborg, Skof de—Borås och
Skof de — Skara—Lidköping.
Telefonsamtalen mellan Stockholm med kringliggande orter, å ena
sidan, samt telefonnäten i Bohuslän, östra och delvis södra delarne af
Västergötland samt Halland, å andra sidan, förmedlades för närvarande
öfver Göteborg. Den nu ifrågasatta ledningskombinationen hade till
ändamål att, med Sköfde såsom förmedlingsstation, bereda en mera
naturlig väg för denna korrespondens. Härigenom vunnes för ett stort
antal samtal en betydlig minskning i vägläugdon, hvarförutom en väl
behöflig aflastning samtidigt härmed skulle ernås å ledningarne mellan
Stockholm och Göteborg, hvilka, såsom förut påpekats, behöfde så långt
som möjligt tagas i anspråk för den alltjämt växande trafiken mellan
ändstationerna.
Genom de föreslagna ledningarne inom Västergötland skulle äfven
den under år 1902 för anslagsmedel byggda ledningen Norrköping—
16
Statstitskoltets Utlåtande N:o 39.
Sköfde lättare kunna förmedla trafiken mellan Östergötlands och Västergötlands
samtliga telefonnät.
Kostnaden för ledningen Stockholm—Sköfde af 3 mm. koppartråd
voro beräknad till 74,200 kronor och för ledningarne Sköfde—Vänersborg,
Sköfde—Borås och Sköfde—Skara—Lidköping till resp. 41,600,
25,200 och 17,700 kronor.
8. Linjerna Göteborg—Helsingborg, Göteborg—Halmstad, Falkenberg—
Varberg och Ängelholm—Halmstad.
Dessa ledningar vore afsedda att komplettera det nu mycket otillfredsställande
interurbana telefonnätet utefter västkusten. Förutom den
internationella ledningen af 4,6 mm. koppartråd från Kristiania via Göteborg,
Helsingborg och Malmö till Köpenhamn — hvilken ledning, som
naturligt vore, på grund af den internationella telefonkorrespondensen,
icke kunde komma den egentliga västkusttrafiken i afsevärd mån till
godo — funnes utefter västkusten endast två genomgående telefonledningar,
den ena af 2,6 mm. koppartråd, den andra af 1,9 mm. bimetallisk
tråd. Ingendera af dessa ledningar uppfyllde i afseende på ledningstrådens
beskaffenhet de anspråk, som man numera ställde på en för
långtelefonering afsedd ledning. Därtill komme, att, sedan dessa ledningar
anlades, åren 1891 och 1892, tillkommit nya lokala telefonnät,
som för sina interurbana samtal vore hänvisade till nämnda ledningar,
hvarjämte de förut befintliga näten erhållit en betydande tillväxt. Så
hade telefonnätet i Halmstad, som byggdes år 1893 och då omfattade
216 abonnenter, numera ett abonnentantal af 508 stycken. Göteborgs
telefonnät med underlydande växelstationer, som i slutet af år 1892
räknade 1,767 abonnenter, omfattade vid utgången af år 1901 6,433
abonnenter. Helsingborgsnätet hade under samma tid ökats med 038,
eller från 390 till 1,028 abonnenter.
Hvad särskildt ledningen Göteborg—Halmstad beträffade, skulle
densamma blifva till stort gagn icke endast för trafiken mellan Halmstad
och Göteborg, utan äfven — i kombination med de af 1899 års
anslag byggda ledningarne Halmstad—Växjö och Halmstad—Nässjö —
för telefonkorrespondensen mellan Småland och Västergötland.
De föreslagna ledningarne vore i telegrafstyrelsens beräkningar
upptagna till följande kostnader med användande af 3 mm. koppartråd:
Göteborg—Helsingborg 79,700 kronor, Göteborg—Halmstad 35,300
kronor, Falkenberg—Varberg 7,000 kronor och Ängelholm—Halmstad
15,800 kronor.
17
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
9. Linjen Helsingborg—Hessleholm.
Under november månad år 1902 var en ny telefonkabel afsedd att
nedläggas mellan Helsingborg och Helsingör. Denna kabel skulle användas
för, bland annat, den internationella telefontrafiken Kristiania—
Göteborg—Köpenhamn, hvarigenom undvekes omvägen öfver Malmö
och den ganska afsevärda dämpning af telefonsamtalens tydlighet, som,
enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, förorsakades af den betydligt
längre kabeln Hildesborg—Vedbäck, hvilken kabel icke heller hvad
konstruktionen beträffade motsvarade de fordringar man numera ställde
på en telefonkabel. För samma ändamåls vinnande i fråga om korrespondensen
mellan Stockholm och Köpenhamn vore den här ifrågasatta
ledningen Helsingborg—Hessleholm afsedd. Ledningen skulle intagas
i Hessleholm och där under viss del af hvarje timme vara sammankopplad
med delen Hessleholm—Stockholm af den för internationell
trafik afsedda 4,5 mm. ledningen Stockholm—Malmö.
På grund af sin uppgift att förmedla internationell trafik, borde
den föreslagna ledningen byggas af 4,5 mm. koppartråd; kostnaden för
densamma beräknades uppgå till 40,000 kronor.
10. Linjerna Göteborg—Karlstad och Skof de—Karlstad.
Innan telegrafverket år 1900 inköpte det enskilda telefonnätet i
Karlstad, funnes vid denna station med underlydande växel stationer endast
omkring 270 rikstelefonabonnenter. Omedelbart efter det telefonnätet
blifvit af telegrafverket ombyggdt var abonnentantalet omkring
500, hvilket antal sedermera så raskt ökats, att det uppginge till omkring
625 abonnenter. Under de senaste åren hade rikstelefonen erhållit
en allt större utbredning äfven i öfriga delar af Värmland, i det
flere nya nät och förbindelseledningar kommit till stånd, och hade därvid
gifvetvis Karlstad blifvit centralorten för dessa anläggningar.
Under det Värmlands-nätet sålunda hastigt tillvuxet och äfven erhållit
nya, väl behöfliga förbindelser åt norr och öster, hade behofvet
af nya telefonledningar söderut gjort sig allt mera kännbart. De två
interurbana telefonledningar, som nu förbunde Värmland med Dalsland,
Bohuslän och Västergötland, nämligen Göteborg—Karlstad och Vänersborg—
Åmål—Seffle—Karlstad, vore numera långt ifrån tillräckliga,
synnerligast som å den senare ledningen, på grund af de mellanstationer,
som vore intagna å densamma, föga tidsutrymme funnes för den
genomgående trafiken. Särskild! för samtalen mellan Värmland och
Bih. till liiksd. Vrot. 1903. 4 Sami. 1 AJd. 28 Höft. Ii
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Bohuslän samt öfre delen af Västergötland vore det svårt att bereda
plals å nu tillgängliga ledningar.
Genom anordnandet af den föreslagna förbindelsen från Karlstad
till Sköfde skulle en stor del af de samtal mellan Värmland och Västergötland,
som nu måste söka sig väg öfver Göteborg, Vänershorg eller
Örebro, kunna förmedlas mera direkt, och därigenom en välbehöflig aflastning
ernås, särskildt å ledningarne mellan Göteborg och Karlstad.
Den ifrågasatta nya ledningen mellan de båda sistnämnda orterna
vore afsedd uteslutande för den direkta trafiken mellan och öfver dessa
platser, hvarvid den nuvarande direkta, ehuru klenare ledningen äfven
kunde användas för att via Vänersborg förmedla telefonkorrespondensen
mellan Värmland och Bohuslän.
Med användande af 3 mm. koppartråd beräknades ledningen Göteborg—Karlstad
kosta 88,900 kronor och ledningen Sköfde—Karlstad
42,900 kronor.
11. Linjerna Göteborg—Lysekil, Göteborg—Uddevalla och Smögen—
Lysekil— Grebbestad—Strömstad.
De interurbana telefonförbindelserna mellan de bohuslänska telefonnäten
inbördes och mellan dessa nät, å ena sidan, samt Göteborg
och Norge, å andra sidan, vore för närvarande allt för få till antalet.
De vore dessutom alla anordnade af sådan materiel — 3 mm. järntråd
och 2 å 2,5 mm. bronstråd — att de icke uppfyllde de fordringar, som
måste ställas på telefonledningar, hvilka skulle användas för interurban
telefonering inom det vidsträckta rikstelefonnätet. De föreslagna nya
förbindelserna, som alla borde byggas af 3 mm. koppartråd, skulle
därför i främsta rummet användas för de egentliga långdistanssamtalen,
men därjämte äfven, i den mån utrymme härför kunde vinnas å desamma,
för den mera lokala trafiken med Göteborg och via Strömstad
med Norge.
Kostnaden för dessa ledningar vore beräknad till resp. 45,300,
58,600 och 43,100 kronor.
12. Linjerna Göteborg—Borås och Göteborg—Jönköping.
Telefonnätet i Jönköping med tillhörande växelstationer omfattade
vid 1901 års utgång 932 telefonapparater, och vid samma tidpunkt
uppgick apparatantalet i Borås-nätet till 589. En väsentlig del af dessa
orters interurbana telefonkorrespondeus gällde, såsom naturligt vore, Gö
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
19
teborg, där ifrågavarande städer hade sina hufvudsakliga affärsförbindelser.
Det hade också visat sig, att de nu befintliga telefonledningarne
mellan Jönköping, Borås och Göteborg icke vore tillräckliga för det
stora abonnentantal, som behöfde betjäna sig af desamma. Trängseln
å ledningarne hade gjort, att Borås måst uttagas ur koppartrådsledningen
Göteborg—Jönköping och att för hela Borås-trafiken till och öfver
Göteborg icke andra ledningar än sådana af järntråd kunde disponeras.
De båda ifrågasatta nya ledningarne vore afsedda att anordnas af
3 mm. koppartråd — den nyss nämnda, numera direkta ledningen Göteborg—Jönköping
vore byggd af dylik tråd med endast 2,5 mm. diameter
— och skulle hufvudsakligen begagnas för långdistanstrafiken,
under det de nu befintliga ledningarne skulle användas för samtal å
kortare håll.
Ledningen Göteborg—Borås beräknades kosta 17,100 kronor och
ledningen Göteborg—Jönköping 39,500 kronor.
13. Linjen Göteborg—Växjö.
Växjö hade under de senaste åren efter hand fått allt större betydelse^
som rangeringsstation för den interurbana telefontrafiken inom
Sydsverige, i det numera från Växjö utginge telefonledningar till Kalmar,
Karlskrona samt Karlshamn med Kristianstad och Hessleholm. En
direkt ledning mellan Göteborg och Växjö skulle därför vara till stort
gagn för ett flertal telefonnät i Småland, Blekinge och norra Skåne
med afseende på dessa orters telefontrafik med västra Sverige, hvilken
trafik nu förmedlades å omvägar via Nässjö eller Halmstad.
Den nya ledningen vore afsedd att anordnas med 3 mm. koppartråd
och framdragas längs den nu under byggnad varande järnvägen
mellan Borås och Alfvesta och skulle få en längd af omkring 245 km.
Enär afståndet från Växjö till Göteborg via Nässjö vore 313 km. och
via Halmstad 302 km., skulle genom ifrågavarande ledning en ganska
stor besparing i väglängd vinnas för telefonkorrespondensen öfver Växjö
och Göteborg. Därtill komme, att ledningen skulle bereda utrymme
för annan korrespondens å ledningarne Växjö—Nässjö, Nässjö—Göteborg
och Halmstad—Göteborg, å hvilka, såsom förut anmärkts, stor
trängsel rådde och näppeligen komme att helt undanröjas genom de
nu föreslagna ledningarne mellan dessa orter. Slutligen borde påpekas,
att, då ledningen skulle komma att framföras å ny väg, densamma
skulle blifva till stort gagn såsom reservledning vid inträffande fel a
ledningar, som följde andra vägar.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Kostnaden för den ifrågasatta nya tvärledningen vore beräknad
till 102,300 kronor.
14. Linjen Norrköping—Örebro.
Mellan Norrköping och Örebro funnes för närvarande endast en
direkt telefonledning, byggd af anslagsmedel år 1900. Denna ledning
vore redan nu strängt upptagen och kunde med visshet väntas blifva
inom den allra närmaste tiden öfverfylld af den telefontrafik, som borde
gå denna väg. Detta vore också lätt förklarligt, då telefonnäten i såväl
Norrköping som Örebro, nu innehållande resp. 2,132 och 1,602 telefonapparater,
vore i rask tillväxt, och båda stationerna dessutom vore
viktiga knutpunkter i det interurbana rikstelefonnätet.
Telegrafstyrelsen ansåge därför, att en ny ledning af 3 mm. koppartråd
mellan Norrköping och Örebro, beräknad till en kostnad af 36,600
kronor, vore af behofvet starkt påkallad.
15. Linjen Eskilstuna—Flen(—Norrköping).
Af den nya ledniugen mellan Stockholm och Nyköping, för hvilken
1899 års Riksdag beviljade anslag, hade under år 1902 delen Stockholm—Flen
fullbordats och i Flen provisoriskt förenats med en under
året anordnad ledning mellan Flen och Norrköping. Den nu föreslagna
ledningen Eskilstuna—Flen skulle i Flen sammankopplas med sistnämnda
ledning till en direkt förbindelse mellan Eskilstuna och Norrköping,
hvarefter ledningen Stockholm—Flen, på sätt ursprungligen afsetts,
skulle fortsättas till Nyköping med användande af redan anvisade anslagsmedel.
Mellan Norrköping och Eskilstuna funnes för närvarande icke någon
fullgod telefonförbindelse, i det att de, som nu användes, vore byggda
af järntråd och dessutom icke ginge direkt, utan vore intagna i Katrineholm
och Flen. En direkt ledning Eskilstuna—Norrköping af 3 mm.
koppartråd skulle därför fylla ett länge kändt behof.
Kostnaden för delen Eskilstuna—Flen af ifrågavarande ledning vore
beräknad till 15,600 kronor.
16. Linjen Norrköping—Västerås—Gäfle.
De skäl, som föranledde telegrafstyrelsen att föreslå anordnandet
af en tvärgående ledning från Norrköping öfver Västerås till Gäfle, vore
21
Statsutskottets Utlåtande N:o 39,
desamma, som förut framlagts i fråga om ledningen Göteborg Växjö.
Den nya ledningen skulle upptaga den ganska betydande telefontrafiken
mellan de orter, som komme att beröras af densamma, hvilken trafik
nu måste gå omvägen öfver Stockholm eller Örebro. Därigenom skulle
en _ särskildt i fråga om ledningarne öfver Stockholm — i hög grad
välbehöflig aflastning ernås å de ledningar, som nu användes för denna
korrespondens. . .
För att vinna största möjliga besparing i väglängd vore ledningen
afsedd att framdragas längs nya järnvägen Gäfle—Gysinge—Sala. Hela
ledningen Gäfle—Norrköping skulle därigenom erhålla en längd af 303
km., nämligen delen Gäfle—Västeras 143 km. och delen Västeras
(—Eskilstuna)—Norrköping 160 km.
Dessa afstånd blefve afsevärdt mindre än längden af de samtalsvägar,
som ledningen skulle ersätta, nämligen Gäfle—Örebro Norrköping,
358 km., Gäfle—Stockholm—Norrköping, 364 km., Gäfle—
Stockholm—Västerås, 293 km., Västerås- Stockholm—Norrköping, 293
km., Västerås—Örebro—Norrköping, 244 km.
Den beräknade kostnaden för den föreslagna nya ledningen ai 3
mm. koppartråd vore 90,800 kronor.
17. Linjerna Stockholm—Örebro, Stockholm —Eskilstuna—Örebro,
Stockholm —Arboga—Örebro och Arboga—Västerås.
Genom sitt läge hade Örebro kommit att intaga en mycket framstående
plats i den interurbana telefontrafiken såsom rangeringsstation
för ett stort antal telefonledningar. Näst Stockholm och Göteborg vore
Örebro att anse såsom Sveriges i detta hänseende viktigaste plats.
Det vore under sådana förhållanden tydligt, att hvad som först och
främst fordrades, för att Örebro skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift såsom rangeringsstation, vore ett tillräckligt antal
fullgoda telefonförbindelser, och gjorde sig behotvet af sådana för närvarande
särskildt gällande beträffande förbindelser med Stockholm.
De två direkta ledningar, som nu funnes mellan Örebro och Stockholm,
voro nämligen långt ifrån tillräckliga, ehuru telegrafstyrelsen för
att minska trängseln å dessa ledningar låtit genom duplicering anordna
en »artificiell» ledning mellan nämnda orter.
Denna senare åtgärd, som i fråga om långa telefonledningar vore
i tekniskt afseende mindre tillfredsställande, vore att anse endast såsom
provisorisk.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
De tre föreslagna ledningarne mellan Stockholm och Örebro vore
icke uteslutande afsedda för den direkta trafiken, ty genom att två af
dessa ledningar intoges i resp. Eskilstuna och Arboga stationer och
genom att en biledning anordnades från Arboga till Västerås, skulle
Eskilstuna äfvensom trakterna norr om Mälaren och Hjälmaren erhålla
förbättrade förbindelser med såväl Stockholm som Örebro. Att äfven
de sistnämnda förbättringarne i interurbana telefonnätet vore af behofvet
påkallade, torde framgå däraf, att för närvarande ingen telefonledning
af koppar funnes disponibel för trafiken mellan Eskilstuna och
Örebro och icke heller för trafiken mellan Västerås och Örebro, samt
af det förhållande, att för Eskilstuna telefonnät, som för närvarande
omfattade 1,082 telefonapparater, endast en kopparledning till Stockholm
funnes att tillgå.
Kostnaden för de föreslagna nya ledningarne af 3 mm. koppartråd,
af hvilka den förstnämnda delvis komme att medföra ny stolpsättning,
beräknades till resp. 65,300, 50,600, 54,500 och 12,100 kronor.
18. Linjerna Stockholm—Gäfie och Stockholm—GäJle—Falun.
Sedan Gäflenätet år 1893 inköpts af telegrafverket och ombyggts
till dubbeltrådigt, uppgick antalet af de i Gäfie och underlydande växelstationer
inkopplade telefonapparater till 928 stycken. Utvecklingen
hade sedan denna tid varit så snabb, att nätet nu omfattade icke mindre
än 2,549 apparater. Det vore under sådana förhållanden tydligt,
att de båda ledningar, genom hvilka detta telefonnät redan från början
förbundes med hufvudstaden, icke längre vore tillräckliga, synnerligast
som de vore byggda af klen materiel, 2 mm. bronstråd, och sålunda
icke vore lämpliga att använda vid långdistanstelefonering. Behofvet
af de båda föreslagna nya ledningarne mellan Stockholm och Gäfie
vore därför, enligt telegrafstyrelsens åsikt, synnerligen trängande.
De telefonledningar, som förenade telefonnäten i Gäfie och Falun
med hvarandra, vore likasom ledningarne mellan Stockholm och Gäfie
af klen materiel och därför fullt lämpliga endast för den mera lokala
telefouaorrespondensen. En ledning af 3 mm. koppartråd från Falun
till Gäfie hade därför länge varit af behofvet påkallad och skulle äfven
blifva till stor nytta för samtalen från Falun till orterna norr om Gäfie.
Ledningen Stockholm—Gäfie kunde, enligt telegrafstyrelsens beräkning,
byggas af 3 mm. koppartråd för on kostnad af 40,700 kronor och
ledningen Stockholm—Gäfie—Falun af liknande tråd för 64,200 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
23
19. Linjerna Örebro—Krylbo—Falun och Örebro—Smedjebacken.
Med erinran, att telegrafstyrelsen hos Eders Kungl. Maj:t anhållit
att få i Krylbo, som nu vore växelstation under Norberg, anordna en
själfständig telegrafstation, anför styrelsen vidare.
Hufvudskälet för denna framställning vore den stora betydelse,
som Krylbo både i egenskap af knutpunkt för flere af de viktigaste
ledningarne. Den ifrågasatta ledningen Örebro—Krylbo—Falun vore
afsedd att förmedla samtalen mellan stationerna i sydöstra Dalarne och
Västmanland, å ena sidan, samt Falun och alla de stationer, för bvilka
Örebro vore rangeringsstation, å andra sidan. Genom denna ledning
skulle äfven en välbehöflig lättnad beredas den trafik, som förmedlades
å den år 1901 anlagda ledningen Örebro—Falun, hvilken ledning redan
nu visat sig otillräcklig för det hastigt stigande samtalsbehofvet. Hvad
särskildt delen Krylbo—Falun beträffade, hade denna ledning upprepade
gånger varit föreslagen till utförande, enär någon för trafiken mellan
Krylbo (Norberg) och Falun tillgänglig kopparledning icke för närvarande
funnes. Med byggandet af denna ledning hade emellertid måst
anstå, då disponibla medel icke funnits att för ändamålet tillgå.
Ledningen Örebro—Smedjebacken vore afsedd att sätta telefonnäten
i södra Dalarne och norra Västmanland i bättre förbindelse med
Örebro och därigenom med det öfriga rikstelefonnätet. Denna ledning
hade äfvenledes länge varit ifrågasatt, men ännu icke kunnat utföras,
utan både ifrågavarande telefonnät hittills måst nöja sig med sina bimetall-
och järntrådsledningar via Norberg och Kopparberg.
Kostnaden, med beräkning af 3 mm. koppartråd, för ledningen
Örebro—Krylbo—Falun beräknades till 52,600 kronor och för ledningen
Örebro—Smedjebacken till 30,000 kronor.
20. Linjen Söderhamn—Hudiksvall.
Under de sista åren hade Söderhamn erhållit tre särskilda interurbana
telefonledningar söderut, alla byggda af anslagsmedel, nämligen
till Stockholm, Örebro och via Mora till Karlstad. Den föreslagna ledningen
Söderhamn—Hudiksvall vore afsedd att, i kombination med en
under år 1902 anordnad 3 mm. kopparledning från Sundsvall till
Hudiksvall, låta äfven de norr om Söderhamn belägna orterna få gagn
af förstnämnda tre interurbanledningar. Härigenom skulle också den
nu rådande mycket stora trängseln å kustledningarne mellan Söderhamn
och Sundsvall i väsentlig grad aflägsnas.
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Ledningen vore af telegrafstyrelsen upptagen att byggas af 3 mm.
koppartråd för en beräknad kostnad af 14,600 kronor.
21. Linjen Ljusdal—Ange—Östersund.
För telefontrafiken mellan södra Jämtland och östra Medelpad, å
ena sidan, samt norra Hälsingland och Härjedalen, å den andra, funnes
nu inga direkta förbindelser, utan måste denna trafik söka sig väg
öfver Sundsvall och Hudiksvall. Genom anordnandet af en ledning
längs stambanan från Ljusdal till Ange skulle ernås icke allenast en
från 245 till 104 km. förminskad taldistans mellan telefonnäten å dessa
platser, utan äfven ett väl behöfligt ökadt tidsutrymme för telefontrafiken
utefter kusten söderut från Sundsvall.
Fortsättningen Ange—Östersund afförenämnda ledning skulle hafva
till uppgift att förbinda denna ledning med nu befintlig ledning af
3 mm. koppartråd mellan Östersund och Storlien och därigenom åstadkomma
en sammanhängande ledning Storlien—Östersund—Ange—
Ljusdal.
Hela ledningen Ljusdal—Östersund beräknades med 3 mm. koppartråd
kosta 51,600 kronor.
22. Linjen Härnösand—Nyland.
Telefonledningarne utefter ådalen från Härnösand öfver Kramfors
och Nyland till Sollefteå hade länge varit otillräckliga för den lifliga
trafik, som här rådde. De vore icke heller, med ett enda undantag, af
sådan beskaffenhet, att de fullt lämpade sig för långa taldistanser. Den
enda fullgoda interurbanledning, som funnes å denna linjesträcka, vore
nämligen en under år 1902 anordnad 3 mm. kopparledning Sollefteå—
Nyland, och vore den föreslagna ledningen från Nyland till Härnösand,
som vore beräknad att med 3 mm. koppartråd kunna utföras för 22,900
kronor, afsedd att utgöra fortsättning och komplettering af denna
förbindelse.
23. Linjerna Sollefteå—Ragunda—Östersund, Örnsköldsvik—Ramsele—
Backe—Strömsund och (Umeå—) Hällnäs—Lycksele—Asele.
Om man ej medräknade kustledningarne och den längs statens järnvägar
framdragna genomgående ledningen Stockholm—Luleå, funnes för
närvarande inom Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län norr
25
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
om Östersund och Sollefteå inga andra interurbana telefonledningar af
koppar- eller bronstråd än en 3 mm. kopparledning Östersund Strömsund,
en ledning af 2,5 mm. bronstråd Sollefteå—Ramsele—Backe
Åsele samt en ledning af 3 mm. koppartråd Umeå—Hällnäs, hvilken
senare ledning vore sammankopplad med en järntrådsledning mellan
Hällnäs och Lycksele till en ledning Umeå—Lycksele. Öfriga ledningar
inom dessa trakter vore alla byggda af järntråd och både äfven i
främsta rummet varit afsedda att betjäna den lokala trafiken. Det hade
emellertid visat sig, att äfven dessa ledningar till mycket väsentlig del
upptoges af långdistanssamtal, och att alltså behof af interurbanledningar
förefunnes, något som ock vore naturligt för dessa på andra kommunikationer
mycket vanlottade landsdelar.
De föreslagna tre ledningarne skulle sätta telefonnäten inuti
landet i mera direkt förbindelse med samhällena vid kusten och, hvad
som först och främst erfordrades, förbättra förbindelserna mellan dessa
telefonnät inbördes samt därigenom minska talafstånden. Så t. ex.
skulle medelst den nya ledningen mellan Lycksele och Åsele dessa i
administrativt m. fl. afseenden nära förbundna orter komma, på ett talafstånd
af allenast 100 km., under det med nnvarande ledningar öfver
Umeå, Härnösand och Sollefteå afståndet vore omkring 700 km., d. v. s.
så stort, att samtalen å nu befintliga ledningar endast med stor svårighet
kunde uppfattas.
Ledningen Hällnäs—Lycksele vore afsedd att förenas med den nu
befintliga ledningen Umeå—Hällnäs, så att Lycksele erhölle en fullgod
telefonförbindelse med Umeå.
Enligt inom telegrafstyrelsen verkställda beräkningar skulle med
användande af 3 mm. koppartråd anläggningskostnaden för ledningen
Sollefteå—Östersund uppgå till 53,000 kronor, för ledningen Örnsköldsvik—Strömsund
till 64,700 kronor och för ledningen Hällnäs Lycksel—Åsele
till 53,500 kronor.
24. Linjen Boden— Vuollerim.
Den år 1901 af anslagsmedel byggda ledningen Luleå—Gellivare
hade hittills varit provisoriskt intagen i växelstationen i Murjek för.att
kunna upptaga långdistanstrafiken från. stationerna i Jockmock,. Paijerim,
Vuollerim och Murjek. Dessa stationer hade dessutom förbindelse
med det öfriga rikstelefonnätet medelst en järntrådsledning från Vuollerim
öfver Edefors och Svartlå till Boden, hvilken ledning emellertid, på
Bih. till Jliksd. Vrot. 1003. 4 Sami. 1 A/d. 38 ffä/t. 4
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
26
grund åt sin stora längd, öfver 90 km., och de i densamma intagna
mellanstationerna, icke vore lämplig att användas för annan korrespondens
än den lokala.
Ledningen Luleå—Gellivare vore redan nu så strängt upptagen af
samtalen till och från Gellivare, att den snart icke längre kunde upptaga
jämväl interurbantrafiken öfver Murjek, utan måste denna station
snarast möjligt uttagas ur ledningen, synnerligast om, såsom i det följande
vore föreslaget, ledningen Luleå—Gellivare utsträcktes till Kiruna.
En själfständig interurban telefonledning från Boden till ofvannämnda
stationer borde därför inom kort komma till stånd och borde
lämpligast sluta i Vuollerim.
Kostnaden för en sådan ledning af 3 mm. koppartråd vore beräknad
till 21,400 kronor.
25. Linjen Nederkalix—Haparanda.
Sedan numera en telefonledning af 4,5 mm. koppartråd blifvit anlagd
mellan Stockholm och Luleå, kunde samtal utväxlas mellan stationerna
i Norrbotten och södra Sverige. Med den ledning af 3 mm.
koppartråd från Luleå till Härnösand, som Norrbotten förut haft till sitt
förfogande för sin telefonkorrespondens söderut, hade detta icke varit
möjligt, utan hade det hufvudsakligen varit Sundsvall och norr därom
belägna orter, som haft någon afsevärd telefontrafik med Norrbotten.
Det vore under sådana förhållanden af vikt, att för den alltjämt
växande långdistanstrafiken öfver Luleå fullgoda lokalledningar funnes
att tillgå. Särskildt utefter kusten, från Luleå till Haparanda, vore
bristen på en sådan ledning kännbar. Den enda telefonledning,
som nu ginge fram till Haparanda, vore den år 1892 byggda och
i stationerna Luleå, Råneå, Törefors och Nederkalix intagna ledningen
Piteå—Haparanda, af 1,9 mm. bimetallisk tråd, hvilken ledning icke
endast vore i tekniskt hänseende olämplig för långtelefonering i
egentlig mening, utan därjämte vore öfverfylld af den lokala korrespondensen
mellan de orter, som berördes af densamma.
Telegrafstyrelsen hade under år 1902 delvis afhulpit bristen på
telefonledningar å ifrågavarande kuststräcka genom att anordna en 3
mm. kopparledning från Luleå till Nederkalix. Det vore denna ledning,
som det nu vore meningen att utsträcka till Haparanda, och skulle
detta kunna med 3 mm. koppartråd utföras för en kostnad af 15,300
kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
27
26. Linjen Gellivare—Kiruna.
I särskild underdånig skrifvelse liade telegrafstyrelsen hos Eders
Kungl. Maj:t hemställt om anvisande af ytterligare lånemedel till utveckling
af statens telefonväsende, hvilka medel vore afsedda att, bland
annat, användas för anläggande af en centralstation jämte telefonnät
i Kiruna. Genom här ifrågasatta ledning skulle denna station sättas i
förbindelse med det öfriga rikstelefonnätet.
Från Gellivare till Luleå hade, såsom förut vore närandt, sedan år
1901 funnits en telefonledning af 3 mm. koppartråd, och under år
1902 torde en sådan ledning från Kiruna öfver riksgränsen till Narvik
komma till stånd. Telegrafstyrelsen hade nämligen uti sin underdåniga
skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t angående användandet af öfverskottsmedlen
å telegrafväsendet gjort framställning om att för den inom
Sverige fallande del af denna anläggning få disponera erforderligt
belopp.
Den föreslagna interurbanledningen mellan Gellivare och Kiruna
skulle sålunda jämväl komplettera do båda förstnämnda ledningarne, så
att en fullständig telefonförbindelse erbölles från svenska till norska
kusten.
Kostnaden för den ifrågasatta ledningen från Gellivare till Kiruna
af 3 mm. koppartråd vore beräknad till 22,800 kronor.
Då det sammanlagda beloppet af de nu ifrågasatta anslagen,
2,759,400 kronor, torde vara för stort att på en gång anvisas, både
telegrafstyrelsen, med iakttagande att de mest trängande behofvon
blefve i första rummet tillgodosedda, ansett sig böra ifrågasätta en sådan
fördelning af anslagsbeloppet, att till styrelsens disposition skulle
finnas:
för år 1903 ..............................................kr. 770,000: —
» » 1904 ................................................ » 777,000: —
» » 1905 .............................................. )) 1,212,400: —
På grund af hvad telegrafstyrelsen sålunda anfört har styrelsen i
underdånighet hemställt,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes till 1903 års Riksdag göra framställning
om beviljande af särskildt anslag utan återbetalningsskyldigliet
till belopp af sammanlagdt 2,759,400 kronor att, i den ordning
Eders Kungl. Maj:t funne skäligt bestämma, användas för anläggandet
af följande interurbana telefonledningar, nämligen: Stockholm—Örebro
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
—norska gränsen, Stockholm—Malmö, Stockholm —Norrköping, Norrköping—Nässjö,
Nässjö—Växjö, Växjö—Hessleholm, Hesslekolm—Malmö,
Norrköping—Motala, Nässjö—Mjölby, Nässjö—Västervik, Växjö—Kalmar,
Hessleholm—Kristianstad, Malmö—Kristianstad, Malmö—Ystad, Stockholm—Västervik—Oskarshamn,
Stockholm—Göteborg, Stockholm—■■
Sköfde, Sköfde—Vänersborg, Sköfde—Borås, Sköfde—Skara—Lidköping,
Göteborg—Helsingborg, Göteborg—Halmstad, Falkenberg—Varberg,
Ängelholm—Halmstad, Helsingborg—Hessleholm, Göteborg—Karlstad,
Sköfde—Karlstad, Göteborg—Lysekil, Göteborg—Uddevalla, Smögen—
Lysekil—Grebbeslad—Strömstad, Göteborg—Borås, Göteborg—Jönköping,
Göteborg—Växjö, Norrköping—Örebro, Eskilstuna—Flen, Norrköping—Västerås
—Gälle, Stockholm—Örebro, Stockholm—Eskilstuna—
Örebro, Stockholm—Arboga—Örebro, Arboga—Västerås, Stockholm—
Gäfle, Stockholm—Gäfle—Falun, Örebro—Krylbo—Falun, Örebro —
Smedjebacken, Söderhamn—Hudiksvall, Ljusdal—Ånge—Östersund,
Härnösand —Nyland, Sollefteå—Ragunda—Östersund, Örnsköldsvik—
Ramsele—Backe—Strömsund, Hällnäs—Lycksele—Åsele, Boden—Vuollerim,
Nederkalix—Haparanda och Gellivare — Kiruna, äfvensom
att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att af nämnda
belopp, 2,759,400 kronor, anvisa för år 1904 1,547,000 kronor, med
rätt för telegrafstyrelsen att redan under år 1903 däraf förskottsvis
uppbära 770,000 kronor, samt för år 1905 återstående 1,212,400
kronor.
Med afseende å hvad telegrafstyrelsen vid ett par af de särskilda
linjerna anfört, anser jag mig böra meddela, att telefonkabeln mellan
Hälsingborg och Helsingör vid midten af november månad år 1902
nedlagts och att den tillämnade ledningen från Kiruna öfver riksgränsen
till Narvik, till hvilken anläggning för den inom Sverige fallande delen
styrelsen erhållit Eders Kungl. Maj:ts tillstånd att af telegrafverkets
odisponerade öfverskottsmedel från föregående år använda erforderligt
belopp, blifvit, efter hvad jag från telegrafstyrelsen inhämtat, under
slutet af december månad sistlidet år öppnad för allmän trafik. Likaledes
tillåter jag mig erinra, att Eders Kungl. Maj:t bemyndigat telegrafstyrelsen
att vid lämplig tidpunkt inrätta en telegrafstation i Krylbo,
till hvars inredning jämväl nyssnämnda öfverskottsmedel, enligt Eders
Kungl. Maj:ts beslut, fått användas.
Af den redogörelse, telegrafstyrelsen lämnat för trafiken å det
numera vidt utsträckta rikstelefonnätet, framgår, att vissa delar af
detsamma erfordra ytterligare utveckling för att kunna uppfylla sitt
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
29
ändamål, äfvensom att för telefontrafikens behöriga ledning åtskilliga
nya förbindelselinjer äro oundgängligen behöfliga. De af styrelsen
meddelade uppgifterna gifva nämligen vid banden, att såväl abonnentantalet
som samtalsfrekvensen, kvilka varit i ständig ökning, redan på
flere håll betydligt öfverstigit de nuvarande telefonlinjernas trafikförmåga.
På flere af de redan befintliga linjerna är, såsom telegrafstyrelsen
meddelar, för närvarande belastningen med samtal så stor, att
under vissa timmar af dagen dels en öfvervägande del af samtalen
måste begäras såsom ilsamtal, dels ock åtskilliga af dem inhiberas. Genom
den af telegrafstyrelsen föreslagna planen för utvidgningen af
nätet skulle de största olägenheterna af det nuvarande tillståndet kunna
undanröjas och korrespondenternas samtalsbehof för den närmaste
framtiden tillgodoses, på samma gång som genom den interurbana
samtalsfrekvenseus stegring inkomsterna växte. Dessa omständigheter
föranleda mig att i allt dela den af telegrafstyrelsen uttalade åsikt, att
statens telefonnät bör erhålla en betydlig tillökning af telefonledningar.
Den af telegrafstyrelsen framlagda planen synes äfven vara väl uppgjord
med hänsyn till de olika behof, som gjort sig mest kända, i det
att såväl åt de linjer, som visat sig icke längre kunna sakna förstärkning,
skulle gifvas sådan som ock rikstelefonnätet erhålla direkta ledningar
mellan åtskilliga orter, livilkas telefonsamfärdsel icke längre kan med
befintliga anordningar ombesörjas.
Ehuru den af telegrafstyrelsen föreslagna summan, 2,759,400 kronor,
måste anses vara betydlig, tvekar jag dock icke att understödja
det af telegrafstyrelsen nu framställda förslag, emedan, jämte det att
ett enligt min åsikt oafvisligt behof därigenom skulle fyllas, den redan
vunna erfarenheten om de med förut beviljade anslag anlagda interurbanledningarne
föranleder till antagandet, att äfven den nu ifrågasatta
systematiska utvidgningen af telefonnätet icke skall medföra någon
ekonomisk risk.
Vid anskaffande af medel till rikstelefonnätets utveckling har hittills
den grundsatsen följts, att anläggning och inköp af lokaltelefonnät
samt kortare förbindelseledningar bekostats af upplånta medel jämte å
telegraf- och telefonrörelsen uppkommen vinst, medan däremot kostnaden
för stamledningarne och de större interurbana ledningarne blifvit
bestridd af medel, som lämnats såsom anslag utan återbetalningsskyldigliet,
ehuru visserligen äfven vinst- och lånemedel i viss mån
måst tagas i anspråk till bestridande af kostnader för uppläggande
af nya interurbanledningar på de mest trafikerade linjerna samt mellan
orter, hvilkas behof af telefonisk samfärdsel gjort sig särskildt känn
-
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
bart. . I enlighet härmed blef också, såsom telegrafstyrelsen erinrat,
af Riksdagen år 1899 för anläggande af vissa interurbana telefonledningar
beviljadt på extra stat ett anslag utan återbetalningsskyldighet
å 2,994,000 kronor, som fördelades på åren 1900—1903, däraf dock
för ar 1903 endast ett belopp af 200,000 kronor. Jag tillåter mig härvid
erinra om den förut berörda, genom nådiga brefvet den 6 juni 1902
meddelade föreskrift, att det vid verkställdt bokslut befintliga öfverskott
af telegrafverkets medel numera skall till statskontoret inlevereras. För
anordnande af telefonförbindelser till de i förutvarande nät nytillkommande
abonnenter och för att tillmötesgå anspråken på inrättande af
nya växelstationer och dessas förbindande med de äldre näten blifver
sålunda telegrafstyrelsen hänvisad uteslutande till lånemedel.
Beträffande de för rikstelefonnätets utveckling redan anslagna lånemedel
anser jag mig böra i detta sammanhang meddela, att för detta
ändamål intill 1902 års slut anvisats såsom lånemedel tillsammans
13.180.000 kronor, däraf 1,430,000 kronor från statskontoret och
11.750.000 kronor från riksgäldskontoret, Å dessa lånemedel voro vid
1902 års slut återbetalda 5,593,500 kronor, däraf till statskontoret
1.006.000 kronor och till riksgäldskontoret 4,587,500 kronor. Telefonväsendets
skuld utgör således nu 7,586,500 kronor, däraf till statskontoret
424,000 kronor och till riksgäldskontoret 7,162,500 kronor.
.Med hänsyn till betydelsen af de anläggningar, som nu föreslagits,
och till de stora kostnader, som däraf betingas, anser jag, lika med
telegrafstyrelsen och på de af styrelsen i öfrigt anförda skäl, det vara
nödvändigt att af Riksdagen för ändamålet begära ett särskildt anslag.
Telegrafstyrelsen har hemställt, att det föreslagna beloppet 2,759,400
kronor skulle utgå på det sätt, att dels för år 1904 anvisades en summa
af 1,547,000 kronor, med rätt för styrelsen att redan under år 1903
däraf förskottsvis uppbära 770,000 kronor, dels ock för år 1905 anvisades
återstående 1,212,400 kronor.
Med afseende å telefontrafikens snabba ökning vore det visserligen
önskligt, att af de telefonledningar, som ingå i den af telegrafstyrelsen
nu framlagda planen för rikstelefonnätets systematiska utvidgning, kunde
redan under de två närmaste åren anläggas så många, som svara mot
det belopp telegrafstyrelsen ifrågasatt att utgå å 1904 års stat. Men
jag anser dock, att hänsynen till de öfriga stora utgifter, som å riksstaten
ifrågakomma, föranleder till att en mindre del af de för åren
1903 och 1904 beräknade arbetena, motsvarande en kostnad af 247,000
kronor, bör anstå till ett följande år.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 39. 31
I det vid propositionen n:o 19 fogade statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för den 19 sistlidne december redogöres till en början för
användandet af det utaf 1902 års Riksdag till utveckling af statens
telefonväsende anvisade lånebeloppet, 1,500,000 kronor; och tillåter sig
utskottet att hänvisa till denna redogörelse.
Utvecklingens gång under år 1902 och närmast förutgångna
år framgår af följande uppgifter, som af telegrafstyrelsen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t af den 7 november 1902 meddelats:
Telefon- ledningames
längd i km.
Antal
apparater.
Brutto-
inkomst.
Drift- och
underhålls- kostnad.
1898
86,992.7
39,685
3,096,859
1,473,490.
1899
97,693.9
46,381
3,679,369
1,783,645.
2,035,735.
1900
110,986.3
51,998
3,994,879
1901
117,037
56,185
4,613,208
2,369,183.
1902
omkring 124,000 omkring
61,000 omkring
4,900,000 omkring
2,600,000.
I nämnda skrifvelse har telegrafstyrelsen vidare meddelat, att, i
likhet med hvad alltjämt under de senare åren varit fallet, äfven under
år 1902 många framställningar om rikstelefonnätets utsträckande medelst
anläggning af nya växelstationer jämte förbindelseledningar inkommit
till telegrafstyrelsen, och att i åtskilliga fall förberedande aftal härom
redan vore träffade. För att tillmötesgå utvecklingens behof hade telegrafstyrelsen
dittills haft till sitt förfogande — förutom de för längre
interurbanledningar anvisade anslagsmedel — icke blott de af Riksdagen
anvisade lånemedlen, utan äfven de betydliga öfverskotten å telefonverksamheten.
Till hvilka belopp de för telefonväsendets utveckling
disponibla låne- och öfverskottsmedel uppgått framginge af följande i
telegrafstyrelsen uppgjorda tablå öfver de senast förflutna tio åren:
År.
Lånemedel.
Öfverskott.
Summa.
1893 ...............
............ 1,000,000
391,529
1,391,529.
1894 ...............
............ 750,000
475,915
1,225,915.
1895 ..............
......... 750,000
605,524
1,355,524.
1896 ...............
............ 750,000
675,058
1,425,058.
1897 ...............
1,000,000
712,010
1,712,010.
1898 ...............
.......... 1,000,000
846,074
1,846,074.
1899 ..............
.......... 1,000,000
1,027,259
2,027,259.
1900 ..............
............ 1,000,000
939,335
1,939,335.
1901 .............
............ 1,000,000
1,114,755
2,114,755.
1902 ...............
........... L,500,000
omkring 1,200,000
omkring 2,700,000.
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Med erinran, att genom nådiga brefvet den 6 juni 1902 blifvit förordnadt,
att det vid verkställdt bokslut befintliga öfverskott af telegrafverkets
medel skulle till statskontoret inlevereras, hade telegrafstyrelsen
vidare meddelat, att till följd hufvudsakligen af den betydliga ökningen
från och med år 1903 af telegrafverkets atlöningsstat komme öfverskottsmedlen
att i betydlig mån begränsas och att telegrafstyrelsen i
allt fall ansåge erforderligt, att för den närmaste framtiden ett belopp
af 900,000 kronor af öfverskottsmedel afsattes till kassaförlag för verket.
För anordnande af telefonförbindelser till de i förutvarande nät nytillkommande
abonnenter och för att tillmötesgå anspråken på inrättande
af nya växelstationer och dessas förbindande med de äldre näten blefve
sålunda telegrafstyrelsen hänvisad till lånemedel. Då dessa anspråk
ingalunda minskats och då luftledningarne inom de större lokalnäten
efter hand, allt efter som dessa nät ökades, måste utbytas mot jordeller
luftkabelledningar, för hvilka arbeten kostnaden också måste bestridas
med lånemedel, blefve därför, äfven om både nyanläggningar
och ombyggnader begränsades till det allra nödvändigaste, behofvet af
lånemedel så stort, att telegrafstyrelsen icke såge någon möjlighet att
sätta detsamma till lägre belopp än det för innevarande år anvisade,
eller en och en half million kronor.
De anläggningar af ifrågavarande slag, för hvilka under år 1903
lånemedel enligt telegrafstyrelsens åsikt borde anvisas, vore:
Anläggning af centralstationer och telefonnät i:
Kiruna .......
Mörbylånga
Anläggning af växelstationer i:
Barkåkra och Förslöf med förbindelseledning till
Ängelholm..............................................................................
Fyllinge med förbindelseledning till Halmstad ...
Färjestaden „ „ „ Mörbylånga
Grönhögen och]
Södra MöcklebyJ ”
Hyllie „ ,, „ Malmö........
Järn sjöslätt
ii
ii
11
11
Ramdala
kr.
12,800: —
11
900: —
kr.
4,900: —
11
2,000: —
11
6,500: —
11
8,900: —
11
3,350: —
11
2,400: —
Transport kr. 41,750
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
33
Slöinge
Tyringe
Vassmolösa
Veinge
Åsheda ochl
Norr hult (
östra Grefvie
Igelstorp
Långed ochl
Upperud |
Rånnum ochl
Bryggum I
Eksund
Fellingsbro
Finnerödja
Hällberga
Skärkind
Virserum
Årdala
Gnarp
Gysinge
Norrsundet
Romfartuna
Tärnsjö
Åsby
östra Fernebo
Bränna och 1
YtterMorjärvl
Nautanen
Tynderö
Transport kr.
med förbindelseledning till Halmstad ...
Hessleholm
i?
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
Kalmar
Laholm
Braås.....
11
11
11
11
11
11
11
11
„ Svedala ...... „
„ Sköfde......... ,,
jMellerud och]
” l Bengtsfors J”
„ Vänersborg ,,
11
11
11
Norrköping
11
11
11
11
Vesslingby
11
11
11
11
Laxå............
11
11
11
11
Eskilstuna
11
•-1
11
Norsholm ...
11
11
11
Hultsfred ...
11
It
11
Flen ............
11
11
11
11
Bergsjö ......
11
11
11
11
Gäfle............
75
11
11
11
Hamrånge...
11
11
11
11
Västerås......
11
11
11
Sala..............
77
11
11
11
Köping.........
77
11
11
11
Gysinge ......
11
ii
11
,, Törefors
77
11
77
11
11
11
Gellivare
Ala .........
ii
ii
41,750: —
3,600: —
3,600: —
.6,500: —
1,800: —
12,200: —
3,450: —
2,200: —
19,800: —
4,500: —
1,450: —
1,100: —
1,800: —
1,950: —
1,150: —
5,500: —
2,800: —
3,700: —
3,900: —
2,300: —
3,600: —
3,600: —
1,300: —
1,750: —
5,200: —
3,600: —
3,800: —
Anläggning af förbindelseledningar:
Borgholm—Mörbylånga ..............................
Hessleholm—Bjärnum ................................
Vislanda—Elmhult ......................................
Växjö—Braås...............................................
Arvika—Seffle ............................
Stil. till Rilcsd. Vrot. 1903. 4 Sami. 1 Afd.
3,900
1,050
....... 11
1,950
........ 77
2,100
...... 77
7,600
Transport
164,500
28 Höft.
ö
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Göteborg—Alingsås .............................
Transport kr.
164,500
............................... 11
3,300
Göteborg—Lerum....................................
...............................
1,500
Göteborg—Mölndal .................................
................................ 11
700
Lidköping—Mariestad ............................
........................... 11
12,300
Karlstad—Grums ....................................
2,000
Ulricehamn—Falköping ....................
............................... 11
4,500
Eskilstuna—Hållsta................................
700
Eskilstuna—Mälarbaden ..................
800
Kisa—Horn................................................
1,550
Linköping—Mjölby................................
............................. 11
2,200
Linköping—Stjärnorp ...........................
........................... 11
1,700
Motala—Borensberg....................................
................................ 11
1,400
Motala—Vadstena....................................
1,500
Norrköping—Skärblacka......................
............................ 11
1,700
Norrköping—Åby....................................
............................ 11
600
Örebro—Bofors ......................................
3,400
örobro—Hallsberg .................................
........................... 11
950
Grill by—Hedsta.........................................
............................... 11
900
Norrtäl j e—Södersvik.............................
........................... 11
1,200
Röksta—Vätö ..........................................
............................... 11
1,650
Saltsjöbaden—Ålgö..................................
............................. 11
350
Stockholm—Uppsala................................
.................... ........... 11
3,450
Stockholm—Djursholm .......................
................................ 11
2,450
Stockholm—Norrtälje .........................
.............................. 11
6,700
Stockholm—Saltsjöbaden.......................
............................. 11
1,250
Uppsala—Almunge..............................
............................. 11
2,300
Uppsala—Märsta..................................
............................ 11
1,550
Vaxholm—Skarpö...................................
.............................. 11
650
Vaxholm - Skägga.....................................
............................... 11
500
Krylbo—By...............................................
................... .......... 11
1,300
Uppsala— örby hus ... ...........................
............................... 11
2,500
Östhammar—Edebo—Noritälje............
.............................. 11
6,250
Härnösand—Ramvik ................................
• ............................ 11
1,700
Sundsvall—Liden....................................
................................ 11
2,900
Säfvar—Sikeå .......................................
.............................. 11
2,800
Umeå—Vännäs.........
............................. 11
1,900
Transport kr. 247,600
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
bo
Transport kr. 247,600: —
Anläggning af kabelvägar samt utvidgning af näten i:
Falun........................
Gäfle..........................
Göteborg..................
Halmstad.................
Karlstad.................
Malmö......................
Norrköping ...........
Stockholm ..........
Söderhamn..........
Umeå......................
Uppsala ....................
andra orter i riket
kr.
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
77
45,200: - 20,800: - 10,700: - 50,200: —
14,000: - 26,950: —
86,000: - 280,000: —
11,500: —
13,200: - 40,000: - 79,850: -
Anordnande af nya abonnentförbindelser vid förut
befintliga nät;
inom
I
distriktet...................
................. kr. 87,000
—
77
II
77 ...............
................ „ 134,000
—
77
III
b ................
.............. „ 90,000
—
77
IV
77 ................
................ „ 134,000
—
77
V
77 ..................
................ „ 87,000
—
77
VI
77 .................
.............. „ 42,000
—
Summa kr. 1,500,000:—
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt. hade telegrafstyrelsen
hemställt, att Kungi. Maj:t täcktes bereda telegrafstyrelsen utväg att för
fortsatt utveckling af statens telefonväsende erhålla ytterligare lån till
belopp af en million femhundra tusen kronor för år 1903, att i mån af
behof och efter Kungl. Maj:ts pröfning ställas till telegrafstyrelsens förfogande
med skyldighet för telegrafverket att därå erlägga ränta och
göra afbetalningar, på sätt Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva.
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Hvad af telegrafstyrelsen i förevarande frågor blifvit anfördt synes
utskottet till fyllest ådagalägga behofvet af den nu föreslagna ytterligare
utvecklingen af statens telefonväsende dels genom anläggning af ett
flertal interurbana ledningar, dels ock genom anordnande af nya och
utvidgning af redan befintliga lokalnät jämte anläggning af förbindelseledningar.
I enlighet med den grundsats, som hittills i regel blifvit
följd, har Kungl. Maj: t äfven nu föreslagit, att sist omförmälda arbeten,
afseende lokala telefonnät med förbindelseledningar, skulle bekostas af
upplapade medel, hvilka lämnades telegrafstyrelsen såsom försträckning
att inom en kortare tid återbetalas med ränta, men att däremot kostnaden
för de egentliga interurbana ledningarne skulle bestridas med anslag
att uppföras å riksstaten och utan återbetalningsskyldighet ställas
till telegrafstyrelsens förfogande. Grunden för denna åtskillnad har varit
den, att de medel, som nedlagts i de lokala telefonnäten med tillhörande
kortare förbindelseledningar, beräknats kunna af deras afkastning förräntas
och inom en jämförelsevis kort tid amorteras, hvaremot utsikt
till . enahanda resultat af trafiken å de långsträckta ledningarna från
början ansetts icke föreligga. Det har emellertid år för år alltmera visat
sig, att äfven de interurbana telefonledningarna äro att anse såsom ett
ekonomiskt fördelaktigt företag. Till belysning häraf får utskottet meddela
följande från telegrafstyrelsen lämnade uppgifter, utvisande det
öfverskott, de interurbana telefonledningarna under de senast förflutna
fem åren lämnat:
År.
Anlägg- nings- kostnad
vid årets
början.
Inkomster
af
interur-
bana
samtal.
Antal
inter-
urbau-
telefo-
nister.
Utgifter
Öfverskott.
Öfverskott
i % af
anläggn.- kostnad.
Linje-
under-
håll.
I öfrigt.
Summa.
1898
4,708,122
953,048
114
203,000
253,558
456,558
496,490
10,5
1899
5,136,467
1,088,022
125
256,500
274,983
531,483
556,539
10,8
1900
5,767,647
1,219,723
158
294,000
345,011
639,011
580,712
10,1
1901
7,179,724
1,427,571
184
262,500
473,141
735,641
691,930
9,6
1902
8,407,640
1,696,102
218
336,000
omkr. 600,000
omkr. 936,000
omkr. 760,000
omkr. 9,o
Att, såsom af tabellen framgår, öfverskottsprocenten under de sista
tre åren något sjunkit lärer väl till en del vara beroende på de ökade
årliga kostnaderna, men förnämligast torde orsaken till berörda förhållande
vara att söka däruti, att på de långa och dyrbara interurbanledningar,
som under de senaste åren anlagts, samtalsfrekvensen helt naturligt
under de första åren är mindre än hvad sedan får anses vara det normala.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
37
Med stöd af ofvan meddelade uppgifter torde man med skäl kunna
påräkna, att interurbanledningarna för framtiden skola lämna så stor afkastning,
att telegrafstyrelsen kan vara i stånd att därmed förränta och
inom en ej alltför lång tid amortera de belopp, som ytterligare anvisas
för anläggning af dylika ledningar. Vid sådant förhållande anser utskottet
tiden nu vara inne att ej vidare med anslag bekosta anläggning
af interurbana telefonledningar, utan för detta ändamål, såsom för anläggning
af lokala telefonnät sedan en längre tid egt rum, använda
lånemedel, som mot återbetalningsskyldighet tillhandahållas telegrafstyrelsen.
Beträffande de lån, som telegrafstyrelsen allt sedan år 1891 årligen
från riksgäldskontoret erhållit för lokalanläggningar, är amorteringstiden
fastställd till tolf år. Räntan, som af riksgäldskontoret bestämmes
efter kostnaden för medlens anskaffning i hvarje fall, utgår för en del
af nämnda lån med 3 3/4 procent, för andra, däribland de senast lyftade,
med 4 procent. Efter sistnämnda räntesats och med lika fördelad amortering
på den bestämda tiden af tolf år belöper sig den årliga inbetalningen
till 10,66 procent af ursprungliga lånebeloppet. Då den vinst,
interurbantrafiken under de senaste åren lämnat, enligt ofvan meddelade
uppgifter utgjort i medeltal omkring 10 procent af anläggningskapitalet,
är det uppenbart, att en så hastig amortering som den nyssnämnda
icke rimligen kan ifrågasättas beträffande lån för interurbana ledningar.
Och äfven för de lån, som hädanefter beviljas för lokalanläggningar,
torde det möta svårighet att bibehålla den korta amorteringstiden af
tolf år. Dessa lånemedel måste nämligen — helst sedan enligt meddelad
föreskrift öfverskottsmedlen ej vidare få af telegrafstyrelsen
disponeras för byggnadsverksamheten — i allt större utsträckning tagas
i anspråk för sådana lokalanläggningar, som mindre hastigt gifva direkt
afkastning, exempelvis nedläggning af kablar i städernas gator. Då
i anledning häraf amorteringstiden för nya lån till sistberörda ändamål
torde böra något utsträckas, synes det utskottet lämpligt, att samma
amorteringstid bestämmes för alla de lån, som hädanefter lämnas för
tolefonväsendets utveckling, vare sig de afse lokala eller interurbana
anläggningar. Med hänsyn till de på frågan inverkande omständigheterna
har det ansetts skäligt sätta denna amorteringstid till tjugu år,
hvarvid, under förutsättning att räntan beräknas efter 4 procent, annuiteten
skulle utgöra 7,35 procent af ursprungliga lånekapitalet. Öfriga
villkor för de nya lånen synas utskottet böra affattas i enlighet med
motsvarande bestämmelser för de förut utlämnade lånen till fortsatt utveckling
af statens telefonväsende.
38
Satsutskottets Utlåtande N:o 5,9.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställningar må
på det sätt bifallas, att Riksdagen
a) för anläggning af telefonledningar från Stockholm
till Örebro och norska gränsen, från Stockholm
till Malmö, från Stockholm till Norrköping,
från Norrköping till Nässjö, från Nässjö till Växjö,
från Växjö till Hessleholm, från Hessleholm till
Malmö, från Norrköping till Motala, från Nässjö till
Mjölby, från Nässjö till Västervik, från Växjö till
Kalmar, från Hessleholm till Kristianstad, från Malmö
till Kristianstad, från Malmö till Ystad, från Stockholm
till Västervik och Oskarshamn, från Stockholm
till Göteborg, från Stockholm till Sköfde, från Sköfde
till Vänersborg, från Sköfde till Borås, från Sköfde
till Skara och Lidköping, från Göteborg till Helsingborg,
från Göteborg till Halmstad, från Falkenberg
till Varberg, från Ängelholm till Halmstad, från
Helsingborg till Hessleholm, från Göteborg till Karlstad,
från Sköfde till Karlstad, från Göteborg till
Lysekil, från Göteborg till Uddevalla, från Smögen
till Lysekil, Grebbestad och Strömstad, från Göteborg
till Borås, från Göteborg till Jönköping, från Göteborg
till Växjö, från Norrköping till Örebro, från
Eskilstuna tili Flen, från Norrköping till Västerås
och Gäfle, från Stockholm till Örebro, från Stockholm
till Eskilstuna och Örebro, från Stockholm till
Arboga och Örebro, från Arboga till Västerås, från
Stockholm till Gäfle, från Stockholm till Gäfle och
Falun, från Örebro till Krylbo och Falun, från Örebro
till Smedjebacken, från Söderhamn till Hudiksvall,
från Ljusdal till Ange och Östersund, från
Härnösand till Nyland, från Sollefteå till Ragunda
och Östersund, från Örnsköldsvik till Ramsele, Backe
och Strömsund, från Hällnäs till Lycksele och Äsele,
från Boden till Vuollerim, från Nederkalix till Haparanda
och från Gellivare till Kiruna beviljar 2,759,400
kronor samt bemyndigar riksgäldskontoret att af detta
belopp såsom lån tillhandahålla telegrafstyrelsen underår
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
39
1903 700,000 kronor och under år 1904 600,000 kronor
att till utförande af dem bland ofvan uppräknade telefonlinjer,
som Kungl. Maj:t finner skäligt bestämma, i
mån af behof och sedan detta för hvarje gång blifvit
af Kungl. Maj:t pröfvadt, af telegrafstyrelsen i riksgäldskontor
lyftas och jämte ränta, motsvarande den
ränteutgift, som genom berörda belopps öfverlämnande
till telegrafstyrelsen förorsakas riksgäldskontor, inom
tjugu år från första lyftningsdagen återgäldas medelst
afbetalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill
lämna tillgång, dock så att dylika afbetalningar böra
en månad förut af telegrafstyrelsen för riksgäldskon
toret tillkännagifvas; samt
b) bemyndigar riksgäldskontor att tillhandahålla
telegrafstyrelsen för fortsatt utveckling af statens telefonväsende
i afseende å lokala telefonnät med förbindelseledniugar
ett lånebelopp af 1,500,000 kronor
att, i mån af behof och sedan detta för hvarje gång
blifvit af Kungl. Maj:t pröfvadt, af telegrafstyrelsen i
riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta, motsvarande
den ränteutgift, som genom berörda belopps öfverlämnande
till telegrafstyrelsen förorsakas riksgäldskontoret,
inom tjugu år från första lyftningsdagen
återgäldas medelst afbetalningar, i den mån telegrafverkets
medel därtill lämna tillgång, dock så att
dylika afbetalningar böra en månad förut af telegrafstyrelsen
för riksgäldskontoret tillkännagifvas.
Stockholm den 20 mars 1903.
På statsutskottets vägnar:
OHR. LUNDEBERG.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1903:45 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungi. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonledningar, d s. 1 i texten
- Rskr. 1903:46 Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskmtoret, angående beredande af lånemedel för fortsatt utveckling af statens telefmmsende. s. 7 i texten