Sök i Ratio Lex

Statsutskottets Utlåtande N:o 48

1903-04-17 · 37 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 35 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1903:48, Statsutskottets Utlåtande N:o 48

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

1

N:o 48.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1903, kl. 4 e. m.

Utlutande, i anledning af Riksdagens år 1902församlade

revisorers berättelse angående verkställd granskning

af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning under år 1901.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda

revisionsberättelse, jämte de i anledning däraf från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar

blifvit hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar

och inhämtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga

upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda

framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet att därvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blifvit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ i
(Rev.

ber. pag. 30; uti. pag. 471—473.)

I förevarande berättelse hafva revisorerna, med anledning af granskning

af fångvårdsstyrelsens räkenskaper, meddelat, att af dessa, såvidt

de afsåge nedannämnda fångvårdsanstalters räkenskaper, framginge,

att skolföreståndaren vid centralfängelset å Nya Varfvet Carl August

Berggren under året utkvitterat ej allenast för årets alla månader utom

Bth. till lliktd. Prot. 1903. 4 Sami / Afd. 34 Höft. (N:o 48). i

Ang. predikantsbefattningens

vid

länsfängelset

i Göteborg

uppehållande

genom förordnande.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

December den med skolföreståndarefattningen förenade lön efter 1,500

kronor för år och aflöning efter 200 kronor såsom skollärare vid den

numera indragna tvångsarbetsanstalteu å Nya Varfvet, jemte från fängelsets

förråd utbekomma 8 kubikmeter björkved och 5 kubikmeter

barrved, utan äfven arfvoden dels såsom t. f. predikant vid centralfängelset

för kvinnor i Göteborg med 800 kronor och dels såsom t. f.

predikant vid länsfängelset i samma stad med 1,000 kronor.

Enligt hvad revisorerne vidare inhemtat, hade Fångvårdsstyrelsen,

som den 3 augusti 1900 förordnat Berggren att jämte egen tjänst tills

vidare upprätthålla predikantsbefattningarne vid sistnämnda två fängelser,

den 23 oktober samma år beviljat honom ledighet från skolföreståndaresysslan

vid centralfängelset å Nya Varfvet från och med den 1 november

1900, till dess hans förordnande såsom predikant vid fängelserna i Göteborg

kunde upphöra, samt förordnat skolläraren Carl Emil Wallgren

och e. o. amanuensen å styrelsens kameralbyrå Karl Leander Gustafsson

att under tiden bestrida, Wallgren skolföreståndarebefattningen vid

centralfängelset och tvångsarbetsanstalten samt Gustafsson skollärarebefattningen

vid centralfängelset å Nya Varfvet, allt på villkor beträffande

aflöningen, hvarom de med Berggren öfverenskommit; och hade

dessa förordnanden, enligt hvad revisorerne inhemtat, sedermera alltjämt

fortgått.

Enligt skrifvelse till direktören vid centralfängelset å Nya Varfvet

den 29 november 1901, hade fångvårdsstyrelsen förordnat, att skolläraren

Wallgren skulle i egenskap af tillförordnad skolföreståndare kvittera

skolföreståndarens och extra ordinarie amanuensen Ernst Granfeldt,

i egenskap af tillförordnad skollärare, skollärarens i stat uppförda kontanta

arfvoden med skyldighet för dem att däraf till tjänstledige skolföreståndaren

Berggren afstå hvad enligt den i styrelsens skrifvelse den

23 oktober 1900 åberopade öfverenskommelse med Berggren bestämts.

Då, på sätt ofvan meddelats, ej allenast predikantsbefattningarna

vid centralfängelset och vid länsfängelset i Göteborg utan äfven skolföreståndare-

och skollärarebefattningarna vid centralfängelset å Nya

Varfvet under mer än två år uppehållits på förordnande och då omförmälda

anordning syntes vara afsedd att fortfarande eg a bestånd, hade

revisorerna velat å förhållandet fästa uppmärksamheten.

I häröfver afgifvet yttrande har fångvårdsstyrelsen erinrat, hurusom

styrelsen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 27 september 1901 till

stöd för då föreslagen förbättring i lönevillkoren för predikanten vid

fängelserna i Göteborg, för hvilken Riksdagen anvisat aflöning med

tillsammans 1,800 kronor, dock under förklaring, att för dess åtnjutande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48. 3

skulle gälla enahanda villkor som föreskrifvits för innehafvande af lön

å den af Riksdagen förut antagna aflöningsstat för tjänstemän vid fåugvårdsanstalterna,

i följd hvaraf nämnde predikant ej kunde medgifvas att

med sin befattning förena annan syssla, meddelat, att det på grund häraf

visat sig förenadt. med största svårighet att för tjänstens skötande

kunna vinna och bibehålla därför lämpliga personer; att den prästman,

som under mer än två års tid styrelsens fulla belåtenhet uppehållit befattningen

på förordnande, befunnits, när denna emot tiden för den nya

aflöningens tillämpning kungjordes ledig, icke villig söka densamma;

samt att den, som efter ansökan till befattningen först konstituerades,

men nekades mottaga annan tjänstgöring, hvarigenom han ärnade skaffa

sig behöflig ökning i sin inkomst, redan efter ett hälft år anhållit om

afsked från tjänsten. Sedan början af augusti månad 1900 hade därefter

befattningen bestridts på förordnande af förenämnde skolföreståndaren

Berggren, hvilken därtill funnits villig endast under den förutsättning,

att han länder tiden finge disponera tjänstebostad med ved å

Nya Yarfvet.

Då förhållandena ej tilläte anordnande åt predikanten af tjänstebostad

i Göteborg, hade styrelsen hemställt att Kongl. Maj:t måtte föreslå

Riksdagen medgifva hyresersättning åt bemälde predikant med 750 kronor

för år jämte vedanslag enligt Kungl. Maj:ts bestämmande; och hade

styrelsen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 30 sistlidne september förnyat

denna hemställan.

I afvaktan på medgifvande af den sålunda föreslagna löneförbättringen,

hvarigenom utsikt skulle vinnas att för platsen erhålla fullt

lämplig ordinarie innehafvare, hade styrelsen funnit med fångvårdens

intressen bäst öfverensstämmande att tills vidare bibehålla den af revisorerna

omförmälda anordningen trots de olägenheter, som onekligen

vore därmed förenade. Styrelsen hade härtill ansett sig äga desto

större skäl som samtidigt fråga uppstått såväl om återlämnade inom

obestämd tid af hela fängelseområdet å Nya Varf vet som om uppförande

af nytt länsfängelse invid Göteborg, hvarom styrelsen i följd af den 3

oktober sistlidet år erhållet kungl. bref angående åtgärder till ersätttande

af fängelseutrymmet å N}ra Varfvet, den 12 sistlidne december

hos Kungl. Maj:t gjort framställning.

Det slutliga ordnandet af ifrågavarande ärende hade synts böra

anstå så mycket hellre som vid en eventuell indragning af central fängelset

å Nya Varfvet det måste vara med kronans fördel förenligt att

äga möjlighet vare sig förflytta därvarande ordinarie predikanten till

tjänstgöring vid fängelserna i Göteborg eller på annat sätt efter de då

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Ang. förhållandena

inom skeppsgossekåren

vid flottans

station i Karlskrona
-

inträdda nya förhållanden lämpligast i saken förfara. Beträffande omförmälda

skolföreståndare- och skollärare tjänster ansåge sig styrelsen

slutligen böra påpeka, att sagda befattningar, hvilka icke vore uppförda

å ordinarie stat, utan aflönades med arfvoden från fångvårdens förslagsanslag,

i följd häraf tillhörde de slags tjänster inom fångvården, hvilka

på grund af sin natur måste tillsättas endast på förordnande, hvadan

någon afvikelse från vedertagen ordning i detta afseende icke förelåge.

Utskottet, som velat lämna de af revisorerne omförmälda anordningarna

angående de med skolföreståndare- och skolläraretjänsterna

å Nya Varfvet förenade löneförmåner utan erinran, har däremot icke

ansett sig böra underlåta att fästa uppmärksamheten på, att predikantsbefattningen

vid länsfängelset i Göteborg, enligt hvad i ärendet upplysts,

icke är med ordinarie innehafvare besatt, utan alltsedan augusti

månad år 1900 uppehållits genom förordnande; och synes detta förhållande

vara så mycket mera anmärkningsvärdt, som, efter hvad utskottet

inhämtat, befattningen, då den vid nämnda tid blef ledig, icke kungjordes

till ansökning. Med afseende härå och då utskottet icke kan

dela fångvårdsstyrelsens uppfattning, att frågan om läns fängelsets förflyttning

bör inverka på tillsättandet af en tjänst å stat, som under alla

förhållanden är erforderlig, har utskottet velat hvad sålunda förekommit

för Riksdagen

omförmäla.

Marinförvaltningen.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 100—102; uti. pag. 527—530.)

Revisorerne, som besökt flottans station i Karlskrona, hade, enligt

hvad i revisionsberättelten meddelas, funnit förhållandena inom den därstädes

förlagda skeppsgossekåren vara egnade att ådraga sig revisorernes

särskilda uppmärksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

o

Hvad först beträffade den vid kåren förda straffjournalen, utvisade

densamma, att ett stort antal skeppsgossar blifvit bestraffadt för

olika förseelse och brott, särskildt rymning och stöld. Vidare hade af befälet

uppgifvits, att exempel därpå att förtryck af de äldre skeppsgossarna

utöfvades mot de yngre icke saknades, samt att erfarenheten

gifvit vid handen, att genom det dåliga inflytandet af de sämre elementen

inom kåren skapats en mindre god anda inom densamma.

Utan att ingå i närmare undersökning om, i hvad mån orsakerna till

dessa missförhållanden kunde vara att söka i det uppfostringssystem,

som gjort sig gällande vid denna militära utbildningsanstalt, ansåge sig

dock revisorerne böra påpeka vissa anordningar inom densamma, hvilka

kunde betecknas såsom bidragande till berörda missförhållanden. Sålunda

inrymdes i hvart och ett af skeppsgossekasernens 10 logement omkring

40 skeppsgossar, hvilket antal ur både trefnads- och ordningssynpunkt

måste anses vara alldeles för stort. Då därtill komme, att såsom befäl

inom hvarje logement tjänstgjorde endast en man, åt hvilken sofplats

anvisats i ett särskildt till logementet gränsande rum, samt att,

enligt uppgift, till följd af kårens indelning på kompanier äldre och

yngre årsklasser inhystes i samma logement, så läge i öppen dag, att

pennalism och andra oseder lätteligen kunnat vinna insteg. Såsom en

annan brist inom kasernen torde äfven böra nämnas, att anordningarna

för beredande åt gossarna af nyttig förströelse vore otillräckliga. Denna

brist vore med fästadt afseende vid manskapets ungdom af afsevärd

betydelse.

Beträffande till nyssnämnda kasernbyggnad hörande arrestlokaler

hänvisade revisorerne till följande, från dåvarande chefen för skeppsgossekåren

till stationsbefälhafvaren i Karlskrona aflåtna skrifvelse,

hvilken blifvit revisorerne i bestyrkt afskrift tillhandahållen:

»Till stationsbefälhafvaren. Vid flera tillfällen har jag- framhållit

såväl otillräckligheten af arrestlokalerna inom skeppsgossekasernen som

dessas dåliga skick. Fyra af dessa arrester befinna sig under jorden

under det fyra äro belägna ofvan jord. I trots af de hygieniska förbättringar,

som jag lyckats åstadkomma, lämna de alla, men synnerligast

de underjordiska, mycket öfrigt att önska. De kunna ej uppvärmas

tillräckligt under den kallare årstiden, och luftomsättningen är så

dålig, att det är med stor svårighet som en person, kommande uppifrån

friska luften, omedelbart kan intränga i den gång, på ömse sidor

om hvilken de dystra cellerna äro belägna. Med de hygieniska åsigter,

som under senaste halfsokel gjorl sig gällande, torde icke inom hela

riket under nämnda tidrymd dylika lokaler för fångar hafva blifvit använ
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 48_.

da. Alltsedan ingången af år 1875, då Kungl. Maj:ts nådiga byggnadsstadga

för rikets städer af den 8 maj 1874 trädde i kraft, har det varit förbjudet

att inrätta boningsrum, hvilkas golf ligga lägre än angränsande

jordyta. Och en arrestlokal synes i detta fall böra likställas med boningsrum,

då ju mycket ofta inträffar, att en häktad tvingas att hafva

sin bostad i arresten under några och trettio dagar i väntan på att

ådömt straff skall vinna laga kraft. Att ifrågavarande arrestlokaler äro

afsedda för ynglingar mellan 15 och 18 år är endast egnadt att ställa

saken i än ofördelaktigare dager.

För belysandet af lokalernas otillräcklighet må anföras, att under

det gångna läsåret maximumantalet af på en gång arresterade eller

häktade uppgått till 30 st. Visserligen hafva en del af dessa blifvit,

insatta i de på varfvet belägna arresterna, men det har dock under

lång tid inträffat att flera, ända till åtta, fått sitta häktade i gemensamt

rum. Att. sådant är högst olämpligt ligger i öppen dag.

Arrestlokalernas otillräcklighet har blifvit en följd dels af den nya

tillämpningen af bestämmelserna i kungl. förordningen den 30 maj

1873 angående häktad persons påbörjande af ådömdt disciplinstraff, hvarom

krig8fiska]sämbetet den 8 mars 1901 aflåtit skrifvelse till stationsbefälhafvaren,

dels af kårens ökning från effektivt omkring 200 till 400

skeppsgossar. Då nu kåren inom kort kommer att undergå ny ökning

med 100 nummer, blir behofvet af ökade arrestlokaler ännu större.

Jag får hos stationsbefälhafvaren vördsamt hemställa om vidtagande af

mått och steg för arrestlokalernas ökande, och får jag därvid särskild t

erinra om lämpligheten af sådana lokalers inredande på korvetten Norrköping,

då detta fartyg i enlighet med .Riksdagens beslut inredes till

kasernskepp för skeppsgossar. Karlskrona den 23 juli 1902.))

Utan att inlåta sig på frågan om lämpligheten af att å korvetten

Norrköping för skeppsgossekåren inreda nya arrestlokaler, ville revisorerne

för sin del vitsorda den i ofvan intagna skrifvelse förekommande

uppgiften om såväl den synnerligen dåliga och oändamålsenliga

beskaffenheten hos de till skeppsgossekårens kasernbyggnad hörande

arrestlokalerna, som ock det brisfande utrymmet inom desamma. Det

syntes revisorerne icke vara något tvifvel därom, att lokaler som företedde

sådana brister i hygieniskt afseende som de angifna och af hvilka

exempelvis en af de under jorden belägna endast hölle 2,65 meter i

längd, 1 meter i bredd och 1,90 meter i höjd, måste anses vara icke

blott af hälsofarlig beskaffenhet ulan äfven ägnade att motverka det

med bestraffningen afsedda ändamålet.

På grund af hvad sålunda förekommit, ville revisorerne framhålla

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N-.o 48.

7

vikten däraf, att genomgripande åtgärder snarast möjligt vidtages för

att afhjälpa de vid skeppsgossekåren i Karlskrona rådande missförhållandena.

Med öfverlämnande af ett från stationsbefälhafvaren vid flottans station

i Karlskrona uti ärendet infordrat yttrande jämte ett därvid fogadt,

af chefen för skeppsgossekåren afgifvet, memorial i ämnet, har marinförvaltningen

i utlåtande af den 13 sistlidne januari meddelat, att ämbetsverket

icke hade något att tillägga utöfver hvad i berörda yttranden

anförts.

I det åberopade yttrandet har stationsbefälhafvaren förklarat sig

icke hafva funnit något att erinra mot den af chefen lämnade utredning

i ämnet, endast med det tillägg att i hvart och ett af skeppsgossekaserneus

10 logement omkring 40 skeppsgossar inrymdes samt att,

enligt hvad förste läkaren tillkännagifvit, enär kubikinnehållet i hvarje

af förberörda logement utgjorde 600 kubikmeter och ett logement med

40 mans beläggning sålunda lämnade en luftkub af 15 kubikmeter för

hvar man, ur sanitär synpunkt hinder icke mötte för så stor beläggning,

som i skeppsgossekasernen nu ägde rum.

Beträffande revisorernes förevarande framställning har bemälde chef

anfört, att det vore riktigt, att förtryck från äldre gossars sida mot

yngre förekommit, men att detta aldrig kunde helt förekommas bland

pojkar, där lagen om den starkares rätt isynnerhet vore den förhärskande.

Genom införandet af nya bestämmelser för underbefälets tjänstgöring

hade likväl tillsynen öfver gossarne blifvit betydligt skärpt.

Andan inom skeppsgossekåren hade varit dålig, mest beroende på att,

innan nu utfärdade bestämmelser angående åldersgräns och öfriga villkor

för antagning till skeppsgossar börjat verka, samt på grund af vid

den tiden rådande bättre tillfällen till arbetsförtjänst på andra håll, flera

gossar blifvit antagna, hvilka sedan visat sig vara dåliga och oförbätterliga

subjekter, fördärfvande både sig själfva och andra. Under tiden

från 1 oktober hade 10 gossar blifvit från flottan skilda på grund af

dåligt uppförande, samt 8 gossar som rymt strukna ur rullorna. Tiden

vore ännu för kort att bedöma verkningarna häraf och af flera öfriga

åtgärder, som blifvit vidtagna för att förhindra gossarne att begå förseelser,

hvaribland kunde nämnas ständig post vid kasernporten, underbefäls

patrullering i staden vid sådana ställen, där kläder brukade förskingras

eller anskaffning af spirituösa ägde rum m. in., men bestraffningarnes

antal hade under sista tiden varit ringa, som nog i viss mån

äfven varit beroende på den stundande julhälgen.

Revisorerne ansåge såsom bidragande orsak till berörda missför
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

hållanden vara den, att uti logementen inrymdes 40 gossar, hvilket antal

både ur trefnads- och ordningssynpunkt syntes dem vara för stort. Då

logementen hufvudsakligen vore afsedda att tjäna som sofrum och ventileringen

därstädes vore ovanligt bra, så anser chefen det ej vara för

mycket att uti logementet inrymma 40 gossar, det antal för hvilket

kasernen vore byggd med 10 logement.

Hvad åter revisorerna yttrade att såsom befäl tjänstgjorde endast

en man, som hade sin sofplats i ett särskildt till logementet gränsande

rum, så berodde det på någon missuppfattning från deras sida. Logementsbefälhafvaren,

som vore underofficerskorpral eller 1 klass sjöman,

hade sin säng placerad midt uti logementet, och förutom honom tjänstgjorde

i hvarje logement 4 korpraler af skeppsgossekåren, vidare borde

tilläggas att då äldre och yngre gossar vore förlagda på samma logement,

så hölles de skilda från hvarandra. De rum, som kallades för

logementsbefälhafvarerum, hade ej på flera år användts som sofrum för

nämnda befälhafvare.

Att anordningarne för beredande åt gossarne af nyttig förströelse

vore otillräckliga, borde i första hand afhjälpas genom anskaffande af

lokal, hvarest gossarne kunna vistas under sina fritider, då nuvarande

samlingsrum vore otillräckliga. Detta syntes utgöra ytterligare ett vigtigt

skäl för ett skyndsamt uppbyggande af ett exercishus för skeppsgossekåren.

Arrestutrymmet inom skeppsgossekasernen vore alldeles för litet

i förhållande till kårens numerär, hvilket hade föranledt att de uti revisorernes

skrifvelse omförmälda under jordytan belägna arresterna under

senare åren blifvit inredda och kommit till användande. Sedan likväl

förutvarande chefen för kåren uti sin af revisorerne omnämnda skrifvelse

dels framhållit dessa arresters olämplighet och dels föreslagit

arresters inredande i kasernfartyget Norrköping, hade, sedan utredning

i ärendet vunnits, stationsbefälhafvaren förordnat

»att de i ärendet omförmälda uti källarevåningen belägna fyra arrestlokaler

icke vidare må användas vid verkställighet af ådömd bestraffning,

och icke häller till förvaring af person som hålles häktad i afvaktan

på laga kraft, å angående honom meddeladt utslag.»

Emellertid kvarstode den anmärkningen, att ehuru tre arrester

blifvit inredda å kasern fartyget Norrköping arresternas antal vore alltför

litet i förhållande till kårens ökade och under ökning stadda numerär.

Söm uti kungl. förordningen om krigsdomstolar § 60 stadgades,

att rymmare skulle häktas då han blefve ertappad så vore det uppenbart,

att sju arrester icke kunde räcka till för en styrka af 500 gossar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

9

Uti siu den 3 november förlidet år inlämnade årsberättelse hade cliefeu

framhållit vikten af att gossar under 18 år finge med tjänlig aga tillrättavisas,

samt hemställt om ändring af § 24 af strafflagen för krigsmakten

i sådant syfte.

Skulle denna hemställan vinna afseende, så vore det ganska visst

att nuvarande antalet arrester räckte till, men eljest vore det synnerligen

nödvändigt, att snarast nya arrester blefve anordnade i stället för

de fyra under jordytan i skeppsgossekasernen belägna, som numera ej

finge för sådant ändamål användas.

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att genomgripande åtgärder

böra vidtagas för att afhjälpa de vid skeppsgossekåren i Karlskrona

rådande missförhållanden, och har på grund häraf ansett Riksdagen

böra fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på denna angelägenhet.

Utskottet får därför hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

hvilka åtgärder böra vidtagas, på det att de utaf

revisorerna omförmälda missförhållanden vid skeppsgossekåren

i Karlskrona må varda på ett tillfyllestgörande

sätt afhulpna.

J ärnvägsstyrelsen.-

§ 3.

(Rev. ber. pag. 1G4 —166; uti. pag. 538).

I § 2 under revisorernas berättelse angående granskningen af järnvägsstyrelsens

räkenskaper hafva revisorerne om förmält, hurusom under

år 1902 vid Kristinehamns rådstufvurätt och Jösse häradsrätt hållits

rannsakning med öfverbanmästaren inom statens järnvägars andra distrikt

Erik Oskar Kristogonus Forssmark, hvilken tilltalats för, bland annat,

mot Kungl. Maj:t och Kronan under tiden från och med år 1892 till

och med juni månad år 1902 i stor omfattning begångna bedrägeribrott

beträffande leveranser af sliprar till statens järnvägar.

Bi/i. till llihd. Pmt. 1903. 4 Sami. 1 A/,1. 34 Haft.. 2

Angående bedrägerier

af

en öfverbanmästare

inom

statens järnvägars

andra

distrikt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Enligt hvad revisorerne erinrat, indelas distrikten i afseende å bantörvaltningen

i sektioner och dessa i afdelniugar, som åter delas i bevakningssträckor.

Hvarje sektion förestås af en baningenjör, och såsom

dennes biträde vid såväl tillsyn å lini en som expeditionsgöromålen tjänstgör

en öfverbanmästare, som skall kunna vid förfall för baningeniör

upprätthålla de med baningenjörstjensten förenade löpande göromålen.

Hvarje afdelning förestås af en banmästare och å hvarje bevakningssträcka

tjänstgör en banvakt.

Forssmarks ifrågavarande förfarande hade, enligt hvad vid ofvannämnda

rannsakning utrönts, i sina hufvuddrag varit följande:

Sedan en enskild person eller ett bolag med järnvägsstyrelsen

afslutat kontrakt om leverans af sliprar, hade Forssmark åtagit sig att

för bemälde leverantörs räkning tillhandahålla statens järnvägar viss

del af det aftalade partiet, därför leverantören hade att till Forssmark

betala ett visst pris, lägre än det, som i det med järnvägsstyrelsen

afslutade kontraktet bestämts. Någon leverans af sistnämnda parti

slip rar hade emellertid därefter aldrig kommit till stånd, men Forssmark

hade det oaktadt i egenskap af öfverbanmästare utfärdat ett bevis,

att hela den i kontraktet afsedda mängden sliprar levererats, hvilket

bevis underskrifvits af, jämte Forssmark, någon af dennes underlydande

i god tro till Forssmarks uppgifter. På grund af berörda bevis hade

sedermera leverantören erhållit öfverenskommen betalning äfven för

den mängd sliprar, som skulle hafva af Forssmark levererats.

Angående tillvägagåendet vid leverans af sliprar till statens järnvägar

hade vid rannsakningen med Forssmark af järnvägsstyrelsens därvid

närvarande ombud lämnats följande upplysningar:

Sedan vederbörande bandirektör uppgjort kontrakt angående slipersleveranser,

utsändes af honom kontrakten till de olika baningenjörerna

inom distriktet. Emottagning och besigtning af sliprar skulle verkställas

af öfverbanmästaren och vederbörande banmästare, och order om

besiktningens verkställande af bemälde personer plägade utfärdas af

bandirektören samtidigt med öfversändande till baningenjören af sliperskontraktet.

Sedan mottagning och besiktning skett, öfverlämnades

s. k. mottagningsbevis härom till baningenjören. Denne jämförde

nämnda bevis med den räkning, som från leverantören inkommit, och,

om båda dessa handlingar stämde öfverens, tecknade baningenjören å

räkningen orden »förrådet till uppbörd», hvarefter den påskrifna räkningen

jämte mottagningsbeviset skickades till bandirektören. Sedan

denne å räkningen skrifvit »godkänues», öfverlämnades räkningen till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

11

förrådet, där den annoterades, och sändes till kassan, som därefter remitterade

penningarna till leverantören.

Enligt hvad under ofvannämnda rannsakning upplysts, hade emellertid

å ifrågavarande bansektion under de senare åren icke iakttagits,

att tvänne behöriga personer fått order att samtidigt emottaga och

besiktiga levererade sliprar. Tvärtom hade Forssmark på eget bevåg

ofta verkställt besiktningar endast med biträde af en extra banvakt,

och Forssmark hade därvid särskildt under föregående år gått tillväga

sålunda, att han låtit banvakten ensam taga emot sliprarna och sedermera

själf rest till leveransorten och besiktigat det levererade. Härigenom

hade det möjliggjorts, att oriktigheten af de utaf Forssmark

utfärdade mottagningsbevisen icke blifvit upptäckt.

Under rannsakningen med Forssmark hade därjämte upplysts, att

Forssmark, som haft att till baningoniörsexpeditionen inlämna af banmästarne

afgifna rekvisitioner å för hvars och ens afdelning erforderliga

sliprar, i en mängd fall ändrat de i rekvisitionerna förekommande

siffror till större belopp i afsigt att på sådant sätt småningom kunna skenbart

fylla den brist å sliprar, som genom hans tillvägagående uppstått.

Efter den 1 oktober 1900 hade Forssmark haft uppdrag att sammanföra

berörda rekvisitioner i en räkning, hvilken därefter öfverlämnats till

förrådet. Såsom under rannsakningen påpekats, hade det därvid varit

lätt för Forssmark att angående konsumtionen af sliprar lämna oriktiga

uppgifter.

Forssmark hade inför rätta medgifvit, att inventering inom hans

öfverbanmästaredistrikt skett den 18 november 1901, men att därförut

icke på många år något slags inventering af det honom af statens

järnvägar anförtrodda godset ägt rum.

Under oftanämnda rannsakning hade utrönts, att det belopp, som

järnvägsstyrelsen till följd af Forssmarks ofvannämnda förfarande fått

utgifva för sliprar, som icke blifvit till statens järnvägar levererade,

uppgått till 116,874 kronor 70 öre. Forssmark, som erkänt, att han

under förut angifna tid gjort sig skyldig till, förutom ofvannämnda bedrägeri-

och förfalskningsbrott, jämväl tillgrepp och förskingring af

utaf honom i tjänsten uppburna medel, 474 kronor 30 öre för försålda

räler, som han erhållit i uppdrag att mot likvid till vederbörande köpare

utlämna, 368 kronor för försålda gångbiljetter, 67 kronor för försåld

stängselved och 40 kronor för hyra för vaktstugor eller tillsammans

949 kronor 30 öre, äfvensom att han innevarande år för egen

del användt, statens järnvägar tillhöriga räler till ett värde af 173 kronor

70 öre, hade genom laga kraftvunnot utslag ådömts ansvar för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Ang. förändrade

föreskrifter

i fråga

om fribiljetter

för resor å

statens järnvägar.

hvad han sålunda låtit komma sig till last samt förpligtats ersätta

järnvägsstyrelsen ofvan angifna belopp tillhopa 117,997 kronor 70 öre.

Af hvad i nämnda rannsakningsmål förekommit syntes framgå, att

i föreliggande fall stadgade kontrollåtgärder icke blifvit vederbörligen

iakttagna. Med hänsyn härtill äfvensom till ifrågavarande bedrägeribrotts

stora omfattning och den långa tid, hvarunder de fortgått, hade

revisorerna velat bringa ofvan angifna förhållanden till Riksdagens

kännedom.

Järnvägsstyrelsen har i häröfver den 16 januari innevarande år

afgifvet utlåtande meddelat, att då undersökningarna rörande de förhållanden

inom järnvägsförvaltningen, som möjliggjort berörda, mycket

omfattande bedrägeribrott, hvaröfver dom fällts vid Jösse häradsrätt,

så nyligen som den 14 oktober 1902, ännu påginge, och ärendet sålunda

icke kunnat hos styrelsen slutbehandlas, styrelsen icke heller vore

i tillfälle att rörande detsamma nu utlåta sig annorledes än genom anmälan

om detta förhållande.

Då således ärendet, så vidt det berör järnvägsförvaltningen, är

under järnvägsstyrelsens behandling, har utskottet, som förutsätter, att

genomgående undersökningar varda anställda till utrönande, i hvad

mån underlåtenhet att iakttaga gällande föreskrifter i afseende å inventering

och kontroll möjliggjort ofvannämnda bedrägerier, och antager,

att revisorerna fortfarande komma att hafva sin uppmärksamhet fästad

å ifrågavarande anmärkningsvärda förhållanden, endast velat hvad i

förevarande afseende förekommit lör Riksdagen

omförmäla.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 167—169; uti. pag. 538—540.)

I fråga om utdelandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar

hafva revisorerna till en början erinrat om att 1887 års statsrevisorer,

— efter att hafva omnämnt, att enligt en revisorerne meddelad uppgift

femtiofem vid statens järnvägar anställde läkare åtnjöte stående

fribiljetter, gällande under hela året å samtliga statsbanelinjerna — anmärkt,

att, då för ombesörjandet af järnvägspersonalens sjukvård de för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

13

detta ändamål anställde läkare vore hänvisade till vissa distrikt, revisorerna

icke funnit den utsträckta rätt till fribiljetter, som blifvit desse

läkare medgifven, vara af något tjänstens behof påkallad.

I sammanhang härmed hade revisorerna uttalat önskvärdheten af

att beviljande af fribiljetter i allmänhet måtte i möjligaste mån inskränkas,

särskildt i fråga om stående fribiljetter, och i synnerhet då fråga

förekomme om beviljandet af sådana biljetter för resor i andra än de

i kungl. brefvet af den 8 september 1882 nämnda fall.

Med anledning af berörda framställning hade 1888 års Riksdag

anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke

den rätt till fribiljetter å statsbanorna, som dittills medgifvits de vid

statens järnvägstrafik anställde läkare, kunde för hvarje läkare inskränkas

till det distrikt, inom livilket. han såsom järnvägsläkare tjänstgjorde.

Genom ofvannämnda kungl. bref hade styrelsen för statens järnvägstrafik

bemyndigats att i vissa särskildt uppräknade fall till den utsträckning

styrelsen funne lämplig utfärda biljetter till fria resor å statens

järnvägar, hvarjämte genom berörda bref bestämdes, att, därest

fråga förekomme om beviljandet af fria resor å statsbanorna i andra

än omförmälda fall, det skulle tillkomma chefen för civildepartementet

att efter hemställan från trafikstyrelsen därom besluta.

Med stöd af detta bemyndigande hade nämnda styrelse den 31

december 1884 utfärdat ett fribiljettreglemente för de svenska statsbanorna,

livilket fortfarande vore gällande. Enligt berörda reglemente

vore fribiljetterna å statens järnvägar af tre slag, nämligen stående,

hvilka utfärdades dels för resor å samtliga statsbanorna under hela året,

dels ock för resor å samtliga statsbanorna under viss tid af året eller å

särskilda bandelar under hela året eller viss tid däraf, tillfälliga för allenast

en resa, vare sig fram och åter mellan tvänne stationer eller ock

blott från en station till en annan, samt hushällsbiljetter för en resa fram

och åter mellan tvänne stationer och afsedda att bereda statens järnvägars

ordinarie tjänstemän och betjänte fria resor för deras hos dem boende

hustrur, barn och tjänare samt under vissa villkor fri transport af förnödenheter

och effekter. Berörda reglemente innehölle därjämte en

mängd detaljbestämmelser särskildt om de fribiljetter, som tillkommo

statens järnvägstrafiks personal.

Efter reglementets utfärdande hade emellertid, enligt hvad revisorerna

inhämtat, tillkommit ytterligare ett slags stående fribiljetter, do

s. k. skandinaviska, grundande sig på öfverenskommelse mellan statsjärnvägarnas

och vissa enskilda järnvägars i Sverige, Norge och Dan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

mark förvaltningar, hvarjämte inrättats tillfälliga fribiljetter, hvilka på

grund af öfverenskommelse mellan järnvägsstyrelsen och förvaltningarna

tör vissa enskilda järnvägar i Sverige gällde såväl å sistnämnda järnvägar

som å statsbanorna.

Såsom ofvan nämnts, utfärdades järryväl af järnvägsstyrelsen fribiljetter

efter bemyndigande af chefen för civildepartementet. Revisorerna

hade tagit del af åtskilliga af de under revisionsåret utfärdade

skrivelser, hvarigenom dylika fribiljetter medgifvits, och hade funnit

anmärkningsvärdt, att det i ifrågavarande skrivelser icke alltid bestämts,

till hvilken vagnsklass fribiljett skulle utfärdas samt att järnvägsstyrelsen

i ett fall anmodats att för uppgiven person utfärda fribiljett

»att tills vidare gälla».

Öfver utlämnade fribiljetter fördes förteckningar såväl vid de särskilda

afdelningarna inom distrikten som hos järnvägsstyrelsen. 1 den

förteckning, som i nämnda afseende fördes hos styrelsen, upptoges

jämväl de fribiljetter, som utfärdats efter bemyndigande af chefen för

civildepartementet.

Revisorerna som icke velat framställa någon erinran mot beviljandet

af s. k. hushållsbiljetter, hade ansett sig böra framhålla, att den

öfver utlämnade stående fribiljetter för revisionsåret upprättade förteckning,

till hvilken revisorerna haft tillgång, syntes gifva vid handen,

att dylika biljetter under nämnda tid blifvit i vidsträckt mån utdelade.

Af tillgängliga handlingar hade revisorerna vidare trott sig finna, att

icke alltid de framställda anspråken på fribiljett varit så berättigade,

att de icke efter en närmare undersökning af förhållandena kunnat afböjas.

Härjämte hade revisorerna af förekommen anledning velat ifrågasätta,

huruvida icke föreskrifter borde meddelas i syfte att person, som

tilldelats stående fribiljett å statens järnvägar, icke ägde att vid resa

å dessa järnvägar för fullgörande af allmänt uppdrag uppbära fribiljetten

motsvarande ersättning för resekostnad.

En uppgift angående under år 1901 gällande stående fribiljetter

lör resor å statens järnvägar, utvisande dels de särskilda slagen af

dylika biljetter, dels ock de olika kategorierna af de personer, som åtnjutit

desamma, hade blifvit revisorerna tillställd och utvisade densamma,

att af

»s. k. skandinaviska fribiljetter, hvilka gällde under innehafvarens

tjänstetid, hade under året varit gällande

82 för tjänstemän vid statens järnvägar

44 » » » enskilda »

270 » » » utländska »

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande 1V:o 48.

15

att af stående fribiljetter, gällande under helt år och å alla statsbanelinjer,

hade under året utfärdats

217 för tjänstemän vid statens järnvägar

57 » » » enskilda »

262 » » » utländska »

90 » läkare )) statens »

33 » andra personer, såsom representanter för in och

utländska resebyråer m. fl.

att af stående fribiljetter, gällande under helt år å vissa statsbanelinjer

eller under viss del af året å alla eller vissa statsbanelinjer, hade

under året utfärdats

2,402 för tjänstemän eller betjänte vid statens järnvägar

eller dessas skolpliktiga barn. Af hela detta antal

hade 235 utfärdats af generaldirektören eller

vederbörande ledamot i järnvägsstyrelsen samt

2,167 af vederbörande afdelningsföreståndare vid

distrikten;

38 för tjänstemän vid enskilda järnvägar,

10 » » j) utländska »

28 » tillförordnade läkare vid statens järnvägar

341 » andra personer, däraf 284 ensamt för funktio
närer

vid telegrafverket (arbetsledare, reparatörer

och dyl.).

Det stora antalet af sistnämnda slags biljetter berodde därpå, att

dessa biljetter i regeln förnyades för hvarje kvartal eller, hvad skolbarn

anginge, för hvarje termin.

Slutligen hade revisorerna, som delade 1887 års statsrevisorers

uppfattning om lämpligheten af inskränkning i fråga om beviljandet

af fribiljetter, velat med afseende å de förändrade förhållanden, som

inträdt, sedan de om fribiljetter å statens järnvägar nu gällande hufvudsakliga

föreskrifterna utfärdats, uttala önskvärdheten däraf, att ifrågavarande

bestämmelser underkastades en genomgående omarbetning i

syfte att beviljandet af fria resor å järnvägarna i möjligaste mån inskränktes.

Järnvägsstyrelsen har i ett den 17 januari innevarande år öfver

revisorernas omförmälda framställning afgifvet utlåtande anfört, att

de nu gällande grunderna för utfärdandet af fribiljetter för resor å

statens järnvägar fastställts genom Kungl. Maj:ts nådiga bref den 8

september 1882, hvarigenom dåvarande styrelsen lör statens järnvägstrafik

bemyndigats att i vissa särskildt uppräknade fall till den ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsulshottets Utlåtande N:o 48.

sträckning styrelsen funne lämplig utfärda biljetter till fria resor å statens

järnvägar.

Genom berörda nådiga bref bestämdes därjämte, att, därest fråga

förekomme om beviljande af fria resor å statsbanorna i andra än omförmälda

fall, det skulle tillkomma chefen för Eders Kungl. Maj:ts civildepartement

att efter hemställan från trafikstyrelsen därom besluta.

På grund af sistberörda nådiga bestämmelse hade därefter fribiljetter

för andra personer än dem, åt hvilka styrelsen jämlikt merberörda

nådiga bref ägde utfärda dylika biljetter, utgifvits endast efter vederbörligt

medgifvande från bemälte departementschef; och hade styrelsen

noggrant iakttagit att, i hvarje fall där styrelsens rätt att utfärda fribiljetter

icke varit fullt klar och oomtvistelig, göra framställning hos

departementschefen.

Därest, såsom revisorerna påpekat, i vissa fall i de från departementschefen

aflåtna skrifvelser icke bestämts, till hvilken vagnsklass

fribiljett skulle utfärdas, hade styrelsen utställt biljett till den klass, till

hvilken styrelsen med hänsyn till gällande praxis i jämförliga fall ansett

biljetten böra utgifvas.

Beträffande hvad revisorerna ifrågasatt därom, att föreskrifter borde

meddelas i syfte att person, som tilldelats stående fribiljett å statens

järnvägar, icke skulle äga att vid resa å dessa järnvägar för fullgörande

af allmänt uppdrag uppbära fribiljetten motsvarande ersättning för resekostnad,

tillkomme utfärdandet af dylik föreskrift, mot hvars lämplighet

styrelsen icke hade något att erinra, icke järnvägsstyrelsen, som icke

heller kunde öfver föreskriftens efterlefnad utöfva någon som helst

kontroll utom hvad anginge statens järnvägars egna tjänstemän, för

hvilkas resor i tjänsten dylik bestämmelse redan tillämpades.

De stående fribiljetter, styrelsen utställt för tjänstemän vid utländska

järnvägar, både utlämnats dels i enlighet med det bemyndigande,

styrelsen i sådant fall erhållit i ofvan berörda nådiga bref den 8 september

1882, dels i öfverensstämmelse med den internationella kutym,

jämlikt hvilken järn vägsförvaltningar sins emellan utväxlade visst antal

dylika biljetter.

Styrelsen ansåge sig böra därvid särskildt fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

därå, att de fribiljetter, som hit öfverlämnades från utländska

banförvaltningar, mera användes än de biljetter, som härifrån

utlämnades till de utländska förvaltningarna. Förstnämnda slags biljetter

användes nämligen i afsevärd utsträckning för de funktionärer vid den

svenska statsbaneförvaltningen, som af styrelsen antingen beordrades

att deltaga i de flera gånger årligen återkommande internationella kon
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

17

ferenser af olika slag, vid lxvilka ärenden rörande Sveriges trafikförbindelser

med utlandet afhandlades eller ock undfinge tjänstledighet

för att i utlandet göra iakttagelser i yrket eller för idkande af språkstudier,

hvilka senare i samma mån som trafiken tillväxte mellan Sverige

och utlandet påkallades för behörigt utbildande af de tjänstemän, hvilka

hade att för de svenska järnvägarnes del omhänderhafva ifrågavarande

trafik.

Nyssberörda konferenser förekomme åter jämförelsevis sällan på

svenskt område, och föranledde sålunda att endast undantagsvis utländska

järnvägstjänstemän hitreste, och mera sällan förekomme ock,

att utländska banförvaltningar beordrade dem underlydande tjänstemän

att för idkande af yrkesstudier hitresa.

Beträffande slutligen revisorernas uttalande om önskvärdheten af

en omarbetning af bestämmelserna rörande utfärdandet af fribiljetter,

hvilken omarbetning skulle åsyfta, att beviljandet af fria resor å järnvägarna

måtte i möjligaste mån inskränkas, ville styrelsen anmäla, att

styrelsen, som hade en omredigering af de för styrelsen och styrelsens

underlydande myndigheter gällande allmänna reglementen och instruktioner

under utarbetande, jämväl hade en dylik omarbetning af gällande

fribiljettsreglemente under behandling; anseende styrelsen sig emellertid

icke ännu kunna inför Kungl. Maj:t angifva, i hvilken omfattning

en inskränkning i beviljandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar

borde äga rum.

I likhet med revisorerne anser utskottet, att en inskränkning i beviljandet

af fribiljetter för resor å statens järnvägar bör, i den mån

så ske kan, åvägabringas samt att af sådan anledning en omarbetning

af gällande bestämmelser angående fribiljetter bör verkställas. På sätt

revisorerna ifrågasatt torde äfven föreskrifter böra meddelas därom,

att person, som tilldelats stående fribiljett å statens järnvägar, icke må

äga att vid resa å dessa järnvägar för fullgörande af allmänt uppdrag

uppbära fribiljetten motsvarande ersättning för resekostnad.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen i ofvannämnda utlåtande meddelat,

är visserligen en omarbetning af det utaf styrelsen utfärdade fribiljettsreglementet

under behandling. Denna handläggning af ärendet torde

emellertid icke komma att sträcka sig till berörandet af de genom

kungl. brefvet den 8 september 1882 fastställda grunder för fribiljetters

utfärdande. Med afseende härå och då förevarande fråga synes vara

af den vikt, att Riksdagen bör för Kungl. Maj:t framlägga sin mening

i ämnet, får utskottet hemställa,

Bih. till Riksd, Frot. 1803. 4 Sami. 1 Afd. 34 Raft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Ang. bristande

kontroll öfver

byggnadsarbeten

vid

Göteborgs

hospital.

att Riksdagen må i skrifvelse till Kung]. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke de af Kungl. Maj:t den 8 september

1882 fastställda grunder för utfärdande af fribiljetter

för resor å statens järnvägar må underkastas en omarbetning

i det syfte, utskottet härofvan angifvit.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet

anslagna medel.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 183 ocb 184 ; uti. pag. 548—551.)

Sedan 1897 års Riksdag, med bifall till Kung]. Maj:ts därom gjorda

framställning, för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med uti statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 åberopade

ritningar på extra stat för år 1898 anvisat en summa af 64,865 kronor,

hade, enligt hvad revisorerna erinrat, Kung]. Maj:t den 28 maj 1897,

med fastställande af omförmälda ritningar, uppdragit åt medicinalstyrelsen

att gå i författning om utförande af nämnda arbeten för hospitalets

utvidgning äfvensom dess förseende med centraluppvärmning och

elektrisk belysning. Därjämte hade Kungl. Maj:t ställt ofvanberörda af

Riksdagen beviljade anslag till medicinalstyrelsens förfogande för det

därmed afsedda ändamål samt benwndigade medicinalstyrelsen att för

utförande af de öfriga arbetena, mot behörig redovisning, använda högst

100,135 kronor af förslagsanslaget till hospitals underhåll.

Medicinalstyrelsen, som under år 1898 utan åsyftadt resultat på entreprenad

utbjudit ifrågavarande arbete, hade i skrifvelse till Kungl. Maj:t

den 28 september 1900 anmält, att det finge anses som en afgjord sak,

att den af Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutade utvidgningen af Göteborgs

hospital efter den sedan våren 1897 inträdda stegringen af alla

byggnadskostnader icke kunde utföras för den ursprungligen beräknade

summan, utan kräfde vida större belopp hvarjämte medicinalstyrelsen

framlagt en förändrad plan för ifrågavarande utvidgnings- och förbättringsarbeten

vid hospitalet. Enligt berörda plan, därtill ritningar den

4 juli 1900 uppgjorts, skulle arbetena kräfva tillsammans en summa af

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

19

276,500 kronor eller 111,500 kronor utöfver den förut för om- och tillbyggnad

af ifrågavarande hospital anvisade summan; och hade medicinalstyrelsen

hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes dels till Riksdagen aflåta

proposition om ett ytterligare anslag af 72,435 kronor till nybyggnader

vid hospitalet, dels ock utaf förslagsanslaget till hospitals underhåll

utöfver förut anvisade 100,135 kronor ställa till medicinalstyrelsens förfogande

39,065 kronor för de föreslagna förändringarnas utförande. I

enlighet med berörda hemställan hade Kungl. Maj:t aflåtit proposition till

1901 års Riksdag, som för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med omförmälda år 1900 uppgjorda ritningar

på extra stat för år 1902 anvisat, utöfver förut för hospitalets utvidgning

anslaget belopp, en summa af 72,435 kronor.

Den 9 sistlidne april hade medicinalstyrelsen med byggmästaren

G. S. Hallström afslutat kontrakt om verkställande för en summa af

170,000 kronor af vissa till ifrågavarande byggnadsföretag hörande arbeten;

och vore vid revisorernas besök på platsen desamma under utförande.

Under erinran, att 1902 års Riksdag i skrifvelse angående regleringen

af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel framhållit nödvändigheten

af att vid byggnadsföretag, för hvilka entreprenadsystemet

i större eller mindre utsträckning anlitades, en sakkunnig platskontroll

anordnades såväl för öfvervakande af själfva arbetets utförande

som för pröfning af materiali ernås beskaffenhet, hade revisorerna velat

omförmäla, att, enligt hvad vid revisorernas besök å hospitalet meddelats,

någon person icke blifvit utsedd att för det allmännas räkning

å platsen utöfva tillsyn öfver nu ifrågavarande omfattande byggnadsarbete,

öfver hvilkets utförande ingen annan kontroll alltså lärer förekommit

än den, som af den hos medicinalstyrelsen anställde biträdande

arkitekten utöfvats vid dennes tillfälliga besök å hospitalet.

Medicinalstyrelsen, som den 9 januari innevarande år häröfver afgifvit

infordradt utlåtande, har däruti hufvudsakligen anfört, att hvad

anginge gällande bestämmelser för kontroll å byggnadsföretag för statens

räkning, så stadgade Kungl. Maj:ts förordning angående statens

upphandlings- och entreprenadväsende med mera den 17 november 1893

i § 36, att den, som för statens räkning träffat aftal om arbete vore

berättigad att öfver utförandet däraf själf eller genom annan sakkunnig

och i öfrigt lämplig person öfva kontroll. Någon föreskrift, under

hvilka förhållanden särskild, ständig kontrollant skulle antagas, funnes

däri icke. Emellertid hade, beträffande de allmänna bestämmelser, hvilka

jämlikt § 7 af samma förordning skulle utöfver dess egna föreskrifter

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

iakttagas vid, bland annat, kontroll å arbete, Kungl. Maj:t genom kungörelser

den 4 juli 1889 och den 22 december 1893 förordnat, att dylika

föreskrifter skulle utfärdas af öfverintendentsembetet. Ur embetets

till åtlydnad häraf offentliggjorda bestämmelser inhämtades, att, Dom ett

byggnadsarbete är af större omfattning eller af den beskaffenhet, att

ständig tillsyn erfordras för att bevaka statens rätt i fråga om materialiernas

godhet, konstruktionens soliditet och ett oklanderligt utförande

i öfrigt, anställes en byggnadschef». Om däremot »förhållandena icke

medgifva anställning af byggnadschef, antingen till följd af bristande

medel eller af den anledning att lämplig person å orten saknas, eller

om föremålet för kontrollen är af beskaffenhet, att under viss tid levererade

materialier eller utfördt arbete är för pröfning tillgängligt och

således kan på en gång bedömas, verkställes kontrollen genom en eller

flera tillfälliga besiktning an.

Vid ifrågavarande byggnadsarbete vid Göteborgs hospital ställde

sig förhållandena på följande sätt. För att undvika rubbning i sjukvårdens

jämna gång och inskränkning under byggnadstiden uti det så

ytterst väl beliöfliga platsantalet på hospitalet hade styrelsen, i öfverensstämmelse

med den plan för utvidgningens utförande, som angifvits

i styrelsens underdåniga skrifvelse den 28 september 1900 nödgats indela

arbetet i olika perioder. Sålunda färdigbyggdes först en del lokaler,

så att de kunde mottaga patienterna från andra afdelningar, innan

dessa utrymdes för att i sin ordning ombyggas och så vidare. Härigenom

tog hela till- och ombyggnaden i anspråk vida längre tid än

eljest vore behöflig och, ehuru företaget i dess helhet vore ganska

omfattande, komme allenast en mindre del däraf att samtidigt vara under

arbete. En kontrollant med fackutbildning och med skyldighet att

ständigt vara tillstädes hade på denna plats helt visst icke kunnat erhållas

mot lägre årslön än 3,500 kronor, hvilken aflöning icke skulle stått i

rimligt förhållande till arbetets omfattning. En på platsen sig städse

uppehållande kontrollant syntes af dessa anledningar icke böra anställas.

Däremot hade styrelsen för afsigt att söka anställa en i Göteborg bosatt

arkitekt med uppgift att tidt och ofta besöka byggnadsplatsen och

hade också vidtalat lämplig person, arkitekten E. Thorburn, som redan

börjat sin verksamhet genom att å styrelsens vägnar meddela spekulerande

byggnadsentreprenörer nödiga upplysningar. Denne arkitekt

hade emellertid anhållit om entledigande från uppdraget vid samma

tid, som de sist infordrade anbuden på byggnadsarbetet till medicinalstyrelsen

inkommit. Äfven andra göteborgsarkitekter visade sig med

anledning af hospitalets för dem obekväma läge obenägna att åtaga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

21

sig kontrollantskapet. Då härtill komme, att anbuden vore icke obetydligt

högre än man väntat, och det sålunda för medicinalstyrelsen

blefve nödvändigt att så mycket som möjligt inskränka öfriga utgifter

för byggnadsarbetet, så hade kontrollen anordnats på nedan angifna

minst kostbara sätt.

Vidkommande de höga anbuden anfördes, att byggnadsarbetet vid

Göteborgs hospital ingalunda varit lockande för byggnadsentreprenörer.

Arbetet hade ej mindre än fyra gånger blifvit utbjudet på entreprenad,

de två sista gångerna sedan ritningarna blifvit omarbetade och byggnadsanslaget

högst väsentligt höjts. Orsaken till detta för byggnadsarbetet

ogynnsamma förhållande läge väsentligen i det långa afståndet

(8 km.) emellan hospitalet och närmaste lastageplats, Göteborg, samt

däri, att landsvägen, som den enda kommunikationsleden, städse vore

i dåligt skick, hvilket förhållande naturligtvis högst betydligt ökade

byggnadskostnaden, då alla de tunga byggnadsmaterialierna, såsom

tegel, trä- och järnbjälkar, kalk med mera, måste transporteras med

fordon på denna dåliga väg. Detta missförhållande hade, som nämndt,

orsakat, att vid den slutliga kontraktsuppgörelsen med byggmästaren

G. S. Hallström om ifrågavarande arbete ej så mycket återstått af

byggnadsanslaget, att särskild kontrollant utan nödtvång borde anställas.

Kontrollen hade därför med stöd af öfverintendentsämbetets sist

åberopade anvisning anförtrotts hufvudsakligen åt medicinalstyrelsens

egen arkitekt hofintendenten A. Kumlien och både af honom utöfvats

icke, såsom, Riksdagens revisorer på platsen fått sig meddeladt, »vid

dennes tillfälliga besök å hospitalet», utan hade det skett vid för ändamålet

särskildt aflagda besök å byggnadsplatsen. Sålunda hade Kumlien

personligen afsynat och godkänt allt det tegel, som användts vid byggnadsarbetet,

likaså all sand och kalk, bestämt pålarnes längd, groflek

och antal, hvarjämte han varit närvarande vid profpålningen och vid

sina besök på det omsorgsfullaste synat de utförda abetena, som han

hittills alltid funnit vara verkställda med sakkunskap och största omsorg.

Någon anmärkning mot vare sig materialier eller arbete hade icke heller

af revisorerne framställs.

Vidare hade genast en afskrift af byggnadskontraktet tillställts

vederbörande hospitalsdirektion, som redan förut fått sig en omgångritningar

tillsänd, på det att hospitalets tjänstemän skulle komma i

tillfälle att i detalj följa arbetet. Särskildt hade sysslomannen, som

vore med byggnadsarbeten ganska förtrogen, blifvit anmodad att

dagligen tillse detsamma och att hålla kontrollanten i ständig kännedom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

om arbetets fortgång med mera. Tid efter annan hade äfven rapporter

från sysslomannen ingått direkt till styrelsens arkitekt.

Slutligen hade styrelsens ordförande hittills en gång och dess referent

för hospitalsärenden en gång på olika tider besökt Göteborgs

hospital med anledning af de där pågående arbetena. Då det komme

till så grannlaga detaljer som värme-, vatten- och afloppsledningar skulle

styrelsen, på vanligt sätt, anlita fackkunniga personer för utöfvande af

särskild kontroll öfver dessa arbeten.

Af det anförda täcktes Kongl. Maj:t finna, att medicinalstyrelsen

vid anordnandet af kontrollen öfver byggnadsarbetena vid Göteborgs

hospital sökt iakttaga behöflig sparsamhet utan att åsidosätta hvad styrelsen

funnit vara stadgadt eller eljest af nöden för tillvaratagandet af

statens rätt och bästa.

Såsom revisorerna jämväl erinrat, har Riksdagen i skrifvelse den

15 maj 1902 framhållit nödvändigheten af att vid byggnadsföretag, för

hvilka entreprenadsystemet i större eller mindre utsträckning komme

att anlitas, en sakkunnig platskontroll måtte anordnas såväl för öfvervakande

af själfva arbetets utförande som för pröfning af materialiernas

beskaffenhet, enär endast genom en noggrann sådan tillsyn säkerhet

kunde beredas för byggnadernas soliditet och framtida bestånd.

I anslutning till den af Riksdagen sålunda uttalade åsikt, hyser

utskottet den mening, att en sakkunnig platskontrollant bort anställas

vid nu ifrågavarande omfattande byggnadsarbete, för hvilket kostnaden

beräknats uppgå till en summa af 276,500 kronor. Det öfvervakande,

som, enligt hvad medicinalstyrelsen angifvit, utförts af sysslomannen

vid hospitalet, men hvarom något uppdrag, enligt hvad utskottet inhämtat,

icke lärer blifvit honom af styrelsen lämnadt, synes, enligt utskottets

förmenande, icke hafva varit tillfyllestgörande, enär sysslomannen,

i saknad af sådant uppdrag, icke egt befogenhet att göra sin

mening gällande i fråga om byggnadsarbetets utförande. Ett noggrannare

öfvervakande af ifrågavarande byggnadsföretag synes i öfrigt

vara af så mycket större behof påkalladt, som, enligt hvad af en annan

utaf revisorerna gjord framställning framgår, hospitalsdirektionen, hvilkens

sammanträden i regel hållas i Göteborg, ytterst sällan lärer besöka

hospitalet och den tillsyn öfver arbetena, som möjligen skulle

kunnat utöfvas af direktionens ledamöter, sålunda icke är att påräkna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med afseende å vikten

af att effektiv kontroll anordnas vid de byggnadsarbeten, som för statens

räkning på entreprenad utföras, får utskottet hemställa,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

23

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke en kontrollant må anställas för att å

statens vägnar öfvervaka de pågående byggnadsarbetena

vid Göteborgs hospital samt, därest en sådan

kontrollants anställande befmues erforderligt, därom

lämna vederbörande förständigande.

Statskontoret.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 202—204; uti. pag. 551—596.)

I fråga om de af räntmästaren Fahle Fougberg föröfvade förfalskningar

af statskontorets assignationer på riksbanken hafva revisorerne

gjort följande framställning.

»Vid den jämförelse af räntekammarens bankräkning med riksbankens

räkenskaper, som, efter det räntmästaren Fahle Fougberg den

24 juni innevarande år aflidit, verkstäldes den 8 därpåföljande augusti,

upptäcktes, att statskontorets assignation n:o 682 af den 4 sistlidna

juni, som i räntekammaren bokförts med 9,000 kronor, lydde å 90,000

kronor, till hvilket belopp den jemväl blifvit upptagen i Riksbankens

räkenskaper.

I anledning häraf uppdrog statskontoret åt två tjänstemän inom

verket att ofördröjligen göra erforderlig utredning och därom till statskontoret

inkomma med berättelse. Vid den undersökning, som sålunda

verkställdes och som bestod däruti, att de å räntekammaren från ingången

af år 1886, då räntmästaren Fougberg tillträdde räntmästaretjensten,

förda räkenskaper öfver såväl statskontorets assignationer å

dess räkning i Riksbanken som ock å samma räkning verkställda insättningar

jämfördes med riksbankens motsvarande räkenskaper, befanns,

att å tre särskilda under åren 1887 och 1888 dagtecknade assignationer,

som icke voro i statskontoret bokförda, utbetalts tillsammans 30,862 kronor

81 öre samt att genom inlösen i riksbanken af 13 assignationer, hvilka

genom ändring af summorna kommit att vid företeendet i banken lyda

Ang. räntmästaren

F.

Fougbergs förfalskningar

af statskontorets

assignationer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

å högre belopp än de, hvarå assignationerna af statskontoret utfärdats,

under tiden från den 23 oktober 1888 till den 5 juni 1902 utbetalts

323.000 kronor mera än som från statskontoret utassignerats, däraf

45.000 kronor under revisionsåret.

Det sammanlagda beloppet af hvad från statskontorets räkning i

riksbanken för mycket utbetalts under denna tid skulle alltså uppgå

till 353,862 kronor 81 öre. En af förste revisorn i statskontoret M.

Rystedt gjord uträkning, hvilken varit för revisorerna tillgänglig, angifver

emellertid berörda brist uppgå till 362,899 kronor 69 öre; och

iärer, sedan ytterligare en af Fougberg förändrad assignation numera

i riksbanken upptäckts, den sistnämnda siffran kunna antagas vara den

riktiga.

Af tillgängliga handlingar hafva revisorerne inhämtat,

att, på grund af den för statskontoret gällande, den 31 december

1879 utfärdade arbetsordning, räntmästaren själf minst en gång hvar

tredje månad med hvarandra jämfört sin egen journal öfver insättningar

och assignation er samt riksbankens räkning deröfver;

att det enligt instruktionen för statskontoret af den 8 december 1876

åligger ämbetsverkets utgiftsbyrå att uppsätta anvisningarna å från denna

byrå utanordnade utgiftsbelopp samt att dem expediera medelst deras

öfverlämnande till räntmästaren och att enahanda föreskift är gifven för

inkomst-, fond- och stämpelbyrån beträffande assignationer, som afse

utgifter, hvilkas ombesörjande åligger denna byrå, men att redan från

och med det, att den nya instruktionen den 1 januari 1877 trädde i

kraft, nämnda bestämmelse på sådant sätt tillämpats, att en amanuens

anstälts å räntekammaren såsom representant för de båda byråerna,

hvilken amanuens för dessas räkning uppsätter och expedierar anordningarna;

samt

att, enligt hvad i en den 19 sistlidne september i omförmälda sak

afgifven polisrapport meddelas, Fougberg själf utskrifvit samtliga ofvannämnda

förändrade assignationer.

Häraf synes framgå, att de i gällande instruktion och arbetsordning

utfärdade föreskrifter för uppsättandet och expedierandet af assignationer

inom statskontoret icke vederbörligen iakttagits.

I förenämnda polisrapport meddelas vidare, att verificerandet inför

kammarrätten af statskontorets innestående behållning i riksbanken

skett genom ett bankbesked, utfärdadt af vederbörande tjänsteman i

riksbankens hufvudkontor; och då detta bankbesked utvisat annat belopp

än behållningen enligt räntekammarens riktigt uppgjorda hufvudbok

borde vara, hade Fougberg i nämnda bankbesked med sin egen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

25

stil skrifvit en förklaring, gående ut på, att ett större eller mindre

antal assignationer varit vid årsskiftet utelöpande, hvilka assignationers

belopp delvis varit fingerade med ungefär de förskingrade

beloppen.

I sammanhang härmed få revisorerna meddela, att enligt lämnade

upplysningar vid räntekammarens hufvudbok bifogas årligen en af räntmästaren

upprättad uppgift om den mellan statskontorets och riksbankens

räkenskapsföringar vid räkenskapsårets slut befintliga skiljaktighet

i afseende å statskontorets hos riksbanken innestående behållning,

hvilken skiljaktighet kan bero på dels att af statskontoret utfärdade

assignationer icke blifvit före räkenskapsårets slut i riksbanken

till inlösen företedda, dels att bevis om i riksbanken eller dess afdelningskontor

insatta belopp icke blifvit i statskontoret under samma

räkenskapsår bokförda och dels att af länsstyrelserna utfärdade assignationer

blifvit af riksbanken eller dess afdelningskontor under år etinlösta,

hvilka assignationers belopp först påföljande året i statskontoret bokförts.

Åt dessa skiljaktigheter, hvilka synas hafva blifvit i Fougbergs

förenämnda vid hufvudboken fogade uppgift konstruerade för att dölja

förfalskningarna och hvilka skiljaktigheter gifvetvis äga lika stor betydelse

som inkomst- och utgiftsposterna, synas vederbörande revisorer

i kammarrätten icke hafva ägnat någon uppmärksamhet.

I en till Kungl. Maj:t den 26 sistlidna september aflåten skrifvelse

har statskontoret anmält, att ämbetsverket, med anledning af hvad i

omförmälda hänseende förekommit, ansett sig böra vidtaga åtskilliga

förändringar i arbetssättet å räntekammaren samt inkomst- och utgiftsbyråerna

i syfte att åstadkomma en fortgående och mera ingående kontroll

af kassarörelsen.

Därjämte har statskontoret, enligt hvad i samma skrifvelse vidare

meddelats, uppdragit åt förste revisorn M. Rystedt att utarbeta och till

statskontorets pröfning framlägga förslag till nytt formulär för räntekammarens

hufvudbok.

Enligt kungl. bref den 26 september innevarande år har Kungl.

Maj:t, sedan för Kongl. Maj:t blifvit erinradt, att nuvarande föreskrifter

om sammanförande i statskontoret af de olika ämbetsverkens räkenskaper

icke mer syntes fullt tillfredsställande, särskildt med hänsyn till

behöfligheten af att en i möjligaste mån fullständig kontroll öfver statsräkenshapen

måtte kunna vinnas, uppdragit åt presidenten m. m.

friherre A. L. E. Åkerhielm, generaldirektören m. m. grefve H. Hansson

Wachtmeister och fullmäktigen i Riksbanken m. m. friherre B.

Hili. till Riksd. Prat. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 34 lläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

K. J. Langenskiöld att afgifva yttrande om de ändringar i nu gällande

bestämmelser rörande bokföringen i statskontoret, hvilka kunde anses

påkallade, äfvensom framställa förslag om sådana ändringar i de särskilda

ämbetsverkens bokföring, som kunde föranledas af en föreslagen

ändrad och utvidgad bokföring i statskontoret.

Hvad sålunda förekommit hafva revisorerna velat för Riksdagen

omförmäla; och föreställa sig revisorerna, att ytterligare utredning om

i hvad mån de begångna förfalskningarna underlättats genom försummadt

iakttagande af gällande kontrollföreskrifter, icke kommer att

uteblifva.»

Beträffande denna framställning har statskontoret i infordradt utlåtande

af den 8 januari innevarande år anfört följande.

I anledning af revisorernas uttalanden ansåge statskontoret sig endast

hafva att utlåta sig beträffande det, som ginge ut på att vid uppsättandet

och expedierandet af statskontorets assignationer gällande

föreskrifter skulle hafva blifvit eftersatte. Då statskontoret redan vid

sin den 26 september 1902 till Kungl. Maj:t aflåtna och i revisorernas

berättelse omförmälda underdåniga skrifvelse angående de upptäckta

förfalskningarna fogat polisrapporten och för egen del meddelat en utförlig

redogörelse i ämnet, hade statskontoret nu icke något vidare att

tillägga än att, såsom revisorerna upplyst, efter det statskontorets nyssnämnda

underdåniga skrifvelse aflåtits, ytterligare en förfalskad assignation

upptäckts, hvarigenom summan af de förfalskade beloppen uppginge

till 362,899 kronor 69 öre och således förklarade skiljaktigheten

mellan statskontorets och riksbankens räkenskaper; och då statskontoret

därjämte, dels i samma skrifvelse, dels ock i skrifvelse af den

20 november 1902 redogjort för de förändrade åtgärder i fråga om

assigneringsväsendets anordnande och kontrollen öfver kassan, hvartill

de upptäckta assignationsförfalskningarna ansetts gifva anledning, ville

statskontoret nu inskränka sig till ett åberopande af innehållet i ämbetsverkets

nyssnämnda skrifvelser, af hvilka äfvensom af Kungl. Maj:ts

den 5 december 1902 hit aflåtna nådiga bref angående anvisande af

medel till ökning af arbetskrafterna inom statskontoret styrkta afskrifter

bifogades.

Kammarrätten har med anledning af revisorernas ifrågavarande

yttrande i utlåtande af den 9 sistlidne januari anfört, att då kammarrätten

på grund af sin ämbetsställning icke borde i nu förevarande

ärende uttala sig angående det sätt, hvarpå vederbörande i ämbete
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

27

verket anställde revisionstjänstemän fullgjort sin granskningsplikt i det

hänseende, hvarom nu vore fråga, hade kammarrätten uppfattat den

nådiga remissen såsom allenast åsyftande dels att införskaffa möjligen

erforderlig ytterligare utredning rörande sättet för redovisandet af

ifrågavarande medel och den granskning denna redovisning härstädes

undergått och dels att bereda den revisionstjänstemän, hvilken haft att

granska de statskontorets räkenskaper, som jämväl varit föremål för

Riksdagens ofvanbemälte revisorers behandling, tillfälle att i ärendet

afgifva yttrande.

I öfverenstämmelse med denna uppfattning hade kammarrätten

infordrat yttrande från revisoren C. H. von der Burg, som granskat

statskontorets räkenskaper för år 1901, samt från sin revisionsafdelnings

tredje kontor.

Revisoren von der Burgs yttrande, till hvilket revisionsafdelningens

tredje kontor hänvisat, är af följande lydelse.

»Det har icke ens uppgifvits, att räntmästaren tillgripit eller brustit

i redovisning af allmänna medel, som varit honom anförtrodda, utan

de tillgripna penningarne hafva stått under kungl. statskontorets förvaltning

och varit på dess räkning i riksbanken insatta, ett förfaringssätt,

som väl allmänt ansetts innebära en fullt betryggande garanti jämväl

mot medlens disponerande af obehörig person.

Enligt vid kungl. statskontorets räkenskaper fogade bankattester

utgjorde kungl. statskontorets fordran i riksbanken vid räkenskapsårets

ingång kronor 15,191,082:51, men enligt kungl. statskontorets

räkensksper allenast kronor 14,289,177:40, således enligt officiella intyg

ett öfverskott i riksbanken af kronor 901,905: il. Till förklarande

deraf, att enligt bankbevisen större belopp innestått å kungl. statskontorets

räkning i riksbanken än kungl. statskontorets verkliga fordran,

innehåller en anteckning vid 1900 års räkenskaper, att detta öfverskott

bestått af »i riksbanken utelöpande assignationer». Vid 1901 års

slut utgjorde behållningen i riksbanken enligt intyg från banken kronor

13,157,166:85, hvaremot enligt räkenskaperna kungl. statskontorets

fordran hos riksbanken vid samma tidpunkt utgjorde endast kronor

12,881,912: 85. Äfven här förekommer således, att å kungl. statskontorets

räkning i riksbanken innestått större belopp än kungl.

statskontorets verkliga fordran, och skulle öfverskottet, kronor 275,254:—,

motsvara skilnaden mellan de »vid 1901 års slut i riksbanken utelöpande

assignationer» och »i afdelningskontoren afförda, men i kungl.

statskoret utelöpande dragningar».

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

De kungl. statskontorets räkenskaper, som lämnas till kungl.

kammarrätten för granskning, innehålla icke någon vidare redogörelse

för kungl. statskontorets transaktioner med riksbanken än summarisk

uppgift å de under kungl. statskontorets förvaltning ställda medel,

som vid räkenskapsårets början och slut varit i riksbanken innestående.

Det har ålegat revisionen att vid granskningen af räkenskaperna tillse,

det utbalanserad behållning blifvit styrkt genom bankbesked och inventeringsinstrument,

hvaremot det legat utom revisionens befogenhet att

verkställa den kontroll, som endast genom behörig inventering och

undersökning af kungl. statskontorets bankräkning kunnat åstadkommas,

och hvarförutan tillgreppen icke kunnat upptäckas. Revisionen

har haft att lita till ofvannämnda bankbevis och räkenskaperna bifogadt

utdrag af protokollet angående verkställd och af kungl. statskontoret

utan anmärkning lämnad inventering. Visserligen innehåller

protokollet icke uttryckligen, att behörig kontroll å kungl. statskontorets

anvisningsrörelse vid inventeringen ägt rum; men det har desto

mindre kunnat antagas, att den i 12 § af kungl. statskontorets instruktion

föreskrifna kontroll blifvit i en så väsentlig del åsidosatt, som

inventeringen i dylikt fall varit utan ändamål.

Styrkt afskrift af de anmärkningar, som under granskning af

ifrågavarande räkenskaper uppkommit, får jag härmed vördsamt öfverlämua».

Vid granskning inom kammarrätten af statskontorets räkenskaper

för år 1901 hafva framställts två anmärkningar, af hvilka den första,

som berör nu ifrågavarande ämne, har följande lydelse:

»Vid jämförelse mellan kungl. statskontorets räkenskaper och de

vid »räntekammarens hufvudbok» fogade bevis från riksbanken befinnes,

att vid 1901 års slut kungl. statskontorets i riksbanken innestående

behållning enligt bankens bevis uppgått till kronor 13,157,166:85,

under det samma behållning enligt kungl. statskontorets räkenskaper

utgjort allenast kronor 12,881,912: 85; men enligt en vid räkenskaperna

fogad utredning skulle behållningen i banken dels ökas med kronor

169,985: 03, utgörande beloppet af »\ afdelningskontoren alförda, men i

kungl. statskontoret utelöpande dragningar», dels ock minskas med

kronor 445,239: 03, utgörande summan af de »vid 1901 års slut i riksbanken

utelöpande assignationer».

Enär vid en, på grund af föreskriften i § 12 af nådiga instruktionen

för kungl. statskontoret den 31 december 1901 verkställd och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N-.o 48.

29

i kungl. statskontoret enligt räkenskaperna bifogadt utdrag af dess

protokoll samma dag anmäld inventering icke lärer hafva förekommit

någon undersökning rörande de af räntmästaren mottagna anvisningar

och ej heller rörande andra kontanta medel än den s. k. handkassan,

samt vid sådant förhållande riktigheten af ofvan omförmälda utredning

icke kan anses styrkt, begäres upplysning huruvida de i samma utredning

lämnade uppgifter äro med verkliga förhållandena öfverensstämmande

eller, därest desamma i ett eller flere afseenden äro felaktiga,

uppgift å felens storlek och beskaffenhet».

Sedan kammarrätten med skrifvelse den 18 december 1902 till

statskontoret öfverlämnat ofvan berörda två anmärkningar samt därvid

anmodat statskontoret att infordra och till kammarrätten insända vederbörandes

förklaringar öfver anmärkningarna, har statskontoret i skrifvelse

den 29 januari innevarande år beträffande den första anmärkningspunkten

anfört, att af det öfverlämnade anmärkningsmemorialet

inhämtats, att af de båda anmärkningarna åtminstore den ena afsåge

den hufvudredogörelse för statskontorets kassaförvaltning, som benämndes

räntekammarens hufvudbok och enligt den för statskontoret

gällande instruktion skulle upprättas af räntmästaren, hvilken tjänsteman

ensam vore för nämnda redogörelses riktighet ansvarig; och vore

den räkenskap, hvarom nu vore fråga, upprättad och underskrifven af

den under förlidet år aflidne räntmästaren Fahle Fougberg. De framställda

anmärkningarna hade emellertid varit utställda till förklaring af

nuvarande räntmästaren i statskontoret E. af Sillen, hvilkens i anledning

däraf afgifna, å anmärkningsmemorialet tecknade förklaringar bifogats

statskontorets nu ifrågavarande skrifvelse; och ansåge sig statskontoret

till hvad dessa förklaringar innehölle böra för egen del anföra

följande.

I den första anmärkningspunkten hade begärts upplysning, huruvida

de i räntmästaren Fougbergs vid hufvudboken fogade utredning

lämnade uppgifter till förklarande af den skiljaktighet i afseende å

beloppet af statskontorets i riksbanken innestående behållning vid

räkenskapsårets slut, som förefunnes mellan ett af riksbanken härom

meddeladt besked och nämnda hufvudbok »äro med verkliga förhållandena

öfverensstämmande eller, därest desamma i ett eller flere afseenden

vore felaktiga, uppgift å felens storlek och beskaffenhet».

Utan att fästa sig vid det egendomliga förhållande, att en revision

begärde upplysning hos den räkenskapsförare, hvars uppgifters riktighet

skulle af revisionen kontrolleras, huruvida samma uppgifter vore med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

verkliga förhållandet öfverensstämmande, ville statskontoret meddela,

att statskontoret redan under september månad 1902 hos Kungl. Maj:t

gjort anmälan, att i afseende å ämbetsverkets giroräkning hos riksbanken

vissa skiljaktigheter mellan statskontorets och riksbankens

räkenskaper uppdagats samt att dessa skiljaktigheter berodde på förfalskningar

af åtskilliga statskontorets å riksbanken utställda assignationer,

hvarom polisundersökning hållits; och hade denna undersökninglämnat

det resultat, att ofvanbemälde Fougberg måste antagas hafva

gjort sig skyldig till dessa förfalskningsbrott, till följd hvaraf också i

Fougbergs nu pågående urarfvokonkurs bevakning ägt rum för den

fordran, som statsverket i anledning af meranämnda förfalskningar

skulle kunna anses äga i Fougbergs dödsbo.

Räntmästaren af Silléns förklaring öfver nu omförmälda anmärkningspunkt

är af följande lydelse:

»Ehuru jag, som den 12 september 1902 utnämndes till räntmästare

i kungl. statskontoret, icke kan anse mig ansvarig för en af min företrädare

för år 1901 afgifven räkenskap, finner jag mig dock, i anledning

af motstående anmärkningspunkt, böra hänvisa till en af förste

revisorn ra. m. M. Rystedt den 20 september 1902 i ämnet afgifven

utredning, hvilken härmed bifogas.»

Härefter hafva från kammarrättens revisionsafdelning afgifvits följande

påminnelser.

»l:o. Kungl. statskontoret finner det egendomligt, att revisionen

begär en upplysning hos den räkenskapsförare, hvars uppgifters riktighet

skall af revisionen kontrolleras. Härvid är emellertid att erinra,

dels att anmärkningen i fråga utställts till förklarande af vederbörande,

men alls icke, såsom kungl. statskontoret synes föreställa sig, till förklarande

af den räkenskapsförare, hvars uppgifter skola kontrolleras,

dels att det vid räkenskapsgranskning alltjämt förekommer, att upplysningar

på begäran lämnas af vederbörande räkenskapsförare och

beledsagas af yttrande från hans öfverordnade, dels ock slutligen, att

i nu förevarande fall begärd utredning omöjligen kunnat åstadkommas

annat än hos kungl. statskontoret. Att revisionen icke utställt anmärkningen

till förklarande af den statskommissarie, som haft att genom

de i 12 § af kungl. statskontorets instruktion föreskrifna inventeringar

utöfva kontroll öfver räntmästaren, har sin förklaring i § 1 af den för

kung], kammarräten gällande instruktion, enligt hvilken det ligger utom

kungl kammarrättens befogenhet att begära någon som helst förklaring

från en ledamot i ett af rikets f. d. kollegier. Att för framtvingande

af en sådan förklaring tillgripa den i kungl. kammarrättens instruktion

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N.-o 48.

31

anvisade utvägen, handlingarnas öfverlämnande till justitiekanslersembetet,

ansåg revisionen icke erforderligt, då den antog, att kungl.

statskontoret skulle låta sig angeläget vara att i detta fall prestera en

åtminstone i formelt hänseende tillfredsställande förklaring. Så har

emellertid ej skett, utan förklaringen har af kungl. statskontoret affordrats

den efter Fougberg tillsatte räntmästaren, som lämnat upplysning om

dagen, då han till sysslan utnämndes, samt hänvisat till en af annan

tjänsteman inom verket afgifven promemoria rörande storleken af det

belopp Fougberg tillgripit. På besvarande af den i anmärkningen

framställda frågan, huruvida eller i hvad mån den vid räkenskapen

fogade s. k. konklusionen vore oriktig, har däremot hvarken den af

kungl. statskontoret utvalde förklaranden eller kungl. statskontoret

själft inlåtit sig, ej häller har med ett enda ord bemötts hvad i

anmärkningen anförts därom, att inventering hos räntmästaren icke

verkställts i sådan omfattning, som kungl. statskontorets instruktion

föreskrifver. De vid räkenskapen fogade bankbesked utvisa kungl.

statskontorets fordran hos riksbanken den 31 december 1901, men

räkenskapen har icke afslutats med samma dag, utan omfattar äfven

senare transaktioner med riksbanken. Genom ett sådant förfaringssätt

måste uppkomma en skillnad mellan det i räkenskapen utbalanserade

beloppet af kungl. statskontorets fordran hos riksbanken och samma

fordran sådan den i verkligheten var. Att utanför det redovisande

verket ingå i granskning af denna skillnad är fullkomligt ändamålslöst,

då all för en dylik granskning erforderlig materiel finnes hos det

redovisande verket. När t. ex. räntekammarens hufvudbok under benämningen

utelöpande assignationer ( = till innehafvaren ställda, vid

anfordran betalbara anvisningar å kungl. statskontorets räkning med

riksbanken) meddelar en lång lista af nakna siffertal, är det helt enkelt

ogörligt att utom kungl. statskontoret förvissa sig om riktigheten

af de uppgifna posterna; man kommer i fråga om dem icke längre än

till antaganden, grundade på de särskilda posternas storlek. Kontrollerandet

af deBsa poster måste ske vid de inventeringar, som finnas föreskrifna

i 12 § af kungl. statskontorets instruktion. Vid en sådan inventering,

som faller utom revisionens befogenhet att verkställa, åligger

det in vente rings förrättaren att bland annat undersöka ej mindre nummer,

antal och valör af de till räntmästaren lämnade assignationerna, än

äfven huruvida desamma blifvit af riksbanken inlösta eller, där så ej

skett, finnas i förvar hos räntmästaren. Denna undersökning åter förutsätter

med nödvändighet tillgång till kungl. statskontorets räkning

med riksbanken, hvadan, om inventering i behörig ordning ägt rum,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Fougbergs förfalskningar af assignationerna i och med detsamma skulle

hafva upptäckts och icke kunnat, såsom nu skett, fortgå under många

år. En sådan inventering däremot, som hos räntmästaren ägt rum och

som helt enkelt, lärer hafva bestått däri, att inventeringsförrättaren uppräknat

den s. k. handkassan, 10,000 kronor, utan att fästa någon

uppmärksamhet vare sig vid räkningen med riksbanken, därå millioner

kronor innestått, eller vid de till hundratusentals kronor uppgående

assignationerna, kan uppenbarligen imder inga förhållanden betraktas

annat än som en ren meningslöshet. Tack vare ett sådant sedan

gammalt användt och för Fougberg väl kändt sätt att inventera, har

det för honom varit lätt att dölja tillgreppen, och någon fara för upptäckt

vid räkenskapernas granskning löpte han ej, enär upptäckten

helt enkelt icke kunde göras vid räkenskapsgranskningen hos kung],

kammarrätten, ett förhållande, som ytterligare belyses i närlagda af

undertecknad von der Burg den 31 december 1902 afgifna yttrande.

För att räkenskapen skall kunna i hvad beträffar utbalanserad behållning

kontrolleras, erfordras,

att i kungl. statskontoret behörigen iakttagas de i 12 § af dess

instruktion meddelade föreskrifter om inventering,

samt att föreskrift meddelas därom, att inventering och afslutning

af kungl. statskontorets räkenskaper skall äga rum just vid den tidpunkt,

då redovisningsperioden utlöper.

Då emellertid skälig anledning förefinnes antaga, det erfoderliga

föreskrifter för vinnande af framtida rättelse i berörda hänseenden

komma att utfärdas, anser sig revisionen icke böra framställa något

yrkande.»

Såvidt utskottet kunnat inhämta, har statskontorets ofvan omförmälda

den 26 september 1902 till Kungl. Maj:t aflåtna, af statsrevisorerna

åberopade skrifvelse med anmälan om räntmästaren Fougbergs

försnillningar och de förändringar i arbetssättet inom statskontoret, som

ämbetsverket ansett sig böra vidtaga för åstadkommande af en fortgående

och mera ingående kontroll å kassarörelsen, icke föranledt någon

särskild åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, och af hvad ofvan meddelats

framgår, att vederbörande revisor i kammarrätten icke ansett sig böra

framställa något yrkande rörande den i anmärkningsväg väckta frågan

om sättet för verkställande af den i § 12 af instruktionen för statskontoret

af den 8 december 1876 föreskrifna inventering.

Då vid sådant förhållande måste antagas, att vidare åtgärder i

förenämnda ärenden icke komma att vidtagas och att följaktligen den

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

33

af revisorerna förutsatta ytterligare utredning om, i hvad mån de af

Fougberg begångna förfalskningarna underlättats genom försummadt

iakttagande af gällande kontrollföreskrifter, icke kommer att utan åtgörande

från Riksdagens sida blifva åvägabragt, föranledes utskottet,

som velat uttala den mening, att en mera ingripande revision torde

hafva kunnat förebygga dessa förfalskningars upprepande, hemställa,

att Riksdagen, med anledning af revisorernas

förevarande framställning, må i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa

utredning, om och i hvad mån vederbörande tjänstemäns

försummelse att iakttaga gällande föreskrifter

må hafva möjliggjort ofvannämnda förfalskningars

föröfvande.

Tullverket.

§ 7.

(Rot. ber. pag. 225; uti. pag. 602—GOd).

Enligt hvad revisorerna erinrat hade 1898 års statsrevisorer, hvilka

besökt nedannämnda af ttdlverket disponerade lokaler i Stockholm,

nämligen:

tullhusbyggnaden vid Skeppsbron,

tullpaviljongerna vid Skeppsbron,

tullhuset vid Blasieholmen,

tullhuset vid Riddarholmen, och

tullhuset vid Stadsgården

meddelat, att de icke haft något att erinra i afseende å de för generaltullstyrelsen

upplåtna lokaler, men däremot funnit de öfriga lokalerna

i allmänhet vara i afseende å utrymmet otillräckliga och otillfredsställande.

Särskildt anmärkningsvärd hade bristen på utrymme synts vara

i tullkammaren, uppbördskontoret, kassörskontoret, packhusset, tullpaviljongerna

vid Skeppsbron och tullhuset i Stadsgården.

Revisorerna, som äfven år 1902 besökt tullverkots lokaler vid

Skeppsbron, hade funnit dem fortfarande gifva anledning till samma

Bih. till Riksd. Vrot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 34 Haft. 5

Ang. tullverkets

lokaler

i Stockholm.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

anmärkning i afseende å bristande utrymme, som af 1898 års revisorer

framställdes. Däremot hade revisorerna vid besök å tullhuset i Stadsgården

funnit denna byggnad, som under senare åren betydligt utvidgats,

icke gifva anledning till någon erinran i berörda afseende.

I häröfver den 12 januari innevarande år afgifvet utlåtande har

generaltullstyrelsen anfört, att redan innan 1898 års statsrevisorer framställt

sina ovanberörda anmärkningar, hade generaltullstyrelsen den 3

oktober 1898 i skrifvelse till Stockholms stadsfullmägtige anhållit, att

åtgärder måtte vidtagas för beredande af ökadt utrymme åt härvarande

lokaltullförvaltningsafdelningar och Stockholms rådstufvurätts afdelning

för tullmål m. m., och, sedan med anledning häraf delegerade blifvit

utsedde att deltaga uti ifrågavarande ärendes utredning, hade — såsom

revisorerna jämväl angifvit — i fråga om tullverkets lokaler i Stadsgården

åtskilliga såväl byggnads- som inredningsarbeten blifvit vidtagna,

af beskaffenhet att dessa lokaler kunde anses motsvara åtminstone det

nuvarande behofvet.

Beträffande åter tallverkets lokaler vid Skeppsbron hade erforderliga

åtgärder för beredande af tillräckligt utrymme ännu icke af staden

vidtagits. Väl hade vissa af dessa lokaler provisoriskt i någon mån

utvidgats genom de förändringar i inredningen, som kunnat verkställas,

efter det för tullverkets begagnande ett par mindre lägenheter blifvit

förhyrda i en intill stora tullhuset belägen, enskild person tillhörig

egendom vid Skeppsbron, men packhuslokalerna, i hvilka behofvet af

ökadt utrymme vore mest kännbart, hade icke på annat sätt utvidgats,

än att en ny afvisiteringslokal för med ångbåt ankommande passagerares

effekter blifvit inredd i den så kallade norra paviljongen.

Då sålunda tullverkets expeditions- och packhuslokaler vid Skeppsbron

fortfarande vore till utrymmet otillräckliga och otidsenliga, hade

styrelsen hos öfverståthållareämbetet anhållit om upplysning, huru långt

den genom styrelsens berörda skrifvelse den 3 oktober 1898 väckta

frågan om afhjälpande af dessa olägenheter fortskridit.

Af de från öfverståthållareämbetet i anledning häraf till styrelsen

öfversända handlingar hade inhämtats, att för beredande af ökadt utrymme

åt lokaltullförvaltningsafdelningarna vid Skeppsbron ej vidtagits

andra åtgärder än de af styrelsen här ofvan omförmälda. På grund

häraf hade styrelsen uti skrifvelse denna dag till öfverståthållareämbetet

anhållit, att ämbetet måtte hos vederbörande göra framställning därom,

att fullständigt förslag till rymliga och tidsenliga packhus- och expeditionslokaler

för tullverkets lokalförvaltningsafdelningar vid Skeppsbron

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48. 35

här i staden ble{Ve med snaraste ntarbetadt och till styrelsenspröfning

öfverlämnadt.

Då sålunda med anledning af revisorernas förenämnda framställning

generaltullstyrelsen vidtagit åtgärd för åstadkommande af rymliga

och tidsenliga lokaler för tullverkets lokalförvaltning vid Skeppsbron,

har utskottet, som antager, att Stockholms stad icke skall underlåta

att draga försorg om de anordningar, hvilka d.et tillkommer

staden att i nämnda afseende utföra, endast velat hvad i detta ärende

förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 8-

(Rev. ber. pag. 465; uti. pag. 611—619.)

Vid den af revisorerna verkställda granskningen af statsverkets

räkenskaper hade, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas,

revisorerna funnit, att i många fall mer eller mindre betydande belopp

varit vid räkenskapsårets slut hos vederbörande redogörare innestående,

utan att vid räkenskapen varit fogadt intyg om kassabehållningens

befintlighet. Med anledning häraf hade revisorerna velat framhålla önskvärdheten

af, att en allmän föreskrift meddelades därom, att vid räkenskapsårets

slut inventering skulle äga rum hos alla dem, som till redovisning

emottagit allmänna medel, samt att vid räkenskapen skulle biläggas

en öfver denna inventering i behörig ordning upprättad handling,

utvisande, att den kassabehållning, som enligt räkenskapen bort finnas, blifvit

vederbörligen företedd.

I häröfver afgifvet gemensamt utlåtande af den 12 januari innevarande

år hafva statskontoret och kammarrätten, efter infordrande af

yttranden från kammarrättens revisionsafdelnings samtliga kontor, hufvudsakligen

anfört, att ämbetsverken, lika med Riksdagens revisorer, ansåge

det vara af vikt för kontrollen öfver allmänna kassors och fonders

förvaltning, att inventering vid räkenskapsårets slut ägde rum hos hvarje

redogörare för verk eller inrättning, hvars räkenskap för granskning inginge

till kammarrätten, och att den i räkenskapen upptagna kassabehåll
-

Ang. inventeringen

af

allmänna

kassor och

fonder.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

ningens befintlighet genom ett i behörig ordning affattadt inventeringsinstrument

vederbörligen styrktes. För åtskilliga förvaltande myndigheter

hade, såsom ock i de bifogade yttrandena blifvit erinradt, i särskilda författningar

bestämmelser meddelats angående kassainventering, om än

desamma icke alltid afsett att konstatera kassabehållningen vid räkenskapsårets

utgång och icke heller eljest fullt motsvarade de af Riksdagens

revisorer nu ifrågasatta. I en del fall har äfven kammarrätten, med

föranledande af anmärkningar, som vid räkenskapsgranskningen framställts

af kammarrättens revision, anmodat vederbörande myndighet att

vidtaga anordningar i det af Riksdagens revisorer angifna syftet.

Att behof af föreskrifter i ämnet, utöfver de nu gällande, förelåge,

syntes emellertid vara af erfarenheten ådagalagdt. På den närmare utredning,

som, i händelse den nu föreliggande framställningen vunne

afseende, torde komma att af Kongl. Maj:t anbefallas, finge dock bero,

huruvida dessa föreskrifter borde inrymmas i en allmän författning,

eller om, med afseende å rådande skiljaktigheter i de medelförvaltande

myndigheternas organisation och de olika anordningar för inventeringen,

som däraf kunde påkallas, särskilda föreskrifter borde meddelas för en

hvar eller för grupper af de ifrågavarande myndigheterna, livilka ock,

i den mån så kunde befinnas erforderligt, först borde lämnas tillfälle

att yttra sig.

Då det af revisorerna i förevarande ämne framställda förslag,

hvilket blifvit af ämbetsverken förordadt, synes vara ägnadt att afhjälpa

en nu förefintlig brist i redovisningen af och kontrollen öfver allmänna

kassors och fonders förvaltning, får utskottet, som alltså finner sig

böra biträda samma förslag, hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning

i ämnet, utfärda föreskrifter om, att inventering

skall vid räkenskapsårets slut äga rum hos hvarje

redogörare för verk eller inrättning, hvars räkenskap

för granskning skall öfverlämnas till kammarrätten,

samt att den i räkenskapen upptagna kassabehållningens

befintlighet skall styrkas genom ett i behörig

ordning affattadt inventeringsinstrument, hvilket bifogas

räkenskapen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

37

§ 9.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt, har

utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i

öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernas framställning

berört, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes

utlåtande nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vikt, att,

oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens

åtgärd bort af förhållandena föranledas, dels slutligen icke hafva varit

af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket

utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 17 april 1903.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Herr I. Månsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

förestående ärendes behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 34 Haft.

G

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:101 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar 1902 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörand s. 1 i texten