Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte afgifna motioner.

1904-02-11 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1904:4, Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte afgifna motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Biksd. kansli den 11 februari 1904, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning

om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott

häktade personers inställande för domstol, dels ock två i

liknande syfte afgifna motioner.

I sin till innevarande Riksdag afgifna, af båda kamrarne till lagutskottet

hänvisade ämbetsberättelse har justitieombudsmannen till behandling

upptagit frågan om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för

brott häktade personers inställande för domstol och i sådant afseende

anfört:

»Uti sin till 1900 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse hemställde

min företrädare i justitieombudsmansämbetet, att Riksdagen måtte i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma

större skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott häktade

personers inställande för domstol.

Uti den motivering, hvarmed denna hemställan var beledsagad, anförde

justitieombudsmannen hufvudsakligen följande:

Den, som här i riket häktas för brott, åtnjöte icke den i andra länders

lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häktningen inställas

inför en domare, som ägde makt att, i händelse häktningen befunnes

olaglig, genast försätta den häktade på fri fot. Regeln hos oss

vore, att någon pröfning af häktningsåtgärdens laglighet ej förekomme

Bill till Rilead. Prof. 1004. 7 Sami. 3 Haft. (N:o 4). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

förr än vid den rannsakning, som vederbörande domstol hölle med den

häktade, och denna rannsakning företoges ofta först sedan två till tre

veckor och understundom ännu längre tid förflutit från häktningstillfället.

Häktningen verkställdes vanligen af åklagaren i det genom häktningen

eller dessförinnan anställda åtalet, d. v. s. af den häktades motpart i rättegången,

och de omständigheter, under hvilka åklagaren hade att ingå i

den grannlaga pröfningen, om laga skäl till häktningen förelåge eller

icke, vore ej sällan synnerligen brydsamina. De nödiga sakuppgifterna

vore ofta ofullständiga och sväfvande, likasom brottets karaktär understundom

vore svår att fastställa. Ofta erfordrades mycken takt för att

i det föreliggande fallet rätt kunna afgöra de för pröfningen viktiga spörsmålen,

om den misstänkte kunde anses hafva stadigt hemvist eller yrke,

samt om det skäligen kunde befaras, att han, på fri fot lämnad, afveke.

Och under det att åklagaren, kanske utsatt för påverkan af en förorättad

målsägare eller af en folkmening i orten, sökte att för sig klargöra förenämnda

och andra vid pröfningen uppkommande frågor, saknade han vanligen

tillfälle till rådplägning med andra samt mången gång rådrum till

ett lugnt öfvervägande. Då därtill komme, att åklagaren i vanliga fall

saknade större juridiska insikter samt ej sällan vore en ung och oerfaren

man, kunde det ej undvikas, att misstag uti ifrågavarande hänseende understundom

beginges.

Det vore därför af synnerlig vikt, att domstolen så snart som möjligt

sattes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena

kunde för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kunde anses hafva varit

med skäl företagen, men domstolen i allt fall med hänsyn till det förändrade

skick, hvari saken för domstolen förelåge, funne skäl att lösgifva

den häktade. Äfven med hänsyn till sådana fall vore det uppenbarligen

angeläget, att häktade personer skyndsammast inställdes för domstol. Såsom

regel gällde härutinnan för närvarande, att vederbörande genast ginge

i författning därom, att underrättelse om häktningen meddelades domstolen.

I Stockholm och andra städer, där poliskammare funnes, vore

emellertid anstånd med remissen till domstol i gällande författningar uttryckligen

medgifvet. Sålunda vore i 4 § af instruktionen för polismästaren

i Stockholm den 20 maj 1868 stadgadt, att det åligger polismästaren

att, där någon blifvit för brott i häkte inmanad, ofördröjligen

och, där ej omständligare förberedande undersökning eller närmare utredning

i särskilda fall vore af nöden, inom 24 timmar efter det rapport i

målet polismästaren tillhandakommit, för rannsakning vid vederbörlig domstol

öfverlämna angifvelseskriften med tillhörande handlingar, livarjämte

i ett följande moment af samma § meddelats den föreskrift, att förbere
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 4

dande polisundersökning icke må uppehållas längre än som oundgängligen

är nödigt. Hvad sålunda vore stadgadt för Stockholm, återfunnes i författningarna

angående polisväsendet i andra städer. Vidkommande den

tid, inom hvilken domstolen skulle, sedan underrättelse om häktningen ingått,

anställa rannsakning med den häktade, vore bestämmelser gifna i

förordningen den 10 april 1810, hvari stadgats, att rannsakning öfver

häktad person, som inför stadsdomstol ställes för rätta, bör företagas sist

inom åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blifvit

hos domaren behörigen anmäld, såframt den häktade till staden ankommit,

samt att domaren på landet bör hålla rannsakning med häktade personer

inom tre veckor, efter det domaren fått underrättelse om häktningen.

Justitieombudsmannen ansåge det på goda grunder kunna sättas i

fråga, att sådana ändringar i nu gällande föreskrifter måtte vidtagas, att

större skyndsamhet uti ifrågavarande hänseende vunnes, än som för närvarande

ägde rum. Förslag hade i sådant syfte framställts af Kungl.

Maj:t vid riksdagen 1886, då för Riksdagen proposition framlades med

ett större förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.

Enligt detta förslag, som omfattade frågorna om den förberedande undersökningen,

häktning in. m., skulle längre anstånd med hänskjutandet till

domstol af mål angående häktad person ej få meddelas än fjorton dagar,

räknade från den dag, då den häktade ankommit till rannsakningshäktet,

och skulle rannsakningen börjas i stad inom tre dagar och å landet inom

tio dagar, efter det hos rätten eller domaren anmälts, att målet hänskjutits

till domstol. Dock skulle det ankomma på Konungen att, därest med

hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort å landet hinder mötte att

där börja rannsakningen inom den stadgade tiden, bestämma en tid af

högst tre veckor, inom hvilken rannsakning å sådan ort skulle börjas.

Lagförslaget blef antaget af Första Kammaren med vissa obetydliga förändringar,

hvilka ej berörde innehållet af ofvan upptagna bestämmelser,

men afslogs af Andra Kammaren.

Såsom en högst betänklig brist i gällande lagstiftning måste det anses,

att viktiga inskränkningar i den personliga friheten stadgats i den

för polismästaren i Stockholm gällande instruktion och andra polisförordningar,

utan att allmän lag ens med hänsyn till de hufvudsakliga grunderna

reglerat nämnda inskränkningar. Det vore därför angeläget, att

den rätt, som i administrativa författningar tillerkänts polismyndighet att

låta anstå med hänskjutandet till domstol af mål angående häktad person,

blefve närmare bestämd genom allmän lag, och vore det därvid tillika, enligt

hvad erfarenheten gifvit vid handen, af vikt, att det nu i polisförfatt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ningarna förekommande ganska tänjbara uttrycket, att remissen till domstol

skall ske ofördröjligen, i den allmänna lagen ersattes med en föreskrift

om ett bestämdt antal dagar, hvarutöfver remissen ej finge fördröjas.

Följden af det sväfvande stadgandet om ofördröjlig remiss både nämligen,

såvidt Stockholm anginge, blifvit, att polismyndigheten understundom

ända till fem eller sex veckor och någon gång ännu längre läte anstå

med remissen till domstol. A andra sidan torde den ordinarie tiden för

polisundersökningar i hufvudstaden i allmänhet ej uppgå till mera än

några få dagar eller någon vecka.

Under den tid dessa undersökningar påginge vore den häktade betagen

all möjlighet att, därest han till äfventyrs blifvit utan tillräckliga

skäl häktad, göra sin klagan hörd hos någon myndighet. Det borde dock

i detta sammanhang ej lämnas oanmärkt, att, om en grundlig polisundersökning

sålunda någon gång kunde vara menlig för den häktade, en sådan

undersökning å andra sidan ofta vore till stor fördel för den häktade, i

det att rannsakningen vid domstolen med anledning af förundersökningens

fullständighet kunde väsentligen förkortas. I den personliga frihetens intresse

borde dock en bestämd tid stadgas, utöfver hvilken förundersökningen

ej finge utsträckas. Det vore viktigare, att ett fåtal olagliga häktningar

snarast möjligt upphäfdes, än att åtskilliga lagligen häktade personer

komme i åtnjutande af en förkortning i rann salad ngstid en.

Vidkommande den tid, som lämpligen kunde stadgas såsom den längsta,

under hvilken vederbörande skulle äga att låta anstå med remissen till

domstol, borde en längre tid än fjorton dagar i sådant hänseende ej i

något fall medgifvas. Det syntes emellertid vara allenast i ett fåtal större

städer, som något behof af ett stadgande om rätt till sådant anstånd hittills

yppats. Att stadga sådan rättighet för polismyndigheten eller åklagaremakten

i städerna i allmänhet torde därför ej vara lämpligt, och, hvad

särskilt anginge förhållandena på landsbygden, syntes ej där något behof

uti ifrågavarande hänseende förefinnas. Till förekommande af obehörigt

dröjsmål syntes det tvärtom böra uttryckligen stadgas, att den som häktat

person, med hvilken rannsakning skall hållas vid häradsrätt, bör senast

dagen efter häktningen gå i författning om, att vederbörande domare

underrättas om häktningen, och borde det tillika föreskrifvas, att underrättelsen

skall meddelas domaren direkt och icke, såsom på vissa orter

varit och kanske ännu vore öfligt, genom Konungens befallningshafvande

såsom mellanhand. Sådana föreskrifter borde äfven gifvas beträffande

städerna. Skulle tiden, inom hvilken förundersökningen i hvarje fall måste

vara fulländad, genom lag fastställas till fjorton dagar, skulle, så vidt

justitieombudsmannen hade sig bekant, brytning med gällande praxis ej

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 5

behöfva ske annorstädes än i Stockholm, där vederbörande mera än nu

vore fallet finge vid domstolen komplettera hvad som ej medhunnits vid

förundersökningen. Hvarken i Göteborg, Malmö eller Norrköping förekomme

de långvariga förundersökningar, som beträffande de vidlyftigare

målen i hufvudstaden ansåges nödvändiga.

Enligt 1886 års förutnämnda lagförslag skulle vid förundersökningarna

göras allenast remissanteckningar, men ej föras fullständigt protokoll.

Kunde en dylik sed utbilda sig, skulle därigenom åtminstone i någon

mån dröjsmål vid förundersökningarna förekommas.

Den tid af åtta dagar, efter det anmälan om häktningen till vederbörande

inkommit, inom hvilken tid rannsakning i stad skall hållas, kunde

uppenbarligen utan olägenhet nedsättas till tre eller fyra dagar. Hvad

anginge den för landet meddelade föreskriften, att rannsakning därstädes

skall hållas inom tre veckor, efter det underrättelse om häktningen ingått,

syntes det icke vara oskäligt att nu påkalla en efter nutida förhållanden

afpassad ändring i nämnda, nittio år gamla föreskrift. Såsom regel borde

kunna stadgas, att häradsrätten inom tio dagar, efter det underrättelse

om häktningen ingått till domhafvanden, skall företaga rannsakning med

den häktade; dock att med hänsyn till de olägenheter, som, i synnerhet

på vissa orter, skulle uppstå för häradshöfdingarne genom allt för ofta

påkommande brottmålsrannsakningar, kunde föreskrifvas, att, därest häradshöfdingen

mottoge underrättelse om häktningen å sådan tid, att inom

fjorton dagar därefter antingen på grund af lag eller enligt eljest träffad

bestämmelse å rannsakningsstället skulle hållas ting eller tingssammanträde,

rannsakningen finge utsättas att hållas samtidigt därmed. Genom en dylik

anordning skulle tillika den förmån vinnas, att statsverket besparades

dryga utgifter för extra sammanträden. Att för vissa orter borde kunna

medgifvas ännu längre tid än tio eller fjorton dagar, syntes otvifvelaktigt.

Justitieombudsmannen påpekade vidare, att uti en författning i nu

omhandlade ämne kunde lämpligen inrymmas bestämmelser äfven om den

tid, inom hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med häktad person,

därest ej särskilda omständigheter påkallade längre uppskof; hvarom

för det närvarande saknades stadganden.

Slutligen meddelade justitieombudsmannen, att han låtit med ledning

af de till justitieombudsmansexpeditionen insända fångförteckningarna

för åren 1896—1898 göra en undersökning, i hvilken utsträckning det

inträffade, att för brott häktade personer af häradsrätterna vid första

rannsakningstillfället lösgifvas. Af undersökningen framgick, att häradsrätterna

vid första rannsakningen lösgifvit 266 häktade personer år 1896,

246 år 1897 och 307 år 1898 samt att minst 21 procent af bemälte år

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

1896 lösgifva personer, minst 17 procent af de år 1897 lösgifna och minst

22 procent af de år 1898 lösgifna vid frigifvandet varit häktade tre veckor

eller därutöfver, och härrörde omförmälta fall, där häktningen varat tre

veckor eller mera, allenast till en mindre del från rikets nordliga provinser

i motsats till hvad man möjligen kunnat vänta.

Uti en vid 1900 års riksdag väckt motion föreslog vice häradshöfdingen

Karl Staaff på anförda grunder, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lag angående viss tid, inom hvilken anmälan,

att någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, skall göras

till vederbörlig domstol.

Lagutskottet, som till behandling i ett sammanhang företog justitieombudsmannens

framställning och vice häradshöfdingen Staaffs motion,

hemställde uti afgifvet utlåtande, att Riksdagen i anledning af de väckta

förslagen ville uti skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

ägnade att åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande

häktade personers inställande inför domstol.

Såsom grund för berörda hemställan yttrade utskottet följande:

Efter utskottets förmenande hade justitieombudsmannen och vice

häradshöfdingen Staaff till stöd för sitt förslag att införa lagstadgad begränsning

af den tid, inom hvilken anmälan, att någon blifvit häktad

såsom misstänkt för brott, skulle göras hos vederbörande domstol, anfört

skäl, ägnade att ådagalägga den fara för den personliga frihetens obehöriga

kränkning, som vore förenad därmed, att lagen ej fastställt någon

bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol om häktnings verkställande

ej finge uppskjutas. De föreskrifter, som innehållas uti de i

administrativ väg utfärdade instruktionerna för polismyndigheterna i städerna

och hvilka utfärdats i syfte att förebygga missbruk af den nämnda

myndigheter medgifna frihet att efter omständigheterna afgöra, när anmälan

om häktningen bör göras, vore dels, såsom justitieombudsmannen

påpekat, ganska obestämda och sväfvande och dels kunde det, efter utskottets

åsikt, ej vara välbetänkt att åt den administrativa lagstiftningen

öfverlämna reglerandet af de ytterst viktiga förhållanden, som anginge

den personliga friheten. Äfven om den praktiska erfarenheten hittills i

allmänhet ej varit af beskaffenhet att särskildt skarpt framhålla den brist

uti lagstiftningen, som sålunda förefunnes, kunde det ju ej förnekas, att

den nuvarande saknaden af lagbestämmelser i angifvet hänseende kunde

lämna rum för godtycke från åklagare- och polismyndigheternas sida, och

det måste därför vara angeläget, att rättelse härutinnan åvägabragtes.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Då det sedermera gällde att bedöma, huruledes man lämpligast kunde

råda bot för antydda missförhållanden, kunde man visserligen i allmänhet

utgå därifrån, att den häktades intresse bäst tillgodosåges därigenom, att

tiden för fullgörande af skyldigheten att om häktningen göra anmälan

sattes så kort som möjligt; men i åtskilliga fall skulle genom tillämpning

af ett sådant förfarande kunna uppstå afsevärda olägenheter just för den

häktade själf. Såsom justitieombudsmannen framhållit, lände det ofta den

häktade till fördel, om polismyndigheten hade tillfälle att verkställa en

omfattande förundersökning rörande det brott, som föranledt häktningen,

enär därigenom själfva domstolsrannsakningen kunde i väsentlig mån

förkortas. Det torde då vara skäl att ej lägga absolut hinder i vägen

för en dylik undersöknings anställande i sådana fall, då polismyndigheten

kunde anses skickad att företaga densamma. Med polisväsendets utveckling

i de större städerna kunde enligt utskottets åsikt antagas, att polismyndigheten

såväl med sakkunskap som med större snabbhet än domstolarne

själfva vore i stånd att åstadkomma utredning rörande en hel

del af de omständigheter, som för målets afgörande vore af betydelse, och

det borde därför, åtminstone hvad dessa städer anginge, beredas polismyndigheterna

lämpligt rådrum för verkställande af en förberedande undersökning.

Ändamålsenligast syntes därför vara, att, i likhet med hvad som

föreslagits i Kungl. Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna proposition angående

vissa delar af rättegången i brottmål, såsom allmän regel stadgades,

att anmälan om häktning utan uppskof skall göras hos domstolen, samt

att undantag från denna regel medgåfves endast för sådant fall, att

särskilda förhållanden funnes därtill föranleda; dock att, i likhet med hvad

justitieombudsmannen föreslagit och som i nämnda proposition jämväl

ifrågasattes, viss tid fastsloges, exempelvis fjorton dagar, utöfver hvilken

den förberedande undersökningen ej i något fall finge sträcka sig.

Då utskottet toge under ompröfning förslaget att förkorta tiden, inom

hvilken domstol efter erhållen anmälan skulle företaga rannsakning med

häktad person, ville utskottet visserligen medgifva, att i anseende till de

förändrade förhållanden, som inträdt efter den tid, då nu gällande bestämmelser

i ämnet utfärdades, någon förkortning kunde utan olägenhet

genomföras. För städerna borde ej någon betänklighet möta att i hufvudsaklig

anslutning till hvad justitieombudsmannen föreslagit bestämma

tiden för rannsakningens företagande till högst fyra dagar från det anmälan

om häktningen ingått. Däremot vore förhållandena å landsbygden

flerestädes sådana, att den föreslagna förkortningen från tre veckor till

tio dagar skulle bereda såväl den häktade som domstolen och åklagarne

afsevärda olägenheter. Uti trakter, där afstånden vore långa och kommu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

nikationerna mindre utvecklade, skulle svårighet uppstå att få domstolen

samlad inom så kort tid, och för åklagaren blefve det mången gång

omöjligt att under de få dagar, som stode honom till buds, införskaffa

prästbevis och andra handlingar, som vid domstolen måste företes, eller

att föranstalta om erforderlig vittnesbevisning i målet. Följden skulle

alltså blifva, att rannsakningen till olägenhet för den häktade måste uppskjutas.

Vid öfvervägande af dessa förhållanden hade utskottet ej ansett

sig böra sätta i fråga större förkortning af den nu för landsbygden stadgade

tiden, inom hvilken rannsakning borde företagas, än till fjorton

dagar. Särskilda förhållanden i vissa orter af vårt land torde till och

med fordra uppehållande, hvad dem beträffade, af den nu gällande bestämmelsen

om tre veckors rådrum för rannsakningens företagande, och

det borde alltså beredas möjlighet att i sådana fall utsträcka tiden.

Det af justitieombudsmannen framställda förslaget om bestämmelser

rörande tiden, inom hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med

häktad person, funne utskottet välgrundadt, och borde dessa bestämmelser

lämpligen affattas i analogi med de föreskrifter, som rörande rannsaknings

företagande pröfvades efter förhållandena bäst afpassade. Emellertid

torde det ej särskildt behöfva framhållas, att domstolen borde erhålla

bemyndigande att, där omständigheterna sådant påkallade, uppskjuta rannsakningen

utöfver den tid, som för normala fall ansåges tillfyllest.

Lagutskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren utan diskussion.

Däremot blef densamma afslagen af Första Kammaren med 52 röster

mot 48.

Under den diskussion, som i Första Kammaren föregick omröstningen,

anmärktes emot utskottets hemställan hufvudsakligen, att den svenska

straffprocessen behöfde i sin helhet grundligt reformeras, men att genom

aflåtande till Kung! Maj:t af en skrifvelse uti det af utskottet föreslagna

syftet man undansköte den stora reformen och samtidigt refve ned på ett

håll hvad man byggt på ett annat; att, enär det vore af synnerlig vikt

för att en domstolsrannsakning skulle kunna på lämpligt sätt bedrifvas,

att densamma föreginges af en fullständig förundersökning, man icke borde,

då man vidtoge åtgärder, i ändamål att den häktade måtte äga tillfälle att,

så snart som möjligt, få häktningsåtgärdens befogenhet pröfvad af domstol,

anordna saken på det sätt, utskottet tänkt sig, eller genom att knappa af

på förundersökningen, utan förfara på annat sätt, samt att de utaf utskottet

föreslagna tider, inom hvilka den första rannsakningen med häktad person

skulle företagas, vore för knappa, hvilket åter hade till följd, bland annat,

att målen framkomme till domstolen i allt för outredt skick, och uppskof

föranleddes, som med längre tider kunnat undvikas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande IV.-o 4.

Medgifvas måste, att nu berörda förhållanden ej kunna på ett fullt tillfredsställande

sätt ordnas utan i sammanhang med en reform af den svenska

straffprocessen i dess helhet samt en i förening därmed företagen omorganisering

af de allmänna domstolarne i vårt land. En reform af denna vidlyftiga

beskaffenhet lärer dock ej vara att emotse under den närmaste

framtiden. Under sådant förhållande och då på senare tid inom landet

inträffade tilldragelser, enligt min mening, ådagalagt angelägenheten af en

ny och fullständigare lagstiftning på ifrågavarande område, har jag ansett

det vara af nöden att frågan om en partiell reform i den af lagutskottet

vid 1900 års riksdag föreslagna riktningen åter tages upp. Af synnerlig

vikt synes det mig vara att, i likhet med hvad som föreslogs i Kungl.

Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna proposition, en lagbestämmelse kommer

till stånd, hvilken såsom allmän regel föreskrifver, att anmälan om häktning

utan uppskof skall göras hos vederbörande domstol, och att undantag

från denna regel medgifves endast för sådant fall, att särskilda förhållanden

finnas därtill föranleda, därvid dock bör bestämmas en viss tid, utöfver

hvilken den förberedande undersökningen ej i något fall får sträcka sig.

Möjligen kan den af 1900 års lagutskott i detta afseende föreslagna tid,

eller fjorton dagar, med afseende å särskildt vidlyftiga och invecklade

rannsakningar vara för knapp och i sådana fall ett något längre anstånd

med remissen tillåtas.

På grund af hvad jag anfört, och med åberopande af hvad lagutskottet

vid 1900 års riksdag uti sitt ofvanberörda utlåtande yttrat, vågar jag ånyo

upptaga omförmälta, af min företrädare i justitieombudsmansämbetet framställda

förslag samt sålunda vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta

samt för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma

större skyndsamhet än nu råder beträffande för brott häktade personers

inställande för domstol.»

Framställningar i liknande syfte med justitieombudsmannens ofvan

återgifna föreligga jämväl i två vid innevarande riksdag väckta motioner,

hvilka blifvit till lagutskottet hänvisade.

I den ena af dessa, n:o 16 i Första Kammaren, har herr Axel Gustaf

Andersson hemställt, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af gällande bestämmelser

angående häktad persons inställande inför domstol, i syfte att den

personliga friheten måtte vinna ökad trygghet.

Bill. till Biksd. Prot. 1904. 7 Samt. 3 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Till stöd för motionen anföres:

»Rätt att förordna om persons häktande tillkommer enligt kong!,

förordningen om nya strafflagens införande förutom domstol Konungens

befallningshafvande i länet, så ock borgmästare och råd i stad, magistrats

ordförande och polisämbetsman, hvarjämte kronofogde eller länsman å landet

och stadsfiskal i stad hafva häktningsrätt. Denna rätt utöfvas således i

största omfattning af personer, som sakna juridisk utbildning, och tydligt

är, att detta förhållande medför fara för den personliga friheten. Många

exempel på häktning gifvas, där åtgärden vidtagits på grund af grof misstolkning

af gällande lag.

Då häktningen medför ett lidande, för hvilket verklig ersättning svårligen

kan gifvas, bör tydligen största möjliga säkerhet beredas mot dess

obehöriga användande. Att utsträcka fordringarna på juridisk bildning

till alla dem, som häktningsrätt tillkommer, är emellertid för närvarande

icke gärna möjligt.

I den utländska lagstiftningen föreskrifves i allmänhet, att häktningsåtgärdens

befogenhet inom viss mycket kort tid skall pröfvas af domare.

Äfven för en sådan bestämmelses införande torde hos oss svårigheter möta,

men ett stadgande borde icke saknas om skyldighet för den häktande

myndigheten att omedelbarligen eller inom viss kortare tid hos domaren

göra vederbörlig anmälan angående häktningen. I regeln torde äfven nu

sådan anmälan fortast möjligt göras, men exempel saknas icke på uraktlåtenhet

därutinnan, och nyligen hafva vi sett, huru vid ett tillfälle anmälan

om häktningsåtgärden fördröjts i flera veckor.

Det kan möjligen invändas, att åklagaren kan behöfva längre tid för

utredning, men de skäl, som föranledt häktningen, böra alltid för honom

vara klara, och oftast förflyter icke ringa tid emellan anmälningen och

domstolens sammanträde. Bättre är också, att rannsakningen, om så erfordras,

uppskjutes för ytterligare utredning, än att den häktade skall beröfvas

möjligheten att utan dröjsmål få häktningens laglighet pröfvad.

Vi hafva äfven sett exempel därpå, att häktad person, som af domstol

förklarats för visst brott ej böra hållas häktad, omedelbart därefter

af åklagare häktats för samma brott. För sådant tilltag bör lagstiftningen

lägga hinder i vägen.

Rannsakning skall, enligt kungl. förordningen den 10 april 1810, företagas

i stad inom åtta dagar och på landet inom tre veckor, sedan häktningen

blifvit hos domaren behörigen anmäld. Efter tillkomsten af kungl.

förordningen angående gemensamma rannsakningshäkten och tingsställen

för särskilda härader, och sedan ett flertal domsagor delats och kommunikationerna

så väsentligen underlättats, synes den domare å landet med
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

11

gifna beredelsetiden vara onödigt lång. Uttrycklig bestämmelse borde också

finnas därom, att rannsakning icke utan trängande skäl må uppskjutas utöfver

viss tid.»

Den andra af ifrågavarande motioner har afgifvits under n:o 29 i

Andra Kammaren af herr Segerdahl och är af följande lydelse:

»Den 24 augusti 1809 väcktes inom ridderskapet och adeln förslag,

att, enär hos oss då ännu saknades en lag, som redan hos de fleste upplystare

och civiliserade folkslag blifvit föreskrifven i afseende på någon

viss bestämd tid, inom hvilken häktade personer ovillkorligen borde ställas

inför rätta, lagutskottet måtte erhålla uppdrag att utarbeta förslag till

lag i detta ämne. Sedan frågan slutbehandlats hos Rikets Ständer, afläts

till Kungl. Maj:t skrifvelse med anhållan om utfärdande af vissa stadgande^

som ansågos ofelbart skola i stor mån befrämja det för såväl

samhällets som enskildes bästa och säkerhet högst viktiga ändamål att

genom skyndsamt företagen rannsakning den oskyldige snart måtte befrias

från fångenskap och för den brottslige dess förtjänta straff snart följa på

verklig missgärning. I anledning häraf utfärdades kungl. förordningen

den 10 april 1810, hvarigenom stadgades, att rannsakning med häktad

person, som ställdes till rätta inför stad sdomstol, skulle företagas sist

inom åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blifvit

hos domaren behörigen anmäld, såframt den häktade till staden ankommit,

samt att domaren på landet borde hålla rannsakning med häktade personer

inom tre veckor, efter det han fått underrättelse om häktningen. Denna

förordning äger fortfarande gällande kraft.

Det är sålunda sörjdt för, att domstol skall företaga mål angående

häktad inom viss tid, efter det rannsakning hos rätten påkallats; men ännu

saknas i lag hvarje bestämmelse rörande den tid, under hvilken en person

kan hållas häktad, innan anmälan om häktningsåtgärden göres hos domstol.

Att man icke 1810 reglerade äfven detta förhållande, torde hafva berott

därpå, att vid den tiden icke, såsom numera blifvit praxis, angående begångna

brott gjordes någon egentlig förundersökning genom administrativa

tjänstemän, utan den för brott misstänkte redan frän början förhördes inför

domstol, där de, som i häkte insatts, skulle, såsom det i första kapitlet

straflbalken af 1734 års lag hette, utan uppskof inställas.

Enligt gällande lag äges häktningsrätt af Konungens befallningshafvande,

borgmästare och råd, magistratens ordförande, kronofogde, länsman,

stadsfiskal och polisämbetsman. Sällsynt torde emellertid vara, att de

tre förstnämnda myndigheterna begagna sig af denna rätt, utan synes det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

egentligen vara funktionärer af de fyra sistnämnda slagen, som utöfva

häktningsrätten. Att dessa härvid långt ifrån alltid träffa det rätta, synes

framgå af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag,

där det rörande förhållandet på landet omnämnes, att häradsrätterna vid

första rannsakningen lösgåfvo 266 häktade personer år 1896, 246 år 1897

och 307 år 1898.

Antagligt torde väl vara, att häktningsrätten utöfvas med något större

urskillning i städerna, men här har däremot, åtminstone i de största städerna,

framträdt ett annat missförhållande, i det att administrativa, med häktningsrätt

utrustade funktionärer tagit sig för att, utan stöd i lag, för den förberedande

undersökningen hålla personer i häkte veckor, ja, månader, innan

målet öfverlämnas till domstol. Under den tid, som sålunda förflyter, blir

häktningsåtgärdens laglighet icke underkastad någon pröfning. Domaren

äger icke taga någon befattning med saken, förrän den af myndighet hos

honom anmäles; och föreskrift saknas i den gällande rätten därom, att

underordnad administrativ tjänsteman, som inmanat person i häkte, skall

sådant anmäla hos öfverordnad, hvadan någon pröfning af häktningen icke

heller på den vägen kan komma till stånd. Väl torde saken kunna genom

besvär af den häktade dragas under den öfverordnade administrativa myndighetens

pröfning, men som någon närmare bestämmelse härom icke finnes

i lagstiftningen, torde denna utväg vara för de flesta okänd.

Den personliga friheten, som i andra länder är omgärdad med så

starka garantier och i vår regeringsform vunnit skydd genom bestämmelsen,

att Konungen icke bör någon till personlig frihet och välfärd fördärfva

eller fördärfva låta, utan att han lagligen förvunnen och dömd är, visar

sig sålunda till följd af brist i vår gällande allmänna lag vara i betydlig

omfattning prisgifven åt underordnade administrativa tjänstemäns godtycke.

Med större skärpa än förut har denna brist framstått på sista tiden,

sedan äfven i vårt land börjat uppträda så kallade privatdetektiver, som,

ensamma eller flera i förening, för enskilda personers räkning och på

dessas bekostnad åtaga sig uppdrag, som eljest skola utföras af offentliga

tjänstemän, och sedan sådana privatdetektiver, efter det de någon tid fullföljt

sitt privata uppdrag, förstått att utverka åt sig förordnanden, innefattande

befogenhet att i stället för de ordinarie platsmyndigheterna, utan

någon dessa sistnämndas begäran och utan att i dessas förhållande den

ringaste anledning därtill kunnat utletas, utföra polisämbetsmans åligganden,

verkställa häktning och anställa åtal, allt rörande personer, af hvilkas

fällande till ansvar för brott privatdetektivens eller hans kompanjons

hufvudman skulle kunna vinna fördel. Det har visat sig, att, sedan en

med sådan offentlig myndighet beklädd privatdetektiv häktat personer och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.* 13

hållit dem häktade flera veckor, innan saken öfverlämnats till domstol,

de häktade blifvit af domstolen vid första rannsakningstillfället lösgifna,

antingen emedan betingelserna för tillvaron af det påstådda brottet helt

och hållet saknats eller emedan misstanken om brott icke varit på sannolika

skäl grundad. Det har visat sig, att person, som under dylika förhållanden

anlitat privatdetektiv, fått till denne och hans medhjälpare utbetala

ända till 7,000 kronor, en omständighet, som naturligtvis gjort det

svårt för den anlitade att se saken fullständigt objektivt. Det har äfven

visat sig, att en under nämnda omständigheter tillförordnad åklagare sa

litet förstått att uppbära sin tjänstemannavärdighet, att han sökt hindra

de häktade att få hjälp af rättsbildade biträden genom att. en timme

innan målet skulle vid domstol förekomma stämma dessa biträden till

vittnen i saken och, då detta icke ledt till önskad påföljd, gjort försök

att få biträdena aflägsnade genom att insinuera att dessa (som voro medlemmar

af Sveriges Advokatsamfund och i många år utöfvat sakförareverksamhet

i orten) icke skulle vara sådana ärliga och förståndiga män,

att de borde tillåtas biträda inför rätta. Det har visat sig, att en sådan

tillförordnad polisman och åklagare uraktlåtit att vid sina förhör medhafva

ojäfviga vittnen från orten, kunniga om förhållandena därstädes,

och i stället till vittnen användt från annan ort medhafda personer, af

det slag, att de icke tvekat att, oaktadt de ej närvarit vid alla förhören

och oaktadt åklagaren själf i vissa delar inför rätten justerat^sin rapport,

förklara sig villiga att såsom vittnen beediga hela dess innehåll. Det har

ytterligare visat sig, att en sådan tillförordnad åklagare, när mot honom

riktats förebråelsen att hafva alltför lång tid hållit personer häktade, innan

de förvisats till domstol, uti en till rätten ingifven skrift liksom

triumferande utbrustit: »Jag trotsar emellertid D. (rättskunnigt biträde åt

en af de häktade) att kunna påvisa något lagrum i vår svenska rätt, som

lämnar föreskrift om, inom hvilken tid åklagare har att med häktad person

hos domstol påkalla rannsakning.»

Under nu angifna förhållanden framstår det som en synnerligen viktig

angelägenhet att söka få till stånd nya bestämmelser rörande reglering

af häktningsinstitutet. Lämpligast vore utan tvifvel, att detta skedde i

samband med ordnande af jämväl öfriga till den kriminella processen

hörande frågor, men då någon utsikt till en snar lösning af detta ämne

i hela sin omfattning icke torde finnas, synes det vara nödvändigt att

särskildt för sig upptaga frågan om häktning.

Angående sättet, på hvilket den .anmärkta bristen i lagstiftningen bör

afhjälpas, kunna råda olika meningar. En utväg vore att låta häktningens

laglighet särskildt pröfvas, en annan utväg att bestämma viss tid, inom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

hvilken häktad person skall till domstol för rannsakning öfverlämnas, en

tredje att kombinera båda dessa garantier.

Det må erinras, att i det förslag till lag angående vissa delar af

rättegången i brottmål, som Kungl. Maj:t vid 1886 års riksdag framlade,

upptogos under tredje kapitlet följande paragrafer:

»§ 14.

Sedan häktad ankommit till rannsakningshäktet, göre häktets föreståndare

genast anmälan därom, i det fall att rannsakningen skall hållas

vid rådstufvurätt eller polisdomstol, hos polismästare eller annan med

honom likställd myndighet eller, där sådan ej finnes, hos magistrat, men

i annat fall hos Konungens befallningshafvande.

§ 16.

Så snart anmälan om den häktades ankomst till rannsakningshäktet

blifvit gjord, skall Konungens befallningshafvande eller polismyndigheten,

därest den häktade ej försättes på fri fot, hänskjuta målet till handläggning

vid domstol och därom underrätta rätten eller domaren för utsättning

af tid för rannsakningen.

Begär åklagare, att med målets hänskjutande till domstol må anstå

för anställande af ytterligare efterforskningar, äger Konungens befallningshafvande

eller polismyndigheten att, så framt giltigt skäl därtill förekommer,

meddela det anstånd med målets hänskjutande till domstol, som finnes

nödigt, dock ej för längre tid än fjorton dagar, räknade från den, då

den häktade ankommit till rannsakningshäktet. Ej må anstånd beviljas,

utan att den häktade blifvit öfver åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden eller förut, om ändamålet med anståndet

tidigare anmäles vara vunnet, skall målet genast hänskjutas till

domstol.

§ 17.

Hvad i 14, 15 och 16 §§ stadgas i fråga om Konungens befallningshafvande,

galle ock om den, som af Konungen förordnats att vid visst

kronohäkte fullgöra de skyldigheter, som enligt samma paragrafer eljest

åligga Konungens befallningshafvande.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Kunde en lag komma till stånd i enlighet med detta förslag, skulle

säkerligen därigenom mycket lidande besparas personer, som utan laglig

anledning inmanas i häkte. Men då, såsom ofvan framhållits, äfven bestämmelser

af annan art kunna antagas leda till målet, torde saken böra

göras till föremål för vidare utredning, hvarom Riksdagen borde hos

Kungl. Maj:t göra framställning med anhållan om lagförslag i ämnet.

Då nedskrifvandet af denna motion fortskridit hit, bekom jag justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till innevarande års Riksdag, hvaraf jag

finner, att ifrågavarande ämne är däri behandladt och framställning till

Riksdagen gjord om en skrifvelse till Kungl. Maj:t. Det kunde i anledning

häraf vara obehöfligt att besvära Riksdagen med denna min motion,

men då densamma i vissa delar är något mera detaljerad i anseende till

motiveringen, har jag trott, att det måhända ändock kunde gagna saken,

om den frambures.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:ts anhålla, att Kungl. Maj:t täckes låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ledande

till att häktningsåtgärd, som företagits utan förordnande af domstol, må

inom viss tid och så skyndsamt som möjligt blifva föremål för domstols

eller domares pröfning.»

I sistnämnda motions syfte har herr Kronlund instämt.

Utskottets ståndpunkt i den fråga, som af förenämnda framställningar

beröres, är densamma, som intogs af 1900 års lagutskott. Utskottet kan

sålunda nöja sig med att hänvisa till och åberopa det af justitieombudsmannen

återgifna utlåtande, som i ämnet afgafs af sistnämnda års lagutskott.

För egen del vill utskottet allenast tillägga, att utskottet, som

funnit hvad justitieombudsmannen och motionärerna anfört rörande under

senare tider inträffade förhållanden utgöra ett ytterligare skäl för vidtagande

af åtgärder i det af justitieombudsmannen och motionärerna angifna

syfte, i likhet med justitieombudsmannen visserligen anser föreliggande

fråga ej kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösas utan i

samband med en reform af den svenska straffprocessen i dess helhet,

men att, då eu dylik reform icke lärer kunna förväntas komma till

stånd inom den närmare framtiden, skäl torde saknas att i afvaktan

därpå undanskjuta genomförandet af sådana förändringar i straffprocess
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

lagstiftningen, som i likhet med de af justitieombudsmannen och motionärerna

ifrågasatta allmänt erkännas behöfliga och önskvärda.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning samt herrar Anderssons och

Segerdahls föreliggande motioner, ville i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

ägnade att åstadkomma större skyndsamhet, än

nu råder, beträffande för brott häktade personers inställande

för domstol och företagande af fortsatt rannsakning

med dessa personer, där sådan rannsakning erfordras.

Stockholm den 11 februari 1904

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELRÖR

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktr. A. B., 1904.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1904:65 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers inst s. 1 i texten