Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående förändrad lagstiftning rörande verkställighet af icke laga kraft ägande utslag i brottmål.

1905-02-14 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:18, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående förändrad lagstiftning rörande verkställighet af icke laga kraft ägande utslag i brottmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

1

N:o 18.

Ank. till Eiksd. kansli den 21 februari 1905, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående

förändrad lagstiftning rörande verkställighet af

icke laga kraft ägande utslag i brottmål.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

ämbetsberättelse har justitieombudsmannen upptagit frågan om förändrad

lagstiftning rörande verkställighet af icke laga kraft ägande utslag

i brottmål och i sådant afseende hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta samt

för Riksdagen framlägga förslag till lag, enligt hvilken utslag, därigenom

någon blifvit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och

hvilket ej underställts högre rätts pröfning, må kunna, efter det den dömde

i behörig ordning förklarat sig med utslaget nöjd eller underlåtit att inom

stadgad tid mot utslaget föra klagan, befordras till verkställighet utan

.hinder af åklagares eller målsägandes besvär.

Justitieombudsmannen redogör uti sin till stöd för beröi''da hemställan

afgifna framställning till en början för tillkomsten af den kungl. proposition,

hvilken i ifrågavarande ämne blifvit till 1902 års Riksdag afbiten.

Berörda förslag, med hvilket var afsedt att upphäfva nu gällande förordning

angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke

laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873, innehöll hufvudsakligen, att,

därest den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 18). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande

föreskrifna tid, eller han före besvärstidens utgång i den ordning, förslaget

bestämde, förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå

den ådöinda bestraffningen, då skulle straffet genast gå i verkställighet

utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär, dock att för den händelse

utslaget af domstolen blifvit underställdt högre rätts pröfning, hvad

nu sagts ej ägde tillämpning; att, därest någon, som hölles häktad, ville

afgifva dylik förklaring, det skulle ske: om den dömde förvarades i länsfängelse,

inför Konungens befallningshafvande; om den dömde hölles i

militärhäkte, i vittnens närvaro inför den befälhafvare, som öfver häktet

ägde uppsikt, och i öfriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren

vid häktet i vittnens närvaro; att förklaringen ej skulle gälla, där ej utslaget

vid tiden för förklaringens afgifvande kommit den myndighet till

banda, hvarom nu vore sagdt, samt den dömde från den dag, då förklaringen

afgåfves, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten

afkunnades, eller, om det ej sålunda afkunnats, blifvit honom annorledes

delgifvet, haft två dagars betänketid inom fängelset; att, därest den dömde

ej vore häktad, han ägde med aflämnande af utslaget äfvensom af prästbetyg

afgifva sin nöjdförklaring, där straffet skulle af militärbefälhafvare

befordras till verkställighet, i vittnens närvaro inför denne och i annat

fall inför Konungens befallningshafvande, samt att den myndighet, inför

hvilken förklaring af nu omförmälta slag afgifvits, skulle ofördröjligen

afsända underrättelse därom till den domstol, som ägt att upptaga besvär

öfver utslaget.

Förslaget innehöll vidare i likhet med förordningen af den 30 maj.

1873 dels stadganden om, att en i föreskrifven ordning afgifven nöjdförklaring

ej fick återtagas, och att, därest straff, hvars verkställighet börjat,

af öfverrätt skärptes, bestraffningen ändock skulle fortgå enligt underrättens

utslag, till dess den dömde förklarat sig nöjd med öfverrättens

utslag eller detta eljest mot honom vunnit laga kraft, dels ock bestämmelser

rörande förfaringssättet, då straff, som den dömde undergått, skulle

afräknas å annat frihetsstraff.

Vid det tillfälle, då Ivungl. Maj:t beslöt att öfver berörda lagförslag

inhämta högsta domstolens yttrande, anförde dåvarande statsrådet och

chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet, bland annat,

följande:

Af åtskilliga myndigheter hade uti till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden

förordats införande af bestämmelse därom, att jämväl icke häktad person

finge, sedan han förklarat sig nöjd med utslag, hvarigenom frihetsstraff

honom ådömts, börja undergå straffet utan afvaktande af besvärstidens

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

''utgång. Såsom skäl därför, att åt icke häktad person sålunda borde beredas

samma förmån, som redan genom förordningen den 30 maj 1873

tillförsäkrats häktad, hade anförts, förutom hänsynen till den dömde,

hufvudsakligen, att vidkommande de talrika brottslingar, som saknade

.stadig bostad, det vore med stora svårigheter förenadt att verkställa domar,

då de dömde vore på fri fot och med verkställigheten måste dröjas, tills

besvärstiden förlupit, samt att särskildt de personer, som intill domen

hållits häktade, men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen

blefve nödsakade att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända

till hemorten eller ock genom löst arbete under förhållanden, som

gåfve anledning till nya förbrytelser, uppehålla sig på platsen.

Redan i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som läge till grund

för förordningen af den 30 maj 1873, hade funnits upptagen en föreskrift

därom, att bestraffning, som ådömts icke häktad person, finge utan

afbidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet, därest såväl den dömde

som åklagare och målsägande förklarat sig nöjda med utslaget. Den sålunda

ifrågasatta föreskriften hade emellertid afstyrkts af högsta domstolen,

som fann giltig grund för ett medgifvande att verkställa icke laga kraft

ägande straffdom föreligga endast, när därigenom bereddes möjlighet för

den dömde att undgå en långvarigare förlust af friheten och för staten

att vinna minskning i kostnaden för fångars underhåll. På grund af denna

anmärkning hade förslaget i denna del fått förfalla.

Under de senaste årtiondena hade emellertid de nyss anförda olägenheterna

däraf, att straffdomar öfver icke häktade personer ej kunde verkställas

före besvärstidens utgång, framträdt allt skarpare och till och med

på ett och annat ställe fö rån led t försök att, på sidan om lagen, införa en

praxis, enligt hvilken straff verkställdes, så snart parterna förklarat sig

nöjda med utslaget. Icke minst kännbara hade ifrågavarande olägenheter

visat sig i fråga om straff, ådömda af krigsdomstolarne.

På grund af hvad sålunda anförts syntes den nu medgifna möjligheten

att verkställa icke laga kraft ägande brottmålsdomar böra utvidgas,

så att en s. k. nöjdförklaring måtte kunna med full verkan afgifvas äfven

när den dömde ej hölles häktad. Då en sådan lagstiftning vore påkallad

ej blott af det allmännas omedelbara intresse i aflägsnandet af hinder,

uppehåll och svårigheter vid straffverkställigheten utan äfven af hänsyn

därtill, att den dömde borde erhålla tillfälle att så snart som möjligt få

aftjäna det af honom förskyllda straffet, torde det icke vara lämpligt att,

såsom enligt föregående förslag varit händelsen, för nöjdförklaringens

giltighet uppställa det villkor, att jämväl åklagare och målsägande förklarat

sig nöjda. Af samma skäl borde, när nöjdförklaring ej afgifvits,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o IS.

men den dömde underlåtit att inom föreskrifven tid söka ändring i utslaget,

utslaget gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes

besvär. De svårigheter, som kunde uppstå, om, på talan af åklagare

eller målsägande, straffet skärptes eller målet återförvisades, vore icke

andra, än som kunde förekomma äfven då den dömde vore häktad.

Äfven i ett annat hänseende syntes möjligheten att med laga verkan

afgifva nöjdförklaring böra utsträckas. För det närvarande funnes sådan

möjlighet allenast, när det ådömda straffet utgjordes af straffarbete på

viss tid eller af fängelse.

Redan enligt ett af den kommitté, som den 20 december 1895 förordnades

för revision af den militära rättegångsordningen, utarbetadt förslag

till lag om verkställighet i vissa fall af krigsdomstols icke laga kraft

ägande utslag skulle nöjdförklaring kunna af icke häktad person afgifvas

med afseende å ett af krigsdomstol ädömdt frihetsstraff, hvarunder jämväl

innefattades arreststraff. Uti underdånigt utlåtande öfver detta förslag

hade krigshofrätten, med anslutning till en vid kommitténs betänkande

fogad reservation, förordat, att jämväl bestämmelserna i 1873 års förordning

om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff måtte erhålla

tillämpning i fråga om disciplinstraff. Krigshofrätten hade sedermera i

en till chefen för justitiedepartementet ställd skrifvelse ytterligare fäst

uppmärksamheten därpå, att äfven beträffande häktade personer behof

funnes af möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan på

besvärstidens utgång. Den i 60 § af den militära rättegångsordningen

upptagna föreskrift att till manskapet hörande rymmare, som ertappades,

skulle i häkte tagas, tillämpades nämligen oftast så, att den, som dömdes

till ansvar för rymning, hölles i häkte i afbidan på straffets verkställande,

äfven om ansvaret bestämts allenast till disciplinstraff. Vanligen behandlades

väl, då ett rymningsbrott ej skulle medföra strängare påföljd än

disciplinstraff, målet såsom disciplinmål, hvarvid straffet ålades af befälhafvaren

och omedelbart verkställdes. Men omständigheterna kunde lätteligen

vara sådana, att befälhafvare]'') föranleddes att öfverlämna målet till

krigsdomstol. Till följd häraf kunde, såsom krigshofrätten med exempel

från den senaste tidens erfarenhet bestyrkt, inträffa, att eu rymmare måste

i häkte afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt kortvarigt

arreststraff kunde verkställas, och att han sålunda beröfvades sin frihet

under längre tid än nödigt varit, om han förskyllt det strängare straffet

fängelse.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, och då de missförhållanden,

som kunde föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd bestraffnings

verkställande, måste anses vara i fråga om ådömda arreststraff särskilt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

5

stötande, torde, i afseende på möjligheten att verkställa icke laga kraft

ägande utslag, af domstol ålagdt disciplinstraff böra likställas med fängelsestraff

och viss tids straffarbete, ehvad den dömde hölles häktad eller icke.

Emot lagförslaget framställdes inom högsta domstolen följande anmärkning

:

Enligt gällande stadganden behöfde allmän underrätts och i vissa fall

krigsrätts slutliga utslag angående häktad person icke expedieras till vederbörande

myndighet för verkställighet förr än fyra eller sex dagar efter

utslagets afkunnande. Därest, såsom förslaget innehölle, den häktade icke

förr än utslaget ankommit finge förklara sig nöjd med detsamma och börja

undergå straffet, kunde han följaktligen blifva nödsakad att utöfver den

stadgade betänketiden af två dagar tillbringa ytterligare några dagar i

rannsakningsfängelse, utan att dessa finge afräknas å strafftiden.

Eu person, som blifvit genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag

dömd till urbota bestraffning, men icke hölles häktad, vore i vissa fall

icke berättigad att bekomma utslaget förr än sex eller fjorton dagar efter

detsammas afkunnande. Om den dömdes rätt att förklara sig nöjd med

utslaget och undergå straffet gjordes beroende däraf, att han afiämnade

utslaget, komme i följd af nämnda förhållande syftemålet med denna

lagändring att väsentligen förfelas. Särskild! gällde detta i det fall, att

den dömde hållits häktad, men enligt utslaget skulle ur häktet frigifvas.

Om den dömde i sådant fall vore nöjd med utslaget, hvarigenom honom

ådörnts frihetsstraff, vore det i alla afseenden lämpligt, att han finge

omedelbart undergå straffet. Måste han däremot lämna häktet och uppehålla

sig på fri fot en eller två veckor, vore det i allmänhet utan betydelse,

om han finge vänta på straffets verkställande ytterligare någon

tid. Nu påpekade brister i förslaget syntes kunna afhjälpas på det sätt,

att den, som genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag blifvit dömd

till straffarbete på viss tid, fängelse eller arrest, vare sig han vore häktad

eller ej, berättigades att förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos

vederbörande myndighet ej vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af

utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen om det straff,

som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom utslaget erhållit,

samt därom, att utslaget icke blifvit högre domstols pröfning underställdt.

Ett sådant bevis borde, om den dömde skulle hållas häktad, åtfölja förpassningen

och i annat fall till honom på begäran genast aflämnas.

Naturligtvis borde i sammanhang härmed villkoret, att den dömde,

om han icke vore häktad, skulle medhafva prästbetyg, bortfalla. Att sådant

betyg först efter strafftidens början på rekvisition komme myndigheten

tillhanda torde ej vålla afsevärd olägenhet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Da högsta domstolens utlåtande öfver lagförslaget anmältes inför

Kung!. Maj:t, yttrade dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet

följande:

Högsta domstolen hade förordat en sådan ändring i förslaget, att den

dömde skulle berättigas att förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos

vederbörande myndighet ej vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af

utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen om det straff,

som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom utslaget erhållit,

samt därom, att utslaget icke blifvit högre domstols pröfning underställd!
Införandet

af en dylik bestämmelse skulle otvifvelaktigt under vissa

förutsättningar kunna blifva till väsentlig förmån för de dömda, i synnerhet

för de icke häktade, men å andra sidan syntes i flera hänseenden betänkligheter

möta mot den föreslagna anordningen.

Den dömde borde uppenbarligen, innan det kunde tillåtas honom att

afgifva nöjdförklaring, hafva tillfälle att om utslagets innebörd taga närmare

kännedom, än som vore möjligt vid utslagets muntliga afkunnande.

Det ifrågasatta beviset kunde därför tydligen ej inskränkas till en blott

uppgift om det ådömda straffet utan måste, såsom högsta domstolen förordat,

äfven innehålla uppgift om den utgång, målet i öfrigt genom utslaget

erhållit. Utfärdandet af ett bevis af sådan omfattning torde emellertid

i många fall komma att kräfva föga mindre arbete än det, som

erfordrades för tillhandahållande af ett fullständigt exemplar af utslaget.

Det syntes därför tvifvelaktigt om det läte sig göra att, såsom högsta

domstolen förutsatt, ålägga domaren eller domstolen en ovillkorlig skyldighet

att genast utfärda dylikt bevis. Kunde en sådan skyldighet icke föreskrifvas,

torde gagnet af det föreslagna stadgandet ej blifva afsevärdt.

Vidare borde det icke förbises, att, därest två samma sak afseende

handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset, skulle å olika

tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas, att skiljaktighet dem

emellan någon gång skulle visa sig. I händelse af sådan skiljaktighet

skulle tydligen ofta praktiska svårigheter uppstå.

Beträffande den räckvidd, som den föreslagna anordningen skulle komma

att erhålla, vore för öfrigt att märka, att häradsrätterna i fråga om mål,

som ej afsåge häktad person, i allmänhet icke meddelade utslag samma

dag målet handlades, utan först vid nästa sammanträde eller vid tingets

afslutande, och att i sådan händelse utslaget regelmässigt hölles tillgängligt

omedelbart efter dess afkunnande. I alla dylika fall skulle således

den ifrågasatta bestämmelsen komma att sakna all betydelse.

I betraktande af hvad som blifvit anfördt och då ostridigt torde vara,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande Li:o 18.

att redan genom de bestämmelser, som det remitterade förslaget innehölle,

afsevärda fördelar skulle vinnas, hade departementschefen ansett hvad högsta

domstolen uti ifrågavarande hänseende erinrat icke böra föranleda någon

ändring i förslaget.

Lagutskottet, till hvilket den kungi. propositionen af Riksdagen öfverlämnades,

yttrade i afgifvet utlåtande, att utskottet ej hade någon erinran

att framställa mot förslaget att af domstol ålagdt frihetsstraff af disciplinär

natur skulle beträffande verkställighet före besvärstidens utgång likställas

med fängelsestraff och viss tids straffarbete, att beträffande förslaget att

nöjdförklaring skulle kunna med laga verkan afgifvas, äfven när aen

dömde icke hölles häktad, de af chefen för justitiedepartementet till stöd

för detta förslag anförda skäl syntes utskottet mycket afsevärda, och att,

långt ifrån det utskottet skulle hysa några betänkligheter mot att biträda

den genom propositionen föreslagna utsträckning af rätten att efter nöjdförklaring

få börja undergå straff före besvärstidens utgång, utskottet

tvärtom funnit det kunna ifrågasättas, huruvida förslaget i tillräckligt

hög grad tillgodosåge behofvet af vidgade bestämmelser härutinnan, eller

om icke åt en afgifven nöjdförklaring borde beredas sådan verkan äfven

under andra förhållanden än de i propositionen angifna.

Sedan utskottet därefter i utlåtandet redogjort för ofvan omförmälta,

inom högsta domstolen mot lagförslaget framställda anmärkning samt

erinrat, hurusom chefen för justitiedepartementet på anförda grunder funnit

hvad högsta domstolen anmärkt icke böra föranleda någon ändring i förslaget,

yttrade utskottet vidare:

»Såsom jämväl departementschefen medgifvit, skulle emellertid införandet

af en bestämmelse, att den dömde vore berättigad att med laga

verkan förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande myndighet

icke vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af utslaget utan

allenast ett bevis om målets utgång, otvifvelaktigt under vissa förutsättningar

kunna blifva till väsentlig förmån för de dömde och i synnerhet

för de icke häktade. Lika obestridligt torde äfven vara, att^ett sådant

stadgande skulle i fråga om den senare kategorien af dömde mången gång

underlätta myndigheternas befattning med straffets utkräfvande. Ju längre

tid som förflöte, innan verkställigheten af straffet finge påbörjas, desto

mindre sannolikhet förefunnes, att den dömde skulle själfmant anmäla sig

till detsammas undergående, och ofta torde påföljden af dröjsmålet blifva,

att han lämnade orten, samt att det sedermera blefve förenadt med betydligt

ökad svårighet och kostnad att befordra honom till straff.

Utskottet, som af sålunda angifna skäl ansåge högsta domstolens berörda

uttalande synnerligen beaktansvärdt, hade ej heller kunnat finna,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande ld:o 18.

att några afgörande betänkligheter mötte mot meddelande af den ifrågavarande

bestämmelsen. Visserligen borde den dömde, innan det kunde

tillåtas honom att afgifva nöjdförklaring, hafva tillfälle att om utslagets

innebörd taga närmare och säkrare kännedom, än som vore möjligt vid

detsammas muntliga afkunnande, och borde han därför erhålla skriftlig

uppgift om det ådömda straffet och hvad i öfrigt genom utslaget blifvit

honom ålagdt. Däremot vore det enligt utskottets mening att gå allt för

långt, om såsom förutsättning för nöjdförklarings upptagande kräfdes, att

den dömde genom tillgång till fullständigt utslag skulle hafva haft möjlighet

att få kunskap om den bevisning, som legat till grund för utslaget,

och de skäl, som i öfrigt varit bestämmande för domstolens beslut. Bortsedt

ifrån att äfven utslaget härutinnan mången gång icke kunde lämna

full klarhet, utan konsekvensen af en sådan uppfattning måhända skulle

vara, att den dömde före nöjdförklaringen borde beredas tillfälle att taga

del jämväl af protokollen, kunde det nämligen antagas, att den dömdes

kännedom i dessa senare hänseenden i regel icke ägde någon vidare betydelse

för hans beslut att afgifva eller icke afgifva nöjdförklaring. Medvetandet

af skuld eller oskuld samt omdömet angående det ådömda straffets

billighet i förhållande till förseelsen torde härvid vara de afgörande

momenten. Det skulle ju dessutom alltid stå den dömde fritt att afvakta

ankomsten af utslaget, innan han beslöte sig i fråga om nöjdförklaringen;

och om han ansåge fullständigare upplysning önskvärd eller eljest funne

anledning till tvekan, skulle han säkerligen icke underlåta att begagna sig

häraf. Äfven om nöjdförklaring finge grundas på ett bevis af det innehåll,

som ofvan angifvits, syntes det alltså icke behöfva befaras, att dylik

förklaring skulle afgifvas i förhastande och utan verkligt skäl. Ej heller

borde det för domaren eller domstolen medföra allt för stora svårigheter

att omedelbart meddela sådana bevis, då den redogörelse för domskälen,

hvilken vid uppsättande af fullständigt utslag väl i allmänhet kräfde det

svåraste och mest tidsödande arbetet, icke skulle ingå i bevisen, utan desamma

endast behöfde innehålla faktiska uppgifter, affattade med största

möjliga korthet. Sannolikt skulle ock besväret härmed kunna underlättas

genom utfärdande af blanketter, å hvilka erforderliga uppgifter finge efter

fastställda formulär ifyllas.

Ett sådant tillvägagångssätt som det af högsta domstolen förordade

vore för öfrigt redan nu icke främmande för rättstillämpningen och torde,

hvad häktade personer anginge, ej heller vara uteslutet af gällande bestämmelser.

Att nöjdförklaring icke skulle kunna med laga verkan afgifvas,

innan utslaget kommit den myndighet till banda, som skulle verkställa

det ådömda straffet, hade nämligen hittills icke varit uttryckligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

9

föreskrifvet och, äfven om nuvarande stadganden i allmänhet så tolkats,

hade dock äfven en motsatt tillämpning på åtskilliga orter förekommit,

utan att, såvidt utskottet hade sig bekant, några olägenheter däraf försports.

Mot förevarande förslag hade vidare anförts, att, därest två samma

sak afseende handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset,

skulle å olika tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas, att skiljaktighet

dem emellan någon gång skulle visa sig. Det syntes dock ej

böra ifrågasättas, att en myndighets å tjänstens vägnar afgifna expeditioner

om samma sak behöfde blifva olika. Erfarenheten från öfverståthållareämbetet,

där ett sådant förfarande som det föreslagna länge tillämpats,

hade ej heller gifvit stöd åt en sådan farhåga. Lika litet syntes något

viktigare skäl mot införande af berörda bestämmelse ligga däri, att densamma

vid landtdomstolarna i fråga om häktade personer oftast skulle

komma att sakna betydelse. Såsom departementschefen erinrat, meddelade

nämligen häradsrätterna i mål, som ej afsåge häktad person, i allmänhet

icke utslag samma dag målet handlades, utan först vid nästa sammanträde

eller vid tingets afslutande; och hölles i sådan händelse utslaget regelmässigt

tillgängligt omedelbart efter dess afkunnande. Härmed torde

emellertid förfaras olika vid olika domstolar; och i alla händelser återstode

ett stort antal fall, i hvilka bestämmelsen skulle äga tillämpning.

Då utskottet alltså ansett öfvervägande skäl tala för en bestämmelse

i ofvan angifvet syfte, hade utskottet af sådan anledning underkastat förslaget

omarbetning i vissa hänseenden.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört och med hänsyn till anmärkningar,

som i andra afseenden blifvit af utskottet framställda emot

förslaget, hemställde utskottet, att Riksdagen, med förklarande att ifrågavarande

proposition icke kunde i oförändradt skick antagas, måtte för

sin del antaga ett af utskottet i enlighet med dess i utlåtandet uttalade

uppfattning upprättadt förslag till lag angående verkställighet i vissa fall

af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag.

Utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren, hvaremot Andra

Kammaren afslog såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts i ärendet

gjorda framställning. Frågan hade sålunda för den riksdagen förfallit.

Under den diskussion, som i Andra Kammaren föregick fattandet af

nämnda beslut, gjordes ej någon invändning mot den af Kungl. Maj:t och

lagutskottet föreslagna utsträckningen af rätten för till viss tids frihetsstraff

dömda personer att få börja aftjena detsamma, innan utslaget vunnit

laga kraft. De anmärkningar, som framställdes, gällde samtliga vissa detaljbestämmelser

i den kungl. propositionen och i utskottets förslag. Det

Bill. till Kiksd. Prat. 1905. 7 Sami. 15 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

beslut, hvarigenom Andra Kammaren afslog 1 § i lagutskottets förslag och

Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, fattades med knapp majoritet,

94 röster mot 90.

Härefter yttrar justitieombudsmannen:

»Förestående redogörelse torde utvisa, att vid ifrågavarande ärendes

behandling å alla håll ridt en enhällig mening därom, att den för närvararande

i förordningen af den 30 maj 1873 åt personer, som blifvit

dömda till straffarbete på viss tid eller till fängelse samt skola hållas

häktade i afbidan på att det öfver dem fällda utslag vinner laga kraft

medgifna rättighet att efter afgifven nöjdförklaring få, innan utslaget

vunnit laga kraft, börja aftjäna det ådömda straffet, bör, på sätt i den af

Kungl. Maj:t till 1902 års Riksdag aflåtna proposition föreslagits, utsträckas

ej mindre till dem, som af domstol dömts till arreststraff, än äfven till

dem, som dömts till straffarbete på viss tid eller till fängelse, utan att

de skola i afbidan på att utslaget vinner laga kraft hållas häktade. Vikten

af de till stöd för denna reform anförda grunder har jämte nyss berörda

förhållande för mig utgjort anledning till att söka få frågan ånyo upp på

dagordningen, under förhoppning om att, då nu någon tid förflutit från

det ämnet senast var föremål för statsmakternas pröfning och uppfattningarna

af frågan sålunda haft tillfälle att ytterligare mogna, de meningsskiljaktigheter,

som hittills varit rådande med afseende å vissa detaljer af

ämnet, skola kunna förlikas.

Dock torde det härvid enligt min mening böra tagas under öfvervägande,

huruvida icke åt reformen må gifvas än större omfattning än

som vid 1902 års riksdag varit af Kungl. Maj:t föreslaget. Öfvervägande

skäl synas mig tala för den uppfattningen, att ett bötesstraff bör utan

hinder däraf, att det utslag, hvarigenom straffet blifvit ådömdt, ej vunnit

laga kraft, kunna verkställas under samma villkor och förutsättningar som

ett ådömdt frihetsstraff på viss tid.

Denna fråga var ock vid sakens föregående behandling föremål för

uppmärksamhet. Då det af Kungl. Maj:t vid 1902 års riksdag framlagda

förslaget granskades af högsta domstolen, yttrade nämligen en af domstolens

ledamöter i detta afseende följande:

»Dessa skäl» (de skäl, som för den föreslagna lagstiftningsåtgärden framhållits)

»synas mig leda längre än förslaget velat gå och tala för en snabbare

verkställighet äfven af de till antalet ojämförligt öfvervägande straffen,

nämligen bötesstraffen. Såsom af chefen för justitiedepartementet erinrats,

fanns i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som ligger till grund för

1873 års förordning, upptagen en föreskrift därom, att, bestraffning — således

äfven bötesstraff — som ådömts icke häktad person, finge utan af
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

bidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet, därest såväl den dömde

som åklagare och målsägande förklarat sig nöjda med utslaget Sedan

förslaget granskats af högsta domstolen, blef nämnda stadgande ur förslaget

uteslutet såsom saknande stöd af den grund, hvarpå förslaget i

öfrigt hvilade, nämligen omsorgen att såvidt möjligt förkorta fångars

häktningstid och därigenom äfven minska statens kostnad för deras underhåll.

Då emmellertid saken i nu föreliggande förslag setts ur en vidare

synpunkt, borde, enligt min åsikt, uppmärksamheten riktats jämväl på

bötesstraffen. Det är ett kändt och mycket öfverklagadt förhållande, att

en stor mängd af dessa straff aldrig komma till verkställighet till följd

af omöjligheten att anträffa de dömde. Detta gäller i all synnerhet böter

för förseelser mot polisföreskrifter i städerna med deras rörliga befolkning.

Den af chefen för justitiedepartementet omförrnälta, ganska utbredda praxis

att vid sidan af eller rättare mot lagen verkställa icke laga kraft ägande

utslag i brottmål torde äfven få anses visa, att ett verkligt behof af ändrad

lagstiftning härutinnan förefinnes. På grund häraf tillstyrker jag, att i

förslaget intagas bestämmelser därom, att äfven bötesstraff må få gå i

verkställighet efter nöjdförklaring af den dömde, oberoende af åklagares

eller målsägandes besvär, eller åtminstone att dessa straff få verkställas,

så snart den dömde samt åklagare och målsägande förklarat sig med

utslaget nöjde.»

Denna hemställan vann icke beaktande i Kungl Maj:ts proposition.

Såsom skäl härför anförde chefen för justitiedepartementet, att frågan om

skyndsamt verkställande af bötesstraff uppenbarligen vore af betydelse

endast för det fall, att den dömde i brist af tillgång till böternas fulla

gäldande skulle undergå det däremot svarande förvandlingsstraff; att detta

emellertid tydligen icke kunde ske med mindre i behörig ordning blifvit

utrönt, att den dömde ej vore i stånd att betala böterna, samt att med

hänsyn härtill ett stadgande, som medgåfve böters afdånande, innan utslaget

vunnit laga kraft, i de flesta fall torde komma att sakna tillämpning.

Lagutskottet vid 1902 års riksdag synes jämväl hafva delat den uppfattning,

som af den nyss omförmälde ledamoten af högsta domstolen uttalats.

Uti ofvan berörda utlåtande yttrade nämligen utskottet, att den

uppfattningen icke varit för utskottet främmande, att den föreslagna lagstiftningen

sannolikt skulle ganska väsentligt vinna i betydelse, om, såsom

vid förslagets behandling i högsta domstolen af en ledamot därstädes förordats,

det medgåfves, att äfven fängelsestraff, som utgjorde förvandlingsstraff

för ådöinda böter, finge efter nöjdförklaring omedelbart gå i verkställighet;

nyttan och lämpligheten af en sådan bestämmelse vore emellertid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

ej oomtvistade, och, oafsedt huru därmed förhölle sig, torde i allt fall skälig

anledning icke finnas att ställa de nu föreslagna lagändringarna i beroende

däraf, att en dylik ytterligare utvidgning af gällande föreskrifter samtidigt

blefve genomförd.

Samma skäl, som blifvit anförda för tillerkännande åt icke häktade,

till frihetsstraff på viss tid dömda personer af den rättighet, 1873 års förordning

tillägger häktade, till sådant1 straff dömda personer, synas mig

äfven kunna åberopas till stöd för berörda rättighets utsträckande till dem,

som blifvit dömda till bötesstraff. Äfven här torde det gälla, att det allmänna

äger omedelbart intresse i aflägsnandet af hinder, uppehåll och

svårigheter vid straffverkställigheten, och att den dömde bör erhålla tillfälle

att så snart som möjligt få aftjäna det af honom förskyllda straffet.

Icke minst med afseende å de till bötesstraff dömda torde kunna åberopas

det skälet, att vidkommande de talrika brottslingar, som sakna stadig bostad,

det är med stora svårigheter förenad! att verkställa straffdomar, då

de dömda äro på fri fot och med verkställigheten dröjes, tills besvärstiden

förlupit, och att särskild! de personer, som intill domen hållits häktade,

men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen blifvit nödsakade

att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända till

hemorten eller ock genom löst arbete under förhållanden, som gifva anledning

till nya förbrytelser, uppehålla sig å platsen. Man torde härvid i

all synnerhet hafva att tänka på den stora mängd vid underrätterna i

städerna årligen förekommande mål, däri lösa personer fällas till böter för

mindre förbrytelser mot allmänna strafflagen eller för förseelser mot polisförfattningarna,

och af hvilka mål allenast eu högst obetydlig del fullföljas

till högre rätt. *

Klagomål hafva jämväl blifvit hos mig anförda öfver de svårigheter,

som i många fall äro förenade med att bringa utslag i dylika mål till

verkställighet. Synnerligen ofta inträffar det nämligen, att den dömde vid

den tid, då utslaget vunnit laga kraft, lämnat orten, där förbrytelsen af

honom begåtts, och det gäller då att genom korrespondens med olika myndigheter

söka utröna hans vistelseort. I särdeles många fall kan denna

korrespondens blifva, högst besvärlig och tidsödande, och esomoftast inträffar

det, att densamma ändock ej leder till målet, den dömdes anträffande.

Dessa besvärligheter och vidlyftigheter jämte intresset för att ådörnda

straff också blifva befordrade till verkställighet hafva å några orter inom

landet föranledt myndigheterna att införa den praxis att, då en till böter

dömd person förklarat sig icke ämna anföra besvär emot utslaget samt

jämväl åklagaren förklarat sig därmed åtnöjas, låta utslaget gå i verkställighet

utan afvaktan på besvärstidens utgång.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

En af fördelarne med den af mig nu förordade lagändringen skulle

således blifva att berörda praxis, hvilken måste anses såsom stridande emot

nu gällande lag, blefve legaliserad.

Vidkommande den mycket omtvistade frågan, huruvida för en nöjdförklarings

laga verkan bör fordras, att myndigheten, inför hvilken förklaringen

afgifves, är i besittning af det utslag, hvarigenom bestraffningen

ådömts, eller huruvida för sådan verkan det bör vara tillräckligt, att allenast

ett bevis från domstolen eller domaren om utslagets innehåll kommit

myndigheten till hända, så torde det vara obestridligt, att, så länge man

ej anser sig kunna förplikta underrätterna att hålla sina utslag, skriftligen

affattade, tillgängliga för parterna samtidigt med deras afkunnande, den

nu ifrågasatta lagändringen alltid kommer att uti en mängd fall ej medföra

de därmed afsedda fördelarne, för så vidt som det förra alternativet

vinner godkännande. Ur denna synpunkt vore det därför högst önskvärdt,

att såsom villkor för en nöjdförklarings laga verkan stadgades, att den

myndighet, som upptager förklaringen, ej behöfver vara i besittning af

mera än ett bevis af nyss antydda beskaffenhet. Och det torde ej möta

hinder, att såsom lagutskottet vid 1902 års riksdag också ifrågasatt, ålägga

domstolarne eller domarne att omedelbart efter utslagens afkunnande meddela

dylika bevis.

För min del är jag ock af den öfvertygelsen, att de betänkligheter

man å åtskilliga håll hyst mot ett stadgande af senast omförmälta art böra

kunna öfvervinnas.

För bevis af ifrågavarande beskaffenhet kunna formulär fastställas och

sålunda föreskrifter meddelas om hvilka uppgifter böra i bevisen lämnas.

Härigenom kunna ju garantier vinnas för att bevisen erhålla nödig fullständighet,

och på detta sätt torde, enligt min tanke, kunna häfvas de

betänkligheter, som grunda sig på farhåga för, att den dömde vid nöjdförklaringens

afgifvande skulle sakna tillräckligt material för bedömande

af, huruvida han bör vara med utslaget nöjd, och sålunda förledas att i

förhastande afgifva en dylik förklaring.

De betänkligheter uti ifrågavarande afseende, som man hämtat från

möjligheten, att bevisen skola kunna blifva felaktiga, kan jag på intet vis

dela. Det synes mig ej förefinnas någon giltig anledning att antaga, att

bevisen skola löpa större fara att blifva oriktigt affattade än själfva utslagen.

Vederbörande bevisutgifvare komma att vid bevisens affattande

vara medvetna af bevisens vikt och betydelse, och detta förhållande kommer

otvifvelaktigt att för vederbörande utgöra en särskild anmaning att

vid utfärdandet af bevisen gå till väga med den största omsorg och noggrannhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Beträffande frågan om hvilka myndigheter må äga behörighet att upptaga

en nöjdförklaring anser jag, i likhet med hvad i förut omförmälta

lagutskottsbetänkande blifvit yttradt, det vara önskvärdt, att kompetensen

till dylika förklaringars mottagande af ej häktade personer göres något

vidsträcktare än som af Kungl. Maj:t blifvit föreslaget. Något hinder för

att en nöjdförklaring af en icke häktad person skulle kunna upptagas

t. ex. af en tillsyningsman för ett kronohäkte synes mig ej förefinnas.»

I den del, justitieombudsmannens hemställan afser verkställighet af

sådant icke laga kraft ägande utslag, därigenom någon blifvit dömd till

frihetsstraff'' på viss tid, tillåter sig, utskottet åberopa ofvan intagna yttrande,

som utskottet vid 1902 års riksdag i ämnet afgaf, med hänvisning

till det särskilda lagförslag utskottet vid samma tillfälle förordade. I

samband härmed vill utskottet fästa uppmärksamheten på eu praxis, hvilken

vid sidan af lagen af det praktiska lifvets kraf tvingat sig fram i Stockholm.

Där lärer nämligen sedan flera år tillbaka praktiseras, att sedan

genom utslag af rådhusrätten häktad person blifvit fälld till urbota straff,

men icke ansetts kunna längre i häkte hållas, en s. k. promemoria, innefattande

en summarisk redogörelse för utslaget, undertecknad af de medlemmar

af domstolen, som i målet dömt, omedelbart af rådhusrätten öfversändes

till öfverståthållareämbetet, hvilket ämbete, i händelse åklagare och

målsägande å promemorian tecknat förklaring, att de äro med! utslaget

nöjde, delgifver den fällde, innan han ur häktet frigifves, samma promemoria

och, om jämväl den dömde förklarar sig nöjd, genast om straffets

verkställighet förordnar.

Hvad därefter angår sådana icke laga kraft ägande utslag, hvarigenom

endast bötesstraff ådömts, innebär frågan om dessas verkställande, såsom

justitieombudsmannen omnämnt, icke en nyhet. Och samma skäl, som

tala för ett utsträckande af verkställigheten i fråga om utslag, hvarigenom

frihetsstraff på viss tid ådömts, torde äfven här äga en viss tillämplighet.

Det må jämväl framhållas, att redan gällande lag i vissa fall medgifver

en mer eller mindre fullständig verkställighet af icke laga kraft ägande

bötesutslag, i hvilket afseende hänvisas till 6 § i lag om hvad iakttagas

skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken

af den 14 juni 1901, till kungl. förordningen den 13 februari

1776, § 14, där det stadgas, att öfverståthållareämbetets utslag i polismål

genast må gå i fullbordan, oaktadt besvär anföras, samt till kungl. för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets UtMtende N:o. 18.

15

ordningen angående förändrade föreskrifter i afseende på fullföljden äf

polismål den 30 april 1844 § 2. I åtskilliga städer lär det ock vara

brukligt, att då en person ådömts böter och såväl denne som åklagaren

och målsäganden med utslaget förklarar sig nöjd samt den bötfällde

befinnes sakna tillgång till böternas fulla gäldande, utslaget eller ett blott

bevis därom i och för verkställighet omedelbart sändes till vederbörande

myndighet, hvilken genast om förvandlingen och straffets verkställighet

förordnar.

Om än vägande skäl synas tala för en utsträckt verkställighet äfven

af icke laga kraft ägande utslag, hvarigenom böter ådömts, anser dock

utskottet, att frågan därom tarfvar en grundligare utredning än som hittills

kommit densamma till del. Endast genom en sådan blir man i tillfälle

att uppmärksamma de fall, där en verkställighet möjligen skulle innebära

ett ökadt lidande för den bötfällde eller ett förminskande af det

slutligen ådömda straffets effektivitet. Antag t. ex. att en person fällts

till böter, till hvilkas fulla gäldande han äger tillgång, samt att efter det

detta utslag verkställts, högre rätt efter besvär af åklagare eller målsägande

dömer honom till fängelse. Få de erlagda böterna icke afräknas på

fängelsestraffet, utan den skedda verkställigheten blott återgår, erhåller

den sakfällde ingen ekvivalent för det lidande, hvaraf han genom verkställigheten

träffats. Därest åter böterna efter förvandling afräknas från

det ådömda fängelsestraffet, kommer den sakfällde ifrån en del af det

väsentligen strängare frihetsstraffet därigenom, att han varit i den ekonomiska

ställning, att han kunnat betala böterna. Dylika svårigheter

kunna möjligen böra föranleda därtill, att i fråga om icke laga kraft vunnet

utslag, därigenom böter ådömts, verkställigheten göres beroende af att

icke blott den bötfällde, Utan äfven motparten förklarat sig nöjd med

utslaget.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af justititieombudsmannens

förevarande framställning, ville i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t låta utreda,

under hvilka villkor utslag, därigenom någon blifvit

dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff,

och hvilket ej underställts högre rätts pröfning, må

kunna, utan hinder af att det ej vunnit laga kraft, befordras

till verkställighet, samt låta utarbeta och för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets ''Utlåtande JSr:o 18.

Riksdagen framlägga det förslag till lag, hvartill denna

utredning kan finnas gifva anledning.

Stockholm den 14 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Zetterstrand, som med afseende å första punkten af utskottets

motivering begärt få antecknadt, att han uti sagda punkt velat åberopa

hvad vid 1902 års riksdag af honom i ämnet anförts; samt

af herr Lindhagen, som med afseende å utskottets motivering anfört:

»Sista stycket i utskottets motivering har jag ansett endast bort innehålla

ett allmänt uttalande, att verkställighet af icke kraftägande bötesutslag

måhända kräfde särskilda bestämmelser, som det dock i frågans

outredda skick i denna del vore svårt att nu öfverskåda. Utskottet borde

ej enligt min mening här inlåtit sig på detaljer, hvilka utskottets samtliga

ledamöter endast varit i tillfälle att ytligt bedöma och hvarom därför

stridiga föreställningar framkommo inom utskottet.

Enligt min föreställning rör sig förevarande fråga om en definitiv

verkställighet, innan utslaget vunnit laga kraft, af straff, hvilka skola

aftjänas med frihetens förlust, eller med andra ord af straffarbete, fängelse,

disciplinstraff äfvensom böter, när de skola förvandlas i fängelse. I dessa

fall kan på den dömdes begäran utslaget gå i slutlig verkställighet, äfven

om straffet höjes i anledning af motpartens besvär, därför att alla slag

af frihetsstraff kunna enligt lagens bestämmelse ekvivaleras emot hvar
CD

CJ

andra samt följaktligen hänsyn tagas till en redan undergången bestraffning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lågutskottets Utlåtande N:o lä.

17

Däremot berör förevarande ärende icke den i vissa fall medgifna

provisoriska verkställighet af icke laga kraftvunnet utslag, hvarigenom

någon dömts att utgifva egendom, och således icke heller verkställighet

åt bötesutslag, då böterna kunna erläggas af den bötfällde. 1 dylika fall

plägar med gifven verkställighet ej blifva definitiv utan återgår, om utslaget

ändras. 1 fråga om böter eller viten ådömda af hofrätt finnes redan

stadgadt, att utmätning af hvad dömdt blifvit skall verkställas, ändå att

ändring i utslaget sökes; dock att utmätning ej må ske förr än utslaget

vunnit laga kraft, där den sakfällde styrker, att han nedsatt beloppet hos

Konungens befallningshafvande. En liknande bestämmelse kan ju äfven,

om man så vill, gifvas för böter eller viten ådömda af underrätt. Men

detta är en annan slags lagstiftning än den, hvarom nu är fråga.

Man skulle ju här äfven kunna inlåta sig på den för oss okända form

af lagstiftning, hvarom utskottet gör antydan, nämligen att medgifva ett

bötesutslags verkställighet, då icke blott den tilltalade utan äfven alla,

som fört eller kunna föra talan i målet, förklarat sig nöjda med utslaget.

Då kan visserligen verkställigheten också blifva definitiv. Men i själfva

verket är det oegentligt att i dylikt fall tala om verkställighet af icke

laga kraftvunnet utslag. Man inför i stället bestämmelser, hvarigenom

ett utslag kan vinna laga kraft före den i allmänhet bestämda tiden.

En sådan lagstiftning måste nämligen innehålla, att äfven kärandeparten,

som förklarat sig nöjd med utslaget, därmed afhändt sig rätt att fullfölja

talan.

Något behof att införa en sådan nyhet torde ej föreligga för det fall,

att böterna erläggas, lika litet som i fråga om andra utslag, hvarigenom

någon ålagts utgifva penningar eller annan egendom. Afstår man från

denna nyhet, bortfaller äfven det af utskottet framhållna äfventyret, att

en person, som på egen begäran erlägger böterna, skulle tillskyndas ett

lidande genom att utslaget ändras och verkställigheten förty återgår. I

och för sig synes för öfrigt detta utskottets hänsynstagande innefatta eu

finkänslighet, som saknar motstycke i vår lagstiftning.

I de fall åter, att böterna skola aftjänas med fängelse, finnes väl ingen

anledning att betaga den bötfällde och det allmänna förmånen af straffets

omedelbara verkställighet, för den händelse åklagare eller målsägande skulle

anföra besvär, eller vägra afgifva nöjdförklaring eller ej kunna utan svårighet

för sadant ändamål anträffas, öfverståthållareämbetet, som enligt de

af utskottet åberopade författningar får verkställa äfven icke laga kraftvunnet

bötesutslag i polismål, lärer därför låta bötfälld person omedelbart

börja aftjäna straffet utan att upptaga nöjdförklaring af åklagaren. 1 de

Bill. till Riksd. Prof. 1005. 7 Sami. 15 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets tillåtande N:o 18.

fall åter där, såsom äfven utskottet omnämner, man af praktiska skäl plägat

på sidan af all lag låta bötesbestraffning omedelbart aftjänas, har man

endast af naturlig försiktighet i anledning af bristen på lagbestämmelser

plägat upptaga nöjdförklaring af åklagare.

Med det nu sagda har jag som sagdt velat framhålla, att utskottet

ej hort inlåta sig på några detaljer i fråga om bötesstraffet. Jag föreställer

mig nämligen, att utskottet därvid råkat att i denna sak oriktigt sammanblanda

utslag, som föranleda ett frihetsstraff, och sådana, som medföra

utgifvande af egendom, utslag, som skola definitivt gå i fullbordan och

sådana, hvilka endast föranleda en provisorisk verkställighet, samt utslag,

som icke vunnit laga kraft, och sådana, hvilka ej skulle få af någon öfverklagas,

därför att alla rättsägande förklarat sig nöjda.

Stockholm, Ivar Ilaeggströms Boktryckeri A. B., 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1905:45 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dess justitieombudsmans framställning angående förändrad lagstiftning rörande verkställighet af icke laga kraft ägande s. 1 i texten