Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande No 63

1905-04-28 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1905:63, Lagutskottets Utlåtande No 63

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 63,

1

N:o 63.

Ank, till Riksd. kansli den 29 april 1905, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af

förslag till lag om försäkringsaftal.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren

af herr M. /''. Nyström väckt motion, n:o 93, af följande lydelse:

»Vid 1903 års riksdag hemställde jag i motionen n:o 174, att i den

då under behandling varande försäkringslagen måtte inrymmas en bestämmelse

om att lifförsäkringstagaren, som af en eller annan orsak uraktlåter

att fortsätta med sina premieinbetalningar, måtte tillerkännas rätt att återfå

den del af de erlagda premierna, som nu i form af annullationsvinster

tillfalla lifförsäkringsanstalterna. Denna motion afslogs af Riksdagen på

den grund, att en dylik bestämmelse ansågs ej hafva sin plats i det då

föreliggande lagförslaget, som närmast afsåg den allmänrättsliga sidan af

försäkringsväsendet, under det att de förhållanden, som uppstå mellan försäkringsgifvare

och försäkringstagare, resp. ömsesidiga rättigheter och skyldigheter,

borde regleras genom en särskild lag. Jag nämnde äfven i

motionen, att en dylik lag om försäkringsaftal var under utarbetande i

Tyskland.

Detta (i Reichs-Justizamt utarbetade) lagförslag föreligger nu färdigt

jämte motiven för detsamma, och redan i inledningen betonas, att en

sådan lag utgör ett nödvändigt komplement till deri nya tyska försäkringslagen

af den 12 maj 1901, dels därför att det till en genomarbetad enhet

sammanfört de privaträttsliga bestämmelser, som hittills finnas spridda i de

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Samt. 52 Höft. (N:o 63).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

olika tyska staternas författningar, dels ock framför allt därför att det

reglerar rättsförhållanden, hvilka framvuxit ur eu långvarig praxis, men

som tillämpats olika och i många fall godtyckligt.

Att en lag om försäkringsaftal är nödvändig äfven för Sverige, framhölls

med styrka under debatten om försäkringslagen år 1903 i Andra

Kammaren, och det ligger för öfrig! i sakens natur, att saken ej kan

alltför länge uppskjutas, i synnerhet med den utveckling, som särskild!

lilförsäkringsrörelsen i vårt land tagit, och i hvilken försäkringsgren kontrakten

äro afsedda att gälla under ett stort antal år, ofta för ett helt lif.

»Vid afslutandet af en försäkring är», säges det i motionen till det tyska

förslaget, »den försäkrade i allmänhet den svagare parten; särskild! står

lian i regel efter försäkragsgifvaren i affärserfarenhet, och han är därför

ofta oförmögen att i rätt tid vidtaga åtgärder för att skydda sina intressen

gentemot orättfärdiga öfvergrepp från den andres sida.» Dessa ord äga

sin tillämpning äfven hos oss, och lagstiftningen, som har till uppgift att

skydda den svagare partens rätt, får ej lämna dem obeaktade. Det tyska

förslaget, som i regel utgår därifrån, att försäkringsförhållandet i första

rummet bestämmes af den mellan parterna träffade öfverenskommelsen

och att de lagliga föreskrifterna komma till användning endast i det fall,

att sådan öfverenskommelse i något afseende ej träffats, har därför, där

det synts nödvändigt för att skydda den försäkrades viktigare intressen,

utrustat sina föreskrifter med tvingande kraft. Belysande härutinnan äro

bestämmelserna rörande försummade premieinbetalningar. Jag visade i

den förut nämnda motionen, att lifförsäkringsanstalterna vore i tillfälle att

göra betydande vinster på försäkringar, som upphört på den grund, att

de försäkrade ej mäktat fullfölja premieinbetalningarna, och att antalet af

sådana förfallna försäkringar under åren 1900 och 1901 utgjorde 21,236

stycken, representerande eu försäkringssumma af 48,698,677 kronor, samt

omnämnde sannolikheten af att en god del af de för dessa försäkringar

erlagda premier ingått i bolagens kassor såsom annullationsvinster, hvarom

dock ingenting nämnes i de officiella rapporterna.

Att dessa vinster äro oberättigade i fråga om den del häraf, som ej

bör tilläggas försäkringsfonden, ligger i sakens natur, och det erkännes

äfven öppet af en del lifförsäkringsanstalter, som utlämna fripoliser, sedan

försäkringen varit gällande i vissa år, i regel minst tre eller fem. Alla

lära dock icke göra det.

Såsom en märklig ojämnhet i den nu rådande praxis må antecknas,

att af de lifförsäkringsbolag, som vid annullationer af en lifförsäkring till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

3

goclose försäkringstagarens intressen, några tillställa honom återköps- eller

fribrefsvärde utan någon åtgärd från hans sida, under det att andra fordra

ansökan om utfående af värdet. Bestämmelsen härom undgår — efter

hvad jag från försäkringshåll hört — ofta försäkringstagaren, och han går

sålunda förlustig en rätt, som är honom tillförsäkrad, men som i följd af

bristande lagbestämmelser nu opåtaldt kan undanhållas honom. I det

tyska lagförslaget är skyldigheten ovillkorlig. I § 164 heter det: »Aro

premier betalda för en tidrymd af minst tre år, så gälla föreskrifterna i

§§ 165—168», och enligt dessa paragrafer kan den försäkrade när som

helst i utbyte mot sin försäkring fordra eu premiefri försäkring, gällande

från slutet af den löpande försäkringsperioden (ett år), hvarjämte äfven

stadgas, att vid utbytet samma tariff skall följas, som legat till grund för

det ursprungliga aftalet. Jämväl i fall af uraktlåten premieinbetalning

eller då försäkringsgifvaren uppsäger försäkringen, är han enligt dessa §§

skyldig att lämna fripolis.

Enbart nu omnämnda otillbörliga annullationsvinster, som i de flesta

fall uttagas af medellösa försäkrade, synas mig till fullo motivera en framställning

från Biksdsgens sida om utarbetande af en lag om försäkringsaftal,

men det finns dessutom många andra skäl, som kraftigt tala för en

sådan.

I §§ 49 och 100 i lagen om försäkringsrörelse af den 24 juli 1903

talas om försäkringsbref och hvad det skall innehålla, men där stål'' ingenstädes

föreskrifvet, att försäkringsbolagen äro ovillkorligen skyldiga att

utfärda sådana. Ehuruväl i detta fall eu tillfredsställande praxis utbildat

sig, torde dock det riktiga vara, att denna praxis lagfästes. Ännu viktigare

torde vara, att trygghet finnes för att den försäkrade medgifves en

viss tid, inom hvilken han har rätt att framställa anmärkningar mot bestämmelserna

i försäkringsbrefvet, något som skulle i lika hög grad gagna

försäkringsgifvaren, i det att efter denna tids förlopp inga tvister rörande

aftalets bestämmelser skulle kunna uppstå. Af betydelse äro äfven frågorna,

huruvida försäkringsbref skall utfärdas till viss man eller till innehafvaren;

huru förfaras skall, om försäkringsbref förkommit; rättigheten

för den försäkrade att erhålla afskrift af ett förloradt försäkringsbref;

samt den synnerligen viktiga frågan, hvem det rätteligen tillkommer att

lyfta försäkringssumman, en fråga, som föranledt många rättstvister. Särskildt

kan och har detta inträffat i sådana fall, då ett på innehafvaren

utställdt lifförsäkringsbref lämnats såsom hypotek till en borgenär och

sterbhuset vid dennes frånfälle gör anspråk på hela värdet af försäkrings
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

brefvet. En lag om försäkringsaftal bör kunna i hög grad inskränka af

dylika anledningar förda rättegångar.

Det torde vara öfverflödigt att ingå på alla de fall, då en lag om

försäkringsaftal skulle kunna på förhand ordna rättsförhållandena i afsikt

att förebygga konflikter eller, där sådana uppstå, verka till skydd för den

förorättade eller svagare parten. Det bör vara nog att erinra om de konflikter,

som kunna uppstå i följd af uraktlåtenhet att vid en försäkrings

afslutande uppgifva alla de omständigheter, som kunna inverka på riskens

storlek eller eventuella ökning under försäkringstiden; om skyldigheten

för den försäkrade eller hans rättsinnehafvare att vid inträffande försäkringsfall

genast underrätta försäkringsgifvaren; om försäkringsagenter och

deras skyldigheter och befogenheter, hvarom ingenting säges i lagen om

försäkringsrörelse af den 24 juli 1903, men h vilket kapitel synes vara af

synnerligt stor allmän betydelse. Eörande nödvändigheten att i lagen om

försäkringsaftal inrymma bestämmelser i sist nämnda hänseende yttras i

motiveringen till det tyska lagförslaget, att försäkringsgifvarens och allmänhetens

åskådningar och intressen i fråga om försäkringsagenternas

ställning vidt skilja sig från hvarandra. Under det att allmänheten i de

flesta fall hyser den uppfattningen, att agenterna i vidsträcktaste mening

representera försäkringsgifvaren, och att denne alltså har att ansvara för

deras åtgärder och försummelser, söker försäkringsgifvaren å sin sida att,

såvidt möjligt är, välta allt ansvaret öfver på sina agenter, i det att

han häfdar den ståndpunkten, att agenten står såsom själfständig förmedlare

mellan de båda parterna, och att han blott ur denna synpunkt tillgodogör

sig agentens tjänster. Agentens förklaringar och rättshandlingar äro

följaktligen ej för honom bindande. Utan att obetingadt ställa sig på

allmänhetens ståndpunkt bar det tyska lagförslaget likväl intagit vissa

allmänna bestämmelser, afsedda att bereda allmänheten det skydd, som

med nuvarande uppfattning af ansvarsfrågan ansetts möjligt. En sådan,

om ock något allmän, lagstiftning skulle göra allmänheten mera kritisk

gentemot agenternas mången gång prunkande löften, och den solida försäkringsverksamheten

skulle därpå vinna, i det att dess ombud vunne

större förtroende.

En fråga, som angår tredje mans rätt, är den om ett lifförsäkringsaftals

oantastlighet. Med afseende å t. ex. själfmord äro bestämmelserna

i våra försäkringsbolag mycket olika och delvis sväfvande. Då lifförsäkringsbref

ofta lämnas som hypotek för skuld, skulle det för vederbörande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

långifvare vara af stort värde, om den nu förefintliga osäkerheten häfdes

genom klara och oförtydbara lagbestämmelser.

Den invändning man kan göra och gjort mot en lag om försäkringsaftal

är, att den skulle påtrycka försäkringsväsendet en likformighet, som

skulle kunna skada dess framtida utveckling och tillväxt. Invändningen

skulle vara befogad, om man fordrade, att alla försäkringskontrakt skulle

vara stöpta i samma form, eller om det förmenades bolagen att anpassa

sig efter förändrade tidsförhållanden och allmänhetens nya behof. Detta

vore en oriktig tolkning af motionens mening. Försäkringsbolagen böra

lämnas samma frihet som nu att utveckla sig, men de böra på samma

gång lagligen tillhållas att tillgodose allmänhetens berättigade intressen;

och lagens uppgift bör vara att undanröja den ovisshet, som nu i många

fall råder, och framför allt att bereda allmänheten skydd i de afseenden,

rörande hvilka i försäkringsaftalen ingenting säges.

Att lagen om försäkringsaftal äro af försäkringsväsendets utveckling

och tidsförhållandena betingade framgår bland annat däraf, att icke blott

i Tyskland, utan äfven i Frankrike, Österrike och Schweiz lagförslag om

försäkringsaftal föreligga utarbetade. För mig har emellertid endast det

tyska förslaget varit tillgängligt.

På grund af det ofvan anförda får jag vördsamt hemställa, att Biksdagen

ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för Biksdagen framlägga ett förslag till lag om försäkringsaftal.

»

Såsom motionären omnämner, väckte han vid 1903 års riksdag i

anledning af det då af Kung!. Maj:t för Biksdagen framlagda förslag till,

bland annat, lag om försäkringsbolag en motion, däri han — under förmälan,

hurusom berörda lagförslag icke innekölle någon bestämmelse, som

ålade lifförsäkringsbolagen att på något sätt godtgöra försäkringstagare, som

i följd af oförmåga att fortsätta med premieinbetalningarna läte sina lifförsäkringar

förfalla — hemställde om vidtagande af den förändring i

lagförslaget, som vore påkallad till afhjälpande af berörda brist. Det

utskott, som i sammanhang med propositionen behandlade omförmälda motion,

afstyrkte den sistnämnda på den grund, att de af motionären berörda förhållandena

afsåge det genom försäkringsaftalet uppkomna rättsförhållandet

mellan försäkringsanstalten och försäkringstagaren, hvadan de af motionären

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

önskade lagstadgandena hade sin Tätta plats i en blifvande lag om försäkring,

saftal ; och motionen föranledde icke heller någon Riksdagens åtgärd.

Den lagstiftning angående försäkringsväsendet, som i vårt land kommit

till stånd hufvudsakligen i och med lagarna angående försäkringsrörelse och

om utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse här i

riket den 24 juli 1903, hvilar på principen af koncession och tillsyn af

offentlig myndighet såsom villkor för bedrifvande af försäkringsrörelse, dä

den icke utöfvas af staten genom någon dess inrättning. Denna lagstiftning afser

dock, såsom af det ofvan anförda framgår, endast att trygga och öfvervaka

de enskilda försäkringsanstalternas ekonomiska ställning eller att fixera

deras ansvarighet för åtagna förbindelser och innefattar icke eu i alla

afseenden fullständig reglering af försäkringsverksamheten både ur offentligrättslig

och ur privaträttslig synpunkt.

Motionären har nu emellertid ifrågasatt, huruvida icke det offentliga

intresse, som har föranledt utfärdandet af gällande kontrollföreskrifter i

förevarande hänseende, berättigar ett ytterligare fortskridande på den

sålunda inslagna vägen. Till grund härför ligger den tanke att — liksom

det med hänsyn till betydelsen för det allmänna däraf, att försäkring af

olika slag alltmera kommer till användning, för samhället är af stor vikt,

att de anstalter, som meddela försäkringar, erbjuda fullgod säkerhet för

åtagna förbindelsers fullgörande — det för försäkringsrörelsens utveckling är

af vidtgående betydelse, att densamma äfven eljest bedrifves under former,

Indika för den enskilde äro så tillfredsställande som möjligt. Motionären

har framhållit, hurusom åtskilliga missförhållanden i nu förevarande afseende

äro rådande, och utskottet har icke kunnat undgå att finna, att hvad sålunda

i motionen anförts till stöd för det väckta förslaget om vidtagande af

åtgärder för åstadkommande af en log om försäkringsaftal i allmänhet har

full giltighet.

Utskottet förbiser dock ingalunda, att det är förenadt med afsevärda

svårigheter att inlåta sig på en lagstiftning af den i motionen ifrågasatta

art. Dessa svårigheter bero företrädesvis på skiljaktigheterna mellan de

olika försäkringsgrenarna äfvensom på den omständigheten, att försäkringsväsendet

fortfarande är stadt i eu liflig utveckling och i följd häraf de

former och regler, som gälla för detsamma, delvis ännu icke kunna anses

hafva vunnit sådan häfd och stadga, som erfordras för att därpå bygga

en lagstiftning. Det torde vara med hänsyn till dessa svårigheter som

man hittills i de större kulturländerna icke allmänt inlåtit sig på att mera

uttömmande normera de privata rättsförhållanden, som härflyta ur försök
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

ringsaftal. Men, såsom af motionen framgår, är sådan lagstiftning dock

ingalunda oförsökt. Förutom beträffande sjöförsäkringsaftalet, hvarom stadgas

i de flesta länders sjölagar eller k andelslagar, påträffas i en mängd rättssystem

dylika privaträttsliga bestämmelser af större eller mindre vidlyftighet,

och speciella lagar om försäkringsaftalet finnas äfven flerstädes utarbetade

och antagna.

I en lag om försäkringsaftal, som ju afser att normera berörda aftal

från olika synpunkter, torde böra — om en sådan lagstiftning, såsom

utskottet håller före, anses önskvärd och lämplig äfven i vårt land —

upptagas till behandling, bland andra, de spörsmål, som i förevarande

motion omförmälas, nämligen försäkringsvillkoren i allmänhet, försäkringsgifvares

och försäkringstagares inbördes rättigheter och skyldigheter samt

försäkringsagenternas rättsliga ställning. I öfverensstämmelse med hvad i

allmänhet vid lagstiftning af förevarande art skett, torde det böra i princip

lämnas vederbörande fritt att efter sitt skön vid aftalets ingående träffa

närmare bestämmelser angående hvad därmed står i samband, så att lagens

föreskrifter träda i tillämpning allenast då annat icke öfverenskommits.

Äfven om sålunda bestämmelserna i en lag om försäkringsaftal icke i

hvarje fall komma till användning, är dock betydelsen af lagens förefintlighet

alltid den, att fullständigande och bestämda regler finnas för den

händelse, att i ett eller annat hänseende sammanstämmande viljeförklaring

af kontrahenterna icke föreligger. Härigenom torde i många fall osäkerhet

och tvister förekommas.

Het kan dock enligt utskottets mening ifrågasättas, huruvida icke

beträffande vissa med försäkringsaftalet förenade rättsverkningar föreligger

ett allmänt intresse af den styrka, att det berättigar ett förbud från samhällets

sida mot aftal af däremot stridande innehåll. För det allmänna

torde det stundom kunna anses vara en förpliktelse att söka motverka de

skadliga följderna däraf, att af två kontrahenter vid ett aftals ingående

den ene sitter inne med öfvervägande maktmedel att göra aftalet för sig

fördelaktigt. I nu förevarande hänseende torde ofta den enskilde försäkringssökanden

gentemot försäkringsanstalten vara att anse såsom den

svagare parten, hvilken, om han vill erhålla eu försäkring, är nödsakad

att underkasta sig do villkor, som af anstalten härför uppställas, om de

än kunna för honom innebära afsevärd obillighet. I utskottets tanke böra

olägenheter i angifna afseende om möjligt förekommas, och ett dylikt syfte

skulle t. ex. en lagbestämmelse tjäna, hvilken föreskrefve, att eu försäkringsanstalt

alltid vore skyldig att, när en försäkring till följd af under
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

låtenhet att betala premie eller eljest upphörde, till vederbörande utgifva

någon ersättning för redan inbetalda premier.

Angående det närmare innehållet i öfrigt af eu lag om försäkringsaftal

har utskottet helt naturligt, i saknad af fullständig utredning i

ämnet, icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning. Bland de i

motionen med afseende härå behandlade spörsmål har utskottet, hvilket

— liksom fallet synes vara med motionären — vid afgifvande af ofvananförda

uttalanden företrädesvis haft i sikte den gren af försäkringsrörelsen,

som afser lifförsäkring, emellertid särskildt uppmärksammat frågan om

försäkringsagenternas ställning och hvad därmed äger samband. Härom

innehålla försäkringsanstalternas reglementen och försäkringsvillkor i allmänhet

inga eller endast knapphändiga uttalanden, och de allmänna reglerna

om fullmäktigskap och närstående rättsinstitut lära särskildt härutinnan

vara otillräckliga. Till följd af saknaden af närmare och kontrollerande

bestämmelser om t. ex. förhållandet mellan agenterna och försäkringsanstalterna

samt om behörigheten att utöfva förevarande agentverksamhet

har det möjliggjorts, att särskildt inom vissa områden af försäkringsrörelsen

personer vid bedrifvande af agentverksamhet gått till väga på ett

sätt, som hos allmänheten äfventyrat eller kunnat äfventyra det förtroende

till försäkringsverksamheten, hvars bibehållande är af största vikt för denna

rörelses tillfredsställande utveckling.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes

Kung!. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag om försäkringsaftal.

Stockholm den 28 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Boktr. 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1905:132 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag till lag om förs åkning s aftal. s. 6 i texten