Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 24

1906-03-13 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:24, Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ant. till Eiksd. kansli den 13 mars 1906 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande

af förslag till ändring af förordningen angående

åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning

å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens

län den 24 juli 1903.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom

Första Kammaren af herr A. Hedborg väckt motion, n:o 21, af följande

lydelse:

»Grundprincipen för skogslagstiftningen i vårt land liksom i många

andra länder är, att den enskildes förfoganderätt till sin skog är från

synpunkten af det allmänna bästa i ett eller annat afseende inskränkt.

Till förekommande af skogens vanvård gälla i vårt land olika lagar för

olika trakter, och bland dessa lagar vill jag härigenom påkalla uppmärksamheten

å den för Norrbottens och Västerbottens kustland gällande, nämligen

kungl. förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den

24 juli 1903.

Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes i Andra Kammaren en

motion angående revision af denna förordning, och till Kungl. Maj:t ingåfvos

förra året petitioner från en mängd hemmansägare i Väster- och

Norrbotten angående upphäfvande eller ändring i densamma.

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 23 Håft. (N:o 24.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Motionen blef efter afstyrkande af lagutskottet af Riksdagens båda

kamrar afslagen, och någon åtgärd med anledning af petitionerna har ej

vidtagits.

De i motionen afsedda ändringarna gingo enligt min mening i den

riktning, att det med förordningen afsedda skydd för skogen skulle nästan

alldeles försvinna.

Men det missnöje, som råder mot en del af förordningens bestämmelser,

är dock enligt min åsikt delvis berättigadt, och jag skall i det

följande söka visa i hvilket afseende ändringar i förordningen äro af förhållandena

påkallade.

Enligt förordningen får barrträd, som är undermåligt, det vill säga

sådant träd, som afverkadt ej håller i genomskärning tjuguen centimeter på

ett afstånd af 4,75 meter från storändan, icke utan särskildt i förordningen

angifvet tillstånd framforslas till såginrättning.

Detta tillstånd kan under vissa förutsättningar erhållas af revirförvaltaren,

som för tillståndets meddelande har att undersöka hemmansägarens

skogsområde och därför åtnjuta viss ersättning af hemmansägaren.

I första § i förordningen stadgas följande undantag från skyldighet

att begära tillstånd, nämligen: »Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment

att, äfven utan sådant tillstånd, af hemmanets skog till oundgängligt

husbehof låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar,

hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för export (husbehofssågar).»

I allmänhet ligga de sågar, som äro afsedda till försågning af virke

till export (exportsågar) vid kusten. Men det finnes uppe i landet många

sågar, där virke sågas utom till husbehof äfven till export.

Hemmansägarne anse, att det ej borde förmenas dem, som bo vid

eller i trakten omkring dylika sågar, att försäga det undermåliga virke,

som är för deras husbehof oundgängligt, utan att särskildt tillstånd utverkas.

Att en mängd virke, enligt uppgift afsedt till husbehof, vid dessa

sågar tagits i beslag samt dömts förbrutet, är just hvad som framkallat

stor ovilja mot förordningen.

Skulle det tillåtas hemmansägaren att vid dylika sågar försäga det

undermåliga virke, han för sitt hemman behöfde, utan att söka tillstånd

och för dess erhållande orsakas utgifter, vore en stor del af missnöjet med

förordningen aflägsnad.

Detta skulle kunna ske därigenom, att hemmansägaren finge rätt att

vid hvilken såg som helst försäga det undermåliga virke, som han oundgängligen

behöfde å sitt hemman för byggnader, broar etc.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

3

Till förekommande af missbruk måste dock en kontroll anordnas,

och den skulle lämpligen kunna ske så, att hemmansägaren, därest han

vill till dylik såginrättning forsla undermåligt virke, ålägges skyldighet

att till vederbörande revirförvaltare före framforslandet ingifva uppgift

angående den mängd undermåligt virke, han oundgängligen behöfde för

sitt hemman få försågadt, samt bevis från två trovärdiga män i grannskapet,

att uppgiften vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande,

och hade revirförvaltaren, sedan allt det anmälda virket framforslats till

sågen och innan sågningen började, att låta genom en skogstjänsteman

med särskildt kronomärke stämpla virket.

Tillstånd har vid något tillfälle af revirförvaltare lämnats hemmansägare

att till exportsåg framforsla undermåligt virke för byggnadsändamål,

under det andra hemmansägare nekats tillstånd. Men hvad som medgifves

den ene bör naturligtvis tillåtas den andre, då förutsättningarna äro lika.

Det är äfven ett annat förhållande i förordningen, som tarfvar rättelse,

och det är försäljning af enligt förordningen beslagtaget virke.

Jag tillät mig vid förra årets lagtima riksdag väcka motion om en

allmän lagstiftning om beslag.

Lagutskottet ansåg, att den frågan borde upptagas i sammanhang

med lagstiftningen om de processuella tvångsmedlen i allmänhet, men erkände

samtidigt, att särskildt angående beslag af timmer några närmare

föreskrifter borde lämnas, och att den öfverordnade skogsmyndigheten

kunde utfärda föreskrifter för skogsstatspersonalen i detta afseende.

Emellertid anser jag, som deltog i lagutskottets behandling och beslut

i ärendet, numera, att lagstiftning om beslag ej bör anförtros åt någon

annan myndighet än Kungl. Maj:t och Riksdag.

Därför upptager jag frågan om reglerandet af beslag, dock ej i vidsträcktare

mån, än som angår beslag enligt ifrågavarande förordning och

särskildt försäljning af beslagtaget virke.

För närvarande försäljes det beslagtagna virket under hand — ofta

för ett uppenbart underpris, enligt hvad som meddelats mig — femton,

tjugu å tjugufem öre per stock.

Af de medel, som inflyta från försäljningen, tillfaller en tredjedel

kronan och två tredjedelar åklagaren.

Då det många gånger gäller stora värden — från en enda person

kunna beslagtagas tusental timmer, som dömas förbrutna —, anser jag, att

försäljning bör ske å offentlig auktion.

Försäljningen under hand af det beslagtagna virket kan sägas vara

olämplig från två synpunkter: dels vet man ej, om staten tillnärmelsevis

får hvad den kunde få för sitt virke, dels bibringas befolkningen den upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

fattningen, att blott den betalar något till en statens skogstjänsteman

under hand, får den framföra huru mycket undermåligt virke som helst

till sågarna, hvilken uppfattning desto lättare vinner insteg, som i allmänhet

den, från hvilken virket tages i beslag, från skogstjänstemannen

efter beslaget, och innan beslagets laglighet pröfvats af domstol, återköper

virket.

Enligt mitt förmenande borde i förordningen stadgas, att, då minst

den eller den kvantiteten virke beslagtagits, försäljning skall ske å offentlig

auktion, eller att köpeanbud å det beslagtagna eller andelar däraf finge

af spekulanter ingifvas till revirförvaltaren före viss genom annons i ortens

tidningar angifven dag.

13 § 1 mom. stadgas:

»År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel och vård

fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill låta det virke

skeppas, \ transporteras å järnväg till ort utom Västerbottens och Norrbottens

län, sågas eller till pappersmassefabrikation användas, anmäla sig

hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det honom eller den skogstjänsteman,

som i hans ställe förordnas, att verkställa den undersökning af

skogen, som af omständigheterna påkallas.»

Om afverkning därvid befunnits ändamålsenlig, får skogsägaren tillstånd

till afverkningen, och de träd, som höra afverkas, blifva af skogstjänstemannen

utstämplade.

För denna förrättning är skogstjänstemannen enligt föreskrifter i 4 §

berättigad till ersättning af skogsägaren.

Missbelåtenheten med denna bestämmelse och särskildt med dess

tillämpning har varit mycket stor, hvarför det kan sägas, att det vore för

orten ytterst fördelaktigt, om en lyckligare form för ersättning till jägeribetjäningen

kunde utfinnas. En möjlighet vore, att ersättningen bestriddes

af statsmedel och att skogsvårdsafgifter i någon lämplig form till statsverket

inginge äfven för Norrbottens och Västerbottens län.

På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning, det Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring

af nämnda kungl. förordning i den af mig här ofvan antydda riktning.»

Genom förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afverkning å ungskog inom Norrbottens län den 29 september

1874, hvilken icke gällde lappmarken, infördes förbud för skeppning och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

5

försågning af virke utaf barrträd, som icke på afstånd af 16 fot från

storändan höll i genomskärning 7 decimaltum, barken oräknad. Ofverträddes

detta förbud, togs virket i beslag och dömdes förbrutet. I förordningen

den 23 juni 1882 förklarades, att föreskrifterna i Norrbottenslagen

skulle äga tillämpning jämväl å de delar af Västerbottens län, som

icke tillhörde lappmarken. Genom förordningen den 19 mars 1888 sammanfördes

dessa för Norr- och Västerbottens läns kustland gällande stadyanden

i en författning. Den år 1896 tillsatta s. k. skogskommittén

yttrade sig bland annat om denna lag. Kommittén fann icke någon förändring

böra föreslås beträffande dess grundtanke, förbudet mot utförsel

och försäljning af undermåligt virke. Däremot syntes kommittén de förändringar,

som under de senare åren ägt rum i ortens kommunikationsförhållanden,

påkalla ett sådant tillägg till lagen, att utförsel af undermåligt

virke icke allenast genom skeppning, utan jämväl å järnväg blefve

förbjuden. Då det därjämte syntes vara fara, att det med lagen afsedda

mål, ungskogens fredande, skulle förfelas, därest en betydande pappersmassetillverkning

vunne insteg i dessa trakter, ansåg kommittén, att lagen

borde fullständigas genom föreskrifter, som förhindrade, att undermåligt

virke annat än efter utsyning för sådant ändamål toges i anspråk. 1

hufvudsaklig öfverensstämmelse med skogskommitténs framställning framlade

Kungl. Maj:t för 1903 års riksdag förslag till ny förordning i ämnet.

Härvid är att märka, att i detta förslag i öfverensstämmelse med af

Västerbottens läns landsting framställdt yrkande intagits den bestämmelse,

att forslande å järnväg inom de båda länen af undermåligt virke må vara

tillåtet. Kungl. Maj:ts förslag vann i allt väsentligt Riksdagens bifall, och

den 24 juli 1903 utfärdades ny förordning angående åtgärder till förekommande

af öfverdrifven afsänkning å ungskog inom de delar af Västerbottens

och Norrbottens län, som ej tillhöra lappmarken. Denna förordning

har trädt i kraft med 1904 års ingång. Samtliga dessa lagar hafva

haft till ändamål ungskogens fredande i de afsedda trakterna, och man

har sökt vinna detta genom stadganden, grundade på den s. k. dimensionsprincipen.

Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes inom Andra Kammaren

en motion rörande ändring af vissa grundläggande bestämmelser i sistnämnda

förordning. Denna motion blef af lagutskottet afstyrkt och vann

ej heller Riksdagens bifall. Nu föreliggande motion vänder sig endast

mot vissa detaljbestämmelser i förordningen och sträfvar, utan att vilja

rubba de ledande grundsatserna i densamma, att i afsedda delar åstadkomma

förändring i bestämmelser, hvilka hos den skogsägande befolkningen

gifvit anledning till missbelåtenhet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Redan 1874 års förordning medgaf hemmansägare eller åbo att,

utan särskildt tillstånd, af hemmanets skog till oundgängligt husbehof låta

vid gården såga och använda undermåligt virke, en bestämmelse, som

oförändrad kvarstod i dimensionslagarna före 1903 års lagstiftning. Då

särskildt på 1870-talet smärre sågar talrikt funnos vid gårdarna, medförde

stadgandet ej heller afsevärda svårigheter att få undermåligt virke försågadt,

och tillstånd att å annat ställe än vid gården försäga dylikt

virke var därför då knappast behöfligt. I den mån emellertid som sågverksindustrien

alltmera vann insteg i dessa trakter, nedgick antalet

småsågar betydligt, och stadgandet att endast vid gården få försäga till

oundgängligt husbehof nödigt virke blef därmed af strängare beskaffenhet

än afsedt varit. Med hänsyn bland annat härtill antogs ock, efter

enskild motion, vid 1903 års riksdag sådant stadgande, att hemmansägare

eller åbo ej skulle vara förment att, utan särskildt tillstånd, af hemmanets

skog, till oundgängligt husbehof, låta försäga undermåligt virke

å sådana såginrättningar, Indika ej äro afsedda till försågning af virke

för export (husbehofssågar). Med detta stadgande utvidgades ock rätten

att till husbehof försäga undermåligt virke för alla dem, hvilka ej hade

någon såg vid sin gård, hvaremot förhållandet blef det motsatta för dem,

som vid sin gård hade sågar, afsedda helt eller delvis till försågning af

virke för export och för hvilka berörda rätt således inskränktes. Det är

denna inskränkning, som hos hemmansägarne inom Västerbottens läns

kustland framkallat ett missnöje, hvithet bland annat tagit sig uttryck i

två under nästlidna år till Konungen ingifna petitioner. Den omständigheten,

att samma såg ett år användes endast i den omfattning, att den

kan betraktas som husbehofssåg, ett annat år åter jämväl till försågning af

virke för export, har ock vållat betydliga konflikter mellan skogsstatens

bevakningspersonal och befolkningen, då denna till sådana sågar för försågning

framfört till husbehof nödigt virke, och det förhållandet att den

ena gången till sådan såg framfördt husbehofsvirke lämnats oantastadt,

men en annan gång tagits i beslag, måste själffallet vara ägnadt att ytterligare

stegra missnöjet. I detta sammanhang vill utskottet erinra om

hvad öfverjägmästaren i Skellefteå distrikt i en till domänstyrelsen den

19 nästlidne februari afbiten skrifvelse härutinnan yttrar. Han anför,

att, af angifven orsak, det nästan blifvit en ren omöjlighet att för ortens

förbrukning och för delägarne i byasågarna erhålla för hemmanens oundgängliga

husbehof erforderligt sågadt virke af mindre dimensioner, om

icke under viss kortare tid och under skärpt kontroll tillfälle bereddes

hemmansinnehafvare att få använda dessa sina sågar till ursprungliga

ändamålet: husbehofsförsågning. Det lärer alltså vara af behofvet påkalladt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

7

att råda bot för detta öfverklagade missförhållande, och vill utskottet härvid

framhålla, hurusom det icke kan anses annat än billigt, att befolkningen

får vid närmast liggande såg — af hvilken beskaffenhet den vara

vill — försäga det undermåliga virke, som är för dess husbehof oundgängligt.

Första villkoret härför är, att för detta behofs tillgodoseende främst anlitas

den virkestillgång, som genom redan tillåten afverkning står gårdsägaren

till buds såsom afverkning för odling eller enligt fastställd hushållningsplan

m. in., så att endast för det, som därutöfver erfordras, finge anlitas

den utvidgade rätt, hvarom nu är fråga. Därjämte måste denna rätt så regleras,

att ej det med lagen afsedda skyddet för skogen äfventyras. I sådant

afseende har motionären ifrågasatt visst angifvet förfarande. Att emellertid,

som motionären föreslagit, hemmansägaren skulle utan föregående

utstämpling af det undermåliga virket vara berättigad att till sågen framföra

detsamma, torde icke böra obetingadt tillstädjas. Det synes utskottet

kunna ifrågasättas att för reformens genomförande använda följande sätt

att gå till väga. När en hemmansägare för sitt oundgängliga husbehof vill

försäga undermåligt virke å såg, som ej är att anse som husbehofssåg,

bör han anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare och begära, att det

för behofvets täckande af honom uppgifna nödvändiga antal timmer å rot

utstämplas. Sådant skall då ske genom vederbörande skogsbetjänts försorg

och hemmansägaren därefter utan äfventyr vara berättigad att å

hvilken såg som helst försäga ifrågavarande virke. Visar sig sedan, att

det sålunda försågade virket ej användes till husbehof, bör bötesansvar

inträda. Den med utstämplingen förenade kostnad bör enligt utskottets

mening utgå af statsmedel. Utskottet håller före, att med bestämmelser

af nu ifrågasatt slag de väsentliga anledningarna till missnöje mot förordningen

i ifrågavarande del skulle undanröjas, utan att dess effektivitet

därigenom äfventyrades.

Såsom ofvan nämnts, innehöll 1874 års förordning bestämmelse om

att virke, som olofligen afverkats, skulle tagas i beslag och dömas förbrutet.

Rätt att i beslag taga sådant virke tillkom allmän åklagare,

tjänsteman och betjänte vid skogsstaten samt tullstatens tjänstemän, desse

sistnämnde inom hamn och lastageplats. Rättighet att utföra åtal i sådana

mål ägde endast allmän åklagare och jägeribetjäning, på sätt gällande författningar

stadga, hvarför tulltjänsteman, som gjort beslag, därom skulle

göra anmälan hos allmän åklagare eller jägeritjänsteman. Medel, som

inflöto genom försäljning af virke, som enligt författningen var beslag

underkastadt, skulle fördelas så, att en tredjedel skulle tillfalla kronan och

två tredjedelar åklagaren, dock att, därest annan behörig person verkställt

beslaget, denne skulle af åklagareandelen undfå hälften. Stadganden om

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

sättet för beslagtaget virkes försäljning saknades däremot i förordningen.

Till en början lärer sådan försäljning — liksom af allt annat kronan tillhörigt

virke, afsedt för afsalu — hafva ägt rum genom Konungens befallningshafvandes

försorg. Då emellertid försäljningarna härigenom fördröjdes

och särskilt på grund af den dåvarande bevakningspersonalens

fåtalighet svårigheter yppade sig att på ett tillfredsställande sätt bevaka

beslagtaget virke, utbildade sig snart nog den praxis, att sådant virke

omedelbart efter beslaget och i regel under hand försåldes, oftast innan

det dömts förbrutet. Det inträffade då ofta, att den, från hvilken beslaget

skedde, återköpte sitt virke, särskilt därför att annan köpare i

månget fall ej stod att finna. Huruvida detta skett till underpris,

kan utskottet ej vitsorda, men möjligheten häraf är icke utesluten. I alla

händelser blef följden af denna underhandsförsäljning, att allmän kontroll

därå uteslöts. Hvarken 1888 eller 1903 års författningar införde bestämmelser

om sätt för försäljning af beslagtaget virke. Då i de år 1903

antagna förordningar om vård af enskildes skogar och om skyddsskogar

bestämmelser meddelats om sättet för försäljning af beslagtaget virke,

men ej liknande stadganden infördes i dimensionslagen, torde detta berott

på att man så litet som möjligt ville ändra sistnämnda författning. Förhållandena

kvarstå således i detta afseende oförändrade utan att emellertid

vidare uppbäras af de skäl, som framkallat dem. Genom anställande

numera af en talrikare bevakningspersonal har anledningen till en snabb

försäljning af beslagtaget virke delvis försvunnit. De i motionen påpekade

olägenheter i det rådande systemet framstå därför än klarare, och en ändring

i lagstiftningen till desammas afskaffande torde vara af behofvet påkallad.

Motionären har i detta afseende föreslagit, att då virke intill en viss

minimikvantitet beslagtagits, försäljning skulle ske å offentlig auktion, eller

att köpeanbud å det beslagtagna eller andelar däraf finge af spekulanter ingifvas

till revirförvaltaren före viss genom annons i ortens tidningar angifven

dag. Till ledning för lagstiftningen torde härvid lämpligen kunna tjäna

de bestämmelser, som äro gällande för försäljning af skogsalster från

statens skogar, äfvensom de stadganden angående beslagtaget virkes försäljning,

som finnas införda i lagen angående vård af enskildes skogar 9 §

och lagen angående skyddsskogar 5 §. Regeln är, att dessa försäljningar

skola ske å offentlig auktion, hvilken enligt sistnämnda båda lagar skall

förrättas af åklagaren. Endast smärre virkespartier för statens räkning

äger jägmästaren i allmänhet under hand försälja, och blott om vid utlyst

auktion å större parti antagligt anbud ej afgifvits, kan jägmästaren

erhålla förordnande af Konungens befallningshafvande eller domänstyrelsen

att under hand försälja äfven sådant parti. Det föreslagna sättet om in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

9

fordrande af anbud torde ock i vissa fall vara lämpligt. Fall kunna emellertid

äfven tänkas, då försäljning direkt under hand bör lämpligen

äga rum. Utom då fråga är om smärre virkespartier, torde sådant blifva

erforderligt, när till följd af stundande islossning en snar försäljning är

af nöden, äfvensom när eljest förhållandena därtill föranleda. Hvilka bestämmelser

som härutinnan kunna finnas erfoi''derliga, torde anställd

utredning närmare gifva vid handen. Det kan ifrågasättas, om ej jämväl

i administrativ väg utfärdade bestämmelser rörande en från vederbörande

öfverjägmästares sida utöfvad kontroll skulle vara värdefulla.

Då de bestämmelser, 1874 års förordning innehöll angående förbud

mot fritt förfogande af undermåligt virke, kunde blifva till hinder

för en sund skogsvård, i det denna ofta kräfver afverkning af undermålig

skog för beredande af utrymme för duglig skogsåterväxt, medgaf

lagen ägare till skog, för hvilkens ordentliga skötsel och vård fordrades

afverkning af undermåligt virke, att, om han ville låta skeppa eller såga

detta virke, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare, hvilken efter

verkställd undersökning ägde, därest sådan afverkning befanns öfverensstämma

med grunderna för god skogshushållning, gifva tillstånd till afverkning

för skeppning eller sågning, dock att träd, som vid storändan

höll fem decimaltum eller mera i genomskärning, ej finge afföras, innan

det genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.

Ville ägaren sig till säkerhet hafva virke jämväl af mindre dimensioner

stämpladt, var han därtill berättigad. Begärdes sådan förrättning före

den 1 juni, skulle, där så ske kunde och skogsägaren det äskade, undersökningen

och utstämplingen företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar

å kronans skogar, som under året förekommo. Jordägaren

skulle ej vara pliktig att för ofvannämnda utsyning eller stämpling vidkännas

annan kostnad än godtgörelse till förrättningsmannen för den

tid, förrättningen å stället upptog, i hvilket afseende jordägaren skulle

erlägga såsom arfvode för hvarje dag fem kronor äfvensom förse förrättningsmannen

med kost och husrum eller gifva ersättning därför. Denna

blef längre fram bestämd att utgå med tre kronor per dag. 1 sammanhang

med 1882 års förordning och för att ytterligare befordra en rationell

skogsvård stadgades, att den utsyning af undermåligt virke, hvarom

nyss nämnts, skulle verkställas utan kostnad för jordägaren, därest skogen

vore indelad till ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen

godkänd, samt utsyningen afsåge virke, som enligt planen vore

bestämdt att afverkas. Dessa bestämmelser kvarstodo oförändrade i 1888

års förordning och undergingo ingen väsentlig förändring genom 1903

Bill. till Eiksd. Prot. 1906. 7 Sami. 23 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

års lagstiftning. Ifrågavarande stadganden gåfvo tidigt nog anledning till

missbelåtenhet. Då ersättning till förrättningsmannen skulle utgå per dag

och en mindre skogsägare gifvetvis icke kunde erhålla utsyning annat än

å smärre virkespartier, kunde en förrättning, hvilken under sådana förhållanden

ofta nog icke erfordrade en hel dag, blifva rätt betungande för

nyss nämnde skogsägare i förhållande till de obetydliga trädpartier, han

till fritt förfogande fick utsynade. Den lindring, bestämmelserna om fri

utsyning, när skogen indelats till ordnad hushållning, voro afsedda att medföra,

har aldrig blifvit af betydelse, då endast ett fåtal indelningsplaner

ingifvits till skogs- eller numera domänstyrelsen. När utsyningar för

ifrågavarande ändamål begärdes, blef det ock vanligt att särskildt större

skogsägare anhöllo att på samma gång få utsynad jämväl den fullmåliga

skog, de önskade afverka. En sådan ur skogsvårdssynpunkt synnerligen

fördelaktig begäran blef ock enskildt af utsyningsförrättaren villfaren, men

då för denna extra förrättning några särskilda bestämmelser naturligen

icke funnos meddelade angående den ersättning, skogstjänstemannen därför

till äfventyrs skulle bekomma, inträffade det, att enskilda aftal härom

uppgjordes. Detta förhållande gaf snart anledning till missbelåtenhet hos

befolkningen. Man ansåg, i regel utan fog, att jägmästarne här erhöllo

en extra ersättning af den enskilde större skogsägaren för att gynna denne

på deras bekostnad, som ej läto företaga dylika extra utsyningar. I och

för sig af stor betydelse för skogsvården, blefvo således dessa förrättningar

ägnade att hos befolkningen uppväcka misstro mot skogstjänstemannen.

Härtill kan ock hafva bidragit, att förrättningsman betingat sig särskild

ersättning per träd i de enstaka fall, då stöi’re skogsägare någon gång

enskildt anmodat honom att i samband med uppgörande af indelningsplaner

å deras skogar, därvid taxering skett medelst trädräkning, såsom

extra afverkning utsyna och utstämpla undermålig och skadad skog. Domänstyrelsens

cirkulär den 27 januari 1903 förutsätter numera emellertid,

att sådana taxeringar väl kunna uppgöras i samband med afverkningsplanerna,

men äger jägmästaren att härför utfå ersättning af statsmedel.

Det är numera endast den särskilda kostnaden för handtlangning vid dessa

förrättningar, den enskilde skogsägaren får bekosta. Det har vidare uppgifvits,

att när utsyningsförrättning begärts efter den 1 juni, jägmästaren

för att under året utföra densamma betingat sig särskild godtgörelse af

skogsägaren, och skulle detta i sin mån gifvit anledning till missbelåtenhet.

Angående ersättning för utsyningsförrättningar i detta fall innehåller

icke någon af dimensionslagarna bestämmelser, och lärer det därför vid

något tillfälle hafva inträffat, att en jägmästare härför betingat sig sär
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

11

skild reseersättning. Numera är i alla händelser förhållandet så ordnadt,

att jägmästaren tidigt på sommaren till öfverjägmästaren ingifver förteckning

å de förrättningar, han under återstoden af året har att utföra, äfvensom

plan öfver deras ordningsföljd, och sedan ifrågavarande förslag af

öfverjägmästaren granskats och godkänts, varder detsamma i god tid, innan

förrättningsmannen afreser, offentligen kungjordt. Härigenom äro således

ifrågavarande förrättningar underkastade den offentlighet, som bör utgöra

garanti mot sist anmärkta förhållande. I allt fall kvarstå, såsom af ofvanstående

redogörelse framgår, bestämda anledningar till missbelåtenhet med

dimensionslagens bestämmelser i här ifrågavarande afseende.

Då lagen närmast afser skogsskydd och för det ändamålet pålagt

den skogsägande befolkningen vissa rätt betydande inskränkningar i dispositionsrätten

till skogen, synes det utskottet, som om ej någon åtgärd till

undanröjande af berättigade anledningar till missbelåtenhet med densamma

borde försummas. Och särskild! i här förevarande afseende gäller

det att förändra sådana bestämmelser, hvilka hos befolkningen visat sig

ägnade att uppväcka misstro till skogstjänstemännens opartiskhet. Ur

desses synpunkt lärer därför också en reform vara att förorda. Densamma

bör bidraga till stärkande af skogsstatens i ifrågavarande trakter

ofta synnerligen ömtåliga och grannlaga ställning.

Till utveckling af motionärens förslag till förbättringar i ifrågavarande

afseende vill utskottet för sin del förorda bestämmelser i följande

riktning. All den undermåliga skog, som för rationell skogsskötsel behöfver

afverkas, och hvilken man önskar erhålla till fritt förfogande, bör

utstämplas. Men samtidigt bör äfven medgifvas den ur synpunkten af en

god skogsvård betydelsefulla utstämplingen af den fullmåliga skog, som

man önskar afverka. För att vid samtliga dessa utsyningar förekomma

ofvan berörda anledningar till misstroende från befolkningens sida mot de

tjänstförrättande utsyningsmännen vore det lämpligt, att all enskild ersättning

till desse, utgående vare sig enligt nu gällande författningar eller

på grund af enskild uppgörelse, helt förbjödes och ersättning i stället utbetalades

af staten. Härigenom finge ock vederbörande skogstjänsteman

en i förhållande till skogsägaren mera oberoende ställning. Ifrågasättas

kunde, om man, såsom i lagen angående skyddsskogar, borde stanna härvid

och göra ifrågavarande utsyningar fullt afgiftsfria för skogsägaren.

Skäl kunde ju härför andragas, men synes det utskottet, som om man

därmed lämnade tillfälle öppet för påkallande af utsyningar, utan att

verkligt behof ur synpunkten af skogens rationella skötsel därtill förelåge.

Med hänsyn bland annat härtill torde skogsägaren böra ersätta staten den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

med förrättningen förenade kostnad, och vore det i sådant afseende ur

flere synpunkter fördelaktigt, om ersättning utginge per träd och kubikmassa,

i likhet med hvad som är gällande enligt kungörelsen den 11 december

1903 angående afgäld för utsyning af virke i vissa fall inom de

sex norra länen. Härmed vunnes till en början öfverensstämmelse i förevarande

afseende mellan nu ifrågavarande skogsägare och sådana inom

samma trakter boende kronohemmans och nybygges åbor äfvensom skatteoch

frälsehemmansägare samt ägare af sågverk med s. k. privilegierad

stockfångsträtt, hvilka endast efter utsyning få disponera sin skog. Vidare

skulle ett sådant sätt för utsyningsafgifternas bestämmande helt visst medföra

någon lättnad för de mindre skogsägarne därigenom, att utsyningsafgifterna

särskildt för det smärre virket, hvilka enligt kungörelsen den

11 december 1903 äro beräknade till endast 2V2 öre per kubikmeter,

skulle ställa sig billigare än hvad nu kan blifva förhållandet med ersättning

per dag. Debitering och uppbörd af ifrågavarande afgifter torde

kunna ske i likhet med hvad förhållandet är med afgifterna enligt nyssnämnda

kungörelse, d. v. s. i sammanhang med kronoskatterna på sätt i

kungl. brefvet den 13 juni 1890 är stadgadt. För att slutligen bereda

skogsägarne möjlighet att utan större tidsutdräkt erhålla sina ifrågavarande

utsyningar vore det lämpligt, att därtill användes ej blott, såsom nu, jägmästare

och assistenter, utan ock att den för bland annat Västerbottens

och Norrbottens län för närvarande anställde skogsingenjören kunde vid

skogsförrättningars handläggning biträda med utsyningar.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa utredning samt, i den mån

densamma därtill gifver anledning, förelägga Riksdagen

förslag till ändringar i förordningen angående åtgärder

till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskoginom

Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli

1903 i syfte

a) att hemmansägare eller åbo, under förutsättning

af nödig kontroll, berättigas att äfven vid andra

sågar inom länen än husbehofssågar till oundgängligt

husbehof låta försäga undermåligt virke;

b) att tillfredsställande bestämmelser må åstadkommas

rörande sättet för försäljning af beslagtaget

virke; samt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

13

c) att afgifter för de i 3 § 1 mom. omförmälda

utsynings- och utstämplingsförättningar erläggas till

staten i stället för till förättningsmannen.

Stockholm den 13 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herr Hedenstierna har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:55 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande af s. 1 i texten