Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kling!. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, lag angående villkorlig frigifning, lag angående villkorlig straffdom samt lag angående ändrad lydelse af 1, 21 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, dels ock en i anledning af denna proposition afgifven motion.

1906-03-30 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:33, Utlåtande, i anledning af dels Kling!. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, lag angående villkorlig frigifning, lag angående villkorlig straffdom samt lag angående ändrad lydelse af 1, 21 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, dels ock en i anledning af denna proposition afgifven motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

1

N:o 38.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1906, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kling!. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen,

lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande

i enrum, lag angående villkorlig frigifning,

lag angående villkorlig straffdom samt lag angående

ändrad lydelse af 1, 21 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17

oktober 1900 om straffregister, dels ock en i anledning

af denna proposition afgifven motion.

I proposition, n:o 49, af den 2 nästlidne februari, hvilken blifvit Kungi. propå

af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under Slh0nenåberopande

af propositionen bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag

till:

1) lag angående ändring i vissa delar af strafflagen;

2) lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i

enrum;

3) lag angående villkorlig frigifning;

4) lag angående villkorlig straffdom; samt

5) lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen

den 17 oktober 1900 om straffregister.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 32 Höft. (N:o 33.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motion.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft en till utskottet hänvisad, inom Andra Kammaren väckt motion

n:o 142, i hvilken herrar J. B. Eriksson i Grängesberg, E. A. Leksell,

E. C. Kropp och N. A. Nilsson i Malmö anfört:

»I Kung!. Maj:ts nådiga proposition n:o 49 till Riksdagen detta

år, innefattande lag om ändring i vissa delar af strafflagen, lag om

straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, lag om villkorlig

frigifning, lag om villkorlig straffdom samt lag om vissa ändringar i

lagen om straffregister, föreslås bland annat sådan ändring af nu gällande

strafflag, att de så kallade korta frihetsstraffen må kunna skärpas med

hårdt nattläger och mörkt enrum.

Oafsedt dessa affliktiva straff, som här i första hand fängsla uppmärksamheten,

föreslår emellertid Kungl. Maj:t åtskilliga andra skärpningar

af frihetsstraffen. Sålunda föreslås det, att nu gällande bestämmelse

om afdrag af en fjärdedel af strafftiden vid straffarbetes verkställande

i enrum skall upphöra, att straffarbetsfånges rätt till andel i

arbetsutbytet skall bortfalla och att straffarbetsfånges rätt att mottaga

och afsända bref eller bud och mottaga besök skall ytterligare inskränkas,

samt att den, som undergår fängelsestraff, skall åläggas arbetsplikt.

Att utöfver dessa senare straff skärpningar ånyo införa i vår lagstiftning

de en gång lyckligtvis afskaffade kroppsstraffen synes oss i

högsta grad olämpligt och motbjudande. Ett sådant steg kan näppeligen

öfverensstämma med den utveckling-, som vårt folk under senare

tider undergått i kulturellt och humanitärt hänseende. Dessa affliktiva

straff torde dessutom komma att medföra en helt annan verkan än den

åsyftade. I stället för att verka tuktande till förbättring, kunna de

komma att verka till förhärdelse och förråelse.

De förhoppningar, som man på vissa håll gör sig om dessa och

andra kroppsstraff^ välsignelse, kunna svårligen infrias af verkligheten.

De ha fordom florerat, dessa straff, men en mera human anda har aflyst

dem såsom barbariska. Det vore sorgligt, om barbariet åter skulle

taga makten öfver oss.

Redan ur hälsosynpunkt synas oss stora betänkligheter resa sig

mot såväl förslaget om mörkt enrum som hårdt nattläger. (Den senare

straffskärpningen betyder enligt den kungl. kommitténs uttalande, »att

fången nödgas vara i fullständig saknad af sängkläder».) Väl föreskrifves

det, att ingen må undergå dessa straff, så länge det ej kan

ske utan men för hälsan. Men detta, huruvida men för hälsan kommer

att uppstå, r. torde i många fall vara svårt, kanske omöjligt att förutse

äfven för den bästa läkare. Och dessa straff äro i själfva verket så

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

svåra, att de äfven lios friska och kraftiga personer kunna inympa

fröet till lifsfarliga sjukdomar.

På grund af den mänskliga naturens växlande beskaffenhet måste

också det lidande, som de föreslagna affliktiva straffskärpningarna afse

att medföra, verka mycket olika på olika individer. Och de trotsiga

naturer, som man här vill förbättra, kunna genom kroppsstraffen lätt

nog blifva ytterligare förhärdade. Hos dem kan på den vägen rent af

framalstras ett förut ej befintligt hat mot samhället och dess funktionärer.

Om i någon form en skärpning af de korta frihetsstraffen anses

oundgängligen nödvändig, torde en skärpning af arbetstvånget vara

den mest lämpliga och effektiva. Och vår strafflag erbjuder så stora

strafflatituder, att domstolarna mycket väl kunna ådöma längre frihetsstraff,

där synnerlig ondska och råhet prägla förbrytelserna, hvadan

brottslingen på ett mera humant och följaktligen bättre sätt än genom

kroppsstraff kan undergå den tuktan till förbättring, som med allt

straff afses.

Vår uppfattning om olämpligheten af att införa dessa affliktiva

sträf!'' i vår lagstiftning delas också af ett par af de justitieråd, som

yttrat sig om förevarande kungl. proposition. Vid föredragningen af

lagförslagen uti Kungl. Maj:ts högsta domstol yttrade j ustitierådet

Wijkander bland annat följande:

»Hvad angår de frihetsstraff, som för drott omedelbart ådömas,

ligger det, såsom af kommitterade framhålles, i sakens natur att, därest

straffet pågår under lång tid, förlust af friheten och vistelse i ensamhet

komma att i och för sig verka såsom ett allvarsamt strafflidande.

År strafftiden däremot kort, uppstår, enligt hvad erfarenheten visat,

behof af anordningar till förstärkande af straffets verkan. De skärpningar,

som i sådant syfte användts och för närvarande rimligen kunna

komma i fråga, äro, som bekant, tvång att för det allmännas räkning

utföra arbete, hardt nattläger, mörkt enrum och inskränkning i kosten.

Den mest naturliga och till äfventyrs äfven mest effektiva af dessa skärpningar

torde arbetstvånget vara. Det synes därför vara ändamålsenligt

att ej använda annan skärpning än arbetstvång förr än detta visat sig

otillräckligt, och att således icke i något fall med fängelsestraffet, sådant

det hos oss förekommer, förbinda annan skärpning än arbetstvång eller,

med andra ord, att eftersom det ej torde hos oss vara behöfligt eller

ens lämpligt att hafva två arter af frihetsstraff med arbete — i alla

de fall, då fängelsestraff skulle kräfva skärpning, låta detta straff

öfvergå till straffarbete. Enligt kommitterades förslag skulle sådant

fall anses föreligga, allenast då »synnerlig råhet, ondska eller förhärdelse

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

genom brottet ådagalagts», och i de fall, då detta villkor förefinnes, ligger

ock nära till hands att antaga, att straffarbete, och ej fängelse, är det

straff, som i anseende till brottets beskaffenhet bör komma till användning.

Jag hemställer därför, att kommitterades förslag, i hvad det af ser

skärpning af fängelse, ej lägges till grund för lagstiftning i ämnet, utan

att den af kommitterade påpekade och onekligen i verkligheten befintliga

bristen i fängelsestraffets effektivitet afhjälpes på det indirekta sätt,

att fängelsestraffet ej användes i de fall, då det kan antagas vara otillräckligt,

utan i sådan händelse ersättes med straffarbete. Den revision,

som straffsatserna i lagen för detta ändamål skulle undergå, synes ej

behöfva blifva synnerligen genomgripande; och genom densamma skulle

vinnas den i min tanke väsentliga fördelen, att fängelsestraffen ej kom me

till användning i den stora omfattning, som för närvarande är förhållandet,

utan inskränktes uteslutande till brott, om hvilka kunde antagas,

att de icke hade sin rot i ett iordärfvadt eller samfundsfientligt

sinnelag.

Om, på sätt jag antagit, arbetstvång får anses vara den skärpning,

som i första hand bör ifrågakomma, synes i fråga om den straffart,

som redan är med dylik skärpning förbunden, eller straffarbete,

böra, därest erfarenheten visat, att samma straff, synnerligast då det är

kortvarigt, ej alltid besitter nödig effektivitet, tillses, huruvida för vinnande

däraf kunde vara till fyllest att skärpa arbetet — att af strafffångarne

utkräfva ett större mått af arbete, än som för närvarande

sker — och först sedan sig visat att på denna väg någon ytterligare

skärpning af straffet icke stode att vinna, andra arter af skärpning tillgripas.

I fråga om möjligheten att sålunda skärpa arbetet kan jag, i

saknad af all erfarenhet på detta område, ej hysa någon mening, utan

får åtnöja mig med ett uttalande al det önskvärda i att slippa i den

allmänna strafflagstiftningen åter införa rent affliktiva bestraffningar,

kroppstraff. Men äfven om man antager, att förhållandena kräfva återinförande

af dylika bestraffningar, synes dock det sätt, hvarpå kommitterade

funnit desamma kunna inpassas i straffsystemet, lämna rum för

väsentliga anmärkningar.»

På grund af hvad vi sålunda anfört, tillåta vi oss hemställa, att

Riksdagen, med bifall i öfrigt till Kungl. Maj:ts proposition n:o 49,

måtte vidtaga den ändring i sagda proposition, att bestämmelserna om

straffskärpningarna hårdt nattläger och mörkt enrum bortfalla.

Vi anhålla på samma gång, att lagutskottet ville föreslå de förändringar

i den kungl. propositionen, som af denna motion kunna föranledas.

»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 5

I skrifvelse den 10 maj 1894 anhöll Riksdagen, att Kungl. Magt

täcktes låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde införas föreskrift

om så kallad villkorlig frigifning, samt, därest Kungl. Magt skulle finna

sådant lämpligt, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i

sådant syfte. Vidare har Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1898 hemställt,

att Kungl. Magt täcktes taga i öfvervägande, ej mindre huruvida

villkorlig straffdom lämpligen kunde vid ringare brott och förseelser

i den svenska rätten införas, än äfven huruvida i de fall, där

enligt nu gällande lag enkelt fängelse antingen ådömes omedelbart på

kortare tid eller sättes i stället för bötesstraff, andra mera affliktiva

frihetsstraff borde komma till användning, vare sig såsom allmän regel

eller då domstol därom förordnar, och huruvida sådana eller andra affliktiva

straff borde särskildt stadgas för brott emot person, vid iteration

eller eljest försvårande omständigheter, när straffarbete likväl ej ansåges

böra å brottet följa, samt, om förhållandena därtill föranledde, för Riksdagen

framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser, som för

vinnande af sålunda angifna syften kunde erfordras.

Sedan fångvårdsstyrelsen öfver dessa framställningar afgifvit underdåniga

utlåtanden, beslöt Kungl. Magt den 25 maj 1900 att åt en

kommitté uppdraga dels att upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen

och de på kort tid omedelbart ådömda frihetsstraffen samt

om villkorlig frigifning, dels ock att i sammanhang härmed vidare

utreda Irågan om införande af varning eller villkorlig dom samt utarbeta

de författningsförslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

Efter afslutade arbeten öfverlämnade denna kommitté till Kungl.

Maj:t förslag till lagar i ifrågavarande ämnen, hvilka till väsentliga

delar legat till grund för här föreliggande proposition, för hvilkens

hufvudsakliga innebörd redogörelse här följer.

Erfarenheten har hos oss likasom i flera andra länder ådagalagt,

att vid de kortvariga frihetsstraffen straffets ändamål i ett stort antal

fall icke ernås. Detta gäller i Sverige ej blott om fängelse utan äfven

om straffarbete. Den korta strafftiden medgifver vanligen icke ett

tillfredsställande resultat af fångvårdspersonalens arbete på omdaning

af fångens sinne, och frihetsförlusten under kort tid utgör för flertalet

brottslingar icke ett tillräckligt kännbart lidande. I sistnämnda afseende

kan anmärkas, att man vid anordnandet hos oss af de kortvariga

frihetsstraffen låtit sig i hög grad bestämmas af hänsyn till brottslingens

kroppsliga välbefinnande och ej tillräckligt beaktat, att straffet för att

fylla sitt ändamål nödvändigt bör medföra tillbörlig tuktande verkan.

Lagförslagens

hufvudsakliga

innebörd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Skärpning a

frihetsstraff''.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Dessutom har det ofta visat sig, att det korta frihetsstraffet för fången

och äfven för samhället medfört skadliga verkningar, i det respekten

för frihetsstraff minskats och därigenom den från brott återhållande

verkan, som med straffhotet åsyftas, aftagit, och å andra sidan mången,

som felat af tillfällig förvillelse, efter utståndet straff rönt oförtjänta

svårigheter vid försök att återtaga sin plats i samhället.

Att söka råda bot på det korta frihetsstraffets olägenheter genom

en allmän förlängning af strafftiden i fråga om sådana mindre förbrytelser,

som nu beläggas med dylika straff, torde emellertid ej vara rådligt af

det skäl, bland andra, att jämväl de långvariga frihetsstraffen lida af

vissa olägenheter. Utom det att de medföra stora kostnader för staten,

drabba de ofta den brottslige och hans familj alltför tungt genom hans

oförmåga att under den längre strafftiden sörja för sig och sina närmaste,

hvarigenom orsakas nöd, som i sin ordning framkallar nya

brott. Fångens hälsa kan dessutom genom en längre tids vistelse inom

fängelsets murar sättas på spel, och sambandet emellan honom och

hans närmaste slappas.

Till undvikande såvidt möjligt af det kortvariga frihetsstraffets

olägenheter hafva i utlandet med framgång anlitats tvenne olika utvägar.

Den ena består i sådan anordning af frihetsstraffet, att detsamma

blifver mera kännbart och därigenom förnimmes såsom ett allvarsamt

lidande, som manar den brottslige till laglydnad, och den andra utgöres

af ett rättsinstitut, som innebär, att straff bortfaller i vissa fall, där

straffets ändamål anses ändock kunna vinnas. Bägge dessa utvägar

har Kungl. Maj:t genom förevarande lagförslag velat anlita.

Då enligt motiven till förslagen införande i strafflagen af ett

skärpt frihetsstraff såsom särskild straffart vore en lagförändring af

sådan beskaffenhet, att densamma icke kunde vidtagas, utan att i sammanhang

därmed verkställdes en mera allmän revision af strafflagen

och dess straffsatser, uti hvilka den nya straffarten då borde upptagas

vid hvarje förbrytelse, för hvars bestraffande skärpning kunde tarfvas,

samt en dylik mycket genomgripande lagförändring icke vore för ändamålet

nödig, har föreslagits, att skärpning på annat sätt införlifvas

med straffsystemet, nämligen dels genom införande af strängare straffverkställighet

i allmänhet och dels genom öfverlämnande åt domstolarne

att i vissa fall förordna om användning af särskilda skärpningsmedel.

Det framlagda förslaget till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum, hvilken lag är afsedd att ersätta nu

gällande lag i samma ämne den 29 juli 1892, innehåller åtskilliga bestämmelser,

åsyftande att göra såväl straffarbete som fängelse vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

tillämpningen något strängare än hittills. I fråga om straffarbete skiljer

sig förslaget från nu gällande lag i främsta rummet därutinnan, att afkortning

å strafftiden för den tid, fånge hålles i enrum, icke vidare

skulle förekomma. För dylik afkortning finnes nämligen enligt motiven

till förslaget numera icke fullt giltiga skäl, hvarförutom densamma

leder till vissa olägenheter. Vidare föreslås i 4 § bestämmelser af

strängare innehåll än de för närvarande gällande i fråga om tillåtelse

för straffarbetsfånge att emottaga och afsända bref och bud äfvensom

emottaga besök. Beträffande verkställighet af fängelsestraff innehåller

lagförslaget i 7 §, att den, som undergår fängelse, icke skulle äga att

öfverlämna sig åt sysslolöshet samt att hans rättighet att förskaffa sig

underhåll och bekvämlighet, utöfver hvad i fängelset bestås, skulle på

visst sätt begränsas.

Bland de särskilda medel för skärpning af kortvariga frihetsstraff,

som synas förnämligast kunna ifrågasättas, nämligen dels inskränkning

af kosten till vatten och bröd eller annorledes, dels hardt nattläger,

bestående däri, att fången nödgas vara i saknad af sängkläder, och

dels vistelse i mörkt enrum, hafva de två senare, hårdt nattläger såsom

det hufvudsakliga, upptagits i det framlagda förslaget.

De viktigaste bestämmelserna angående affliktiv skärpning, hvilka

intagits i förslaget till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen,

återfinnas där i 2 kap. 6 och 7 §§. Enligt förstnämnda lagrum

skola såväl straffarbete på viss kort tid som fängelse kunna ådömas

med skärpning genom hårdt nattläger, straffarbete för minst fyra,

högst trettio dygn, och fängelse ej under två eller öfver tjugu dygn,

dock att af humanitära skäl skärpning icke skall tillämpas i vissa i

lagrummet angifna fall. Angående verkställighet af dylik skärpning

föreslås i 3 och 6 §§ i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum, att skärpningen bör verkställas vid strafftidens

början och att efter hvar tionde dag skall göras tio dagars afbrott i

skärpningen.

Den strängare straffskärpning, som stundom torde vara erforderlig

vid straffarbete på kort tid, har ansetts böra åstadkommas genom kombination

af hårdt nattläger och mörkt enrum. Därutinnan föreslås, att

straffarbetsfånge, som dömes till skärpning genom hårdt - nattläger, må

kunna efter föreskrift i domen hållas i mörkt enrum under minst ett

och högst sex dygn af skärpningstiden, och att skärpningen i denna

del bör, såvidt omständigheterna medgifva, verkställas först.

Emot de sålunda föreslagna bestämmelserna har medicinalstyrelsen,

hvars utlåtande af Kungl. Maj:t infordrats, icke haft något att erinra.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Att skärpningarna äro afsedda för de korta frihetsstraffen, har

ofvan an ty dt s. Det torde emellertid kunna sättas i fråga, huruvida de

icke borde kunna komma till användning jämväl vid längre tids straff.

För sådan anordning talar ej mindre den omständigheten, att vissa af

de skäl, som föranleda skärpning af ett kortare straff, stundom kunna

påkalla skärpning af ett längre, än äfven vanskligheten att bestämma

en gräns emellan det långa och det korta straffet. Men då, såsom i

motiven yttras, frihetsförlusten, om den utsträckes under längre tid,

måste anses å fången öfva den ingripande verkan, att ett ökadt mått

af obehag eller lidande, som fången under en jämförelsevis obetydlig

del af strafftiden underkastades, blefve af särdeles ringa betydelse, har.

skärpning ansetts böra komma till användning allenast vid kortvariga

straff. Går strafftiden öfver två år, har densamma ansetts så lång,

att särskild skärpning icke borde få ådömas, och en på detta sätt vald

tidsgräns torde onekligen bäst förena sig med strafflagens öfriga bestämmelser.

I öfverensstämmelse härmed innehåller förslaget, att straffarbete

kan förenas med skärpning, allenast där det ådörnes på viss tid,

ej öfver två år, och i 4 kap. 8 § strafflagen, att, om vid förening af

straff strafftiden går öfver två år, ådömd skärpning skall vara förfallen.

Enligt motiven skulle de korta frihetsstraffen minst mäkta utöfva

tillbörlig tuktande verkan å brottslingar af synnerligen rå eller hård

karaktär, och då en sådan företrädesvis framträder i våldsdåd mot

person, grof skadegörelse å egendom och likartade förbrytelser, samt

å andra sidan öfvervägande skäl tala därför, att användande af särskilda

straffskärpningsmedel icke för närvarande utsträckes till sådana

förmögenhetsbrott som förfalsknings-, tjufnads- och bedrägeribrott, och

härtill kommer, att det jämväl af andra hänsyn är af vikt, att i lagen

angifvas de särskilda brott, för hvilka skärpning kan ådömas, innehåller

förslaget, att till skärpning må kunna dömas för uppsåtligen föröfvadt

brott, såvida det tillhör någon af följande hufvudgrupper: våld eller

annan misshandel å person, äfvensom försök att annan till lif eller

hälsa skada, vissa förbrytelser af särskild natur dock undantagna; begagnande

af lifsfarligt vapen, såsom i 14 kap. 15 § strafflagen sägs;

åtgärd till dödande eller fördrifvande af kvinnas foster, där brottet af

annan än kvinnan begås; annat brott, än förut är nämndt, när däri

ingår uppsåtlig våldsgärning å person eller hot, som innebär trängande

fara; brytande af hemfrid; slutligen sådan skadegörelse å egendom,

som i 19 kap. strafflagen sägs. 1 sammanhang härmed har föreslagits,

att till skärpning ej må dömas, utan att synnerlig råhet eller ondska

genom brottet ådagalagts.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Såsom ofvan nämnts, har man för undvikande såvidt möjligt af Villkorlig dom.

de olägenheter, hvilka orsakas af kortvariga frihetsstraff, flerestädes i

utlandet vidtagit åtgärder i syfte att låta brottslingar under vissa

förhållanden undslippa straff. Straffets ändamål har, i synnerhet då

brottet föranledts af tillfälliga yttre omständigheter, visat sig mången

gång kunna vinnas utan anlitande af straff, redan genom det lidande

och den maning till laglydnad, som åstadkommas genom rannsakningen

och brottets konstaterande. Därvid har man vanligen för att förstärka

verkningarna tillfogat en varning, antingen enbart eller oftare i

förening med förständigande, att i händelse af nytt brott det förra

bestraffas jämte det senare. Att man i allmänhet icke kunnat låta

straffet utan vidare bortfalla, är tydligt däraf, att en dylik eftergifvenhet

icke skulle kunna undgå att slappa rättskänslan såväl hos brottslingen

som hos samhällets medlemmar i allmänhet.

Varning enbart såsom ersättning för ett fysiskt straff är ett

jämförelsevis svagt medel för rättande af en brottslig vilja. Då man

betänker den olika verkan, eu förmaning äger å särskilda individer,

torde man finna det lätt förklarligt, att meddelande af varning stundom

går brottslingen spårlöst förbi.

Bättre verkan ernås då såväl genom den i flera länder använda

metoden att i vissa fall låta anstå med doms meddelande i afvaktan

därpå, att brottslingen genom sitt uppförande under viss tid rättfärdigar

det honom visade förtroendet, i hvilket fall all straffpåföljd af.

brottet bortfaller, som ock genom villkorlig dom, då straff ådömes,

men verkställigheten göres beroende på den dömdes förhållande under

viss tid efter domen. Vid jämförelse emellan dessa två olika tillvägagångssätt

torde den villkorliga domen böra af olika praktiska skäl

tillerkännas företräde.

Det har satts i fråga, huruvida samhället vore berättigadt att

genom anordning af ifrågavarande slag låta förskylldt straff bortfalla.

Att hvarje brott bestraffas, är dock ingalunda en oafvislig fordran, och

fasthåller man, att straffets mål är rättsordningens upprätthållande,

finner man att, där rättstillståndet i vissa fall anses kunna upprätthållas

utan straff för begångna brott, hinder ur teoretisk synpunkt för

straffens bortfallande icke finnes. Exempel därpå, att ej hvarje brott

kräfver bestraffning, kan hämtas från flera länders lagstiftningar, som

antingen för åtal förutsätta ett efter pröfning af åtalets lämplighet af

särskild myndighet meddeladt beslut om åtalets anställande eller ock

öfverlämna åt målsägare att väcka åtal.

Bih. till Likså. Prof. 1906. 7 Sami. 32 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Villkorlig

frigifning.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Genom det af Kung!. Maj:t framlagda förslaget till lag angående

villkorlig straffdom föreslås ifrågavarande instituts införlifvande med vår

rätt, men utvisa förslagets bestämmelser, att man velat i möjligaste

mån förebygga den villkorliga domens användande i oträngdt mål, därigenom

densamma lätteligen skulle råka i misskredit. Till en början

stadgas i 1 §, att det ådömda straffet ej må öfverstiga tre månaders

straffarbete eller 6 månaders fängelse, och vidare må ej den, som

dömes, under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, hafva blifvit

dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått

dylikt straff, som blifvit honom tidigare ådömdt. Regeln skulle alltså

blifva, att förmånen af villkorlig dom ej får tillgodokomma andra personer

än sådana, som dömas till jämförelsevis lindrigt straff och icke

förut varit dömde till frihetsstraff. Att giltiga skäl till villkorlig dom

äro en nödvändig förutsättning för institutets användning, har uttryckligt

uttalats i förslaget, och har såsom den hufvudsakliga grunden till

förmånens beviljande upptagits, att i det särskilda fallet kan antagas,

att den tilltalade skall utan straffets undergående låta sig rättas.

Såsom annan grund till villkorlig dom angifves den fara, att straffets

utkräfvande skulle medföra påföljder af särskilt menlig beskaffenhet,

som under vissa förhållanden kan förefinnas.

Enär den villkorliga domens ändamål är att i lämpliga fall förskona

den dömde från frihetsstraff, är uppenbart, att sådan dom ej

bör komma till användning, då straffet bestämmes allenast till böter

och dessa kunna af den dömde erläggas. Förefinnes emellertid anledning,

att den tilltalade till följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga

skulle nödgas aftjäna böterna med frihetsstraff, kan domen,

ehuru lydande å böter, anses vara för honom likbetydande med en

dom å frihetsstraff, och för sådant fall har ock föreslagits möjlighet

att ådöma böterna villkorligt.

Såsom ofvan är nämndt, karakteriseras den villkorliga domen

däraf, att straffets verkställighet göres beroende af den dömdes förhållande

under viss pröfvotid. Denna tid har föreslagits till tre år,

och af 4 § i förslaget framgår, att den dömdes uppförande i sin helhet

icke skulle komma i betraktande vid afgörande af fråga, om anstånd

förverkats, utan att hänsyn skulle tagas allenast till gärningar, som

äro straffbara enligt lag, likasom att anståndet icke ovillkorligen skulle

förverkas genom ringare brott.

I den mån man uppskattat svårigheten för den i fängelset inspärrade

fången att såsom frigifven rätt bruka friheten, har man ock

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

bemödat sig utfinna något sätt, på hvithet man skulle kunna göra

öfvergången från fångenskap till frihet mindre bråd. Man har därvid

för att minska frestelsen till missbruk af en nyvunnen frihet sökt bereda

fången denna småningom. Sådan var kärnpunkten i det progressiva

system, som för omkring femtio år tillbaka tillvann sig världens

uppmärksamhet. Väl har man sedan dess kommit till full insikt, att

föga möjlighet finnes att, under det fången i fängelset är friheten förlustig,

lära honom rätt använda densamma. Men därmed har dock icke

systemet fallit. Man har blott upptagit och utvecklat dess mest praktiska

del. I det ena landet efter det andra har man sålunda någon

tid före utlupet straff beviljat till det bättre påverkad fånge villkorlig

frigifning.

En sådan frigifning innebär, att den, som frigifves, under viss

pröfvotid underkastas särskild tillsyn och att han äfventyra!- att återföras

till straffanstalten för att utstå den återstående delen af straffet,

om han under pröfvotiden gör sig skyldig till dåligt uppförande eller

icke ställer sig till efterrättelse gifna ordningsföreskrifter, hvaremot

straffet bortfaller, om han består profvet.

För att den villkorliga frigifningen skall kunna fylla sitt ändamål,

erfordras, att den frigifne under pröfvotiden erhåller ledning och

stöd, och för en vidsträckt användning af den villkorliga frigifningen

förutsattes uppenbarligen en kraftig utveckling af den frivilliga verksamheten

för frigifne fångars bistånd och skydd.

Enligt det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag angående

villkorlig frigifning skulle detta rättsinstitut icke komma till användning

på lifstid sfångar, utan borde lindring af lifstidsstraff hädanefter

såsom hittills i hvarje fall ankomma på benådning och på de villkor,

som möjligen i sammanhang därmed stadgas.

Vidare skall villkorlig frigifning enligt förslaget icke komma att

begagnas vid frihetsstraff af kort tidslängd, vid hvilka dylik anordningtorde

vara mindre af behofvet påkallad. I motiven till förslaget yttras

härom bland annat, att frihetens förlust under kortare tid icke kan antagas

för fången medföra ovana vid det arbete, han tillförene utöfvat, eller

betaga honom förmåga att utan särskild öfver gångs tid kunnaj!:vid återvunnen

frihet taga sig fram i lifvet, samt att det onekligen är af vikt

såväl för rättstillståndets upprätthållande som äfven för uppnående af

den villkorliga frigifningens hufvudsakliga ändamål, att den icke kommer

att tillämpas, med mindre i hvarje fall en allvarlig och ingripande

straff behandling föregått. Med hänsyn härtill innehåller 1 § i förslaget

såsom förutsättning för villkorlig frigifning, att den tid, under hvilken

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

straffet är verkställdt eller, i visst fall, skall anses verkställdt, utgör

minst två år.

I öfverensstämmelse med andra länders stadganden erfordras enligt

förslaget för villkorlig frigifning, icke allenast att straffet under

viss tid aftjänats, utan äfven att den aftjänade strafftiden står i visst

förhållande till den ådömda, i hvilket afseende i 1 § föreslagits, att

två tredjedelar af straffet skall hafva aftjänats och således en tredjedel

kunna under stadgade betingelser efterskänkas.

Bland förutsättningarna för villkorlig frigifning har i 1 § ock

upptagits, att omständigheterna göra sannolikt, att den dömde på fri

fot skall förhålla sig väl.

Om villkorlig frigifning skall enligt 6 § Konungen äga förordna

i statsrådet, och skall jämlikt 5 § vid pröfningen komma i betraktande

beskaffenheten af brottet samt orsakerna till och omständigheterna vid

detsamma, den dömdes tidigare vandel, hans uppförande under fängelsetiden

och hvad för öfrigt kan lända till upplysning om hans sinnesriktning,

äfvensom de förhållanden, i hvilka den dömde skall komma

att försättas efter frigifningen.

Enligt hvad ofvan sagts, skall den frigifne under viss tid efter

frigifningen stå under särskild tillsyn, hvilken enligt 9 § bör så anordnas,

att den frigifne icke onödigt störes i sin lofliga verksamhet eller utsattes

för allmän uppmärksamhet. Tillsyningsman, som i regeln skall vara

på landet länsman och i stad stadsfiskal, har att vaka öfver den frigifnes

uppförande och söka befordra hvad som kan lända till hans upprättande.

Pröfvotiden har i 2 § föreslagits till så lång tid, som vid frigifningen

återstår af straffet, men i hvarje fall minst ett år, och har

därvid hänsyn tagits bland annat därtill, att en kortare pröfvotid än

ett år i allmänhet icke torde kunna fylla sitt ändamål. Under pröfvotiden

skall den frigifne vara pliktig att föra ett ordentligt och ostraffligt

lefverne och att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som

på grund af lagen kunna honom meddelas, allt vid äfventyr, att friheten

kan återkallas med den påföljd, enligt 3 §, att han ånyo intages i

allmän straffinrättning för att utstå den del af straffet, som icke vid

frigifningen varit verkställd.

Vid villkorlig frigifning skall fångvårdsstyrelsen utfärda frihetspass,

däri skall intagas den frigifnes åligganden under pröfvotiden såväl

med afseende å tillsynen som ock i öfrigt, hvarjämte passet skall innehålla

påföljden för åsidosättande af de i detsamma omförmälda skyldigheter.

Angående återkallelse af villkorligt medgifven frihet skall beslutas

af Konungens befallningshafvande, som — därest sådana omständigheter

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

finnas vara för handen, att, oaktadt den frigifne åsidosatt någon af sina

skyldigheter under pröfvotid en, återkallelse icke skäligen bör äga rum —

kan låta tilldela den frigifne varning. Besvär öfver beslut om återkallelse

skall pröfvas af högsta domstolen, och skall beslutet kunna,

därest den frigifne blifvit häktad och förklarar sig med beslutet åtnöja^,

gå i verkställighet utan afvaktan på besvärstidens utgång.

I händelse den frigifne under pröfvotiden skulle dömas till straffarbete

eller fängelse, åligger domstolen enligt 13 § att tillika förklara

den villkorligt medgifna friheten förverkad. Sådan pröfning af omständigheterna,

som eljest skulle äga rum hos Konungens befallningshafvande,

skall vid dylik dom ej förekomma, af skäl bland andra, att

verkställigheten af det ådömda frihetsstraffet icke är förenlig med den

villkorliga frihetens bestånd. Skulle straffet bestämmas till böter, ankommer

ej på domstolen utan på Konungens befallningshafvande att

utlåta sig angående den villkorliga frihetens förverkande.

Om den frigifne bestått det på honom ställda prof, blifver enligt

4 § påföljden den, att straffet skall anses vid frigifningen till fullo

aftjänadt.

Dessa reformer inom strafflagstiftningen hafva föranledt ändring

af vissa paragrafer i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister,

hvarom förslag i propositionen afgifvits.

Emot de framlagda lagförslagen har utskottet icke funnit något

att i sa Jo erinra. Utskottet har därför icke kunnat biträda det yrkande,

som i motionen n:o 142 framställes. Såsom framgår af den föregående

redogörelsen för förslagens hufvudgrunder, ingår skärpning af de kortvariga

frihetsstraffen, jämte villkorlig dom och villkorlig frigifning,

såsom ett led i den föreslagna lagstiftningen, hvars ändamål är att

förstärka den inverkan på den brottsliges vilja, som med straffet afses,

men på samma gång i minsta möjliga mån lägga svårigheter i vägen

för den brottsliges upprättelse och återvinnande åt samhället såsom eu

nyttig medlem. Det må ock särskild! framhållas, att ifrågavarande

skärpningar ej få tillämpas, då sådant kan vara för hälsan menligt,

hvarför verkställigheten skall föregås af läkarundersökning, och någon

försämring i hygieniskt afseende är med dessa skärpningar ingalunda

förbunden. Det vore enligt utskottets förmenande icke heller välbetänkt

att i de fall, då skärpningar vid straffets verkställighet skulle inträda,

enligt motionärernas antydan ersätta dessa med större mått af arbete.

Sålunda ordnad bestraffning torde, äfven om densamma kunde åstad
-

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

kommas, livilket lärer blifva förbundet med störa praktiska svårigheter,

icke i samma mån som de föreslagna straffskärpningarna vara ägnad att

åstadkomma åsyftad verkan att hos fången kväfva den brottsliga vilja,

han i handling ådagalagt.

Emot den formella affattningen af bestämmelserna i de framlagda

lagförslagen har utskottet icke heller funnit anledning till erinran annat

än vid tvenne paragrafer i förslaget till lag angående villkorlig frigifning.

Till åstadkommande af större tydlighet i bestämmelsen i slutet af 4 §

i detta förslag har utskottet funnit lämpligt föreslå en mindre omredigering

af lagtexten. Satsbyggnaden i den föreslagna 14 § har förefallit

utskottet särdeles tung och svårfattlig, hvarför utskottet utarbetat

annan formulering af denna §.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

1) att Riksdagen, med afslag å herr J. B. Erikssons

med fieres motion, måtte antaga följande i propositionen

innefattade förslag till dels

Lag

angående ändring i vissa delar af strafflagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda delar af 2, 4 och 5 kap.

strafflagen skola erhålla följande lydelse:

2 Kap.

2 §•

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning.

Förut gifves den dömde lämplig tid att sig till döden bereda, innan

han till affättsplatsen utföres, skall domen där uppläsas. Vid afrättningen

skola närvara fängelsets föreståndare, fångpredikant eller den,

som beredt fånge till döden, fängelse- eller provinsialläkare, kronofogde

eller magistratsledamot, af Konungens befallningshafvande förordnad

tjänsteman, som förer protokoll öfver hvad därvid förekommer, samt

andra personer, hvilka Konungens befallningshafvande tillkallar. Den

kommun, inom hvars område afrättningen sker, äge ock utse högst

tolf personer att afrättningen öfvervara. Den afrättades kropp varde i

stillhet å närmaste begrafningsplats jordfäst.

Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som hafvande är, utan

uppskjutas till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 15

som för sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan med honom

bättre varder.

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen förordnat,

att domen verkställas må.

3 §•

Straffarbete skall ådömas på lifstid, eller på viss tid ei under två

månader eller öfver tio år utom i de fall, som i 4 kap. 5, 6 och 7 §§ sägas.

4 §.

Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället

för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall, än

som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller öfver två år.

Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.

D §.

Den, som straffarbete eller fängelse undergå skall, insättes i allmän

straffinrättning; och varde med honom förfaret, såsom särskildt stadgadt är.

6 §•

Straffarbete på viss tid, ej öfver två år, kan ådömas med skärpning

genom hardt nattläger, minst fyra, högst trettio dagar af strafftiden,

antingen enbart eller i förening, under högst sex dagar, med mörkt enrum.

Fängelse, som omedelbart för brott ålägges, kan ådömas med

skärpning genom hardt nattläger, minst två, högst tjugu dagar.

Ådömd skärpning tillämpas icke på kvinna, när hon hafvande är

eller barn ammar; ej heller på annan, så länge han finnes ej kunna

utan våda för hälsan skärpningen undergå.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut

verkställas.

7 §■

Straffskärpning, hvarom i 6 § är nämndt, må ådömas endast för

uppsåtligt brott, som här sägs:

våld eller annan misshandel å person äfvensom försök att annan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

till lif eller hälsa skada, dock ej barnamord eller försök därtill, ej heller

envig, utan att därvid förfarits svikligen;

begagnande af lifsfarligt vapen, såsom i 14 kap. 15 § sägs;

åtgärd till dödande eller fördrifvande af kvinnas foster, där

brottet af annan än kvinnan begås;

annat brott än förut är närnndt, när däri ingår uppsåtlig våldsgärning

å person eller hot, som innebär trängande fara;

brytande af hemfrid;

sådan skadegörelse å egendom, som i 19 kap. sägs..

Ej må till skärpning dömas, utan så är, att synnerlig råhet eller

ondska genom brottet ådagalagts.

4 Kap.

1 §•

Innefattar en handling liera brott, och är straffet å ettdera svårare,

än å annat; då skall det svåraste straffet ådömas: är livartdera brottet

belagdt med samma straff; varde det straff ådömdt. 1 båda dessa fall

skall brott, för hvilket särskildt straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande

omständighet; och må, där någotdera brottet är sådant, som i

2 kap. 7 § sagdt är, kunna till skärpning dömas. År någotdera brottet

belagdt med förlust af ämbete eller påföljd, som i 2 kap. 15, 19 eller

20 § omtalas; varde ock den förlust eller påföljd ådömd.

Där en handling innefattar brott, som i särskilda afseenden med

olika straff belagdt är; vare ock lag, som i denna § sägs.

2 §.

Har någon föröfvat liera brottsliga handlingar, och stå de ej till

hvarandra i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och

samma förbrytelse, utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra;

då skall, ändå att brotten af samma slag äro, domstolen utsätta de

särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och därefter, i händelse

någon förändring af straffen, efter hvad i 4, 5, 6, 7 eller 8 § sägs,

skall äga rum, därom meddela erforderliga bestämmelser.

8 §''

År af straff, som med hvarandra förenas, någotdera förbundet med

skärpning; varde den tillämpad: äro två eller flera af straffen med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

skärpning förbundna, tillämpas den skärpning, som svårast är, eller,

där skärpningarna äro lika svåra, en af dem.

En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars

skärpning endast genom hårdt nattläger; och varde, där skärpningar finnas

efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som här är sagd!, strafftiden öfver två år, vare skärpningen

förfallen.

9 §•

Nu kan så hända, att någon, sedan han hlifvit till straff för ett

brott dömd, varder öfvertvgad att förut hafva föröfvat annat brott; då

skall straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda

brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han

af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

10 §.

Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det

till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott,

med iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas

eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon

del verkställdt, då det nya brottet begicks, med hvad af samma straff

då återstod; och skall å det sålunda bestämda straffet afräknas hvad af

förra straffet eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt efter det

nya brottets föröfvande.

11 §•

Åro i fall, då från ådömdt straff skall afräknas straff, som redan

verkställts, båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd

skärpning jämväl afräknad från den senare ådömda i enlighet med de

i 8 § för jämförelse mellan olika skärpningar stadgade grunder.

12 §.

Har den, som är för brott tilltalad, varit för något brott, hvarom

i målet rannsakats, i häkte hållen, och dömes han i det mål till frihetsstraff

på viss tid eller till böter, må domstolen, om med hänsyn till omBih.

till BiJcsd. Prof. 1906. 7 Samt. 32 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

ständig-heterna så pröfvas skäligt, förordna, att straffet skall anses till

viss del eller helt och hållet verkställdt genom den dömdes hållande i

häkte. Ej må dock frihetsstraff, som omedelbart ådömes, anses verkställdt

till större del än som mot häktningstiden svarar, då en dags

häkte räknas lika med en dags fängelse samt i öfrigt de grunder tilllämpas,

hvilka för en straffarts förvandling till annan äro stadgade.

Föres i högre rätt klagan angående ådömdt straff, vare den rätt

ej bunden af den lägre domstolens beslut i fråga om tillgodoräknande

af häktningstid, ändå att talan emot beslutet ej fullföljes.

13 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom

samma person blifvit till straff'' dömd, och äro straffen af beskaffenhet,

att de, efter ty förut är sagdt, ej kunna, jämte hvarandra, verkställas;

förordne Konungens befallningshafvande, huru straffen skola sammanläggas.

14 §.

Där lagen utsätter särskildt straff för den, som ånyo begår brott,

skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige

till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo

verkställdt, till särskildt straff för återfall dömas, där den straffade,

sedan verkställigheten afslutades och innan det nya brottet föröfvades,

under en tid af tio år hvarken begått gärning, som i förhållande till

det förra brottet utgör återfall, eller för sådan gärning undergått bestraffning.

Vid tillämpning af hvad sålunda är föreskrifvet skall hvarje gärning,

som innefattar stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill, i förhållande

till annan sådan gärning anses utgöra återfall.

15 §.

Föröfvar den, som till straffarbete på lifstid dömd är, brott, som

dödsstraff ej medförer; varde straffet skärpt genom hans inneslutande i

mörkt enrum på högst tjuguen dagar; och må denna skärpning, i

svårare fall, verkställas tre gånger, dock med minst tre månaders uppehåll

emellan hvar gång.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

19

5 Kap.

17 §•

År någon, genom laga kraft ägande dom, fälld till straff, som ej

svårare är än straffarbete i två år, och verkställes ej domen inom tio år

sedan den gafs, vare straffet förfallet. Huru ådömdt straff tidigare kan

vara förfallet, därom stadgas i särskild lag angående villkorlig straffdom.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1

januari 1907.

dels ock

Lag

angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.

Med upphäfvande af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 29 juli 1892 stadgas som följer:

1 §•

Den, som är dömd till straffarbete, skall, såvidt ske kan, hållas

i enrum hela strafftiden, där denna icke öfverstiger tre år, och, där

strafftiden är längre, de tre första åren.

2 §•

År någon enligt 1 § till fullgörande af straffarbete, som blifvit

honom på viss tid ådömdt, i enrum insatt, och varder han, innan det

straff fullbordadt är, för annat brott dömd till ytterligare straffarbete;

då skall, i fråga om sättet för straffens verkställighet, iakttagas, att den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

sammanlagda tid, under hvilken han må i enrum hållas, icke får öfverstiga

tre år, där ej verkställighet sker under förhållande, som i 9 § sägs.

3 §•

År någon dömd till straffarbete med skärpning, bör skärpningen

verkställas vid strafftidens början; och skall efter hvar tionde dag göras

tio dagars afbrott i skärpningen.

Skall skärpning till någon del ske med mörkt enrum, bör skärpningen

i denna del, såvidt omständigheterna medgifva, verkställas först,

Föreligger för verkställighet af straffskärpning sådant hinder, som

i 2 kap. 6 § strafflagen omförmäles, skall med skärpningen anstå, så

länge hindret fortfar; dock att hinder för vistelse i mörkt enrum ej må

uppehålla skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens

slut fullbordas.

4 §•

Den, som undergår straffarbete i enrum, skall hållas till det arbete,

hvarpå tillgång finnes. Till andel i inkomst för arbetet äge han ej rätt;

dock kan för flit och ordentlighet i arbetet i förening med godt uppförande

arbetspremie honom tilldelas. Ej må han förskaffa sig eller

emottaga underhåll, beklädnad eller annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen

bestås. Bref eller bud till eller från annan person inom

eller utom fängelset må icke af fången afsändas eller emottagas, utan att

fängelsets styresman, efter pröfning i hvarje fall, lämnar tillstånd därtill.

Af annan än fångvaktare, vid fängelset anställd läkare eller präst

samt de personer, som öfver fängelset hafva uppsikt eller där, till följd

af tjänstebefattning eller fångvårdsstyrelsens beslut, äga tillträde, må

fången ej emottaga besök, med mindre fängelsets styresman pröfvar

omständigheter af särskild vikt föranleda till undantag.

Sedan tre månader från straffets början förflutit, må oberoende af

omständigheter, hvarom nyss är sagdt, tillstånd meddelas fånge, hvilken

ej undergår straffskärpning, att emottaga besök af maka, föräldrar, barn,

syskon eller andra närstående, där ej ordningen eller säkerheten i fängelset

kan därigenom äfventyras eller besöket anses eljest kunna verka skadligt.

Anmälan om sådant besök skall ske hos fängelsets styresman, som skall

för besök bestämma lämplig tid samt, om han så aktar nödigt, förordna,

att under besöket någon af fångbetjäningen skall vara tillstädes.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

21

5 §■

Fängelse skall, ehvad straffet blifvit omedelbart för brott eller

såsom förvandlingsstraff i stället för ådömda böter ålagdt, på sådant

sätt verkställas, att fången, såvidt ske kan, förvaras i enrum.

6 §•

År någon dömd till fängelse med skärpning, skall i fråga om

skärpningens verkställande iakttagas i tillämpliga delar hvad i 3 §

stadgats.

7 §•

Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagdt fängelse

eller därmed förenadt fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats, är

han pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete. Sådant arbete må

han själf förskaffa sig, och äger han, där arbetet medför inkomst,

behålla denna för egen räkning; dock bör fängelsets styresman tillse,

att denna rätt ej missbrukas till brottsliga företag. Begagnar fången

sig icke af nämnda rätt, skall arbete i mån af tillgång lämnas honom,

och tilldelas honom af arbetsinkomsten andel enligt särskilda bestämmelser.

Vill och kan fången förskaffa sig underhåll eller bekvämlighet,

utöfver hvad i fängelset bestås, vare det tillåtet, såvida ordningen eller

säkerheten inom fängelset därigenom icke störes; dock må han ej

bereda sig eller emottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet,

än som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Undergår han straffskärpning,

som i 6 § omtalas, må han därunder ej åtnjuta bekvämlighet,

som är ägnad att upphäfva eller mildra skärpningen.

Fångens maka, föräldrar, barn eller syskon må honom i fängelset

besöka; likväl skall anmälan därom förut ske hos fängelsets styresman,

som skall för besök bestämma lämplig tid samt, om han så aktar

nödigt, förordna, att under besöket någon af fångbetjäningen skall vara

tillstädes. Af andra än nu nämnda personer samt de i 4 § andra

stycket omförmälda må fången ej utan styresmannens tillstånd emottaga

besök. Ej heller må han utan dennes tillstånd emottaga eller afsända

bref; dock att, där brefvet rörer allenast fångens enskilda angelägenheter,

tillstånd ej må vägras, med mindre brefvet är ohöfviskt eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

innehåller något, hvaraf ordningen eller säkerheten inom fängelset kan

äfventyr as. Undergår fången straffskärpning, tillämpas i fråga om

besök de i 4 § andra stycket meddelade bestämmelser.

8 §•

Skall någon undergå fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats,

och varder förvandlingsstraflet icke med annat fängelse sammanlagdt,

vare fången skyldig utföra tjänligt arbete, hvarpå tillgång finnes, och

må ersättning därför honom icke tillkomma.

Underhåll eller bekämlighet, utöfver hvad honom vid straffinrättningen

bestås, må han icke förskaffa sig eller emottaga.

Beträffande rättighet för fången att emottaga och afsända bref

eller bud samt emottaga besök gälle hvad i sådant afseende är i 7 §

stadgadt om den, som undergår fängelse utan straffskärpning.

9 §•

Varder någon, som på grund af stadgande i särskild lag blifvit

från straffarbete villkorligt frigifven, därefter i straffanstalt insatt för

att utstå återstoden af straffet; då skall i fråga om verkställigheten så

förfaras, som vore det nytt straff.

10 §.

I fråga om hvad ytterligare i afseende å ensamhetsfångars vård,

arbete och behandling skall iakttagas samt hvad i öfrigt till ordningvid

ensamhetsfängelse och tillsyn därå hörer, gälle hvad därom är

eller framdeles kan blifva föreskrifvet.

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 januari

1907. Straff, som före nämnda dag begynt verkställas, skall fullbordas

enligt dittills gällande bestämmelser; och skall hvad i lagen den 29

juli 1892 stadgats om afdrag å strafftid, när straffarbete verkställes

i enrum, fortfarande tillämpas vid verkställighet af straffarbete, som

blifvit ådömdt i mål, däri första domstol gifvit slutligt utslag före

utgången af år 1906.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

2) att Riksdagen, under förklarande, att det i

propositionen innefattade förslag till lag angående

villkorlig frigifning icke kunnat i oförändradt skick

godkännas, ville, i anledning af propositionen för sin

del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj ds förslag:)

(Utskottets förslag:)

Lag

angående villkorlig frigifning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har den, som undergår straffarbete på viss tid, utstått två tredjedelar

af straffet, och utgör den tid, under hvilken straffet är verkställdt

eller, på grund af domstols förordnande, som i 4 kap. 12 § strafflagen

sägs, skall anses verkställdt, minst två år, må, där omständigheterna

gorå sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl, villkorlig

frigifning med hans begifvande kunna äga rum, på sätt i denna lag sägs.

Hvad nu är stadgadt må ock å den, som undergår fängelse,

tillämpas, där fängelsetiden, till följd af förening af straff, öfverstiger

två år.

2 §•

Den, som villkorligt frigifves, vare under så lång tid, som vid

frigifningon återstår af straffet, men i hvarje fall minst ett år, underkastad

särskild tillsyn och skall under denna tid vara pliktig att icke

allenast föra ett ordentligt och ostraffligt lefverne, undvika skadligt

umgänge samt bemöda sig om utväg till försörjning på lofligt sätt,

utan äfven ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som vid frigifningen eller därefter på grund af denna lag honom

meddelas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

3 §•

Åsidosätter den frigifne något af livad, efter ty i 2 § sagdt är,

honom åligger, kan den frihet, som honom medgifvits, återkallas; och

skall han, i händelse af återkallelse, ånyo intagas i allmän straffinrättning

för att utstå den del af straffet, som icke vid frigifningen

var verkställd.

Huru i visst fall villkorlig frihet skall till följd af ny straffdom

vara förverkad, därom stadgas i 13 §.

4 §.

Har pröfvotid, hvarom i 2 §

förmäles, gått till ända, utan att

den villkorliga friheten återkallats

eller den frigifne på grund af förhållande,

som till återkallelse leder,

blifvit häktad, och föreligger ej

heller fall, som i 13 § sägs, vare

så ansedt, som hade straffet vid frigifningen

till fullo aftjänats; dock

att jämte straffet ådömd påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen ej

upphör före pröfvotidens utgång.

4 §•

Har pröfvotid, hvarom i 2 §

förmäles, gått till ända, utan att

den villkorliga friheten återkallats

eller den frigifne på grund af förhållande,

som till återkallelse leder,

blifvit häktad, och föreligger ej

heller fall, som i 13 § sägs, vare

så ansedt, som hade straffet vid frigifningen

till fullo aftjänats; dock

att jämte straffet ådömd påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen ej i

något fall upphör före pröfvotidens

utgång.

5 §.

I fråga, huruvida villkorlig frigifning medgifvas må, skall tagas i

betraktande:

beskaffenheten af brott, hvarför bestraffning ålagts, orsakerna till

brottet och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel;

uppförandet under fängelsetiden och hvad för öfrigt kan lända

till upplysning om hans sinnesriktning vid den tid, då frigifning

ifråga sättes;

de förhållanden, i hvilka den dömde skulle komma att försättas

efter frigifningen, huruvida beskydd erbju des af enskild person, förening

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(.Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

eller på annat sätt, eller om ändock finnes grundad utsikt till loflig

utkomst.

6 §•

Om villkorlig frigifning förordnar Konungen.

Framställning om sådan frigifning göres hos fångvårdsstyrelsen,

som med eget yttrande öfverlämnar framställningen till Konungen.

7 §•

För den, som villkorligt frigifves, utfärdas af fångvårdsstyrelsen

frihetspass, däri, såvidt icke i beslutet om frigifning är annorlunda

stadgadt, honom förelägges: att begifva sig till den ort, inom hvilken

han skall äga att under pröfvotiden vistas, och efter framkomsten till

påteckning uppvisa passet hos den, som skall öfver den frigifne utöfva

tillsyn, allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas;

att hos tillsyningsmannen göra anmälan om bostad samt ombyte

däraf; att vid påfordran inställa sig hos tillsyningsmannen samt angående

sin sysselsättning och öfriga förhållanden lämna de upplysningar, som

af denne äskas; samt att ej utan särskildt skriftligt medgifvande uppehålla

sig utom den anvisade vistelseorten.

I passet skall jämväl införas fullständig underrätttelse om hvad

den frigifne i öfrigt, likmätigt 2 § eller till följd af särskild bestämmelse

i frigifningsbeslutet, skall hafva att under pröfvotiden iakttaga,

så ock om påföljden, därest lian åsidosätter hvad honom enligt passet

åligger.

Den, som frigifvits, vare pliktig att vid anfordran uppvisa passet

för polismyndighet.

8 §•

Tillsyningsman, som i 7 § sägs, vare på landet länsman och i

stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; dock må i stället

annan tjänlig person kunna för viss ort eller, därest det af frigifningsbeslut

eller eljest af omständigheterna föranledes, för visst fall af

Konungens befallningshafvande förordnas.

Bill. till Likså. Prof, 1906. 7 Sami. 32 Käft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(Kungl. Majt:s förslag:) (Utskottets förslag:)

9 §•

Tillsyningsman har att, i den mån omständigheterna tillstädja,

vaka öfver den frigifnes uppförande och söka befordra hvad som kan

lända till hans upprättande.

Då den frigifnes sysselsättning'' eller andra förhållanden kräfva,

att han, dagligen eller tidtals, under en del af dagen uppehåller sig

utom den anvisade vistelseorten, må lof därtill af tillsyningsmannen

meddelas. Tillstånd att vistas å annan ort må ock eljest af tillsyningsman

beviljas, när giltiga skäl därtill äro, dock hvarje gång för

högst tio dagar. Sökes i sistnämnda fall tillstånd för längre tid eller

begär den frigifne att få till annan ort afflytta, anmäle tillsyningsmannen

frågan, efter behörig utredning, hos Konungens befallningshafvande,

som i ärendet besluter. Angående lämnadt medgifvande

skall i hvarje fall å frihetspasset göras anteckning, som, därest den

afser afflyttning till annan ort, jämväl skall innehålla de af Konungens

befallningshafvande i fråga därom meddelade närmare föreskrifter.

Tillsyn bör så anordnas, att den frigifne icke onödigt störes i sin

lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet.

10 §.

Angående återkallelse af villkorligt medgifven frihet beslutes af

Konungens befallningshafvande i det län, där tillsynen utöfvas.

Anser tillsyningsman den frigifne hafva åsidosatt något af hvad

enligt 2 § honom åligger, insände till Konungens befallningshafvande

anmälan därom jämte nödig utredning. Blifver den frigifne för brott

ställd under tilltal vid domstol, varde det af tillsyningsman för Konungens

befallningshafvande tillkännagifvet.

Skulle Konungens befallningshafvande finna sådana omständigheter

vara för handen att, oaktadt den frigifne åsidosatt något af hvad

enligt 2 § honom åligger, återkallelse icke skäligen bör äga rum, kan

Konungens befallningshafvande låta tilldela honom varning.

11 §•

Afviker den frigifne från anvisad vistelseort eller gör lian sig

skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän ordning eller

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

säkerhet, må lian häktas i afbidan på vidare förordnande. Af Konungens

befallningshafvande må sådan häktning ock eljest beslutas, där omständigheterna

finnas därtill föranleda. Polismyndighet, som verkställt

häktning enligt denna paragraf, åligger att därom sist påföljande dag

till Konungens befallningshafvande insända underrättelse.

12 §.

tiar Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt medgifven

frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet, äger han inom

åttonde dagen efter det beslutet honom delgifvits till Konungens befallningshafvande

eller till tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingifva

sina till Konungen ställda besvär. År klaganden häktad och

behöfver han biträde vid besvärens författande, loge Konungens befallningshafvande

eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles.

Besvär, som ingifvits till tillsyningsman, insände han ofördröjligen till

Konungens befallningshafvande.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att, så fort

ske kan, till Konungens nedre justitierevision insända tillika med de

till målet hörande handlingar.

Har den frigifne blifvit häktad, skall i fråga om beslutets verkställighet

före besvärstidens utgång i tillämpliga delar lända till efterrättelse

hvad särskildt finnes stadgadt angående verkställighet af straff,

ådömdt genom utslag, som ej vunnit laga kraft.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning må ej

öfver kl agas.

13 §.

Varder den frigifne under pröfvotiden för brott dömd till straffarbete

eller fängelse, skall domstolen tillika förklara den villkorligt

medgifna friheten förverkad. Har lian före pröfvotidens utgång blifvit

för brottet häktad, vare lag samma, ändå att han senare dömes.

14 §. 14 §.

tiar någon blifvit villkorligt fri- Har någon blifvit villkorligt frigifven,

och har ej friheten åter- gifven, och har ej friheten återkallats

eller förklarats förverkad; kallats eller förklarats förverkad;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

skola innan pröfvotiden gått till ända skalf där före pröfvotidens utgång

honom ålagda böter förvandlas, då förekommer förvandling af honom

skall förvandlingen ske oberoende ålagda böter, den förvandling ske

af det förra straffet. oberoende af det förra straffet.

15 §.

De närmare föreskrifter, som för tillämpning af denna lag erfordras

angående hvad som åligger tillsyningsman, som i 7 § sägs, och hvad

därmed har gemenskap, meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.

3) att Riksdagen måtte antaga följande i propositionen

innefattade förslag till

Lag

angående villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Dömes någon till straffarbete, ej öfver tre månader, eller fängelse,

ej öfver sex månader, äge domstolen, när giltiga skäl därtill äro, förordna,

att med straff, som nu är nämndt, skall anstå och att på villkor,

som i denna lag angifvas, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.

Villkorlig dom, som här sägs, må ej brukas, där den tilltalade

under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit dömd till straffarbete

eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som

blifvit honom tidigare ådömdt.

Vid pröfning, om skäl äro till villkorlig dom, skall främst komma

under öfvervägande, huruvida antagas kan, att den tilltalade skall utan

straffets undergående låta sig rättas. Härvid skall tillses, om tillfälle

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

finnes till uppfostran eller handledning för den, som däraf är i behof,

och i öfrigt göras afseende å den tilltalades tidigare vandel, de omständigheter,

som drifvit honom till brottet, hans beredvillighet att erkänna

detsamma och godtgöra skada, hans uppförande i öfrigt samt

hans lefnadsförhållanden. Bland öfriga omständigheter skall i synnerhet

tagas i betraktande, huruvida, med anledning af den tilltalades ungdom,

honom åliggande försörjningsplikt eller annat förhållande, fara är, att

straffets utkräfvande skulle medföra påföljder af särskildt menlig beskaffenhet.

2 §•

Hvad i 1 § är stadgadt må, där straffet bestämmes till böter, ock

å det straff kunna tillämpas, dock ej i annat fall, än där anledning är,

att den tilltalade till följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga

skulle nödgas aftjäna böterna med frihetsstraff.

3 §•

Adörnas böter jämte frihetsstraff, som i 1 § sägs, må anstånd enligt

denna lag kunna lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,

men ej med bötesstraffet allena; och äge, där anstånd beviljas, sammanläggning

af böterna med frihetsstraff ej rum.

4 §*.

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,

inom tre år efter domen brott, och varder han därför till straffarbete

eller fängelse dömd; då skall anståndet tillika af domstolen förklaras

förverkadt. Dömes han till annat straff, må anståndet förklaras förverkadt,

där brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes

därtill föranleda.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämndt, och kommer ej

heller af orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

5 §■

Varder den, som för begånget brott erhållit villkorlig dom, öfvertygad

att hafva före domen föröfvat annat brott, då skall, vid bestäm
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

mande jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen af straff för brotten, ock förordnas,

huruvida anstånd enligt denna lag må äga rum.

6 §.

Där straff ådömes efter 25 kap. strafflagen eller efter strafflagen

för krigsmakten, må ej villkorlig dom i fråga om det straff brukas.

Ej heller skall hvad i denna lag är stadgadt angående meddelande

af villkorlig straffdom hafva afseende å straff, som ådömes för förbrytelse

emot tryckfrihetsförordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907 men skall ej af högre rätt

tillämpas i mål, som blifvit vid första domstol före sagda dag afdömdt.

och

4) att Riksdagen måtte antaga följande i propositionen

innefattade förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17 oktober

1900 om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17

oktober 1900 om straffregister skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

I Justitiedepartementet skall finnas straffregister, innehållande

uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag

af rikets domstolar

1. blifvit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för

snatteri till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras

talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. blifvit för brott ställda under framtiden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

31

2 §.’

1 mom. För enhvar, om hvilken blifvit så dömdt, som i 1 § sägs,

skall från domstolen till registret lämnas särskild uppgift, innefattande

upplysning om den dömdes namn och hvad i öfrigt må erfordras till

hans betecknande samt om förbrytelsen och domen.

2 mom. Beträffande den, som för brott erhållit villkorlig dom,

skall, där han sedermera af domstol, i sammanhang med pröfning af

åtal för annat brott, förklarats skola undergå straff för det förra brottet,

därom till registret lämnas uppgift, ehvad straffet är.

3 mom. Har den, som från straffanstalt lösgifvits enligt lagen

angående villkorlig frigifning, därefter blifvit före utgången af den för

honom bestämda pröfvotid för brott häktad, skall uppgift därom lämnas

till registret från den domstol, där åtalet efter häktningen först förevarit.

Om åtalets utgång skall ock i hvarje fall från domstol, som i

målet dömt, uppgift till registret lämnas.

4 mom. Om beslut, hvarigenom villkorligt medgifven frihet blifvit

återkallad, skall från Konungens befallningshafvande lämnas uppgift till

registret.

^ §■

Varder i mål, däri blifvit så dömdt, som i 1 § sägs, den dömde

af högre rätt från ansvar befriad eller ock genom dom, som ej är villkorlig,

ansedd skyldig allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten

af samma § afses, skall om domen lämnas uppgift till registret.

Lag samma vare, där beslut, hvarom i 2 § 2 mom. förmäles,

varder af högre rätt häfdt.

Där Konungen fastställer eller upphäfver beslut, hvarigenom villkorligt

medgifven frihet blifvit återkallad, eller af nåd efterskänker eller

mildrar straff eller annan påföljd, hvarom straffregistret skall innehålla

uppösning, varde jämväl därom uppgift till registret meddelad.

5 §.

Fångvårdsstyrelsen åligge att hvarje månad till registret lämna

uppgift å dem, som under den närmast föregående månaden från straffanstalterna

frigifvits efter utstånden bestraffning för stöld, snatteri,

inbrott, rån eller försök därtill eller ock för annat brott, när det medfört

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

förlust af medborgerligt förtroende. Därjämte skall hvarje år före

januari månads utgång från fångvårdsstyrelsen insändas förteckning å

de i straff- och tvångsarbetsanstalterna intagna personer, som under

näst föregående året aflidit.

Af fångvårdsstyrelsen skall likaledes till registret lämnas uppgift

om villkorlig frigifning af fånge med angifvande af den återstående

strafftidens längd.

7 §•

Straffuppgift skall a-fskiljas ur registret,

därest den dömde, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts

laga kraft ägande dom blifvit från ansvar befriad, eller ock ansedd

skyldig allenast till annat ansvar än i 1 eller 2 punkten af 1 § afses,

samt domen ej är villkorlig;

då genom den i 5 § föreskrift^ förteckning eller annorledes vunnits

tillförlitlig upplysning, att den dömde aflidit; samt

då nittio år förflutit från den dömdes uppgifva födelseår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.

Stockholm den 30 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Å. Petersson i Påboda bär begärt få antecknadt, att han

icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, ISÅAC MAKCUS’ BÖSTE.-AKTIE BOLAG, 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:71 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag angående straffarbete s. 1 i texten