Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående dels revision af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. Lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft tvenne särskilda, till utskottet hänvisade motioner, väckta inom Andra Kammaren under n:o 90 af herr C. J. F. Ljunggren och under n:o 33 af herr J. Ericsson i Yallsta.

1906-02-20 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:46, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående dels revision af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. Lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft tvenne särskilda, till utskottet hänvisade motioner, väckta inom Andra Kammaren under n:o 90 af herr C. J. F. Ljunggren och under n:o 33 af herr J. Ericsson i Yallsta.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

1

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående dels revision

af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i

samma lag.

Lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft tvenne

särskilda, till utskottet hänvisade motioner, väckta inom Andra Kammaren

under n:o 90 af herr C. J. F. Ljunggren och under n:o 33 af herr J.

Ericsson i Yallsta.

I förstnämnda motion anföres:

»Vid sistlidna års lagtima riksdag väckte jag motion (n:o 53) om Hcrr LJun9- skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af konkurslagen m. in. lJ''em motwnäfvensom

rörande utredning om lämpligheten af ett nytt rättsinstitut,

»ackordsförhandling utan konkurs».

Lagutskottets utlåtande är anmärkningsvärdt i det hänseendet, att

majoritetens hemställan föranledt icke mindre än nio af utskottets ledamöter

att reservera sig mot olika delar af utlåtandet, hvarjämte fyra

medlemmar afgifvit en reservation i nära öfverensstämmelse med motionens

syfte och dessutom två medlemmar reserverat sig »in blanco».

Utskottets hemställan var af följande lydelse:

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion, ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 7 Sami. 40 Höft. (N:o 46). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 46-

ompröfning, dels huruvida icke ändringar böra ske i gällande konkursbestämmelser

i syfte att insolvent person må kunna tidigare än nu kan

ske försättas i konkurs, att s. k. fattigkonkurser må undvikas, att konkursutredningen

må förkortas och att en lämpligare konkursförvaltning

må äga rum, dels ock huruvida icke stadganden om s. k. ackordsförhandling

utan konkurs böra införlifvas med vår rätt, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill utredningen må anses - gifva anledning,

De fyra reservanternas hemställan lydde sålunda:

att Riksdagen i anledning af förevarande motion måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung], Maj:t föranstalta om

revision af konkurslagen med dithörande författningar, hvarvid äfven

frågan om ackordsförhandling utan konkurs synes böra tagas under

ompröfning, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, till

hvilket nämnda revision kan gifva anledning.

Alldenstund motionen förekom till behandling i Riksdagen så sent

som den 15 maj, tillät tiden knappast en ingående debatt i frågan,

hvadan jag, ehuruväl motionär, fann mig föranlåten att biträda ett

yrkande om afslag å motionen under förhoppning att, då densamma

åter väcktes utsikter, kunde förefinnas att ernå något med motionens

syfte öfverensstämmande beslut.

Jag vågar därför återupptaga min motion redan nu, därtill föranledd

af öfvertygelsen, att frågan om en allmän eller i allt fall mycket

omfattande revision af konkurslagen blifvit så aktuell, att dröjsmål

härutinnan verkligen kan föranleda både ekonomisk förlust och allvarlig

misströstan hos ett stort flertal af landets köpmän, hvilka hittills rönt

olägenheter till följd af den föråldrade konkurslagstiftningen och hos

hvilka därför krafvet på dess revision varit ofta och kraftigt spordt.

Man kunde ju tycka, att de år från år vidtagna ändringar och

förbättringar i konkurslagen skulle kunnat tillfredsställa dessa allmänna

kraf, men så är långt ifrån förhållandet, så länge ej själfva grunden

omändrats.

På de partiella reformernas väg lär man sannerligen icke vinna

hvad som önskas, nämligen enldare, billigare och snabbare konkursutredning

än som med nu gällande lag i allmänhet kan åstadkommas,

Detta torde knappast låta sig göra utan en genomgående omgestaltning

af själfva grundprinciperna för konkursväsendet; och synes mig

därför, att ett revisionsarbete bör verkställas på ett härutaf betingadt

vidsträckt program. Till stöd för min åsikt härutinnan tillåter jag mig

anföra det väsentligaste af hvad jag yttrade i min förra motion.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

l:o. Erfarenheten har visat, att det stundom kan vara förenadt

med stor svårighet att få en gäldenär att afstå sina tillgångar till

konkurs.

En insolvent gäldenär kan sålunda i förhoppning om förbättrade

konjunkturer uppehålla sin affär långt utöfver den tidpunkt, då han

för länge sedan hade bort till borgenärernas förnöjande afstå sina tillgångar.

Genom detta tillvägagångssätt skadar han såväl sig själf som

fordringsägarna och kan dessutom åsamka sig ansvar. I rättens och

den allmänna moralens intresse torde därför vara nödvändigt, att

ändring i antydd riktning åstadkommes.

2:o. Erfarenheten har visat, att man genom verkställighetsproceduren

enligt utsökningslagen i många fall icke vinner något, då

tillgångarna först komma fram under trycket af gäldenärseden i konkurs,

men gäldenären med nu gällande lagstiftning genom öfverklagande af

domen rörande fordringsanspråket länge kan förhindra konkurs.

3:o. Erfarenheten har både ofta och tydligt ådagalagt, att långsamheten

vid afvecklingen af en konkurs, de med utredningen i regel

förknippade oproportionerligt höga omkostnaderna samt de understundom

mindre köpmansmässigt ledda realisationerna af konkursmassans tillgångar

åsamkat fordringsägarna afsevärda förluster och andra olägenheter,

som hade kunnat förebyggas, om annan ordning för konkursutredningen

hade förefunnits.

Hvad härvidlag genom lagstiftning kan åtgöras, skulle verka

synnerligen godt för både gäldenär och borgenärer, och tillfredsställelsen

skulle i våra köpmanskretsar blifva allmän, om Riksdagen ville beakta

sådana reformer i konkursväsendet, som kunde medföra förbättringar i

här antydd riktning.

Ifrågasättas kan, huruvida icke ombudsmannainstitutionen borde

utbytas mot en ändamålsenligare kontrollanordning eller, om den nuvarande

anses böra bestå, i allt fall undergå sådan omgestaltning, att

ändamålet med den i lagen afsedda »sakförståndiga» kontrollen från

rättens sida vunnes, utan att kostnaderna härför, såsom nu oftast är

fallet, blefve oskäligt betungande för borgenärerna.

4:o. Erfarenheten har visat, att behof förefinnes för omarbetning

af lagstiftningen rörande konkursförbrytelser i syfte att ohederliga och

vårdslösa gäldenärer må träffas af lagens straff. Såsom det nu är, gå

ofta vårdslösa gäldenärer fria från åtal, enär åtalsrätten tillkommer

enskild borgenär, och man vet ju, huru motbjudande det är att sätta

i gång ett dylikt personligt åtal, på hvilket kan följa frihetsstraff.

Därför borde helt visst tillses, om icke åtalsrätten i dylika fall lämpligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

borde lämnas — utom åt den enskilde borgenären — jämväl åt konkursförvaltningen

såsom sådan eller åt offentlig myndighet.

Förra årets Riksdag har i ett annat afseende beslutat åtalsrättens

öfverflyttande till allmän åklagare, då brottet af målsäganden till åtal

angifvits, i anledning hvaraf liknande förfarande äfven kan väntas beträffande

åtal af vårdslös gäldenär.

5:o. Erfarenheten har äfven ådagalagt behofvet af en sådan omgestaltning

af formerna för afveckling af gäldbundet bo. Ett ackordsinstitut

under lagens skydd måtte kunna bereda möjlighet för gäldenär

att utan konkurs få sina affärer afvecklade till borgenärernas fromma.

Redan 1902 års lagutskott yttrade med anledning af då väckt

motion härom, att det skulle ställa sig svårt att inpassa nämnda ackordsinstitut

till nu gällande konkurslag och lagstiftning i öfrigt, men saken

ställer sig helt annorlunda, då nu frågan om en mera allmän revision

af konkurslagen uppställes, vid hvilket förhållande det således kan

förefalla enklare att åstadkomma en för det nya ändamålet afpassad

lagstiftning, än om densamma skulle, såsom föregående framställningar

afsett, lämpas efter gällande lagar.

I betraktande af de beaktansvärda fördelar, som det ifrågasatta

ackordsinstitutet skulle kunna gifva, lär man hafva anledning förvänta,

att landets handels- och industriidkare med tacksamhet skola behjärta

Riksdagens eventuella bifall till framställnigen om utredningen härutinnan.

Att fördelarna af den antydda ackordsförliandlingen utan konkurs

verkligen kunna vara synnerligen förtjänta af Riksdagens uppmärksamhet

torde framgå däraf, att man med denna anordning kunde vinna

dels en angenämare, snabbare och billigare afvecklingsform än

konkurs för den hederlige, men af motgångar drabbade gäldenären,

dels en sakförståndig realisation af boet, som på samma gång

gåfve större utbyte för borgenärerna och verkade mindre störande för

andra köpmän å platsen.

Med hänvisning till hvad förra årets lagutskott och reservanter

anfört såsom stöd för en del af mina då framställda önskemål och med

åberopande af de af mig här ofvan antydda hufvudpunkter, tillåter jag

mig uttala den förhoppning, att vid en revision af konkurslagen uppmärksamheten

bland annat ägnas däråt,

att en riktig affattning gifves åt konkursorsakerna,

att institutionen med rättens ombudsman på lämpligaste sätt reformeras,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

att konkursförvaltningen ordnas i mindre byråkratiska, men mera

praktiska former än som nu finnas,

att utvägar sökas för ernående af större garanti för hastigare och

fördelaktigare resultat af konkursutredningar,

att ålägganden stadgas för konkursförvaltningen att oafsedt gifna

fullmakter städse underrätta borgenärerna om för dem betydelsefulla

data och fakta, såsom anmärkningar mot bevakning, tid för utdelning

m. m., samt

att stadgande möjligen ernås rörande obligatorisk revision af konkursutredning,

åtminstone i konkurser af någon större omfattning.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t föranstalta om revision af konkurslagen med dithörande

författningar i den omfattning, som kan pröfvas erforderlig, hvarvid

äfven frågan om ackordsförhandling utan konkurs synes böra tagas

under ompröfning, samt därefter för Riksdagen framlägga förslag i

ämnet.»

I denna motions syfte hafva herrar S. H. Kvarnzelius, K. G.

Karlsson i Göteborg, F. E. Neess, E. O. V. Wavrinsky i Stockholm,

C. H. P. af Buren, E. A. Nilson i Örebro, J. Jeansson i Kalmar och

F. O. Berg i Göteborg instämt.

Herr Ericssons motion är af följande lydelse:

»Uti konkurslagen § 71 föreskrifves, i hvilken ordning anmärkning

kan göras mot borgenärs bevakade fordran uti konkursbo, och i

de närmast efter följande paragraferna bestämmes, hur vidare skall förfaras,

där anmärkning mot fordran blifvit gjord, men det synes mig,

som skulle ett tillägg till § 73 böra göras i syfte att bättre än som

skett skydda fordringsägares rätt.

Det förhåller sig ju ofta så, att borgenär och gäldenär äro bosatta

på vidt skilda orter och att borgenären vid sådant fall pr post insänder

sin bevakningsinlaga. I förvissning om att bevakningen är riktig och i

förhoppning således om att någon anmärkning mot densamma icke rimligtvis

kan göras, lefver borgenären i den tron, att han skall få sin

utdelning, när konkursen väl en gång blir utredd. Men när så konkursen

— kanske efter åratals förlopp — kan afslutas, så finner han,

att anmärkning, kanske af någon formell anledning, blifvit gjord mot

hans bevakning och att densamma på grund däraf utaf rätten under
-

Herr Ericssons

motion.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Yttrande af

Stockholms

köpmannaförenings

handelskammare.

6 Lagsutskottets Utlåtande N:o 46.

känts ocli att detta måhända icke behöft ske, därest han varit närvarande

och försvarat sin sak.

Att förebygga en sådan eventualitet vore enligt mitt förmenande

synnerligen lätt genom att i slutet af § 73 införa ett stadgande om att

rättens ombudsman skulle vara skyldig att underrätta den borgenär,

mot hvars bevakning anmärkning blifvit gjord, såväl om anmärkningen

som ock om dag för förlikningssamm an trädet.

På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, får jag vördsamt

föreslå, att Riksdagen ville till § 73 konkurslagen foga ett ytterligare

moment af följande innehåll:

Rättens ombudsman åligge att ofördröjligen därefter till borgenär,

mot livilkens bevakning jäf gjordt är, med allmänna posten afsända

skriftlig underrättelse om jäfvet samt om den dag, som för parternas

sammankomst inför ombudsmannen blifvit jämlikt 71 § utsatt.

Skulle lagutskottet, till hvilket min motion torde hänvisas, finna

motionens syfte beaktansvärdt men det af mig framställda förslaget i

något afseende olämpligt, så anhålles, det utskottet ville däruti göra

de förändringar, som utskottet kan finna skäligt.»

Med anledning af herr Ljunggrens förevarande motion hafva till

lagutskottet ingifvits särskilda skrifvelser från Göteborgs börssällskap,

Handelsföreningens i Göteborg fullmäktige, Skånes handels-, industrioch

sjöfartskammares arbetsutskott, Stockholms köpmannaförenings

handelskammare och Sveriges allmänna handelsförening. I skrifvelserna

från de tre förstnämnda korporationerna uttalas endast i mera allmänna

ordalag anslutning till herr Ljunggrens motion och vitsordas behofvet

af en allmän revision af konkurslagen. I de två sistnämnda korporationernas

skrifvelser lämnas åter en närmare framställning om de olika

punkter, i hvilka gällande konkurslag ur affärslifvets synpunkt anses

böra undergå förändring, och finner utskottet därför, att desamma må

såsom en komplettering af motionen här ordagrant inflyta:

»Till Lagutskottet.

Med afseende å den vid nästlidet års lagtima riksdag väckta

motion om revision af konkurslagstiftningen och därmed i samband

stående lagrum tillät sig Stockholms köpmannaförenings handelskammare

att med skrifvelse den 31 mars 1905 till lagutskottet öfverlämna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

en promemoria angående anmärkningar, livilka särskild! från köpmanssynpunkt

syntes vara att göra mot gällande konkurslagstiftning.

Då motion i enahanda ämne jämväl nu föreligger till utskottets

behandling, har handelskammaren ansett sig böra härigenom uttala sin

billiga anslutning till motionens syfte och tillika här nedan å ny o framhålla

en del önskemål, som i afseende å en blifvande revision af konkurslagstiftningen

synas handelskammaren vara särskild! beaktansvärda.

l:o). Bestämmelserna i 1 kap. konkurslagen beträffande förutsättningarna

för, att en gäldenär skall kunna försättas i konkurs, verka

i flere punkter otillfredsställande. Då domstolarne — på grund af såväl

praxis som gällande bevisteori — synas ställa för stora anspråk på

bevisningen, äro stadgandena i 2 §, 3 §, första punkten, och 4 §, första

stycket, icke af den verkan, som lagstiftaren torde hafva tänkt sig.

Att detta skall vara af stort men, inses lätt, om man tänker på betydelsen

däraf, att en gäldenär under kritiska omständigheter varder i rätt

tid försatt i konkurs.

Beträffande 4 §, andra stycket, anmärkes särskilda dels att orden

))i vittnens närvaro» gifvit anledning till den tolkningen, att borgenär

eller särskild representant för honom skall vara vid kraf tillstädes,

hvarför kraf genom två stämningsmän ej ansetts till fyllest, dels att

protesterad växel icke i annat fall ger befogenhet till konkursansökan

efter en vecka, än då gäldenären vid protesten anträffats. Sådan ändring

af lagen, att konkurs efter en vecka kunde sökas å protesterad växel,

antingen köpmannen vid protesten träffats eller ej, vore önsklig.

2:o). Tydlig lag, att utländing kan här i riket sättas i konkurs,

äfvensom att hustru, som i eget namn idkar näring, må kunna utan

mannens hörande sättas i konkurs, kräfves, då mycken osäkerhet råder

på grund af bristfälliga bestämmelser härutinnan.

3:o). Bestämmelsen i 5 §, andra stycket, borde ej äga tillämpning

på köpman. På grund af bevisskyldigheten, som utan pantens

realisation är nästan omöjlig att fullgöra, synes här föreligga en alltför

långt gående inskränkning i den eljest gällande rätten till konkursansökning.

4:o). Lagens bestämmelser angående rymning torde vara alltför

milda. Önskligt vore, att borgenärerna tillerkändes rätt att anlita allmänna

åklagarens hjälp för gäldenärens återhämtande och åtalande

äfven på ett tidigare stadium, än i 23 kap., 5 § strafflagen sägs.

5:o). Fråga torde vara, huruvida ej reglerna för återvinning skulle

utan väsentligt men för rättssäkerheten kunna något utvidgas till konkursboets

förmån. I hvarje fall torde gäldenärs afhändande af tillgång

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

böra bekämpas genom mer effektiva straffbestämmelser i 23 kap. strafflagen.

6:o). Enligt en allmänt utbredd uppfattning fungerar rättens

ombudsmansinstitutionen mindre tillfredsställande, och. den kontroll

öfver konkursförfarandet, som med densamma åsyftats, vinnes ofta nog

icke. Det är en allmän klagan, att rättens ombudsman nedlägger alltför

ringa intresse på uppdragets fullgörande. Arfvodet torde böra bestämmas

i enahanda ordning som godemansarfvodet och likasom detta

vinna laga kraft endast i sammanhang med slutredovisningen.

7:o). Olika meningar hafva yppat sig angående rättsförhållandet

mellan inteckningshafvare och oprioriterade borgenärer beträffande afkomst

af fastighet, äfvensom emellan förlagsinteckningshafvare och

oprioriterade beträffande fördelningen af kostnaderna mellan dem. Tydliga

lagbestämmelser härutinnan skulle vara af gagn.

8:o). Fråga torde vara, huruvida ej straffbestämmelser böra införas

mot dem, som genom att uppenbart vilseleda rätten skaffa sig

rösträtt vid godemansval. Gentemot sådant förfarande, som ingalunda

är sällsynt, står lagen nu maktlös.

9:o). Angående rätta tolkningen af 88 § hafva olika meningar

yppats, i det tvifvel råder, om fordringsrätten för framtiden kvarstår i

det fall, att borgenär underlåter gå eden, och rätten genom dom lämnar

bevakningen utan afseende.

10:o). Enligt gällande lag pröfvar rätten för ackord ställd säkerhet

endast i det fall, att ackordet sist en vecka förut blifvit af borgenär

bestridt. Önskligt vore, att lagen ålade rätten att ex officio pröfva

ackordet jämväl beträffande säkerheten. Det är nämligen förenadt med

svårighet för borgenärerna att så påpassa konkursförfarandet, att de

iakttaga att i rätt tid bestrida ackordet.

ll:o). Till gagn vore eu bestämmelse därom, att utdelning i

konkurs, som ej inom viss tid lyftats, skulle till det allmänna aflämnas,

t. ex. insättas i allmänt ränteri.

12:o). Borgenärernas trygghet torde kräfva, att sysslomän, som

icke genom borgenärsbeslut delat förvaltningen, svara solidariskt för

konkursboets medel. Den delade ansvarigheten vid uppdrag af denna

beskaffenhet synes ej förenlig med modern rättsuppfattning, och konkursarfvodena

äro i regel så rundligt tilltagna, att d}dikt ansvar utan

orättvisa torde kunna af konkursförvaltarne utkräfvas.

13:o). Begreppet köpman i 139 § torde kräfva förtydligande,

hvilket bäst vinnes genom en omarbetning af bestämmelserna i förordningen

om handelsböcker. Dessa förefalla äfven i öfrigt åtskilligt för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

åldrade och tarfva i liög grad en genomgripande revision. I detta afseende

tiliåter sig handelskammaren härhos bifoga afskrift af sin underdåniga

framställning i ämnet den 7 juli 1905.

14:o). Lagstiftningen bör inskärpa skyldigheten för en person,

som icke kan göra alla rätt, att ofördröjligen själf begära sig i konkurs.

Äfvenledes böra straffbestämmelserna skärpas särskildt för gäklenärer,

som trots obestånd fortsätta sin rörelse. Bestämmelserna angående ansvar

för vårdslöshet mot borgenärer böra grundligt omarbetas, så att

med straff beläggas jämväl alla de förfaranden, som, ehuru något olika

med brottstyperna i 23 kap. 3 § strafflagen, ändock äro till resultatet

med dem likartade. Det skulle äfven vara till gagn för det allmänna,

om borgenärerna kunde tillerkännas rätt att till allmänt åtal angifva

vårdslös gäldenär. För närvarande måste det allmänna rättsmedvetandet

ofta nog känna sig kränkt, då till och med ganska påtagliga fall af

vårdslöshet mot borgenärer lämnas obeifrade.

15:o). Såsom allmän anmärkning mot samtliga delgifningsförfaranden

i konkurslagen gäller, att desamma fungera mindre tillfredsställande.

Onskningsmålet är, att alla delgifningar skola ske genom

rättens försorg och bestämmas af regler, som göra, att resultatet under

inga omständigheter riskeras.

16:o). Skyldigheten för konkursbo att lösa rättens protokoll är

särskildt för små konkursbon betungande och leder till utskrift af en

mängd onödiga handlingar. Denna lösenskyldighet har karaktären af

en skatt och torde såsom sådan knappt äga berättigande.

Stockholm den 20 februari 1906.

För Stockholms köpmannaförenings handelskammare:

Oscar Almgren.

Fredr. Grönwall.»

»Till Lagutskottet vid 1906 års lagtima riksdag.

Sedan af ledamoten af Riksdagens Andra Kammare konsul C. J.

F. Ljunggren från Kristianstad väckts motion om revision af gällande

konkurslag, får Sveriges allmänna handelsförening härmed uttala sin

anslutning i motionens syfte.

Bih. till Likså. Prat. 1906. 7 Sami. 40 Höft.

Yttrande af

Sveriges allmänna

handelsförening.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

De hänseenden, i hvilka vår nu gällande konkurslagstiftning företer

bristfälligheter, äro enligt den inom föreningen vunna erfarenhet hufvudsakligen

följande.

För det första erinras, att möjligheterna för en fordringsägare

att få insolvent gäldenär försatt i konkurs äro alltför snäft tillmätta.

I stället för att, såsom vår lag gör, speciellt angifva en massa konkursanledningar,

vore det utan tvifvel mera praktiskt att i enlighet med

den tyska konkursordningen föreskrifva öppnandet af konkursförfarande,

då efter ansökan af borgenär gäldenärens oförmåga att göra rätt

för sig gjorts sannolik för domstolen. Fn dylik anordning förutsätter

emellertid fri bevispröfning för domstolen och torde därför hos oss få

anstå, till dess våra bevisningsregler blifvit ändrade; men en förändring

i lagstiftningen, hvilken man med skäl kan påfordra, det är, att man

för att få tillgodogöra sig de konkursanledningar, hvilka omförmälas i

§ 3 i konkurslagen, icke skall, såsom nu i praxis fordras, behöfva

förete laga kraftvunnen dom på sin fordran. Ifrågavarande konkursanledningar

äro de, som oftast åberopas, men har man råkat ut för en

tredskande gäldenär, kan man under två å tre års tid intet uträtta för

att uttaga sin fordran, emedan gäldenären går till högre rätt och

eventuellt till Kungl. Maj:t med själfva krafmålet och under tiden förklarar

sig sakna utmätningsbara tillgångar. Olägenheten härutaf är

så mycket större, som man tyvärr på många håll har den erfarenheten,

att själfva utsökningsväsendet handhafves alltför slappt, att intyg om

saknad af utmätningsbara tillgångar ofta nog lämnas på gäldenärens

blotta uppgift härom och att enda medlet för fordringsägaren att få ut

sin rätt sålunda är att kunna genom ansökan om konkurs och genom

den därvid i förgrunden trädande gäldenärseden få fram tillgångar.

Med hänsyn till hvad nu är anför dt, synes det vara att förorda, att,

i likhet med hvad som gäller enligt den tyska konkursordningen,

borgenär, som vill söka gäldenären i konkurs, endast behöfver göra

sin fordran sannolik. Med en sådan föreskrift vore åtminstone så

mycket vunnet, att en fordringsägare, som fått underrätts dom på sin

fordran, icke behöfde vänta med inledandet af konkursförfarande, till

dess efter klagan af den tredskande gäldenären domen blifvit fastställd

af Kungl. Magt.

För öfrigt vill på tal om inledande af konkursförfarande föreningen

erinra, att konkursens uppgift är att afveckla en insolvent gäldenär

affärer, så att alla fordringsägare, i den mån de icke äro skyddade

genom laga förmånsrätter, erhålla lika rätt, men att konkursinstitutets

uppgift egentligen icke är att utgöra ett medel för enskild fordrings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

ägare att tvinga fram betalning för sin fordran. På grund af bristerna

i vårt utsökning^väsende har konkurs hos oss i praxis användts äfven

för denna sista uppgift, och häruti torde lämpligen icke böra göras

någon ändring, förrän utsökningsväsendet blifvit reformeradt; men

denna omständighet bör icke få bortskymma synen på konkursens

egentliga uppgift och den därutaf betingade fordran, att konkursanledningarne

böra formuleras sålunda, att fordringsägarne i gemen hafva

någon utsikt att få insolvent gäldenär i konkurs, medan han ännu har

några tillgångar kvar, så att dessa icke få användas till full betalning

åt dem, som framför de öfriga haft turen hinna så långt, att de fått

klara papper för inledande af konkurs.

Tydliga föreskrifter synas kräfvas därom, att såväl utlänning som

gift kvinna, som drifver näring, kunna försättas i konkurs. Praxis är

vacklande i dessa hänseenden.

| Beträffande de förhållanden, för hvilka lagstiftas i tredje kapitlet

af nufgällande konkurslag, synes bästa rättelsen vara att vinna genom

en förbättrad lagstiftning rörande konkursförbrytelser. Särskild! synes

vara att erinra, att på samma gång lagens bestämmelser i 23 kap.

strafflagen mången gång kunna synas väl hårda, såtillvida som den

minsta afvikelse från det i lag föreskrifna sätt att föra handelsböcker

kan medföra ansvar för vårdslöshet, det ofta händer, att gäldenärer, som

ådagalagt verklig vårdslöshet mot sina borgenärer, gå fria från allt

åtal och straff, enär åtalsrätten tillkommer enskild borgenär, och man

ju vet, huru motbjudande det är att sätta i gång ett dylikt personligt

åtal, på hvilket kan följa frihetsstraff. Därför borde tillses, huruvida

icke åtalsrätten i dylika fall lämpligen bör lämnas — utom åt den

enskilde borgenären — jämväl åt konkursförvaltningen såsom sådan

eller åt offentlig myndighet.

Erfarenheten har visat, att långsamheten vid afvecklingen af en

konkurs, de med utredningen i regel förknippade oproportionerligt höga

omkostnaderna samt de ofta mindre köpmansmässigt ledda realisationerna

åsamka fordringsägarne förluster och andra olägenheter. Hvad härvidlag

genom lagstiftning kan åtgöras skulle verka synnerligen godt för

både gäldenär och borgenärer. Ifrågasättas kan, huruvida icke ombudsmannainstitutionen

borde utbytas mot en ändamålsenligare kontrollanordning

eller, om den anses böra bestå, i allt fall undergå sådan omgestaltning,

att ändamålet med kontrollen från rättens sida vunnes,

utan att kostnaderna härför blefve oskäligt betungande för borgenärerna.

Möjligen kunde ifrågasättas, att, såsom blifvit antydt af ett par reservanter

i lagutskottet vid 1905 års lagtima riksdag, konkursförvaltningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

under tiden till inställelsedagen kunde omhänderhafvas af en af rätten

eller domaren förordnad person samt efter nämnda dag af samma person

jämte en af borgenärerna på inställelsedagen utsedd syssloman, därest

borgenärerna ansåge sådant val erforderligt. Härigenom skulle man,

såsom reservanterna i fråga anföra, undgå den understundom växlande

förvaltningen, ocli man skulle blifva befriad ifrån en ofta af ett fåtal

borgenärer, bvilkas fordringar äro af tvifvelaktig beskaffenhet, utsedd

godemansförvaltning, liksom man hindrade framgången af det värfvande

af borgenärsröster, som vissa personer använda för att af gode- och

sysslomannabefattningen i konkurs skapa ett för dem inbringande men

för borgenärernas intressen likgiltigt yrke.

Beträffande förvaltningen af konkursboets egendom, synes lämpligt,

att i lagen införes föreskrift om skyldighet för förvaltarne att göra

penningemedel räntebärande genom deras insättande i bankinrättning.

På tal om förvaltningen af konkursbo och förvaltarnes åligganden

förtjänar än ytterligare framhållas lämpligheten utaf att utredningsmännen

åläggas meddela borgenärerna upplysning om vissa för dem

betydelsefulla data och fakta under konkursen, såsom om jäf mot gjorda

bevakningar, dagen för förlikningssammanträde, dagen för första behandling

af jäfsanmärkningar i rätten, dagen för utdelningar o. s. v. Het

är visserligen sant, att borgenärerna kunna i nu angifna hänseenden

tillvarataga sina intressen genom att meddela godemännen och sysslomännen

instruktion om underrättelseplikt m. in., men då erfarenheten

visar, att den teoretiska möjlighet, hvilken sålunda förefinnes, icke

omsättes i verklighet, synes skäl föreligga för lagstiftningens reglerande

ingripande. Ett ytterligare skäl härför är, att, därest en konkursförvaltning

skulle åsidosätta af borgenärerna uti ifrågavarande hänseenden

meddelad instruktion, några fullt klara lagbestämda påföljder med vår

nuvarande lagstiftning ej gifvas. Särskildt vill föreningen erinra om

behofvet utaf att meddelande om efterbevakningar i konkurs lämnas

till de borgenärer, som förut bevakat, äfvensom till make, som begärt

undansättande. Exempel hafva gifvits på fall, då borgenär, som bevakat

på inställelsedagen och fått sin fordran jäfvad, återtagit sin

bevakning för att sedermera upprepa den i form af efterbevakning vid

en tidpunkt, då öfriga borgenärer icke haft någon tanke på att tillvarataga

sina intressen gentemot ett ohemult fordringsanspråk. För

behörigt skydd i dylika fall är det icke tillräckligt med den annons

om förekommande efterbevakningar, som af rätten införes i de offentliga

tidningarne, eller med det meddelande, som af rätten lämnas till sysslomännen

i konkursen. I betraktande af bestämmelsen, att make, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

vill nndanskifta egendom i konkurs, skall göra anmälan härom gentemot

hvarje bevakning som göres, vare sig på inställelsedagen eller

därefter, kunna till följd af bristande kännedom om efterbevakningar

synnerligen svåra rättskränkningar tillfogas en make, hvars egendom

rätteligen icke skall svara för betalning af fordran, som efterbevakas.

I sammanhang med frågan, om konkursförvaltningen synes böra

påpekas en obillighet mot konkursgäldenären, hvilken med vår nuvarande

lagstiftning icke förebygges och hvilken består däri, att, om konkursboets

förvaltare förskingra de till utdelning bland borgenärerna afsedda

medel, gäldenären likväl för framtiden är ansvarig för fulla gälden.

Denna uppfattning, hvilken blifvit fastslagen genom Kungl. Maj:ts i

dom den 18 december 1878 gifna tolkning af 32 § konkurslagen, måste

framträda såsom synnerligen obillig, då man betänker, att konkursgäldenären

själf icke har någon makt vid valet af konkursförvaltare.

Därför bör i rättvisans namn en lagändring ske, hvarigenom gäldenären

för framtiden fritages från så stor del af sin gäld, som skulle hafva

guldits i konkursen, därest de till utdelning disponibla medel blifvit

för sådant ändamål använda.

Vidkommande frågan om borgenärernas beslutanderätt vid val af

konkursförvaltningen samt i öfriga på deras afgörande beroende frågor

i konkursen, synas jämväl närmare lagföreskrifter vara erforderliga i

syfte, dels att röstning icke må tillåtas för uppenbart obehöriga fordringsanspråk,

och dels att rösträtten må för olika slag af fordringsägare

begränsas till de frågor, af hvilka de hafva intresse i konkursen. Som

det nu är, blir, särskild! vid godemansval, utgången ofta beroende på

röster för fordringar, hvilka till sin existens och uppgifna omfattning

äro mer än tvifvelaktiga, och exempel gifvas i massa på fall, då hela

konkursförvaltningen behärskas af en fordringsägare, som för sin fordran

har full säkerhet i inteckning i gäldenärens fasta egendom. De korrektiv,

som i nu angifna hänseenden ligga i bestämmelserna i § 60 1 mom.

konkurslagen, äro ingalunda tillfyllestgörande, då de dels äro för

otydliga och dels gifva alltför ringa makt åt den stora massan af

fordringsägare, hvilka för sina fordringar icke hafva pant eller annan

säkerhet. Fråga kan vara, huruvida icke den rätta lösningen af dessa

spörsmål gifves därigenom, att maktens tyngdpunkt förlägges till den

af rätten utsedde deltagaren i konkursförvaltningen, för hvilken de

bland borgenärerna vid sammanträde yppade meningar finge tjänstgöra

enbart som ledning.

Den s. k. anslagstiden, hvarunder borgenärer äga att inkomma

med sina bevakningar, synes med nutidens utvecklade kommunikationer

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

och postgång’ vara alltför lång och torde kunna förkortas med en månad.

Den nuvarande långa anslagstiden leder stundom till afsevärda olägenheter

därigenom, att jämlikt 48 § konkurslagen lös egendom icke må

annat än i de i nämnda § angifna undantagsfall säljas före inställelsedagen.

Ofta förekomma fall, då redan före denna tidpunkt yppa sig

tillfällen till en fördelaktig realisation af konkursboets egendom, hvilka

nu måste lämnas obegagnade, och ofta utsättas konkursbon för onödiga

omkostnader genom det af lagens ifrågavarande bestämmelser föranledda

nödtvång att behålla förhyrda affärslokaler och förvaringsrum längre

tid än som med möjlighet till en snabbare realisation vore nödigt.

Vidkommande själfva proceduren för granskning af bevakade

fordringar, synes föreningen, att det i 70 § af gällande konkurslag

såsom undantag föreskrifna anstånd med granskningen bör blifva obligatoriskt,

hvarifrån undantag bör gifvas endast för det fall, att alla bevakade

fordringar äro på inställelsedagen representerade och alla vederbörande

ena sig om granskningens omedelbara verkställande. Anståndsförfarandet

har nu nämligen i praxis blifvit det vanliga, hvadan jämväl

lagstifningen bör ändras till konsekvens härmed. Detta är så mycket

nödvändigare som just med hänsyn till den nu rådande praxis de på

inställelsedagen närvarande borgenärer ofta nog äro rätt få och denna

omständighet i enskilda fall skulle kunna begagnas af de närvarande

till att genom underlåten begäran om granskning insmyga fordringar

af tvifvelaktig beskaffenhet.

I många hänseenden är vår nu gällande konkurslag otydlig och

den till ledning för tolkningen utvecklade praxis sväfvande. Så hafva

olika meningar yppat sig angående rättsförhållandet mellan inteckningshafvare

och oprioriterade fordringsägare beträffande afkomst af fastighet

äfvensom angående fördelningen af konkurskostnaderna mellan förlagsinteckningshafvare

och oprioriterade. Icke heller råder full klarhet,

huru långt verkningarne af utan anmärkning lämnad bevakning i

konkurs samt af konkursdom, särskilt sådan, hvars innehåll motiveras

med bristande åt förelagd borgenärsed, sträcka sig utom konkursen.

Mot samtliga delgifningsförfaranden enligt konkurslagen torde

kunna anmärkas, att de fungera mindre tillfredsställande. Ett önskemål

är, att delgifningarne må ske genom rättens försorg och att sådana

regler därför uppställas, att det med dem afsedda resultatet ickejriskeras.

Hvad angår frågan om införande af ett ackordsförhandlingsinstitut

utan konkurs synas skäl tala både för och emot. Hvad som synes

föreningen särskildt önskvärdt, det är, att man kunde finna former,

hvarigenom undvikes, att, när en insolvent köpmans affär ställes under

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

afveckling, de personer, Indika sakna möjlighet att under en kortare

tidrymd afveckla sina förbindelser med honom, ovillkorligen skola dragas

med i fallet, fastän de, om afvecklingen ej beliöfde gå så brådstörtadt

och förefintliga förbindelser finge under någon tid omsättas, godt skulle

kunna hålla sin egen ställning uppe och göra rätt för sig. Möjligen

skulle i sådant syfte några fördelar vara att vinna af ett administrationseller

ackordsinstitut utan konkurs.

Hvad här ofvan blifvit anfördt synes föreningen innefatta talande

skäl för eu omarbetning af vår konkurslagstiftning, och synas bristerna

i nu gällande lag vara så många, beröra så många afdelningar af konkursrätten

och delvis afse så väsentliga områden af densamma, att bot

icke torde stå att råda utan en genomgående granskning och omarbetning

af hela lagstiftningen ifråga. Föreningen vill därför förorda bifall

till den af herr Ljunggren väckta motionen.

Stockholm den 7 april 1906.

För Sveriges allmänna handelsförening

Styrelsens förvaltningsutskott:

Henrik Axelson.

Theoclor Åström.''»

Af förevarande båda motioner afser herr Ljunggrens en allsidig

revision af konkurslagen m. m., hvaremot herr Ericssons motion endast

berör en specialfråga inom konkursrätten, hvilken i herr Ljunggrens

motion är vidrörd.

Såsom herr Ljunggren i sin motion omförmäler, väckte han vid

nästlidet års lagtima riksdag en motion af enahanda innebörd som den

nu ifrågavarande. I båda dessa motioner har som ett hufvudsakligt

framträdande skäl för en allmän revision af konkurslagen framhållits

det missnöje med lagen, hvilket skulle förefinnas inom affärsvärlden.

Att ett sådant missnöje i viss mån föreligger, kan ej förnekas. De utskottet

tillhandakomna, här ofvan omnämnda skrivelser bära därom

vittne. Utskottet kan emellertid icke underlåta att uttala som sin mening.

Utskottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

att ifrågavarande missbelåtenhet till stor del beror af omständigheter,

som icke framkallas genom konkurslagens bestämmelser.

Det lärer sålunda ej kunna förnekas, att det i vårt land härskande

kreditsystemet lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Utan närmare undersökning

om en persons betalningsförmåga lämnas honom kredit, ofta

till betydande belopp, och förlust måste ju ofta häraf blifva en följd.

Mången betalningsinställelse med ty åtföljande förluster för fordringsägarne

skulle undvikits, om vederbörande med större försiktighet lämnat

kredit. Det torde därför med fog kunna sägas, att om själfva grunden,

kreditsystemet, vore annorlunda ordnad, skulle ock i mycket förhållandena

uti nu ifrågavarande afseende vara annorlunda, och därigenom undvikits

de förluster vid inträffade konkurser, man nu vill tillskrifva konkurslagens

förmenta brister.

Då vidare konkursinstitutet i vårt land är så ordnadt, att borgenärerna

själfva öfvertaga förvaltningen af konkursboet, utse förtroendemän

samt bestämma grunderna för konkursboets afveckling och arfvode

åt förtroendemännen, så måste utgången af konkursafveeklingen i mycket

bero af det sätt, hvarpå borgenärerna i dessa afseenden tillvarataga

sina intressen. Det är emellertid en allmän erfarenhet, att härvid

åtskilligt af dem försummas såväl på grund af den ofta inom affärsvärlden

rådande obekantskap med konkurslagens bestämmelser som

genom liknöjdhet och brist på erforderlig påpasslighet. Det blir under

sådana förhållanden ej lagens, utan de intresserades eget fel, att konkursförvaltningen

ofta ej är tillfredsställande, konkursutredningen alltför långvarig

och kostsam och utdelningen mindre, än man väntat. Motionären

själf har lämnat ett bevis härför genom det i hans förra året väckta

motion återgifna yttrande vid Sveriges allmänna handelsförenings årsmöte

1904, så lydande: »Det är nog sant, att fordringsägarne, om de

hafva fullständig kännedom om bestämmelsen i § 44 konkurslagen samt

passa på och äro närvarande vid sammanträdena, kunna göra sådana

föreskrifter, som äro gagneliga för borgenärerna och hindra mindre

samvetsgranna gode män och sysslomän att illa förfara med konkursboets

medel, men då erfarenheten visat, att fordringsägarne bruka sakna

fullständig kännedom om konkurslagen och icke alltid kunna vara närvarande

vid sammanträdena för att bevaka sina intressen, är nog särdeles

önskvärd! att snarast få förbättrade bestämmelser införda.»

I mycket beror det därför äfven på borgenärerna själfve, att

personer, som ej äro i besittning af nödig sakkunskap eller sakna

intresse för annat än konkursarfvodet, lyckas att genom anskaffande

af fullmakter i tillräcklig mängd förskaffa sig uppdrag att vara gode

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

män och syssloman. I detta afseende bör särskilt påpekas, att köpmannaföreningarnes

ombud ofta väljas till syssloman i konkurser, äfven

där boet är aflägset från ombudets vistelseort och möjlighet att tillvarataga

boets bästa därför icke i allmänhet är att förutsätta, äfvensom att

dylikt val mången gång äger rum kanske mera för att bereda ombudet

aflöning för dess ombudskap än på grund af förmåga eller intresse att

tillgodose borgenärernas bästa.

Oafsedt hvad sålunda anförts, vill utskottet dock icke förneka, att

åtskilliga brister förefinnas i konkurslagen. Det ligger också i sakens

natur, att med affärslifvets snabba utveckling en så pass gammal lag

som konkurslagen kan tarfva vissa förändringar. Och om äfven, på

sätt ofvan framhållits, de ofta återkommande krafven på reformer icke

i allo kunna anses välgrundade, så häntyda de dock otvifvelaktigt på

förefintlighet af missförhållanden, som till äfventyrs böra kunna i någon

mån af hjälpas äfven genom förändringar i gällande lagstiftning.

I detta afseende måste man erkänna, att fog förefinnes för klagomålen

öfver svårigheterna att i tillräckligt god tid få gäldenären försatt

i konkurs. Ett sådant fall föreligger däri, att enligt gällande rätt fordran,

som grundar sig på dom, ej kan som konkurslagen fordrar anses för

»klar och förfallen», förrän domen vunnit laga kraft. Därigenom kan en

gäldenär, som af underrätt ådömts betalningsskyldighet, genom att

utan skäl fullfölja talan i högre rätter hindra borgenären att genom

hans försättande i konkurs göra sin rätt gällande. Det synes därför

kunna ifrågasättas, huruvida ej i analogi med 39 § utsökningslagen

borgenär, som genom underrätts dom fått gäldenär ålagd betalningsskyldighet,

borde äga rätt att, oafsedt att domen ej vunnit laga kraft,

påkalla tillämpning af 3 § konkurslagen. Möjlig tvekan om befogenheten

af en sådan lagändring bör försvinna, ifall man därmed anser

sig kunna förbinda någon garanti, såsom exempel hvarpå inom utskottet

ifrågasatts ett stadgande om skyldighet för borgenär, som vill begagna

sig af en sådan rätt, att ställa pant eller borgen för den skada, som

härigenom kunde gäldenären tillskyndas, för den händelse högre rätt

funne honom ej vara betalningsskyldig.

Beträffande härefter konkursförvaltningen, så påyrkas lagstiftningens

medverkan till att kontrollen blir effektivare, förvaltningen sakkunnigare

samt kostnaden för kontrollen och förvaltningen billigare. Såsom ofvan

framhållits, skulle i dessa afseenden många klagomål förfalla, om borgenärerna

själfva bättre än för närvarande tillvaratoge sina intressen. Klart

är emellertid, att mycket här beror äfven på hur lagstiftningen ordnar

Bill. till Eiksd. Prof. 1906. 7 Sami. 40 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N;o 46.

förhållandena, men vanskligare är att gifva någon anvisning, huruledes

gällande bestämmelser, vid hvilkas tillkomst man sträfvat att tillgodose

just förenämnda önskemål, böra kunna ytterligare förändras, för att man

må komma till ett bättre sakernas tillstånd. Något bestämdt och öfvertygande

uppslag i detta afseende har icke blifvit af motionären eller i

ofvan intagna skrivelser framlagdt. Och utskottet är heller icke i

tillfälle att framlägga något slutgiltigt förslag. Emellertid anser utskottet

frågan vara af den vikt, att den bör göras till föremål för en

närmare undersökning.

Såsom en tänkbar utväg vill utskottet därvid framhålla, att den

i 40 § konkurslagen rätten eller domaren tillagda befogenhet att för vissa

fall utse gode män kunde lämpligen utsträckas att innefatta äfven andra

fall än de där omförmälda, särskildt i syfte att förekomma det öfverklagade

förhållandet, att borgenärer med tvifvelaktiga fordringar Unge

på godemansvalet och därmed ofta äfven på sysslomannavalet ett obehörigt

inflytande. Det kunde i sammanhang därmed vidare förtjäna att

tagas i öfvervägande, huruvida ej någon af rätten eller domaren nämnd

person borde jämte den eller de af borgenärerna valda gode männen

eller sysslomännen öfvertaga den egentliga förvaltningen.

Hvad härefter angår rättens ombudsman, skulle möjligen till den

ofvan föreslagna anordningen kunna anknytas den af mången förordade

fullständiga indragningen af nämnda befattning på det sätt, att den

från rättens sida utsedde gode mannen eller sysslomannen äfven finge i

uppdrag att fullgöra det väsentligaste af den nuvarande ombudsmannens

befogenheter. Men häremot reser sig den viktiga invändningen, att

kontroll och förvaltningsuppdrag på detta sätt skulle blifva anförtrodda

åt samma person.

Rörande de år 1890 genomförda ändrade föreskrifterna i fråga

om bestämmandet af konlcursarfvoden har åtminstone på många håll

gjorts den erfarenheten, att dessa föreskrifter ingalunda, såsom syftet

varit, visat sig kunna motverka oskäliga arfvoden, men väl däremot ställt

ombudsmannen i en mera beroende ställning till borgenärerna än förut

genom att göra hans arfvode beroende af desses förslag, ehuruväl man

äfven (Härutinnan väntat sig en motsatt verkan af lagändringen. En

förändring i detta missförhållande borde därföre ske i syfte att öka ombudsmannens

sjelfständighet och därmed äfven kontrollen.

Att arfvodena till gode männen och sysslomännen ofta blifva

oskäliga, är obestridligt. Det var just för att i ytterligare män söka

råda bot på detta missförhållande, som år 1899 stadgades, att gode män

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

och syssloman ej sjkifva skulle få för egen del eller såsom ombud för

annan deltaga i borgenärernas beslut om arfvodena. Denna lagändring

lärer ej haft synnerligen stor verkan i åsyftad riktning, enär det nu

ofta tillgår så, att sysslomännen för det tillfälle, då beslut om arfvode

skall fattas, öfverlåta sina innehafvande borgenärsfullmakter på andra

personer. Här föreligger sålunda fortfarande fullt fog att söka ingripa

genom en ändring i gällande föreskrifter. Visserligen äga nu borgenärerna

rätt att klaga öfver beslutet om arfvodet, men i många fall

kan denna rätt sägas faktiskt vara dem betagen, då de äro aflägset

boende och ej kunna närmare följa förvaltningen samt dessutom svårigheter

alltid yppas att förebringa erforderlig utredning till kullkastande

af ett i laga ordning fattadt beslut. En utväg i detta afseende vore

föreskrift om att beslutet skall, oafsedt om besvär anföras eller icke,

alltid underställas rätten, såvida man ej vill gå så långt, att rätten

skall utan föregående beslut af borgenärerna eller eventuellt efter förslag

af rättens ombudsman bestämma arfvodet.

En enligt utskottets uppfattning befogad anmärkning är, att den så

kallade anslagstiden måste under nuvarande förhållanden anses onödigt

lång. Förkortning af densamma skulle befordra möjligheterna af eu

fördelaktig realisation af konkursboets egendom samt påskynda konkursens

utslutning. Äfven andra i konkurslagen uppställda tidsbestämmelser

torde sannolikt vid närmare granskning jämväl visa sig kunna med

fördel förkortas.

Ett berättigadt kraf från borgenärernas sida synes äfven vara, att de

genom konkursförvaltningens försorg erhålla underrättelse om vissa för

dem betydelsefulla data och fakta under konkursen. Sålunda synes böra

förordas det i herr Erikssons motion framställda yrkandet, att borgenär,

mot hvilkens bevakning framställts jäf, bör underrättas såväl om anmärkningen

som om dagen för förlikningssammanträdet. Vidare synes

vara förtjänt af öfvervägande, huruvida ej meddelande bör lämnas äfven

om dagen för utdelningar eller åtminstone för slututdelningen, möjligen

äfven om efterbevakning eller i ännu något ytterligare fall.

Utvidgad rätt för allmän åklagare att efter angifvelse af målsägande

åtala äfven gäldenärs vårdslöshet i konkurs påyrkas ofta och

torde äfven vara af förhållandena påkallad. Ett särskilt skäl därtill

föreligger ock i den omständigheten, att de olika slagen af konkursförbrytelser

så ingå i hvarandra, att det ofta måste inträffa, att sedan

eu åklagare, såsom det synes med fog, åtalat en gäldenär för bedrägeri

eller oredlighet i konkursen, så befinnes efter eu mödosam utredningförbrytelsen

ej kunna lagligen hänföras till annat än vårdslöshet, hvar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

vid hela saken måste förfalla. Ett annat ofta framtördt önskemål, som

jämväl förtjänar tagas i öfvervägande, är befogenhet för gode män och

syssloman att i denna deras egenskap såsom målsägande åtala eller till

åtal angifva konkursförbrytelser.

Ett mycket och med fog öfverklagadt förhållande, som ofta leder

till rättsförluster, är saknaden af föreskrift om rätt för sysslomännen

att i denna deras egenskap fullfölja talan mot beslut rörande tvistefrågor

i konkurs.

De nu anförda exemplen på vissa delar af konkurslagstiftningen,

som kunna tarfva förbättring, utgöra enligt utskottets uppfattning

tillräcklig anledning att tillstyrka en skrifvelse till Kung!. Maj:t i

motionernas syfte. Helt visst gifves äfven åtskilligt annat inom konkurslagstiftningens

område, som torde kunna och böra förändras, hvithet

dock bäst kommer att framgå vid en närmare utredning af ämnet.

Däremot anser sig utskottet böra framhålla, att, såvidt utskottet kunnat

finna, tillräckliga anledningar och förutsättningar saknas för att nu,

såsom det synes föresväfvat herr Ljunggren, söka genomföra en mera

fullständig omskapning af vårt konkursförfarande genom att i väsentliga

delar bygga det på nya grunder.

Vid en blifvande utredning torde ock böra tagas i öfvervägande

lämpligheten och behofvet att i vår rätt införa bestämmelser om ackordsförhandling

utan konkurs. Detta institut är exempelvis infördt i vårt

närmaste grannland Norge. Lagutskottet vid 1902 års riksdag, hvilket

ställde sig afvisande gentemot då väckt yrkande om dess införande hos

oss, ville dock ej förneka, att en lagstiftning i sådant syfte stundom

skulle medföra icke oväsentliga fördelar. Visserligen behöfde efter de

år 1885 tillkomna förändringarna i konkurslagen tillämpningen af denna

lag icke ovillkorligen medföra, att konkursgäldenärens rörelse måste

afstanna och boets egendom oförtöfvadt realiseras, äfven om sådant

uppenbarligen vore för både borgenärerna och gäldenären ofördelaktigt.

Men otvifvelaktigt kvarstår såsom ett kännbart missförhållande, att afveckling

under hand eller s. k. ackordsförvaltning utan konkurs icke

kan lagligen åvägabringas. I de talrika fall, då tillfälliga omständigheter

tvingat en person att inställa sina betalningar, men där förbättrade

konjunkturer antagas kunna inom en kortare tid kanske upphjälpa

hans ställning, öppnar ackordsförhandlingen utan konkurs möjlighet

för honom att icke behöfva nedlägga eu rörelse, som han sedan

till egen och fordringsägares skada ej vidare kan återupptaga. Ett

sådant nedläggande af en rörelse kan äfven lända till stor skada för

en mängd underhafvande och andra personer, livilka för sitt uppehälle

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

varit beroende af verksamhetens fortgång. Möjligheten för en enda

borgenär att antingen genom bestridande hindra ackordsförhandling

eller mot afstående af eventuellt bestridande tilltvinga sig full betalning

har emellertid ofta utgjort bestämdt hinder mot en sådan afveckling.

Och de svårigheter, hvarmed förvaltningen haft att kämpa, då för

rättsligt representerande erfordras hvarje intressents fullmakt, hafva i

sin mån bidragit till att hindra en på frivillighetens väg påbörjad

afvecklings fortgång och afsittande. Utskottet anser sig därföre i

likhet med 1905 års lagutskott böra förorda utredning om de förutsättningar,

under hvilka detta institut kunde komma till stånd.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kung!. Maj: t taga i öfvervägande, i hvilka afseenden

gällande konkurslag tarfvar en omarbetning, därvid

äfven frågan om införande af ackordsförhandling utan

konkurs synes böra tagas under ompröfning, samt

för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta

öfvervägande kan gifva anledning.

Stockholm den 26 april 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 7 Samt. 40 Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:104 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner angående dels revision af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. s. 3 i texten