Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
1906-03-16 · 64 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 61 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1906:61, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
1
N:o 61.
Ank. till Riksd. kansli den 16 mars 1906, kl. 3,30 e. in.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1904.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda
revisionsberättelse jämte de i anledning däraf från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar
blifvit hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar
och inhämtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne
gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande:
kommande utskottet att därvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.
Drottningholms lustslott.
§ 1-
(Rev. ber. pag. 8; uti. pag. 537.)
Enligt hvad i revisionsberättelsen under Drottningholms lustslott Ang. bristande
erinras, hade 1904 års revisorer anmärkt beträffande detta slott, huru- un^ZttnLgsom,
enligt hvad revisorerne vid besök därstädes erfarit, slottet i följd bolma lustslott.
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Samt. 1 Afd. 34 Höft. (N:o 61). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Utskottets
yttrande.
af det sedan många år tillbaka synbarligen otillräckliga underhållet befunne
sig — särskildt hvad anginge yttertaket och andra yttre delar
— i ett bristfälligt skick.
I sin med anledning af berörda anmärkning afgifna till riksmarskalksämbetet
ställda förklaring hade ståthållareämbetet å slottet
anfört bland annat, att ämbetet till alla delar instämde i revisorernes
ofvanomförmälda yttrande och att ämbetet ville tillägga, att det anmärkta
förhållandet gällde i nästan lika hög grad om åtskilligt af slottets inre,
om yttertrappor och terrasser, hvilka hotade att falla samman, om
fönster och fönsterkarmar, hvilka endast lämnade ett klent skydd mot
regn och blåst, samt om de flesta af de till mer än ett tjugutal uppgående
fristående byggnader, hvilkas såväl yttre som inre företedde ett
högst bedröfligt utseende. Ämbetet skulle icke heller underlåta att,
så snart de redan före revisorernes besök å Drottningholm hösten 1904
påbörjade undersökningar och utredningar hunne afslutas, till riksmarskalksämbetet
inkomma med framställning i ämnet.
Någon sådan framställning hade emellertid, så vidt revisorerne
kunnat inhämta, ännu icke inkommit till riksmarskalksämbetet.
Då, med hänsyn särskildt till hvad ståthållareämbetet anfört rörande
slottets beskaffenhet, det vore af vikt, att åtgärder snarast möjligt vidtoges
i syfte att afhjälpa de anmärkta bristfälligheterna, hade revisorerne
ånyo velat å förhållandet fästa uppmärksamheten.
I häröfver den 8 sistlidne januari afgifvet utlåtande har riksmarskalksämbetet
meddelat, att ståthållareämbetets framställning i förberörda
ärende den 21 sistlidna november inkommit till riksmarskalksämbetet,
att de däruti gjorda förslagen för närvarande vore under behandling
i riksmarskalksämbetet samt att riksmarskalksämbetet icke
skulle underlåta att till Kungl. Maj:t inkomma med den framställning,
hvartill de ifrågavarande förslagen kunde gifva anledning.
Då utskottet, som inhämtat att förenämnda framställning blifvit
den 15 nästlidna februari från riksmarskalksämbetet till Kungl. Maj:t
ingifven, har anledning antaga, att denna fråga under den närmaste
tiden kommer att göras till föremål för Kungl. Maj:ts pröfning, har utskottet
för närvarande endast velat hvad i ärendet förekommit för
Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
3
§ 2.
(Rev. ber. pag. 17; uti. pag. 538.)
Vidare meddelas i revisionsberättelsen, hurusom i det senast publicerade
sammandrag af de uppgifter, som till följd af Riksdagens anhållan
i skrifvelse den 6 maj 1867 och Kungl. brefvet den 30 december
1874 blifvit till statskontoret afgifna för upprättande af en tablå
öfver ungefärliga värdet af statsverkets fasta och lösa egendom vid
1901 års slut, bland de under riksmarskalksämbetets förvaltning ställda
fastigheter upptoges hofstallet å Blasieholmen med ett åsatt värde af
50,000 kronor.
Då emellertid uppgifvits, att berörda fastighet tillhörde den af
prinsessan Sofia Albertina den 17 mars 1783 bildade stiftelse, hade
revisorerne i en till riksmarskalksämbetet ställd skrifvelse anhållit om
upplysning, huru sig förhölle med äganderätten till fastigheten, å hvilken
för närvarande, enligt hvad revisorerne inhämtat, uppfördes ett nytt
stenhus.
Såsom svar härå hade riksmarskalksämbetet, jämte meddelande
att ämbetet komme att föranstalta därom, att den ifrågavarande fastigheten
icke vidare komme att upptagas bland de under ämbetets förvaltning
ställda, statsverket tillhörande fastigheter, åberopat en af förste
hofmarskalken O. Printzsköld och hofmarskalken C. M. Lilliehöök i ärendet
den 11 november 1905 afgifven till ämbetet öfverlämnad utredning,
så lydande:
»Sedan Riksdagens revisorer i skrifvelse till riksmarskalksämbetet
den 17 sistlidne oktober anhållit om upplysning, huru sig förhölle med
äganderätten till det så kallade hofstallet å Blasieholmen, och riksmarskalksämbetet
den 31 i samma månad remitterat skrifvelsen till
undertecknad Lilliehöök med anmodan att däröfver afgifva yttrande, så
få undertecknade, som i enlighet med bestämmelserna i ett den 4 maj
detta år mellan konungahusets medlemmar ingånget familjefördrag omhänderhafva
ifrågavarande egendom för prinsessan Sofia Albertinas
stiftelses räkning, härmed i omfrågade hänseendet meddela följande
upplysningar.
Den tomt, hvarå det så kallade hofstallet å Blasieholmen är beläget
— eller nuvarande tomten n:o 19, efter 1810 års nummerordning
i kvarteret Blasieholmen — utgjorde tidigare en del af tomten n:o 92
»på Norrmalm och Blasieholmen uti Qvarteret Stenbocken». Sistnämnda
Ang. det s. k.
hofstallet å
Blasieholmen.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
tomt — n:o 92 — inköptes år 1753 af riksrådet m. m. friherre Carl
Fredrik Scheffer, som därå erhöll uppbud den 24 december 1753 samt
den 21 januari och 18 februari 1754, och bestod tomten vid denna tid
dels af det område norr och nordost om den nuvarande Blasieliolmsgatan,
hvarå det så kallade Schefferska palatset — nuvarande Frimurarhuset
— var uppfördt, och dels af ett på motsatta sidan om gatan —
»på sidan mot strömmen» — beläget område, däraf den nuvarande
tomten n:o 19 utgör en del.
År 1776 — eller möjligen 1777 — sålde riksrådet friherre Scheffer
egendomen till drottning Lovisa Ulrika, som i sin tur öfverlät densamma
på prinsessan Sofia Albertina. Tiden för sist berörda öfverlåtelse
kan icke fullt preciseras, ett förhållande, som till dels beror af
att — såvidt utredas kunnat — hvarken drottningen eller prinsessan
sökt fasta på sina respektive fång. I 1780 års mantalslängd uppgifves
emellertid egendomen tillhöra drottningen. Men i drottningens testamente
finnes egendomen ej omnämnd, liksom den ej heller upptages i den efter
drottningens frånfälle — i juli 1782 — förrättade bouppteckning. I
1784 års mantalslängd återfinnes egendomen antecknad såsom »H. K. H.
Prinsessans Hus. Bebos af Franske Ambassadören.»
Genom ett den 1 februari 1787 dagtecknadt köpebref försålde
emellertid prinsessan Sofia Albertina till öfversten grefve H. W. Hamilton
sin ägande fasta egendom n:o 92 å Blasieholmen, därvid likväl från
försäljningen undantagande den så kallade Stalltomten eller, såsom
orden lyda i köpebrefvet: under samma köp dock ej inbegripit den
tomt tvärt öfver gatan, å hvilken »Hennes Kongl. Höghet Prinsessans
stall» byggdt är. Öfver denna del af egendomen hade nämligen redan
vid denna tid prinsessan annorledes förfogat.
Såsom kändt torde vara, hade prinsessan Sofia Albertina den 24
februari 1783 af grosshandlaren H. W. Peill inköpt fasta egendomen
n:o 7 — efter 1810 års nummerordning n:o 1 — i kvarteret Lejonet
eller det så kallade Torstensonska palatset vid dåvarande Norrmalmstorg
numera Gustaf Adolfs torg. Och genom öppet bref den 17 mars samma
år skänkte hon »efter sin död» egendomen till »then äldste Sveriges
Rikes Arf-Furste som näst efter Kronprinsen äger rätt till Kronan»
under villkor, bland andra, att erforderliga tillbyggnads- och ändringsarbeten
samt det årliga underhållet bekostades af staten. I den sålunda
gjorda donationen ansågs stalltomten å Blasieholmen, ehuru densamma
icke i donationsbrefvet omnämndes, utan vidare inbegripen, ett förhållande,
som lärer varit så mycket naturligare, som till det Torsten
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
5
sonska. palatset icke hörde något stall och den till palatset hörande
gård ej heller lämnade utrymme för anläggandet därstädes af ett sådant.
Stallegendomen på Blasieholmen har också alltifrån nämnda tid
betraktats såsom en integrerande del i prinsessans stiftelse. Den 20
mars 1783 godkände konungen prinsessans förordnande och uppdrog åt
öfverståthållare!! friherre Carl Sparre verkställigheten af statens åtagande
i anledning af detsamma med förklaring tillika: »att som Kongl.
Maj:t under Rikets nuvarande behofver icke velat af statsmedel uppfylla
de _ förbindelser, hvilka Kongl. Maj:t i afseende å tillbyggnader
sig åtagit, hade Kongl. Maj:t för detta behof utsedt andra utvägar
och därom redan förständigat Statssecreteraren Baron Lilliencrantz.»
Redan i maj samma år upprättades ett entreprenadkontrakt »Om
nedrifvande af flyglarne vid Hennes Kongl. Höghets Prinsessan Sofia
Albertinas Hus vid Norr malmstorg och uppförande af en ny stenbyggnad
till stall och vagnshus för Hennes Kongl. Höghets behof å
öppna platsen gent emot dess Palais på Blasieholmen beläget». Och
sedan byggnadsarbetena under år 1786 i hufvudsakliga delar fullbordats,
kunde baron Sparre med skrifvelse af den 7 april 1787 till
Konungen öfverlämna redovisning öfver »influtne och utbetalte medel till
Hennes Kungl. Höghets Prinsessans nya Palais byggnad å Norrmalmstorg.
jemte samma palais tillhöriga stall och stallgårdsbyggnad på
Blasieholmen».
Nu senast angifna förhållanden förklara, hvarför prinsessan, då
hon såsom nämndt är, den 1 februari 1787 till öfversten grefve Hamilton
försålde egendomen n:o 92 å Blasieholmen, från köpet uttryckligen
undantog den tomt tvärt öfver gatan, å hvilken »Hennes Kongl. Höghet
Prinsessans stall byggdt är». Denna tomt med därå uppförda byggnader
måste nämligen anses hafva ingått i det af prinsessan år 1783
stiftade legat. I enlighet med legatets bestämmelser disponerade visserligen
prinsessan egendomen under sin lifstid. Men äganderätten tillhörde
stiftelsen. I sitt den 28 mars 1829 upprättade testamente, hvilken
tydligen är afsedt att gälla hela hennes kvarlåtenskap, omnämner
prinsessan icke ens stallegendomen, och i den efter hennes död förrättade
bouppteckningen finnes denna egendom icke upptagen såsom
tillhörande kvarlåtenskapen.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Utskottets
yttrande.
Af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att det så kallade Hofstallet
på Blasiekolmen — egendomen n:o 19 efter 1810 års nummerordning
i kvarteret med samma namn — alltsedan den 17 mars 1788
tillhört den genom H. K. H. Prinsessan Sofia Albertinas öppna bref af
sagda dag inrättade stiftelse till förmån för den arffurste, som närmast
efter kronprinsen är berättigad till Sveriges krona. I detta förhållande
bär ej heller någon förändring sedermera inträdt. Den år 1902 verkställda
försäljning till svenska staten af viss stiftelsen tillhörig egendom
omfattade blott det så kallade Arffurstens palats — egendomen
n:o 1 i kvarteret Lejonet — men icke stiftelsens egendom å Blasieholmen,
utan är denna fortfarande stiftelsens tillhörighet. Det är också
för stiftelsens räkning som stiftelsens nuvarande innehafvare — efter i
vederbörlig ordning utverkadt byggnadslof — nu låter på tidsenligt
sätt bebygga egendomen.
Af hvad ofvan anförts torde framgå att fastigheten rätteligen icke
bör upptagas bland de under Riksmarskalksämbetets förvaltning ställda,
statsverket tillhörande fastigheter.
Den remitterade skrifvelsen återgår härjämte.»
Jämte meddelande af hvad sålunda förekommit hade revisorerne
velat uttala den mening, att omförmälda fastighet syntes i ofvannämnda
tablå öfver ungefärliga värdet af statsverkets fasta och lösa egendom
böra, på sätt förut ägt rum i afseende å arffurstens palats, upptagas
inom linjen.
Statskontoret bär i ett öfver denna framställning den 30 december
1905 afgifvet utlåtande anfört, att statskontoret, som med stöd af
en från riksmarskalksämbetet inkommen uppgift, att berörda egendom,
värderad till 50,000 kronor, vore staten tillhörig, upptagit densamma
i ofvannämnda tablå öfver ungefärliga värdet af statsverkets fasta och
lösa egendom vid 1901 års utgång, anslöte sig till den af Riksdagens
revisorer uttalade uppfattning.
Då, med afseende å hvad statskontoret i ärendet anfört, kan antagas,
att ifrågavarande fastighet, hvilken visserligen tillhör prinsessan
Sofia Albertinas ofvannämnda stiftelse men å hvilken staten under vissa
förhållanden kan äga rättsanspråk, kommer att, på sätt revisorerne ifrågasatt,
upptagas inom linjen i den tablå öfver ungefärliga värdet af statsverkets
fasta och lösa egendom, som plägar utgifvas hvart nionde år
och nästa gång kommer att upprättas år 1911 för att tillhandahållas
1912 års Riksdag, får utskottet hemställa,
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
7
_ att revisorernas förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Arméförvaltningen.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 81; uti. pag. 545).
I revisionsberättelsen under arméförvaltningen meddelas, hurusom Ang. Vadstena
enligt det från trycket utgifna kapitalkonto till riksbufvudboken för år kriffsmans,lu!>- 1894 Vadstena krigsmanshusfonds tillgångar vid nämnda års utgång fning under
utgjorde 4,756,721 kronor 77 öre. Vid 1904 års utgång både mot- tioårsPerioden
svarande siffra varit 4,387,225 kronor 7 öre, utvisande alltså en minsk- 1895~in04- ning i fondens tillgångar med icke mindre än 369,496 kronor 70 öre.
Revisorer^ hade låtit upprätta och i berättelsen intaga en tabellarisk
öfversikt, utvisande dels fondens inkomster och utgifter åren 1895—1904,
dels ock de. belopp, med hvilka under samma år inkomsterna undereller
öfverstigit utgifterna; och tillåter sig utskottet att hänvisa till
denna öfversikt.
Af denna öfversikt hade, enligt hvad revisorerne vidare meddela, inhämtats,
bland annat, att under de ar tabellen omfattade med undantag af
år 1901, utgifterna öfverstigit inkomsterna, de sex första åren med
ganska betydande belopp, så att bristen under dessa år i medeltal utgjort
59,736 kronor 67 öre. År 1901 åter hade inträdt ett motsatt förhållande,
i det att inkomsterna med 13,013 kronor 21 öre öfverstigit
utgifterna, och . vore anledningen därtill att söka i den omständigheten,
att 1900 års Riksdag, som med bifall till eu af Kungl. Maj:t därom aflåten
framställning höjt vissa af gratialistunderhållen, med stöd af
gjoida beräkningar för sadant ändamål beviljat kassan, utöfver det
ordinarie anslaget 243,640 kronor, ytterligare ett särskildt anslag å
83,000 kronor att utgå från och med år 1901.
Emellertid hade det visat sig, att redan påföljande år utgifterna
öfverstigit inkomsterna ehuru med betydligt mindre belopp, än hvad
fallet varit under åren närmast före år 1901. Den brist, som sålunda
ånyo förefunnits hade år 1902 uppgått till 7,483 kronor 47 öre, sjunkit
år 1903 till 5,607 kronor 73 öre, men åter stigit år 1904 och vid sistnämnda
års utgång uppgått till 10,998 kronor 52 öre.
Ä nu anförda förhållanden hade revisorerne ansett sig böraffästa
Riksdagens uppmärksamhet.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Ufskottets
yttrande.
Ang. öfverskridande
af
anslagen för
uppförande af
kascrnctablissement
m. fl.
byggnader för
Vaxholms
kustartillerioch
grenadjärremmenten.
I det öfver revisorernes framställningar af arméförvaltningen å
civila departementet till Kungl. Maj:t den 15 sistlidne januari afgifna
utlåtande meddelas, att förvaltningen förut fäst sin uppmärksamhet vid
ofvan angifna förhållande. Uti skrifvelse den 24 oktober nästlidet år till
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, i anledning af
väckt fråga om förändrade bestämmelser i afseende å understöd åt värnpliktig,
som under tjänstgöring ådragit sig skada, hade arméförvaltningen,
på närmare angifna skäl, hemställt om utverkande af uppdragåt
kompetent person att, innan nämnda bestämmelser toges under slutlig
pröfning, verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med försäkringsteknisk
utredning rörande Vadstena krigsmanshuskassas ställning. Detta
ärende vore beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
Då sålunda kan emotses, att önskvärd uppmärksamhet kommer
att fästas vid det af revisorerne anmärkta förhållandet och att rättelse
däri varder med det snaraste vidtagen, har utskottet endast velat
hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla
§ 4.
(Rev. ber. pag. 85; uti. pag 571 och 577—581.)
Revisorerne hafva vidare under arméförvaltningen erinrat, hurusom
i sammanhang med 1901 års härorganisation beslöts dels att för bemanning
af Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning uppsätta Vaxholms
kustartilleriregemente, dels att såsom säkerhetsbesättning för fästningen
på Rindön förlägga ett af Värmlands fältjägarekår och Hallands
bataljon bildadt infanteriregemente, Vaxholms grenadjärregemente, dels
ock ätt upprätta och i Vaxholm förlägga ett ingenjörkompani.
För uppförande af nödiga kasernetablissement, befäls- och ekonomibyggnader
för omförmälda truppförband hade Riksdagen anvisat följande
anslag:
för Vaxholms kustartilleriregemente............. kronor 982,000: —
„ „ grenadjärregemente.................. „ 1,050,000: —
samt ,, ingenjörkompaniet i Vaxholm.................. „ 240,000: —
Enligt revisorerne meddelade uppgifter hade de två förstnämnda
anslagen öfverskridits vid kustartilleriets byggnader med 542,000 kronor
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
och vid grenadjärregementets byggnader med belopp, som föga understeg
500,000 kronor. Hvad anginge de till ingenjörkompaniet anslagna
medel, hade arbetet med kasernetablissementets uppförande så nylio-en
börjat, att revisorerne ansett sig icke äga anledning att i detta hänseende
vidtaga några särskilda undersökningar.
. _. Rörande oi sakerna därtill, att de ofvan omförmälda anslagen öfverskridits
med sa betydliga belopp och, enligt hvad som uppgifvits, än
ytterligare komme. att öfverskridas, hade vederbörande förtidkationsbefälhafvare,
åt hvilken ledningen af ifrågavarande arbeten anförtrotts,
i en till revisorerne ingifven promemoria åt den 6 november nästlidet
år anfört följande:
. »Orsakerna till att anslagen för kasernbyggnaderna å Rindön öfverskridits
äro i hufvudsak följande:
1:°) Kostnadsberäkningarna hafva från början varit alldeles för låga;
2:o) Grundläggningsarbetena hafva blifvit mycket dyrbara, beroende
på att massorna för grundschaktning betydligt ökats (schaktning
ända till 8 in. djup), att terrassmurar måst uppföras vid kustartilleriets
officersbyggnader; att bergen, hvarå byggnaderna äro uppförda,
bestå af en så dålig bergart, att sten måst dittransporteras från långt
låll samt att till och med betalning måst erläggas, för att å annans
mark få bryta dylik;
„ ''),°) Besvärliga transporter i förening med lossning af materiel
från sjön till byggnadspiatsen;
4:o) Mursand och grus finnes ej att få utan måste transporteras
med skutor till sti anden, där t. ex. mursand kostar 1: 6 o kronor pr in3
löi att därifrån med dragare forslas till byggnadspiatsen;
5:o) Arbetsprisen ha stegrats under arbetets gång, så måste t. ex.
timpenningen för jordschaktare och diverse arbetare från 1 juni 1904
höjas med 5 öre samt för handtverkare i proportion därefter;
. 6:o) Endast materialier af. fullgod beskaffenhet hafva inköpts,
hvarigenom kostnaden för framtida reparationer kommer att betydligt
örmin skas, tillika hafva, då erfarenheten visat, att oljemålning* å väggarne
i kasernrummen, trappor och korridorer i längden blir billigare
än limfärg, dylika ytor oljemålats;
7:o) Omändringen af de gamla byggnaderna har blifvit mycket
dy i bar, da grunderna måste förstärkas och yttermurarna till hälften
ommuras; nya bjälklag hafva helt och hållet eller delvis inlagts, taklagen
hafva förstärkts och nya golf med trossfyllning — dylik saknades
nästan eller bestod af kutterspån — inlagts; alla kakelugnar äro omTrilx.
till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
satta eller ersatta med nya; nya plåttak äro pålagda; ny oljemålning
och tapetsering; sprängningsarbeten hafva måst företagas i kustartilleriets
matsalsbyggnad, för att kunna nedlägga behöfliga ledningar, äfvensom
afjämna ytan för att kunna lägga cementgolf;
8:o) En del maskiner m. in. ingå i kostnaderna;
9:o) Inkvartering har måst beredas arbetarne, och ingå därmed
förenade kostnader;
10:o) För vatten- och afloppsledningar äfvensom för cementtrummorna,
som förena ångpannerummen med badhusen, hafva dyrbara
sprängningsarbeten måst utföras, hvar jämte för återfyllning fyllnadsämnen
måst delvis dittransporteras;
ll:o) Dränerings- och planeringsarbetena hafva varit synnerligen
vidtomfattande och dyrbara, så till exempel har vid grenadjäretablissemanget,
för att få den blifvande stora kaserngården trafikabel vid nederbörd,
ett drygt lager lera måst bortschaktas å hela området för att
ersättas med sprängsten och sand, hvarpå slutligen grus kommer att
påföras; en del planer och sluttningar hafva gazonerats och besåtts
med gräsfrö; vid båda etablissemangen hafva större ångbåtsbryggor
byggts samt en del vägarbeten utförts.))
Revisorerna hade vidare beträffande kustartilleriets nybyggnadsarbeten
från chefen för fortifikationen fått emottaga nedanstående tablå,
utvisande såväl anslags- och kostnadsbelopp för de olika byggnaderna
som ock de belopp, med hvilka de ursprungliga beräkningarna i juli
månad nästlidet år öfverskridits.
11
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
»Tablå utvisande den å byggnadsarbetena för kustartillerirelementets
förläggning å Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning uppkomna
bristen samt dess fördelning å de olika byggnads- in. fl. arbetena.
A. Kustartillerietablisse-
Anslag.
Kostnad.
Brist.
mentet å Rindön.
1
I. Nybyggnader:
Underoffieersbyggnad ...............
87,500
89.300
1,800
Bl
Två ofäcersbyggnader...............
144,000
234,000
90,000
*
,, kasernbyggnader ...............
360,000
600,000
240^000
1 i
Varmbadhus .........................
30,000
35,000
sjooo
| !
Årrestbyggnad......................
30,000
^651,500
47,000
1,005,300
17,000
1 i
353,800]
II. Diverse uthus (afträden,
pissoarer) ....................
10,000
10,000
!
III. Ändring af äldre byggnader:
Kokinrättning ........................^
Exercishus ........................../
64,000
i 90,000
l 20,500
] 46,500
Stora Andersberg ....................
2,000
2,500
500
Lilla d:o ..................
2,000
5.900
3,900
Sex baracker (10—15) ............
18,000
39.000
21.000
Rindö handelsbod ................
2,000
4,400
2,400
Nya portvaktstugan................
1,000
1,000
Gamla arbetarkasernen ..........
4,000
10,600
6,600
Marketenteriet..........................
1,000
7.000
6''000
Ostra artillerikasernen.............
4,000
18,500
14,500
Västra d:o .............
3,000
9,800
6,800
Gamla handelsboden................
1,000
102,000
1,000
210,200
108,2001
IV. Vattenaflopp sledning ar och
belysning ...........................
30,000
60,000
30,000
V. Planering och stängsel ......
19,000
60,000
41,000
V b Kallbadhus ....................
4,500
4,500
VII. flyttning af Vaxobaracken
25,000
34,000
9.000
Vill. Oförutsedda utgifter: ad-
ministrations- och kontroll-
kostnader m. m. ................
39,000
39,000
B. Årbeten å Vaxholms
fort och Rindö redutt. *)
!
Fortifikationsbyggnad jämte in-
köp af tomt ......................
35,000
35,000
Ändringsarbeten å Vaxholms fort
35,000
35,000
!
D:o å Rindö redutt ................
16,000
16,000:
1
Vatten- och afloppsledning å
Vaxholms fort.....................
15,000!
101,000
15,000;
101,000
Summa S:rum
982,000|
1,524,000
542,000
*) Att arbetena å Vaxholms fort och Rindö redutt icke öfverskridit de beräknade kostnaderna
hade, enligt hvad revisorerne anmärkt, berott därpå, dels att fortifikationsbyggnaden
kunnat helt och hållet upptimras af virke från kronan tillhörig skog, dels att kostnadsberäkningarna
för ändrings- och ledningsarbetena i dessa fästen hvilkas byggnadssätt och beskaffenhet
man väl kände till, kunnat noggrannare beräknas.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Med afseende å de i tablån omförmälda ändrade äldre byggnaderna
både revisorerne likväl ansett sig böra erinra, att somliga af dessa,
exempelvis den :: östra artillerikasernen, för närvarande vore under ombyggnad
och att beträffande andra ändringsarbetena ännu icke ens
påbörjats.
Vidkommande härefter de för grenad]ärregementet afsedda byggnaderna,
i hvilka inflyttning uppgifvits kunna ske under loppet af innevarande
års sommar, både af fortifikationsbefälhafvaren till revisorerne
öfverlämnats dels de ursprungliga från fortifikationens ritbyrå insända
kostnadsförslag^, dels ock, till jämförelse med dessa, af fortifikationsbefälhafvaren
hösten 1904 uppgjorda beräkningar. Hvad de förra
beträffade både särskild!‘^uppmärksammats, att de saknade såväl datum
som underskrift. I afseende å de senare hafva revisorerne erinrat, att
i dem kostnaden för vatten-, aflopps- och belysningsanordningar icke
medtagits.
Eu jämförelse mellan dessa olika kostnadsberäkningar utvisade,
hurusom de af fortifikationsbefälhafvaren uppgjorda, på vunnen erfarenhet
grundade beräkningarna med ganska betydande belopp öfverstege
de ursprungliga.
Såvidt tillgängliga räkenskapshandlingar utvisade, hade den för
de ifrågavarande arbetenaanvända materielen delvis betalts med låga
eller åtminstone skäliga priser men delvis betingat, enligt revisorernes
mening, synnerligen höga priser.
Hvad vidare anginge de arbetspriser, som betalts, kunde dessa i
allmänhet icke kontrolleras, enär räkningarna i många fall icke upptoge
vare sig arbetsmängd eller enhetspris. Så vore exempelvis förhållandet
med alla betingslistorna, hvar]ände eu stor del af räkningarna affattats
på följande sätt:
»Enligt ackord utfört diverse jordschaktningsarbeten för grund till
Vaxholms kustartilleriregementes kasernbyggnader å Brännudden under
— månad» eller ock »utfört diverse arbeten för etc.».
Under sådana förhållanden vore det icke möjligt för annan än vederbörande
arbetschef att förklara de härigenom uppkomna högre kostnaderna.
Hvad beträffade den af fortifikationsbefälhafvaren omförmälda
stegring i arbetspriserna, vore därvid att märka, att denna börjat först
den 1 juni 1904 och utgjorde endast omkring 10 å 12 procent. Inkvarteringen
af arbetarne hade däremot dragit betydliga kostnader.
I detta sammanhang hade revisorerne velat erinra därom, att,
så vidt af tillgängliga handlingar kunnat inhämtas — med undantag för
inköp af eu del virke — skriftliga anbud icke offentligen infordrats
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
13
vare sig vid upphandling af nödig arbetsmateriel eller i fråga om de
olika arbetenas utförande.
Revisorerne hade redan förut framhållit, hurusom de ursprungligen
gjorda beräkningarna utan tvifvel varit för låga. Exempelvis
kunde nämnas kostnaden för såväl jordscliaktnings- och grundläggningsarbeten
som ock planerings- och terrasseringsarbeten. En granskning
af de olika sifirorna i detta hänseende gåfve nämligen vid handen, att
de ursprungliga beräkningarna uppgjorts utan nödig hänsyn till markens
verkliga beskaffenhet. Genom noggranna borrningar och undersökningar
af marken hade sannolikt kunnat undvikas, att för vissa af byggnaderna
grund måst muras från ända till 8 å 9 meters djup, under det
för annan del af samma byggnad god berggrund funnits att tillgå.
Revisorerne både med anledning häraf velat erinra om ett af
1901 års kasernbyggnadsnämnd i detta ämne gjordt uttalande. Efter
att hafva framhållit, hurusom vid kasernetablissementens utförande största
möjliga omtanke och planmässighet borde iakttagas, yttrade nämnden
vidare:
»I detta hänseende torde bland annat böra beaktas, att vid bestämmandet
af själfva byggnadsplatsen inom det blifvande etablissementets
område noggrann hänsyn tages till markens beskaffenhet, samt att i
öfrigt byggnaderna så förläggas, att man undviker dyrbara grundläggnings-
och terrasseringsarbeten. De i orten rådande material- och
arbetspriserna böra läggas till grund för besluten om ett etablissements
utförande på ena eller andra sättet, naturligtvis alltid inom den ram,
som angifves af de så kallade normalförslagen, och af vikt är, att hvarje
särskild byggnadsplan varder så noggrant och i detalj granskad, innan
den öfverlämnas till utförande, att under arbetets fortskridande icke
några till prisförhöjningar ledande ändringar behöfva däruti företagas.»
Hvad beträffade ledningen af ifrågavarande arbeten hade redan
nämnts, att denna anförtrotts åt fortifikationsbefälhafvaren. Denne hade
därvid biträdts af en byggmästare, en verkmästare, en arbetschef (löjtnant),
tre fanjunkare samt en till tre sergeanter, hvarförutom fortifikationskassören
omhänderhaft utbetalningar.
Revisorerne, som genom delegerade besökt ifrågavarande kasernetablissement
och öfriga hithörande byggnader, hade tillika tagit i
betraktande nu pågående byggnadsarbeten; och hade revisorerne därvid
gjort följande iakttagelser.
Beträffande först byggnadernas läge, kunde med fog ifrågasättas,
huruvida, åtminstone hvad anginge kustartilleriets byggnader, dessa
erhållit en fullt lämplig plats. Det folie nämligen i ögonen, att detta
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
etablissement till största delen förlagts i skottlinjen för en från sjösida n
fästningen anfallande fiende. En af de bidragande orsakerna till att
den ifrågavarande platsen utvalts antoge revisorerne vara den förmenta
fördelen att kunna tillgodogöra sig vissa därstädes befintliga träbyggnader,
hvarigenom kostnaderna skulle kunna i viss mån nedbringas.
Fråga vore emellertid, huruvida icke sådana beräkningar måste anses
felaktiga. Ty utom det att byggnadernas iståndsättande kräfde ej obetydliga
kostnader, betingade äfven deras framtida underhåll, med hänsyn
särskild! därtill att de voro af trä, långt större kostnader än om de
varit uppförda af sten. Härvidlag borde icke heller förbises den större
eldfara, som med afseende å dylika byggnader alltid förefunnes. Det
kunde därför icke bestridas, att det förfaringssätt, som bär kommit till
användning, i längden icke ställde sig ekonomiskt fördelaktigt. Af
omförmälda träbyggnader hade några upplåtits till bostäder åt underofficerare;
eu större byggnad hade afsetts att inrymma regementsexpedition
och officersmäss in. in.
De nya kasernbyggnaderna och officersbostäderna syntes vara
solidt och praktiskt uppförda. Inom de senare disponerade gift kapten
eller löjtnant lägenhet om C rum och kök med nutida bekvämligheter.
Sådan byggnad vore afsedd för fyra gifta och åtta ogifta officerare.
För vattenledning vid kasernetablissementen hade anlagts pumphus och
vattentorn med därtill hörande brunnar och vattenintag, hvarjämte
kallbadhus vore under uppförande.
Hvad beträffade de bostäder, som på sätt redan nämnts upplåtits
till underofficerare och hvilka förut användts till arbetarebostäder, vore
dessa i allmänhet låga och trånga samt i saknad af bekvämligheter.
Byggnaderna, hvilka vore 6 till antalet, hade ännu ej samtliga blifvit
för sitt ändamål upplåtna.
Revisorerne hade äfven besökt den nyuppförda underofficersbyggnaden
i närheten af Rindö skans och funnit denna byggnad, som vore
uppförd af sten och innehåller lägenheter för 15 familjer, ändamålsenligt
inredd.
Slutligen hade revisorerne tagit i betraktande den nyuppförda
ännu ej fullt färdiga fortifikationsbyggnaden å den s. k. Kronudden
invid Vaxholm. Denna byggnad, som uppförts af virke från kronan
tillhörig skog, hade afsetts att inrymma dels bostäder åt fortifikationsbefälhafvaren
och fortifikationskassören, dels ock expeditionslokaler.
Källarvåningen vore helt insprängd i berget, hvarjämte dyrbara anordningar
vidtagits för anläggande af vattenledning.
15
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Såsom redan framhållits, hade ifrågavarande byggnadsarbeten dragit
kostnader, som med afsevärdt höga belopp öfverstege hvad ursprungligen
beräknats. Det hade särskildt ådragit sig revisorernes uppmärksamhet,
att icke arbetet i dess helhet utbjudits å entreprenad, och visst
vore, enligt hvad revisorerne vidare anföra, att det förfaringssätt,
hvaraf vederbörande vid detta tillfälle begagnat sig, vore ägnadt att
framkalla starka tvifvelsmål, huruvida det system, som för närvarande
följdes med afseende å dylika anläggningar, kunde anses tillfredsställande.
1 detta afseende borde till en början fastslås, att utan en fullt betryggande
och sakkunnig kontroll nödig säkerhet för arbetets behöriga
utförande icke kunde vinnas. Vidare syntes med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida icke för’ ändamalet borde, i likhet med hvad som enligt
uppgift skett i Tyskland, inrättas en af sakkunniga såväl civila som
militära personer sammansatt byggnadsnämnd, hvilken skulle hafva att
dels granska uppgjorda förslag, till nya eller ändrade kasernbyggnader,
dels ock utöfva nödig tillsyn i afseende å arbetets utförande. Genom
en dylik anordning skulle otvifvelaktigt på detta område kunna uppnås
större enhet och samverkan än hvad för närvarande vore fallet. Därigenom
. skulle . ock med säkerhet mera fullständiga utredningar och
mera tillförlitliga kostnadsberäkningar kunna erhållas samt afvikelse!"
från ursprungligen uppgjorda planer undvikas äfvensom en önskvärd
begränsning af kostnaderna åstadkommas.
Då ännu många och stora kasernbyggnadsarbeten förestode, hade
revisor er ne ansett sig" böra a bär anförda förhallanden fästa Riksdagens
särskilda uppmärksamhet.
_ Öfver denna revisorernes framställning har arméförvaltningen den
17 sistlidne januari afgifvit infordradt utlåtande och däri åberopat ett af
chefen för fortifikationen i ärendet afgifvet yttrande, till hvilket arméförvaltningen
förklarat sig icke hafva något att tillägga.
I detta yttrande har chefen för fortifikationen anfört följande.
»I sin berättelse anmärka revisorerne rörande de ursprungliga kostnadsberäkningarna,
att desamma uppgjorts utan hänsyn till markens
verkliga beskaffenhet. Härvid tillåter jag mig framhålla, dels att den
tid, som för uppgörandet af förslagen stod till buds, var allt för ringa
for att uppgörandet af annat än blott generella kostnadsförslag kunde
medhinnas, dels ock att några medel icke funnos tillgängliga för verkställandet
af borrningar och andra noggranna undersökningar af markoch
grundförhållandena, — undersökningar, som, om de skola vara till
verklig nytta, draga .ganska afsevärda kostnader. Platsen för grenadjäretablissementet
var ej ens bestämd, då beräkningarna uppgjordes. Med
afseende å denna fråga tillåter jag mig tillika erinra om hvad fortifika
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
tioiisdepartementet framhållit och dåvarande chefen för kungl. landtförsvarsdepartementet
anförde till statsrådsprotokollet af den 11 januari
1901 beträffande de för de olika kasernetablissementen verkställda kostnadsberäkningarna,
nämligen, att de undersökningar, som utförts på de
orter, där kasernetablissement tänkts förlagda, icke varit och icke kunnat
vara annat än okulära, samt att platsundersökningar, utförda till sådan
omfattning, att full klarhet kunnat vinnas, skulle, då det gällde en så
vidt omfattande byggnadsfrågn, blifva icke allenast mycket tidsödande
utan äfven så kostsamma, att de knappast kunde komma till verkställighet
förrän i samband med byggnadernas uppförande.
Att de från fortifikationsbefälhafvaren till revisorerne öfverlämnade
ursprungliga specificerade kostnadsförslagen till grenadjäretablissementet
saknade datum och underskrift beror därpå, att dessa, å fortifikationens
ritbyrå uppgjorda kostnadsförslag ursprungligen legat såsom bilagor
till det generella kostnadsförslag till samma etablissement, som låg
till grund för Kungl. Maj:ts proposition till 1902 års Riksdag om anslagtill
uppförandet af ifrågavarande etablissement.
Det af 1901 års kasernbyggnadsnämnd gjorda och af revisorerne
anförda uttalandet, att noggrann hänsyn bör tagas till markens beskaffenhet
vid bestämmandet af själfva kasernbyggnadsplatsen inom ett
blifvande etablissements område samt att byggnaderna i öfrigt böra
så förläggas, att dyrbara grundläggnings- och terrasseringsarbeten undvikas,
har chefen för fortifikationen i allt sökt ställa sig till efterrättelse.
Hvad beträffar förläggningen af de olika nybyggnaderna vid kasernetablissementen
å Rindön hafva de för dessa etablissement utsedda platserna
så ringa utsträckning och äro för öfrigt af sådan beskaffenhet, att
möjligheten att för en del byggnader undvika dyrbarare grundläggning
knappast förefanns, då man måste taga en viss hänsyn därtill, att byggnaderna
icke blefve förlagda huru som helst i förhållande till hvarandra.
Med afseende å kustartillerietablissementets läge anmärka revisorerne,
att detta etablissement till största delen förlagts i skottlinjen
för en från sjösidan anfallande fiende. Så är nog händelsen med
båda kasernetablissementen å Rindön, men detta hade icke kunnat undvikas,
hvarhelst etablissementen förlagts å för fiendens insyn undandragen
plats i närheten af Oscar-Fredriksborg. För öfrigt må framhållas,
att läget för båda etablissementen bestämts i samråd med chefen
för kustartilleriet samt dåvarande chefen för Vaxholms kustartilleriregemente,
hvilken senare tillika var kommendant och artilleribefälhafvare
å Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning, och har därvid
särskild hänsyn tagits till de artilleristiska förhållandena.
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
17
Revisorerne framkasta vidare den förmodan, att en bidragande
orsak till att platsen för knstartillerietablissementet utvalts såsom skett,
vore att söka i den förmenta fördelen att kunna tillgodogöra sig vissa
därstädes befintliga träbyggnader. Detta är emellertid icke förhållandet.
Då nämnda plats skulle utses, var all marken å Rindön söder om OscarFredriksborg
i enskild ägo, och den östra delen däraf, den s. k. Brännudden,
på hvilken kustartillerietablissementet nu är förlagdt-, upptogs då
af en ganska stor mekanisk verkstad med talrika arbetare. Då detta
verkstadsetablissement låg så att säga vägg om vägg med artilleriets
byggnader, blef följden, att ständiga stridigheter förekommo mellan
artilleristerna och arbetarna, hvilka senare äfven i disciplinärt hänseende
utöfvade en menlig inverkan på de förra. Dåvarande chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente framhöll också upprepade gånger, att ur disciplinär
synpunkt det vore oafvisligen nödvändigt att kronan förvärfvade Brännudden,
och då de därstädes af sten uppförda gjuteri- och verkstadsbyggnaderna
an sågos kunna förändras till användning för kustartilleriet,
skulle den betydliga inköpssumman därigenom i någon mån kunna
uppvägas. Äfven de befintliga och jämförelsevis nya träbyggnaderna
ansågos böra kunna tillgodogöras för artillerietablissementet. Att tomten
i öfrigt var synnerligen oländig och ingalunda lämplig såsom kasernbyggnadsplats
måste man bortse ifrån, då det gällde den i militärt
hänseende så stora fördelen att få bort verkstaden. Följden i byggnadshänseende
har emellertid blifvit dyrbarare grundläggnings-, terrasseringsoch
planeringsarbeten, hvarjämte äfven kostnaderna blifvit betydligt
större för förändrande af de gamla byggnaderna, som tyvärr kräfde
vida mera omfattande ändringsarbeten än man på grund af de för förslagens
uppgörande verkställda okulära undersökningarna haft anledning
att antaga. Genom etablissementets förläggning till Brännudden vann
man tillika den fördelen, att det invid Oscar-Fredriksborg belägna gamla
artillerietablissementets byggnader kunde komma till användning. Dessa
byggnader äro nu afsedda att inrymma kansli-, sjuk- och mässlokaler.
Uppförandet af nya dylika lokaler skulle förvisso dragit afsevärdt mycket
högre kostnader, än som nedlagts på de nu därför afsedda äldre byggnaderna.
Angående inköpet af Brännudden har för öfrigt 1902 års Riksdaguttalat,
att detta inköp syntes medföra afsevärda fördelar, hvarför
Riksdagen funne sig böra förorda detsamma jämte de förändringar i
förutvarande förläggningsförslag, som däraf blefve en följd.
Af de förut till mekaniska verkstaden hörande sex f. d. arbetarBih.
till Biksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
bostäderna af trä hafva fyra nn ominredts till underofficersbostäder, en
till bostäder för ogifta officerare och en till kasern för officersvolontärer.
Visserligen äro, såsom revisorerne antydt, dessa underofficerslokaler ej
fullt så rymliga som dylika i de nyuppförda byggnaderna, men torde
dock kunna anses tillfredsställande, i synnerhet som största delen af dem
innehålla ett rum mera än hvad i regeln tilldelas gifta underofficerare.
Vidare säga revisorerne i sin berättelse, att det särskildt ådragit
sig deras uppmärksamhet, att arbetet å här ifrågavarande ort icke i sin
helhet utbjudits på entreprenad, och att det är visst, »att det förfaringssätt,
hvaraf vederbörande vid detta tillfälle begagnat sig, är ägnadt
att framkalla starka tvifvelsmål, huruvida det system, som för närvarande
följes med afseende å dylika anläggningar, kan anses tillfredsställande».
Fullt erkännande fördelarna i ekonomiskt hänseende af
entreprenadsystemet, tillåter jag mig här framhålla, att af de 36 kasernetablissement,
som sedan år 1902 dels uppförts eller utvidgats, dels äro
under uppförande eller utvidgning, endast de två nu ifrågavarande
äfvensom fyra i Boden samt grenadjärkasernen i Karlskrona uppförts
genom fortifikationens egen personal. Vid alla de öfriga 29 har
entreprenadsystemet uteslutande tillämpats. Att den dåvarande chefen
för fortifikationen beslöt sig för att frångå entreprenadsystemet för
kasernbyggnadsarbetena inom fästningsorterna berodde dels därpå, att
lian, då en hel del erforderliga instrumentalier funnos att tillgå vid
därvarande fästningsbyggnadsförråd samt han jämväl ansåg sig å
dessa orter hafva fullt sakkunnigt arbetsbefäl till sitt förfogande, förmenade,
att samma arbeten, om de verkställdes genom fortifikationens
egen personal, borde blifva på för kronan förmånligare sätt utförda,
dels och, beträffande byggnadsarbetena å Rindön, därpå, att han, som
sedan lång tid tillbaka hade kännedom om Vaxholm sförhållandena, visste,
att det, särskildt med hänsyn till inkvartering och transport af arbetare
m. in., skulle för civila entreprenörer uppstå stora svårigheter, då det
var fråga om så betydande byggnadsföretag, som här var fallet.
Rörande slutligen en del andra af revisorerne beträffande ifrågavarande
båda kasernetablissement anmärkta förhållanden, livilka äro af
den beskaffenhet, att endast arbetsbefälet därom kan yttra sig, har
jag infordrat fortifikationsbefälhafvarens å Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästning förklaring, och har fortifikationsbefälhafvaren däri anfört :
beträffande anmärkningen att den för arbetena använda materiélen
delvis betingat enligt revisor er nes mening synnerligen höga priser:
att, enligt fortifikationsbefälhafvarens förmenande, materialprisen
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
19
varit billiga, då man toge i betraktande, att endast materialier af bästa
beskaffenhet blifvit använda. Så hade exempelvis teglet endast kostat
35 kronor 90 öre per 1,000 tegel; kalk hade med undantag af två
mindre pråmlaster, som vid arbetets början inköpts från Oaxen för 2
kronor 10 öre per hl., kostat 1 krona 90 öre pr hl. vid brygga å
Rindön; järnbalkar hade betalats år 1902 med 9 kronor 36 öre samt
år 1903 med 9 kronor 54 öre per 100 kg.; virket hade med undantag
af bättre golfträ samt några synnerligen långa bjälkar och sparrar,
som måst extra beställas och som därför betingat ett högre pris, varit
jämförelse billigt; taktäckning med svartplåt jämte strykning med svart
oljefärg hade kostat per m2 1 krona 80 öre, 1 krona 95 öre, 2 kronor,
2 kronor 20 öre och år 1905 2 kronor 30 öre, sedan verkstadsföreningen
fastställt det senare som minimipris; för beslagning af skorstenar samt
täckning af vindskupor och lister med 10 U prima galvaniserad plåt,
målad i falsarna med blyhvitt, hade betalats 4 kronor 50 öre pr m2;
all målning vore utförd för lägre pris än som betalades i Stockholm;
på de flesta järnvaror hade lämnats stor rabatt, så hade t. ex. på
skrufvar lämnats 25 procent, på spik 30 å 40 procent, på kaminer 25
procent, på spisar 30 procent samt på därtill hörande kopparcisterner
20 procent rabatt;
beträffande anmärkningen att arbetsprisen i allmänhet icke kunnat
kontrolleras:
att å några räkningar från arbetets början år 1902 af förbiseende
kubikmassan och å-priset per m3 för jordschaktning på ackord ej blifvit
utsatta. Kubikmassan hade emellertid blifvit uppmätt hvarje månad,
och å-priset växlade mellan 1 krona och 1 krona 20 öre per m3; å räkningarna
hade enhvar i arbetslaget kvitterat sin andel. Från år 1903
upptoge alla dylika räkningar både kubikmassa och å-pris.
Däremot hade å en del räkningar under rubrik »Utfört diverse
arbeten etc.», för att minska räkningarnas antal, sammanförts personer,
som utfört reparationer af verktyg, tillverkning af skaft, förfärdigande
af brukslafvar och backar, uppsättning af skjul för maskiner, handräckning
vid uppmätningar, utställningar och afvägning^'', röjningsarbeten,
uppställning och flyttning af kranar och maskiner, utläggning och
flyttning af spårvägar, ändring af tippvagnar till platåvagnar och
tvärtom, byggandet af landgångar och upplastningsbord i djupa grunder,
där schaktningen måst utföras trappvis, anordningar för vattenuppfordring
m. m.
Vidare hade på dylika listor förts alla, som arbetat vid underofficersbyggnaden
å Rindö västra udde, hvilkas utförda arbeten kon
-
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
trollerats af arbetschefen enligt särskilda hos fortifikationsbefälhafvaren
förda journaler, samt kuskar, eldare och pråmstyrare;
samt beträffande anmärkningen, att, såvidt af för revisorne tillgängliga
handlingar kunnat inhämtas, — med undantag för inköp af en
del virke — skriftliga anbud icke offentligen infordrats vare sig vid upphandling
af nödig arbetsmateriel eller i fråga om de olika arbetenas utförande
:
att förutom å virke anbud äfven å tegel, kalk, balkar, cement
in. m. infordrats antingen genom annons eller under hand. Å snickerier
hade infordrats anbud till den första stora beställningen från två fabriker,
som visat sig kunna utföra ett godt arbete och tillika begärde ett
måttligt pris. Sedermera hade från den fabrik, som fick detta arbete
och som utförde det synnerligen omsorgsfullt samt af mycket godt och
vackert virke, för hvarje gång som ett mindre parti snickerier beliöfdes
nytt anbud infordrats, och då detta anbud varit antagligt, hade fortifikationsbefälhafvaren
ansett det fördelaktigast att, så länge fabriken
lämnade en god vara för drägligt pris, fortfarande anlita densamma.
A de olika arbetena hade anbud ej infordrats, då ju arbetet utförts
med eget folk, men hade, där så kunnat ske, olika arbeten utförts
på ackord af därtill fullt kompetenta personer.»
Utskottets
yttrande.
Det högst betydliga öfverskridande! af den för ifrågavarande
arbetens utförande beräknade kostnaden har ådragit sig utskottets särskilda
uppmärksamhet. Utan tvifvel hafva, på sätt revisorerne anmärkt,
de undersökningar, som föregått dessa arbetens anordnande, varit ofullständiga.
Särskild! har utskottet funnit, att i vissa fall markens beskaffenhet
å byggnadsplatserna icke underkastats sådan noggrann undersökning,
som i 1901 års kasernbyggnadsnämnds af Riksdagen godkända
utlåtande angifves. Ej heller synas tillfyllestgörande kontrollåtgärder
hafva blifvit vidtagna. Af hvad i ärendet meddelats framgår tillika,
att entreprenadsystemet icke •blifvit i önskvärd omfattning tillämpad!.
I anledning häraf och med afseende å de ansenliga kasernbyggnadsarbeten,
som under den närmaste framtiden skola utföras, har utskottet
velat framhålla vikten af att denna byggnadsverksamhet måtte varda
på ett mera tillfredsställande sätt planlagd och ordnad. Åtgärder synas
vidare böra vidtagas för åstadkommande af en mera verksam kontroll.
Slutligen har utskottet velat ifrågasätta, om ej såväl vid kostnadsberäkningars
upprättande som vid kontrollens utöfvande biträde af civila
element borde i större utsträckning än hittills anlitas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
21
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder må böra vidtagas, på det att vid förestående
kasernbyggnadsarbeten fullt tillförlitliga kostnadsberäkningar
må vara att tillgå och tillfyllestgörande
kontroll öfver arbetenas utförande må åstadkommas.
Järnvägsstyrelsen.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 170; uti. pag. 589.)
I revisionsberättelsen angående järnvägsstyrelsen hafva revisorerne
meddelat, att de med anledning af de anmärkningar i fråga om statsbanelinjen
Uddevalla—Skee, hvilka framställts inom Riksdagen och i öfrigt
blifvit uttalade, ägnat särskild uppmärksamhet åt förhållandena vid
denna järnvägslinje.
Bandelen Uddevalla—Skee, som hade en längd af i det närmaste
85 kilometer, hade öppnats för allmän trafik den 16 december 1903.
Kostnaden för järnvägen, oberäknadt rullande materiel, hade intill den
tiden uppgått till i rundt tal 8,350,000 kronor.
Redan från början både å banan visat sig upprepade sättningar
å bankar och ras i skärningar. Med anledning däraf både järnvägsstyrelsen
funnit sig föranlåten att förstärka bevakningen och utställa
21 fasta poster för alla tåg vid platser, där fara ansågs föreligga.
Den 25 mars 1904 både ett svårt ^ ras timat i skärningen vid
Smedseröd, utan att, enligt hvad vederbörande distriktsförvaltning vid
statsbanorna upplyst, några sprickor i marken eller andra förebud till
detsamma varit synliga vid omedelbart förut af vederbörande banvakt
företagen besiktning. Till följd däraf och då det synts distriktsförvaltningen
finnas anledning antaga, att vid då förestående tjällossning
ytterligare ras komme att inträffa å bandelen, både förvaltningen ansett
sig böra, i anslutning till ett af bandirektören vid distriktet väckt förslag,
hos järnvägsstyrelsen hemställa, att trafiken å banan måtte in
-
Ang. inträffade
ras och
sättningar å
statsdamlinjen
Uddevalla—Skee.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
ställas under vårmånaderna, på det att nödiga arbeten till befästande
af dosseringarna måtte kunna utföras.
Denna hemställan hade icke kunnat undgå att väcka uppseende.
Visserligen hade järnvägsstyrelsen, efter omedelbart den 29 mars sistnämnda
år verkställd undersökning, funnit sig sakna fog för vidtagande
af en så genomgripande åtgärd, som ifrågaställts, men styrelsen hade
dock aktat nödigt påbjuda vissa ytterligare säkerhetsföreskrifter och
-arbeten.
Sedan styrelsen fått mottaga infordrad redogörelse från distriktsförvaltningen
i hvad anginge vidtagna åtgärder och ifrågasatta arbeten
till skydd mot sättningar och jordskred, i hvilken redogörelse inrymts
jämväl uppgift å de öfriga arbeten å bandelen, hvilka då ännu skulle
återstå att utföra, innan densamma enligt distriktsförvaltningens åsikt
kunde anses vara i det färdiga skick, som erfordrades för betryggande
af tågs gång samt motsvarade trafikens behof, hade järnvägsstyrelsen låtit
verkställa förnyad undersökning den 15 och 16 april 1904. Därvid
hade befunnits nödvändigt att dels vidtaga åtskilliga åtgärder i afseende
å bevakning och nedsatt tåghastighet å vissa sträckor, dels utföra
arbeten till förekommande af släntskred och skyddsarbeten i lerskärningar,
hvarjämte anstalter gjorts för aflastning af släntor, släntrensning
vid berg och förebyggande af vattensamling vid bank.
Emellertid hade under maj och juni månader inträffat ytterligare
ras och sprickningar i bankar.
Genom beslut den 1 september 1904 hade järnvägsstyrelsen medgifvit,
att till bevakning och underhåll hörande kostnader och arbeten,
enligt närmare angifven specifikation slutande å ett belopp af 65,400
kronor, finge utöfver den i början af året för II distriktet fastställda
kostnadsstaten af trafikmedel under året i mån af behof bestridas.
Distriktsförvaltningen hade ifrågasatt arbeten för en kostnad af sammanlagdt
80,000 kronor. I verkligheten hade, enligt hvad inhämtats, bevaknings-
och underhållskostnaderna af trafikmedel för 10:e bansektionen,
omfattande bandelen Uddevalla—Skee, för år 1904 uppgått till 144,203
kronor 33 öre.
Efter det distriktsförvaltningen slutligen inkommit med detaljerad
plan för aflastning af släntorna vid Hud, Smedseröd och Korudalen m. fl.
ställen, där behof af sådan åtgärd antagits föreligga, äfvensom förteckning,
slutande å ett kostnadsbelopp af 300,000 kronor, å de öfriga arbeten,
som distriktsförvaltningen ansett böra utföras till betryggande af trafiken
å nämnda handel och komplettering af bananläggningen, hade järnvägsstyrelsen
beslutat, att det belopp, som finge af distriktsförvaltningen
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
23
disponeras för kompletterande af bandelen Uddevalla—Skee och livilket
beräknades uppgå till omkring 238,000 kronor, skulle förskottsvis bestridas
af trafikmedel och genom vederbörliga inreverseringar godtgöras
distriktets kassa af extra anslagsmedel för längdbanan genom Bohuslän.
Samtliga dessa arbeten vore ännu ej i sin helhet utförda.
Jämväl i slutet af år 1904 samt under år 1905 hade ras förekommit
å bandelen i fråga.
Ytterligare förstärknings- och kompletteringsarbeten hade också
föreskrifvits under sistnämnda år.
Förutom å själfva banan hade Bristfälligheter äfven visat sig i
afseende å stationshus, i hvilka genom sättningar sprickor från grunden
uppkommit.
Ehuruväl, utan tvifvel, ledningen för järnvägsbyggnaden haft att
kämpa med stora svårigheter på grund af de säregna terräng- och grundförhållanden,
som vore rådande i Bohuslän, hvilka förhållanden, ingalunda
obekanta för ortbefolkningen, dock varit af beskaffenhnt att hafva
genom förutseende kunnat öfvervinnas, hade revisorerne velat framhålla,
att, därest en noggrannare undersökning, än som syntes hafva
föregått byggnadsarbetet, ägt rum, samt större omsorg och planmässighet
vid arbetets utförande gjort sig gällande, de upprepade ras och sättningar
i bankar och byggnader, som nu förekommit, syntes hafva
kunnat i väsentlig mån förebyggas. Därigenom skulle utan tvifvel de
för skydds- och kompletteringsarbeten efter banans öppnande för trafik
erforderliga utgifter, hvilka utgått delvis af anslagsmedel och delvis af
trafikmedel, kunnat till stor del undvikas.
I ett öfver denna framställning den 18 sistlidne januari afgifvet
utlåtande har järnvägsstyrelsen anfört följande:
»Det torde icke kunna förnekas, att ledaren af de under år 1896
utförda undersökningar för en statsbana genom Bohuslän vid kostnadsförslagets
upprättande underlåtit att vid vissa platser å den undersökta
linjen beräkna kostnad för banksjunkningar, fastän markens beskaffenhet,
utan tvifvel, bort hafva gifvit anledning därtill, men styrelsen vågar
påstå, att den definitiva utstakning af linjen, som föregått byggnadsarbetet,
jämväl omfattat en noggrann undersökning af markens beskaffenhet;
att därvid intet försummats för att gifva linjen det bästa
tänkbara läge i plan och profil; samt att vid utstakningen städse åsyftats
att undvika eller minska höga bankar på lergrund och djupa lerskärningar
äfvensom att erhålla fast grund för banan, för så vidt terrängen
och de tekniska bestämmelserna sådant medgåfvo.
Innan styrelsen emellertid redogör för de i berörda afseende före
-
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
tagna åtgärder, synes det styrelsen nödigt, att en kortare öfversikt
lämnas rörande såväl den förekommande, alldeles säregna formationen
i de trakter af Bohuslän, genom hvilka längdbanan måst framdragas,
som ock den metod, hvilken vid järnvägsundersökningar öfver allt här
i landet användts och fortfarande användes för utrönande af markens
bärighet.
Marken uti ifrågavarande del af Bohuslän består i regel dels af
större och mindre bergkullar och bergåsar eller komplex af dylika, dels ock
af emellan bergen liggande smalare eller bredare dalgångar, i hvilka,
stundom vidgande sig till ansenliga slätter, grunden består af lera,
ofvantill i allmänhet ganska hård och fast till 1 å 2 meters tjocklek,
men därunder af mer eller mindre lös konsistens i horisontella eller
lindrigt lutande lager, som ofta äro skilda af ett eller annat tunnt lager
af fin sand eller sandblandad lera.
Vidkommande undersökning af markens bärighet, har denna hittills
och innan det befanns, att densamma var otillräcklig vid undersökningarna
i Bohuslän i följd af markens beskaffenhet därstädes, uteslutande
verkställts genom att medelst handkraft nedföra af 25 å 31 millimeters
fyrkantjärn tillverkade sönder, därvid man antagit, att den kraft (en
mans, två mans, tre mans och så vidare), som erfordrades för sondens
nedtryckande, angåfve relativt uttryck för grundens fasthet eller hårdhet.
Så till exempel har, då en sond af nyss angifven beskaffenhet ej kunnat
nedföras genom de olika jordlagren med mindre än tre till fem mans
kraft, förutsatts, att marken kunde bära en fyra till åtta meter hög
järnvägsbank. Då åter för sondens nedförande erfordrats allenats två
mans tryck, har marken ansetts kunna bära blott en mycket låg bank,
under det att en högre bank skulle sjunka mer eller mindre djupt,
intill dess jämvikt erhållits genom den åt sidorna undanpressade jordens
mottryck. Om sonden kunnat nedföras af en man, har antagits, att en
å dylik mark utfylld bank skulle sjunka ända tills den nådde underliggande
jordlager af tillräcklig fasthet.
Jämväl vid den definitiva utstakningen af ifrågavarande bana,
hvilken blef år 1899 verkställd före arbetenas påbörjande, skedde undersökning
för utrönande af markens beskaffenhet med användande af ofvan
angifna metod samt med nedläggande af mera omsorg, arbete och
möda än förut varit brukligt. Detta oaktadt hafva bansjunkningar dels
inträffat på vissa ställen, där på grund af resultatet af de verkställda
markundersökningarna ingen som helst anledning förefunnits att befara
sådana sjunkningar, dels blifvit vida mer omfattande än jordborrningsresultatet
gaf vid handen. Med anledning af de sålunda inträffade
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
25
sjlänkningarna blefvo förnyade markundersökningar företagna, därvid
ådagalades, att förenämnaa metod icke vore tillförlitlig i sådan terräng
som den i Bohuslän förekommande. Med sönder af nyss angifna beskaffenhet
kan man icke nedtränga i ofvanberörda lerlager till nämnvärdt
djup, enär friktionen emellan leran och sondens yta är anmärkningsvärdt
stor, särskildt i skarfvarna. Motståndet, som i följd af denna
friktion blir större, ju längre man nedtränger med sonden, växer tydligen
med friktionsytan, således äfven med längden af den i lerlagren
nedtryckta delen af sonden. Ehuru flerstädes fyra man ej förmå nedtrycka
en dylik fyrsidig sond genom ett exempelvis på 12 meters
djup beläget lerlager, kan dock detta lerlager i sig själft vara af ytterst
lös konsistens (som såpa) och utan afsevärd bärighet. Under åren 1900
och 1901 blefvo försök anställda med andra slags sönder, nämligen
järnrör med 25 millimeter utvändig diameter samt försedda med stålspets
och skarfvade med utvändiga runda muffar. Dylika järnrör nedtränga
lättare än de fyrsidiga sonderna, enär de ej göra så stort motstånd
vid kringvridning, och motståndet genom skarfvarna blir mindre.
Emellertid kunna i regel fyra man ej nedtrycka dessa järnrör i leran
till större djup än 5 å 10 meter eller med kringvridning 10 ä 20 meter.
För att så mycket som möjligt minska motståndet vid skarfvarna försöktes
äfven sönder af järnrör med större diameter och invändigt anbragta
skarfstycken, men resultatet blef ej bättre, i det att friktionen
växte med rörens diameter. Den vid borrning af rörbrunnar använda
metoden blef jämväl tillämpad, men den visade sig för omständlig och
dyrbar genom svårigheten att framskaffa vatten till den därvid erforderliga
pumpen, af hvilken anledning berörda metod icke kunde annat
än undantagsvis komma till användning. Under år 1901 gjordes försök
med fina sönder af 15 millimeters rundstål, skarfvade medelst direkt
hopskrufniug utan muff eller skarfstycke, och kunde man med dylika
sönder nedtränga i leran till omkring 40 meters djup och därutöfver.
Med tillhjälp af sistsagda sönder har man funnit, att bergbotten träffas
under leran på större eller mindre djup, stundom uppgående till 20 å
40 meter. Någon sjunkning till detta djup har emellertid ingenstädes
inträffat, utan hafva de undanskjutningar af lera, som förorsakats genom
bankutfyllning, ägt rum uteslutande i de öfre jordlagren.
Såsom synes, har således vid grundundersökningarna för längdbanan
genom Bohuslän utbildats och kommit till användning en metod,
särskildt lämpad för markförhållandena i detta landskap och vida öfverlägsen
den vid öfriga banbyggnader begagnade.
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 34 Käft.
4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
De rubbningar i jordmassornas ursprungliga läge, som under
banans byggande inträffat på grund af lerans lösa beskaffenhet, hafva
varit af två olika slag, nämligen dels sättningar i bankar, dels skred i
skärningar. Då det varit nödvändigt draga fram en bank öfver en
sträcka, där jordborrningarna visat, att marken haft så lös beskaffenhet,
att banken, utfylld ensam med de vanliga släntlutningarna, måste komma
att sjunka, har den metoden användts, att så kallade tryckbankar af
jord eller sten utfyllts på den ena sidan eller båda sidorna om banken,
beroende på hvarest uppskjutningar varit att förvänta. Genom att utföra
dessa samtidigt med eller före själfva banvallen har man på vissa ställen
åstadkommit, att de öfre, oftast något fastare jordlagren icke brustit,
hvadan järnvägsbanken kunnat utfyllas till full höjd, utan att markdeformation
uppstått. På sådana ställen åter, där sjunkning icke skulle
kunnat förekommas genom tryckbankars anordnande, har järnvägsbanken
alltjämt påfyllts, tills, efter det att sättningar tid efter annan inträffat,
jämvikt mellan banken och den undanträngda leran slutligen uppnåtts.
Af mera svårartad och oberäknelig natur hafva däremot skreden
i jordskärningarnas sidor varit. Såsom ofvan nämnts, förekomma i
leran här och hvar lager af sand, oftast af ytterst ringa tjocklek, i
hvilka sandlager vattenådror framsippra. Genom lerskärningarnas utschaktning
torde i vissa fall hafva inträffat en förändring af vattnets
lopp, så att en eller annan åder fått ökadt tillflöde. Härigenom hafva
närmast liggande lerlager uppblötts, så att dessa blifvit lösare än förut
och hala som såpa. Skred hafva inträffat, ibland 2 å 3 år efter skärningarnas
fullbordande, leran har plötsligt släppt och släntjorden—vid
ett tillfälle till omkring 6,000 kubikmeter — har åkt ned mot banvallen.
Att i förväg medelst jordborrningar anträffa nämnda fina vattenådror,
bedöma eventuella förändringar i deras lopp samt sannolikheten och
vidden af skred är omöjligt. Det man kan göra, är att under schaktningens
gång söka uppspåra vattenådrorna och medelst anordnande af
lindrigare släntlutningar eller stödmurar eller lämplig dränering och
beklädnad eller ock genom alla dessa anordningar samfäldt söka hindra
inträffandet af skred; och hafva i sådant afseende mycket omfattande
arbeten blifvit gjorda under byggnadstiden.
Efter denna öfversikt af de säregna markförhållandena uti ifrågavarande
del af Bohuslän anser sig styrelsen böra — under erinran att
vid utförda renstakningen af banan vissa afvikelse!- skett från 1896 års
plan i afseende å linjens läge: samt aff, där i andra fall afvikelser för
undvikande af befarade afsevärda sjunkningar eller ras skulle varit
önskvärda, sådana afvikelser dock icke blifvit genomförda, dels därför
27
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
att jämförande kostnadsberäkningar mellan det utstakade läget och ifrågasatt
nytt läge visat, att kostaderna för det senare skulle blifva större, dels
emedan terrängförhållandena uppställt absolut hinder för linjens framdragande
å mark med större bärighet — i afseende å de ställen utefter
bandelen Uddevalla—Skee, där förhållandena för banbyggnaden varit
särskildt svåra, och hvilka finnas närmare angifna å bifogade karta, lämna
följande redogörelse.
Som den fastställda planen för banan föreskrifver en maximilutning
af 10 : 1000 samt i regel en minsta kurvradie af 600 meter,
hvilka bestämmelser uppställa för vissa platser oöfvervinneliga svårigheter
för undvikande af för banbyggnad olämplig terräng äfvensom af
skärningar af större djup än 5 meter, hvilka efter vid banbyggnadsarbetena
vunnen erfarenhet visat sig vara riskabla för utglidningar, har
linjen för att från Uddevalla kunna framgå till Smedseröd, hvarest det
enda pass befinner sig, som medgifver linjens dragande öfver den vidsträckta,
mer än 100 meter öfver hafvet belägna bergplatån, vanligen
benämnd Grytingen, oundvikligen måst utläggas förbi Kasen och Kärra.
Ett sydligare läge kan icke tänkas, enär banvallens krönlinje i så fall
måst, till undvikande af oerhördt höga bankfyllningar eller viadukter,
hållas låg ända tills man passerat Torp i Herrestads socken, hvarifrån
man icke kunnat med stigning 10 : 1000 nå upp till passet vid Smedseröd.
Att få linjen förlagd nordligare har omöjliggjorts genom de norr om
Kasen och Kärra öfverallt mötande ansenliga bergshöjderna. Såsom
banan nu är framdragen, stiger den nästan oafbrutet med 10 : 1000
från Kasen förbi Kärra till berörda pass vid Smedseröd, där man det
■oaktadt icke hunnit stiga så högt som önskligt varit, utan har i själfva
passet banan måst nedscliaktas ej mindre än omkring 9 meter.
Banan är midt för Kasen framdragen medelst en bank öfver
Kasenbukten, som utgör en vik af Byfjorden. Då vid linjens undersökning
år 1896 lös grund till ett djup af 6 å 7 meter anträffats härstädes
och undersökningsförrättaren för den skull beräknat sjunkning
motsvarande 3,000 kubikmeter fyllning, blef linjen å berörda plats vid
1899 ars renstakning sidoförflyttad åt nordväst. Härigenom ökades
visserligen angränsande bergskärningar högst väsentligt, men man
lyckades å andra sidan förlägga banken på afgjordt fastare mark, såsom
jämförande undersökning med sond visade, i det att sonden icke kunde
nedföras af två man, hvaremot tre man under kringvridning förmådde
nedtrycka den, på ett ställe högst 2,5 meter men för öfrigt endast 0,5
å 1 meter. Med fyra mans tryck kunde sonden nedtvingas ytterligare
högst 2 till 4 meter. Emedan grunden öfverst bestod af ett sandlager,
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
hade man sålunda då all anledning antaga, att den härstädes anlagda
banken icke skulle afsevärdt sjunka, hvadan ingen ytterligare särskild
kostnad för påfyllning vid sjunkning beräknades i arbetsplanen. Vid
arbetets utförande visade sig emellertid detta antagande icke hålla streck.
En betydlig sjunkning och sidoförskjutning ägde rum, beroende på de
olika lerlagrens lutning, hvilken lutning icke kunnat genom borrning
iitrönas, då dessa lager ej göra märkbart olika motstånd vid sondens
nedförande.
Hvad därefter beträffar förhållandena vid Sörviksgärdet, hade man
vid 1896 års undersökning ansett grunden å detta ställe vara tillräckligt
fast att bära den därstädes föreslagna 8 meter höga banken, hvarför
ingen sjunkning beräknades. Då det vid 1899 års renstakning befanns,
att sonden kunde af två man nedföras i grunden till ett djup af mellan
7 och 14 meter på en sträcka af 150 meter samt att med användande
af fyra mans tryck sonden ej kunde å berörda sträcka nedföras mera
än ytterligare högst 0,5 meter, gjordes i 1899 års kostnadsförslag beräkning
för sjunkning. Ehuru markundersökningen sålunda icke gaf
anledning att vänta sjunkning i större utsträckning, hade dock varit
önskvärdt, om linjen kunnat flyttas åt norr till högre belägen mark för
minskning af den stora bankutfyllningen, men de i sådant afseende
gjorda undersökningarna gåfvo vid handen, att en förflyttning skulle
medföra betydlig ökning af de angränsande bergskärningarna och därigenom
afsevärdt ökade kostnader, hvarförutom faran för sjunkning och
sidoförskjutning ändock ej blifvit undanröjd genom en dylik anordning.
Då under arbetenas utförande å ifrågavarande bank, mot förmodan,
betydliga sjunkningar inträffade, lät styrelsen verkställa undersökning
för utrönande, huruvida man icke från början kunnat undvika dessa
sjunkningar genom att framdraga linjen från Kasen på norra sidan om
Sörviksgärdet till Kärra och såmedelst få den på högre belägen grund.
Undersökningen visade emellertid, att ingen fördel varit att därmed
vinna. Då nämligen den anslutade bergskärningen på samma gång så
hastigt tillväxer, att balanslinjen ovillkorligen måst höjas, hvilket skulle
haft till följd, att banken midt för Kasen blifvit mycket hög öfver
markens yta, samt då grunden befunnits icke vara fastare härstädes än
i Kasenbukten, skulle man genom den ifrågaställda sidoförflyttningen
af linjen hafva erhållit ej allenast betydligt ökad bergskärning och
afsevärdt högre bank, utan äfven i följd af sistnämnda omständighet
en ojämförligt större banksjunkning och sidoförskjutning.
Vid Kärra, där stora utglidningar förekommit, finnes en större
skärning med uti denna tvenne tunnlar. Det vill synas, som om ledaren
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
29
af 1896 års undersökning förbisett befintligheten därstädes af en med jord
(lera) fylld 18 å 19 meter djup gryta eller håla i berget, hvilken på en
sträcka af 50 meter nedtränger genom taket i den här af undersökningsledaren
föreslagna tunneln. Då denna håla, som anträffades vid de år 1899
företagna borrningar med sond, har utgreningar åt såväl söder som norr,
kunde man vid renstakningen af linjen icke, såsom önskligt varit, helt
och hållet kringgå eller undvika densamma, enär terrängen icke medgifver
så stor sidoförflyttning af linjen, som för detta ändamål erfordrats.
Vid 1899 års borrningar kunde sonden af fyra man endast med svårighet
och under kringvridning nedtryckas till hålans botten, hvadan marken
antogs vara af så fast beskaffenhet, att erforderlig schaktning förutsattes
kunna verkställas utan större svårigheter. Då under arbetets fortgång
berörda antagande visade sig felaktigt, nödgades man till förekommande
af ras, med ökad kostnad, uppifrån schakta sig ned i jorden med flackare
doseringar å sidoväggarna än från början beräknats. Oaktadt doseringarna
togos så flacka som 1 : 2, inträffade den 3 september 1901 ett
större jordskred på södra sidan af schaktet, hvilket jordskred antagligen
orsakades genom i marken till följd af skjutningar uti invid liggande
tunnlar uppkomna dallringar. Med anledning af detta jordskred måste
skärningen uttagas med mycket svag lutning å doseringarna.
Vidkommande banken vid Grytingen, för hvilken ökad kostnad,
föranledd af sjunkning, icke beräknats vid 1896 års undersökningar,
ägde högst betydliga sjunkningar rum vid utfyllningen af denna bank.
Vid den år 1899 verkställda renstakningen undersöktes grundens beskaffenhet
på vanligt sätt, och befanns då, att öfverallt på eu sträcka
af 300 meters längd två man kunde utan svårighet nedföra sonden 25
meter utan att ens på detta djup möta afsevärdt motstånd, ännu mindre
anträffa fast botten. Med anledning häraf beräknades i arbetsplanen
45,000 kubikmeter utfyllning för väntad sjunkning å ifrågavarande
ställe. Då sjunkningen emellertid befarades kunna blifva vida större
än nyss angifvits, ansåg man erforderligt att före terrasseringsarbetenas
påbörjande, om möjligt, ändra linjens riktning för att åtminstone delvis
undgå berörda olägenhet. Som terrängen icke medgaf någon afsevärd
sidoförflyttning af linjen vare sig i själfva passet vid Smedseröd eller
vid en omkring 1,500 meter söder därom belägen punkt, utstakades och
undersöktes i slutet af år 1899 mellan nämnda två platser tvenne alternativa
sträckningar, belägna den ena sydligare och den andra nordligare
än den ursprungligen uppgångna linjen. Af de verkställda jämförande
borrningarna framgick, att de befarade banksjunkningarna skulle blifva
relativt mindre i det sydligare alternativet, som därför antogs till ut
-
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
förande. De å den sålunda föredragna sträckningen inträffade sjunkningarna
skulle med all säkerhet hafva blifvit mångdubbelt större, om
1896 års linje blifvit följd.
Innan arbetet med den stora skärning, som för spårets terrasserande
måste uttagas vid Smedseröd i det förut omförmälta oundvikliga passet,
påbörjades, blefvo under år 1899 noggranna undersökningar verkställda
i syfte att kunna minska berörda skärning, men utföllo dessa icke
gynnsamt. Ej heller var det möjligt att därstädes ändra linjens läge
för åstadkommande af skärning i bättre mark. Hvarje förflyttning af
linjen vare sig åt ena eller andra sidan skulle ovillkorligen hafva ökat
svårigheterna i stället för att minska dem.
Vid Saltkällan, hvarest vid de år 1896 utförda undersökningar
marken icke befunnits osäker, hafva mycket ovanliga och opåräknade
svårigheter ställt sig hindrande i vägen för banbyggnaden. Då vid
banans renstakning år 1899 borrningar därstädes företogos med den
fyrsidiga sonden, visade det sig, att sonden icke kunde nedtryckas af mindre
än fyra man, hvadan marken, som här har ringa sidolutning, 1 : 10,
från öster till väster, ansågs fullt säker, helst den bank, som skulle
utfyllas å en sträcka af ungefär 150 meter, icke hade större höjd öfver
marken än omkring 4 meter. Utfyllningen af denna bank verkställdes
under år 1900 till full höjd med stridt grus. Först sedan banken blifvit
i det närmaste färdigfylld, förmärktes den 15 februari 1901 ett par
mycket obetydliga sprickor i marken invid bankfoten. Att bankfyllningen
bestod af stridt grus, synes hafva varit en fördel, enär en dylik
fyllning mera jämnt och likformigt fördelar trycket på underlaget än
lera. Den 22 berörda februari inträffade emellertid helt plötsligt ett
större jordskred å ifrågavarande bank, hvarvid den utfyllda banken med
sitt underlag jämte ett väster om banken beläget jordområde af 1 hektars
vidd gled utför den lindrigt sluttande terrängen. Den i rörelse komna
jordmassan, omkring 40,000 kubikmeter, hejdades först då den stötte
på en hög vägbank af sten, mot hvilken den tornades upp. Såsom
nyss anmärkts, hade det för jordskredet utsatta området en naturlig
lutning af omkring 1 : 10, hvadan vid sådant förhållande ingen anledning
förelegat att förutsätta en glidning åt sidan. Skulle man också
hafva tänkt sig, att en dylik kunde inträffa, hade det likväl varit omöjligt
ana, att glidningen skulle taga ett sådant omfång. Efter det raset
inträffat, företogos noggranna undersökningar å platsen, därvid orsaken
till skredet förklarades på följande sätt. Öster om banken ligger ett
högt berg, utför hvars branta väggar vatten tidvis nedrinner från de
ofvan berget varande sänka marker. Detta vatten nedfaller vid bergets
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
31
fot i en stenravin och går vidare på omkring 4 meters djup under
markytan genom ett tunt gruslager under järnvägsbanken. Genom
denna bank sammanpressades underliggande jordlager, så att leran
blandade sig med gruset, hvarigenom vattnets gamla lopp tilltäpptes.
Vattnet samlades öster om banken och blötte upp leran. Till sist gåfvo
de öfre fastare jordlagren vika och banken, som under hela utfyllningen
förblifvit orubbad, bröt igenom, hvilket inträffade med sådan häftighet,
att äfven långt utanför belägna jordmassor förlorade fäste och gledo
utför.
Styrelsen är förvissad därom, att, innan skredet inträffat, också
hvarje sakkunnig person med den erfarenhet, man har i afseende på
bärighet hos olika slags mark, säkerligen icke skulle hafva tvekat att
framdraga linjen öfver nu ifrågavarande ställe, hvarest befintligheten af
ofvan nämnda vattenförande lager icke heller kunnat misstänkas. Då
det icke ansågs rådligt att ånyo direkt påfylla banken till fast botten,
en metod, som annars vanligen praktiseras vid ras af järnvägsbankar,
utfördes banken på så sätt, att man, för att hindra de öster om banken
liggande lermassorna att glida nedåt, anordnade en stark pålning, hvaraf
en rad med tätt ställda grofva pålar, sålunda motsvarande en spånt vid
en kaj anläggning. På pålarna gjöts en 1,5 meter tjock betongbädd,
som på de farligaste punkterna längst i norr armerades med kasserade
räler. För att ej betongbädden genom tryck underifrån skulle lyftas
af pålhufvudena, anbragtes å densamma en hög stenbelastning, som på
yttersidan begränsades af en stödmur, hopgjuten med betongbädden.
Utanför hela konstruktionen lades en långsluttande tryckbank. Därefter
påfylldes ånyo järnvägsbanken skiftvis för att erhålla en jämn belastning
på den äfvenledes anordnade rustbädden. Såsom skydd mot de
förut nämnda underjordiska vattenådrorna sprängdes i berget en kanal,
i hvilken vattnet afledes åt norr förbi den utförda bankförstärkningen.
Ehuru 1899 års undersökningar icke gifvit anledning till afvikelse
från 1896 års linje vid Saltkällan, lät styrelsen efter det därstädes år
1901 inträffade ras undersöka, huru en längre österut förlagd linje
skulle hafva utfallit. Resultatet af undersökningen blef emellertid, att
den ifrågaställda linjen skulle hafva blifvit längre och medfört större
kostnader för utschaktmng af jord och sten, utan att terrängen erbjudit
större säkerhet mot bankras än i den utförda, hvarjämte oberäkneliga
utglidningar, liknande de förut omnämnda uti Smedserödsskärningen,
varit att vänta i den 9 å 10 meter djupa ler skärningen.
Den 19 juli 1902 inträffade vid Saltkällan ånyo ett ras, dock icke
å ofvan angifna plats utan något längre norrut, hvarest man vid ren
-
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
stakningen år 1899 funnit marken vara fullt fast utom i själfva dalbottnen
till en utsträckning af 10 meter. Sonden kunde här af tre
eller fyra man nedföras till 8 å 10 meters djup. Vid arbetets utförande
blef därför grunden för trumman å sistsagda ställe förstärkt genom en
rustbädd. Att här sidoflytta linjen hade tydligtvis icke medfört någon
förbättring, enär bäckdalen, som utefter hela sin utsträckning är af
ungefär samma beskaffenhet, i alla händelser måst någonstädes korsas.
Då afsevärda ras inträffat i skärningen vid Bråland, må erinras,
att permanent utstakning därstädes verkställdes först efter noggranna
detaljundersökningar och omfattande tvärsektioneringar, som utvisade,
att hvarje förflyttning af linjen vare sig åt öster eller väster skulle hafva
förorsakat betydlig kostnadsökning för i förra fallet bankfyllning och
stöd] emurar samt i senare fallet bergschaktning.
Sedan banan passerat Bråland och Dingle, kommer den till Korndalen,
där den framgår först genom en större skärning, belägen i ett
pass mellan ansenliga bergshöjder, och därefter på en hög bank, vid
hvars utfyllning dels afsevärda sjunkningar ägt rum, dels särskilda åtgärder
måst vidtagas till förekommande eller minskning af ytterligare
befarade sjunkningar. Under arbetets gång befanns det att, oaktadt
de år 1896 verkställda undersökningarna gifvit anledning antaga, att
marken vid Korndalen skulle vara tillräckligt bärig för den därstädes
förekommande banken samt de vid renstakningen år 1899 utförda
borrningarna syntes bekräfta detta antagande, den delvis utfyllda banken
hade benägenhet att sjunka. Då det var att befara, att banken, om
den utfylldes till afsedd höjd, skulle ytterligare sjunka, hvarigenom en
till 140,000 kronor uppskattad kostnadsökning beräknades uppstå, men
berörda olägenhet kunde afsevärdt minskas genom användande af en
skarpare lutning å banan än den ursprungligen bestämda 10 : 1000,
genom hvilken anordning bankens höjd blefve mindre, fann styrelsen
sig föranlåten att uti underdånig skrifvelse den 8 januari 1902 göra
hemställan därom, att, som icke någon möjlighet fanns att genom
linjens omstakning undvika de uppkomna svårigheterna, banan finge
vid Korndalen framdragas med lutning 11 : 1000. Denna hemställan
blef äfven af Eders Kungl. Maj:t bifallen.
Genom styrelsens försorg har sedermera ytterligare undersökts,
huruvida, för undvikande af den höga banken vid Korndalen, banan
icke kunnat från början med större fördel framdragas i annan riktning,
och har af denna undersökning framgått, dels att, om linjen förflyttats
västerut, därvid tre olika alternativ kunnat ifrågakomma, en något
mindre bank visserligen erfordrats, hvaremot kostnaderna för linjens
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
33
framdragande kommit att väsentligt ökas genom flera högst betydliga
bergskärningar eventuellt tunnlar, dels ock att en förflyttning af linjen
österut öfver Ryk, hvilken sträckning skulle sammanfallit med en vid
uppgörande af definitiv plan för banan ifrågasatt men af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länet afstyrkt linje öfver Lur, skulle varit
helt och hållet ändamålslös, enär i så fall banan icke kunnat ledas
fram till de af Eders Kungl. Maj:t fastställda stationerna vid Orrekläpp,
Tanum, Kragenäs och Öfverby, i ty att vägen åt detta håll stänges
af höga bergåsar.
Den nu valda sträckningen öfver Korndalen torde, oaktadt de
därstädes inträffade högst betydliga sjunkningar, få anses såsom den
fördelaktigaste af de linjer, hvilka kunnat ifrågasättas. Vid tidpunkten
för bandelens Uddevalla—Skee öppnande för trafik voro förhållandena
beträffande Korndalsbanken sådana, att man hade anledning antaga,
att banken kommit uti jämvikt. Detta visade sig sedermera icke vara
fallet, men de uppkomna förändringarna hafva dock icke varit af beskaffenhet
att försvåra trafikens upprätthållande. Efter hvad styrelsen
har sig bekant, har, sedan bandelen började trafikeras, ingen bank satt
sig af bristande bärighet hos den underliggande marken utom berörda
bank vid Korndalen. Med hänsyn till markens ringa bärighet härstädes
och de stora kostnader, hvilka till äfventyrs kunna uppstå för utfyllning
enligt fastställd plan af denna bank, torde måhända blifva nödvändigt
att under en tid framåt tills uppskjutningarna på sidorna om banken
vunnit nödig stadga icke gifva åt banken en svagare lutning än 16:1000,
hvithet lutningsförhållande dock icke kommer att i nämnvärd grad nedsätta
bankens trafikförmåga på grund af lutningens ringa längd.
Hvad beträffar banken vid Bräcke, där af arbetsbefälet sjunkning
antogs skola äga rum, blefvo till förekommande eller minskning däraf
dels banvallens krön sänkt, dels betydliga tryckbankar till förstärkning
och motvikt utfyllda på ömse sidor af den egentliga järnvägsbanken.
Vid 1896 års undersökningar synes man hafva förutsatt marken därstädes
vara nog bärig för den föreslagna 4 å 5 meter höga banken
och icke beräknat sjunkning. De år 1899 verkställda borrningarna
gåfvo vid handen, att tre mans kraft erfordrades för att i en linje,
belägen något östligare än 1896 års linje, nedtrycka sonden till ett
djup växlande mellan 0,5 och 15 meter. I 1896 års linje kunde sonden
af tre man nedföras något djupare, hvarför renstakningen skedde i den
förstnämnda östligare linjen. Med ledning af erfarenheten från andra
banbyggnader hade man vid den tiden all anledning föreställa sig, att
Bill. till Biksd. Prof. 1906. 4 Sand. 1 Afd. 34 Häft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
clen här föreslagna låga banken icke skulle sjunka. Jämväl undersöktes
en ännu längre åt öster ifrågasatt sträckning, men, då denna sträckning,
å hvilken en rörsond kunde nedföras af en man på ett ställe till 15
meters och af två man å ett annat ställe till 10 meters djup, skulle
hafva medfört högst betydligt ökade kostnader bland annat för en
100 meter lång tunnel och sjunkningar ej heller här kunnat undvikas,
torde den nu valda linjen vara den fördelaktigaste af dem, som kunnat
förutsättas.
Vid Kragenäs synes ledaren af 1896 års undersökningar hafva
funnit lös lera till 5 å 7 meters djup. Med anledning häraf sidoförflyttades
vid renstakningen linjen åt öster, hvarigenom åt banken
bereddes något fastare mark, och beräknades i 1899 års förslag 1,500
kubikmeter fyllning för den väntade sjunkningen. I denna nya linje
kunde en fyrsidig sond af två man nedföras endast 1 meter under
markens yta och af tre man ytterligare högst 1 å 2 meter. Vid de år
1901 före arbetenas påbörjande härstädes företagna nya undersökningar
befanns, att en 25 millimeters rörsond kunde af två man nedföras till
10 meters djup, hvilket föranledde banans omstakning i en längre åt
öster förlagd linje. Denna senare linje, där två man kunde nedföra
rörsonden 2 till 8 meter, på hvilket djup fast bergbotten anträffades,
blef med fästadt afseende på grunden för bankfyllningen antagen till
utförande, ehuru därigenom förorsakades ytterligare ökad kostnad för
bergsprängning i de båda angränsande skärningarna. En förflyttning
af linjen ännu längre åt öster skulle visserligen hafva minskat kostnaden
för bankfyllning, men däremot i ännu högre grad ökat utgifterna
för bergsprängning.
Vidkommande slutligen linjen vid Nedanberg och Wik blef, sedan
det vid upprepade och före arbetenas påbörjande företagna undersökningar
under åren 1899, 1900 och 1901 visat sig, att oberäkneliga banksjunkningar
kunde befaras i den år 1896 utstakade linjen ej allenast
vid Wik utan äfven vid Elsängen, renstakning mellan Nedanberg och
Warp verkställd i en östligare linje, som i allmänhet framgick på fastare
mark. Härigenom undvekos fullständigt de befarade sjunkningarna vid
Elsängen och till större delen vid Wik, hvaremot vid Nedanberg någon
förbättring icke kunde åstadkommas.
En sammanfattning af den lämnade redogörelsen utvisar:
att sträckningen genom Smedserödsskärningen icke kunnat undvikas;
att linjen framdragits öfver Kasenbukten, Sörviksgärdet och Grytingen
samt förbi Kärra, Bråland, Bräcke och Korndalen i den sträck
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
35
ning, som vid de före arbetenas påbörjande utförda omfattande markundersökningarna
befunnits vara den fördelaktigaste;
att markdeformationen vid Saltkällan omöjligen kunnat förutses
och att, om linjen därstädes fått ett annat läge, utglidningar i oberäknelig
omfattning varit att förvänta; samt
att linjen mellan Nedanberg och Warp erhållit, i förhållande till
1896 års utstakning, en helt annan sträckning, hvarigenom banksjunkningarna
inskränkts till det minsta möjliga.
I detta sammanhang synes det styrelsen vara af intresse att erinra
om vissa förhållanden vid Hell—Sunnanbanan i Norge. Året efter sedan
den söder om Levanger belägna delen af denna bana, hvilken framgår
å kuperad och flerstädes af lera bestående terräng och å hvilken under
byggnadstiden inträffat utglidningar, som kräft extra utgifter, öppnats
för trafik, inträffade en större utglidning i en lerskärning, därvid en
vägbro rasade ned. Jämväl å banans norra del, hvars byggande var
förenadt med stora tekniska svårigheter, skedde upprepade större lerras,
därvid bland annat förstördes den påbörjade grunden för bron öfver
Levangerälfven, hvarigenom stora stenmassor måste nedrifvas och en
ny grundläggning för bron utföras. Till förekommande af glidningar
hafva å vissa ställen af banan afsevärda arbeten företagits, hvilka kräft
betydliga belopp utöfver de för banan beviljade anslag. Det är att
märka, att, ehuru de å berörda bana inträffade utglidningar icke varit
för byggnadsingenjörerna helt oförutsedda, dessa dock icke kunnat förekomma
utglidningarna i fråga.
Hvad angår vid Bohusbanan inträffade, ofvan beskrifna utglidningar
i skärningar, kunde de icke förutses hvarken af arbetsbefälet
eller af ortsbefolkningen.
Af hvad styrelsen nu påvisat, finner styrelsen det vara till fullo
ådagalagdt, att de undersökningar, hvilka blifvit verkställda såväl före
arbetenas å bandelen Uddevalla—Skee påbörjande som ock under dessas
fortgång ingalunda kunna betecknas såsom ofullständiga eller mindre
noggranna; och anser sig för den skull styrelsen — som är lifligt
öfvertygad därom, att arbetsbefälet vid byggnadsarbetets utförande nedlagt
den största möjliga omsorg och att vid ett allsidigt bedömande af
ledningen af arbetena å bandelen, hvilka ovedersägligen varit af sär
-
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
skild svårartad oclr enastående natur, befogade anmärkningar härutinnan
icke lära rättvisligen kunna göras — berättigad att på det bestämdaste
bestrida revisorernes påstående i afseende å de för definitivt bestämmande
af banans sträckning verkställda undersökningarnas beskaffenhet
samt å arbetets ledning och utförande, helst som detta påstående icke
torde vara grundaat på rön och iakttagelser, gjorda vid besök å de
platser utefter bandelen, där för järnvägsbyggnad med de för längdbanan
genom Bohuslän gällande bestämmelser beträffande maximilutning
och minimiradier för vårt land alldeles exceptionellt stora svårigheter
yppat sig.
Revisorerne hafva jämväl framhållit, att de upprepade ras och
sättningar, som förekommit, synas hafva kunnat i väsentlig mån förebyggas,
om, bland annat, större planmässighet vid arbetets utförande
gjort sig gällande. Ett gendrifvande af detta uttalande finner styrelsen
icke vara möjligt, då revisorerne icke angifvit än mindre visat, i hvilka
afseenden planmässighet saknas.
Med anledning af de efter bandelens Uddevalla—Skee öppnande
för allmän trafik inträffade sättningar i bankar och ras i skärningar
hafva, såsom i revisorernes berättelse omnämnts, vissa förstärkningsoch
kompletteringsarbeten blifvit af styrelsen beslutade särskildt med
anledning af i skärningen vid Smedseröd den 25 mars 1904 inträffadt
ras. Denna mycket betydande skärning, hvilkens djup uppgår till
omkring 9 meter, bearbetades för lifvets uttagande i tre, i olika
plan liggande schakt med lodräta väggar af omkring 3 meters höjd,
utan att under fortgången af arbetet, som påbörjades i april månad
1900 och fullbordades i juni månad påföljande år, några som helst
tecken till utglidningar visade sig. Första utglidningen i denna skärning
skedde ungefär t/4 år efter det skärningen blifvit fullt färdig och
dess doseringar matjordbeklädda. Erfarenheten under arbetets fortgång
och sedermera under en afsevärd tid efter dess afslutande gaf
alltså vid handen, att inga särskilda förstärkningsarbeten skulle därstädes
erfordras. I den mån dylika åtgärder här och annorstädes visade
sig behöfliga, blefvo de ock efter hand vidtagna, och det torde väl
vara bevis på omsorg och planmässighet, att dessa förstärkningsarbeten,
bestående i utschaktning af skärningarna med flackare släntlutning och
anbringande af stödjemurar med mera, blifvit utförda endast alltefter
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
37
det de visat sig erforderliga och sålunda icke kritiklöst öfver allt i samtliga
lerskärningar utan hänsyn till kostnad eller verkligt behof.
Ifrågavarande ras i skärningen vid Smedseröd inträffade ungefär
2 ZU år från densammas fullbordande, och, då under tiden häremellan
och banans öppnande för trafik, uppgående till mer än 2 V2 år, intet
inträffat, som kunde gifva anledning att misstänka utglidning å detta
ställe i skärningen, synes det styrelsen kunna väl försvaras, att under
byggnadstiden intet åtgjordes till förekommande af utglidning. Absolut
ingen orsak förefanns enligt styrelsens förmenande att vid arbetets
början företaga den mera vidtgående aflastningen af slänterna, som
sedermera visat sig vara nödvändig.
På grund af nyssberörda ras fann styrelsen erforderligt att under
ledning af vid banbyggnaden anställd och med markförhållandena val
förtrogen ingenjör låta verkställa noggranna och omfattande markundersökningar
för att så långt möjligt vore taga reda på de platser, hvarest
förefunnes mark, jämförlig med den uti ISmedserödskärningen, på det
att å dessa platser måtte varda utförda anordningar för trafiksäkerheten,
hvilka möjligen kunnat undvaras, då därstädes under den tid af 2 å 3
år som förflutit mellan arbetenas utförande under byggnadstiden och
bandelens öppnande för trafik icke något inträffat, som påvisat behöfligheten
af säkerhetsåtgärder utöfver dem, som blifvit verkställda. Efter
berörda markundersökningars afslutande, men innan de i anledning
häraf beslutade säkerhetsanordningar hunno utföras, hafva de ytterligare
utglidningar, som finnas uti revisorernes berättelse anmärkta, inträffat.
Styrelsen anser sig här böra betona, att de efter banans öppnande
för trafik vidtagna säkerhetsanordningarna icke genom några under
byggnadstiden inträffade omständigheter visat sig vara behöfliga. Därest
detta varit händelsen, hade man då varit hänvisad till just de åtgärder,
som nu vidtagits, men hade i så fall kostnaderna ingalunda kunnat
nedbringas, i ty att, om verkställandet ägt rum före spårets utläggning,
kostnaderna för transport af arbetsredskap och materialier blifvit betydligt
högre. Hade förhållandena gestaltat sig så, att behofvet af åtgärdernas
i fråga utförande framstått först, då spårläggningen utförts och
arbetståg alltså igångsatts, ligger det i öppen dag, att utgifterna för
den bevakning, som för detta fall måst anordnas för dessa tågs betryggande,
icke kunnat blifva mindre än för trafiktågen men väl icke
obetydligt högre till följd af arbetstågens vida större antal, jämfördt
med trafiktågens.
38
Statsutskottets Utlåtande N:o ■ 61.
Det har af revisorerne framhållits, att den i deras berättelse omförmälta,
af distriktsförvaltningen gjorda hemställan om trafikens å
banan inställande under viss tid efter det den 25 mars 1904 timade ras
i skärningen vid Smedseröd icke kunnat undgå att väcka uppseende.
Styrelsen finner sig med anledning häraf allenast böra erinra, att resultatet
af den genom styrelsens försorg den 29 i berörda månad verkställda
undersökning blef, att fog för distriktsförvaltningens förevarande
hemställan icke förefanns samt att erfarenheten bestyrkt riktigheten häraf.
Såsom af revisorernas berättelse framgår, har det efter banans
öppnande för trafik befunnits nödigt göra anstalter för, bland annat,
stäntrensning vid berg.
Med anledning häraf får styrelsen till bestyrkande af att under
byggnadstiden sådan rensning verkställts i en sällspordt stor omfattning
omnämna, att utöfver den bergmassa, som på grund af fastställd
normalsektion måst bortsprängas för banvallens bildande, bergrensningen
uppgått till icke mindre än omkring 25 procent af denna massa, eller
omkring 42,500 kubikmeter, och hafva utgifterna för bergrensning
under byggnadstiden uppgått till 85,000 kronor. Orsaken till denna
omfattande bergrensning bar man att söka i de bohuslänska bergens
stora otäthet och skiktens ofördelaktiga ställning i förhållande till banläget.
Ehuru sålunda bergrensningen under byggnadstiden varit omfattande,
torde likväl årligen återkommande rensningar, sannolikt i rätt
betydlig utsträckning, icke kunna undvikas till följd af den stora nederbördens
och frostens gemensamma menliga inverkan på bergen, hvilka
af naturen äro genomdragna af sprickor, som än mera ökats genom
skjutningarna för banvallens bildande.
Hvad angår vattengenomloppen, har efter banans upplåtande till
allmänt begagnande en täckt dubbel trumma tillökats med ytterligare
en öppning. Vid en i september 1902 inträffad nederbörd — någon
i häftighet därmed jämförlig lärer icke i mannaminne hafva ägt rum —
blef banvallen strax söder om berörda trumma sönderskuren af vatten,
men kunde det då icke utrönas, huruvida orsaken till vattnets genombrott
var att söka uti otillräcklig genomsläppningsarea hos denna trumma,
hvilken har att afleda samma vatten som en ofvanför liggande öppen
trumma, enär vattnet, som vid tillfället ej följde bäcken emellan de
båda trummorna, hade stigit så högt, att vid den öfre trumman banvallen
öfversvämmades, därvid således en betydande mängd af vattnet
ej fick tillfälle taga sig väg genom den täckta trumman. Efter det
vissa anordningar vid den öppna trumman blifvit vidtagna, beslöt man
invänta ett nytt häftigt vattenflöde för att bättre kunna kontrollera,
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
39
om ändring af den täckta trumman vore nödvändig’, men då någon
sådan nederbörd icke ägde rum före bandelens öppnande, blef omförmäla
ökning af öppningen, hvars behöflighet emellertid framgått vid
ett den 14 maj 1904 inträffadt starkt regnflöde, icke utförd under
byggnadstiden. Af öfriga trummor har allenast en nämnvärdt sjunkit,
fastän för densamma anordnats rustbädd af beskaffenhet som vid
jämförliga förhållanden brukar användas. Då af de å bandelen Uddevalla—
Skee anlagda 170 trummor ej mindre än 99 uppförts å mark, som
dessförinnan måst förstärkas genom betong- eller rustbädd, synes den
omständigheten, att endast en af de sistnämnda trummorna något sjunkit
— dock icke så mycket att den ej tjänstgör såsom vattengenomlopp —
vara bevis för att ifrågavarande markförstärkning utförts på ett omsorgsfullt
och betryggande sätt.
Slutligen hafva revisorene anmärkt, att, förutom å själfva banan,
bristfälligheter äfven visat sig i afseende å stationshus, i hvilka genom
sättningar sprickor från grunden uppkommit. Såvidt styrelsen har sig
bekant, är stationshuset vid Kragenäs det enda, i hvilket efter uppförandet
sprickor uppstått. Såsom förstärkning för den naturliga grunden
å detta ställe, hvilken icke är på långt när så osäker som på vissa
andra platser utefter banlinjen, på hvilka husbyggnader uppförts, tänkte
man sig till en början endast rustbädd, men för säkerhetens skull
anordnades äfven här en tjock betongplatta öfver hela byggnadsplanen,
hvilket arbete utfördes under uppsikt af en mycket pålitlig
person. Genom beslut den 4 maj 1904 anbefallde styrelsen visserligen,
att spåntning kring grunden för ifrågavarande stationshus skulle
utföras, men detta arbete har sedermera icke verkställts, då detsamma
efter ytterligare gjorda iakttagelser befunnits icke vara behöflig!, i det
att någon förstoring af de uppkomna sprickorna icke förmärkts. Berörda
sprickor blefvo därefter igenfyllda. Sedermera uppkomna mindre sprickor
härleda sig från det den 23 oktober 1904 inträffade jordskalf. Då af
de uppförda husbyggnaderna, som lagts å i regel svag mark, endast
en undergått en ringa sättning, torde resultatet få anses mycket godt.
I anledning af hvad revisorerne anfört om bevaknings- och underhållskostnaderna
för 10:de bansektionen under 1904, får styrelsen i
underdånighet meddela, att dessa kostnader voro vid årets början beräknade
till 76,100 kronor, men den 1 september funnos kräfva ytterligare
65,400 kronor. Det inalles sålunda beräknade beloppet 141,400
kronor har således, då slutliga kostnaden blifvit 144,203 kronor 33 öre,
i verkligheten öfverskridits med 2,803 kronor 33 öre.»
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
utskottets Utskottet delar visserligen den af revisorerne uttalade mening, att
yttrande, noggrann undersökning icke föregått ifrågavarande järnvägs
byggnadsarbetes
upptagande samt att större omsorg och planmässighet
vid arbetets utförande bort hafva gjort sig gällande; men då, enligt
hvad utskottet inhämtat, Kungl. Maj:t, jämlikt kungl. brefvet den 22
december 1905, bemyndigat statsrådet och chefen för civildepartementet
att tillkalla sakkunniga personer för att afgifva yttrande och förslag,
huru ledningen af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar för
statens räkning böra för framtiden lämpligen ordnas, och då på grund
häraf kan antagas, att järn vägsbyggandet för statens räkning hädanefter
kommer att underkastas ett så ingående öfvervakande, att anledningar
till sådana anmärkningar, som de af revisorerne nu framställda,
komma att varda uteslutna, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
Medicinalstyrelsen.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 188; uti. pag. 605.)
Ang. påskyn- I § 2 under berättelsen angående medicinalstyrelsen hafva revisorerne,
dande af an- jämte meddelande att de den 10 sistlidne oktober verkställt besök å det
för''mittagan- då ej fullt iordningställda Vänersborgs hospital och därvid funnit de
de af patienter färdiga anordningarna tillfredsställande, tillika framhållit, att hospitalets
öorgs^hospital närbelägenhet till Trollhätte kanal medförde afsevärda fördelar i komm.
m. munikationshänseende under den del af året, kanaltrafiken påginge,
hvaremot under öfriga delar af året det långa afståndet af omkring 7
kilometer till närmaste järnvägsstation i Vänersborg innebure ej obetydliga
olägenheter.
Å hospitalet, som vore afsedt att mottaga öfver 1,000 patienter,
hade vid revisorernes besök varit intagna omkring 50 patienter af båda
könen. Med hänsyn till det stora antal personer, hvilka, ehuru i behof
af hospitalsvård, icke kunde erhålla sådan i brist på utrymme å öfriga
hospitalsinrättningar, hade revisorerne ansett sig böra framhålla angelägenheten
däraf, att anordningarna för mottagande af patienter blefve
bedrifna med större skyndsamhet än hittills syntes hafva varit fallet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
41
1 häröfver den 15 sistlidne januari afgifvet utlåtande har medicinalstyrelsen,
hvad beträffade den ifrågasatta olägenheten af det långa afståndet
från hospitalet till närmaste järnvägsstation, framhållit, att närbelägenheten
af Trollhätte kanal, hvilken vore för sjöfart tillgänglig
under 8—9 månader årligen, medförde från trafiksynpunkt så väsentliga
fördelar, att detta i viss mån kunde uppväga de olägenheter, som afståndet
till Vänersborgs järnvägsstation innebure. Vid anstaltens brygga
kunde under större delen af året anstaltens behof af skrymmande och
tunga varor såsom ved, kol, byggnadsmaterial levereras, genom b vilka
bekväma sjökommunikationer billiga transportkostnader å dessa varor
kunde erhållas, och behöfde inga svårigheter uppstå att ställa leveransen
af dessa artiklar under öppen sjöfart. Enligt kommissionens för utseende
af plats för nu ifrågavarande anstalt den 7 maj 1898 afgifna
utlåtande beräknades afståndet efter landsvägen till Rånnums järnvägsstation
till 5,5 kilometer, hvilket afstånd kunde minskas till 2,5 kilometer,
därest man med båt före öfver älfven midt för anstalten; afståndet från
anstalten till Vänersborgs kyrka efter landsvägen uppgåfves till 6 kilometer.
Detta afstånd till Vänersborg kunde emellertid i någon mån
minskas genom omläggning af den från landsvägen till anstalten ledande
vägen, hvilken gånge i en mängd krokar och äfven i andra afseenden
vore obekväm. Hos medicinalstyrelsen hvilade för närvarande ett förslag
till omläggning af nämnda väg, hvilket samtidigt innebure en
förkortning af omkring 300 meter; och hade medicinalstyrelsen för
afsikt att låta detta förslag under den närmaste tiden komma till
utförande.
Revisorerne framhölle vidare angelägenheten däraf, att anordningarna
för mottagande af patienter blefve bedrifna med större skyndsamhet,
än hittills syntes vara fallet. Med anledning häraf ville medicinalstyrelsen
anföra följande. Enligt de med vederbörande entreprenörer
afslutade kontrakt skulle samtliga arbeten vara afslutade den 1 augusti
1905; alla arbeten hade fortgått under årets förra hälft med sådan
hastighet, att man kunnat hysa berättigade förhoppningar, att så skulle
blifva fallet. Så hade emellertid under sommarens början inträffat
arbetskonflikter inom mekaniska verkstäder med ty åtföljande arbetsnedläggelse.
Härigenom hade leverans af för anstalten behöfliga apparater
för kökets och tvättafdelningens inredning fullständigt afstannat.
När anstalten under hösten i öfrigt varit färdig för mottagning af sjuka,
hade för sistnämnda afdelningar återstått en hel del apparater; inredningen
hade dock före arbetsnedläggelsens början fortskridit så långt,
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afl. 34 käft. 6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
att medicinalstyrelsen ansett sig kunna börja belägga anstalten, och i
slutet af september månad hade de första sjuka mottagits. Sedan
arbetskonflikten under sistlidne november månad upphört och arbetet
återupptagits i de mekaniska verkstäderna, hade leveransen af de resterande
apparaterna pågått och nu framskridit så, att vederbörande entreprenör
under den 10 sistlidne januari anmält arbetet färdigt till afsyning.
För att emellertid anstalten skulle kunna tagas i bruk för sitt
ändamål omedelbart efter det byggnadsarbetena voro afslutade, hade
det varit erforderligt, att en hel del anordningar i tid blifvit vidtagna,
och hade sådana anordningar under senare åren varit föremål för
medicinalstyrelsens synnerliga omtanke.
Redan till 1903 års Riksdag hade Kungl. Maj:t på medicinalstyrelsens
förslag framlagt proposition om fastställelse af aflöningsstat
för tjänstemännen vid anstalten, på det att redan under senare delen
af år 1904 anstaltens öfverläkare och syssloman skulle vara anställda
för anstaltens utredning och slutliga iordningsställande. Sedan emellertid
Riksdagen på anförda skäl icke ansett lämpligt att redan under 1903
fastställa nämnda aflöningsstat, hade medicinalstyrelsen i skrifvelse den
7 mars 1904, under framhållande af nödvändigheten af att öfverläkaren
och sysslomannen af ofvan angifna skäl under senare delen af 1904
funnos vid anstalten, anhållit om tillsättande af dessa tjänster från den
1 augusti 1904, och sedan Kungl. Maj:t anvisat nödiga medel, hade
öfverläkare och syssloman förordnats från hösten 1904.
Då tillverkning af det ansenliga behofvet af beklädnadsartiklar
och möbler kunde beräknas kräfva lång tid, hade medicinalstyrelsen
redan i början af år 1904 vidtagit anordningar för anskaffandet af
sådana inventarier. På därom framställdt förslag hade medicinalstyrelsen
erhållit Kung]. Maj:ts bemyndigande att för tillverkning af utredningsartiklar
å rikets anstalter för sinnessjuka och å centralfängelset å Långholmen
använda högst 100,000 kronor; och i enlighet därmed hade
medicinalstyrelsen å nämnda anstalter och inrättning gjort beställning
å en stor del af behöfliga utredningsartiklar. Genom nämnda anordning
kunde man beräkna att icke blott i god tid få en del af anstaltens utredning
färdig, utan erhålla den till billigare pris och af bättre beskaffenhet
än genom enskilda entreprenörer.
För att vid anstaltens tagande i bruk hafva tillgång till en utbildad
och erfaren sjukvårdspersonal hade från februari månad sistlidne
år å rikets större‘"anstalter för sinnessjuka antagits sjukvårdselever till
ett antal mellan 60 och 70, hvilka skriftligen förbundit sig att antaga
tjänster vid Vänersborgs hospital och där kvarstanna under minst 2 år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 61. 4B
Till anordnande af särskilda undervisningskurser åt de sålunda vid
Uppsala hospital antagna eleverna hade medicinalstyrelsen hos Kungl.
Maj:t utverkat ett extra anslag af 1,100 kronor.
Beläggningen af anstalten hade sedan dess början alltjämt fortgått
med anmärkningsvärd och största möjliga hastighet. Enligt meddelande
från anstaltens öfverläkare funnos vid anstalten den 13 sistlidne
januari 241 sjuka intagna, hvarförutom 12 sjuka voro efterskrifna
att omedelbart intagas och 20 sjuka å Kristinehamns hospital utvalts
för öfverflyttning inom den närmaste tiden för att sedermera å sin sida
lämna plats för andra sjuka. Till jämförelse med beläggningen vid
Uppsala asyl, som tagits i bruk under år 1900, ville medicinalstyrelsen
meddela följande siffror:
Antalet sjuka: Vänersborg: Uppsala asyl:
1
månad efter
l:a beläsreninarsdae- ...............
......... 106
65
2
11 11
OO Ö ö
........ 192
124
3
......... 215
158.
Beläggning af eu så stor anstalt för sinnessjuka som Vänersborg
med 1,000 platser kunde ej ske raskare, än att anstaltens läkare i någon
mån hunne att lära känna de sjuka med alla deras egenheter, hvarjämte
det vore nödvändigt, att anstalten med all dess betjäning och
mångfald ekonomiska förvaltningsgrenar under beläggningstiden hunne
vinna stadga. Emellertid hade beläggningen nu kommit så långt, att
intagning af sjuka i större utsträckning icke kunde ske, förrän det
beräknade antalet läkare funnes anställdt. Enligt fastställd utgiftsstat
tunnes vid anstalten aflöningar åt, förutom öfverläkaren och tvenne
biträdande läkare, 2 underläkare med 2,000 kronor årlig lön åt hvardera
samt naturaförmåner. Sedan dessa sistnämnda tjänster under nästförflutna
sommar varit trenne gånger anslagna till ansökning lediga,
utan att någon anmält sig som sökande, hade medicinalst}Trelsen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t den 18 sistlidne september anhållit om anvisande
af nödigt belopp till höjning af lönerna till underläkarna, i likhet med
hvad som utginge till biträdande läkarna. Innan denna medicinalst}Trelsens
ansökan vunne bifall och båda underläkartjänsterna blifvit
besatta, kunde intagning af större antal sjuka icke äga rum.
Af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge medicinalstyrelsen framgå,
att anordningar för beläggning af Vänersborgs hospital och asyl med
största möjliga hastighet blifvit af medicinalstyrelsen vidtagna och att
beläggningen af anstalten hittills skett med den hastighet, som under
förhandenvarande förhållanden varit möjlig.
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Utskottets
yttrande.
Ang. uppsägning
af kontrakt
rörande
vården och
underhållet af
Carl XIIJ.s
torg i Stockholm.
Under erinran, att den förhöjning i aflöningen för underläkarne
vid Vänersborgs hospital, hvarom i medicinalstyrelsens anförda skrifvelse
förmäles, blifvit under innevarande riksdag beviljad, får utskottet,
under uttalande, att utskottet delar revisorernes uppfattning om önskvärdheten
af att anstalten varder skyndsamt med patienter belagd,
hemställa,
att revisorernes förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Öfverintendents ämbetet.
§ 7.
(Rev. ber. pag. 223; uti. pag. 615.)
I § 1 under berättelsen angående öfverintendentsämbetet hafva
revisorerne meddelat, att enligt ett den 24 mars 1876 mellan öfverintendentsämbetet
och Stockholms stads drätselnämnd afslutadt kontrakt
angående vården och underhållet af Carl XIII:s torg här i staden
nämnden ägde att, såsom ersättning för hvad nämnden genom detta
kontrakt åtagit sig, af statsanslaget till byggnader och reparationer årligen
uppbära ett belopp af 5,000 kronor.
Då emellertid Stockholms stad droge så stor nytta af denna till
dess begagnande upplåtna, öppna plats, att dess vård och underhåll
skäligen kunde påfordras skola af staden utan bidrag från statsverket
bekostas, hade revisorerne velat ifrågasätta, huruvida icke berörda kontrakt
borde i sådant syfte uppsägas.
I häröfver afgifvet utlåtande af den 16 sistlidne januari har öfverintendentsämbetet
anfört, att då de skäl för åvägabringande af en förändring
i gällande bestämmelser rörande underhållet af ifrågavarande
plats, som af revisorerne framburits, måste, såvidt ämbetet kunde finna,
betraktas såsom välgrundade, vore icke något att erinra mot att, för
vinnande af sagda ändamål, beträffande förenämnda med drätselnämnden
ingångna kontrakt — som vid uppgörandet förklarats gälla från den 1
april 1876 till samma dag 1877 och sedermera ansåges förnyadt för
ett år i sänder, räknadt från den 1 april, såvida det ej före utgången
af näst föregående mars månad blefve af endera kontrahenten uppsagdt
— uppsägning blefve i behörig ordning verkställd.
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
45
Utskottet delar revisorernes af öfverintendentsämbetet biträdda
merling-, att bidrag icke bör från statsmedel utgå för vården och underhållet
af Carl XIII:s torg här i staden och att sålunda det i detta afseende
mellan öfverintendentsämbetet och Stockholms stads drätselnämnd
afslutade kontrakt bör uppsägas. Då emellertid, enligt hvad utskottet
inhämtat, sådan uppsägning ännu icke blifvit verkställd, får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, på
det att det emellan öfverintendentsämbetet och Stockholms
stads drätselnämnd den 24 mars 1876 upprättade
kontrakt angående vården och underhållet af
Carl XIILs torg här i staden må varda i ofvan angifna
syfte uppsagdt.
Tullverket.
§ 8.
(Rev. ber. pag. 237; uti. pag. 620).
Revisorerne hafva i § 1 under berättelsen angående tullverket
erinrat, hurusom Kungl. Maj:t i öfverensstämmelse med Rikets Ständers
beslut den 18 december 1857 utfärdat kungörelse om att den till städerna
såsom särskild afgift ingående tolag, därunder inbegripen såväl ordinarie,
stads- och allmän tolag som den i vissa städer särskildt utgående
inkvarteringstolagen, fattigvårdstolagen och öfverflödsafgiften, skulle
upphöra mot godtgörelse af tullmedlen; hvar jämte Kungl. Maj:t samma
dag i skrifvelse till generaltullstyrelsen meddelat bestämmelser angående
ersättning till stapelstäderna för tolagsafgiften. Enligt dessa bestämmelser
skulle tolagsersättningen utgå till de särskilda städerna efter den
inkomst, de i medeltal haft af tolagen under åren 1853—1855, dock
med undantag för städerna Sundsvall och Haparanda, livilkas tolagsersättning
skulle beräknas efter dessa städers tolagsuppbörd år 1855.
Tillika bestämdes, att, om tulluppbörden någonstädes komme att öfverskjuta
medelbeloppet af samma uppbörd för åren 1853—1855, eller för
Sundsvall och Haparanda 1855 års enahanda uppbörd, så skulle den
stad, där sådant inträffade, äga rätt att ytterligare erhålla en tolagsersättning,
beräknad efter fem procent å öfverskottet, samt att, där
tulluppbörden sjönke under nyssnämnda medelbelopp, afdrag å stadens
tolagsersättning skulle verkställas och beräknas efter samma procent
-
Utslcottets
yttrande.
Ang. tolagsersättningen.
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
förhållande, som ägt ruin mellan stadens tull- och tolagsuppbörd under
den vid beräkningen afsedda tid, med jämkning häri till närmaste
fjärdedels procent. Redan befintliga, men till uppbärande af tolag då
icke berättigade stapelstäder äfvensom ytterligare blifvande stapelstäder
kunde, om anledning därtill, vid pröfning af hvarje särskildt fall, förekomme,
beviljas i stället för tolag ett anslag af tullmedlen, motsvarande
fem procent af stadens årliga tulluppbörd.
Genom särskilda i ämnet väckta motioner hade tolagsfrågan kommit
till behandling såväl under 1859—1860 årens riksdagar som under
riksdagarne 1868, 1869, 1870, 1881 och 1889, vid hvilket sistnämnda
års riksdag statsutskottet hemställt, att Riksdagen måtte hos Kung!.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, så snart ske kunde, till Riksdagen
afgifva förslag till upphörande eller reglering af den till rikets
stapelstäder utgående tolagsersättningen. — Någon åtgärd från Riksdagens
sida hade dessa motioner emellertid icke föranledt.
Inom finansdepartementet hade under år 1882 upprättats förslagtill
bestämmelser angående tolagsersättningens aflösning, hvilket förslag
af Kungl. Maj:t öfverlämnats till yttrande af skatteregleringskommittén.
Denna kommitté hade i utlåtande den 9 maj 1883 hemställt:
att den åt stapelstäder i allmänhet förunnade tolagsersättning eller
andel af tullmedel skulle till statsverket indragas;
att staten samtidigt skulle öfvertaga bestridandet af alla de kostnader,
som förut ålegat städerna med hänsyn till tullverket, ständig
inkvartering och aflöning af rådhusrätt samt de tjänstebefattningar,
som afsåge statsändamål i öfrigt och motsvarade sådana, som på landsbygden
af statsmedel bekostades;
att de af denna anordning betingade ändringar i städernas finansiella
förhållanden skulle utjämnas genom differensernas fördelande på viss
längre tidsföljd;
att staten skulle inlösa de byggnader och inventarier, städerna
för ofvan nämnda statsändamål anskaffat; samt
att, i händelse dessa hufvudgrunder godkändes, den slutliga regleringen
för hvarje särskild stad skulle föregås af en noggrann undersökning
af de förhållanden, som i hvarje fall på frågans rätta lösning
kunde utöfva inflytande.
För så vidt revisorerne inhämtat, både detta utlåtande icke föranledt
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Beträffande den till städerna utgående tolagsersättningen och dess
användande, meddelade revisorerne följande, på ofvannämnda skrifvelse till
generaltullstyrelsen den 18 december 1857 samt på de från städerna till
kommerskollegium ingifna redogörelser grundade uppgifter:
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
47
I kung!, kungörelsen
den
18 december
1857 fixerad
årlig godtgörelse
för
upphörd
tolag
G-odtgörelse
med tillökning
af o
[procent å den
tulluppbörd,
som i hvarje
stad öfverstiger
-
Calmar........................
8,700
—
270,500
—-
93,066
99
95,379
35
Carlshamn ..................
6,900
114,300
18,161
65
18,469
11
Carlskrona ..................
12,700
—
77,100
—
34,264
32
37,025
18
Christianstad (Ahus)......
2,900
—
50,900
—
56,478
52
55,500
6 3
Gefle...........................
13,000
—
119,900
—
77,871
64
75,905
61
Göteborg.....................
303,600
—
3,570,700
—
624,460
97
645,402
03
Halmstad ..................
5,400
78,500
40,270
65
51,400
28
Haparanda ..................
3,700
—
79,200
—
1,338
39
1,449
37
Helsingborg..................
8,500
—
143,700
—
84,513
94
84,391
44
Hernösand ..................
3,300
—
26,700
—
20,624
82
24,071
15
Hudiksvall ..................
900
15,500
—
10,042
35
16,900
94
Kungelf .....................
30
200
—
*)--
—
*)--
_
Landskrona..................
15,600
—
342,600
—
20,229
22
23,310
98
Luleå ........................
400
—
13,400
—
6,419
41
7,209| 8 8
Transporti — —
1_
,
—
—
1,087,742
8 71 1,136,416| o 5
Utbetald tolagsersättning
-
—[Enligt vederbörandes uppgifter hafva medlen
hufvudsakligen användts till:
för år 1903 för år 1904
Aflöning åt magistraten samt stadens tjänstemän
och betjänte, kostnader för magistratens
och förvaltande verks expeditioner
samt för epidemisjukvård, bidrag till
underhåll åt stadens lokaler och gator
m. m.
/Bidrag till ränta och amortering af stadens
I obligationslån samt till fattigvård.
Bidrag till magistratens m. fl. aflöning.
/Bidrag till magistratens m. fl. aflöning samt
\ till servismedel åt stadens garnision.
(Aflöning åt stadens magistrat, polisverk och
J stadsbetjänte, till underhåll af tull- och
packhus, samt navigationsskolan m. m.
Bidrag till Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset,
handelsinstitutet, ålderdomshemmet,
barnhuset, inkvarteringsverket och allmänna
fattigvårdsinrättningen samt såsom
bidrag till bestridande af kostnaderna
för lagskipning, administration, fångvård,
hamnstyrelse och polisverk, till ränta
och kapitalaf betalning å stadens lån äfvensom
till underhåll af allmänna läroverkens
och tullverkets lokaler
männa byggnader.
samt öfriga all
-
\ aflöning.
Hamn- och tullutgifter m. m.
| Bidrag till magistratens och rådstufvurättens
samt uppbörds- och polisverkets
aflöning.
(Ny kajbyggnad, reparation och underhåll
j af tullkammarens byggnader, utgifter för
hamnen samt för renhållning och elektrisk
belysning m. m.
Utgifter för tullhuslokaler, bidrag till aflöning
åt stadens magistrat och rådstufvurätt,
reparation af tullhuset m. m.
/--O-------- ----O ~ ►JWJ
\ tullkammaren.
Utgifter för tullkammarens lokaler m. m.
'') Inga tolagsersättningsmedel hafva under året kommit staden till godo.
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
I kungl. kun- görelsen den
18 december
1857 fixerad
årlig godt- görelse för
upphörd
tolag.
Godtgörelse
med till- |
ökning af 5 i
procent å den
tulluppbörd, j
som i hvarje
stad öfver- stiger |
Utbetald tolags- ersättning.
för år 1903
för år 1904
Transport
--■
—
—
—
1,087,742
87
1,136,416
05
Malmö ........................
14,000
—
385,200
—
313,587
01
316,175
93
Marstrand ................
600
—
2,800
—
547
46
402
64
Norrköping..................
44,600
—
467,100
—
128,205
92
132,213
40
Nyköping....................
1,700
—
4,300
—
23,657
12
24,081
77
Piteå...........................
1,700
—
26,000
—
365
30
397
79
Stockholm ..................
335,300
—
3,244,500
—
1,197,159
72
1,208,237
94
Strömstad .................
1,000
—
12,400
—
1,126
27
642
94
Sundsvall....................
3,500
—
38,100
—
53,045
74
56,168
38
Söderhamn .................
1,700
—
10,900
—
4,590
16
7,693
52
Söderköping (Mem) ......
2,600
—
28,200
—
1,675
20
1,119
63
Uddevalla ..................
1,800
—
43,200
—
1,966
06
10,163
90
Umeå ......................
2,500
—
59,600
-
3,387
19
3,001
41
Varberg .....................
5,500
—
38,900
—
12,536
76
10,955
62
Vester vik.....................
3,000
—
54,200
—
4,669
85
5,116
10
Transport
—
—
—
2,834,262
63
2,912,787
02
Enligt vederbörandes uppgifter hafva medlen
hufvudsakligen användts till:
Bidrag till utgifter för rådhus och tullkammarlokaler,
till ränta och amortering
å stadens lån för hamnbyggnad till fattigvården
samt till magistratens m. fl. aflöning,
äfvensom till hamnutvidgningsarbeten.
/Bidrag till magistratens aflöning samt om\
kostnader för tullkammaren.
/Bidrag till allmänna aflöningsstaten, pen\
sionsstaten samt polisväsendet.
Till uppmuddring af hamnen, utgifter för
tullhuset, hyresersättning till stadslotsen
samt lönebidrag åt tullbevakningen i
Brevik, anläggande af järnvägsspår till
varfstomten samt lastbrygga därstädes
■ bidrag till kanalundersökning m. m.
/Till hyra för tullkammaren, underhåll af
| packhus samt utgifter för fångvården.
Till aflöning åt drätselnämndens expedition
öfver- och underståthållaren, magistraten^
m. fl., till pensioner, till inventariers och!
materialiers underhåll, till fångvård, inkvarteringskostnad,
underhåll af tull- och
fiaekhus m. m., bidrag till läroverk, barnlus
in. m.
Ränta å lån till nytt tullhus.
/Bidrag till bestridande af omkostnaderna
| för stadens ordnings- och förvaltnings
i
väsen samt för ombyggnad af dess tull|
packhus, för brandväsendet m. m.
Hyra för tullokaler ni. m.
/Bidrag till stadens ämbets- och tjänstemäns
/ löner m. m.
i Hyra för tullkammare, bidrag till underhåll
1 af allmänna byggnader samt till aflöning
l åt magistraten.
/Till uppmuddring af Ume älf, utgifter för
\ tullkammarens lokaler m. m.
/Underhåll af tull- och packhus samt bidrag
< till ränta och amortering å stadens skuld''
l för hamn- och tullhusbyggnader. |
/Bidrag till hyra och underhåll af tull- och* 1
\ andra offentliga byggnader.
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
49
Transport
Visby
j Ystad
11 stället för tolag åtnjuta
nedannämnda stapelstäder
af tullmedlen e tt anslag,
motsvarande fem
procent af samma städers
* tulluppbörd, nämligen:
j Falkenberg ..................
Jönköping ..................
I Karlstad ....................
Linköping ..
Oskarshamn
! Simrishamn..
Södertälje ..
Sölvesborg ..
Trelleborg ..
I kungl. kun- görelsen den
18 december
1857 fixerad
årlig godt- görelse för
upphörd
tolag
Godtgörelse
med till- ökning af 5
procent å den
Utbetald tolags- ersättning
.
tulluppbörd,
som i hvarje
stad öfver- stiger
för år 1903
för år 1904
hufvudsakligen användts till:
2,900
7,700
48,200 ^—
160,900
Summa1 — —
>,834,262
63
2,912,787
02
2,638
59
2,355
26 |
15,068
31
18,633
96 |
759
96
1,050
77
9,337
70
9,925
26 |
36,649
09
40,440
8,283
56
9,471
"fl
7,642
8 2
7,719
1
30 j
3,080
30
3,276
36 |
1,144 48
893
6 6 {’
1,863 37
1,611
10 |
36,224 7 4
1 1
36,043
3 3 il
,956,855
55
02
''©
£
o
-4
5 Oj
Uppmuddring af hamninloppet.
°tensättnings- och planeringsarb
håll af tullhus m. m.
bidrag till ränta och amortering å stadens
lån.
''ill belysning af hamnen, aflöning åt sjömanshusombudsmannen
samt amortering
af stadens lån.
inventarier därstädes,
iidrag till underhåll af tullkammaren
till aflöning åt stadens tjänstemän,
[yra för tullkammare, packhus och n
lagslokaler m. m.
''ill ränta å omkostnader för förbättra
stadens hamn.
[äntå å stadens skuld samt byggn:
och gators underhåll.
Tolagsersuttning har icke tillerkänts följande stapelstäder, nämligen Eskilstuna, Lidköping, Lysekil, Ronneby,
Skellefteå, Uppsala, Vadstena, Västerås, Örebro, Örnsköldsvik.
Blh. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft.
7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Enligt räkenskaperna liar den från statsverket utbetalda tolagsersättningen
under nedannämnda år uppgått till följande belopp:
Uppgift om utbetald tolag sersättning under nedannämnda år.
År 1864
1865
1866
1867
1868
1869
1870
1871
1872
1S73
1874
1875
1876
1877
1878
1879
1880
1881
1882
1883
1884
1885
1886
1887
1888
1889
1890
1891
1892
1893
1894
1895
1896
1897
1898
1899
ii
11
11
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
n
ii
ii
ii
ii
ii
1,003,260: il.
1,006,728: 74.
966,233: n.
940,753: io.
1,034,097: 24.
1,004,017: 4 3.
1,090,488: 4 3.
1,250,465: 4 8.
1,258,810: so.
1,484,402: 51.
1,756,156: 92.
1,500,946: 47.
1,591,288: 76.
1,602,490: 93.
1,457,769: 84.
1,548,090: 29.
1,663,911: 79.
1,759,564: 4 6.
1,820,333: 67.
1,942,809: 82.
1,959,149: 05.
1,918,325: 33.
1,884,683: 06.
1,810,710: 87.
2,148,929: 30.
2,361,972: 54.
2,354,791: 73.
2,136,907: 65.
2,106,228: 41.
2,100,894: 94.
2,184,005: 4 7.
2,215,210: 17.
2,342,317: 86.
2,409,911: 26.
2,804,995: 18.
3,179,265: 79.
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
51
3,051,833: 12.
2,656,560: so.
2,947,199: 30.
2,956,855: 55.
3,044,207: 50.
Vidare anföra revisorerne, att i riksstaten för år 1865 förslagsanslaget
till ersättning till städerna för mistad tolag för år 1865 upptagits
till 1,040,000 kronor och hade sedermera höjts för år 1879 till
1.400.000 kronor, för år 1882 till 1,640,000 kronor, för år 1889 till
1.900.000 kronor och för år 1897 till 2,100,000 kronor, med livilket
belopp det jämväl vore upptaget i den af Riksdagen senast upprättade
riksstat. *)
Under hänvisning till skatteregleringskommitténs förenämnda utlåtande
ville revisorerne, särskild! med afseende därå, att den nu utgående
tolagsersättningen, på grund af förändrad tull-lagstiftning, stigit till
belopp, som vid ersättningens bestämmande år 1857 svårligen kunnat
förutses, fästa uppmärksamheten på vikten häraf, att frågan om reglering
af denna ersättning ånyo toges i ompröfning.
Generaltullstyrelsen har i häröfver den 2 sistlidne januari afgifvet
utlåtande anfört, att styrelsen icke hade något att erinra mot förnyad
pröfning af frågan om regleringen af tolagsersättningen.
Dock ansåge sig styrelsen icke böra underlåta att framhålla, att
de omständigheter, som efter år 1857 förorsakat ökning af den vissa
städer tillkommande tolagsersättningen, jämväl i ej oväsentlig män hade
stegrat de utgifter, städerna för åtnjutande af ifrågavarande ersättning
måste vidkännas.
Genom den under senare tider ändrade tullagstiftningen har en
afsevärd höjning inträdt i den vissa städer år 1857 tillerkända ersättningen
för mistad tolag. Ehuruväl utskottet ej vill förneka, att de utgifter,
till hvilkas bestridande tolagsersättningen är afsedd att bereda
städerna medel, samtidigt stegrats, finner utskottet dock här ofvan omförmälda
förhållande utgöra grundad anledning att till utredning företaga
frågan, i hvilka afseenden med hänsyn till alla på saken inverkande
omständigheter någon reglering af sagda tolagsersättning bör
verkställas; och får utskottet därför hemställa:
År 1900
„ 1901
„ 1902
„ 1903
„ 1904.
Utskottets
yttrande.
*) Under innevarande riksdag är anslaget höjdt till 2,900,000 kronor.
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
i hvilka afseenden reglering af den till vissa
stapelstäder utgående tolagsersättningen bör äga rum,
samt, därefter till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill utredningen kan gifva anledning.
Domänstyrelsen.
§ 9.
(Rev. ber. pag. 441; uti. pag. 638 och 642.)
Ang. utgif■ i § 1 under berättelsen angående domänstyrelsen hafva revisorerne
lemhiin^vtd eianra^ hurusom i kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående åtåibulliga
hus- gärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom
inom Välter •^0rr^0^ens och Västerbottens län stadgades, bland annat, att barrträd,
bottens och som ej vore torrt och som vore att anse såsom undermåligt, icke finge,
Norriäntens lltan vec^ei''börligt tillstånd, i form af rundt, biladt eller sågadt virke,
till in- och utländsk ort skeppas eller till ort, belägen utom Västerbottens
och Norrbottens län, å järnväg forslas eller å fartyg lastas.
Enligt förordningen vore dock hemmansägare eller åbo ej förment att,
utan sådant tillstånd, af hemmanets skog till oundgängligt husbehof
låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar, hvilka ej vore
afsedda till försågning af virke för export (husbehofssågar).
Vid granskning af vederbörande revirförvaltares räkenskaper hade
revisorerne fäst sin uppmärksamhet därvid, att afsevärda belopp utgifvits
för extra bevakning vid vissa i verifikationerna namngifna sågar, af
hvilka, så vidt revisorerne kunnat inhämta, ett flertal kunde hänföras
till husbehofssågar.
Sålunda hade för dylik bevakning utgått följande belopp, nämligen:
inom Jörns revir:
vid Stensjöns och Sehlets sågar tillhopa .......................
„ Ostviks och Östanbäcks „ „ ........................
,, Jörns såg tillhopa...........................................................
,, Holmfors in. fl. sågar tillhopa ...................................
„ Klöfverfors, Räftfors och Norrlångträsks sågar
tillhopa..........................................................................
kronor 1,582
397
260
210
11
11
11
460:
Transport kronor 2,909: —
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
58
Transport kronor 2,909: —
inom Burträsks revir:
vid Bursiljums såg tillhopa................................................ 200: —
,, Ljusvattnets „ „ ................................................... 45: —
„ Brattfors „ „ minst ....................................... „ 50: —;
inom Piteå revir:
vid Jäfrebyns såg tillhopa minst .................................... „ 242: 7 5.
„ Jäfre vattensåg „ „ 214: 50.
„ Svensby „ „ minst .................................... „ 206: —
„ Roknäs „ „ „ 88: —
„ Rokfors „ „ „ 74: —
,, Näsfors och Kallfors sågar tillhopa .......................... ,, 510: —
Summa kronor 4,539: 2 5.
l)å det synts revisorerne tvifvelaktigt, huruvida de kostnader, som
statsverket fått vidkännas för extra bevakning vid husbehofssågar, motsvarade
ändamålet och det resultat, som med den anordnade bevakningen
kunnat åstadkommas, hade revisorerne velat å omförmälda förhållanden
fästa uppmärksamheten.
I häröfver afgifvet utlåtande af den 22 sistlidne januari har
domänstyrelsen till en början erinrat, att de mindre såginrättningar,
hvarom här vore fråga, icke vore att anse såsom uteslutande husbehofssågar,
ehuruväl de i flera fall i främsta rummet afsåge att tillgodose
ortens behof af sågadt virke, vare sig de tillhörde byamännen gemensamt
inom en by eller enskild person, som i så fall dels verkställde
legosågning af byamännens virke dels ock för sågade eget virke. Det
hade visats, att från ett flertal af dessa sågar förts sågadt virke till
exporthamnar vid kusten, hvarifrån virket skeppats, på grund hvaraf
sådana såginrättningar likställts med exportsågar. Vid andra af ifrågavarande
smärre sågar hade det visats, att undermåligt virke försågats
förutom till virkesägarens oundgängliga husbehof, jämväl till afsalu,
hvilket förhållande, äfven om virket icke skeppats, ofvan åberopade förordning
icke hade afsett att medgifva, enär i sådant fall skogar, belägna invid
städer och andra tätare bebyggda orter, icke kunde anses hafva genom
förordningen beredts skydd för öfverdrifven afverkning af ungskog.
Af det anförda framginge, att ett upprätthållande af bestämmelserna
i förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Norrbottens och
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Västerbottens län förutsatte kontroll öfver försågningen vid ett flertal
såginrättningar, vid Indika virke försågades både till husbehof och för
afsalu.
Det kunde likväl, såsom Riksdagens revisorer anfört, ifrågasättas,
huruvida det resultat, som med den anordnade kontrollen vunnits, motsvarade
de kostnader, statsverket därför fått vidkännas. Vederbörande
byråchef i domänstyrelsen, som på styrelsens uppdrag i anledning af
till styrelsens kännedom kommet missnöje med det sätt, hvarpå kontrollen
öfver ofvan åberopade förordnings efterlefnad anordnats sistlidne
juli månad besökt vissa delar af Västerbottens län, hade därvid erhållit
den uppfattning, att ändrade förhållanden vore önskvärda, Kontrollen,
som till stor del utfördes genom af jägmästaren antagna extra bevakare,
borde utföras genom af domänstyrelsen antagna kronojägare och extra
kronojägare, af hvilka man vid kontrollens utförande kunde vänta ett
mera lugnt och sansadt uppträdande mot ortens befolkning. Hvad
särskild! anginge det höga belopp, hvartill utgifterna för ifrågavarande
kontroll under år 1904 uppgått ville domänstyrelsen åberopa
i ärendet afgifna, från vederbörande skogstjäustemän till styrelsen
inkomna yttranden, af Indika framginge, att, i följd af relativt höga
priser å smärre virkesdim elision er under senare åren, kontrollen öfver
afverkningen af undermåligt virke varit försvårad och härför måst
skärpas samt att med denna kontroll varit förenade äfven andra åligganden
för kontrollanterna, i följd hvaraf utgifterna för kontrollen
synts vara större än de i själfva verket vore.
Att mot sättet för den åberopade förordningens tillämpning befogad
anmärkning kunde framställas, syntes emellertid framgå däraf, att
missnöje i orten framträdt hufvudsakligen inom ett begränsadt område,
utgörande norra delen af Västerbottens och södra delen af Norrbottens
län. Samtidigt med sitt nu förevarande utlåtande afläte domänstyrelsen
fördenskull skrifvelse till skogspersonalen i denna trakt angående ordnande
af kontrollen öfver förordningens efterlefnad genom därför fullt
lämplig personal af kronojägare och extra kronojägare, i mån som
sådana bevakare därför funnes att tillgå.
Af de skogstjänstemän, som afgifvit af domänstyrelsen ofvan åberopade
yttranden i ärendet, har öfverjägmästaren i Skellefteå distrikt
anfört, att då det för lagens efterlefnad vore en bjudande nödvändighet,
att kontrollen vid de såginrättningar, hvarifrån export af undermåligt
virke ägde rum, gjordes effektiv, och då således, där sågning både natt
och dag förekomme, ofta tvenne bevakare måste anlitas för att aflösa hvarandra,
det vore uppenbart, att de kostnader, som härför kräfdes, måste
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
55
ställa sig ganska kännbara, synnerligen under år såsom nu, då virke
af mindre dimensioner stode i ovanligt högt pris och således vore särskilt
efterfrågadt. Under dylika konjunkturer blefve en hel del egentliga
husbehofssågar exportsågar, men återginge, sedan normala förhållanden
inträdt, till sin ursprungliga verksamhet. De ökade kostnaderna
för extra bevakningen vore således att till största delen tillskrifva
ofvan antydda omständighet, och enligt öfver]''ägmästarens förmenande
borde väl den i lag påbjudna kontroll, som utöfvades för ett så viktigt
ändamål som ungskogens skydd, ej göras beroende af hvad staten därpå
i penningar tillsatte eller förtjänade. Anmärkas borde, att de angifna
kostnaderna för extra bevakningen inom Skellefteå distrikt i ej så ringa
mån direkt ersatts af till statsverket influtna beslagsmedel, — äfvensom
att någon del af på sågbevakningen förda utgifter möjligen rättast
bort tilldelas annan kontrolleringsåtgärd.
I afseende å innehållet af öfrige i ärendet hörde skogsstatstjänstemäns
yttranden tillåter sig utskottet hänvisa till revisionsberättelsen.
I en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet remitterad
motion äro föreslagna ändringar i kungl. förordningen angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven utverkning å ungskog inom
Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903 i syfte, bland andra,
att underlätta utverkning för oundgängligt husbehof åt undermåligt virke.
Därest sådan ändring i förordningen skulle blifva af statsmakterna beslutad,
torde detta kunna hafva inflytande på ordnandet af de utaf revisorerne
berörda förhållanden. Med afseende härå och då i allt fall domänstyrelsen,
enligt hvad i dess anförda utlåtande meddelats, redan vidtagit
åtgärder med hänsyn till klagomålen öfver det sätt, hvarpå kontrollen
öfver ifrågavarande förordnings efterlefvande utöfvas, får utskottet
hemställa,
att revisorernes förenämnda framställning för närvarande
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
§ io.
(Rev. ber. pag. 442; uti. pag. 640.)
I § 2 under berättelsen angående domänstyrelsen, hafva revisorerne
vidare meddelat, hurusom, enligt hvad revisorerne inhämtat i en
åt vederbörande revirförvaltare år 1903 verkställd saluvärdering af förra
förarebostället V* mtl Bostorp n:o 1 i Skärkinds socken och Skärkinds
Utskottets
yttrande.
Ang. uppskattningen
af
skogstillgängen
å
kronohemman
net J/2 mtl.
Bostorp n:o 1
i Östergötlands
län.
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
härad af Östergötlands län, med undantag af en utjord och två ängshumpar,
värdet af egendomens ståndskog med ett belopp af 770 kronor
inräknats i det egendomen åsätta saluvärde af 6,545 kronor. Uppskattningsinstrumentet
hade därvid upprättats i öfverensstämmelse med
ett år 1884 för egendomen uppgjordt, af domänstyrelsen sedermera
fastställdt skogsindelningsförslag.
Efter det egendomen, på grund af Kungl. Maj:ts bref den 24 mars
1904, blifvit den 8 augusti samma år å offentlig auktion utbjuden och
högsta afgifna anbudet uppgått till 17,000 kronor, hade domänstyrelsen
i skrifvelse den 19 i sistnämnda månad, under åberopande af bland
annat ofvan omförmälda saluvärdering, hos Kungl. Maj:t hemställt om
nämnda anbuds antagande.
På förekommen anledning hade domänstyrelsen emellertid funnit
sig föranlåten att, före ärendets afgörande hos Kungl. Maj:t, låta genom
vederbörande öfverjägmästare verkställa ny uppskattning af skogen.
Grenom denna uppskattning hade det visat sig, att värdet af skogen,
som till en betydlig del utgjordes af timmerdugligt virke, uppgick till
icke mindre än 8,450 kronor.
På grund däraf hade ny auktion ägt rum under år 1905; och
hade det därvid afgifna högsta anbudet, 23,450 kronor, antagits.
På skogsindelningen år 1884 och den af revirförvaltaren år
1903 verkställda uppskattningen af skogen icke varit af beskaffenhet
att kunna läggas till grund för beräkningen af skogens saluvärde,
hvilket sålunda icke varit före auktionen den 8 augusti 1904 på ett
nöjaktigt sätt utrönt, hade revisorerne ansett sig böra fästa uppmärksamheten
å förhållandet.
I häröfver den 22 sistlidne januari afgifvet utlåtande har domänstyrelsen
meddelat, att sedan styrelsen i skrifvelse den 8 september
1904 anbefallt dåvarande t. f. jägmästaren i Kinda revir, hvilken biträdt
vid arrende- och saluvärderingen å egendomen, att afgifva förklaring1 i
anledning af det af honom angifna värde å egendomens skog samt
sådan förklaring till styrelsen inkommit, hade styrelsen den 27 oktober
1904 aflåtit skrifvelse till bemälde t. f. jägmästare, däruti styrelsen
framhållit, att det vid förrättningstillfället otvifvelaktigt varit honom väl
bekant, att egendomens försäljning vore ifrågasatt och att syftet med
hans tillkallande varit att af honom erhålla uppgift å skogens saluvärde
till ledning vid bedömaneet af den köpeskilling, som hela egendomen
borde vid dess afyttrande betinga; att det af t. f. jägmästaren uppgifna
skogsvärdet, i stället för att grundas på hans egna i skogen gjorda
iakttagelser och undersökningar, beräknats efter en omkring 20 år tidi
-
Statsutskottets Utlåtande N;o 61.
57
gare upprättad skogsgud elningsplan för egendomen; samt att därigenom
t- f- jägmästarens uppgift blifvit i hög grad vilseledande; och hade
styrelsen, som ansett t. f. jägmästarens förfarande vittna om vårdslöshet
och oförstånd i tjänsteutöfningen, funnit sig böra allvarligen
förehålla honom att för framtiden iakttaga större noggrannhet vid fullgörandet
af hvad honom i tjänsten kunde varda ålagdt.
Därjämte meddelade styrelsen, att styrelsen i ett den 21 december
1905 aflåtet cirkulär angående värdering af skogstillgång vid utarrenderad
statsegendom, hvars försäljning blifvit ifrågasatt, utfärd åt följande
föreskrifter:
Vid värdering af skogen å sådan egendom uppräknas i allmänhet
timmerträd och timmerämnen i skilda grofleksklasser efter diametern
vid brösthöjd, och upptages annat afsättningsbart virke af andra slag,
såsom pappersmasseved, pitprops, ved m. in., i kubikmeter, allt med
angifvande af värdet å rot, så att af uppskattaingsinstrumentet vinnes
fullständig utredning om på hvad sätt ståndskogens totalvärde erhållits.
Markvärdet bestämmes efter bördighetsgrad, och beräknas sådant
jämväl å de mossar och kärr, hvilka genom afdikning kunna göras
produktiva.
Skogens realisationsvärde efter gällande pris skall vid uppskattningen
i allmänhet vara bestämmande, dock bör, därest uppskattningsmännen
vid förrättningen — hvilka hafva att afgifva yttrande om egendomens
värde i dess helhet — så önska, värdet å det årliga husbehofsvirket
vid egendomen jämväl angifvas.
Hvad i detta ärende förekommit har utskottet ansett sig böra
för Riksdagen
omförmäla.
Rikets generallandtmäterikontor.
§ 11.
(Rev. ber. pag. 450; uti. pag. 656.)
Enligt hvad i revisionsberättelsen angående rikets generallandt- Ay- åt9ärder
mäterikontor erinras,, hade 1889 års revisorer anmärkt, att den byggnad, f%skg?ntaU
hvari kontoret vore inrymdt, visserligen vore af solid beskaffenhet och landtmäterigenom
sitt fria läge utgjorde ett lämpligt förvaringsrum för kontorets årsmot
Bih. till lliksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 8 eldfara.
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
högst dyrbara arkiv, men att densamma det oaktadt icke erbjöde önskvärd
säkerhet mot eldfara.
I däröfver afgifvet gemensamt yttrande hade öfverintendentsämbetet
och landtmäteristyrelsen framhållit önskvärdheten af ernående
utaf större brandfrihet äfvensom vinnande af välbehöfligt ökadt utrymme.
Statsutskottet vid 1900 års riksdag hade anmält, att det syntes
framgå, att ifrågavarande byggnad, hvilken inrymde ett betydande
antal högst värdefulla och delvis oersättliga handlingar, icke i alla afseenden
erbjöde önskvärd trygghet mot eldfara, men att., då emellertid
uppmärksamheten dåmera blifvit fäst därå, utskottet antoge, att Kungl.
Maj:t icke skulle underlåta att söka åvägabringa anordningar till det
anmärkta förhållandets afhjälpande.
Utskottets utlåtande hade icke föranledt något Riksdagens yttrande.
Någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida för undanröjande af de
angifna bristerna hade emellertid icke blifvit vidtagen.
Frågan hade upptagits till förnyad behandling af landtmäteristyrelsen
genom en den 28 oktober 1903 afliden skrifvelse till Kungl.
Maj:t, däri styrelsen funnit sig föranlåten att hemställa om åtgärder
till afhjälpande af de närmare angifna olägenheter, som vidlådde den
nuvarande lokalen såväl från synpunkten af eldfara som i fråga om
utrymme.
Kungl. Maj:ts till 1905 års Riksdag aflåtna proposition angående
uppförande af ny byggnad för Kungl. Maj:ts kansli m. m. hade visserligen
afsett att tills vidare bereda ämbetslokaler äfven för generallandtmäterikontoret
med rikets allmänna kartverk.! Då emellertid nämnda
proposition icke vunnit Riksdagens bifall, hade revisorerne, som äfven
under denna revisionsförrät.tning besökt ifrågavarande lokal er,1ansett
sig böra ånyo fästa uppmärksamheten å önskvärdheten af att åtgärder
måtte vidtagas för undanröjande af den eldfara, för hvilken landtmäterikontorets
arkiv vore utsatt.
I häröfver den 16 sistlidne januari till Kungl. Ma:jt afgifvet utlåtande
har landtmäteristyrelsen med öfverlämnande af bestyrkt afskrift
af styrelsens skrifvelse till Kungl. Maj:t den 28 oktober 1903 angående
åtgärder till skyddande af styrelsens arkiv mot eldfara och för beredande
af ökadt utrymme i arkivet, anfört, att, då några åtgärder i berörda
afseenden icke vidtagits, behofvet af sådana åtgärder fortfarande vore
synnerligen trängande.
I sistberörda, af landtmäteristyrelsen nu åberopade skrifvelse
har styrelsen anfört följande:
»Riksdagens år 1889 församlade revisorer hade vid besök i rikets
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
59
generallandtmäterikontor anmärkt, att den byggnad, i hvilken kontoret
vore inrymdt, visserligen vore af solid beskaffenhet och genom sitt fria
läge utgjorde ett lämpligt förvaringsrum för kontorets högst dyrbara
arkiv, men att densamma det oaktadt icke erbjöde önskvärd säkerhet
mot eldfara.
Uti häröfver afgifvet gemensamt underdånigt utlåtande meddelade
öfverintendentsämbetet och landtmäteristyrelsen, att ifrågavarande byggnad,
med fritt läge emellan Karl XIII:s torg och Västra Trädgårdsgatan,
vore försedd med hvälfda källare under den västra, större delen, samt
hade österut, i jämnhöjd med källarne men utan hvalf ett större rum,
som förr varit tvätt- eller badstuga, samt en vaktmästarebostad, bestående
af tre rum och kök, förlagda i två låga våningar åt Karl XIII:s
torg. I bottenvåningen, från Västra Trädgårdsgatan räknadt, vore
landtmäterikontorets arkiv inrymdt, och i denna våning funnes dessutom
rum för tjänstemännen jämte ett portvaktsrum. En trappa upp
hade landtmäteridirektören två ämbetsrum och tambur. Hela denna
våning i öfrigt hade förr utgjort bostadslägenhet, men vore sedan år
1865 upplåten åt rikets ekonomiska kartverk, hvilket äfven disponerade
ett gafvelrum i vinden mot öster. I vindens västra del hade äfven
varit inredd en bostadslägenhet af tre rum och kök, hvilken lägenhet
dock numera icke finge till bostad upplåtas utan användes till arbetsrum
för landtmäterielever. Brandbotten af tegel funnes såväl i vindsförstugan
som under vindsrummens trägolf. Byggnaden, hvars uppvärmning
skedde medelst kakelugnar, hade ett högt, brutet, plåtbetäckt
yttertak, inrymmande en öfre vind med trägolf, dess murar vore fasta,
bjälklagen och golfven i alla rum af trä, och förstugorna belagda med
plansten. Den stentrappa, som hade ingång från Landtmäteribacken,
ginge upp till vinden och vore försedd med järndörrar, hvarjämte i
huset funnes flera vattenposter och assuranssprutor. Mot Karl XIII:s
torg funnes ett envåningshus, som användes till vattenbutik, hvarjämte
å gården en mindre vedbodbyggnad vore uppförd. Hvad eldfaran för
arkivet beträffade, vore den genom stränga föreskrifter rörande eldning
och förbud mot gasbelysning i lokalerna så mycket som möjligt undanröjd,
och då bostäder numera ej finge å vinden användas, vore jämväl
den fara, som det höga trätaket kunde medföra, förminskad, kunnande
denna fara än ytterligare något förminskas genom anbringande af järnluckor
å de husets fönster, som vette åt Västra Trädgårdsgatan. Ehuru
således alla de försiktighetsmått vore vidtagna eller komme att vidtagas,
som med byggnadens nuvarande konstruktion kunde anses vara
möjliga till skydd för det dyrbara arkivet, måste dock framhållas som
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
ett önskningsmål, att sådana arkivhandlingar som de nu ifrågavarande
kunde förvaras i brandfria, hvälfda rum med centraluppvärmning från
eldstad i källaren, hvarjämte vindsrum ej borde få finnas i huset,
hvilket i sin helhet borde erhålla en mot eldfara betryggad konstruktion.
Bäst syntes detta syfte kunna vinnas, därest ett nytt hus blefve uppfördt,
men det vore dock icke omöjligt att, med bibehållande af den
gamla murstommen, i väsentlig mån förbättra det nuvarande huset
genom att till exempel afrifva det gamla yttertaket och i dess ställe
uppföra en hel öfvervåning med stenmurar och lågt yttertak, att inlägga
järnbjälklag med betonhvalf i stället för träbjälklagen, att anbringa
centraluppvärmning, att borttaga eller förändra flygeln mot Karl
XIILs torg eller vidtaga andra dylika åtgärder; och skulle, på samma
gång genom en sådan om- och påbyggnad, hvilken kunde verkställas
under hand utan att arkivet behöfde flyttas ur huset, större brandfrihet
ernåddes, äfven vinnas ett välbehöfligt ökadt utrymme. — Kostnaderna
för ofvan föreslagna åtgärder kunde likväl ej beräknas utan att noggranna
ritningar öfver desamma förut uppgjordes; och hemställde därför
ämbetsverken, att, därest de framlagda hufvudgrunderna för byggnadens
försättande, såvidt möjligt, i brandfritt skick ansåges förtjäna
afseende, åt öfverintendentsämbetet måtte uppdragas att föranstalta om
erforderliga ritnings- och kostnads förslags uppgörande för att Eders
Kungl. Maj:ts pröfning underställas.
Emedan generallandtmäterikontorets arkivlokaler numera äro alldeles
otillräckliga, så att åtgärder med det snaraste äro af nöden för
afhjälpande af detta missförhållande, får landtmäteristyrelsen, under
åberopande i hufvudsakliga delar af öfverintendentsämbetets och styrelsens
ofvan omförmälda underdåniga utlåtande, hvilket gifvit statsutskottet
vid 1890 års riksdag anledning till den anmälan till Riksdagen,
som är införd i utskottets utlåtande n:o 37 § 5, i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke i sammanhang med anordningar för arkivlokalens utvidgning åtgärder
lämpligen borde vidtagas till arkivets skyddande mot eldfara.
Jämte det landtmäteristyrelsen i underdånighet tillåter sig erinra,
hurusom riksarkivarien i underdånigt utlåtande den 19 mars 1903 angående
af Eders Kungl. Maj:t anbefalld undersökning af de centrala
ämbetsverkens arkiv upplyst, att generallandtmäterikontorets arkivlokaler
vore alldeles otillräckliga och icke skyddade mot eldfara, får styrelsen
till vidare utredning i frågan om utrymmets otillräcklighet i underdånighet
anföra följande:
Statsutskottets Utlåtande N:o 61. 61
Arkivet innehåller nästan uteslutande kartor öfver landtmäteriförrättningar
med därtill hörande beskrifningar och andra handlingar.
Med undantag af eu del sockenkartor äro alla kartor och handlingar
inbundna i stora böcker. Kartböckernas antal, som vid början af år
1876° var 1,908 stycken, utgjorde vid 1901 års ingång 2,335. Ökningen
för år under nämnda tjugufem år utgjorde således i medeltal något
mer än 17 kartböcker. Det utrymme, som för de årligen från landtmätarne
inkommande karterenovationerna erfordras, upptager en hylllängd
af omkring 1,5 0 meter samt dubbel hyllhöjd eller 0,7 5 meter.
Det i arkivlokalen befintliga utrymme är numera så upptaget, att
i arkivet icke kan inrymmas mer än ytterligare två högst tre års
karterenovationer.
Utrymmet är emellertid redan så upptaget, att det måste anses
såsom otillräckligt.
De. äldsta, med årtal för deras upprättande försedda kartor förskrifva
sig från 1630-talet. Men kartor från uppenbarligen ännu längre
tid tillbaka finnas till icke ringa antal utan utsatt årtal. De flesta af
dessa äldre kartor äro befintliga i blott ett enda exemplar, hvilket icke
så ofta är fallet med kartorna från 1700- och 1800-talen, af hvilka
konceptkartan oftast förvaras i länets landtmäterikontor och en kopia
ej sällan finnes hos vederbörande jordägare. Dessa äldre kartor äro
icke utan betydelse för äganderätts frågors bedömande och för den
vetenskapliga forskningen. Detta framgår af det förhållandet, att de
mei och mei efterfrågas och att kopior af dem ej sällan rekvireras.
Emedan genom en nådig landtmäteriinstruktion af år 1725 skiftesväsendet
då blef förenadt med det geografiska landtmäteriet, är det
dock hufvudsakligen de efter nämnda år upprättade kartor, hvilka vid
utredning af äganderättsfrågor och andra jordförhållanden samt vid
historisk eller annan forskning äro af framstående betydelse. Af dessa
kartor, hvilka af tjänstemän eller enskilde i stor omfattning anlitas i
arkivet, begäras ock kopior eller utdrag i alltjämt tilltagande grad, i
synnerhet rörande byar och hemman i de fyra län, där landtmäterikontorens
kartor helt och hållet eller till stor del gått förlorade genom
eldsolyckor. Dessa kopior eller utdrag verkställas af extra biträden,
vanligen fruntimmer. Af brist på utrymme i de åt landtmäteristyrelsen
upplåtna lokaler hafva dessa karterenovationer under de senaste tio å
femton åren icke kunnat verkställas inom den byggnad, i hvilken generallandtmäterikontoret
är inrymdt, utan kartorna hafva måst uttagas ur
sina band och af kartriterskorna, hvilka för närvarande äro ej färre än
sex, hemtagas till deras bostäder för kopiering. Att kartorna härigenom
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Utskottets
yttrande.
blifva utsatta för fara att förstöras eller förkomma, ligger i öppen clag.
Och äfven om det icke, styrelsen veterlig!, någonsin händt, att någon
karta eller därtill hörande handling, medan den för ofvan omförmälda
ändamål varit uttagen ur kartboken, genom eldsolycka eller eljest förstörts
eller förkommit, så inträffar det dock alltför ofta, att kartorna
under transporten från eller till arkivet skadas i de veck, hvari de äro
lagda, och därigenom gå sönder.
Styrelsen anser det därför vara af synnerligen stor vikt, att arkivlokalen
tillökas’" med ett rymligt och ljust rum, där plats kunde beredas
åt kartriterskorna.
En annan starkt framträdande olägenhet af det knappa utrymmet
i arkivet är att kartorna icke kunna hållas så lätt tillgängliga, som
önskligt är, för dem, livilka antingen å sin tjänsts vägnar eller för
vetenskapliga eller privata ändamål önska taga kännedom af desamma.
Såsom ofvan är nämndt, anlitas kartorna i arkivet i stor omfattning
af tjänstemän och enskilde, och särskild! under riksdagstiden är
arkivet ofta så talrikt besökt, att plats svårligen kan beredas alla dem,
som vilja göra forskningar i arkivet. Och äfven om plats kan beredas,
måste det kännas synnerligen olägligt för forskaren att nödgas vid
samma bord som andra besökande eller i regeln åtminstone i samma
ruin som flera andra personer och ofta utan möjlighet att få tillträde
till de i afseende å ljusförhållanden gynnsamt ställda fönsterborden
verkställa de afsedda forskningarna. När härtill lägges, att mången
arkivforskning förutsätter, att en mängd kartböcker framtagas, för att
däri inbundna kartor må kunna samtidigt läggas till grund för den
åsyftade utredningen, blifva svårigheterna att begagna arkivet ännu
kännbarare. För af hjälpande äfven af dessa missförhållanden anser
landtmäteristyrelsen, att utrymmet i arkivet behöfver ökas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer landtmäteristyrelsen
i underdånighet, att, därest Eders Kungl. Maj:t, med
gillande af denna underdåniga framställning, skulle finna åtgärder böra
vidtagas till skyddande af generallandtmäterikontorets arkiv mot eldfara
och till ökande af utrymmet däri, Eders Kungl. Maj :t täcktes uppdraga
åt öfverintendentsämbetet att föranstalta om erforderliga ritningsoch
kostnadsförslags uppgörande för att Eders Kungl. Maj:ts nådiga
pröfning underställas samt därefter hos Riksdagen göra den framställning,
som en dylik pröfning må anses föranleda.))
Till det statsrådsprotokoll öfver finansärenden, som finnes fogadt
vid Kungl. Maj:ts till 1905 års lagtima Riksdag aflåtna proposition an
-
63
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
gående uppförande af ny byggnad för Kung!. Maj:ts kansli m. m.,
yttrade departementschefen, bland annat, efter att hafva redogjort för
landtmäteristyrelsens ofvan omförmälda skrifvelse af den 28 oktober
1903, att däraf framginge, att generallandtmäterikontorets nuvarande
lokaler under _ alla förhållanden i en snar framtid måste ersättas med
nya eller åtminstone underkastas en med nybyggnad i det närmaste
jämförlig om- och tillbyggnad.
Den mening synes alltså allmänt göra sig gällande, att landtmäterikontorets
lokaler i sitt nuvarande skick äro för sitt ändamål otjänliga.
Nödvändigheten af att den eldfara, för hvilken de därstädes förvarade
dyrbara, delvis oersättliga kartor och handlingar äro utsatta, varder
snarast möjligt undanröjd, synes utskottet mana därtill, att frågan om
beredande af lämplig lokal åt detta arkiv tages i ompröfning oberoende
af andra byggnadsfrågor.
Utskottet får därför hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvit k a åtgärder höra vidtagas för att åt generallandtmäterikontorets
arkiv bereda skydd mot eldfara och
ökadt utrymme, samt därefter snarast möjligt till Riksdagen
inkomma med den framställning, hvartill förhållandena
må föranleda.
§ 12-
Hvad i öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt, har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandlingen af de utgiftsanslag revisorernes framställning
berört, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes
utlåtande nöjaktigt . förklarad^ dels ej vara af den vikt, att, oaktadt
Öl klarmgen ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd
bort af förhållandena föranledas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket utskottet
skolat för Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 16 mars 1906.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Reservation
vid § 8 (ang. den till vissa städer utgående tolagsersättningen):
af herr E. Hammarlund, som ansett utskottet böra hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
i hvilka afseenden reglering af den till vissa städer
utgående tolagsersättningen bör äga rum, därvid hänsyn
bör tagas till städernas utgifter för tullverket
samt för andra statsändamål, hvilka, hvad landsbygden
beträffar, bekostas af statsmedel, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill utredningen kan
gifva anledning.
Herr L. Eriksson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i förestående ärendens behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1906.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1906:87 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörand s. 1 i texten