Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af Kung!. Maj :ts proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager.

1907-05-07 · 66 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 62 av 66 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1907:35, Betänkande, i anledning af Kung!. Maj :ts proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 9 maj 1907, kl. 2 e. m.

Betänkande, i anledning af Kung!. Maj :ts proposition med förslag

till förordningar om frihamn och om frilager.

I en till innevarande Riksdag aflåten, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, n:o 109, har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för

den 21 sistlidne mars, föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till:

a) förordning om frihamn och

b) förordning om frilager.

Jämlikt 40 § riksdagsordningen afgifver bevillningsutskottet härmed

utlåtande öfver ej mindre omförmälda proposition än äfven följande

i anledning af propositionen väckta motioner, som likaledes hänvisats

till bevillningsutskottet, nämligen inom Första Kammaren, n:o 58, af herr

P. Em. Lithander, med instämmande i motionens syfte af elfva af kammarens

öfriga ledamöter, och n:o 66 af herr A. Hammarström samt

inom Andra Kammaren, n:o 269, af herr S. Nordström i Höglunda.

Frågan om införande af frihamns- och frilagersinstitutionerna i

vårt lands tullagstiftning har sedan ganska lång tid tillbaka stått på

dagordningen, och innehåller den kungl. propositionen i sådant afseende

en fullständig redogörelse (sid. 19—40), till hvilken utskottet härmed

anhåller att få hänvisa.

Efter omförmälda redogörelse har chefen för finansdepartementet

till stöd för de nu framlagda förslagen anfört, bland annat, följande:

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 34 Höft. (N:o 35.) 1

t

s. 2 Kontrollera mot PDF

Departements
chefens
yttrande.

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Då jag är öfvertygad om frihamns- och frilagersinstitutionernas

stora betydelse för utvecklingen af handel, sjöfart och industri, har

jag funnit en ytterligare anledning att nu återupptaga frågan om

dessa institutioners införande i vårt land uti de åtgärder, som, enligt

hvad här förut omförmälts, inom Göteborg och Malmö vidtagits i syfte

att å hvardera orten åstadkomma frihamnsanläggning, därest sådan varder

af lagstiftningen medgifven. Med hänsyn till det nära samband, som

äger rum mellan de båda institutionerna, har jag ansett, att frågan om

frihamns inrättande ej borde underställas statsmakternas pröfning, utan

att i sammanhang därmed jämväl frilagersfrågan toges under förnyadt

öfvervägande. Jag har fördenskull låtit inom finansdepartementet utarbeta

förslag till särskilda förordningar angående frihamn och angående

ffilager, hufvudsakligen grundade på motsvarande delar af de förslag,

som af 1894 års kommitté utarbetats, äfvensom, hvad angår frilager,

på det vid 1900 års riksdag framlagda förslaget till förordning om

frilager.

De väsentligaste olikheterna mellan de sålunda utarbetade och de

förut framlagda författningsförslagen äro följande.

Hvad först angår formen för en eventuell lagstiftning angående

frihamn, har man haft att öfverväga, huruvida, såsom af 1894 års

kommitté blifvit föreslaget, en för frihamnar i allmänhet gällande författning

borde utfärdas eller i stället bestämmelser för hvarje särskild!

fall meddelas, lämpade efter den ifrågakomna platsens läge och lokala

förhållanden. Om än särskilda omständigheter annorstädes må hafva

föranledt till användande af den senare utvägen, torde förhållandena

i vårt land knappast vara sådana, att tillräcklig anledning därtill förefinnes

äfven här. De platser, å hvilka frihamnsanläggningar hos oss

kunna komma i fråga, synas nämligen icke förete så väsentliga olikheter,

att icke de allmänna grunderna för anläggande af frihamn utan

olägenhet kunna i en och samma författning sammanföras; och har

vid sådant förhållande lagstiftningen om frihamnsanläggning i Sverige

ansetts lämpligen höra anordnas sålunda, att dels i en allmän författning,

hvilken gifvetvis bör föreläggas Riksdagen, införas de för

frihamnsanläggningar i allmänhet konstitutiva bestämmelser, dels ock,

sedan sig visat, att frihamn å viss plats kommer att inrättas, särskilda

i administrativ väg fastställda föreskrifter meddelas rörande den ifrågavarande

frihamnens drift och trafiken därstädes. Genom ett dylikt

förfarande vinnes äfven den fördelen, att sistnämnda föreskrifter, hvilka

komma att beröra åtskilliga mera tulltekniska detaljer, lättare än eljest

kunna jämkas efter förefallande behof.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 3

I öfverensstämmelse med det förfaringssätt, som sålunda tillämpats

beträffande frihamnsförordningen, hafva äfven i förslaget till förordning

om frilager sådana stadganden uteslutits. Indika, såsom afseende hufvudsakligen

tulltekniska detaljer, af frilagersrörelsens ordnande, synts vara

af rent administrativ natur.

Hvad därefter beträffar själfva innehållet i de nya förslagen, har

med anledning, bland annat, af anmärkning, som framkommit vid frilagersfrågans

behandling vid 1900 års riksdag, föreslagits att icke blott

frihamn utan äfven frilager städse borde afses för allmänt bruk. Om

tullfrihet beviljas för ett inom landet beläget område, torde nämligen

en sådan förmån böra tjäna ett allmännyttigt syfte men icke utnyttjas

endast för en eller annan större näringsidkares räkning.

Det af 1900 års bevillningsutskott uppgjorda förslaget att begränsa

verksamheten å frilager till att gälla endast export blef, såsom redan

omförmälts, icke af Riksdagen bifallet. Att nu återupptaga en dylik

begränsning, hvilken skulle i högst väsentlig grad reducera nyttan af

den nya institutionen, har så mycket mindre ansetts lämpligt, .som

beträffande frihamn en bestämmelse af detta slag icke lärer kunna

ifrågakomma och de båda institutionerna synas böra anordnas i största

möjliga öfverensstämmelse med hvarandra.

Vidare hafva omständigheterna synts kräfva en annan lösning

än den förut föreslagna af frågan om brattoförtullade varors behandling

vid införsel öfver frihamn eller frilager. Med afseende särskilt å

den betydelse för hela vårt tullsystem, som under ärendets föregående

behandling tillerkänts denna fråga, torde det tillåtas mig att här något

utförligare redogöra för detta ämne.

En bland de viktigaste af de anmärkningar, som framställts mot A ug. bruttofrihamns-

och frilagersinstitutionernas införande i vårt land. har varit förtulla<i«

• ^ vårors

den, att de vid åtskilliga rubriker i tulltaxan meddelade föreskrifter handling.

om emballagets inberäknande i varans vikt skulle förlora en stor del

af sin betydelse, därest importörer af dylika varor bereddes tillfälle att

i svensk frihamn eller på svenskt frilager Infria varorna från det mera

tyngande emballage, hvari de transporterats från utlandet, och att därefter

införtulla varorna direkt från friområdet antingen i lättare omslag

eller ock alldeles utan emballage. Då tullsatserna för de ifrågavarande

artiklarna vore bestämda med hänsyn därtill, att vanligen förekommande

emballage borde vid förtullningen inberäknas i varornas

vikt, skulle nämligen ett dylikt förfarande både innebära ett obehörigt

gynnande af de importörer, som hade tillfälle att begagna sig af frihamn

eller frilager, och därjämte leda till en nedsättning i de stadgade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

tullafgifterna, hvarigenom dessas verkningar komme att förringas både

i afseende å statsverkets inkomster och med hänsyn till det skydd, som

man velat genom dem bereda den inhemska industrien. Man har till

och med sökt göra gällande, att, då hos oss grunden för tullsatsernas

bestämmande hvilade på varornas bruttoförtullning, frilagersinstitutionen

stode i motsats till hela vårt nuvarande tullsystem, och att denna institution

sålunda läte sig införa endast där tullsystemet vore baseradt

på nettoförtullning.

Med afseende å nyssberörda anmärkning mot de nya institutionerna

har 1894 års kommitté ifrågasatt bruttoförtullningens afskaffande

och i samband därmed en motsvarande förhöjning af tullsatserna för

alla de rubriker i tulltaxan, där sådan förtullning för närvarande vore

stadgad. Kommittén har emellertid ej ansett sig böra afgifva detaljeradt

förslag i ämnet, utan inskränkt sig till att hänvisa till en, på kommitténs

begäran, af packhusinspektionen i Stockholm den 14 juni 1895

afgifven promemoria öfver de förändringar i då gällande tulltaxa, som

skulle föranledas af hvad kommittén sålunda ifrågasatt.

Enligt denna promemoria borde, under förutsättning att bruttoförtullningen

skulle upphäfvas och för att ej någon minskning i tullinkomsterna

måtte därigenom uppstå, tullsatserna under 80 olika rubriker

i tulltaxan ökas med växlande belopp, beroende på den proportion,

i hvilken vanligen förekommande emballage inginge i varornas

bruttovikt. Hvad angår öfriga bruttoförtullade varor, borde enligt promemorian

bruttoförtullningen fortfarande bibehållas för åtskilliga varor,

hvilkas emballage ej kunde antagas skola undergå förändring på ett

frilager, medan däremot för andra bruttoförtullningens upphäfvande ansågs

ej böra medföra någon tullförhöjning, emedan dessa varor i allmänhet

inkomme antingen oemballerade eller endast i pappersomslag.

I sitt den 30 maj 1896 afgifna gemensamma utlåtande öfver fri-,

lagers- och frihamnskommitténs förslag hafva kommerskollegium och

generaltullstyrelsen, på sätt redan anförts, i förevarande afseende uttalat

bland annat, att, då föreskrifterna om bruttoförtullning hufvudsakligen

tillkommit i syfte att underlätta tullbehandlingen af de ifrågavarande

artiklarna och att åstadkomma enhet däri, ämbetsverken visserligen

icke kunde undgå att finna ganska stora betänkligheter möta mot

införande för ifrågavarande artiklar af nettoförtullning efter förhöjda

tullsatser, men att dessa betänkligheter dock icke syntes böra tillmätas

den betydelse, att på grund af dem frilagersinstitutionen borde tillbakavisas.

Något förslag i ämnet blef emellertid icke af ämbetsverken

framlagdt förr än i sammanhang med afgifvande af förut omnämnda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 5

underdåniga utlåtande af den 4 november 1899 öfver ett af åtskilliga

köpmän och industriidkare i Stockholm väckt förslag om införande af

särskild tilläggstull vid import från frilager af sådana varor, för hvilka

bruttoförtullning vore stadgad.

I sistberörda utlåtande hafva ämbetsverken, med biträdande af

hvad sålunda ifrågasatts, afgifvit förslag till tilläggstullar för vissa

varuslag, att utgå, när varorna vid förtullning från frilager uppvägdes

oemballerade eller endast i pappersomslag. I andra fall däremot skulle

de ifrågavarande artiklarna icke draga högre tull, än som i den allmänna

tulltaxan föreskrefves. Vid afgörande af hvilka varor, som

borde drabbas af nämnda tilläggstull, hade ämbetsverken tillämpat

den af packhusinspektionen i Stockholm uti afgifvet yttrande uttalade

åsikt, att tilläggsafgifterna borde »inskränkas till de artiklar, beträffande

hvilka, med hänsyn till beskaffenhet, tullafgift, betydenhet i import

och brukligt förpackningssätt, det i och för tullbehandlingen kunde

antagas ifrågakomma och vara med någon egentlig vinst förenadt att

på frilagret borttaga eller förändra emballaget». Erfarenheten hade därjämte

visat, att de varor, som vore underkastade bruttoförtullning, alltmera

infördes i möjligast lätta förpackning eller i sådant emballage,

som ej skulle inberäknas i vikten. Till följd däraf hade föreskriften

om bruttoförtullning betydelse hufvudsakligast för varor af mera ömtålig

beskaffenhet, för hvilka ett skyddande emballage kring de särskilda

artiklarna befunnes nödvändigt vid längre transporter. Vid

andra varor, som åtminstone i handelsrörelsen infördes inlagda antingen

endast i papper eller i sådana emballage, för hvilka afdrag i vikten

medgåfves, syntes däremot afseende i allmänhet icke behöfva fästas, då

fråga uppstått att genom tilläggsafgift vid förtullning från frilager

förekomma eventuella missbruk genom borttagande eller utbytande å

frilagret af de utländska emballagen. Med tillämpning af omförmälda

synpunkter hade ämbetsverken funnit sig kunna inskränka de artiklar,

för hvilka tilläggstull skulle utgöras vid förtullning från frilager, till

följande 30 tulltaxerubriker, för hvilka vid nettoförtullning från frilager

borde tillämpas härefter angifna tullsatser, innebärande en förhöjning i

eljest gällande tullsatser med följande procent:

Tillfiggstull:

Album eller delar däraf ........................... 1 kg. Kr. 2: 2 5

Askar och dosor: af sammansatta eller,

såsom arbetade, ej specificerade ämnen 1 » » 1: 20

Förhöjning i

procent af

eljest gall.

tullsats:

12-5

20

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Tilläggstull:

Förhöjning

procent af

eljest gäll.

tullsats:

Bijouterivaror, af annat ämne än guld

'' eller silfver, enkla eller sammansatta

Blommor:

naturliga, afskurna, friska eller tor- kade, ej specificerade, till prydnad

användbara, lösa eller sammanbundna

1 kg.

Kr.

2: 50

25

blommor.....................................................

konstgjorda, af tyg, papper, halm,

1 »

>

7: —

40

fjäder eller andra dylika ämnen.........

1 >

»

22: —

cirka 50

delar till konstgjorda blommor .........

Etuier, med eller utan tillbehör, af

sammansatta eller, såsom arbetade, ej

1 >

cirka 15

specificerade ämnen ...............................

Galanterivara, ej specificerade, af sam- mansatta eller, såsom arbetade, ej

1 >

>

2: 50

25

specificerade ämnen

Hudar och skinn: lconstgjordt fjäder-

1 >

>

2: 50

25

pälsverk .....................................................

Instrument:

1 »

>

9: —

50

optiska, därunder inbegripna kikare,

glasögon och infattade optiska glas

af alla slag; barometrar, manometrar

och termometrar..................................... 1

musikaliska: accordion eller delar

däraf ........................................................... 1

Knappar, ej specificerade:

af silke, ensamt eller i förening med

annat material....................................... 1

af sammansatta eller, såsom arbetade,

ej specificerade ämnen, med undantag

af knappar, i hvilka silke ingår 1

Knifvar, rak- och penn- ........................... 1

Leksaker, alla slag, utan afseende å

materialet, äfvensom delar därtill...... 1

Metaller och ej specificerade arbeten

däraf:

2: 5 0

1: 20

2: 5 0

1: 25

3: 50

2; 50

25

20

25

25

cirka 15

25

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Tilläggstull:

Kr.

Förhöjning t

procent af

eljest gäll;

tullsats:

A. Bly, arbetadt, andra arbeten: förgyllda

eller försilfrade....................... l kg.

C. Järn och stål: andra ej specifice
rade

och till jämvägsmateriel eller

maskiner, redskap och verktyg ej

hänförliga järn- och stålvaror: förgyllda

eller försilfrade....................... 1 >

D. Koppar och däraf med zink, tenn

eller annan oädel metall framställda

legeringar, såsom messing, brons,

nysilfver, britanniametall m. fl., arbetad,

andra arbeten: förgyllda

eller försilfrade .................................. 1 >

H. Tenn, arbetadt, andra arbeten:

förgyllda eller försilfrade.................. 1 >

I. Zink, arbetad, andra arbeten: förgyllda

eller försilfrade.............. 1 >

Papp-, pappers- och pappersmassearbeten,

ej specificerade: lackerade, bron
serade,

förgyllda eller försilfrade ...... 1 >

Plymer, oarbetade ....................................... 1 >

arbetade..................................................... 1 >

Portföljer: af hel- eller halfsiden ........... 1 >

andra slag................................................ 1 >

Saxar: andra slag, polerade: af mer än

15 cm. längd . ... .................................... 1 ,

af 15 cm. längd och därunder............ 1 >

Solfjädrar....................................................... 1 »

Ur, vägg- och studsare- i foder, äfvensom

urfoder, lösa: af metall, alabaster

eller porslin ............................................. 1 >

lösa eller oinfattade verk till väggeller

studsareur, äfvensom delar af

ur, ej specificerade ................................. 1 »

Af nu omförmälda artiklar hade*24 förekommit i packhusinspektionens

förut omförmälda promemoria. Såsom nya hade af ämbetsverken

upptagits följande G tulltaxerubriker, nämligen: Album m. m.;

Hudar och Skinn: konstgjordt fjäderpälsverk; Instrumenter, optiska;

1: 80

20

1: 20

20

1: 80

20

1: so

20

1: 80

20

2: 50

25

20: —

33 Va

45: —

50

5: —

25

1: 50

25

2: 5 0

25

5: —

25

5: 50

10

1: 80

20

1: 2 5

25.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande Å:o 35.

Knifvar." rak- och perm-; samt Saxar, andra slag, polerade, af mer än

15 cm. längd och af 15 cm. längd eller därunder.

Hvad angår de 56 taxerubriker, för hviska, oaktadt de upptagits

i packhusinspektionens förberörda promemoria, några tilläggsafgifter

vid import öfver frilager ändock icke af ämbetsverken föreslagits, hafva

ämbetsverken uti sitt den 12 november 1902 afgifna underdåniga utlåtande

på följande sätt närmare utvecklat de skäl, som darvidlag vant

bestämmande. , ... , . . r „

Dessa skäl, livilka varit olika för olika varor, hänförde sig i fråga

om ett mindre antal af berörda 56 varuslag till den omständigheten,

att importen af desamma vore mycket obetydlig, men i fråga om

flertalet till varornas tullafgift eller beskaffenhet äfvensom det for

dem gängse förpackningssätt. Af sistberörda varuslag vore nämligen

vid införseln åtskilliga nästan utan undantag förpackade

endast i pappersomslag, andra stundom endast i dylikt omslag, men

stundom i askar af papp eller bleck, samt slutligen andra vanligen

uppfästade å kartor. För de varor, hvilkas emballage i allmänhet utgjordes

endast af pappersomslag, syntes, på sätt ämbetsverken framhållit

i sitt utlåtande af den 4 november 1899, någon tillaggstull icke

behöfva ifrågasättas. Men äfven för öfriga ifrågavarande varuslag hade

ämbetsverken ansett sig sakna anledning att föreslå sådan tull. Hvad

nämligen först beträffade varor, uppfästade å kartor, syntes val knappast

kunna antagas, att, till vinnande af tullbesparing, dessa varor skulle a

frilagret underkastas eu så omständlig och tidsödande behandling, som

att lösgöras från-kartorna, helst varorna nog därigenom skulle väsentligt

förlora i värde och säljbarhet. Hvad vidare angmge varor, förpackade

i askar, finge väl i allmänhet anses gälla, att uppackning åt

varorna i frilagret, i ändamål att därigenom undgå tullen för askarna,

icke gärna kunde tänkas förekomma. För så vidt nämligen icke askarna

å frilagret förstördes — något som väl endast undantagsvis syntes

kunna äga rum, då ju varorna i allmänhet skulle försäljas inlagda i

askarna, hvilka ofta vore försedda med fabriksmärken, namn och andra

beteckningar, som utmärkte varornas ursprung och beskaffenhet och

fördenskull i ej oväsentlig mån underlättade desammas säljbarhet

komme naturligen askarna, när de lösa uttoges från frilagret, att bfitya

underkastade särskild tullafgift, utgörande enligt då gällande tulltaxa foi

olackerade pappaskar 50 öre för kilogram och för lackerade, bronserade,

förgylda eller försilfrade dylika askar 2 kronor för kilogram samt for

askar af järnbleck 20 eller 50 öre för kilogram. Därvid skulle i manga

fall, nämligen alltid, då den för askarna bestämda tullafgiften ofverstege

den tullafgift, som skulle utgå för själfva varan, följden blifva, att varan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

och de lösa askarna, förtullade hvar för sig, komme att tillsammans draga

högre tullafgift, än om varan förtullats inlagd i askarna; och om tullsatserna

för askarna och för varan vore lika, blefve vinsten af uppackningen ingen.

Men äfven om tullafgiften för själfva varan öfverstege tullafgiften för

askarna, syntes dock i många fall varans egen ömtåliga beskaffenhet och

i andra fall svårigheten att, utan att skada varans utseende, ånyo inpacka

densamma lägga hinder i vägen för en uppackning af varan å frilagret.

Det borde slutligen icke heller förbises, att intagning af varor i frilager

alltid torde komma att blifva förenad med vissa kostnader, och att det

därför i synnerhet i fråga om varor, som icke vore föremål för någon

mera betydlig import, mången gång icke skulle löna sig att intaga

sådana varor å frilager endast för att genom varornas uppackning

därstädes inbespara något af tullafgiften.

De i packhusinspektionens promemoria upptagna 56 varuslag, för

hvilka ämbetsverken ansett tilläggstull icke vara erforderlig, kunde

uppdelas i vissa grupper, allt eftersom det ena eller andra af sålunda

anförda skäl kunde finnas tillämpligt.

På grund af den obetydliga importen och delvis äfven på grund

af varans ömtåliga art hade uteslutits följande 9 varuslag, nämligen:

Agat: arbetad; Ben: arbetadt: ej specificerade arbeten: af elfenben eller

hvalrosständer och andra slag; Bernsten: arbetad; Fyrverkeriarbeten;

Hår- och Tagelarbeten; Hängslen in. m.: af hel- eller halfsiden; Piphufvuden:

af sjöskum; samt Strängar: andra slag.

Vidare hade tilläggstull ansetts obehöflig för följande 23 varuslag,

enär desamma emballerades uteslutande eller nära nog uteslutande

endast i papper, nämligen: Alabaster: arbetad; Band: silkessammet^- och

helsiden-, halfsiden- och andra slag; Färglådor; Gulddragarearbeten; Hudar

och skinn: ej hänförliga till pälsverk: beredda: andra slag; Karkasser

och karkassband; samtliga i promemorian upptagna ej specificerade

arbeten af metaller, med undantag af förgyllda eller försilfrade arbeten

af bly, järn och stål, koppar, tenn och zink, tillsammans 13 olika

varuslag; Papp-, Pappers- och Pappersmasse-arbeten, ej specificerade,

olackerade; samt Väfnader: ylle-: andra slag.

Likaledes hade uteslutits följande 12 varuslag, som vanligen förekomme

emballerade i askar af papp eller bleck, nämligen: Ben: arbetadt:

knappar; Bref kuverter och Papperspåsar; Bröd: finare småbröd; Fingerborgar

och syringar; Horn: arbetadt: knappar och andra slag; Häktor,

Hakar och Hyskor; Konfityrer; Nålar; Pärlemor: arbetad: andra slag;

Stärkelse; samt Tännlikor eller Möbelspik. Af dessa varor droge endast

två, nämligen Horn: arbetadt: andra slag, och Pärlemor: arbetad: andra

Eib. till Biksd. Frat. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 34 Haft.

O

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

slag, högre tull än den för askarna bestämda, de öfriga samma eller

lägre tull; men nyssnämnda två artiklar vore ej föremål för någon

mera betydande import och, hvad särskildt pärlemor beträffade, syntes

denna vara höra till dem, hvilka till följd af sin ömtåligare och dyrbarare

beskaffenhet väl icke kunde antagas blifva förmål för ompackning

å frilager. Knappar af ben och pärlemor, andra arbeten af pärlemor,

arbeten af horn, häktor, hakar och hyskor samt nålar förekomme

emellertid äfven uppfästade å kartor. ■

Slutligen hade tilläggstull icke ansetts erfordras för följande 11

varuslag, hvilka förekomme emballerade i pappersomslag eller askar

eller stundom uppfästade å kartor, nämligen: Blyertspennor; Borstbmdararbeten:

af andra ämnen: med annan infattning; Böcker: med inbundet rent

eller linjeradt papper; Celluloid: arbetad: andra slag; Chokolad, Hängslen

m. in.: andra slag; Kautschuk etc.: arbetad: andra slag; Lack; Pennskaft.

m. m.; Piphufvuden: andra slag; samt Speglar och Spegellampetter.

Häraf droge följande 7 varuslag högre tull än den för allmännast förekommande

askar bestämda, nämligen: borstbindararbeten celluloidarbeten,

hängslen, arbeten af kautschuk, pennskaft, piphufvuden och

speglar Af dessa varor utgjorde kautschuksarbeten föremal för en

betydande import, men den ojämförligt största delen däraf bestode åt

o-aloscher, hvilkas emballage, för så vidt något annat sådant än ytterlåda

öfver hufvud förekomme, bestode af pappersomslag eller löst papper

mellan de olika lagren. Öfriga kautschuksarbeten, hvarom här vore

fråga, utgjordes af kammar, knappar, i trähylsa infattad kautschuk

m m och kunde näppeligen tänkas blifva å frilagret uppackade ur

sina askar eller löstagna från kartor. Af hängslen och därmed jämförliga

artiklar, andra slag, hade införseln tidigare vant ganska betydande.

men under de senare åren högst väsentligt nedgått. Dessa

varor förekomme emellertid förpackade ofta allenast i pappersomslag

och ei sällan i pappaskar af den beskaffenhet, att de vid införsel lösa

skulle draga eu tull af 2 kronor för kilogram — således mera an

själfva varan, för hvilken tullafgiften utgjorde en krona 75 ore för kilogram

— samt vore stundom uppfästade å kartor. Da det sålunda

endast i fråga om eu mindre del af dessa varor skulle vara forenadt

med vinst att å frilagret uppacka dem ur askarna, hade, med hänsyn

för öfrigt till den aftagande importen, tilläggstull för dem ansetts icke

erforderlig I fråga om celluloidarbeten och piphufvuden, af hvilka

artiklar importen för öfrigt icke kunde anses vidare betydande, syntes

anledning icke vara att antaga, att utbyte af emballaget da detta bestode

af askar, komme att å frilagret äga rum. Af borstbindararbeten

förekomme hår- och klädesborstar oftast i pappersomslag, tandborstar

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

vanligast i askar. Importen vore för öfrigt icke synnerligen stor. Hvad

anginge speglar, infördes större sådana i lådor, hvilka icke skulle inberäknas

i vikten; de mindre förekomme i askar eller pappersomslag,

men syntes svårligen kunna å frilagret beröfvas ett skyddande emballage.

Beträffande slutligen pennskaft vore införseln däraf jämförelsevis obetydlig.

Af omförmälda i packhusinspektionens promemoria upptagna 56

varuslag återstode således endast ett, nämligen sparris, som inkomme i

korgar; men det syntes knappast kunna ifrågakomma att intaga denna

vara å frilager.

Slutligen hafva ämbetsverken framhållit, att, beträffande åtskilliga

af ifrågavarande artiklar, uppackning af dem ur askar eller dylikt

icke gärna kunde, utan skada för varorna, äga rum, innan desamma

skulle användas eller försäljas till konsumenterna. Så vore förhållandet

med finare småbröd, kex, cacao, konfityrer och stärkelse.

Med afseende därå att i en af bevillningsutskottet vid 1900 års

Riksdag framlagd redogörelse för importen åren 1889—1898 af de

varuslag, hvilka kunde antagas i större omfattning blifva föremål för

intagning å frilager1), förekomme — förutom åtskilliga varuslag, som

enligt gällande bestämmelser skulle förtullas efter nettovikten eller efter

värde eller stycke, och beträffande hvilka fråga om emballagets vikt

således saknade betydelse — ett flertal olika varuslag, för hvilka,

oaktadt bruttoförtulining för dem vore stadgad, tilläggstull icke af

ämbetsverken föreslagits, hafva ämbetsverken till sist, i den mån sådant

icke enligt hvad förut anförts redan skett, uppgifvit skälen, hvarför

icke heller för berörda varor tilläggstull ifrågasatts. Vissa af dessa

varor förekomme nämligen, åtminstone vid import för handelsändamål

så godt som uteslutande antingen oemballerade eller emballerade endast

i pappersomslag och hade på denna grund uteslutits. Dessa varor vore:

broderade arbeten, handskar, hudar och skinn, kläder, papper, sadelmakararbeten,

skodon, snörmakararbeten, spetsar, strumpor, vantar

och väfnader. Andra vore af den beskaffenhet, att det ej gärna kunde

antagas, att å frilagret någon förändring med emballaget kunde vidtagas.

På denna grund hade tilläggstull icke ifrågasatts för konserver,

luktvatten, parfymer, pennor och pomada. Slutligen gällde om tvål,

parfymerad, samt visitkort, att dessa varor inkomme antingen i papper

eller i askar med minst samma tull som varorna, i följd hvaraf tilläggstull

för dem icke ansetts erforderlig.

’) Jfr utskottets memorial ri:r 31.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Enligt hvad som under hand meddelats från packhusinspektionen i

Stockholm, synes i fråga om det brukliga emballagets beskaffenhet för de i

ämbetsverkens underdåniga utlåtande den 4 november 1899 omförmälda

varuslag i allmänhet icke någon mera afsevärd förändring hafva ägt rum,

sedan berörda utlåtande afgafs. Ur denna synpunkt skulle sålunda frågan

om tilläggstull för dessa varor vid nettoförtullning från frihamn eller

frilager för närvarande befinna sig i samma läge som vid nyssnämnda tidpunkt.

Emellertid hafva andra omständigheter tillkommit, hvilka synas

föranleda till att denna fråga bör underkastas eu förnyad pröfning.

Såsom framgår af hvad förut anförts, hafva ämbetsverken vid

bestämmandet af hvilka varor, som borde beläggas med tilläggsafgifter,

tagit hänsyn jämväl till andra faktorer än emballagets större eller

mindre vikt. För åtskilliga varor, för hvilka tilläggstull eljest skulle

hafva ifrågakommit, har sålunda dylik tull icke af ämbetsverken föreslagits

af den anledning, att varorna förekomme inlagda i askar, som

droge eu tull af 2 kronor per kilogram. I alla de fall, då själfva

varorna ej vore belagda med högre tull än askarna, kunde nämligen

icke förutsättas, att varorna skulle å frilager uppackas för att därigenom

möjliggöra en införsel mot lägre tullumgälder. Nu har emellertid genom

tulltaxan den 8 juni 1906 tullen för de här afsedda pappaskarna sänkts

till 1 krona 50 öre per kilogram; och torde detta förhållande föranleda

därtill, att. därest ifrågavarande af ämbetsverken i deras omförmälda

utlåtande föreslagna utväg anlitas, tilläggstullar borde ifrågakomma

för varor, som icke upptagits i det förut framlagda förslaget.

Vidare och med hänsyn därtill, att vid uppgörandet af detta förslag

äfven tagits i betraktande den import, som af de olika varuslagen

ägde rum. synes förslaget böra granskas jämväl ur denna synpunkt.

I sådant afseende har utarbetats eu tabell, som torde få åtfölja dagens

protokoll (Tak. n:o 1) och af hvilken framgår, att åtskilliga af de i

förslaget upptagna varorna under åren 1903—05 införts i så obetydliga

kvantiteter, att anledning att för dem ifrågasätta tilläggsafgifter

numera knappast torde förefinnas. I särskild grad är detta fallet med

de i förslaget upptagna bly-, tenn- och zinkarbeten, af hvilka importen

varit försvinnande liten. Men äfven af följande varor liar införseln

varit jämförelsevis obetydlig, nämligen: album, askar in. in., delar af

konstgjorda blommor, knappar af silke, knifvar, oarbetade plymer,

portföljer af siden, saxar och solfjädrar. De varor, som för närvarande

utgöra föremål för import i sådan omfattning, att tillläggstullar

kunde på den grund anses böra beträffande dem ifrågasättas, äro

följande: bijouterivaror, naturliga och konstgjorda blommor, galanterivaror,

instrument, knappar af sammansatta ämnen, leksaker, arbeten

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 13

af koppar m. in., papparbeten, arbetade plymer, ej specificerade slag

af portföljer samt ur och delar däraf.

Med undantag af galanterivaror och arbetade plymer äro emellertid

samtliga dessa sistnämnda varor bland dem, hvilkas tullsatser äro

bundna genom 1900 års handels- och sjöfartstraktat mellan Sverige

och Tyska riket. Då i följd däraf någon förhöjning i eljest gällande

tullsatser icke torde under denna traktats giltighetstid kunna för

införsel från frihamn eller frilager genomföras beträffande de väsentligaste

af de i 1900 års förslag upptagna varorna, synes redan häruti

föreligga en anledning att söka på annat sätt än genom tilläggstullar

lösa frågan om bruttoförtullade varors behandling vid sådan införsel,

som nyss är sagd. Därtill kommer ytterligare, att, såsom äfven vid

frågans behandling inom 1900 års Riksdag "framhölls, det måste vara

förenadt med åtskilliga svårigheter både att uttömmande afgöra, hvilka

varor som böra beläggas med tilläggsafgifter, och att fullt rättvist bestämma

beloppen af dessa afgifter. Äfven med iakttagande af den

största noggrannhet ligger dock alltid den faran nära till hands, att

ett förslag till särskild tulltaxa att tillämpas vid införsel från frihamn

eller frilager ej upptoge alla varor, som i en sådan tulltaxa borde

förekomma, eller ej innehölle de afgifter, som med hänsyn till alla på

frågan inverkande omständigheter borde tillämpas. Detta synes äfven

bekräfta sig med afseende å 1900 års förslag. Redan föredragande

departementschefen ansåg sig böra i afseende därå uttala, att, om vid

införsel öfver frilager af en eller annan artikel, för hvilken tilläggstull

icke blifvit satt, missbruk framdeles skulle yppa sig, så kunde rättelse

ske genom ökning af antalet artiklar, för hvilka tilläggstull skulle utgöras.

Och bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande, att, innan

sådana rättelser hunne verkställas, skadliga verkningar kunde inträda,

hvilket, likasom ock utsikten att hafva dylika frågor ständigt på dagordningen,

vore ägnadt att väcka ej ringa betänklighet.

1 betraktande af hvad sålunda anförts, vill det synas, som om en

lämpligare lösning af den föreliggande frågan erbjöde sig genom en

föreskrift därom, att varor, i hvilkas vikt skola inberäknas askar, omslag,

kartor o. s. v., icke må införas från frihamn eller frilager, med

mindre varorna äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel

af enahanda varor är brukligt. Genom en dylik föreskrift torde man

med undvikande af de svårigheter, hvilka äro förenade med det förut

framlagda förslaget till tilläggstullar, kunna vinna såväl enhetlig och

följdriktig behandling af samtliga bruttoförtullade varor, som ock den

fördelen, att importörer, hvilka för sin rörelse äro i tillfälle att anlita

s. 14 Kontrollera mot PDF

Ang. spannmåls

uppläggning

i

frihamn eller

ä frilager.

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

frihamn eller frilager, icke blifva i fråga om dessa varors införsel till

vårt land gynnsammare ställda än de importörer, som ej hafva dylika

anstalter till sitt förfogande. Och för tullverket har det ansetts i regel

ei böra möta svårighet att vid varornas tullbehandla^ bedöma, huruvida

förekommande emballage är sådant, som plägar i allmänhet användas

vid införseln af ifrågavarande varuslag, eller om det måste anses

uteslutande afse ett kringgående af tulltaxans bestämmelser.

Föreskrift af det innehåll, som sålunda ifrågasatts, har ock intagits

i de nu utarbetade författningsförslagen.

Det förslag till förordning om frilager, som af Kungl. Maj:t förelädes

1900 års Riksdag, innefattade förbud mot uppläggning å frilager

af spannmål, omalen och malen, alla slag. Förslaget om detta förbud

härrörde från 1894 års kommitté, som ansåg intet giltigt skal kräfva

frilagersrätt för spannmål, medan åter ett medgifvande att anlita frihamn

eller frilager därför skulle kunna minska afsättmngstdlfallena för

den svenska spannmålen och nedtrycka prisen därå för våra jordbrukare

äfvensom under vissa förhållanden bereda tillfälle till för statsverket

förlustbringande spekulationsaffärer. Kommittén säger sig visserligen

ei hafva förbisett, att detsamma kunde till en viss grad blifva förhållandet

äfven genom användande af danska hamnar, men från grannlandet

syntes en sådan spekulationsaffär icke kunna bednfvas i samma omfattning

och med samma lätthet som frun ett inom riket befintligt

frilager. . , .. .

Vid ärendets behandling inom Riksdagen framhölls, såsom redan

omförmälts, af bevillningsutskottet, att det vore svårt att inse hvari

skillnaden skulle bestå mellan, å ena sidan, den fara för jordbruksnäringen,

som sålunda skulle förefinnas, i händelse spannmål finge mtagas

å frilager, och, å andra sidan, den nedtryckning af priset, som

skulle tillskyndas svensk industri därigenom, att utländska industrialster

på enahanda sätt finge intagas å frilager samt därifrån vid behof foras

ut i den svenska marknaden och täfla med de svenska tillverkningarna.

Under den diskussion, som i frilagersfrågan ägde rum, anfördes likaledes,

särskildt inom Första Kammaren, såsom ett skäl mot frilagersmstitutionens

införande i vårt land, hurusom det föreslagna förbudet mot spannmåls

uppläggande å frilager konsekvent borde leda till enahanda förbud

beträffande produkterna af äfven andra tullskyddade näringar an

jordbruket.

Den i 1895 års kommittéförslag inrymda bestämmelsen om spannmåls

uteslutande från frilagersrätt, hvilken äfven förordats af kommers
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

kollegium och generaltullstyrelsen i deras gemensamma utlåtande af

den 30 maj 1896, hade emellertid vid ärendets förberedande behandling

icke lämnats utan anmärkning. Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd

hade i sitt öfver kommittéförslaget till kommerskollegium afgifna

yttrande påpekat, hurusom därigenom produktionsvillkoren inom

frilager blefve försvårade för de industrier, vid Indika spannmål kunde

komma till användning, samt vidare framhållit, att antagandet af

kommitténs ifrågavarande förslag skulle medföra det mycket betänkliga

förhållandet, att, medan södra Sverige i Köpenhams frihamn, där omsättningen

af spannmål utgjorde en mycket betydande del af rörelsen,

hade ett tullfritt upplag för sitt behof af utländsk spannmål, däremot

hela det öfriga Sverige skulle komma att sakna ett dylikt upplag.

Och betydelsen af ett sådant kunde icke skattas nog högt, då det

bidroge i hög grad att förhindra stora prisväxlingar å varan, i såväl

konsumentens som producentens intresse. Ty å ena sidan gjorde ett

dylikt upplag det möjligt, att, när prisen visade tendens att stiga allt

för hastigt, genom omedelbar import från upplaget moderera dem, och

å andra sidan förhindrade det, att på den inhemska marknaden infördes

mera spannmål, än som motsvarade det förefintliga behofvet, hvarigenom

åter ett oskäligt prisfall kunde undvikas. Visserligen förefunnes

rätten att å nederlag intaga spannmål, men, frånsedt att denna rättighet

varit i fråga att borttagas, borde den större frihet att behandla

de upplagda varorna, som frilager och frihamn skulle medgifva, med

hänsyn till hvad af nämnden anförts, icke skäligen förbjudas i fråga

om spannmål.

I en underdånig skrift af den 6 sistlidne september har handelskammaren

i Göteborg med afseende å den af Göteborgs stadsfullmäktige

gjorda framställningen i fråga om anläggning af frihamn återupptagit

spörsmålet om spannmåls uppläggande i frihamn och i sådant hänseende

hemställt, att, därest förslag till bestämmelser om inrättande och drifvande

af frihamn komme att framläggas för Riksdagen, ur detta förslag

måtte uteslutas det förut ifrågasatta förbudet mot spannmåls införande

i frihamn. Bemälda handelskammare finner de af kommittén uttalade

farhågorna för att spannmål i frihamn skulle kunna menligt inverka

på prisläget för denna vara inom Sverige, i hög grad öfverdrifna.

Så länge vårt land vore hänvisadt att fylla en stor del af sitt spannmålsbehof

genom import från utlandet, måste prisläget å den svenska

spannmålsmarknaden bestämmas af priserna å de störa världsmarknaderna

för spannmål, allenast med de förändringar, som betingades af

tullförhållanden och läge. Att de spannmålslager, som tilläfventyrs

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

kunde finnas inom en frihamn, skulle i någon nämnvärd grad kunna

förändra detta förhållande, syntes högst otroligt. Lokala prisfluktuationer,

hvilka vore för små och af för kort varaktighet för att kunna ■

föranleda afsevärd import, skulle visserligen kunna röna inverkan af

spannmålsupplag i frihamn, men reglerandet af dessa fluktuationer

kunde endast vara till fördel för såväl producenter som konsumenter,

likasom möjligheten att utan alltför dryga kostnader från frihamn åter

utföra redan importerad spannmål kunde bidraga till att höja spannmålspriset

inom landet i de fall, då en felaktig beräkning af det inländska

behofvet föranledt för stor import. Handelskammaren finner

för öfrigt, att, om verklig fara kunde uppstå för ett oskäligt nedsättande

af spannmålspriserna genom inverkan från frihamn, så skulle

detta redan hafva visat sig genom trafiken från Köpenhamns frihamn.

Någon sådan försämring af priset å spannmål hade emellertid ej kunnat

konstateras.

Ville man däremot lägga den afgörande vikten på det förhållande,

att spekulationer skulle kunna från frihamn bedrifvas vid utsikt till

tullförhöjning å spannmål, så vore det gifvet, att inrättandet af en

frihamn skulle kunna medföra förluster för statsverket genom uteblifvandet

af eu del af den beräknade tullinkomsten. Men detta vore,

oafsedt att sådana tillfällen endast undantagsvis inträffade, af öfvergående

art och borde ej ensamt föranleda till att helt förkasta de

fördelar, som spannmåls uppläggande i frihamn otvifvelaktigt kunde

medföra för vårt land. I likhet med hvad af handels- och sjöfartsnämnden

i Stockholm anförts, funne handelskammaren det vara högst

betänkligt att åt utlandet förbehålla de många fördelar, som frihamnsinstitutionen

erbjöde handeln med spannmål, i synnerhet som den

ersättning därför, hvilken förefunnes i rätten att upplägga spannmål

å nederlag, på grund af de därmed förenade olägenheterna användes

endast i ringa omfattning.

Efter att vidare hafva bland annat omförmält den betydande

import af spannmål till vårt land, som äger rum från frihamnarna i

Köpenhamn och Hamburg, hvad den senare platsen angår beroende

dels på inverkan af Nord-Östersjökanalen och dels på de exceptionellt

billiga frakterna för spannmål från Amerika till Hamburg, framhåller

handelskammaren, att, därest det skulle blifva någon möjlighet för den

svenske köpmannen att uthärda konkurrensen med utlandet, så vore

det en bjudande nödvändighet att tillvarataga hvarje möjlig fördel.

De reguljära förbindelser med de spannmålsexporterande länderna i

Sydamerika, som Sverige med stora kostnader nu lyckats erhålla, och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 35- 17

hvilkas betydelse för svensk export väl icke kunde skattas låg, vore

för sin fortkomst äfven beroende på, att tillfälle erbjödes att finna en

förmånlig afsättningsort för de produkter, hvilka toges i returfrakt till

Sverige. Då det härvidlag i regel gällde stora partier, syntes det äfven

för detta ändamål vara behöflig!, att inom frihamn plats bereddes för

mottagande af dessa produkter, hvilka eljest, därest de redan vid

importen skulle bära de dryga tullumgälderna eller å nederlag förvaras,

endast med svårighet skulle kunna hit importeras.

De fördelar, som tillåtelsen att införa spannmål i frihamn skulle

medföra för handeln med denna vara, vore enligt handelskammarens åsikt

i öfrigt af samma natur som de, hvilka åberopats såsom skäl för tillåtelsen

att i frihamn införa andra varuslag. Handelskammaren kände sig öfvertygad,

att det beroende af mellanhänder i utlandet, som nu karakteriserade

Sveriges spannmålshandel, skulle i stor utsträckning kunna undvikas.

därest den svenske köpmannen i likhet med utlandets bereddes

tillfälle att i frihamn förvara och därifrån fritt disponera de för landets

konsumtion behöfliga mängderna af utländsk spannmål. Utom de fördelar,

som således spannmålshandeln skulle kunna påräkna genom

tillåtelsen att införa spannmål i frihamn, anser handelskammaren äfven

kvarnindustrien och i synnerhet den del däraf, som drefves i mindre

omfattning, kunna hämta stora fördelar af en sådan tillåtelse, framför

allt vid förmalning af hvete. För kvarnindustrien vore nämligen tillgängen

å vissa främmande glutenrikare hvetesorter en nödvändighet,

men endast mycket få inrättningar inom denna industri hade en så

stor afverkningsförmåga och tillgång till så stort kapital, att de förmådde

direkt importera den nödiga utländska spannmålen. För tillfredsställandet

af sitt behof af den utländska varan vore flertalet hänvisadt

att göra sina inköp genom utländska mellanhänder. En följd

däraf blefve emellertid, dels att i regel en tid förflöte, innan leverans

kunde ske, dels ock att partiernas storlek ej kunde rättas efter det

verkliga behofvet, utan måste bestämmas med hänsyn till andra omständigheter,

allt till stor olägenhet för de smärre afnämarne, för

hvilka en prompt leverans af små partier vore synnerligen önskvärd.

Dessa kännbara olägenheter skulle helt kunna undvikas, därest tillfälle

bereddes svenska köpmän att från lager i frihamn tillgodose de smärre

afnämarne inom landet.

Vid bedömande af föreliggande fråga torde till eu början böra

tagas i betraktande de tillfällen, hvilka för närvarande erbjuda sig för

vårt lands spannmålshandel och kvarnindustri att tullfritt upplägga

spannmål för blifvande införsel till förbrukning i Sverige. Först och

Bih. till Rikftd. Prof. 1907. 5 Sami 1 Afd. 34 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N.o So.

främst möter i sådant afseende nederlagsinstitutionen. Angående den

omfattning, hvari enligt den officiella statistiken denna institution under

åren 1896—1905 kommit till användning för uppläggning af spannmål, har

utarbetats en tabell, hvilken torde få biläggas dagens protokoll (tab. 2.)

Af denna framgår bland annat, att reexporten af spannmål från nederlag

är mycket obetydlig, och att sålunda nederlagsinstitutionen i fråga om

spannmål har sin egentliga betydelse för införseln. Emellertid utvisar

en jämförelse med totalimporten, att den öfvervägande delen af till vårt

land införd spannmål på de senare åren icke upplagts å nederlag. I

relativa tal uttryckt har förtullningen från nederlag af råg och hvete

under åren 1888—1905 i förhållande till totalimporten däraf varit af

följande omfattning:

Omalen

Procent

1888 ...................

................. 6.81

1889 ...................

................. 12.81

1890 ...................

................. 13.26

1891..................

................. 16.27

1892 ...................

.................

1893 ...................

.............. 28.32

1894 ...................

.................. 20.81

1895 ..................

................. 17.73

1896 ..................

.................. 27.13

1897 ...................

.................. 21.48

1898 ..................

................ 18.40

1899 ...................

..................

1900 ...................

.................. 23.81

1901..................

.................. 22.78

1902 ..................

................. 12.39

1903 ..................

.................. 15.95

1904 ..................

.................. 10.32

1905 ..................

................ 14.55

Hvete

Malen (mjöl)

Omalen

Malen (mjöl)

Procent

Procent

Procent

19.48

2.75

8.46

57.28

5.79

38.09

52.10

5.40

45.05

65.61

8.92

48.23

58.18

30.73

45.27

51.87

28.50

38.73

60.94

26.12

42.56

66.62

23.03

54.7 4

66.50

25.95

46.60

74.12

19.83

41.63

78.34

19.70

35.87

54.34

22.18

48.6 3

78.74

25.35

62.95

75.64

25.42

48.90

56.95

15.31

40.65

66.01

14.08

41.01

73.57

14.75

43.16

63.7 5

17.01

33.05

Visserligen har, såsom synes, importen från nederlag af råg- och

hvetemjöl varit i jämförelse med totalimporten däraf ganska ansenlig,

men detta förhållande synes med afseende å den här föreliggande frågan

om nederlagsinstitutionens användning för spannmålsinförseln vara

mindre betydelsefullt, emedan mjölimporten öfver hufvud afsevärdt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

nedgått, sedan nu gällande tullsatser infördes, så att den numera i jämförelse

med importen af omalen spannmål är af helt ringa omfattning.

Det vill synas, som om nederlagsinstitutionen i fråga om spannmål

hufvudsakligen komme till användning för import till de hamnar, där

man på grund af isförhållandena måste före vinterns början förse sig

med förråd, som först efter någon tids förlopp komma till förbrukning.

Dä emellertid förtullningen från nederlag synes i genomsnitt taget

tämligen nära motsvara uppläggningen, så torde spannmålen i allmänhet

icke någon längre tid förvaras å nederlag.

Förutom å tullnederlagen inom landet kunna spannmålsupplag

för import till Sverige med fördel anordnas i våra grannländer, hvilka

för sådan uppläggning erbjuda fördelarna af frihamnar eller liknande

anstalter. Närmast kommer därvid i betraktande Köpenhamns frihamn,

hvars spannmålstrafik synes till största delen finna sin afsättning på

Sverige. Vida större betydelse för vår spannmålshandel har emellertid

frihamnen i Hamburg, hvars fraktförhållanden, såsom äfven af Göteborgs

handelskammare påpekats, ställa sig synnerligen gynnsamma för transitotrafiken

från de transatlantiska produktionsområdena. Vidare är i

förevarande afseende att märka äfven Antwerpen, som tack vare bland

annat sitt läge och sina hamnanordningar erhållit ett afsevärdt inflytande

på den internationella spannmålshandeln.

Af hvad sålunda anförts torde framgå, att redan nu rikliga tillfällen

finnas att. i afvaktan på eu blifvande afsättning inom landet,

låta upplägga spannmål på sådana villkor, att den icke drabbas af

några tullafgifter. Undersöker man nu, i hvad mån detta förhållande

kan antagas komma att undergå förändring, därest tillfälle varder beredt

att upplägga spannmål jämväl i svensk frihamn eller å svenskt frilager,

så synes närmaste följden af en sådan anordning böra blifva, att åtminstone

en del af den spannmål, som för närvarande upplägges å nederlag,

i stället kommer att förvaras i frihamns- eller frilagersmagasin. De

nya institutionerna erbjuda för spannmålsuppläggning framför nederlaget

åtskilliga fördelar, hvilka torde föranleda, att de förra komma att föredragas

framför detta sistnämnda. Först och främst utgå vid uppläggning

af spannmål i frihamn eller å frilager icke, såsom däremot vid nederlag

är fallet, några afgifter vare sig till statsverket för själfva uppläggningen

eller till tullbetjäning för bevakning vid de tillfällen, då spannmålen

skall skötas eller eljest upplagshafvaren af en eller annan anledning

vill efterse sitt upplag. Vidare erbjuder frihamn eller frilager

framför nederlag en afsevärd förmån i den vida större friheten att förfoga

öfver det upplagda godset och att eventuellt häraf åter utföra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

hvad som kan med större fördel afsättas i utlandet. Därtill kommer,

att såväl frihamn som frilager, hvilka båda anstalter böra vara anlagda

för att tillgodose en större trafik, i följd däraf måste vara försedda

dem helt andra anordningar för lossning och lastning än ett nederlag,

som mången gång tillhör en enskild person eller firma.

Om sålunda på grund af berörda omständigheter man bör kunna

antaga, att upplag inom frihamn eller frilager komma att användas

framför nederlag, så vill det ock synas, som om samma omständigheter

borde föranleda därtill, att äfven en del af den spannmål, som

för blifvande afsättning i Sverige för närvarande upplägges utom landet,

blefve i stället upplagd å de nya upplagen inom landet, därigenom

tillförande vårt lands näringsidkare den tolktjänst å magasinering, spedition

o. s. v., som under nuvarande förhållanden tillfaller utländska

mellanhänder. Med afseende å de stora kvantiteter spannmål, som

vårt land måste importera, är det uppenbarligen ett önskemål, att

Sverige må kunna lösgöra sig från det beroende af utlandet, som i

denna bransch synes göra sig gällande.

Att rätten att i frihamn eller å frilager i Sverige upplägga utländsk

spannmål skulle i och för sig leda till en ökad spannmålsimport

och . däraf följande sänkning af prisen för den inhemska spannmålen

synes icke sannolikt såväl i betraktande af de gynnsamma tillfällen,

hvilka, enligt hvad nyss anförts, redan nu erbjuda sig till spannmålsuppläggning

inom och utom landet för spekulation å den svenska

marknaden, som ock med hänsyn därtill, att de ifrågasatta nya spannmålsupplagen

icke torde kunna utöfva någon som helst inverkan på de

förhållanden, hvilka i hufvudsak bestämma importens storlek, eller

dels spannmålsbehofvet inom landet, dels ock de priser, som därstädes

kunna ernås för utländsk vara. Det torde i detta afseende böra framhållas,

att öppnandet af Köpenhamns frihamn icke synes hafva utöfvat

något märkbart inflytande vare sig på spannmålsimportens storlek eller

på spannmålspriserna inom den del af vårt land, Skåne, som eljest bort

vara mest utsatt för verkningarna af trafiken i denna frihamn. Det bör i

afseende på den föreliggande frågan ej heller lämnas obeaktadt, att

reexport från frihamn eller frilager låter sig verkställas vida lättare

än från nederlag, hvadan, därest större kvantitet skulle hafva upplagts,

än som motsvarar spannmålsbehofvet för tillfället, öfverskottet utan

svårighet kan åter utföras i stället för att, såsom nu kan inträffa,

verka nedtryckande på spannmålspriserna i landet.

Hvad slutligen vidkommer de skäl, som tala för medgifvande af

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 21

rätt till spannmålsupplag i frihamn eller å frilager, bör till eu början

ihågkommas att, om dessa med betydande utgifter förenade anstalter

skola kunna bära sig, det måste vara angeläget att tillföra dem så

stor trafik som möjligt. I detta afseende är spannmål en synnerligen

viktig artikel, hvars betydelse, såsom af Göteborgs handelskammare

framhållits, särskildt för en frihamn i vårt land ytterligare ökats genom

de med statsbidrag understödda ångbåtslinjerna på transatlantiska

hamnar. Vidare är att märka, hurusom tillfället att på lämpliga magasin

upplägga och förvara spannmål är i vårt land synnerligen begränsadt.

De svårigheter, som däraf förorsakas, äro icke blott af stor

betydelse för en jämn och regelmässig tillgång på både in- och utländsk

spannmål, utan kunna därjämte under särskilda omständigheter,

såsom t. ex. i i infälle af ett krigsutbrott, medföra för hela landet

ödesdigra följder. Slutligen bör äfven erinras, att för handeln med

spannmål frilagersrätten skulle medföra enahanda förmåner, som denna

rätt skulle tillskynda andra branscher af den svenska handelsnäringen,

därigenom att den skulle göra det möjligt att befria sig från utländskt

inflytande och att anlägga affärerna på en bredare basis genom att

arbeta icke blott på den inhemska marknaden utan äfven på utlandet.

Af sålunda anförda skäl har ur de nu utarbetade förslagen till

förordningar om frilager och om frihamn uteslutits det förbud mot

spannmåls uppläggning, hvilket förekom i 1900 års förslag till förordning

om frilager.

Med hänsyn särskildt därtill, att kommerskollegium och generaltullstyrelsen

vid afgifvande af utlåtande den 30 maj 1896 öfver 1895

års kommittéförslag ej ingått i granskning af de i samma förslag

innefattade detaljbestämmelser angående frihamn, har jag i skrifvelse

den 22 december 1906 anmodat ämbetsverken att före utgången af

sistlidne januari månad inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande

öfver omförmälda inom finansdepartementet utarbetade båda författningsförslag.

Sådant utlåtande har af ämbetsverken afgifvits den 25 berörde

januari, därvid ämbetsverken tillika öfverlämnat yttranden, som dels

genom kommerskollegii försorg inhämtats från handels- och sjöfartsnämnderna

samt liandelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

dels ock på anmodan af generaltullstyrelsen afgifvits af tullkammaren,

packhusinspektionen och nederlagskontoret i Stockholm, tulldirektören

i Göteborg samt därvarande tullkammare, packhusinspektion och tull
-

Kommerskollegium

och

generaltullstyrelsen

den

25 jan. 1907 ,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

bevakningsinspektion äfvensom af tulldirektören i Malmö samt packhusinspektionen

och tullbevakningsinspektionen därstädes.

För egen del hafva ämbetsverken, då remissen syntes icke gifva

anledning till en närmare undersökning af frågan, huruvida nödiga

förutsättningar för anläggning och en framgångsrik drift af en eller

flera frihamnar inom vårt land kunde anses vara för handen, eller om

lämpligheten och gagneligheten af frilagersinstitutionens införande i

Sverige, ansett sig höra inskränka sig till en granskning af de föreliggande

båda förslagen.

Hvad då först angår formen för den föreslagna lagstiftningen angående

frihamn och frilager, hafva ämbetsverken till en början erinrat,

hurusom redan 1894 års kommitté anfört, att frågan om de lättnader

särskild!, för den sjöväga frihamnstrafiken, Indika i tullhänseende

kunde lämpligen medgifvas, i mycket hög grad påverkades af lokala

förhållanden, hvarför planläggandet af denna nya institution framför

allt i detta hänseende varit underkastadt många vanskligheter, äfvensom

att det kunde förväntas, att, sedan frihamn kommit till stånd

och någon tids erfarenhet om de föreslagna bestämmelserna, därest

de blefve gillade, vunnits, ändringar i eller tillägg till desamma skulle

finnas behöfliga. Vidare hade i sitt förenämnda underdåniga utlåtande

af den 30 maj 1896 ämbetsverken framhållit, att det syntes

icke lämpligt att i detta ämne meddela en för frihamnar i allmänhet

gällande författning, då de i detta afseende erforderliga och lämpliga

föreskrifter i mångt och mycket måste blifva beroende af hvarje

hamns läge och lokala förhållanden i öfrig!, för så vidt å ena sidan

nödig säkerhet för kronans rätt skulle kunna bibehållas och å andra

sidan trafikens befogade kraf å lättnader behörigen tillgodoses. Ämbetsverken,

som fortfarande hyste samma uppfattning, hafva därför såsom

sin åsikt uttalat, att den nu ifrågasatta uppdelningen af bestäm
melserna

om frihamn syntes innebära en fördel, såväl genom möjligheten

att vid affattande! af de tulltekniska bestämmelserna taga nödig

hänsyn till lokala förhållanden, som äfven därigenom, att de ändringar

i nämnda bestämmelser, som, på grund af vunnen erfarenhet

vid deras tillämpning, tilläfventyrs kunde visa sig erforderliga eller

önskliga, lättare och snabbare än eljest kunde genomföras. En sådan

uppfattning hade ock uttalats af flera af de hörda representanterna

för rikets handel och sjöfart. I enlighet med hvad sålunda fram
hållits,

ansåge också ämbetsverken konsekvensen fordra, att jämväl

bestämmelserna om frilager på enahanda sätt uppdelades, hvarigenom

äfven i fråga om denna institution sistnämnda fördel vunnes. Den af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 28

ämbetsverken företagna granskning af förslagen hade icke gifvit anledning

till några erinringar i fråga om urvalet af de bestämmelser,

som ansetts böra intagas däri.

Vidkommande därefter frågan om rätt att upplägga spannmål i

frihamn eller å frilager, hafva ämbetsverken, som vid afgifvande af sitt

förberörda utlåtande af år 1896 uttalat den uppfattning, att giltiga

skäl för förbud mot sådan uppläggning anförts af 1894 års kommitté,

lörklarat sig med hänsyn till formuleringen af det ämbetsverken nu gifna

uppdrag sakna anledning att ingå i någon närmare undersökning af de

skäl, som kunde anföras för eller emot ett sådant förbud. Då emellertid

i båda de nu föreliggande förslagen intagits den bestämmelse, att förtullning

af gods, som infördes från frihamn eller uttoges från frilager,

skulle ske efter de taxor och författningar, som vore gällande, då

godset till förtullning angåfves — en föreskrift, som öfverensstämde med

hvad i tullstadgan vore bestämdt angående nederlagsgods och som i allmänhet

borde gälla äfven i fråga om frihamns- och frilagersgods — ansåge

sig ämbetsverken höra framhålla, att genom ett tillägg till sagda bestämmelse

de betänkligheter, som gjorts gällande mot ett medgifvande

att i frihamn eller å frilager intaga spannmål, syntes kunna i väsentlig

mån häfvas, på samma gång därigenom kunde vinnas trygghet mot en

vid vissa tillfällen mindre önskvärd inassinförsel af viktigare kassaartiklar.

Ämbetsverken syftade härvid på den mot ifrågavarande medgifvande

ofta gjorda invändning, att frihamnar och frilager skulle kunna

i stor utsträckning begagnas till upplag af spannmål utöfver det verkliga

behofvet och således kunna tjäna till underlättande af spekulationer

i denna vara i synnerhet vid tider, då tullförhöjningar därå

antoges vara förestående. Med tillämpning af ifrågavarande stadgande

enligt dess föreslagna lydelse skulle nämligen ett större, i frihamn eller

ä frilager upplagdt parti spannmål kunna, äfven efter det en beslutad

tullförhöjning trädt i kraft, införas från frihamnen eller uttagas från

frilagret mot den förut gällande lägre tullsatsen, blott angifningen till

förtullning skett före nyssnämnda tidpunkt. Det vore därför enligt

ämbetsverkens åsikt måhända önskligt, att ifrågavarande bestämmelse

så aftättades, att nyssnämnda för statsverket menliga förhållande kunde

undvikas och den förhöjda tullsatsen komma att tillämpas vid all förtullning

af spannmål eller större kaesaartiklar, som vid den höjda tullsatsens

trädande i kraft funnes i frihamn eller å frilager, äfven om

angifningen till förtullning skett före nämnda tidpunkt. Detta mål

syntes lämpligast kunna ernås därigenom, att i bestämmelsen inrymdes

befogenhet för Kungl. Maj:t att för särskilt fall annorledes förordna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Ämbetsverken kafva fördenskull föreslagit, att åt ifrågavarande stadgande

måtte gifvas sådan affattning, som nyss nämnts, och ytterligare

framhållit, att under denna förutsättning medgifvandet att i frihamn

eller å frilager upplägga spannmål icke skulle blifva förenadt med

större utan snarare med mindre risk i nu omförmälda hänseende än

medgifvandet att upplägga spannmål å nederlag.

Hvad vidare beträffar det i förslagen införda stadgandet, att varor,

som enligt tulltaxan vore underkastade så kallad bruttoförtullning, icke

finge från frihamn eller frilager uttagas för öfverflyttning till nederlag

eller för att efter förtullning införas i landet, med mindre de vore

emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor

vore brukligt, hafva ämbetsverken påpekat, hurusom afsikten med detta

stadgande tydligtvis vore att förebygga, det sådana varor skulle genom

att i frihamn eller å frilager ompackas i lättare emballage än det,

hvari det vore möjligt att införa dem från utrikes ort, eller helt och

hållet befrias från emballage, kunna undgå en ofta ganska betydlig del

af det bestämda tullbeloppet, ett förhållande, hvarigenom dels tullinkomsterna

skulle minskas, dels ock det skydd för vår industri, som

afsetts med vissa införseltullar, komme att äfventyra^. Efter att vidare

hafva erinrat om den föregående behandlingen af frågan om villkoren

för bruttoförtullade varors? införsel från frihamn eller frilager, hafva

ämbetsverken anfört, att, ehuru den nu föreslagna lösningen af denna

fråga syntes ämbetsverken ägnad att medföra vissa betänkligheter,

särskildt på grund af den därmed förenade utsikten till tvister mellan

tullmyndigheterna och varuägare om hvad som borde förstås med

handelsmässigt emballage, och därför vissa skäl syntes tala för det i den

nådiga propositionen till 1900 års Eiksdag framställda förslag om

tilläggstullar, hade ämbetsverken dock, då tvifvelsutan giltiga ^ skål

kunde anföras mot att för närvarande införa dylika tullar och i allt

fall olägenheterna af den nu ifrågasatta bestämmelsen måhända kunde

varda i hufvudsak undanröjda inom en icke alltför långt aflägsen framtid,

ansett sig sakna anledning föreslå någon ändring i berörda bestämmelse.

Ämbetsverken hafva dock fäst uppmärksamheten på det förhållande

att, under det enligt bägge förslagen landväga införsel af gods

från frihamn eller uttagning af gods från frilager vore medgifven, bland

annat, för uppläggning å transitupplag å samma ort, så afsåge det här

ifrågavarande stadgandet allenast varor, som från frihamn eller frilager

förtullades eller öfverflyttades till nederlag. Detta förhållande syntes, på

sätt jämväl några af de hörda tullmyndigheterna framhållit, kunna

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 25

föranleda därtill, att en varuägare, genom att angifva i frihamn eller

a frilager upplagda varor af ifrågavarande slag till uppläggning å transitupplag

å samma ort — vid hvilken förflyttning varorna säkerligen ofta

ut‘Jn /ara för skada kunde transporteras i vida lättare emballage än

\id försändning från en ort till annan — skulle kunna vid varornas

sedermera skeende förtullning antingen direkt eller efter öfverflyttninotill

nederlag undandraga statsverket en del af den tull, som rätteligen

skolat utgå för varorna. Ett sådant förfaringssätt skulle visserligen

kunna förhindras genom att utsträcka den ifrågavarande bestämmelsen

att gälla äfven vid öfverföring af varor från frihamn eller frilager till

transitupplag å samma ort. För tillämpningen häraf erfordrades emellertid

tydligtvis, att varorna, före öfverföringen till transitupplag, i frihamnen

eller å frilagret underkastades undersökning för utrönande af

emballagets beskaffenhet. Men då i transitupplagsinstitutionens begrepp

låge,^ att någon föregående undersökning icke skulle äga rum, syntes

en sådan utsträckning af omförmälda stadgande icke böra ifrågakomma.

Därest emellertid någon åtgärd ansåges erforderlig till förekommande

af nyssberörda för statsverket menliga förfarande, kunde enligt ämbetsverkens

mening ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen om rätt att

öfverföra varor från frihamn eller frilager till transitupplag å samma

ort kunde ur förslagen utgå. Något verkligt behof af en dylik rätt

kunde enligt ämbetsverken knappast påvisas.

Hvad däreftei beträffar förslaget att både frihamn och frilafer

skulle vara inrättade »till allmänt bruk», hafva ämbetsverken, med påpekande

att i fråga om frihamn detta tillägg icke vore af någon saklig

betydelse, då väl aldrig en frihamn kunde tänkas blifva anlagd för annat

an allmänt bruk, däremot med afseende å frilager uttalat, att förhållandet

därvidlag syntes blifva annorlunda, då denna institutions beskaffenhet

icke i och för sig utgjorde hinder för att en större affärseller

industriidkare kunde för eget behof inrätta ett frilager, öfver

hvilket han ensam skulle disponera. Sådant finge emellertid anses uteslutet

genom nyssnämnda tillägg, som syntes kunna tolkas sålunda,

att frilager å viss ort icke finge inrättas, med mindre detsamma tilltoges

i så. stor omfattning, att hvar och eu å samma ort, som åstundade

regagna sig däraf och uppfyllde stadgade kvalifikationer, kunde, åtminstone

i regel, däri erhålla plats. Ämbetsverken ansäge sig emellertid

icke kunna underlåta att uttala allvarliga betänkligheter mot ett stadgande,

som kunde gifva anledning till eu dylik uppfattning. Vore

inrättandet af frilager förbehållet staten eller kommun, kunde denna

uppfattning med allt skäl göras gällande; men då så ej vore förhållandet,

Bih. till Rilcsd. Prof. 1307. 5 Sand, 1 Afd. 34 Höft. i ’

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets Betänkande A:o 35.

enär å ena sidan frågan om införandet af denna institution i värt land

städse varit bunden vid den förutsättning, att institutionen icke skulle

tillskynda statsverket uppoffringar, och å andra sidan tillstånd att inrätta

frilager skulle kunna meddelas icke blott kommun utan äfven

aktiebolag, handelsbolag och enskild person, vore det enligt ämbetsverkens

åsikt svårligen möjligt att upprätthålla nyssnämnda uppfattning.

Det kunde icke heller anses annat än obilligt att fordra, det en näringsidkare,

som för sin rörelse funne sig vara i behof af frilager och vore

beredd att på egen bekostnad inrätta sådant för sin egen räkning,

skulle för att vinna denna förmån inrätta frilagret så, att detsamma

skulle kunna inrymma äfven andra näringsidkare, eventuellt konkurrenter,

och därför ådraga sig kostnader, hvilka han måhända stundom

aldrig finge godtgjorda, Särskild! föreställde sig ämbetsverken, att denna

olägenhet lätt nog skulle kunna inträda för den, som drefve tillverkning

för export, och att på grund häraf en väsentlig del af de förmåner, som

frilagersinstitutionens införande i vårt land förväntades medföra, komme

att äfventyras. Härtill komme ytterligare, att förslagets lydelse i denna

punkt skulle medföra betydande svårigheter vid pröfnmgen af ansökningar

om tillstånd att inrätta frilager, då det alltid måste vara förenad!

med vanskligheter att bedöma, hvilken omfattning ett ifrågasatt

frilaver borde äga för att kunna anses vara afsedt till allmänt bruk.

På o-rund af det sålunda anförda hafva ämbetsverken hemställt, att

ifrågavarande stadgande måtte utgå ur förslaget till förordning om

frilager.

För den händelse att emellertid Kungl. Maj:t skulle finna, att

så icke kunde ske, hemställde ämbetsverken, att den enligt förslaget

handelsbolag och enskild person tillkommande rätt att erhålla tillstånd

att inrätta frilager måtte bortfalla, så att dylik rätt tillerkändes allenast

stadskommun äfvensom aktiebolag af viss beskaffenhet, dock endast då

bolaget bildats i ändamål att inrätta frilager.

Slutligen hafva ämbetsverken med afseende å frågan om frihamnsinstitutionens

införande i vårt land, i anledning af uttalanden, som framkommit

i yttrandena från målsmännen för handel, industri och sjöfart i

Malmö och Göteborg, ansett sig böra såsom sin åsikt uttala, att lösningen

af frågan om väsentlig lindring i umgälderna för fartyg, som besökte svensk

frihamn, vore af största betydelse för gagnet af frihamnsinstitutionen för

vårt land. Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö hade nämligen i sitt

öfver förslagen afgifna yttrande framhållit, att svenska frihamnar icke

skulle blifva i stånd att med framgång upptaga konkurrensen med utländska

sådana, såvida icke de svenska frihamnarna kunde erbjuda

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 27

minst lika fördelaktiga villkor som de utländska, icke blott »i tulltekniskt

afseende» utan äfven i öfriga hänseenden; och hade nämnden

fördenskull uttalat den förhoppning, att de på sjöfarten hvilande afgifterna

till staten, lastpenningar samt fyr- och båkafgifter, måtte utan

dröjsmål omläggas så, att de icke drabbade fartyget utan godset, samt

regleras i den riktning, att de icke måtte ställa sig högre än motsvarande

afgifter i de utländska frihamnar, med hvilka våra blifvande

frihamnar komme att upptaga täflan. Och vidare hade handelskammaren

samt handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg såsom sin åsikt uttalat,

att inrättandet och drifvandet af frihamn och frilager skulle mäktigt

bidraga till att höja Sveriges handel och sjöfart, i synnerhet därest den

lättnad för sjöfarten kunde ernås, att de umgälder, hvilka utginge af

densamma, i hufvudsak finge beräknas efter verkligt lossad eller lastad

kvantitet.

I samtida de af ämbetsverken öfverlänmade yttrandena från

näringslifvets representanter har uttalats stor tillfredsställelse öfver

utsikten till att få spörsmålet om frihamn och frilager å nyo underställdt

statsmakternas pröfning, och har med styrka framhållits angelägenheten

af dessa institutioners snara införande i vårt land.

Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm erinrar, hurusom frågan

om införande i vårt land af frilagers- och frihamnsinstitutionerna inom

hufvudstaden sedan lång tid tillbaka omfattats med stort intresse, och

uttalar, att enligt nämndens uppfattning detta intresse icke minskats,

desto mindre som erfarenheten från Danmark visat, i hvilken hög grad

särskilt frihamnsinstitutionen kunde bidraga till utvecklingen af ett

lands handel, industri och sjöfart. Det förhållande, att på senare tid

några åtgärder till frågans lösning icke vidtagits, hade enligt nämndens

mening sin grund hufvudsakligen däruti, att sådana allmänna villkor,

hvarom nämnden tillförene hos Ivungl. Maj:t gjort framställning, ännu

icke blifvit af statsmakterna fastställda för vare sig frihamn eller frilager.

Nämnden hyste emellertid den öfvertygelsen, att, så snart detta

ägt rum, frågan om inrättande för Stockholm af ifrågavarande institutioner

eller endera af dem oförtöfvadt skulle komma på dagordningen.

I detta sammanhang har nämnden äfven meddelat, att, förutom det

förslag till anläggning af frihamn vid Lilla Värtan, som förut uppgjorts,

numera förelåge ett af stadens byggnadskontor vid utarbetande

af förslag till farled genom Årstaviken och Hammarbysjö jämte i samband

därmed stående hamnanläggningar uppgjordt utkast till frihamnsanläggning

vid Hammarbysjö.

Uttalanden

af handelsoch

sjö fartsnämnder

m,fl

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Bevillningsutskottets Betänkande Ako 35.

Stockholms köpmannaförenings handelskammare framhåller, hurusom

de år. hvilka förflutit, sedan frilagersfrågan förra gången utgjorde

föremål för statsmakternas pröfning, ytterligare bekräftat det oafvisliga

beliofvet af friare former för tullfri uppläggning och behandling af

utländskt tullpliktigt gods, än de som medgåfves i vår nuvarande tullagstiftning.

De institutioner, som i detta afseende för närvarande erbjöde

sig, nederlag, transitupplag och tullrestitution, lämnade varuägaren allt

för begränsad dispositionsrätt öfver sitt gods och vore därjämte bundna

genom allt för betungande kontroller, för att de skulle kunna sätta

vår handel i stånd att upptaga konkurrensen med utlandet. De danska

och tyska engrosfirmorna hade i allt större omfattning icke blott slagit

under sig den handel på våra grannländer, som eljest kunnat tillkomma

oss, utan äfven vunnit allt större inflytande jämväl på den inhemska

marknaden, som dock borde vara vår egen handels första och naturligaste

afsättningsfält. Inom åtskilliga viktiga branscher, såsom t. ex.

kolonial- och textilvaror samt spannmål och foderämnen, hade den

svenska handeln på de senare åren haft att uthärda eu alltjämt växande

konkurrens med utländska grosshandelsfirmor, hvilka från sina lätt tillgängliga

upplag inom Köpenhamns eller Hamburgs frilager och frihamnar

kunde med fördel sälja på vårt land.

Att detta förhållande innebure en betydlig ekonomisk förlust för

värt land, kunde enligt handelskammarens mening ej bestridas, då man

betänkte, att först och främst den större omsättning och köpmansvinst,

som eljest kunnat tillfalla vår handel, för närvarande i stället komme

de utländska köpmännen till godo; att vidare, medan de svenska köpmännens

lager städse innehölle en hel del inhemska produkter och

fabrikat, så förde de främmande köpmännen helt naturligt uteslutande

utländska varor; samt slutligen att den försvagade ställning, som vår

handel sålunda intoge inom vårt eget land. måste hämma dess kraft

att arbeta äfven på utlandet, hvaraf åter följde, att jämväl den svenska

industrien måste se sin afsättning utom landet i väsentlig män försvårad.

Erhölle handeln hos oss däremot till sitt förfogande enahanda institutioner

som i utlandet, så skulle den ock sättas i tillfälle att på ett

helt annat sätt, än för närvarande vore möjligt, utnyttja de företräden,

som förhållandena kunde erbjuda densamma i konkurrensen med utlandet

på de oss närmast belägna afsättningsområdena. Vår handel

på Finland och Ryssland t. ex., hvilken ännu ej hade den omfattning,

den borde och kunde hafva, skulle kunna i vida högre grad än för

närvarande tillgodogöra sig förmånen af de täta och snabba kommuni
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nio 35.

29

Nationerna, hvilka medgåfve export från lager i Stockholm på vida

kortare tid, än som vore möjligt från vare sig Köpenhamn eller Hamburg.

Då vidare särskildt den finska marknaden vore i fråga om

konsumenternas vanor och behof i hög grad likartad med vår egen,

skulle äfven häri för oss ligga en väsentlig fördel framför våra konkurrenter

i utlandet. Den svenske exportören skulle i likhet med t. ex.

den danske hafva förmånen att kunna använda ett och samma läcker

för arbete både inom och utom sitt

eget land.

De svenska lagren

skulle ock, därest frihamn eller frilager inrättades här i landet, kunna

göras vida mera sorterade än för närvarande vore möjligt. Förutom

de inhemska fabrikaten, hvilka till större delen kunde betecknas som

medelkvaliteter, skulle våra köpmän äfven kunna föra både de helt

billiga och de dyrare kvaliteterna, hvilka för närvarande måste tagas

från utlandet.

Hvad därefter särskildt beträffade industrien, erinrar handelskammaren

om de fördelar, som vid frihamns och frilagers införande i vårt

land skulle beredas densamma, därigenom att handeln blefve satt i

tillfälle att skaffa ökad afsättning för våra industriprodukter. Detta

vore eu omständighet, som förtjänade att noga beaktas särskildt i eu

tid, då vår industri på mer än ett håll måste anlägga sin produktion

efter eu måttstock, för hvilken vår begränsade inhemska marknad

vore långt ifrån tillräcklig. Men därtill komme, att all den fabrikation,

för hvars bedrifvande måste i större eller mindre omfattning användas

utländska tullpliktiga materialier, genom de nya institutionerna

skulle kunna utveckla sig på ett sätt, som för närvarande icke vore

möjligt. Exempelvis kunde anföras, att utan tvifvel tillverkning af

sammansatta beklädnadsartiklar och kemisk-tekniska produkter, maskinindustri

samt punschfabrikation skulle kunna inom en frihamn eller

ett frilager anläggas för export i vida större skala än hittills. Nya

industrigrenar skulle ock kunna uppstå. Förädlingen af våra skogsbär

cell t ri i dgård sp r o dukter t. ex., hvilken för närvarande så godt som

uteslutande ägde rum utom landet, skulle kunna med fördel förläo-aas

till vårt eget land.

Genom den tillväxt i varuomsättningen, hvilken skulle framkallas

af verksamheten inom de ifrågasatta nya institutionerna, komme ock

sjöfarten att tillskyndas betydande förmåner. In- och utgående frakter

skulle erbjuda sig i större omfattning än hittills, och för tillgodoseende

af den ökade trafikens kraf skulle förbättrade anordningar för lastning

cell lossning komma till stånd. Det uppsving, som den danska sjöfarten

hade att uppvisa allt ifrån inrättandet af Köpenhamns frihamn,

s. 30 Kontrollera mot PDF

Nuvarande

tullagstiftning.

30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

erbjöde ett nära till bands liggande exempel på den betydelse en frihamnsanläggning

ägde för sjöfartens utveckling.

Handelskammaren funne sålunda, att, vare sig man såge saken

ur handelns, industriens eller sjöfartens synpunkt, återupptagandet af

frågan om frihamn och frilager i Sverige måste hälsas med stor tillfredsställelse.

Handels- och sjöfartsnämnden och handelskammaren i Göteborg,

Indika afgifvit gemensamt yttrande, hafva därvid bland annat uttalat

den åsikt, att förutsättningarna för drifvandet af frihamn och frilager

väl vore för handen, samt att ärendet snarast möjligt borde föreläggas

statsmakterna till pröfning.

Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö omförmäler, att återupptagandet

af frihamns- och frilagersfrågan i alla intresserade kretsar i

nämnda stad hälsats med största tillfredsställelse och väckt förhoppningar,

att samhällets och dess näringsidkares sträfvanden under många år för

erhållande af en frihamn därstädes ändtligen skulle leda till ett resultat.

Slutligen har äfven Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare

uttalat sin° stora tillfredsställelse öfver att ifrågavarande för landets

handel och industri betydelsefulla spörsmål ånyo upptagits till behandling,

samt såsom sin bestämda öfvertygelse framhållit, att stora förutsättningar

förefunnes för att införandet af dessa institutioner skulle

komma att motsvara äfven högt ställda förhoppningar beträffande utvecklingen

af landets handel och näringslif.

Efter att sålunda hafva redogjort för de uttalanden, som i hufvudsak

förekommit med afseende å de inom finansdepartementet utarbetade

förslagen, anhåller jag att, innan jag öfvergår till en mera i detalj

gående redogörelse för de båda författningsförslagens innehåll, få här

skärskåda de institutioner, som vår nuvarande tullagstiftning erbjuder

för tullfri uppläggning och bearbetning inom landet af utländska, tullpliktiga

varor. Det har nämligen ofta framhållits såsom ett af skälen

emot frilagers- och frihamnsinstitutionernas införande i vårt land, att

vår tullagstiftning redan nu i tillräcklig grad erbjöde möjlighet både

att tullfritt upplägga varor för framtida afsättning vare sig utom eller

inom landet och att vid tillverkning för export af varor, för hvilkas

framställande erfordras utländskt tullpliktigt material, undgå tullumgälder

för hvad sålunda måste importeras. De utvägar, som härvidlag

äro att taga i betraktande, äro: nederlag, transitupplag, provianteringsfrilager

och tullrestitution.

I främsta rummet möter oss nederlagsinstitutionen, om hvilken

gällande bestämmelser meddelats i nådiga tullstadgan den 1 juli 1904,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

kap. 5. §§ 62—88. Nederlagsrätten består däri, att, med undantag af

dels brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, dels

äfven krut och andra explosiva varor, från utrikes ort infördt tullpliktigt

gods kan, efter verkställd undersökning, mot en särskild afgift

till kronan af eu procent af belöpande tull för en tid af högst fem år

uppläggas under varuägarens och tullverkets lås, utan att tull betalas

för godset, innan det uttages till inhemsk förbrukning, och med rättighet

för varuägaren att tullfritt åter utföra godset. Vid angifvande af

nederlagsgods till förtullning är ägaren berättigad till viss tids anstånd

med tullafgiftens erläggande, uppgående till nittio dagar, då tullbeloppet

för det på samma inlaga upptagna gods utgör 500 kronor eller däröfver,

samt för mindre tullbelopp till respektive trettio eller åtta dagar. Genom

den tullfrihet, som äger rum vid själfva uppläggningen, och genom den

tullkredit, som beviljas vid förtullning från nederlag, innebär denna

institution onekligen för engroshandeln stora förmåner. Emellertid

blifva dessa i viss mån reducerade genom de inskränkande bestämmelser,

hvilka gälla för tillvaratagande af kronans rätt. Sålunda skola

både uppläggning och uttagning äga rum endast i helt kolli, och under

den tid, godset förvaras å nederlaget, är ägarens rätt att disponera däröfver

inskränkt till sådana åtgärder, som afse godsets efterseende och vårdande

äfvensom påtagning, hvartill kommer att hvarje dylik åtgärd till

följd af den tullbevakning, som därvid erfordras, är förenad med särskilda

utgifter i form af godtgörelse till tullpersonalen för extra förrättning.

En undersökning af den omfattning, hvari nederlaget under de

senare åren varit anlitadt *), gifver vid handen, att nederlaget har sin

egentliga betydelse för importen, då reexporten därifrån synes vara

mycket obetydlig, samt att nederlaget hufvudsakligen kommer till användning

för en del större konsumtionsartiklar, tillhörande den i statistiken

förekommande gruppen närings- och njutningsmedel, såsom fläsk,

gryn, mjöl, kaffe, socker och andra kolonialvaror, diverse frukter, tobak,

arrak, konjak och vin. Af samtliga dessa artiklar har i genomsnitt

mer än halfva importen under de båda åren 1904 och 1905 ägt rum

öfver nederlag. Huru stor betydelse nederlagsrörelsen än äger för handeln

särskild! inom förenämnda branscher, vill det dock synas, soni

om denna rörelse vore stadd i ett visst tillbakagående. De belopp,

som i nederlagsafgifter influtit till statskassan, utvisa för de senare

åren ingalunda den tillväxt, som med hänsyn till importens och tullinkomsternas

ökning kunnat väntas. För de 10 åren 1896 — 1905 lämnar

eu jämförelse mellan berörda förhållanden följande resultat:

*) JUmfiir liiir bifogade tab. •">.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Uppburna

nederlags-

afgifter.

tullafgifter.

Införselvärde.

Kr.

Kr.

Kr.

1896

140,702

41,563,030

358,315,000

1897

151,702

42.935,584

408,332,000

1898

167,803

51,363,192

455,249,000

1899

200,411

59,409,676

504,788,000

1900

193,736

56,821,378

534.935,000

1901

187,247

48,759,863

466,320,000

1902

171,304

54,960,525

505,196,000

1903

182,930

56,110,132

534,902,000

1904

177,994

59,246,252

578,453.000

1905

175,695

59,444,603

582,084,000

bör visserligen i

förevarande afseende ej lämnas

att genom 1904 års tullstadga, hvilken trädde i kraft den 1 oktober

samma år, vissa modifikationer, utöfver hvad förut gällande tullstadga

innehållit, blifvit till förmån för trafiken vidtagna, hufvudsakligen

bestående däri, att tullfrihet kan åtnjutas för skadadt eller förskämdt

nederlagsgods och att ompackning kan under vissa villkor medgifvas

af generaltullstyrelsen; men dessa modifikationer, hvilka lämnat nederlagsbegreppet

i hufvudsak oförändradt, hafva till följd däraf, såsom

äfven af generaltullstyrelsen framhållits vid afgifvandet den 29 mars

1900 af förslag till ny tullstadga, icke kunnat blifva så genomgripande,

att därigenom beredts någon ersättning för frilagersinstitutionen.

Äfven transitupplaget grundar sig på bestämmelser i gällande tullstadga,

hvarest §§ 89—111 afhandla villkoren för denna form af tullfri

uppläggning af tullpliktigt gods. Transitupplaget innefattar rätt

att under tullverkets lås för högst ett år, utan undersökning från tullverkets

sida, upplägga styckegods, d. v. s. gods, som inkommer i

emballage eller, oemballeradt, i stycken eller buntar. För transitupplag

erlägges till statsverket en afgift, som för hvarje 100 kilogram af godsets

vikt utgår med 70 öre för de första tre månaderna och 35 öre för

hvarje följande period af tre månader; minsta afgiften är 10 öre för

hvarje varuangifning. Gods, som är upplagdt å transitupplag, är helt

och hållet undandraget ägarens dispositionsrätt; vill han efterse godset

eller taga prof däraf, måste han först angifva det till förtullning eller

till nederlag. I sistberörda förhållande torde ligga en anledning därtill,

att transitupplagsinstitutionen fått så ringa praktisk användning.

Då godset ej undersökes före uppläggningen, har man här för att

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

bedöma rörelsens omfattning endast de uppburna afgiftsbeloppen att

rätta sig efter. Dessa hafva under åren 1896—1905 varit följande:

1896:

Kronor

2,834

1901: Kronor

2,988

1897:

11

3,255

1902: „

4,771

1898:

11

3,848

1903: „

2,766

1899:

11

4,105

1904: „

2,702

1900:

11

3,422

1905: „

3,956

Ännu mindre betydande äro de s. k. provianteringsfrilager, hvilka

på grund af kungl. förordningen den 18 september 1874 och kungl.

kungörelsen den 1 juni 1877 kunna inrättas i Malmö, Hälsingborg

och Landskrona. Dessa upplag afse uteslutande att tillhandahålla

passerande fartyg skeppsförnödenheter af olika slag, och deras användning

är inskränkt till helt obetydliga kvantiteter af dylika varor.

Slutligen är bland de hos oss gällande lättnader beträffande tullpliktiga

varors förtullning att märka den rätt till restitution af erlagd

tull, hvarom enligt Riksdagens beslut stadgas i tulltaxeunderrättelserna,

och som är särskildt afsedd att befrämja utvecklingen af exportindustrien.

De tullrestitutioner, som enligt §§ 8 och 9 af tulltaxeunderrättelserna

kunna ifrågakomma vid utförsel af inom landet framställda

produkter, hvari ingår utländskt tullpliktigt material, kunna indelas i

olika grupper, allt eftersom restitutionen hänför sig till:

a) materialier och skeppsförnödenheter, som användts vid nybyggnad,

förbyggnad eller reparation af fartyg (§ 8);

b) följande af uteslutande utländskt råämne inrikes tillverkade

varor, nämligen raffineradt socker, choklad, bröd, olika slag af arbetad

tobak, flamgarn af bomull eller ull, bomulls- och linneväfnad samt

sydda bomulls- och linneartiklar (§ 9 mom. 1);

c) utländsk juteväfnad, som användes till emballage vid utförsel

från Sverige (§ 9 mom. 2);

d) mjöl och gryn af utländsk spanmål äfvensom risgryn (§ 9

mom. 3); samt

e) andra varor än de sålunda omförmälda (§ 9 mom. 5).

Hvad angår de förstnämnda, under a) upptagna artiklarna, synes

den restitution, som härvidlag förekommer, och hvilken har till

hufvudsakligt ändamål att befrämja vår sjöfartsnäring, för nu förevarande

fråga äga mindre betydelse. De restitutioner däremot, hvilka

för öfriga nyssnämnda varor beviljas enligt § 9 tulltaxeunderrättelserna,

och hvilkas ändamål är att underlätta afsättningen af svenska

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

fabrikat i utlandet, afse sålunda delvis att bereda vår industri enahanda,

förmåner, som med en för industriella anläggningar beräknad frihamnseller

frilagersinstitution skulle åsyftas. Med hänsyn därtill torde det

vara af intresse att undersöka, i hvad mån tullrestitution i och för

utförsel under senare år förekommit. I sådant afseende har utarbetats

en öfversikt af de restitutioner, som med stöd af § 9 tulltaxeunderrättelserna

under åren 1903—1905 meddelats af generaltullstyrelsen

(tak. 4). Sammanlagda beloppet af de för hvart och ett af dessa år

utanordnade restitutionsmedel, fördelade på de varugrupper, som under

moment b—e här ofvan omförmälas, har utgjort:

b. c. d. e.

(§ 9 mom. 1) (§ 9 mom. 2) (§ 9 mom. 3) (§ 9 mom. 5) Summa

1903: Kr. 18,353: 06 64,182: 19 327,977:73 74,209:52 484,722:50

1904: „ 23,088:67 88,033:37 210,757:06 153,024:70 474,903:80

1905: „ 16,106:06 71,331:61 158,163:47 147,289:74 392,890:88

Af denna sammanställning framgår, bland annat, dels att totalbeloppet

af tullrestitutionerna under ifrågavarande period gått tillbaka

år för år, dels ock att den största delen däraf faller på grupperna c.

och d., d. v. s. juteväfnad samt mjöl och gryn, hvilket synes innebära,

att trämasse- och kvarnindustrien äro de näringsgrenar, som draga största

nyttan af gällande bestämmelser om drawback. De produkter, för hvilka i

öfrigt beviljats tullrestitutioner till några afsevärda belopp, äro: punsch,

snus, garn och, på senaste året, emaljerade kärl. För öfrigt inhämtas

af den ofvannämnda öfversikten, att för en hel del olika varor beviljats

tullrestitutioner med jämförelsevis obetydliga belopp. Såväl beloppens,

ringa storlek som det förhållandet, att för ett flertal varor restitution

förekommer endast ganska sporadiskt, synas ådagalägga, att rätten

till drawback, med undantag möjligtvis för några få branscher, hittills

icke kunnat framkalla någon exportindustri af betydenhet. Förklaringen

därtill synes ligga i de villkor, som gälla för beviljandet af

tullrestitution. För att skydda statsverket mot förluster har det

nämligen visat sig erforderligt att omgärda rätten till drawback med

sådana kontrollbestämmelser, som medföra, dels att det för vederbörande

industriidkare i allmänhet erbjuder vissa svårigheter att någorlunda

säkert på förhand beräkna, vare sig huruvida eller med hvilket

belopp tullrestitution skall komma att beviljas, dels ock att utbekommandet

af restitutionen är förenadt med utgifter för tullbevakning

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

35

m. m., som i större eller mindre mån reducera fördelen af själfva

restitutionen.

I betraktande af hvad sålunda blifvit anfördt, synes det icke

kunna vidhållas, att vår nuvarande tullagstiftning erbjuder tillräckliga

vederlag för frihamns- eller frilagersinstitutionen. Icke någon af de

institutioner, som hos oss skulle speciellt tjäna till att befrämja den

utrikes handeln och exportindustrien, har visat sig mäktig af en högre

utveckling, utan i stället för att följa med framåtskridandet af handel

och industri hafva samtliga dessa institutioner utvisat stillastående

eller tillbakagång. Det ligger då nära till hands att antaga, att de

ifrågavarande institutionerna ej längre motsvara tidens kraf, utan att

de behöfva kompletteras eller ersättas med anstalter, som erbjuda

friare former för varuomsättningen. Tända vi oss till de anstalter af

detta slag, som förefinnas i våra närmaste grannländer, möter oss en

helt annan bild.

Trafiken i Köpenhamns frihamn, som öppnades den 9 november

1894, har på de senaste åren ökats högst betydligt, såsom närmare

framgår af följande sammanställningar af de uppgifter, som i förevarande

afseende stått till förfogande:

a. Fartygstrafiken.

Ångfartyg .............................................. reg. ton

Segelfartyg............................................. »

Summa reg. tor

b. Angfärjetrafiken (ingår icke i ofvanstående u

JBestufvadt tonnage.................................... ton

Införsel från Malmö .......................... reg. ton

Utförsel till ,, ......................... ,,

c. Järnvägstrafiken.

Utgående vagnar............................................ st.

Ton........................................................................

d. Vikten af vägda varor.

Ton........................................................................

Frilagret i Kristiania, hvilket öppnades år

korta tid, hvarunder det varit i bruk, ändock sett sin trafik ökas från

1904 till 1905 med 50 procent, eller från cirka 6,000 ton det förra

året till cirka 9,000 ton det senare. Antalet upplagshafvare har uppgifvits

för närvarande utgöra cirka 150.

1901.

. 736,480

191,127

1905.

1,082,672

248,119

i 927,607

1,330,791.

Lppgifter).

1901.

1905.

120,100

139,835

87,000

126,700

24,000

34,000

27,121

35,596

230,000

292,970

. 727,000

807,115

■ 1903, har trots den

Frihamnarna

i Köpenhamn

och Hamburg

m. m.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

En enastående utveckling bär Hamburgs frihamn att uppvisa.

Öppnad den 15 oktober 1888, då den fria hansestaden införlifvades

med det tyska tullområdet, har den mäktigt bidragit till att göra

Hamburg till en af Europas allra viktigaste handelsplatser. Trafikens

omfattning på denna plats och dess betydelse för vårt lands utrikes

handel inhämtas af följande sammanställning af omsättningens värde

under de fem åren 1901—1905:

Införsel

Däraf från

Utförsel

Däraf till

sjöledes.

MiU. kr.

Sverige.

Mill. kr.

sjöledes.

Mill. kr.

Sverige.

Mill. kr.

1901

.............................. 1,923-0

26-4

1,619-4

62-2

1902

.............................. 2,044-2

29-0

1,690-9

69-5

1903

............................. 2,133-8

32-9

1,802-7

69-8

1904

.............................. 2,274-1

33-G

1,911-2

73-7

1905

.............................. 2,551-0

46-1

2,087-5

83-8

Äfven om detta storartade framåtskridande, likasom också utvecklingen

af Köpenhamns frihamn, måste anses i ej oväsentlig mån

bero jämväl på andra faktorer än själfva tullfriheten för därstädes

infördt gods, så torde det icke vara tvifvel underkastadt, att de fördelar,

som genom friheten från tullumgälder och tullbevakning erbjudas

trafiken i dessa hamnar, verkat såsom en kraftig häfstång på utvecklingen

af samma trafik, likasom otvifvelaktigt de öfriga lättnader i

afseende å tullpliktiga varors behandling, som tullagstiftningen i Danmark

och Tyskland erbjuder för transithandeln i dessa länder, i hög

grad bidragit till utvecklingen af denna handel.

För den nu föreliggande frågans behandling skulle det ock erbjuda

sitt särskilda intresse att något närmare undersöka de båda nyssnämnda

ländernas betydelse såsom mellanhänder för vår utrikes handel. Det

skulle dock föra för långt att här ingå på en sådan undersökning.

Men med afseende å vissa förhållanden, som jag strax skall beröra,

beträffande uppgifterna i vår handelsstatistik för åren 1904 och 1905

har jag ansett mig böra i detta ämne anföra följande.

Hvad först angår Danmark, synes till följd af ändrade grunder

för statistikens upprättande vår handelsstatistik för år 1905, jämförd

med föregående år lämna ett i ögonen fallande bevis på den betydande

transithandel, som äger rum öfver Danmark till och från Sverige.

Medan vår import- och exportstatistik förut hufvudsakligen redogjort

endast för transportförhållandena, i det att in- och utförda varor

upptagits på de närmaste afsändnings- resp. destinationsländerna, har

från början af år 1905 i berörda delar af statistiken den förändring

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 37

kunnat genomföras, att i större utsträckning än dittills importen blifvit

hänförd till de verkliga inköps- eller produktionsländerna och exporten

till de slutliga bestämmelseländerna. På grund af 1904 års tullstadga

skall nämligen numera beträffande importen angifvas det land, hvarifrån

godset blifvit inköpt, eller för försäljning eller i annat syfte direkt

eller öfver annat land till Sverige afsändt, och beträffande exporten

det land, till hvilket godset blifvit såldt, eller är till försäljning eller

i annat syfte slutligen destineradt. En följd af de sålunda förändrade

bestämmelserna rörande statistiken är, att den varuomsättning, som

äger rum mellan Sverige och utlandet i transit öfver Danmark, från

och med år 1905 i handelsstatistiken bör återfinnas ej på Danmark,

utan på de verkliga produktions-, respektive afsättningsländerna, och

att följaktligen, under förutsättning att varuutbytet mellan Sverige och

Danmark de båda åren varit hufvudsakligen oförändradt, det i statistiken

angifna värdet af vår handelsomsättning med Danmark år 1905 måste

understiga motsvarande värde för år 1904 med det belopp, som representerar

värdet af den transithandel, hvilken under år 1904 ingått i

beräkningen af Danmarks handel på Sverige.

En sammanställning af den svenska statistikens uppgifter angående

handelsomsättningen mellan Sverige och Danmark under de

båda åren 1904 och 1905 utvisar i totalvärdet af denna omsättning

en betydande nedgång, nämligen för införseln från Danmark med 33*7

millioner kronor eller cirka 46 procent och för utförseln till Danmark

med 7-6 millioner kronor, motsvarande cirka 13 procent. Denna nedgång

framträder inom nästan alla de varugrupper, som utgöra föremål för någon

mera afsevärd omsättning mellan de båda länderna, men är, hvad angår

importen, särskildt betydande .för följande varuslag, nämligen: spannmål,

sirap och melass, frukter, bomull, garn, textilvaror, hudar

och skinn, talg och oljor, kreatursfoder och frö, oarbetad koppar

och diverse varor inom järn- och stålgrupperna såsom plåt, rör,

järnvägsmateriel, maskiner m. in., samt, hvad beträffar exporten, för

fläsk, smör, ägg, bär, hudar och skinn, arbetad kautschuk, snickararbeten,

trämassa, stångjärn och separatorer. Visserligen torde å ena

sidan den i statistiken sålunda framträdande minskningen i omsättningsvärde

för en och annan af ifrågavarande artiklar icke vara

beroende allenast af de förändrade grunderna för statistiken; hvarjämte

bör ihågkommas, att en del af den varuförsel, som enligt

ofvanstående sammanställning är att hänföra till transithandel öfver

Danmark, torde äga rum, utan att varorna omlastas därstädes och

sålunda utan att i själfva verket tillföra den danska handeln någon

inkomst. Men å andra sidan bör ej heller förbises, att — såsom

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

särskilt visar sig t. ex. inom kolonialvarubranschen — åtskillig transitotrafik

fortfarande ingår i uppgifterna om Danmarks handel på Sverige;

och torde i betraktande af anförda omständigheter den ifrågavarande

sammanställningen i sin helhet få anses innebära ett talande bevis för

betydelsen af den ställning, Danmark intager såsom mellanhand för vår

utrikes handel.

Hvad angår Tysklands transithandel på vårt land, äro verkningarna

af den förändrade statistiken här mindre framträdande, hvilket

dels torde bero därpå, att en del trafik, som förut upptagits på Danmark,

numera föres på Tyskland, dels ock synes antyda, att de öfver

Tyskland transiterande varorna i högre grad, än som är fallet med

det gods, som transiterar Danmark, utgöra föremål för verkliga affärstransaktioner

mellan de båda länderna. Enligt den svenska statistiken

hade Sveriges handel på Tyskland åren 1904 och 1905 följande omfattning

:

1904. 1905.

Införsel från Tyskland: kronor 221''9 millioner 224''2 millioner

Utförsel till » » 71''7 » 85''2 >

Någon nedgång i vare sig in- eller utförseluppgilterna för Tyskland

har sålunda icke framkallats af de förändrade beräkningsgrunderna,

utan torde dessa hufvudsakligen endast hafva åstadkommit, att ökningen

i omsättningsvärdet ej blifvit större, än nyss blifvit sagdt. För att

emellertid gifva en antydan angående omfattningen af den tyska transithandeln

på vårt land, torde här vara tillräckligt att hänvisa till de uppgifter,

som i det föregående lämnats beträffande värdet af varuomsättningen

mellan Sverige och Hamburg, hufvudplatsen för denna transithandel.

Med nu omförmälda förhållanden för ögat måste man, enligt min

uppfattning, gifva målsmännen för vår handel, industri och sjöfart rätt,

då de framhålla angelägenheten däraf, att äfven hos oss sådana

institutioner införas, som kunna sätta dem i tillfälle både att åt de

svenska näringarna bevara den inhemska marknaden och att med större

framgång arbeta jämväl på främmande afsättningsområden.

Inom andra länder med protektionistiskt tullsystem hafva frihamnsoch

frilagersinstutionerna — långt ifrån att anses innebära en fara för

systemets bestånd — tvärtom befunnits utgöra en nödvändig komplettering

af detsamma. Förutom Tyskland, som i detta afseende synes intaga

främsta rummet, kan därvidlag äfven åberopas Frankrike. Oaktadt

därstädes den utrikes handeln genom åtskilliga andra former för tullfria

upplag erhållit väsentliga lättnader i de band, som ett genomfördt

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 39

tullskyddssystem medför för varuomsättningen på utlandet, har man dock

på senare tider, följande Tysklands exempel, börjat äfven i Frankrike

inse nyttan och nödvändigheten af att i frihamnar bereda handeln den

största möjliga frihet, och inom både parlamentet och regeringen synes

förslaget om upprättande af frihamnar i några af de större franska

sjöstäderna hafva tillvunnit sig talrika anhängare, om också någon

lag i ämnet ännu ej lärer hafva utfärdats.

Äfven hos oss synes det nu vara hög tid att taga ett steg i enahanda

riktning och sålunda ändtligen lösa en fråga, som här stått på

dagordningen allt sedan början af 1880-talet.»

På sätt af chefens för finansdepartementet ofvan intagna yttrande

framgår, har med hänsyn till det nära samband, som äger rum mellan

de ifrågavarande båda institutionerna, departementschefen ansett frågan

om frihamns inrättande ej böra underställas statsmakternas pröfning

utan att i sammanhang därmed jämväl frilagersfrågan toges under förnyadt

öfvervägande, i följd hvaraf utarbetats och framlagts förslag till

särskilda förordningar angående frihamn och angående frilager.

Mot ett dylikt sammanhang mellan de båda institutionerna riktar

sig ofvanberörda af herr Lithander väckta motion, däri föreslås, att

Riksdagen ville på det sätt bifalla den kungl. propositionen, att hvad

Kungl. Maj:t föreslagit i afseende på frihamn måtte bifallas, men att

inrättande af frilager däremot icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Beträffande den af motionären åberopade motiveringen tillåter

sig utskottet att hänvisa till själfva motionen.

Inom tullagstiftningen måste af naturliga skäl såsom regel uppställas,

att den stadgade tullafgiften skall erläggas vid de tullpliktiga

varornas införsel till landet. Men tydligt är ock, att, då man med

tullen afser att träffa endast sådana varor, som verkligen förbrukas

inom landet, den anförda regeln skall menligt inverka icke allenast

på tillverkningen af sådana för export afsedda artiklar, vid hvilkas

framställning tullpliktiga utländska råämnen eller halffabrikat användas,

utan äfven på den transithandel, som kan äga rum med utländska

varor. Och likasom å ena sidan staten måste tillse, att det med tulllagstiftningen

afsedda mål verkligen uppnås, bör det därför å andra

sidan framstå såsom en angelägenhet af synnerlig vikt, att — naturligen

utan åsidosättande af nödig kontroll vid tullafgifternas uttagande —

åtgärder vidtagas i syfte att mildra den menliga inverkan på näringslifvet

inom landet, som af berörda allmänna regels tillämpning kan

blifva en följd. Med erkännande häraf har ock inom den ifrågavarande

Utskottetsyttrande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Bevillning sutskottets Betänkande N:o 35.

lagstiftningen medgifvits rätt att vid reexport i vissa fall erhålla restitution

af erlagd tull, hvarförutom särskilda lättnader tillförsäkrats införseln

i afseende å dels själfva tullbehandlingen dels ock afgifternas

erläggande. I dessa sistnämnda afseenden må erinras om förmånerna

att upplägga de tullpliktiga artiklarna å särskilt inrättade magasin

eller att införa dem till vissa för ändamålet anordnade, afstängda områden,

utan att i någotdera fallet tull behöfver erläggas annat än i den

mån varorna uttagas till förbrukning inom landet.

Behofvet af lättnader och friheter, sådana som de här ofvan antydda,

framträder emellertid med olika styrka allt efter varornas och

rörelsens olika beskaffenhet. För vissa grupper af varor har det ansetts

vara tillfyllest, att de kunna magasineras å transitupplag eller

uppläggas å nederlag. För vissa affärsgrenar åter motsvara icke dylika

åtgärder de berättigade klufven på lättnader, utan varda dessa kraf

tillgodosedda först därigenom, att inom landet men utanför tullområdets

gränser ett område anordnas, inom hvilket trafikanterna äga sådan

frihet i afseende å godsets behandling, som frihamnar och frilager

innebära.

Granskar man nu den svenska tullagstiftningen för att se, i hvad

män densamma redan för närvarande erbjuder medgifvanden och lättnader

i de här ofvan omförmälda afseenden, finner man, att de utvägar,

som härvidlag äro att taga i betraktande, äro nederlag, transitupplag,

provianteringsfrilager och tullrestitution. Utan att närmare redogöra

för dessa särskilda åt trafiken inrymda medgifvanden, hvilket synes

vara så mycket mindre erforderligt, som en fullständig redogörelse för

desamma återfinnes i ofvan åberopade statsrådsprotokoll, torde man

äfven under fullt beaktande af deras betydelse uti här ifrågavarande

afseende nödgas erkänna, att desamma icke bereda vårt näringslif så

stora fördelar, som utlandets näringsidkare ganska allmänt åtnjuta

genom de i deras hemland anordnade tullinstitutioner. Också hafva

från åtskilliga håll bland målsmännen för affärslifvet i vårt land uttalats

önskningar, att åt handeln och industrien måtte beredas de

förmåner, som äro förenade med rätten att begagna sig af frihamn och

frilager; och det är lätt insedt, att därvid exemplen från icke blott

några af de stora industriidkande staterna utan äfven de skandinaviska

grannländerna, där motsvarande inrättningar kommit till stånd, spelat

en ganska afgörande roll.

Låt vara att förhållandena, sådana de gestalta sig hos oss

och i dessa länder, icke låta sig fullt jämföra, torde likväl af de

ifrågavarande institutionerna äfven i vårt land vara att förvänta

afsevärda fördelar för sjöfart och industri ej mindre än för handeln.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35-

41

Men då vissa industrigrenar i detta hänseende kunna hafva icke allenast

mindre att vinna utan möjligen äfven under vissa omständigheter skulle

kunna utsättas för menliga verkningar af de ifrågasatta nya inrättningarna,

få därför vid frågans bedömande icke heller dessa omständigheter

förbises. I sådant afseende är att märka, att den inhemska

industrien, särskildt vissa slag af densamma, måste anses vara så känslig

för den utländska konkurrensens underlättande, att man före vidtagandet

af de nu föreslagna åtgärderna skäligen bör tillse, att proportionen

mellan tullen å den färdiga produkten å ena sidan samt tullsatserna

för halffabrikat och beredningsämnen å andra sidan är med hänsyn till

de ifrågasatta förändrade förhållandena rätt afvägd.

Att med bestämmelserna i vår nuvarande tulltaxa, hvilken upprättades

i slutet af 1880- och början af 1890-talet på grundvalen af

då rådande förhållanden inom vår industri, tullsatserna särskildt icke

äro afpassade för den omständighet, att den utländska konkurrensen

så att säga flyttas in på lifvet, lärer få anses vara uppenbart. Det

torde sålunda få medges, att en närmare utredning af denna fråga

måste anses vara af behofvet påkallad, innan medgifvande lämnas att

här i landet upprätta frilager. Och det må vidare i detta sammanhang

erinras, att vår tulltaxa, hvilken för öfrigt äfven i åtskilliga andra

afseenden erkänts lida af väsentliga brister, ur såväl dessa som äfven

andra synpunkter ansetts böra göras till föremål för en fullständig

revision. Det vill därför synas lämpligt, att i afvaktan på berörda

utredning frågan om införande här i landet af frilagersinstitutionen må

tills vidare få anstå; och har utskottet under sådana omständigheter

funnit sig böra afstyrka, det frilager för närvarande inrättas i vårt land.

Nu kunde det visserligen synas, som om samma skäl äfven talade

emot införande af frihamnsinstitutionen, då ju frihamn i sig innefattar

jämväl frilager. Men härvid är till en början att märka, att frilager

dels skulle kunna upprättas på ett betydande antal platser inom landet

dels ock kunde komma till användning inom jämförelsevis kort tid.

Ett alldeles motsatt förhållande äger rum med afseende å frihamn.

Det ligger nämligen i sakens natur, att inrättandet af frihamnar, med

hänsyn till därmed förenade synnerligen vidlyftiga anordningar, ej

blott kräfver en ganska väsentlig tidrymd utan äfven af naturliga

skäl måste inskränkas till ett fåtal platser inom landet.

Vidare är att beakta, hurusom frihamnsinstitutionen framför frilagret

erbjuder vissa fördelar, livilka torde vara ägnade att uppväga

de olägenheter, som eljest, enligt hvad ofvan anförts, kunde vara att

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 5 Sami. 1 Åfd. 34 Höft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

befara af de ifrågasatta institutionernas införande. Frihamnsinstitutionen

är nämligen, såsom äfven af den i utlandet vunna erfarenhet

framgår och jämväl af departementschefen med styrka framhållits, i hög

grad ägnad att befrämja sjöfartens utveckling. Genom denna institutions

införande hos oss torde man sålunda kunna hoppas, att vår sjöfart

skall erhålla ett kraftigt stöd och att genom däraf följande förbättrade

förbindelser med aflägsna platser nya afsättningstillfällen skola

beredas för vår exportindustri. Häraf skulle äfven näringslifvet i allmänhet

hämta afsevärdt gagn och, hvad särskildt handeln beträffar,

möjligheter beredas för vår handelskår att kraftigare och med större

utsikt till framgång än hittills kunna upptaga konkurrensen med

utlandet.

Under sådana förhållanden har utskottet icke tvekat att i hufvudsak

tillstyrka bifall till förslaget om inrättande af frihamnar, dock har i anslutning

till hvad ofvan anförts i afseende å frilager det synts nödigt att

särskildt föreskrifva, att tillstånd till frihamns öppnande för användning

icke må meddelas att gälla tidigare än efter utgången af år 1910 eller

den tidpunkt, då arbetet med tulltaxans revision måste vara slutfördt.

Om utskottet sålunda ansett sig böra i princip tillstyrka det

kungl. förslaget i denna del, har utskottet däremot, på sätt af specialmotiveringen

framgår, funnit skäl till vissa erinringar vid förslagets

detaljer. Utskottet vill emellertid redan i detta sammanhang med afseende

å det föreslagna stadgandet om bruttoförtullning underkastade

varors behandling vid införsel från frihamn framhålla, hvad jämväl af

ämbetsverken i deras senaste utlåtande påpekats, eller att den nu föreslagna

lösningen af denna fråga synes vara ägnad att medföra vissa betänkligheter

särskildt på grund af den därmed förenade utsikten till tvister mellan

tullmyndigheterna och varuägare om hvad som borde förstås med

handelsmässigt emballage. Detta måste nämligen enligt sakens natur

antagas vara af olika beskaffenhet alltefter den väglängd, varan fraktats,

då den införts. Härvid bör ock erinras, att, då man väl måste förutsätta,

att de i frihamn införda varorna ganska allmänt därstädes upppackas

och sorteras äfvensom i vissa fall bearbetas, man ock har att

räkna därmed, att det emballage, hvari varorna blifvit till frihamnen

införda, icke är detsamma, som sedermera användes vid deras införsel

från frihamn.

Hvad beträffar det förut framställda förslaget att genom tilläggstullar

lösa denna fråga, har Kungl. Maj:t ansett gällande handelstraktat

med Tyska riket lägga hinder i vägen för en dylik lösning. Detta

hinder lärer emellertid icke kvarstå vid den tidpunkt, då enligt ut
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 43

skottets förslag’ frihamn skulle få öppnas för användning. Å andra

sidan har dock icke ens ifrågasatts att tillämpa dylika tullar annat än

för ett mindre antal artiklar. Att märka är dessutom, att tilläggstullar

svårligen kunna tillämpas med afseende å gods, som uttages för att

uppläggas på nederlag; och har det under sådana förhållanden synts

lämpligt, att det nu föreslagna stadgandet bibehålies men suppleras

med bestämmelser om tilläggstullar, hvarom förslag alltså förutsättes

komma att utarbetas. De ifrågavarande bestämmelserna, som innehållas

i § 20 mom. 3 af det kungl. förslaget, hafva följaktligen blifvit i nu

angifven riktning omarbetade.

Bevillningsutskottet öfvergår nu till en granskning af de särskilda SpedaimoUparagrafer

i förslaget till förordning om frihamn, i hvilka utskottet vering''

funnit sig böra föreslå ändringar eller hvilka gifvit anledning till uttalanden

från utskottets sida.

I denna paragraf föreskrifves, bland annat, att frihamn skall § 1- utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt område, omfattande dels

hamn med anstalter för fartygs lossning och lastning, dels ett därintill

beläget, genom hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde

med byggnader och upplagsplatser.

Ehuru utskottet funnit sig icke böra föreslå någon ändring i

detta stadgande, har utskottet likväl ansett sig böra särskildt framhålla,

att äfven med den nu föreslagna lydelsen karaktären af frihamn

i detta ords egentliga bemärkelse och i den betydelse, hvari det användes

i utlandet, bör fullt tydligt framträda, och torde annan tolkning få

anses utesluten, än att frihamn bör så anordnas, att icke, därest på

grund af särskilda förhållanden uppdelning af frihamnsområdet af

Kungl. Maj:t anses böra medgifvas, den ena delen utgör företrädesvis

frilager och den andra frihamn.

I första momentet af denna paragraf föreslås, att tillträde till § 2.

frihamnens särskilda delar icke under någon förevändning må förvägras

vederbörande tulltjänsteman. Då med uttrycket tulltjänsteman i detta

sammanhang icke torde afses annat förhållande, än att stadgandet ifråga

äger tillämpning äfven å tullbetjänt, har utskottet, med hänsyn därtill

att i tullförfattningarna i allmänhet förstnämnda uttryck äger en inskränktare

betydelse, ansett det förtydligande böra göras, att orden

»vederbörande tulltjänsteman» ändras till »tullverkets vederbörande

personal».

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Vid tillämpning af bestämmelserna i denna paragraf synes tillfälle

vara beredt för Kungl. Maj:t att i sammanhang med beviljande af

tillstånd att inrätta frihamn meddela särskilda bestämmelser i ämnen,

rörande hvilka närmare föreskrifter icke blifvit i författningsförslaget

införda. Exempelvis må i sådant afseende erinras, att hvad i § 4

stadgas i fråga om inrättande af frihamn lärer i tillämpliga delar böra

kunna göras gällande äfven i fråga om sådana ändringar, som beröra

förhållanden, hvilka äro utmärkta genom fastställda kartor och ritningar

med tillhörande beskrifningar. Så ock i fråga om föreskrifter angående

underhåll af stängsel och erforderliga tullokaler m. m. dylikt. Särskilda

föreskrifter i dessa ämnen skulle sålunda kunna i själfva förordningen

undvaras.

I denna paragraf föreslås förbud mot att inom frihamnen idka

boktryckerirörelse eller verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra

fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.

Med vår industris raska utveckling och då erforderliga jämkningar

i tulltaxan stundom måhända icke kunna med nödig skyndsamhet vidtagas,

torde emellertid den möjligheten ingalunda vara utesluten, att

äfven andra industrier understundom kunna befinna sig i det läge, att

tullen å den färdiga varan icke är rätt väl afpassad efter tullen å

erforderliga råvaror och beredningsämnen, i följd hvaraf sådana varors

framställande inom frihamnen skulle kunna medföra en för andra tillverkare

ojämn och i viss mening illojal konkurrens vid varans afsättning

å den inhemska marknaden.

Nu är det visserligen sant, att för rättigheten att inom frihamn

idka industriell verksamhet erfordras tillstånd af Kungl. Maj:t och att

det under sådana omständigheter kan förväntas, att frågan om meddelande

af tillstånd till dylik verksamhet kommer att föregås af en så

allsidig pröfning i hvarje särskild! fall, att icke trots ett sådant förhållande

det begärda tillståndet skulle komma att meddelas. Men det

oaktadt synes, med tillämpning af den princip, som redan funnit uttryck

i det nu föreslagna förbudet, det böra uttryckligen fastslås,, att

hvarje verksamhet, som i följd af gynnsammare produktionsvillkor är

ägnad att å den inhemska marknaden afsevärdt skada inom riket

annorstädes än i frihamn drifven enahanda verksamhet, icke må medgifvas.

Ett stadgande i sådant syfte har införts i denna paragraf.

Hvad beträffar mom. 2 och 3 i § 20 af Kungl. Maj:ts förslag,

torde dessa böra gälla icke blott vid landväga införsel, såsom

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 45

sammanhanget här synes utvisa, utan äfven vid införsel sjövägen. Eljest

skulle nämligen de ifrågavarande bestämmelserna med lätthet kunna

kringgås redan medelst införsel till tullhamnen i samma stad. De hafva

därför jämte mom. 4 i förslaget, med införande tillika af den redan

förut omförmälda bestämmelsen rörande särskild förhöjd tullafgift, sammanförts

i en särskild §, nämligen § 19, hvaremot § 20 mom. 1, som

innehåller allmänna föreskrifter rörande land väga trafik ansetts böra

upptagas tillsammans med den bestämmelse rörande sjöväga transport,

hvilken innehålles i § 18 af Kungl. Maj:ts förslag. Med anledning

häraf har § 19 i sistnämnda förslag nedflyttats och erhållit n:o 20.

I detta moment stadgas, att införsel från frihamn af gods i sådana

kvantiteter och under sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen

i § 14 uppenbarligen komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas

och i § 14 föreskrifves, att med visst i §:en närmare angifvet undantag

må inom frihamn ej idkas detaljförsäljning af därstädes befintliga

varor.

I afseende å innehållet i detta moment föreslår herr S. Nordström

i sin förevarande motion n:o 269,

»att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i det framlagda förslaget

till förordning om frihamn, att från frihamn införsel icke må

äga rum af gods i mindre kvantiteter än beträffande spannmål, omalen

eller malen, alla slag, 50,000 kilogram, beträffande s. k. kolonialvaror

50 kilogram och rörande andra varor 500 kilogram, allt af hvarje

varuslag.»

Efter en redogörelse för ifrågavarande bestämmelse yttrar motionären

i sin motivering följande:

»Dessa stadganden afse tydligen att hindra, att till förfång för

den inhemska marknaden handel i mindre omfattning, s. k. detaljhandel,

får äga rum från inom frihamnen upplagda varulagret. Ett

förhindrande af en dylik handel är uppenbarligen af nöden, men det

synes tvifvelaktigt, om därvidlag de af Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna

äro till fyllest. Det finnes nämligen hvarken i gällande

lagar och författningar intagen eller eljest fastställd någon fullt tillförlitlig

definition på hvad som skall med detaljhandel afses. Omfattningen

af detta begrepp är också mycket sväfvande. Det synes därför

icke lämpligt att stadga förbud helt allmänt mot detaljhandel, utan

torde det vara viktigare att intaga bestämmelser om de minimikvantiteter,

som få från frihamn införas.

f 20 mom. 4.

=§ 19 mom.

3 i utskottets

förslag).

Motion II:

269.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Med hänsyn till det inhemska näringslifvets kraf bör emellertid

ej samma kvantitet fastställas för alla slags varor. Beträffande spannmål

torde, då de af 1894 års kommitté åberopade skäl att förbjuda

uppläggning på frilager af nämnda vara synas äga full tillämplighet

åtminstone i fråga om införsel af mindre partier, minimikvantiteten

böra sättas till ett rätt högt belopp eller minst 50,000 kilogram.

Vidkommande åter s. k. kolonialvaror kan utan olägenhet tillåtas införsel

i mycket små partier, såsom 50 kilogram per gång. Rörande

slutligen alla öfriga varor torde beloppet icke böra sättas lägre än till

500 kilogram, särskildt med hänsyn därtill, att vid bestämmande af

nu gällande tullsatser de förändrade förhållanden i fråga om tullskyddets

effektivitet, som införande af frihamnsinstitutionen medför,

icke tagits med i beräkningen.»

Såsom motionären erinrar, är afsikten med de af Kungl. Maj:t föreslagna

bestämmelserna att förekomma så kallad detaljhandel eller handel i

mindre omfattning med varor, upplagda inom frihamn. Att dylika bestämmelser

införas i författningen synes ock vara af behofvet påkalladt,

men det kan med allt skäl ifrågasättas, huruvida hvad Kungl. Maj:t

i sådant afseende föreslagit är tillfyllest. Ty hvarken i denna författning

eller i gällande lagstiftning finnes någon allmän föreskrift hvad

som bör förstås med detaljhandel. Och de föreslagna bestämmelserna

synas utskottet så mycket mer betänkliga, som tillämpningen af desamma

ju skulle komma att öfverlämnas åt vederbörande tulltjänsteman, hvilken

alltså hade att för hvarje särskildt fall afgöra hvad som vore det

ena eller det andra.

Till undanröjande af de antydda olägenheterna har motionären

föreslagit fastställandet af vissa minimikvantiteter och inom utskottet

har framkastats tanken på att hvad beträffar andra varor än spannmål

uti förevarande afseende fastslå ett visst tullbelopp.

Vare sig nu den ena eller den andra af dessa utvägar skulle

komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans

nuvarande läge hvarje fastställande af visst kvantum eller visst tullbelopp

skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Häraf torde

framgå, att frågan om hvilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör

föregås af en närmare utredning af hithörande förhållanden, med iakttagande

därvid bland annat att särskilda bestämmelser erfordras rörande

spannmål; och då ifrågavarande spörsmål synes vara af stor betydelse,

lärer med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

47

i ämnet komma att till Riksdagen afgifvas. Utskottet har alltså

tunmt sig hora föreslå aflåtandet af en skrifvelse i ämnet till Kungl Maj-t

. ifrågavarande paragrafen innehåller straffbestämmelser i vissa

lali for innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frifcamn.

Utskottet har ansett sig böra föreslå ett tillägg, åsyftande att

enahanda straffpåföljd skall drabba jämväl den, som gjort sig skyldig

till oloflig varuinförsel enligt hvad i tullstadgan sägs.

Öfriga af utskottet föreslagna ändringar i de särskilda SS äro af

rent redaktionell natur och torde därför icke tarfva någon motivering.

i 22.

■ fra utskottet ansett sig böra afstyrka, att frilager för närvarande

mrattas här i landet, har utskottet saknat anledning att ingå i någon

granskning af det därom framlagda förslaget.

Utskottet har slutligen att yttra sig om ofvanberörda af herr Motion i.

Hammarström väckta motion, däri föreslås, att Riksdagen måtte:

»a) vid antagande af bestämmelser angående inrättande af frihamnar

besluta, att för gods, som efter förtullning införes från frihamn

i stad hvilken eljest är till tolagsersättning berättigad, sådan ersättning

tills vidare icke må åtnjutas; samt

b) vid antagande af bestämmelser angående inrättande af frilager

besluta, att för gods, som efter förtullning införes från frilager i stad

hvilken eljest är till tolagsersättning berättigad, sådan ersättning tills

vidare icke må åtnjutas.» .

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»I skrifvelse till Konungen den 27 april 1906 (n:o 87) har Riks
dagen

i anslutning till hvad Riksdagens år 1905 församlade revisorer

anmarkt erinrat om den afsevärda stegring, som tolagsersättningen

etter det densamma år 1857 bestämdes, haft att uppvisa på grund af

torandrad tullagstiftning, och har Riksdagen med hänsyn till detta förlänande

anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i

nvilka afseenden reglering af den till vissa stapelstäder utgående tolagsersattmng

borde äga rum, samt därefter till Riksdagen inkomma med

det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

66

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Riksdagens omförmälda begäran synes böra föranleda, att i afvaktan

på den sålunda motsedda regleringen ändringar i. tullagstiftningen,

ägnade att i mera afsevärd mån öka tolagsersättnmgen för enskilda

städer, icke vidtagas utan att, där så ske kan, förknippas med bestämmelser,

bvilka, utan att göra intrång i den städerna enligt 1857 års

Rikdags beslut tillkommande rätt till dylik ersättning, kunna underlätta

en sådan reglering. Men om så är förhållandet, torde det icke höra

förbises, att de nya institutioner, som enligt Kungl. Maj:ts till Riksdagen

aflåtna proposition n:o 109 med förslag till förordningar om frihamn

och om frilager afses till införande här i landet,, lära hvar lör

sig kunna antagas komma att medföra en ansenlig ökning af tulluppbörden

i några af de till tolagsersättning berättigade städerna, för så

vidt nämligen de förväntningar, ^som ställas på sådana anläggningar

här i landet, visa sig grundade. Å andra sidan lärer väl utan hinder

af stapelstädernas rätt till tolagsersättning vid varuinförsel i allmänhet

_ hvilken rätt enligt kungl. brefvet den 15 januari 1858 afser endast

den genom direkt förtullning eller genom förtullning från nederlag eller

transitupplag inflytande tulluppbörd — inrättandet och begagnandet af

nya tullinstitutioner kunna och böra göras beroende af de inskränkande

villkor jämväl i afseende å tolagsersättnmgen, som kunna finnas

påkallade.»

Frågan om reglering af den till rikets stapelstäder utgående

tolagsersättnmgen har, såsom i motionen erinras ånyo framkommit

genom den skrifvelse i ämnet, som aflats af. for lidet ars Bil daö.

I denna skrifvelse, hvilken grundade sig pa en af Riksdagens ar

1905 församlade revisorer gjord framställning, har Riksdagen anfört,

bland annat, att Riksdagen funne det af revisorerna omförmäla förhållande

utgöra grundad anledning att till utredning företaga fragan,

i hvilka afseenden med hänsyn till alla pa saken .inv®rka*^e ° ''

ständigheter dylik reglering borde verkställas, i följd hval af Riksdagen0

anhöll, att Kungl- Maj:t täcktes låta verkställa utredningyx

hvilka afseenden reglering af den till vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen

borde äga rum, samt därefter till Riksdagen inkomma med

det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Enligt hvad af justitieombudsmannens till innevarande Riksdag

afgifna ämbetsberättelse framgår, har vid föredragning den 27 juli

af Riksdagens berörda skrifvelse Kungl. Maj:t anbefallt kommersko - gium att, efter vederbörandes hörande, till Kungl. Maj:t inkomma med

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35

49

yttrande och förslag i anledning af den i skrifvelsen gjorda framställning

om verkställande af utredning, i hvilka afseenden dylik reglering

borde äga rum.

Då vid den utredning, som sålunda för närvarande verkställes,

Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att taga under öfvervägande de

särskilda synpunkter, som med afseende å de städer, där frihamnar eventuellt

varda inrättade, kunna vara att beakta, har utskottet ansett

herr Hammarströms motion, såvidt den afser frågan om frihamn, icke

böra föranleda någon åtgärd.

Beträffande motionen i öfrigt, eller såvidt den afser frågan om

frilager, torde, då utskottet ansett sig böra afstyrka, att dylika institutioner

för närvarande inrättas här i landet, motionen i denna del

härigenom få anses besvarad.

Bevillningsutskottet hemställer alltså,

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.

Maj:ts förevarande förslag till förordning om frihamn

icke kunnat oförändradt bifallas samt med utslag å

herr Hammarströms motion, I: 66, i hvad den afser

frågan om frihamn, måtte antaga samma förslag med

de ändringar och tillägg, utskottets härvid fogade

författn ingsförslag utvis a r;

2:o) att Kungl. Maj:ts förevarande förslag till

förordning om frilager icke måtte för närvarande af

Riksdagen bifallas;

3:o) att Riksdagen, i anledning af herr Nordströms

ifrågavarande motion, II: 269, måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

rörande den minsta kvantitet dels af spannmål, dels

ock af andra varor, som får på en gång från frihamn

införas;

4:o) att den af herr Lithander väckta motionen,

I: 58, måtte anses besvarad genom hvad utskottet här

ofvan hemställt; samt

5:o) att herr Hammarströms nämnda motion, i

hvad den afser frågan om frilager, måtte anses be.

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 5 Sami 1 Åfd. 34 Käft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

svarad genom hvad utskottet här ofvan under punkten

2:o) hemställt.

Stockholm den 7 maj 1907.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAYALLI.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bevillning su1 skottets Betänkande N:o 35.

(Kungi, Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

51

Förslag

till

Förordning om frihamn.

§ i.

I stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende

finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af

sådan stapelstad må, efter särskildt tillstånd af Konungen, inrättas

sådan under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt

bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet afsedd anstalt,

benämnd frihamn, hvarom i denna förordning stadgas.

Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt

område, omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och

lastning, dels ett därintill beläget, genom hägnad från vidliggande

mark afspärradt landområde med byggnader och upplagsplatser, skall

i fråga om tull- och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses

såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn icke

vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordras

för utöfvande af kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn

meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn

från inrikes ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution

af tull- och tillverkningsafgifter samt sockerskatt äfvensom i öfrigt i

tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således vid återinförsel

behandlas lika med annat gods, som från frihamn införes.

§ 2. § 2.

1. Frihamn, till hvars särskilda 1. Frihamn, till hvars särskild^

delar tillträde icke under någon delar tillträde icke under någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

(Kungl. Majds förslag:)

förevändning må förvägras vederbörande

tulltjänsteman, skall vara försedd

med lämpliga vakt- ock expeditionsrum

för tullbevakning ock tullbekandling

samt i öfrigt så anordnad,

att erforderlig kontroll från

tullverkets sida kan där utöfvas.

(Utskottets förslag:)

förevändning må förvägras tullverkets

vederbörande personal, skall

vara försedd med lämpliga vaktock

expeditionsrum för tullbevakning

ock tullbekandling samt i öfrigt

så anordnad, att erforderlig kontroll

från tullverkets sida kan där utöfvas.

2. Vid frikamn skall kvarje utgång åt landsidan särskildt bevakas,

ock skall invid kvarje utgång finnas vaktrum; dock att, där

från frikamn finnas utgångar, kvilka icke begagnas för trafik utan

allenast äro afsedda att komma till användning i händelse af eldfara

eller annat olycksfall, Konungen äger medgifva befrielse från skyldigheten

att särskildt bevaka sådan utgång ock att vid densamma inrätta

vaktrum. Jämväl åt sjösidan skall anordnas särskild bevakning.

Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill

förefinnas, låta å en kvar, som lämnar frihamnen, verkställa kroppsvisitation

i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara

underkastad påföljd, i händelse underslef finnes icke kafva ägt rum.

§ 3.

Tillstånd att inrätta frikamn, hvilket jämväl innefattar rätt att

drifva anstalten, kan beviljas:

stadskommun; ock

för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delägare äro

svenska undersåtar och hvars styrelse består af kär i riket bosatta

svenska undersåtar.

§ 4.

Ansökning om tillstånd att inrätta frikamn skall ingifvas till

Konungen ock vara åtföljd af:

a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att

förfoga öfver det område med byggnader ock upplagsplatser, som för

frihamnen afses;

b) af beskrifning åtföljd karta öfver förenämnda område; skolande

för det till frihamnen körande vattenområdet å kartan särskildt

angifvas dess djup vid lägsta vattenstånd eller, därest området är afsedt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

(-Kungi. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

att uppgräfvas eller uppmuddras, det djup, till hvilket dylik uppgräfning

eller uppmuddring skall ske;

c) fullständig beskrifning öfver c) fullständig beskrifning öfver

tillämnade anordningar för friham- tillämnade anordningar för frihamnens

afspärrning mot tullområdet nens afspärrning mot tullområdet

och för dess bevakning mot sjösidan och för dess bevakning åt sjösidan

äfvensom öfver de för tullbevak- äfvensom öfver de för tullbevakning

och tullbehandling afsedda ning och tullbehandling afsedda

lokaler; lokaler;

d) plan och beskrifning öfver hamnbyggnaderna inom frihamnsområde

t;

e) beskrifning öfver inrättningar för sjöfartens bekvämlighet

samt anstalter för lossning och lastning af varor inom frihamnen;

f) uppgift, huruvida afsedt är, att industriell verksamhet skall

inom frihamnen drifvas;

g) uppgift å de för anläggningen beräknade kostnader;

h) förslag till hamntaxa för frihamnen; äfvensom, där ansökningen

göres för aktiebolag,

i) bevis, att den sökande är, efter ty i § 3 stadgas, behörig att

inrätta frihamn.

§ 5.

Vid meddelande af tillstånd att inrätta frihamn äger Konungen,

i den mån sådant med denna förordning och gällande föreskrifter

i öfrigt är förenligt, bestämma de särskilda villkor och förbehåll, som

för tillståndets åtnjutande kunna finnas erforderliga.

§ 6.

Tillstånd att inrätta frihamn äfvensom rätten att drifva redan

inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan

medgifvande af Konungen.

Varder innehafvare af frihamn försatt i konkurs, må rörelsen

fortfarande drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst ett

år från det laga beslut meddelats om innehafvarens försättande i konkurs.

§ 7.

Sedan frihamnsanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning,

som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, därå

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

(Kungl. Maj ds förslag:) {Utskottets förslag)

verkställas besiktning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit utförd

i enlighet med därför fastställd plan; och åligge det anstaltens

innehafvare att jämte bevis om besiktningen till generaltullstyrelsen ingifva

bestyrkta kopior af fastställda kartor och ritningar öfver anläggningen

äfvensom styrkt afskrift af tillhörande beskrifningar.

§ 8''

1. På förslag af generaltullstyrelsen äger Konungen att i enlighet

med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter meddela de närmare

bestämmelser i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från

frihamn, som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för

vinnande af ordning och säkerhet inom frihamnen.

2. För frihamn skall finnas särskildt reglemente, innefattande

bestämmelser angående de tider, då frihamnen skall hållas öppen och

då tullexpedition där skall äga rum; angående behörighet att förrätta

arbete inom frihamnen; samt angående persontrafiken till och från

densamma. r „

Sådant reglemente skall efter förslag af frihamnens innehafvare

fastställas af Konungen; och meddelas däri tillika de särskilda föreskrifter,

som pröfvas vara erforderliga utöfver hvad i denna förordning

eller eljest är i fråga om frihamnens drift stadgadt.

§ 9.

Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

inom frihamn eller af där befintliga anordningar skall utgå enligt

taxa, som fastställes i Stockholm af öfverståthållareämbetet och _ å

annan ort af Konungens befallningshafvande, hvarje gång för en tid

af fem år.

Ansökning om fastställelse å förslag

till taxa göres af frihamnens

innehafvare, där han äger förfoga

öfver den byggnad, magasinsrum,

upplagsplats eller anordning, för

hvilken taxan är afsedd, men i motsatt

fall af den, som i egenskap

af innehafvare skall uppbära de avgifter,

hvilka genom taxan bestäm
-

Ansökning om fastställelse å

förslag till taxa göres af frihamnens

innehafvare, där han äger förfoga

öfver byggnad, magasinsrum upplagsplats

eller anordning, för hvilken

taxan är afsedd, men i motsatt fall

af den, som i egenskap af innehafvare

skall uppbära de afgifter,

hvilka genom taxan bestämmas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

55

(Kungl. Maj ds förslag:)

mas. Ansökningen skall vara åtföljd

af uppgift såväl å anläggnings- ock

driftkostnader för byggnad, magasinsrum,

upplagsplats eller anordning,

för hvilken taxan är afsedd,

som ock å beräknade kostnader för

uppbörden af de genom taxan bestämda

afoifter.

{Utskottets förslag.)

Ansökningen skall vara åtföljd af

uppgift såväl å anläggnings- ock

driftkostnader för byggnad, magasinsrum,

upplagsplats eller anordning,

för hvilken taxan är afsedd,

som ock å beräknade kostnader

för uppbörden af de genom taxan

bestämda afgifter.

Förnyelse af taxan skall sökas af den, som, enligt hvad ofvan

sagts, äger begära fastställelse å taxan; och skall vid ansökningen

fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag för senast förflutna

fyra år.

§ 10.

För frihamn skall finnas en, på förslag af frihamnens innehafvare,

af generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka

iakttagandet af de för frihamnen gällande föreskrifter och är behörig

att tala och svara i alla angelägenheter, som röra frihamnen.

§ Il
-

Tillstånd till frihamns öppnande för användning meddelas af generaltullstyrelsen,

som därom utfärdar allmän kungörelse.

§ 12.

Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller

användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid frihamnen anställda

tullbevaknings- och arbetspersonalen må i särskild byggnad anordnas.

§ 13.

För rättighet att inom frihamn

idka industriell verksamhet fordras

särskilt tillstånd af Konungen;

skolande i ansökning om tillstånd

till utöfvande af sådan verksamhet

uppgift lämnas om arten af den

§ 13-

För rättighet att inom frihamn

idka industriell verksamhet fordras

särskildt tillstånd af Konungen;

skolande i ansökning om tillstånd

till utöfvande af sådan verksamhet

uppgift lämnas om arten af den

s. 56 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

56

(Kancjl. Maj ds förslag.)

verksamhet, sökanden afser att inom

frihamnen idka. Dylikt tillstånd

må dock ej afse boktryckerirörelse eller

verksamhet af beskaffenhet att kunna

medföra fara eller olägenhet för anstalten

eller där intagna varor.

(Utskottets förslag:)

verksamhet, sökanden afser att inom

frihamnen idka. Dylikt tillstånd må

ej afse vare sig boktryckerirörelse

eller annan verksamhet, som i följd

af gynnsammare produktionsvillkor är

ägnad att å den inhemska marknaden

afsevärdt skada inom riket annorstädes

än i frihamn drifven enahanda

verksamhet, ej heller verksamhet af

beskaffenhet att kunna medföra fara

eller olägenhet för anstalten eller där

intagna varor.

§ 14.

Inom frihamn må ej idkas detaljförsäljning af därstädes befintliga

varor; dock må efter särskildt tillstånd af Konungen försäljning af

proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter äga rum under de

villkor, som af Konungen föreskrifvas.

§ 15.

Inom frihamn må till förtäring eller eljest till personligt bruk

icke användas utländska varor af tullpliktigt slag, med mindre de

förut blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana

svenska varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter

blifvit vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt; besättning å fartyg

i frihamn dock obetaget att ombord förbruka äfven oförtullade proviantartiklar,

som, enligt hvad i § 14 sägs, inköpts inom frihamnen,

eller som i fartyget dit medförts.

§ 16.

1. I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtulladt och

tullfritt gods, med undantag af:

a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter,

så framt varan ej skall inom frihamnen användas vid beredning af andra

tillverkningar;

b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af

smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

(Kimgl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag:)

anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande

af vissa försiktighetsmått få införas; och

c) explosiva varor, eldfarliga'' oljor eller därmed jämförliga vätskor,

frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att

kunna medföra fara eller olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;

dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom

sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas,

kunna införas i frihamn för att därstädes användas för åstadkommande

af drifkraft eller för belysningsändamål.

Hvad här är sagdt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar till

införsel i frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest

meddelade bestämmelser, ingå i frihamn, under villkox* att godset där

ej lossas eller i annat fartyg omlastas; kunnande dock i särskildt fall

tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas af vederbörande tullförvaltning.

2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den

beskaffenhet, att de få i frihamn införas, äge vederbörande tulltjänsteman

att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta

bryta omslagen.

§ 17.

Tillträde till frihamn vare förbjudet för

a) däckadt fartyg, hvars dräktighet icke öfverstiger fyrtio ton,

och öppen båt, utom för dylika farkoster, som under de särskilda

villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling af gods inom frihamn

eller emellan frihamn och tullhamn i eller vid samma stapelstad eller

för bogsering af fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn; och

b) annat fartyg, än ofvan nämnts, då detsamma till någon del

innebar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och

fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller annan svensk

frihamn.

§ 18.

Varutransport emellan två frihamnar

eller emellan frihamn och

annan inrikes ort må endast verkställas

af fartyg, som är till kustfart

inom riket berättigadt.

§ 18.

1. Sjövägen må varutransport

emellan två frihamnar eller emellan

frihamn och annan inrikes ort

endast verkställas af fartyg, som

är till kustfart inom riket berättigadt.

1 Afd. 34 Höft.

Bih. till liiksd. Prat. 1907. 5 Sami,

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

58

{Kungi. Maj:ts förslag:)

§ 19.

1. Direkt utförsel landvägen

till frihamn si frilagers-, nederlagsoch

transitupplagsgods likasom ock

af annat oförtulladt gods äfvensom

af gods, för hvilket restitution af

tull- eller tillverkningsafgifter ifrågasättes,

må endast äga rum från

den stapelstad, i eller vid hvilken

frihamnen är belägen.

2. Af emballeradt, oförtulladt

gods må ej till frihamn utföras

mindre än helt kolly, sådant det

från utrikes ort eller annan svensk

frihamn inkommit eller från fri''lager,

nederlag eller transitupplag uttagits.

{Utskottets förslag:)

2.*) Landvägen kan gods från

frihamn införas:

för utförsel sjövägen från den

stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen

är belägen, till utrikes ort

eller annan svensk frihamn, äfvensom

landvägen till Norge;

för omedelbar transitförsändning

till annan stad, som åtnjuter transituoplagsrätt;
för

uppläggning å nederlag på

samma ort; samt efter förtullning

eller till fri disposition.

§ 19.**)

1. Förtullning af gods, som

införes från frihamn, skall ske efter

de taxor och författningar, som äro

gällande, då införseln äger rum.

2. Varor, beträffande h vilka i

tulltaxan stadgas, att afdrag i vikten

ej skall göras för askar, fodral,

omslag, kartor m. m. må icke från

frihamn uttagas för uppläggning å

nederlag, med mindre de äro emballerade

på sådant sätt, som eljest

vid införsel af enahanda varor är

brukligt. Ej heller må dylika varor,

med mindre emballeringen är på

nämnda sätt verkställd, från frihamn

uttagas för att efter förtullning införas

i landet, sä framt de icke äro

vid förtullning från frihamn underkastade

särskild förhöjd tullafgift.

3. Införsel från frihamn af

gods i sådana kvantiteter och under

*) (Jämför § 20 mom. 1 i Kungl. Maj:ts

förslag.)

**) (Jämför § 20 mom. 2, 3, 4 i Kungl.

Maj:ts förslag.)

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

{Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag i)

sådana omständigheter i öfrigt, att

bestämmelsen i § 14 uppenbarligen

komme att därigenom kringgås,

må icke medgifvas.

§ 20.

1. Gods kan från frihamn landvägen

införas:

för utförsel sjövägen från den

stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen

är belägen, till utrikes ort

eller annan svensk frihamn, äfvensom

landvägen till Norge;

för omedelbar transitförsändning

till annan stad, som åtnjuter transitupplagsrätt;
för

intagning å frilager eller för

uppläggning å nederlag på samma

ort; samt

efter förtullning eller till fri

disposition.

2. Förtullning af gods, som införes

från frihamn, skall ske efter

de taxor och författningar, som

äro gällande, då införseln äger rum.

3. Varor, beträffande hvilka i

tulltaxan stadgas, att afdrag i vikten

ej skall göras för askar, fodral,

omslag, kartor m. m., må icke

från frihamn uttagas för uppläggning

å nederlag eller för att efter

förtullning införas i landet, med

mindre de äro emballerade på sådant

sätt, som eljest vid införsel

af enahanda varor är brukligt.

4. Införsel från frihamn af

gods i sådana kvantiteter och under

§ 20. *)

1. Direkt utförsel landvägen

till frihamn af nederlags- och transitupplagsgods

likasom ock af annat

oförtulladt gods äfvensom af gods,

för hvilket restitution af tull- eller

tillverkningsafgifter ifrågasättes,

må endast äga rum från den stapelstad,

i eller vid hvilken frihamnen

är belägen.

2. Af emballeradt oförtulladt

gods må ej till frihamn utföras

mindre än helt kolly, sådant det

från utrikes ort eller annan svensk

frihamn inkommit eller från nederlag

eller transitupplag uttagits.

*) (Jämför § 19 i Kungl. Maj:ts förslag.

)

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. ]

{Kung}. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

sådana omständigheter i öfrigt, att

bestämmelsen i § 14 uppenbarligen

komme att därigenom kringgås,

må icke medgifvas.

§ 21.

Den, som inom frihamn idkar sådan försäljning, som i § 14 är

förbjuden, eller i frihamn inför eller omlastar gods emot stadgandena

i § 16 mom. 1, straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller

särskild författning med högre straff belagd, med böter från och med

ett hundra till och med ett tusen kronor; och skall det gods, hvarmed

sådan oloflig befattning tagits, vara förverkadt.

§ 22.

Innehafvare af byggnad, magasinsrum

eller upplagsplats inom frihamn,

som blifvit förvunnen till

förbrytelse, hvarom i § 21 sägs,

liafve för alltid förverkat rätt att

inom frihamn eller frilager innehafva

eller begagna byggnad, magasinsrum

eller upplagsplats och vare

skyldig att genast utrymma sitt

lager.

§ 22.

Innehafvare af byggnad, rnagasinsrum

eller upplagsplats inom frihamn,

som blifvit förvunnen till

förbrytelse, hvarom i § 21 sägs,

hafve för alltid förverkat rätt att

inom frihamn innehafva eller begagna

byggnad, magasinsrum eller

upplagsplats och vare skyldig att

genast utrymma sitt lager.

Lag samma vare ock om den, som

blifvit förvunnen till oloflig varuinförsel,

enligt hvad i tullstadgan sägs.

§ 23.

Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskild! sägs,

mot hvad enligt denna förordning är angående frihamn stadgadt,

straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning

med högre straff belagd, med böter från och med tjugufem till

och med fem hundra kronor.

Sker det af innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

inom frihamn eller af föreståndare för frihamn, vare minsta bot

ett hundra kronor.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

61

(Kung!. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

§ 24.

Beträdes föreståndare för frihamn med förbrytelse, hvarom förmärs

i § 21 eller § 23, eller underlåter han den tillsyn, honom enligt

MO åliggei, värde han från befattningen skild; och må han ej vidare

såsom föreståndare godkännas.

Af böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfälle hälften

kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På enahanda

sätt fördelas ock försäljningsbelopp för gods, förverkadt enligt

§ 21.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt

allmän strafflag.

Mål rörande öfverträdelser af denna förordning upptagas och

afdömas af den domstol, på hvars handläggning mål angående inom

orten begångna öfverträdelser af tullförfattningarna ankomma.

25.

§ 26.

Denna föroi-dning träder i kraft

den 1 januari 1908.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1908; dock att tillstånd

till frihamns öppnande för användning

icke må meddelas att gälla

tidigare än efter utgången af år 1910.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Reservationer:

vid punkten l:o):

af herrar Hammarström, Weinberg, Sandvall, Håkanson, Hylande r,

Carlberg, O. A Ericsson i Ofvanmyra och X P. Gustafsson i Sjögesta,

hvilka anfört följande:

»I den inom Företa Kammaren väckta motionen n:o 66 föreslås,

såvidt därom nu är fråga, att Riksdagen måtte vid antagande af bestämmelser

angående inrättande af frihamnar besluta, att för gods, som

efter förtullning införes från frihamn i stad, hvilken eljest är till tolagsersättning

berättigad, sådan ersättning tills vidare icke må åtnjutas.

Utskottets flertal synes vilja göra gällande, att ett sådant Riksdagens

beslut icke skulle vara af något behof påkalladt. Lämpligheten

och behöfligheten af en provisorisk anordning i den riktning, motionären

ifrågasatt, synes oss emellertid icke skäligen kunna betviflas. ^ Visserligen

har, på sätt såväl utskottet som motionären erinrar, 1906 års Riksdag

hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning i hvilka alseenden reglering

af den till vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen borde äga

rum samt om framläggande lör Riksdagen åt det förslag, hvartill utredningen

kunde gifva anledning; men tolagsregleringsfrågans föregående

öden göra, att man svårligen kan bortse från alstandet mellan

åstadkommandet af en utredning i frågan samt genomförandet af den

med Riksdagens skrifvelse åsyftade regleringen, hvilken senare i samma

mån den skulle lända staten till fördel väl komme att medföra minskning

i vissa städers inkomster af ifrågavarande inkomstkälla.

° Om man därför redan under nuvarande förhållanden måste räkna med

förutsättningen, att det motstånd mot hvarje rubbning i 1857 års tolagsreglerings

grunder, som hittills mött från städernas sida, kommer att

fortfara, kan det å andra sidan icke gärna antagas, att, i händelse eu

eller flera frihamnar inrättas utan att, i den mån sådant kan ske, särskilda

bestämmelser meddelas angående tolagsersättningen a den ökning

i tulluppbörden, som'' å sådan plats kan motses vare sig genom nyskapad

trafik eller i följd däraf, att frihamn drager till sig den utrikes

s. 63 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 63

trafiken från andra svenska hamnar, berörda motstånd därefter skulle

blifva mindre kraftigt än förut. Tvärtom torde för sådant fall ett ökadt

behof förefinnas att skapa ett intresse för de ifrågavarande städerna af tolagsfrågans

reglering. Det enastående tillfälle, som nu erbjuder sig att i

samband med lagstiftningen om frihamnar skapa ett sådant intresse för

de städer, hvilka redan för närvarande och sålunda före tillkomsten af

frihamnar uppbära den ojämförligt största delen af tolagsersättningen,

torde därför icke böja försummas; och antagas kan väl att bestämmelser

i den riktning, motionen afser, skulle visa sig verksamma i ofvan angifvet

syfte.

Då det emellertid inom utskottet gjorts gällande, att ett bifall till

motionärens förslag oförändradt skulle, ehuruväl en reglering af tolagsersättningen

borde kunna medhinnas till den tid, då frihamnar finge

här i landet öppnas, likväl kunna verka hinderligt för sådana hamnars

tillkomst, och då vi icke velat tillstyrka en åtgärd, som i sådant afseende

skulle kunna verka otillbörligt försvårande, har det synts oss,

att Riksdagen lämpligen skulle kunna, utan att syftet med motionen

förfelades, antaga densamma i något modifierad form.

I sådant hänseende hafva vi till en början ansett, att, därest den

af 1906 års Riksdag begärda regleringen icke komme till stånd före

frihamns öppnande,, vederbörande stad borde äfven för frihamnsgodset

tills vidare fa åtnjuta tolagsersättning enligt 1857 års grunder i afbidan

på berörda reglerings åvägabringande. Gifvet är emellertid, att,

såvida det ofvan angifna intresset för städerna själfva att medverka till

en sådan reglering skall kunna motses, det varder nödigt att därvid

bestämma en viss tidsgräns, utöfver hvilken nyss angifna rätt att, hvad

frihamnsgodset angår, vinna tillämpning af 1857 års grunder oförändrade

icke må sträcka sig. Vi hafva dock icke velat motsätta oss,

att denna tidrymd tilltoges så rundligt som till utgången af 1920. I

fall 1906 års riksdagsskrivelse visar sig komma att medföra en reglering

af tolagsersättningsfrågan, så torde det väl ej vara tänkbart, att

icke denna reglering kommit till stånd långt före utgången af berörda

period. Men antaget att statens och städernas stridiga intressen skulle

komma att hindra den sålunda förutsatta regleringen, så hafva vi icke

ens för sådant fall velat ställa i utsikt, att vederbörande städer skulle

efter utgången af år 1920 helt och hållet mista tolagsersättningen för

frihamnsgodset, utan hafva tänkt oss, att i ty fall möjligen en ny

provisorisk anordning kunde träffas, enligt hvilken städerna i afvaktan

på den definitiva regleringen kunde berättigas att, exempelvis efter en

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

fallande skala eller på annat lämpligt sätt, fortfarande erhålla tolagsersättning

för frihamnsgodset ehuru till reduceradt belopp.

Genom dessa modifikationer i motionärens förslag skulle, synes

det oss, tillbörlig billighetshänsyn hafva visats städerna och faran för

att de ifrågavarande bestämmelserna kunde afsevärdt försvåra tillkomsten

af frihamnar borde hafva väsentligt undanröjts, för så vidt

man nämligen icke vill räkna med möjligheten att med tolagsersättningsmedel

täcka någon mera afsevärd del af kostnaderna för frihamns

anläggning. På samma gång skulle emellertid äfven det sålunda modifierade

förslagets antagande säkerligen vara ägnadt att i väsentlig

mån medverka till tolagsersättningsfrågans lösning.

Mot det ifrågavarande förslaget hafva emellertid inom utskottet

framställts äfven ett par andra invändningar, som vi i detta sammanhang

anse oss icke böra förbigå. Sålunda har förmenats, att förslaget

icke skulle äga något omedelbart sammanhang med Kungl. Maj:ts föreliggande

förslag till förordning om frihamn, och vidare har blifvit

ifrågasatt, huruvida icke hinder för bifall till motionen skulle förefinnas

i 1857 års tolagsreglering. Dessa invändningar lära dock förtjäna

föga afseende. I så väl ena som andra hänseendet torde kunna hänvisas

till motionens erinran, att »inrättandet och begagnandet af nya

tullinstitutioner kunna och böra göras beroende åt de inskränkande

villkor jämväl i afseende å tolagsersättningen, som kunna finnas påkallade».

Sambandet mellan Kungl. Maj:ts förslag och motionen torde häraf

framgå; och hvad den mera sakliga invändningen angår, så torde väl

det citerade yttrandet vara befogad! Här åsyftas ju icke något intrång

i vederbörande städers rätt till tolagsersättning, sådan denna

år 1857 bestämdes, utan denna rätt kvarstår oberörd af det förslag,

som i motionen innehålies, för så vidt fråga är om gods, som införtullas

på hvilket annat sätt och i hvilken annan ordning som helst än

medelst begagnande af den nu föreslagna nya tullinstitutionen.

På grund af hvad sålunda anförts hafva vi påyrkat,

att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts

förevarande förslag till förordning om frihamn icke

kunnat oförändradt bifallas, samt i anledning af herr

Hammarströms motion, 1:66, i hvad den afser frågan

om frihamn, mätte

dels antaga Kungl. Maj:ts förenämnda förslag

med de ändringar och tillägg, utskottets vid betän
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 65

kandet fogade författningsförslag utvisar, samt i sammanhang

därmed för sin del besluta, att till tolagsersättning

berättigad stad, i eller vid hvilken frihamn

inrättats, skall efter utgången af år 1920, så framt

ej dessförinnan, efter utredning i enlighet med Riksdagens

skrifvelse till Konungen den 27 april 1906,

beslut i vederbörlig ordning fattats angående reglering

af stadens tolagsersättning, vara berättigad att

för gods, som från frihamnen efter förtullning införes,

åtnjuta ~ dylik ersättning allenast efter de förändrade

grunder, som varda af Konung och Riksdag fastställda;

dels ock, vid bifall till hvad sålunda hemställts,

i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att, därest för

stad, som är till tolagsersättning berättigad och i eller

vid hvilken frihamn inrättats, reglering af tolagsersättningen

icke kan komma till stånd före utgången

af år 1920, Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga

det förslag, som kan finnas påkalladt rörande

medgifvande för staden att därefter, i afvaktan på

sådan reglering, åtnjuta tolagsersättning för gods,

som från frihamnen införtullas.»

vid punkten 2:o):

af herrar F. O. Berg i Göteborg och Böing, hvilka ansett, att utskottet

bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag till förordning om

frilager.

Vidare har herr Hammarström anmält reservation mot vissa delar

af motiveringen; hvarjämte herrar Åkerberg, Sandwall, Håkanson och

Almström beträffande motiveringen yrkat, att sista stycket å sidan

40, börjande med orden »Låt vara att», äfvensom det stycke å sidan 41,

som börjar med orden »Att med bestämmelserna», måtte erhålla följande

förändrade lydelse:

»Låt vara att förhållandena, sådana de gestalta sig hos oss och i

dessa länder, icke låta sig fullt jämföra, torde likväl af de ifrågavarande

institutionerna äfven i vårt land vara att förvänta afsevärda fördelar för

sjöfart och handel. Men då vissa industrigrenar — — — — — —

— — förhållandena rätt afvägdt.

Bill. till Riksd. Prat. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 34 Höft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

I

66 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.

Att med bestämmelserna i vår nuvarande tulltaxa — — —

__________för en fullständig revision. Det vill

därför synas lämpligt att i afvaktan på berörda utredning, hvarvid äfven

bör öfvervägas, huruvida spannmål och sådana varor, som äro föremål

för tillverkning inom landet, må få från frilager införas, frågan om införande

här i landet — — — — — — — — inrättas i vårt land.»

Slutligen hafva nedannämnde herrar ledamöter och suppleanter

begärt få antecknadt, att de icke deltagit:

herrar friherre Klingspor och J. Bromée i behandlingen af detta

betänkande;

herrar Hedenlund, Almqvist och K. G. Karlsson i Göteborg i den

slutliga behandlingen af samma betänkande; samt

herrar Åkerberg och Almström i den slutliga behandlingen af herr

Hammarströms motion I: 66.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:183 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager. s. 1 i texten