Sök i Ratio Lex

iMgutskottets Utlåtande N:o 10

1907-02-11 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:10, iMgutskottets Utlåtande N:o 10

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

iMgutskottets Utlåtande N:o 10.

I.

N:o 10.

Ank. till Kikad, kansli den 25 februari 1907, kl. 2,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 11 kap,

38 § rättegångsbalken.

Lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förekaft två till

utskottet hänvisade motioner: en, n:o 23, inom Första Kammaren, väckt

af herr E. Hägglund, och en, n:o 83,- inom Andra Kammaren, väckt af

herr A. Wiklund.

Herr Hägglund anför i sin motion:

»I särskilda motioner, framburna af undertecknad i Första Kammaren

och af herr Smeds Lars Olsson i Andra Kammaren, hemställdes vid 1906

års riksdag, att Riksdagen måtte för sin del besluta sådant tillägg till

11 kap. 38 § rättegångsbalken, att åt fjärdingsmans intyg, då han erhåller

delgifningsuppdrag för det allmänna, gifves samma vitsord, som enligt

åberopade lagrum tillkommer intyg af kronofogde, stadsfogde, länsman och

notarius publicus.

Lagutskottet, till hvilket dessa motioner remitterades, tillstyrkte

enhälligt desamma i däröfver afgifvet betänkande, soin af Andra Kammaren

lika enhälligt godkändes, hvaremot Första Kammaren med 42 röster emot

31 afslog detsamma.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami, 8 Häft. (N:o 10).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 10:

Då lagutskottets ifrågavarande betänkande föredrogs i Första Kammaren,

invändes däremot kufvudsakligen, att det vore alltför riskabelt för de

enskilde och för rättssäkerheten att tillerkänna de intyg i berörda hänseende,

som utfärdas af lägre funktionärer än kronofogde, beviskraft, utan

att sådant intyg med vittnesed bestyrktes, >ty detta vore sättet att få

fram sanningen.) från de lägre tjänstemännen och betjänte — gränsen vore

vid kronofogde, så förklarade en framstående auktoritet, speciellt i juridiska

frågor, under debatten härom vid 1906 års riksdag, hvarvid från samma

håll med styrka framhölls, att om lagutskottets ifrågavarande betänkande

blefve lag, skulle den svenska rätten komma att rubbas. Dessa farhågor,

huru djupa och allvarliga de än må hafva varit, synas mig i allt fall

vara väl öfverdrifna. Jag vågar nämligen hysa den uppfattningen, att

rättskänslan och sanningskärleken hos individen icke ökas i den mån denne

befordras allt högre och högre på ämbets- eller tjänstemannabanan, utan

att dessa egenskaper i allmänhet äro lika stora, starka och tillförlitliga

hos den lägre tjänstemannen som hos den högre ämbetsmannen.

Särskildt'' ber jag att få erinra därom, att fjärdingsman utses på kommunalstämma,

och man bör väl få med visshet förutsätta, att eu kommun

därvid icke utser andra än trovärdiga personer till fjärdingsman, och deras

kompetens att sköta befattningen — jämväl i fråga om att utfärda ett

delgifningsbevis — har kronofogde skyldighet att pröfva. Skulle den

utsedde fjärdingsmannen därvid befinnas icke fylla måttet i fråga om de

kunskaper, som erfordras för en fjärdingsman, åligger det kommunen att

utse annan person, som af kronofogde pröfvas och anses kompetent att

handhafva fjärdingsmannabefattningen.

Under sådana förhållanden och då, såsom kändt, ett intyg öfver en

delgifning är i fråga om formen af synnerligt enkel beskaffenhet, förefaller

det mig, att den enskilde och den allmänna rättssäkerheten borde vara väl

betryggad, jämväl om åt fjärdingsmans ifrågavarande delgifningsintyg gifvés

det vitsord, som jag påyrkat.

Det har emot lagändringen tillika framhållits, att densamma icke

grundar sig på något egentligt behof, helst som i vanliga fall den, som

stämningen delgifves, om delgifningen själf lämnar skriftligt erkännande.

Visserligen är det sant, att ofta så sker, då stämningar och kallelser delgifväs,

i synnerhet då stämningarna afse åtal endast för ringare förseelser,

men i fråga exempelvis om stämningar i lönnkrögerimål, beträffande oloflig

jakt samt om fylleri och oljud m. m. dylikt, är regeln den, att deO, som

skall stämmas, icke med sin namnteckning erkänner, att han emottagit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

3

stämningen. Då så är, måste fjärdingsmannen, då han skall delgifvä dylika

stämningar, alltid hafva i sällskap en stämningsman, och att detta vållar

ej så ringa kostnader och besvär, ligger ju i öppen dag. Jämväl då

vittnen i ofvanbérörda tjänstemål skola instämmas, måste fjärdingsman

medtaga stämningsman, ty sådana vittnesmål plägar allmänheten i vanliga

fall söka undandraga sig, och då ar den ingalunda mera tillmötesgående

vid delgifningen, än nödefi kräfver.

■ På grund af det anförda och med hänvisning till den motivering,

som förefinnes för mina motioner i denna fråga vid 1905 och 1906 års

riksdagar, vågar jag hemställa, att i 11 kap. 38 § rättegångsbalken göiés

det tillägg, att efter orden: »vid svenskt konsulat anställd tjänsteman»

tilläggas orden: »så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgifning

efter förmans uppdrag.» :

Herr Wiklund anför i sin motion:

»Med åberopande af den motivering, som återfinnes i lagutskottets

utlåtande n:o 17 vid 1906 års riksdag, får jag härmed vördsamt hemställa,

att Eikedagen måtte antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap., 38 § rättegångsbalken, ,

Härigenom förordnas, att 11 kap. 38 § rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Intyg af två stämningsman, emot Indika ej förekommer jäf, som om

vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifning blifvit så verk-,

ställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomma intyg, som

meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius publieus eller

af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman, så och

intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgifningen efter förmans uppdrag.

Skriftligt erkännande om delgifningen vare ock, där det är genom intyg

af eu ojäfvig stämningsman bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om del*:

gifningen.» .. .. ....

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Vid behandling under närmast föregående års riksdag af de två af

herr Hägglund omnämnda motionerna yttrade utskottet:

»Rättegångsbalkens 11 kap., enligt dess lydelse i lagen den 10 juli

1899, handlar om stämning, och föreskrifves i 37 §, att underrätt skall

förordna vissa män att, då de därom anlitas, delgifva stämningar och domstolars

beslut, så ock eljest verkställa delgifning af handlingar. Därjämte

stadgas i samma %, bland annat, att fjärdingsman skall utan särskildt

förordnande vara stämningsman. 38 § i samma kapitel har för närvarande

följande lydelse:

»Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som

om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifningen blifvit så

verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkom me intyg,

som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius publicus

eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman.

Skriftligt erkännande om delgifning vare ock, där det är genom intyg

af en ojäfvig stämningsman bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

»

I förevarande motioner föreslås nu, att till denna § skulle fogas ett

tillägg af innehåll, att, då fjärdingsman för det allmännas räkning utför

delgifningsuppdrag, hans öfver förrättningen meddelade intyg tillerkännes

samma vitsord, som nu tillkommer intyg af kronofogde och öfriga i §:n uppräknade

personer, eller, med andra ord, att fjärdingsmans intyg i detta fall

skulle anses såsom fullt bevis för att delgifningen blifvit så f verkställd,

som intyget innehåller. Detta förslag synes utskottet vara förtjänt af

beaktande.

Enligt lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29 september

1899 skall till biträde för kronobetjaningen inom hvarje socken

i regel finnas en fjärdingsman, och angifves i lagen fjärdingsmansbefattningen

vara ett menighetsbestyr. Fjärdingsmannen, hvilka utses å kommunalstämma

och aflönas af kommunen, men hvilkas lämplighet för befattningen

pröfvas af kronofogden, lyda enligt instruktionen för fjärdingsmännen

den 29 september 1899 under Konungens befallningshafvande,

kronofogde och länsman och hafva till åliggande, bland annat, att, hvar

för sitt distrikt, efter förmäns uppdrag delgifva stämningar i brottmål, kalla

nämnd till urtima ting m. fl. allmänna förrättningar samt verkställa andra

det allmännas tjänst rörande kallelser och kommunikationer. Under utöfningen

af sin befattning njuter fjärdingsman det skydd och är under
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

kastad det ansvar, lag säger. Å ena sidan är fjärdingsman sålunda på

grund af sin tjänsteställning skyldig utföra vissa det allmännas tjänst

rörande delgifningsuppdrag, men å andra sidan anser lagen icke hans intyg

om dylik delgifning såsom fullt bevis, att densamma skett såsom intyget

innehåller, utan fordrar härför, i likhet med hvad som gäller om delgifning,

utförd på enskild persons uppdrag, att intyget skall vara bestyrkt af två

oj afviga stämningsmän. Detta åter kan, såsom motionärerna anmärkt, leda

därtill, att, då fjärdingsman af förman får i uppdrag att delgifva en stämning

i brottmål, ett domstolsbeslut eller dylikt, fjärdingsmannen, som

själf ej är berättigad till särskild ersättning för dylikt uppdrag, är nödsakad

att för vinnande af laga vitsord åt intyget öfver delgifningen anlita

biträde af annan stämningsmän, kvilket biträde då antingen fjärdingsmannen

eller den, på hvars order han handlar, får bekosta. I likhet

med motionärerna anser också utskottet detta innebära en obillighet.

Utskottet har sig väl ej bekant, i hvilken utsträckning olägenheter

af det öfverklagade förhållandet i praktiken gjort sig gällande, men finner

i hvarje händelse en lagändring i den af motionärerna föreslagna riktningen

vara princiellt riktig. Vid delgifningar af nu ifrågavarande slag

handlar nämligen fjärdingsmannen, såsom förut nämnts, på uppdrag af

honom öfverordnad tjänsteman och under tjänstemannaansvar, och under

sådana förhållanden synes utskottet grundad anledning förefinnas att också

tillerkänna hans intyg om delgifningen verkan af fullt bevis, att densamma

blifvit verkställd på sätt i intyget angifves. Med hänsyn till såväl ifrågavarande

förrättningars enkla beskaffenhet som ock den omständigheten, att,

såsom ofvan framhållits, fjärdingsmans lämplighet för befattningen pröfvas

af kronofogden, lärer ock kunna med fog förutsättas, att medgifvandet af

ett sådant högre vitsord i angifna fall åt fjärdingsmans intyg icke skall

föranleda missbruk vid sådana intygs utfärdande.

Den af utskottet sålunda förordade lagändringen synes utskottet lämpligast

böra genomföras så, att i 11 kap. 38 § rättegångsbalken efter orden:

»vid svenskt konsulat anställd tjänsteman» tilläggas orden: »så ock intyg

af fjärdingsman, då lian verkställt delgifningen efter förmans uppdrag».

Under åberopande af detta uttalande och då hvad häremot under

öfverläggningen inom Första Kammaren nästlidet år anfördes ej föranledt

utskottet att frångå sin ofvan uttalade uppfattning, får utskottet hemställa,

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 7 Sami. 8 Höft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o .10.

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motioner, för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 38 § rättegångsbalken

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Intyg af två stämningsmän, emot Indika ej förekommer

jäf, som om vittnen är stadgadt, galle såsom

fullt bevis att delgifning blifvit så verkställd, som intyget

innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,

som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller

notarius publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt

konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman,

då han verkställt delgifningen efter förmans uppdrag.

Skriftligt erkännande om delgifning vare ock,

där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän

bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Stockholm den 11 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta

ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Tr., 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:26 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner om ändring af 11 kap. 38 § rättegångsbalken. s. 1 i texten