Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående internering af alkoholister. Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till utskottet hänvisade motioner, väckta, den ena under n:o 15 i Första Kammaren af herr E. Lorentz Petersson och den andra under n:o 140 i Andra Kammaren af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, E. Beckman i Djursholm och C. Wallis.

1907-02-11 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:3, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående internering af alkoholister. Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till utskottet hänvisade motioner, väckta, den ena under n:o 15 i Första Kammaren af herr E. Lorentz Petersson och den andra under n:o 140 i Andra Kammaren af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, E. Beckman i Djursholm och C. Wallis.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

é

Ank. till Kiksd. kansli den 11 februari 1907, kl. 4. e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående internering af alkoholister.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till

utskottet hänvisade motioner, väckta, den ena under n:o 15 i Första Kammaren

af herr E. Lorentz Petersson och den andra under n:o 140 i Andra

Kammaren af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, E. Beckman i Djursholm

och C. Wallis. I motionerna hemställes, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida

och i hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering

af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter

samt, ifall utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning i ämnet.

Förstnämnda motion, i hvilken tjugutvå ledamöter af Första Kammaren

instämt, är af följande lydelse:

»Frågan om alkoholisters internering har i anledning af inom Andra

Kammaren väckta motioner varit föremål för behandling vid 1903, 1905

och 1906 års riksdagar, men genom Första Kammarens motstånd fallit.»

Det kanske då kunde synas både fruktlöst och otillbörligt att nu ånyo

väcka frågan till Rf. Men något har sedan förra riksdagen inträffat, som

ger det kraftigaste stöd åt den uppfattningen, att åtgärder i antydd riktning

äro af trängande behof påkallade: vid den i höstas hållna stora fattig
Bill.

till JliJcsd. Prof. 1907. 7 Sami. 3 Haft. (N:o 3.) 1

Herr

E. Lorentz

Peterssons

fl. motion.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

vårdskongressen i Stockholm har bland åtgärder, som framför andra ansetts

böra vidtaga» för förbättring af våra nödställda medmänniskors sorgliga

lott, äfven beslutats påyrka tvångsinternering af alkoholister. Den

samlade erfarenhet, som representeras af nämnda kongress, torde svårligen

kunna jäfvas. Och det torde öfver hufvud kunna påstås, att den erfarenhet,

som gjorts af personer, som af sin kallelseverksamhet eller af deltagande

för de olyckliga ledts att träda i närmare beröring med det af

dryckenskapen vållade eländet, afger talande vittnesbörd om* det behof,

som i berörda hänseende förefinnes. Jag ber blott få hänvisa till hvad

predikanten vid Uppsala läns cellfängelse i sin till kungl. fångvårdsstyrelse!!

för år 1905 afgifna ämbetsberättelse anfört. Sedan han med hänvisning

till den ämbetsberättelsen åtföljande statistiska bilagan konstaterat det

sorgliga faktum, att af de under nämnda år till fängelset inkomna fångarne

icke mindre än omkring 90 procent kunnat peka på superiet såsom

direkt eller indirekt anledning till sin olycka och därtill anknutit några

ord om det berättigade i den kamp, som för närvarande pågår mot dryckenskapen

i vårt land, öfvergår han till att, med afseende på den hjälp

och det stöd, som fångar efter frigifningen äro i så stort behof af, med

eftertryck betona angelägenheten af att räddningshem för alkoholister ur

arbetsklassen upprättas, och säger: ''Denna frågas snara lösande är, synes

mig, ett skriande behof för vårt land. Ett steg i rätt riktning har nyligen

tagits af svenska diakonissällskapet, då det utfärdat ett upprop för

insamlande af medel till upprättande af ett mindre alkoholisthem för arbetare.

Men frågan om alkoholisthem för arbetare är en fråga af så stor

samhällelig betydelse, att den ej får öfverlämnas endast åt den enskilda

välgörenheten. Det borde för staten vara en rent af bjudande plikt att

taga om hand och söka upprätta alla dessa olyckliga, hos hvilka dryckenskapsbegäret

blifvit en sådan makt, att det öfvergått till en fysisk sjukdom.

Att s. k. alkoholister, lämnade åt sig själfva, förr eller senare skola

begå handlingar, som på ett eller annat sätt bringa dem i kollision med

lagen, det kan nästan på förhand förutsägas. Men det är både meningslöst

och resultatlöst att internera dylika individer på ett fängelse. Hvarken

fängelser eller fattighus eller sjukhus eller hospital äro för dem rätta

platsen. De måste underkastas en helt annan vård och behandling, om

de skola kunna upprättas, och det är denna vård, som alkoholisthemmen

äro afsedda att lämna.’ Och därpå framställer han ur sin erfarenhet gripande

exempel, som styrka nödvändigheten af att sådana hem, där äfven

fattiga kunna upptagas, varda inrättade.

Två hufvudinvändningar hafva gjorts mot inrättande af asyler, där

alkoholister äfven mot sin vilja interneras: 1) att därmed skulle ske ett

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

obehörigt intrång på den personliga friheten; 2) att dryga kostnader därmed

vore att befara för det allmänna. Den förra torde tillräckligt bemötas

med hänvisning till det sakförhållandet, att alkoholister ingalunda

kunna betraktas som fria: genom missbruk af sin frihet hafva de förts in

i ett sjukdomstillstånd, som gör dem oförmögna att taga vara på sig själfva,

ett sjukdomstillstånd, som liksom hvarje annat fysiskt ondt kan konstateras

och hvaremot läkare ovillkorligt fordra anstaltsvård. Att, ’då alkoholister

ofta äro farliga för sig själfva och sin omgifning i sådan grad, att de

måste anses icke fullt tillräkneliga, samhället måste äga rätt att internera

dem likaväl som vissa sinnessjuka’ synes lika obestridligt, som att det

har plikt att göra hvad göras kan för deras återställande. Missbruk äro

ej att befara, då man kan taga för gifvet, att blifvande lagbestämmelser

skola förebygga sådana, och då vi hafva ’en press, som sannerligen icke

lär underlåta att snoka reda på hvarje fall, som möjligen kan tolkas som

missbruk’. Hvad kostnadsfrågan angår, så är å ena sidan af förra årets

lagutskott ådagalagdt, huru ogrundade farhågorna i det hänseendet äro,

och å andra sidan kan svårligen förnekas det berättigade i hvad herr

Wieselgren under förra årets debatt yttrade om ’den särskilda skuld, hvari

samhället står gentemot dessa olyckliga alkoholister’. Skulle icke någon

ringa del af ’brännvinsmedlen’ kunna afses särskild! för dessa olyckliga,

som bidragit att samla dem?

För öfrigt ber jag få hänvisa till hvad lagutskottet i sitt utlåtande

n:o 34 förlidet år anfört och enligt detsamma till sist framhålla det uppmuntrande

förhållandet, att, enligt statistik från de länder, där man har

den största erfarenheten i ämnet, af de å anstalter intagna ungefär en

tredjedel blifvit botade och en tredjedel förbättrade.»

Den senare motionen, i hvilken fyrtio ledamöter af Andra Kammaren

instämt, är af följande lydelse:

»Vid tre föregående riksdagar — 1903, 1905 och 1906 — hafva Her,- j. g.

undertecknade, med instämmande af ett stort antal ledamöter af Andra Peterssons ;

Kammaren, väckt motioner angående internering af alkoholister, därvid vi

de bägge sista gångerna inskränkt oss till en hemställan om utredning af

frågan. I anledning af berörda motioner har lagutskottet tre gånger tillstyrkt

och Andra Kammaren för sin del tre gånger beslutit skrifvelse med

begäran om sådan utredning. Men genom Första Kammarens afslag har

frågan fallit.

Då emellertid, för så vidt vi kunna finna, detta afslag berott på missuppfattning

af vårt förslag, hvilken missuppfattning vi genom en fortsatt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

diskussion i ämnet hoppas kunna skingra, och då frågan är af den trängande

betydelse, att den för vårt folks välfärds skull ej alltför länge böi

undanskjutas, tillåta vi oss härigenom ännu en gång återkomma med vår

begäran om en utredning af densamma. _

Vi vilja ingalunda påstå, att alla de argument, som inom Första

Kammaren anförts mot den tvungna interneringen af alkoholister, fullständigt

sakna fog. Sålunda är det utan tvifvel riktigt anmärkt, att afgörandet,

huruvida en person till följd af alkoholism bör interneras, kan

blifva en svår och delikat sak, samt att, innan man vet, huru saken skulle

komma att i detalj ordnas, möjligheten af obehörig inspärrning ej kan

anses alldeles utesluten. Men just på grund af dessa omständigheter payrka

vi icke heller omedelbart någon lag i ifrågavarande afseende. Var

hemställan går endast ut på en utredning af frågan, jämväl omfattande

de garantier, som kunna erhållas till skydd mot lagens missbruk.

Vi kunna instämma äfven i ett annat uttalande, som under behandlingen

af vår motion vid 1906 års riksdag gjordes af våra motståndare

inom Första Kammaren. ''Samhällets skuld’, sade man, betalas bättre

på det sätt, att samhället söker anordna anstalter, där dessa olycksbarn

bringas in i ett bättre läge, beredas en bättre framtid genom att återställas

till förmågan att som fria människor kunna lefva sitt lif och verka på

bästa sätt — än genom att behandla dem i likhet med sinnessjuka och dylika,

som icke kunna sköta sig själfva. Man bör skaffa dem hjälp till att

återvinna sin egen kraft och förmåga att sköta sig.’ Helt visst är detta

riktigt. Utan tvifvel är det bättre, om man kan förmå drinkarne att frivilligt

underkasta sig erforderlig behandling. Och vart syfte har naturligtvis

icke heller varit, att man skulle tvinga in på anstalter sådana

alkoholister, som själfva inse sin olycka och själfva begära att blifva vårdade.

Specialisterna på alkoholistbehandlingens fält vitsorda ganska. enstämmigt,

att det är större utsikt att lyckas bota en alkoholist, som frivilligt söker

inträde på en anstalt, än en, som mot sin vilja där interneras. Men de erinia

också med lika stor enstämmighet: att ett mycket stort antal alkoholister

icke inse sitt elände och därför aldrig godvilligt söka läkarbehandling; att

för dessas skull den lagliga tvång sinternering en är oundgängligen nödvändig,

samt att äfven i fråga om de mot sin vilja internerade, alkoholisterna behandlingen

har att uppvisa en tämligen hög procent tillfrisknade. Därjämte

har man påvisat den betydelsen af tvångsmterneringen, att redan vetskapen

om dess möjlighet förmår många alkoholister att frivilligt underkasta sig

anstaltsvård

Mot vårt förslag har äfven invändts, att domstolarne skulle blifva

öfverhopade med arbete, om det skulle åläggas dem att behandla frågor

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

5

om internering af alkoholister. Härtill vilja vi till en början anmärka,

att i denna invändning ligger ett visst erkännande af det samhällsbehof,

vi i våra motioner fäst uppmärksamheten på.

Men vidare tillåta vi oss draga i tvifvelsmål, att domstolarnes arbete

verkligen skulle komma att i sin totalitet ökas, om de finge att handlägga

frågor om dylik internering. Ty på samma gång skulle väl domstolarne

befrias från att befatta sig med afdömandet af en massa brott, begångna

under alkoholismens inflytande, samt en ännu större mängd fylleriförseelser.

Det synes nämligen uppenbart, att internering i åtskilliga dylika fall borde

träda i stället för straff.

Det kanske kraftigaste skäl, man trott sig kunna åberopa mot våra

motioner i detta ämne, har varit hänvisningen till deras ekonomiska konsekvenser,

hvilka man framställt såsom fruktansvärda. Vi vilja å vår sida

icke förneka, att en rationell drinkarevård kan komma att kräfva rätt

dryga kostnader, men vi våga bestämdt bestrida, att dessa kostnader ens

tillnärmelsevis kunna komma att uppgå vare sig till beloppet af de förluster,

som den tämligen ohejdade alkoholismen nu tillätes åsamka vårt

land, eller till summan af de inkomster, som nu tillflyta statens och kommunernas

kassor ur alkoholisternas och deras familjers fickor. I alla händelser

vet man ej något bestämdt om totalkostnaden, förrän utredning

därom verkställts, och såsom lagutskottet vid fjolårets riksdag uppvisade,

kan saken ordnas rationellt, utan att kostnaderna behöfva blifva afskräckande.

Mot vårt förslag har äfven anförts, att den tendens, som bär upp

detsamma, skulle vara af ytterst betänklig beskaffenhet, samt att den af

oss ifrågasatta anordningen vore af så ingripande betydelse, innebure ett

så våldsamt ingrepp i privatlifvet, att den ingalunda kunde anses berättigad

annat än i fall af yttersta nödtvång. Härtill kunna vi genmäla, att ett

kraftigt ingripande mot alkoholismens samhällsfara verkligen är af yttersta

nödtvång påkalladt. Såsom stöd för detta påstående åberopas nedanstående

uppgifter af Stockholms stads fattigvårdsinspektör A. Lindblom.

År 1900 åtnjöto i Stockholm 1,564 familjer fattigvårdsunderstöd. I 800

af dessa understödsfall, d. v. s. 51,7 % af hela antalet, berodde fattigdomen

på dryckenskap. År 1901 utgjorde understödsfallen 1,392, och af dessa

berodde 756, d. v. s. 54,3 %, på dryckenskap. Af de å allmänna försörjningsinrättningens

sjukhus intagna omkring 1,800 patienterna befunnos

närmare 300 personer lidande af alkoholism och dess följ dsjukdomar. Af de

å arbets- och försörjningsinrättningen intagna männen kunna omkring 90 °j0

anses hemfallna åt dryckenskap. Lagen lägger nu icke några hinder i vägen

för drinkaren att gång på gång ruinera familjen och förstöra hemmet. Några

typiska fall: En periodsupare hämtade vid sina dryckenskapsanfall sin

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

lungsjuka hustru från sjukhuset för att med henne fortsätta den äktenskapliga

sammanlefnaden. Myndigheterna kunde icke gorå något för att

hindra honom härutinnan. En gift man klagade öfver sin på dryckenskap

begifna hustru. Vid fattigvårdsinspektörens besök i hemmet satt hustrun

halfnaken och alldeles rusig och ammade sitt späda barn; bredvid henne

stod ett äldre barn, synbarligen idiot, till hvilket en supig inneboende

påstods vara far. En murare med en aflöning af 60 öre i timmen låter

hustrun försörja makarnas fyra barn. Han kommer hem endast då han

är full och för tillfallet tröttnat på den kvinna, med hvilken han sammanbor.

Då hustrun vägrar att fortsätta den äktenskapliga sammanlefnaden

med honom, slår han henne och barnen, häller fotogen på det af hustrun

inköpta matförrådet, slår sönder möblerna och förstör de arbetsmaterialier,

hustrun erhållit af sin arbetsgivare. Två hyggliga syskon besökte fattigvårdsinspektören

för att få hjälp till sin på dryckenskap begifna moder.

Det befanns, att ifrågavarande kvinna flera gånger i veckan måste omhändertagas

på gatan, redlöst öfverlastad. Ender ruset stjäl hon och aflar

barn, som halfsyskonen få försörja.

Fattigvårdsinspektören Lindblom fogar till förestående uppgifter några

allmänna reflexioner i ämnet, af hvilka vi tillåta oss här meddela följande:

''När man dagligen och stundligen hör föräldrar bedja om hjälp för

sina barn, hustrur för sina män, män för sina hustrur, barn för sina föräldrar,

och man i de flesta fall står maktlös, intages man snart af en

orubblig öfvertygelse — — — — — att det för att i begynnelsen stäfja

det onda---— — finnes blott ett sätt, det är, att samhället skall

genom tvångsinternering hafva rätt att skydda sig mot de faror, som hota

dess nutid och ännu mer dess framtid från alkoholister.’

Fattigvårdsinspektören Lindbloms mening i detta afseende biträddes ock

af den i oktober månad 1906 i Stockholm samlade fattigvårdskongressen,

som enhälligt uttalade sig till förmån för tvångsinternering af sådana familjeförsörjare,

hvilka på grund af alkoholism försumma sin försörjningsplikt.

Till sist tillåta vi oss här åberopa följande utdrag af en afhandling

i ämnet af juris professor F. Endemann i Halle (Juristisch-psychiatrische

Grenzfragen, I band, 4 häft., Halle 1904):

’Tvång sbehandling i en offentlig drinkareanstalt bör den underkastas,

som i följd af begifvenhet pa starka drycker råkar i ett tillstånd, som innebär

fara att till hans och hans familjs underhåll den offentliga fattigvården

måste tagas i anspråk. Härmed erkännes den sociala grunden för tvångsbehandlingen.

Hvarje drinkare skall icke ställas under uppsikt: den personliga

friheten att fördärfva sig själf förblir lagligen oantastad. Annorlunda,

när nöd hotar, som tager den offentliga fattigvården i anspråk.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Då fattigvården i kraft af lagens bud äfven måste lämna den genom

dryckenskap afsigkomne och arbetsoduglige samhällsmedlemmen nödvändigt

lifsuppehälle, får man ej undanhålla den medel att söka förebygga inträdet

af ett sådant tillstånd.--— — —___ _ _______

Äfven bör beaktas den lagliga skyldigheten att försörja anhöriga.

Förfaller familjefadern till dryckenskap, så faller familjen fattigvården till

last. Äfven detta år af betydelse för bedömande af nödvändigheten af en

tvångsbehandling. — — —______________

Deri, som blifvit ådömd straff för ett i berusadt tillstånd begånget allmiinfärligt

brott, svårare misshandel eller sedlighetsförbrytelse eller som frikänts

från . ansvar för något af nu nämnda brott på grund af otillrärlighet

(i följd af alkoholism) vid gärningens föröfvande, bör af domstolen

kunna jämte eller i stället för straff öfverlämnas till en offentlig alkoholistanstalt.

Tiden för tvång sinternering en bör fastställas i domen; den får

icke öfverstiga 2 år.

Härvidlag är det fråga om tvångsbehandling i den offentliga säkerhetens

intresse. Dryckenskapen ger hvarje år anledning till flera tusentals

brott. Domstolarna befinna sig inför dem för det mesta i ett förtvifladt

läge. Den vanliga invändningen går ut på: medvetslöst öfverlastadt tillstånd

i det ögonblick, då gärningen föröfvades; ofta lyckas det ock försvaret

att åstadkomma läkareintyg, att gärningsmannens fria viljebestämning

i följd af hans alkoholism var upphäfd eller åtminstone inskränkt.

Domstolen står. då inför alternativet: fälla drinkaren trots hans otillräknelighet

eller frikänna honom med vetskap om att han omedelbart skall

skrida till nya våldsdåd.

Båda dessa slut äro otillfredsställande. Folkets rättsmedvetande fordrar

kategoriskt, att detta missförhållande skall afhjälpas. Ingen får till

fara för allmänheten göra anspråk på ett privilegieradt tillstånd såsom

oansvarig drinkare. Men gör han det, så måste han finna sig i den konsekvensen,

att samhället skyddar sig för honom genom att medelst tvångsbehandling

söka bota hans dryckenskap’.»

I motionen åberopas slutligen lagutskottets utlåtande öfver motsvarande

framställning vid 1906 års riksdag.

Då lagutskottet vid 1906 års riksdag hade att afgifva utlåtande öfver

samma framställning som den nu föreliggande, meddelade utskottet till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

en början en af motionärerna vid 1903 års riksdag lämnad redogörelse

för utländsk lagstiftning i ämnet, af följande innehåll:

utländsk lag• »Lagar af nu antydt innehåll hafva redan antagits i ett flertal civilisti/tning.

gerade stater, och i andra står frågan om dylik lagstiftning på dagordningen.

Sålunda finnas i ett flertal af Nordamerikas Förenta stater lagar,

som medgifva internering i kuranstalter af drinkare på begäran af vederbörande

anhöriga, i vissa stater dock först efter särskild myndighets utslag.

Tiden för interneringen får i regel icke öfverstiga ett år. . I Connecticut

kan drinkaren insättas i en asyl på egen eller sina släktingars begäran

utan några rättsliga formaliteter. I Georgia kan den, som af domstol

förklarats vara ''vane-drinkare’, på begäran af sina närmaste anhöriga

interneras i asyl. I staten New-York kunna vane-drinkare, som enligt

skriftligt intyg af två läkare och två andra trovärdiga personer förlorat

herraväldet öfver sig själfva och äro farliga, om de lämnas i frihet, af

vederbörande förvaltande myndighet interneras i en drinkareasyl för viss

tid, höo-st ett år. Andra af den nordamerikanska unionens stater tillämpa

de ’ beträffande sinnessjuka gällande lagbestämmelser på drinkare, endast

med iakttagande af en något vaksammare kontroll från myndigheternas sida.

I Kanada kan en vane-drinkare efter rannsakning inför domstol genom

administrativ myndighets beslut interneras i ett alkoholisthem för en tid

af högst ett år. Denna åtgärd kan vidtagas på begäran af en släkting

eller en vän till drinkaren; och den, mot hvilken åtgärden ifrågasättes, är

berättigad att, om han så önskar, få vittnen hörda för att styrka obehöfligheten

af den påyrkade interneringen.

I de australiska staterna South Australia, New-Brunswick, Victoria,

New-Zeeland och New-South Wales kunna drinkare på begäran af eu släkting

eller en vän och efter två läkares hörande af vederbörande administrativa

myndighet interneras för viss tid af högst ett år.

I den schweiziska kantonen S:t Gallen kunna drinkare efter legitimerad

läkares intyg genom beslut af vederbörande kommunalmyndighet

insättas i asyl, där vistelsen i regel varar 9 18 månader, men vid åter
fall

ännu längre. Kostnaden för asylvården bestrides, om den sjuke saknar

tillgångar, af vederbörande kommun.

Äfven i andra schweiziska kantoner hafva under de senaste åren framlagts

förslag till lagar i samma riktning som nämnda lag i S:t Gallen. Ett

af en särskild lagkommission utarbetadt förslag till strafflag för hela Schweiz

innehåller följande bestämmelser:

Om en vane-drinkare dömes till fängelse för en tid af högst ett ar,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 9

kan domstolen eftej läkares hörande låta intaga honom i en kuranstalt

för drinkare, sedan han aftjänat straffet. Domstolen bestämmer tillika, att

han skall lösgifvas ur anstalten, så snart han blifvit botad; efter två års

vistelse å anstalten skall han i alla händelser lösgifvas. Likaså kan en

vane-drinkare, som på grund af otillräknelighet blifvit frikänd af domstolen,

interneras i en drinkareanstalt.’

I England kunde enligt äldre lagstiftning drinkare endast på egen

begäran insättas på kuranstalt, och den, som anmält sig till inträde å en

sådan, ägde själ! bestämma, huru länge hans vistelse där skulle räcka.

Men om han en gång förbundit sig att stanna en viss tid och sedan ville

afbryta kuren före samma tids förlopp, kunde han, om så erfordrades,

med tvång kvarhållas. Då emellertid dessa lagbestämmelser visade sm

föga ägnade att befordra en rationell alkoholistvård, blefvo de för ett par

år sedan kompletterade med en ny lag, som medgaf vederbörande administrativa

myndigheter att i asyl internera sådana drinkare, som under loppet

af tolf månader blifvit minst fyra gånger straffade för fylleri och förargelseväckande

beteende. G

I Tyskland gäller sedan den 1 januari 1900 en lag, som stadgar, att

den, som till följd af dryckenskap icke förmår sköta sina angelägenheter

eller utsätter sig eller sin familj för faran af nöd eller är farlig för andras

säkerhet, kan förklaras omyndig. Då enligt ett annat lagrum de för förmynderskap

öfver minderåriga gällande föreskrifter, äfven beträffande förmyndarens

rätt och plikt att sörja för myndlingens person, skola tilllämpas

i fråga om förmynderskap för personer, som blifvit förklarade

omyndiga, anses i praxis förmyndare för en omyndig förklarad alkoholist

berättigad att äfven mot dennes vilja insätta honom på en vårdanstalt.

Verkan af denna bestämmelse försvagas emellertid i viss mån af ett annat

stadgande af innehåll, att, om ansökning ingifvits om en persons omyndighetsförklarande

på grund af dryckenskap, domstolen kan låta anstå

med omyndighetsförklaringen, om det finnes utsikt, att drinkaren skall

bättra sig.

Kraftiga stämmor hafva på senaste tiden i Tyskland höjts för införandet

af eu lag, som möjliggör internering af alkoholister äfven utan föregående

omyndighetsförklaring. Ej blott läkare, utan äfven jurister, bland hvilka

märkes den framstående kriminalisten von Liszt, hafva förklarat en dylik

lag nödvändig. J

1 Österrike, där man liksom i Nordamerikas Förenta stater helt och

hållet på statens bekostnad upprättat eu större kuranstalt för alkoholister,

har af regeringen ett lagförslag framlagts, enligt hvilket drinkare skulle

iiih. tiU Riksd. Prof. 1907. 7 Samt. 3 Haft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svensk lagstiftning.

|0 '' Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

kunna äfven mot sin vilja genom vederbörande administrativa myndighets

beslut interneras i statsanstalten för en tid af högst två år.

Äfven i Frankrike, där man likaledes börjat uppföra statsasyler för

alkoholister, har frågan om lagstiftning i syfte att reglera villkoren för

inträdet i asylen och utträdet därur blifvit brännande; och från läkarehåll

har med kraft betonats önskvärdheten att kunna internera alkoholister

äfven mot deras vilja.

I Belgien har samma fråga framförts från intresserade läkarekretsar,

men hittills mött ett segt motstånd från de lagstiftande myndigheternas

sida.

I Forge har år 1900 antagits en lag mot lösdrifveri, tiggeri och

dryckenskap, som bland annat stadgar, att den, som bringar sig själf i

ett tillstånd af uppenbar berusning och sålunda anträffas å allmän plats,

straffas med böter från och med 1 till och med 800 kronor, samt i händelse

han tidigare under loppet af ett år varit sålunda straffad eller om

han stör allmän fred och ordning, med böter eller fängelse. År han därjämte

hemfallen åt dryckenskap, kan allmänna åklagaren bemyndigas att

inspärra honom i en tvångsarbetsinrättning eller i godkänd kuranstalt, dock

icke utöfver 18 månader, såvida han ej förut varit inspärrad, i hvithet fall

han kan kvarhållas ända till 3 år. Den, som till följd af dryckenskap

uppehåller sig genom tiggeri eller faller fattigvården till last eller försummar

sin försörjningsskyldighet, så att hans familj kommer i nöd, eller

underlåter att erlägga ådömdt bidrag till familjs eller oäkta barns underhåll,

straffas med fängelse, samt dömes, om han är hemfallen åt dryckenskap,

till intagning i arbetshus eller kuranstalt.»

I fråga om de medel, gällande lagstiftning i vårt land ställer till förfogande

för att reagera mot alkoholister, samt om dessa medels effektivitet

anfördes af 1905 års lagutskott:

»Yäl kan stadgandet i 19 kap. 4 § ärfdabalken öppna möjlighet att

få en notorisk alkoholist omyndig förklarad, men huruvida för hans lämpliga

vård förmyndaren kan äga att tvångsvis låta intaga honom på en vårdanstalt,

därom torde meningarna vara delade. Stadgandena i fattigvårdsförordningen

kunna föranleda därtill, att den, som tredskas att underhålla

sin familj^ så att denna kommer fattigvården _ till last, kan å tvångsarbetsanstalt

intagas, och slutligen utsättas ju fyllerister för statens straff. Samtliga

dessa medel äro dock otillräckliga eller ändamålslösa i här förevarande

fall. Mot omyndighetsförklaring såsom medel kan invändas, att den ofta

kommer för sent, och att, äfven om förmyndaren ansåges berättigad att

mot hans vilja insätta den omyndig förklarade alkoholisten å en vårdanstalt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

han dock sannolikt skulle tveka länge, innan han vidtoge en så genomgripande

åtgärd. Otillräckligheten af denna utväg har ock allmänt i Tyskland

erkänts. Tvångsarbete är enligt vunnen erfarenhet icke möjligt att

använda å alkoholisten, om man önskar att få honom botad, och statens

straffande verksamhet mot honom torde svårligen af någon kunna förordas.

Straffet förfelar här sitt ändamål och är mera ägnadt att försämra än förbättra,

då hvarje fylleriförseelse af alkoholisten blott är ett uttryck för

det sjukliga och psykiskt ofria tillstånd, hvari han befinner sig.»

Angående själfva frågan yttrade 1906 års lagutskott:

»De upplysningar, motionen innehåller om förevarande frågas behand
rfvv

n , -i aak ., , i i i no utlåtande vid

lmg vid 1903 och 190o ars riksdagar, torde utmärka, att denna traga/^ års riksär

föremål för stort intresse inom Riksdagen. Den hänför sig ju ock till dasett

ämne af stor vikt. Frågan om bekämpande af alkoholmissbruket och

upphäfvande, såvidt ske kan, af dess verkningar har fått en alltmer framskjuten

plats, dels på grund däraf att förhållanden inträdt, äfven i vårt

land, hvilka visat sig ägnade att stegra alkoholkonsumtionen, och dels

emedan man med läkarevetenskapens framsteg fått en allt skarpare och

klarare blick för de vådliga följderna af omåttlighet i berörda afseende

och allt strängare uppfattning af hvad som bör bedömas såsom omåttlighet.

Med ofvanberörda förhållanden afser utskottet särskildt dem, som stå i

samband med storindustriens utveckling. Erfarenheten från alla industriländer

gifver nämligen vid handen, att med industriens utvidgning följt

ökad alkoholförbrukning, beroende på en mångfald omständigheter, hvilkas

menliga inflytande kan motverkas endast genom ett vidtomfattande socialt

arbete, afseende att skapa bättre bostadsförhållanden, bättre betingelser för

yrkesutöfningen, särskildt i sanitärt hänseende, högre upplysning och i

allmänhet mer gynnsamma lefnadsvillkor, äfvensom att befordra nykterhetsrörelsen

samt ordna försäljningen af alkoholhaltiga drycker på ett sätt,

som är ägnadt att minska förbrukningen eller åtminstone förekomma

stegrad förbrukning m. in.

Huru kraftigt detta sociala arbete än må bedrifvas, torde man likväl

allt framgent eller åtminstone för en ännu ej öfverskådlig tid hafva att

räkna med fall, i hvilka omåttlig alkoholkonsumtion bragt konsumenten

till ett sådant tillstånd, att han kan kallas alkoholist i den mening, motionärerna

inlägga i detta ord, i fråga hvarom utskottet tillåter sig hänvisa

till motionen. I vårt land torde antalet alkoholister vara högst betydligt.

Att söka återföra dylika sjflklingar till hälsa är tydligen ur både humanitär

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

och nationalekonomisk synpunkt en uppgift af utomordentlig betydelse.

Man återbördar, om den löses, till samhället individer, hvilka eljest skulle i

både andligt och lekamligt afseende hjälplöst förfallit. Till arbete oförmögne

blifva åter arbetsföra. Hem, som nedbrutits, återupprättas. Eljest

erforderliga fattigvårdskostnader undvikas, och utgifterna för hospital och

fångvårdsanstalter, till hvilka inrättningar nu så många alkoholister komma,

torde kunna nedbringas. Då man bedömer betydelsen af här ifrågavarande

kurativa verksamhet, har man att ihågkomma, att den sjuklighet,

som frambringas genom missbruk af alkohol, kan vara ärftlig, och att på

grund häraf de skadliga verkningar, som kunna inträda af en enda persons

alkoholism, knappast låta sig öfverblicka.

Det verksammaste medel för botande af alkoholism, som läkarvetenskapen

känner, är systematisk vård å för ändamålet särskildt inrättade

anstalter. Ä dessa äro patienterna afstängda från all tillgång till alkohol.

De anstalter, vid hvilka man vunnit de bästa resultaten (t. ex. Ellicon i

Schweiz) äro icke ordnade såsom vanliga sjukhem, utan såsom anstalter,

där patienterna såvidt möjligt sysselsättas med kroppsarbete i det fria,

en sorts isolerade arbetarekolonier. En vanlig arbetsinrättning, som erbjuder

sådant arbete, gör emellertid icke till fyllest, bland annat emedan en efter

läkares anvisning fullt individualiserad behandling i fråga om arbete, diet

med mera där icke kan genomföras. Vården å dylika kuranstalter har

enligt sakkunnig uppgift visat förvånande goda verkningar. Enligt statistik

från de länder, där man har den största erfarenheten i ämnet, lära af de

å anstalten intagna ungefär en tredjedel blifva botade och en tredjedel

förbättrade. Återstoden består af sådana, hvilka ickeD förbättrats eller om

hvilka upplysning i detta hänseende icke vunnits. Å anstalter, där man

företrädesvis intagit personer i sjukdomens tidigaste stadium, i hvilket den

är lättast botad, hafva vunnits än gynnsammare resultat.

Erfarenheten har emellertid gifvit vid handen, att, hur verksamt

medlet i fråga än visat sig, alkoholister endast undantagsvis besluta sig för

att anlita detsamma och än mera sällan äro ståndaktiga nog att tillräckligt

länge begagna det. Häremot gifves ej annat korrektiv än tvångsinternering.

Angående frågan, huruvida tvångsinternering öfver hufvud låter

principiellt försvara sig, vill utskottet senare i framställningen yttra sig.

Det torde emellertid vara uppenbart, att den icke utan äfventyrande af

allmän rättssäkerhet i fråga om den personliga friheten kan tillämpas i alla

de fall, då intagning å anstalt visat sina bästa verkningar, nämligen å

sådana till dryckenskap förfallna personer, som ännu måste anses psykiskt

fria och således ej göra skäl för benämningen alkoholister enligt motionärernas

bestämning af begreppet. Det är Vidare, såsom motionärerna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 13

äfven synas vidgå, både möjligt och sannolikt, att en påtvungen kur

om omständigheterna i öfrig! äro lika, icke har fullt så goda verkningar

som en frivilligt undergången. Men då man bedömer betydelsen af en

lagstiftning, som gör tvångsinternering under vissa förutsättningar möjlig

och lämplig, har man att taga hänsyn därtill, att tillvaron af en dylik

lagstiftning måste förmå många att frivilligt underkasta sig anstaltsvård

af fruktan för en möjligen väntande tvångsinternering. Tydligen förstärkas

lagens verkningar i detta afseende, om — hvartill ej saknas anledning —

den tvungna kuren utsträckes längre tid än den frivilliga. Ej heller°får

man förbise, att äfven i de fall, då tvångsinternering icke leder till patientens

förbättrande, den i annat afseende kan hafva en synnerligen stor

betydelse. Därigenom att en. alkoholists familj för en tid, låt vara Omgående,

befrias från all beröring med denne, kan mycket vinnas. Förhållandena

i hemmet kunna under tiden ordnas, med eller utan fattmvårdsmyndighetens

hjälp, och när alkoholisten en gång återvänder från anstalten,

har hemmet större motståndskraft mot hans inflytelser. I hvarje större

stadssamhälle förekommer ett antal individer, som på grund af alkoholism

äro oförmögna till arbete, men med frånseende häraf uppfylla förutsättningarna

för tillämpning å dem af påföljd för lösdrifveri. Gentemot dessa

stå myndigheterna hos oss. nu alldeles maktlösa. De anhållas den ena

gången efter den andra vanligen i följd af fylleri eller bettleri, men kunna

icke dömas till tvångsarbete eller kvarhållas å försörjningsinrättning. De

fortsätta därför ett lif, som, om de vore arbetsföra, skulle ådraga dem

tvångsarbete. Funnes tillfälle att för alkoholism internera dylika individer

vilket, ju borde ske i särskilda för dem afsedda alkoholistanstalter, kunde

möjligen en del af dem förbättras, och samhället vore i hvarje fall för

en tid befriadt från de faror, besvär och obehag, som de förorsaka, då de

äro lämnade i frihet.

Enligt utskottets mening finnes alltså all anledning att vidtaga åtgärder

för internering af alkoholister. Från principiell synpunkt har emellertid

framhållits, att. tvångsinternering icke skulle stå väl tillsammans med det

mått af personlig frihet, som rättsmedvetandet klöfver för individen. Motionärerna

hafva häremot erinrat, hurusom staten hade en allmänt erkänd rätt

att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom att straffa

brottslingar och internera dårar, samt såsom sin åsikt anfört, att de grunder,

pa hvilka denna statens rätt hvilade, äfven vore ett fullt tillräckligt stöd

ör statens befogenhet att internera alkoholister. Då sådana personer, som

åt motionärerna benämnas alkoholister, äro psykiskt ofria, i visst afseende

sinnessjuke, delar utskottet den af motionärerna anförda åsikt. Lagstiftningens

genomförande förutsätter emellertid stor varsamhet, och att för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

farandet vid besluts meddelande om internering kan ordnas så, att personer,

som förfallit till missbruk af alkohol, men ännu ej förlorat sm viljetrihet

i berörda afseende, icke utsättas för faran att förväxlas med sådana sjuklingar,

hvarom här är fråga, och det därmed förenade äfventyret åt tvangsinternerino-.

Det synes emellertid utskottet kunna antagas, att en i berörda

afseende tillfredsställande ordning låter sig genomföra utan äfventvrande

af lagstiftningens effektivitet. Frågans lösning är emellertid förenad

med icke ringa svårighet, och först en fullständigare utredning än den,

som inom utskottet kunnat komma detta spörsmål till del, torde kunna

leda till klarhet, om hvilka former förfarandet bör iklädas.

Fn lagstiftning om internering torde komma att företrädesvis beröra

den fattigare befolkningen. Obenägenheten att söka inträde å anstalt eller,

om man lyckats öfvertala patienten härtill, böjelsen att i förtid afbryta

kuren torde hafva visat sig svårare att öfvervinna hos alkoholister åt

denna klass. Olägenheten för en familj att inom sig hysa en alkoholist

är ock gifvetvis större i ett fattigt hem än i ett burget. I det torna kan

han mer än i det senare inverka störande på hemmets hushållning, och

det trängre utrymmet utsätter de öfriga familjemedlemmarne för faror och

otrefnad, som de i en rymligare bostad i viss mån kunnat undvika, barn

manställas dessa omständigheter med det förut påpekade förhållandet, att

en viktio- del af den fattigare befolkningen, nämligen lndustnarbetarne,

visat sm vara utsatt för en särskildt stor fara för alkoholism, framstar

stiftandet af en lag om internering af alkoholister såsom ett led i stratvandena

för förbättring af den fattigare befolkningens villkor.

Till sist uppställer sig frågan om konsekvenserna i ekonomiskt afseende

af den ifrågasatta lagstiftningen, som ju betingar inrättandet af anstalter

för alkoholister. Enligt utskottets mening behöfver lagstiftning i ämnet

ei omedelbart föranleda till upprättandet genom statens eller oblig-atonskt

genom kommuns försorg af erforderligt antal dylika anstalter. Fastmer

svnes inrättandet af anstalter böra öfverlämnas åt det enskilda initiativet,

hvilket vi ju hafva att tacka för våra redan befintliga alkoholisthem:

Sans Sond vid Uppsala, Stockholms alkoholisthem Eolshäll, Furunäs i

Småland och ett par andra. I länder, där i en eller annan form tillfälle

är beredt till tvångsinternering af alkoholister, har det enskilda, initiativet

på detta område visat sig synnerligen fruktsamt. Man torde, särskild^ om

statsunderstöd ställes i utsikt, kunna antaga, att landsting och stadstul

mäktige i städer, som ej i landsting deltaga, af enskilt initiativ, såsom

skett bland annat i fråga om anstalter för sinnesslöa, efter hand frivilligt

anordna anstalter för ändamålet. Alkoholisthemmens betydelse från allmän

synpunkt är så stor, att de synas böra få påräkna statsunderstöd, t ör anda
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

målet erforderliga medel torde erbjuda sig därigenom att, enligt förordningen

angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905, ett belopp, motsvarande

Yioo af samtliga afgifter och vinstmedel för riket, skall afsätta^

för att användas till främjande af nykterheten och motarbetande af dryckenskapens

följder. I fråga om formen för understödet synes böra tagas i

öfvervägande, huruvida ej detsamma bör utgå med visst belopp för hvarje

patient, såsom sker beträffande anstalter för sinnesslöa och döfstumma.

I fråga om de ekonomiska synpunkterna vill utskottet vidare anföra,

att erfarenhet från utlandet visar, att kostnaderna för anstalternas inrättande

och underhåll kunna stanna vid oväntadt små belopp, om blott

tillbörlig enkelhet iakttages och patienternas arbetskraft på förståndigt sätt

utnyttjas. Såsom bidrag till underhållet skulle naturligen afgifter upptagas

af patienterna eller af vederbörande fattigvårdssamhällen, och kunde möjligen

därvid afgifterna för de mera burgna patienterna bestämmas till

belopp, som ej blott betäckte kostnaderna för dessa patienters vård, utan

lämnade något öfverskott till betryggande af anstaltens ekonomi.

Vid bedömande af kostnadsfrågan bör man ock hålla i minnet vissa

omständigheter, som förut i annat sammanhang framhållits. Kommunerna

torde hafva anledning till offervillighet för främjande af alkoholisters

botande på grund af den utsikt, som härigenom öppnas att minska den

framtida fattigvårdst ungan. Statens utgifter för ändamålet torde åtminstone

till en del komma att uppvägas, därigenom att statens kostnader för

fångvård och hospitalsväsen uppenbart reduceras genom ett framgångsrikt

arbete i här förevarande hänseende.»

Utskottet anser sig böra till alla delar vidhålla hvad sålunda anförts

och vill nu endast erinra, att den fattigvårdskongress, som omförmäles i

motionerna, och i hvilken deltogo ej mindre än 936 medlemmar, hvaraf

436 utsedde ombud för fattigvårdsstyrelser, utan meningsskiljaktighet beslöt,

att internering af alkoholister borde ingå såsom ett led i den lagstiftning

mot försumliga och tredskande familjeförsörjare, för hvilken kongressen

uttalade sig.

Uppenbarligen innebär detta uttalande ett särdeles betydelsefullt

vittnesbörd om den uppfattning och de önskningar, som göra sig gällande

hos dem, som till följd af sin verksamhet inom samhället ständigt sättas

i tillfälle iakttaga alkoholismens fördärfbringande verkningar.

Utskottet får alltså hemställa,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

att Riksdagen, med bifall till förevarande motioner,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad

mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering

af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem

afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill gifver

anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

i ämnet.

Stockholm den 11 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta

ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., l''J07.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:19 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om internering af alkoholister. s. 4 i texten