Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation.

1907-04-11 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:37, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

Nio 37.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1907, 4,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående revision af bestämmelserna om jordlösen

vid expropriation.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 156, yrkar herr C. A. Lindhagen, att Riksdagen beträffande jordlösen

vid expropriation måtte hos Kungl. Maj:t begära framläggande af

förslag till en revision'' af de i gällande författningar förekommande bestämmelser

om grunderna för dylik lösen.

Detta yrkande ingår i en af herr Lindhagen inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 146, angående några statsåtgärder i ändamål att i erforderliga

fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol, men har

på grund af 55 § 3 mom. riksdagsordningen upprepats såsom särskild

motion. Motiveringen till nu förevarande motion återfinnes i berörda motion,

n:o 146; och är denna motivering af följande lydelse:

»Vid expropriation är den ekonomiska sidan af saken af stor betydelse.

Den ersättning, som utgår till jordens innehafvare, bör bestämmas

af billig hänsyn till denne, detta är visserligen obestridligt. Men den

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 33 Häft. (N:o 37.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

får icke heller vara oskälig. Ty därmed betungas det allmänna obehörigt.

Och i många fall, särskildt vid expropriation för att skaffa bostadstomter

och små jordbruk, förfelas därigenom själfva ändamålet väsentligt.

Enligt vår gällande lag är den allmänna regeln, att för marken skall

betalas »efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i

i orten högst gäller». Denna bestämmelse återfinnes i 13 § af 1866 års

författning i ämnet, och till densamma hänvisas i åtskilliga senare utkomna

författningar. En dylik föreskrift är, såsom man kan förstå, ett kraftigt

ryggstöd för spekulationen, en verklig klenod för alla, som vilja passa på

och göra stora förtjänster utan något arbete. Det är ju en gammal vanlig

historia, att vid expropriation af mark för allmänna ändamål passar

man på i förhand och köper upp marken till växande pris för att gå i

vägen för det tillämnade företaget och inhösta röfvarvinster. Eller ock

anordnar ägaren själf små partiella försäljningar till uppdrifna pris för att

få prejudikat på »hvad jord af enahanda beskaffenhet i orten högst gäller».

Detta börjar nästan bli regel, när stat och kommun skall utföra något,

och en stor del af särskildt kommunernas skuldbördor och de dyra lefnadskostnaderna

ha på detta sätt åsamkats samhället af jobbet.

Här, om någonsin, är väl en lagändring nödvändig till skydd för samhället

och alla goda medborgare. Det enda förnuftiga är naturligtvis, att

det skall betalas, hvad mark af ifrågavaraade slag »i allmänhet gäller»

på orten och utan någon hänsyn till de prisförhöjningar, som kunna antagas

grunda sig på förtida spekulationer i det tillämnade företaget. En

högre ersättning än den nu sagda skulle kunna utgå, då någon uppenbarligen

i god tro utan spekulationssyfte för någon mark betalt ett högre

pris än de vanliga, och särskildt då det gäller mindre jordlotter, som utgöra

innehafvarens hufvudsakliga tillgång och på hvilka han nedlagt afsevärdt

arbete. En lägre ersättning åter, när jordägaren för annan mark

eller i andra afseenden vinner stora fördelar af företaget, eller då det

skall exproprieras mark till byggnadstomter eller småjordbruk å stora monopoliserade

jordbesittningar, hvilka ägaren förvärfvat för en afsevärdt

lägre kostnad, än de vid tiden för expropriationen skulle i följd af oförtjänt

jordvärdestegring betinga.

En särskild grund för expropriationsersättning innehåller 1880 års

förordning om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund. Där stadgas

nämligen, att jord, som i visst fall genom uppdämning sättes under vatten

eller skadas, skall ersättas med »fulla värdet och hälften därutöfver».

Detsamma gäller skada, som genom dammbyggnad tillskyndas fiske. Lagen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

af år 1902 om elektriska anläggningar stadgar den strängaste ersättningsskyldigheten.

Därest jord, som enligt nämnda lag afstås, användes för

annans räkning än kronans, skall nämligen förhöjning i ersättningen

äga rum med hälften af det belopp, som jämlikt de i 1866 års förordning

stadgade grunder skall utgå. Af intresse är emellertid, att denna

författning i ersättningsfrågan gör skillnad på de ändamål, den afträdda

jorden skall tjäna. De statsliga ändamålen ha, spm man ser, ansetts

böra vidkännas en lindrigare utgift.

Ansatser till ett erkännande, att ersättning bör utgå i vissa fall efter

billigare grund än den nu allmänt gällande, förekomma också redan i

lagstiftningsarbetet. För städerna innehåller sålunda lagförslaget angående

stadsplan och tomtindelning den nya bestämmelsen, att ägare af tomt vid

gata, som finnes upptagen i stadsplan och icke upplåtits till allmänt begagnande,

skall vara skyldig ersätta samhället värdet af gatumarken utmed

tomten intill gatans midt, dock ej till större bredd än 9 meter. Detta

är ju alltid något. Ett dylikt stadgande har dock behöfts för mycket

längesedan. Under väntetiden ha städerna fått lida oerhördt af rådande

oefterrättlighetstillstånd samt nödgats tåligt finna sig i att hänsynslöst

brandskattas af det i gällande lag omhägnade jobberiet.

För landsbygden framskymtar äfven en strömkantring i uppfattningarne

om ersättningens rätta belopp. Senaste skogskommitté föreslog jordlösen

för expropriation i visst fall af vanskött skogsmark till hvad jord af lika

beskaffenhet »lägst skattas må».

Norrlandskommittén föreslog, som förut sagts, statsexpropriation af

odlingslägenheter å skogsmark tillhörig bolag och enskilde skogsspekulanter.

I en reservation har påyrkats rätt till statsexpropriation jämväl

af inägor med erforderlig husbehofsskog jämte bete. Kommittén ansåg

härvid, att endast fastighetens verkliga värde behöfde och borde ersättas.

I lagförslaget återgafs detta med att lösen skulle utgå efter hvad jord

af lika beskaffenhet och godhet i orten »i allmänhet gäller». Reservationen

tilläde härtill följande ytterligare begränsningar: »Vid uppskattning

af inägor och skogsmark får i allmänhet ej tagas hänsyn till deras

värde för jordbruksändamål, ulan endast till hvad de kunna anses värda

såsom skogsmark. Tillika bör vid bestämmandet af lösen för såväl inägor

och skogsmark som åbyggnader jämväl fästas skäligt afseende å de

utgifter eller kostnader, ägaren i verkligheten kan antagas hafva fått vidkännas

för desammas förvärfvande.» Detta motiverades i reservationen

sålunda: »Den nu gällande expropriationslagen har genom sina bestäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

meker och sin tillämpning skapat den allmänna föreställningen, att expropriation

är en dyr sak och att ägarne af det, som exproprieras, höra

skörda betydande vinst af expropriationen. Detta förhållande synes kunna

förklaras däraf, att lagen afser att för det allmännas eller för bärkraftiga

enskilda företags räkning expropriera äfven från småfolk deras egendom.

Här däremot gäller det att från förmögna bolag expropriera mark åt

obemedlade arbetare. Detta gör en betydlig skillnad. Vidare är att märka,

att det nu gäller att från bolagen expropriera odlingsmark, som de själfva

ej kunna nyttiggöra för samhället och därför ej äga rättighet att besitta.

Det inträder här ett förhållande snarlikt det, som föranledt, att det medgifvits

inmutningsrätt till malmfyndigheter å annans mark. Man bör också

särskilt erinra sig, att vid trävaruindustriens inköp af hemman, förr såväl

som nu, sällan beräknats något pris för inägor som sådana eller för åbyggnader

eller för markens odlingsvärde, utan det är den skogsbördiga markens

areal och duglighet för skogsväxt samt den växande skogens värde,

hvartill tages hänsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden och till ändamålets

sociala betydelse, synes staten billigtvis kunna göra anspråk på.

att marken afstås utan särskild vinst för jordägaren; och kan därvid

ifrågasättas, om ej hänsyn jämväl bör tagas till det låga pris, hvarför

hemmanet i största antal fall förvärfvats.»

Iögonenfallande orimliga visa sig gällande bestämmelser också vid

expropriation af mark till järnvägsanläggningar. Ägaren till exempel af

en fastighet, å hvars mark ett stationsområde skall anbringas, äger rätt

att tilltvinga sig ersättning för denna mark efter högsta gällande belopp,

detta ofta drifvet i höjden af föregående jordspekuleringar i det väntade

företaget. I stället borde marken i de flesta fall allraminst lämnas gratis

med hänsyn till den öfriga egendomens oförtjänta värdestegring. Till och

med en så bestämd motståndare till en del nyare tiders tankar om jordreformer

som landshöfding Asker yttrade år 1906 inom Andra Kammaren

vid diskussion om lämpligheten af expropriation af erforderlig tomtmark

följande: »Väl har jag tänkt mig, att den i vårt land nu gällande expropriationslagen

en gång kommer att ändras därhän, att vid värdering af

jord, som skall exproprieras, man tager hänsyn icke blott till de olägenheter,

som följa i och med expropriationen, utan äfven till de förmåner,

som en godsägare vinner, exempelvis därigenom att en järnvägsstation

anlägges på hans område. Men detta är en annan fråga och berör hufvudsakligen

jordägarnes rätt, högst obetydligt eller kanske i ingen mån

husägarnes.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 5

Ett intresseväckande och belysande försök att tillämpa moderna och

riktiga idéer på detta område lämnar den enskilda järnvägen från Köpenhamn

till Slangerup (35 km.), som torde ha nått sin fullbordan förra

året. I brist på lag har banans män sökt genom enskild öfverenskommelse

med vederbörande jordägare såsom villkor för banans anläggning

förbehålla själfva företaget en andel af 30 % af den värdestegring, som

jorden omkring järnvägsstationerna vunne under de första 30 åren efter

järnvägens anläggning. Med samtliga jordägare, omkring 150 till antalet,

lyckades det, med undantag för en, att få ett sådant aftal till stånd, till

grund för hvilket lades detaljerade och noga affattade föreskrifter om utförandet.

Det konstaterades redan under första året, medan anläggningen

ännu pågick, på vissa ställen värdestegringar med öfver 400 %, af hvilken

värdestegring banan sålunda får nära en tredjedel. Detta exempel är

hämtadt ur den danske advokaten S. Berthilsens i Höng intressanta

arbete: »Järnbanerne og Samfundet. Ett ökonomiskt Verdensproblem

og dets Lösning». Man kan häraf få en aning om, säger denne författare,

hvilken harmonisk ordning skulle kunna uppnås, om det fanns en

lagstadgad rättighet för de samhällsändamål, som skapa jordvärdena, att

också tillägna sig dessa värdens ränta i rätt proportion, så att alla’ enskilda

jordägares försök att tillägna sig frukten af samhällsföretagen må

på förhand framstå såsom fruktlösa.

Det bör således af hvad ofvan framhållits framgå, att en omtänksam

revision af gällande bestämmelser om expropriationsersättning är en

trängande angelägenhet.»

Hufvudstadgandet i fråga om grunderna för bestämmande af ersättning

vid expropriation finnes i 13 § af förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 april 1866. Detta lagrum har

följande lydelse:

»Då jord eller lägenhet afstås skall, uppskatte nämnden i penningar

såväl jorden eller lägenheten efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet

och godhet i orten högst gäller som ock särskild^ till högsta

skäliga belopp, den skada, annan än ägaren genom jordens eller lägenhetens

afstående lider, allt med afseende på tiden för afträdandet. Upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

kommer genom begagnandet af jord eller lägenhet för allmänt behof skada

för ägaren eller annan, och är sådan skada ej beräknad i det belopp, som,

enligt hvad ofvan stadgadt är, bestämdt blifvit, da skall ock ersättning

därför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan skäligen skattas må.

I det fall, att endast ersättning för intrång äger rum, uppskatte nämnden

i penningar till högsta skäliga belopp den skada, som genom intrånget

förorsakas. Är af rätten stadgadt, att ersättningen skall utgå i årlig afgift,

rätte nämnden uppskattningen därefter; och bör i detta fall ersättning

bestämmas särskildt för det intrång, själfva anläggningen medför, och

särskild! för det, som sker genom inrättningens skötsel och drift.

Är fråga om flera lägenheter, som tillhöra särskilda ägare, varde ersättningen

bestämd särskildt för hvardera.»

Dessutom finnas, såsom motionären erinrar, i lag andra stadganden

angående ersättning vid vissa slag af expropriation.

Enligt ofvan intagna lagrum skall jord eller lägenhet uppskattas efter

hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten högst

gäller samt uppkommande skada ersättas med högsta skäliga belopp.

Grunden härtill är tydligen den, att, då ingrepp sker i den rätt att fritt

förfoga öfver egendomen, som enligt lag tillkommer en ägare eller annan

rättighetshafvare, man velat tillägga honom ersättning härför, hvilken kunde

hålla honom fullt skadeslös. Emellertid hafva, såsom motionären anfört,

dessa föreskrifter i tillämpningen ofta föranledt tillerkännande af oskäligt

hög ersättning. Det i motionen behandlade ämnet har ock gjorts till

föremål för Kungl. Maj ds öfvervägande genom en från arméförvaltningen

den 25 april 1906 afgifven framställning, hvilken likväl hufvudsakligen

riktats mot författningens processuella bestämmelser. I berörda skrifvelse

har nämligen arméförvaltningen, med erinran att, då mark under senaste

åren skolat för landtförsvarets behof förvärfvas, utgifterna för de förvärfvade

områdena vid flera tillfällen icke stått i rimligt förhållande

till deras värde, hemställt, att Kungl. Majd täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke åtgärder skulle kunna vidtagas till framtida förekommande

af detta missförhållande. I detta afseende har arméförvaltningen bland

annat uttalat önskvärdheten af att åvägabringa en fullt objektiv värdesättning

vid expropriation och därvid framkastat tanke på förändring af sättet

för expropriationsnämndens sammansättning så, att denna nämnd blefve

af mera permanent natur samt genom sin sammansättning och verksamhet

erhölle den sakkunskap, som vore nödig för en jämn och objektiv

värdesättning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 7

I anledning af denna framställning hafva öfverståthållareämbetet och

samtliga länsstyrelser afgifvit infordrade utlåtanden, hvilka vitsorda behofvet

af bestämmelser, som omöjliggöra de numera vid expropriation högt

uppdrifna jordpris.

Visserligen är, såsom arméförvaltningen anmärker, af stor vikt,

att värdesättningen blir jämn och objektiv. Men om densamma jämväl

skall kunna såvidt möjligt träffa ett med billighet öfverensstämmande

värde, måste uppenbarligen i fråga om grunderna för värdesättningen

meddelas sådana lagbestämmelser, som berättiga och förplikta

vederbörande uppskattningsnämnd att taga i öfvervägande alla på bestämmandet

af ersättningsbeloppet inverkande omständigheter utan att vara

bunden af prisstegring å platsen. Sådan prisstegring torde, såsom motionären

anmärkt, ofta vara beroende just af det tillämnade företaget, för

hvars skull expropriation ifrågasättes, och det kan ej vara rätt och billigt,

att å ena sidan jordägaren ensam får njuta förmånen af en utan något

hans åtgörande tillkommen värdestegring, medan å andra sidan den eller

de, som genom arbete och uppoffringar åstadkomma företaget i fråga,

skola betungas med utgifvande af ersättning, som icke står i skäligt förhållande

till verkliga värdet före företagets uppkomst. Att sådant i

flera fall förekommit, torde nu mer och mer ogillas af det allmänna

rättsmedvetandet.

Enligt utskottets åsikt böra äfven beaktas de af arméförvaltningen

framställda erinringar i fråga om sättet för expropriationsnämnds sammansättande.

Särskilt vill utskottet fästa uppmärksamheten därå, att, om en

tillämnad anläggning berör flera egendomar, hvarje jordägare för sig är

berättigad att för värderingen af den jord, han skall afstå, icke blott föreslå

sex ledamöter i nämnden, utan äfven utesluta bland de af rätten och

vederparten föreslagne, samt att således en särskild expropriationsnämnd

kan komma att fungera för hvarje egendom. Värdesättningen kan uppenbarligen

härigenom blifva ojämn, hvarförutom kostnaden för hela expropriationsförrättningen

i väsentlig mån uppdrifves.

Ändring i gällande lagstiftning synes således vara i angifna hänseendet

af verkligt behof påkallad, och frågan härom lärer, såsom ock motionären

föreslagit, böra till Kungl. Maj:t öfverlämnas, så att denna fråga

må i hela dess vidd komma under ompröfning i sammanhang med behandlingen

af arméförvaltningens förutnämnda framställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nv 37.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och snarast möjligt för Riksdagen

framlägga förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser

i fråga om grunderna och sättet för bestämmande

af de ersättningsbelopp, sona skola utgifvas i

anledning af jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof.

Stockholm den 11 april 1907,

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herr Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquieta Aktiebolag, 1007.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:80 Skrifvelse till Konungen angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation. s. 12 i texten