Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 41

1907-04-18 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:41, Lagutskottets Utlåtande N:o 41

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1907, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, afseende att vid

platser på landet med sammanträngd befolkning tillförsäkra

samhället eller dess innevånare rätt att förvärfva

erforderlig tomt- eller byggnadsmark.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en

inom Andra Kammaren af herr Lindhagen väckt motion, n:o 148, däri

yrkas, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag

till åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation, i ändamål

att vid fisklägen, stationssamhällen, sågverk och lastageplatser samt

andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller

kan uppstå, tillförsäkra samhället och dess innevånare förfoganderätt

öfver redan befintlig och för samhällets utvidgning erforderlig tomtoch

byggnadsmark.

Ifrågavarande yrkande ingår i den af herr Lindhagen väckta

motionen n:o 146 angående några statsåtgärder i ändamål att i

erforderliga fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol, och

tillåter sig utskottet att beträffande den allmänna inledande motiveringen

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 37 Käft. (N:o 41). °1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

härtill äfvensom i andra tillämpliga delar hänvisa till framställningen

i utlåtandet n:o 39. Den speciella motiveringen till här föreliggande

yrkande, hvilken återfinnes i sist berörda motion, är af följande

lydelse:

»Att på en mängd ställen i vårt land enskildes jordmonopol lägger

hinder i vägen för anskaffandet af oundgängliga byggnadstomter för

olika ändamål, är en bekant sak. Tid efter annan har detta missförhållande

också framförts till myndigheters öfvervägande. Man har

emellertid merendels stannat vid att rikta sin uppmärksamhet på saken

och ej vågat sig på några effektiva åtgärder, ehuru väl vid nästan

hvarje tillfälle ordet expropriation ej kunnat undgå att komma till tals

i förhandlingarna. Några exempel må här anföras på fall, där behofvet

af ett ingripande offentligen gjort sig gällande.

1) Fisklägena i Göteborgs och Bohuslän. År 1896 väcktes af herr J. A.

Johansson i Bastholmen m. fl. representanter för länet en riksdagsmotion

om utredning bland annat, huru på lämpligaste sätt fiskeribefolkningen

i länet kunde beredas äganderätt till de tomter, å hvilka dess bostäder

och andra för fiskets bedrifvande nödiga byggnader voro uppförda.

Såsom skäl anfördes nämnda befolknings beroende af de enskilda jordägare,

och om detta ej gällde i samma grad för de fisklägen, som

lågo å den Hvitfeldtska stipendiinrättningens mark, så gällde äfven

där liksom i öfriga fall den olägenheten, att tomtinnehafvarne i brist

af äganderätt till marken ej kunde inteckna grunden och därigenom

skaffa sig erforderliga lån, särskildt behöflig!, då en fiskare exempelvis

under storm förlorat sina redskap. Motionärerna betonade, att endast

två utvägar funnos: frivillig öfverenskommelse med jordägarne eller

statens exproprierande af tomtplatserna för fiskarenas räkning. Riksdagen

beslöt i anledning häraf begära en utredning angående ifrågavarande

fiskeribefolknings bostadsförhållanden.

Vederbörande befallningshafvande anmodades härefter afgifva förslag

i ärendet samt bemyndigades tillkalla tre sakkunnige. Dessa senare

afgåfvo sitt utlåtande den 21 januari 1898.

Af detta utlåtande inhämtas, att fiskeribefolkningen i länet år

1897 utgjordes af 26,924 personer, hvilka hade åt sig uppförda 5,609

boningshus samt 1,986 sjöbodar, magasiner och salterier, dessa senare

här nedan upptagna med gemensam benämning sjöbodar; att häraf

voro belägna å fri och egen grund 1,453 boningshus och 430 sjöbodar,

å kronojord 726 boningshus och 251 sjöbodar, å Hvitfeldtska stipendii
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

inrättningens hemman eller lägenheter 1,197 boningshus och 630 sjöbodar

samt å ofri grund, som tillhörde enskilde, 2,233 boningshus och

675 sjöbodar. Af de å ofri grund belägna byggnaderna var endast med

317 boningshus och 128 sjöbodar förenad intecknad nyttjanderätt till

grunden, hvaremot för öfriga 1,916 boningshus och 574 sjöbodar icke

fanns betryggad besittningsrätt till grunden.

Rörande fisklägena å kronans jord samt stipendii-inrättningens hemman

framställde kommitterade förslag, som skola i en annan motion (n:o

158 sid. 11) af mig beröras. Beträffande fiskelägen å enskild ofri grund

medgåfvo kommitterade, att det funnes en stor mängd husägare, för hvilka

det icke blefve möjligt att på frivillighetens väg förvärfva äganderätten

till tomterna eller på annat sätt förskaffa sig en betryggad besittning

af dem. Den enda återstående utvägen eller expropriation funne

kommitterade dock strida emot principen att tillåta expropriation

endast för behof, som i någon mån kunde anses såsom allmänt. Åtgärden

skulle dessutom obehörigen ingripa i andra lika berättigade

intressen. Det syntes ock olämpligt att stifta en undantagslag för att

för ifrågavarande fiskeribefolkning afhjälpa missförhållanden, som ägde

rum å flera andra fiskelägen och mångfaldiga ställen inuti landet. Då

staten dock borde på något sätt ingripa, förordades dels att statslån

måtte beviljas samhälle, hvartill fiskläge hörde, för att därmed inköpa

tomterna, hvilka fiskarne därefter skulle äga rätt att tillösa sig, och

dels att statsanslag måtte beviljas enskild fiskare såsom bidrag till

husflyttning, när hinder mött för honom att för skäligt pris inköpa

grunden till hans hus. Befallningshafvande, som vitsordade att med

dessa förslag en lösning i många fall icke blefve möjlig, förordade dem

dock på de anförda skälen.

Hvad det sedan blifvit af denna angelägenhet är icke vidare kändt.

Förmodligen har den domnat af i något ämbetsverk. Emellertid har i

fiskläget Fjällbacka samhället lyckats inköpa marken af hemmansägarne,

hvarefter försäljningar från det inköpta området skett till åborna.

2) Fisklägen i Blekinge län. Dessa fisklägens bostadsförhållanden

ha också låtit åtskilligt höra talas om sig. En särskild framställning

till Konungen från fiskare å fisklägen inom Mjellby socken om åtgärder

i ändamål, att fiskarebefolkningen i länet måtte kunna förvärfva äganderätt

till sina boningsplatser, remitterades till egnahemskommittén.

Ehuru denna kommitté, såsom ofvan erinrats, ej fattat sin uppgift

så, att den borde föreslå åtgärder jämväl mot jordmonopol, så kom

den sålunda i denna enskilda punkt mot sin vilja något in på saken.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

På kommitténs uppdrag besökte eu af dess ledamöter herr Pantzarhjelm

år 1900 åtskilliga fisklägen i Blekinge skärgård. I den häröfver afgifna

reseberättelsen framhölls, att frågan hade särskild aktualitet företrädesvis

å fisklägena i västra skärgården. Petitionärernas från Mjellby

framställning gick ut på att, där godvillig uppgörelse ej kunde ske,

få medelst expropriation tillösa sig erforderlig mark. Af myndigheter

och fiskarebefolkningen själf framhölls också allmänt, att jordägarne

mångenstädes voro särdeles obilliga i sina fordringar för jordupplåtelser,

och att ringa utsikt förefunnes för godvillig öfverenskommelse.

Det syntes därföre, som om saken här icke kunde ordnas på egnahemsvägen,

sådan kommittén tänkt sig densamma, utan att andra

särskilda åtgärder erfordrades. Herr Pantzarhjelm hade emellertid på

Hand fiskläge^ uppgjort preliminärt köpekontrakt med jordägaren om

förvärfvande åt staten af 10 tunnland jord, omfattande hela det där

belägna fiskläget, och han trodde, att om allvarliga försök gjordes,

skulle man komma längre, än som skett, äfven på frivillighetens väg.

Främst fordrades dock möjlighet att frigöra frånstyckad mark från

inteckning, som besvärade stamhemmanet. Under förutsättning att

detta kunde ske och att fiskeribefolkningen i fråga om rätt till det af

kommittén förordade statsunderstöd likställdes med landtbruksarbetare

samt att staten erhöll rätt att från enskilde inköpa större jordområde

för att styckas och till enskilde återförsäljas, så trodde herr Pantzarhjelm

för sin del. att några särskilda åtgärder, utöfver dem kommittén

hade för afsikt att föreslå, ej voro erforderliga.

I sitt betänkande yttrade kommittén i detta ämne endast, att för

ett nöjaktigt ordnande af särskildt fiskarebefolkningens bostadsförhållanden

torde på många ställen vara nödvändigt, att staten inköpte hela jordområdet

och sedan lämnade befolkningen tillfälle att af staten förvärfva

tomter. Nyligen hade så till allmän belåtenhet skett vid Hanö. I afvaktan

på afgörandet af frågan om åtgärder i allmänhet från statens

sida till beredande af förbättrade bostadsförhållanden för fiskarebefolkningen

borde af egnahemslånemedel någon del användas till att vid

fisklägen inköpa jord för ändamålet. De bestämmelser, som kommittén

sålunda funnit behöfliga närmast med afseende på fisklägen, borde äfven

gälla andra platser, där förhållandena voro likartade.

Detta kommitténs uttalande återgafs i den kungl. propositionen

vid 1904 års riksdag om egnahemslån, men någon hemställan i anledning

däraf gjordes icke. Frågan blef således då helt och hållet

obeaktad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

3) Stationssamhällen. De bekymmer, som i en mängd sådana samhällen

vållas af att samhället eller husägarne ej äga tomtmarken,

framdrogos förra riksdagen af smålandsrepresentanten hr Olsson i

Blädinge. Man förstår också väl, hur ett dylikt sakernas tillstånd

kunnat uppstå. En stor del järnvägsstationer utveckla sig till knutpunkter

för rörelsen. Folk måste bo där, och då ingen ordnat saken

på förhand, så får man på nåd och onåd underkasta sig jordägarens

godtfinnande.

Representanter från vidt skilda håll vittnade i Andra Kammaren

om enahanda erfarenheter från sina hemorter. Expropriation framhölls

af många såsom enda botemedlet. En reservation i lagutskottet, som

i motiveringen förordade expropriationsåtgärder, samlade ock 87 röster,

under det utskottets afstyrkande förslag bifölls med 98 röster, sannolikt

till stor del äfven på formella grunder. Men i Första Kammaren

fanns ej en enda behjärtad man, som ansåg det böra spillas ens ett

ord på den för många människor så viktiga saken.

4) Samhällen vid sågverk och lastageplatser. Under förenämnda debatt

framhölls, att äfven inom dylika samhällen rådde i stor utsträckning

enahanda missförhållanden. Det fanns äfven här samhällen, där husägarne

icke hade någon skriftlig upplåtelserätt till tomterna. Ett sådant samhälle

är exempelvis Djupvik i närheten af Umeå.

De olägenheter, som sålunda förefinnas i vidt skilda delar af

landet, gälla först redan bebyggd tomtmark. I stora fisklägen och

äfven andra samhällen ha innebyggarne endast muntlig upplåtelse eller

tyst samtycke af jordägaren att hålla sig till. Där skriftliga kontrakt

förekomma, äro de ofta af obilligt innehåll och prisgifva sannolikt i de

flesta fall husägaren vid kontraktstidens utgång åt jordägarens godtycke.

En mängd exempel på prejeri och utpressning ofta af upprörande

art anföres också. Och äfven där något dylikt ej hittills inträffat,

hvital'' dock en beständig otrygghet öfver samhällets grundval

för framtiden.

Men äfven för sådana samhällens oundgängliga utveckling lägger

markägarens jordmonopol obehöriga hinder och ibland kanske också

för deras uppkomst.

Hvad skall då göras? Svaret härpå har gifvits nästan hvarje gäng

frågan af handlats. Det finnes blott ett medel: tvångsåtgärder från

statens sida. Ofta ha envåldshärskare och under revolutionstider folket

själft ingripit i jordfrågan genom mer eller mindre omilda åtgärder vanligen

sammanfattade under namnet reduktion. I våra dagar söker man

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

i allmänhet såvidt möjligt tillgodose det allmännas kraf genom expropriation,

det vill säga lagstadgad skyldighet för jordägare att afstå erforderlig

jord mot ersättning för markens värde. Tankar framkomma

ock särskildt från en viss nationalekonomisk skola att bryta jordägarens

makt och obillighet genom jord värdebeskattning. Denna utväg leder

kanske också till målet, men kan såsom ny och opröfvad lios oss sannolikt

ej vara något att vänta af för den närmaste tiden.

Vill man i det närvarande komma någon vart, är det sålunda

på expropriationens väg man har att närmast inslå. I den riktningen går

också den allmänna meningen, såsom framgår af framställningen här ofvan.

I fråga om expropriationsrättens omfattning äro de olika ländernas

lagstiftningar tämligen öfverensstämmande därutinnan, att den är

tillåtlig för tillgodoseende af ett viktigt allmänt intresse. De skilja

sig däremot åtskilligt, när det gäller att bestämma, hvilka allmänna

intressen kunna anses vara af den vikt, att de gifva berättigande åt

expropriationsåtgärder. Afgörandet blir här icke en principfråga, utan

en lämplighetsfråga. I allmänhet torde kunna sägas, att expropriationsrätten

utsträckes, i den mån nya behof af densamma uppstå eller redan

förefintliga behof uppenbaras för folkmedvetandet.

I vår lagstiftning gäller enligt 1866 års förordning, att expropriation

får äga rum af jord för rikets försvar, allmän väg, hvartill äfven räknas

järnväg, bro, hamn eller lastningsplats, torg eller gata i stad,

uttappning eller sänkning af sjö, strömrensning, farled eller annan

vattenledning, allmän byggnad eller dylikt allmänt behof äfvensom af

flygsandsfält. Enligt grufiagstiftningen är jordägare skyldig till inmutare

af malmfyndighet afstå visst utmål samt plats för väg och

kraftledningar. Lagen af år 1879 om dikning och annan vattenafledning

innehåller närmare föreskrifter om de inskränkningar i jordäganderätten,

som jordägaren får underkasta sig vid dylika företag

till förmån för andra jordägare. I 1880 års vattenrättsförfattningar

meddelas enahanda stadganden rörande bortledande af vatten för någon

orts förseende med dess behof af vatten för farled eller flottled eller

för annat allmänt behof. Jämlikt en år 1890 utfärdad lag kunna föreskrifvas

förändringar i fast egendoms bruk i syfte att förebygga fara

för förorenande af vattenledning, som anlagts, för någon orts behof,

med rätt för jordägaren att, om han så vill, hellre påfordra hela egendomens

inlösning. Enligt 1902 års lag om elektriska anläggningar är

jordägaren skyldig afstå eller upplåta jord för framdragande af elektrisk

ledning i och för någon orts förseende med belysning eller drifkraft

eller för dylikt ändamål eller för beredande af drif
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kraft åt sådan industriell anläggning’, som finnes vara af större betydelse

för det allmänna. Lagstiftningen af år 1903 om skyddsskogar

förutsätter också, att dylika skogar skola inlösas af det allmänna, om

ägaren föredrager detta framför att tåla lagens begränsning af sin

äganderätt.

Bland de olika ändamål, för Indika enligt vår lagstiftning jord

tvångsvis skall afstås, finner man sålunda äfven uppgifter, som afse att

indirekt gagna såväl jordbruket på landet som bosättningarna i städer

och. liknande samhällen. Nästa steg kan då här lätt tänkas blifva att

vid uppkommet större behof expropriera jord för att bereda tillgång

till själfva den mark, som erfordras för bildande af jordbruk eller bostadslägenheter.

Norrlandskommittén har i sitt förslag brutit isen i fråga

om jordbrukslägenheter. Lika nära till hands ligger det att medgifva

expropriation icke blott för allmänna byggnader såsom redan nu är

tillåtet utan ock för ett helt samhälles allmänna bebyggande. Särskildt

är det ett viktigt allmänt intresse att ingripa åtminstone där

missförhållandet mera allmänt gör sig gällande.

Det har härvid ofta framkastats, att man borde omedelbart bereda

husägarne laga rättighet att själfva förvärfva marken. Detta kan

visserligen låta tänka sig, men är af såväl principiella som praktiska

skäl knappast att tillråda. Expropriationsrätt för privatpersoner

strider för mycket mot gällande rättsuppfattning. Erhåller småfolket

oinskränkt äganderätt till tomterna, så lurar dessutom alltid en ny

fara, att tomterna kunna af smarta affärsmän småningom uppköpas

och således ett nytt jordmonopol uppkomma. Man bör för öfrig! här

icke blott tänka på husägarne. Saken berör äfven desses hyresgäster,

i den mån tomterna användas till uppförande af större hus i stället

för enbart egnahemslägenheter. Det kan nämligen lätt inträffa, att

om staten trader emellan för att trygga de förre, så skola de i sin

ordning begagna sitt monopol till att genom fastiglietshandel eller

eljest göra tillvaron bekymmersam för samhällets obesuttna befolkning.

Saken synes därför böra ordnas så, att det samhälle, hvarom är

fråga, eller eventuellt staten erhåller expropriationsrätt till marken.

Det må sedan blifva en öppen fråga, hur det allmänna bör disponera

densamma till förmån för de enskilde. Enligt min uppfattning bör det

allmänna helst behålla äganderätten för att kunna för framtiden reglera

förhållandena. Detta hindrar ej, att former för upplåtelser kunna

utfinnas, som gifva lika stor trygghet som den fulla äganderätten till

marken. I själfva verket blir tryggheten för framtiden mycket större,

då den förekommer jobberiet och alla de utpressningar, som följa i

dess spår.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 41 .

Af framställningen liär ofvan framgår också, att en ganska

allmän uppfattning råder, att det är stat och kommun, som skola i

första hand förvärfva marken. Exemplen från Hanö i Blekinge och

Fjällbacka i Bohuslän visa, att man vid frivilliga uppgörelser sökt gå

tillväga på detta sätt. I förra fallet köpte staten och i det senare det

samhälle, som saken rörde. Däremot synes det vara särdeles motigt

att få rotfäste för den tanken, att det allmänna också skall behålla

äganderätten till marken.

I alla de fall, där expropriation får anlitas, undanröjas de stora

hinder för tomtförsäljningar, som möta i svårigheten att få tomterna

befriade från stamhemmanets inteckningar. Lagen föreskrifver nämligen,

att exproprierad jord är fri från inteckningar samt att ersättningen

skall afsättas till fördelning mellan inteckningshafvare. Genom

införandet af den nu ifrågasatta expropriationsrätten kan man i en

mängd fall vinna den möjlighet att frigöra fastighet från gemensam

inteckning, hvarom 1900 års Riksdag begärde utredning och förslag.

Det bör till sist erinras om, att en expropriationslagstiftning på

detta område sannolikt liksom de flesta expropriationslagar får största

betydelsen genom sin blotta tillvaro, i det att därigenom framtvingas

godvilliga uppgörelser.

Det slutyrkande, hvari den nu gifna framställningen skall utmynna,

borde helst gå rakt på sak, d. v. s. expropriation. Men med kännedom

om svårigheten för en ny fråga att slå igenom i Riksdagen, om man

ej vid tvekan får tillfälle att blunda i språnget, så finner jag mig af

opportunitetsskäl föranlåten att i klämmen inblanda äfven det sedvanliga

samlingsordet ''åtgärder''.»

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en

annan inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 91, i hvilken herr

P. M. Olsson i Blädinge anfört:

»Vid förra årets riksdag dristade jag i motion, n:o 89, väcka förslag,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning,

om och i hvilken ordning ägare af byggnader, som uppförts å

annan tillhörig tomt inom vissa samhällen, må vinna rätt att vid nyttjanderättstidens

utgång tillösa sig tomten, samt att Kungl. Maj:t ville

för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill nämnda utredning kunde

föranleda.

Ehuru lagutskottet icke ansåg sig kunna tillstyrka bifall till motionen,

erkändes dock »att de berörda förhållandena äro förtjänta af sym

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

nerlig uppmärksamhet», och nära nog samtlige talare, som uppträdde

under debatten i Riksdagens Andra Kammare, uttalade sina sympatier

för motionens syfte, om än åtskilliga anmärkningar mot densamma

framställdes, och vid den omröstning, som därefter skedde, segrade

utskottets utlåtande med endast 11 rösters majoritet.

Detta på det hela taget välvilliga mottagande, som motionen rönte,

inger mig mod att i år ånyo för Riksdagen framlägga de bekymrade

tomtinnehafvarnes, de på ofri grund sittande husägarnes sak, som jag

hoppas att Riksdagen på ett eller annat sätt skall söka råda bot för.

Visserligen är det godt och väl, att Kungl. Maj:t nu framlagt ett

lagförslag om nyttjanderätt till fast egendom, däri jämväl tomträtten är

inbegripen, så att drägligare förhållanden kunna väntas för framtiden,

men alla de samhällen, som öfver hela landet hittills vuxit upp på mestadels

ofri grund, äro därmed ingalunda hjälpta. De, hvilka där byggt

och bo, kunna när som helst, efter att kontraktstiden är utgången,

vräkas, och deras kanske enda tillgång är därmed tillspillogifven, ja

ofta ännu mera, enär långtifrån alla hafva sina byggnader betalta. Det

samhälle, de hvar i sin stad frivilligt eller genom mer eller mindre

tryckande förpliktelser och samhälleliga påbud alltså bidragit att ordna,

icke allenast med gator och trottoarer, utan äfven i sanitärt hänseende,

är nu icke längre deras, utan faller i en annans händer som en mogen

frukt. Det kan väl ej nekas, att detta är brutala förhållanden, för

hvilkas ordnande snar hjälp är af nöden.

Då det hela sammanlagdt rör sig om stora värden, kanske miljoner,

som stå på spel, anser jag saken vara af den betydelse, att

statsmakterna böra träda emellan och söka ordna så emellan tomtägare

och husägare, att såväl den enes som den andres rätt och bästa blifva

tillgodosedda.

Sättet, hvarpå detta bör ske, kan förefalla olika och torde bäst

utrönas genom en allsidig utredning.

Bästa lösningen för tomträttsinnehafvarne är tvifvelsutan expropriationsrätt

för samhället, då såväl tomtfrågan som gatu tuggning alna.

m. kunde på ändamålsenligaste sätt ordnas.

Visar det sig emellertid, att så icke kan ske, vore det icke mera

än rätt och billigt, att husägarne antingen finge tomträtten ytterligare

på viss tid förlängd eller att tomtägaren förpliktades erlägga lösen för

samtliga å tomten uppförda byggnader och hägnad m. m. af värde,

som kan hänföras till tomtbesittningen, exempelvis trottoarer, alltefter

ojäfviga mäns värdering.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 37 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

På grund af hvad jag här anfört vill jag vördsamt föreslå, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utreda, om och på hvad sätt ägare af byggnader, som uppförts

å annan tillhörig, inom köping och municipalsamhälle, större samhälle

vid järnvägsstation, fiskläge och annat därmed jämförligt samhälle,

belägen och på minst 30 år upplåten byggnadstomt, må vinna

en £ mera tryggad rättslig ställning, samt för Riksdagen framlägga det

förslag, hvartill nämnda utredning föranleder.»

Senare tiders ekonomiska utveckling har på många områden

medfört ingripande förändringar i förut bestående förhållanden och

skapat nya intressesfärer på olika vägar. Med kommunikationsmedlens

hastiga utveckling och industriens storartade tillväxt uppstå ständigt

nya knutpunkter för rörelsen. Man har sålunda i våra dagar rikligt

tillfälle att bevittna, hurusom samhällen uppväxa på olika platser

å landsbygden, där tillfälle till näringsfång på grund af nya konjunkturer

erbjuder sig, och man har särskildt i sådant afseende anledning

att fästa sig vid fisklägen, hamnplatser, stationssamhällen och

industricentra. På sådana platser samlas en mängd personer, hvilkas

näringsfång, tjänst eller sysselsättning föranleder eller kanske tvingar

dem att där bosätta sig. Det ligger i sakens natur, att eu sådan

stundom nödtvungen bosättning under påverkan af tillfälliga lokala

förhållanden mången gång förenas med svårigheter särskildt i afseende

på förvärfvande af bostaden, hvilken ju är en nyttighet, som till hvarje

pris måste anskaffas. Villkoren för erhållande af bostad blifva ofta

alltså synnerligen hårda och bostadsförhållandena i öfrigt ur social och

hygienisk synpunkt mycket otillfredsställande. I många fall försiggår

bosättningen på det sätt, att på en med nyttjanderätt upplåten tomt

den bostadssökande åt sig uppför ett hus, hvilket han, så länge nyttjanderätten

äger bestånd, högst 50 år, äger å tomten hafva kvarstående.

Äfven om han för denna tid genom inteckning eller hädanefter genom

skriftlig upplåtelse i allmänhet kan trygga sin besittningsrätt till tomten,

återstår dock för honom i allt fall äfventyret ej mindre att andra byggnader

kunna uppföras och anordningar vidtagas, som förringa besittningsrättens

värde, än äfven att han vid njfltjanderättstidens utgång

nödgas bortflytta sitt hus eller, till förekommande häraf, på hårda

villkor få upplåtelsen förnyad. Den osäkerhet och svårighet beträffande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ett af lifvets viktigaste behof, som sålunda skapas, kan icke undgå att

medföra stora ekonomiska och sociala olägenheter. Att så till en högst

afsevärd grad numera mångenstädes blifvit fallet, torde vara allmänt

bekant. Förevarande motioner och framställningar bära äfven därom

vittnesbörd.

Vid sådant förhållande synes ock tiden vara inne, att statsmakterna

genom sitt ingripande söka råda bot härför, och detta ej blott

med hänsyn till redan befintliga missförhållanden utan ock med afseende

å framtiden. Gällande eller föreslagen lagstiftning torde icke i större

mån vara ägnad att afhjälpa det onda. Expropriationsförfattningen

medgifver sålunda expropriation blott till torg eller gata i stad, och

den skyldighet för tomtägare att afstå erforderlig mark, som i förslaget

till lag om stadsplan föreskrifves, föreligger såsom regel blott för de

i fastställd stadsplan — hvilken jämväl efter Konungens förordnande

kan upprättas inom område å landet, där större byggnadsverksamhet

är att förvänta — upptagna gator, torg och andra allmänna platser.

Den i 10 § af nyssberörda lagförslag föreslagna rätt för samhället att

förvärfva i fastställd stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara

för stadens utveckling oundgängligen erforderligt, kan icke heller anses

ägnad att på platser, som nu äro i fråga, på ett tillfredsställande sätt

afhjälpa bostadsbehofvet. I alla händelser kan den icke med afseende

på tomtmark, som redan är bebyggd, tjäna att, afhjälpa af motionärerna

framhållna olägenheter. Den af Riksdagen nyligen antagna

lagen om tomträtt är väl i månget fall ägnad att i här förevarande

afseende skapa större trygghet, men då tomträttsinstitutet, med undantag

blott vid fideikommiss och stiftelser, icke å enskild mark är tillämpligt,

saknar man i här förevarande fall häruti erforderligt botemedel.

Med hänsyn till det nu anförda synes man vara nödsakad att

tillgripa nya åtgärder, där upplåtelse af erforderlig mark för en sammanträngd

befolknings bosättning icke kan på skäliga villkor åstadkommas.

I sådant afseende har uti förevarande motioner för anskaffande af

erforderlig tomtmark m. m. föreslagits eu utvidgning af expropriationsinstitutet.

Goda skäl tala ock härför, blott förfarandet därvid noga

begränsas och bestämmes.

Det torde sålunda till en början böra fastslås, vid hvilka platser

expropriation under angifna förhållanden bör medgifvas, och vidare bestämmas,

att expropriationsrätten lägges i det allmännas hand, och att

således denna rätt kan påkallas af det särskilda samhället, kommunen

eller staten, ty endast därigenom är man tillförsäkrad, att förhållandena

på ett ur alla synpunkter betryggande sätt ordnas. Den exproprierande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

institutionen hade sedan att af den exproprierade marken på lämpligt

sätt upplåta tomter till de enskilda. Att kommunen härvidlag bör träda

emellan ligger oftast i dess eget intresse; och det bör därför kunna

antagas att densamma skall vara villig att underkasta sig de uppoffringar

i ekonomiskt afseende, som för åtgärder af berörda slag kunna

erfordras. Medel för expropriationens genomförande torde utan större

svårighet kunna anskaffas, helst realsäkerhet för ett upptaget lån erbjuder

sig i den exproprierade marken. I alla de fall, där ifrågavarande

samhälle är ett municipalsainhälle, ligger det närmast till hands, att

detsamma själft vidtager berörda åtgärder; i andra fall lärer det böra

ankomma på vederbörande kommun. I vissa fall, där det allmännas

intresse af frågans tillfredsställande lösning är särskildt påtagligt, torde

staten böra träda till för att underhjälpa saken.

Nu föreslagna utväg med anlitande af expropriation torde särskildt

väl lämpa sig i de fall, där man med hänsyn till kommande behof

aktar nödigt ordna förhållandena. Att densamma emellertid jämväl

med afseende å bestående förhållanden kan med fördel i månget fall

användas torde vara visst. Står dessutom expropriationstvånget i utsikt,

torde man vara berättigad förutsätta, att frivilliga öfverenskommelser

mellan tomtägare och den expropriationsberättigade eller den enskilde

i de flesta fall låta sig åstadkomma.

Själfklart torde vara, att den nu ifrågasatta expropriationsrätten

bör begränsas att användas allenast i sådana fall, då det gäller att förvärfva

nödig mark för ett samhälles bebyggande eller att afhjälpa missförhållanden,

som uppkomma därigenom att tomtmarken befinner sig i

annans hand än dens, som äger byggnaderna därå, och således ej till

inlösen af redan bebyggda tomter, till hvilka husägaren jämväl är ägare.

Den närmare utredningen af ämnet och utarbetande af förslag

till de åtgärder, som kunna erfordras för en snar och effektiv lösning

af detsamma, torde ensamt af Kungl. Maj:t kunna verkställas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till åtgärder,

särskildt med anlitande af expropriation, i ändamål

att vid fisklägen, stationssamhällen och andra om
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

råden på landet, där en sammanträngd befolkning

bor eller kan uppstå, i enlighet med hvad ofvan angifvits,

på ett mera tillfredsställande sätt än hittills

ordna förhållandena med afseende å redan befintlig eller

för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Stockholm den 18 april 1907.

På lagutskottéts vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bill. till Riksd. Prof. 1907■ 7 Sund.

37 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:92 Riksdagens Skrifvelse N:o 92 s. 1 i texten