Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj ds proposition med förslag till lag om enskilda vägar på landet.

1907-04-23 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:46, Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj ds proposition med förslag till lag om enskilda vägar på landet.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

N:o 46.

Ant. till Riksd. kansli den 23 april 1907, kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj ds proposition med förslag

till lag om enskilda vägar på landet.

Uti en den 8 nästlidne mars dagtecknad proposition, n:o 88, hvilken

af båda kamrarne till lagutskottet hänvisats, har Kungi. Maj:t under

åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag

till lag om enskilda vägar på landet.

Medan det allmänna väghållningsbesväret på landet genom lagen

den 23 oktober 1891 erhållit en mera tidsenlig reglering, kvarstår såsom

ännu olöst frågan om ett bättre ordnande af besväret med byggande

och underhåll af enskilda vägar på landet. För denna fråga har emellertid

sedan länge, gång efter annan, inom Riksdagen genom enskilda

motionärer påkallats uppmärksamhet. På grund af tvenne motioner vid

1894 års riksdag anhöll Riksdagen i skrifvelse den 2 maj samma år,

att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lag om byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. Riksdagen

hade nämligen funnit de i ämnet gällande föreskrifter vara hvarken

nog omfattande eller tillräckligt bestämda för ordnande af skyldigheten

att bygga och underhålla sådana vägar. De gåfve sålunda icke

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 42 Höft. (N:o 46J. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

någon säker ledning vid bestämmande af den grund, enligt hvilken

vägdelning mellan väghållningsskyldige skulle ske, likasom de ej heller

lämnade bestämdt svar på frågan, huru verkställd vägdelning skulle

kunna vinna laga kraft; och bristen på tydliga föreskrifter i ämnet

vore desto mera kännbar, som ifrågavarande väg ar numera med vår

tids höjda anspråk på bekväma och lätta kommunikationsmedel måste

anses vara af större betydelse, än då de nu gällande stadgandena tillkommo.

Riksdagen funne det sålunda vara af behofvet påkalladt, att

förbättrad lagstiftning uti förevarande hänseende snarast möjligt komme

till stånd.

Att i frågans dåvarande skede och innan den utredning, som

Kungl. Maj:t kunde åstadkomma, föregått, närmare uttala sig om de

grunder, på hvilka ett blifvande lagförslag borde byggas, syntes Riksdagen

emellertid icke lämpligt. Dock ansåge sig Riksdagen böra redan

då uttala som sin åsikt, att skyldigheten att underhålla utfarts- och

byvägarne borde fortfarande såsom dittills åligga dem, som af vägarna

betjänade sig.

Öfver denna Riksdagens framställning anbefallde Kungl. Maj:t

befallningshafvandena i rikets samtliga län att efter inhämtande af landstingens

yttranden afgifva utlåtanden. Sedan sålunda infordrade yttranden

och utlåtanden inkommit, utarbetades inom lagbyrån ett förslag till lag i

ämnet, som anmäldes i statsråd den 28 april 1899. Öfver förslaget

inhämtades härefter i grundlagsenlig ordning högsta domstolens yttrande.

Med afseende å anmärkningar, hvilka högsta domstolen hade

att framställa mot förslaget ej mindre i fråga om dess grunder än beträffande

dess uppställning och affattning, fann högsta domstolen sig

hora hemställa, att förslaget ej måtte göras till föremål för framställning

till Riksdagen. Sådan framställning har icke heller skett.

Nytt förslag i ämnet, utgörande i hufvudsak en omarbetning af

lagbyråns förutnämnda förslag med iakttagande af de inom högsta domstolen

mot detsamma framställda anmärkningar, har sedermera inom

jordbruksdepartementet blifvit utarbetadt, och har detta förslag utöfver

det föregående, i öfverensstämmelse med högsta domstolens därom förut

uttalade uppfattning, kommit att afse äfven sådana enskilda vägar, som

erfordras för s. k. hemkörslor. Sedan förslaget anmälts i statsråd den

26 sistlidne oktober, har högsta domstolens yttrande däröfver inhämtats,

och hafva inom domstolen emot detsamma framställda anmärkningar

föranledt en genomgripande omarbetning däraf, innan det genom förevarande

proposition framlagts till antagande af Riksdagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

I samband med ifrågavarande proposition bar utskottet till behandling

förehaft två särskilda med anledning af densamma inom Andra

Kammaren väckta motioner, afgifna den ena under n:o 230 af herr

O. Olsson i See och den andra under n:o 246 af herr J. Bengtsson i

Bjärnalt.

Herr Olsson anför i sin motion:

»I proposition n:o 88 till innevarande års lagtima riksdag föreslår

Kungl. Maj:t till antagande en lag angående enskilda vägar å

landet, hvilken lag nog i många fall kommer att ordna förhållandena

beträffande dessa väg ar bättre hädanefter än hittills, men i ett afseende

fyller den ej ett mångenstädes kändt och erkändt behof, nämligen

att i någon ringa mån utjämna bördorna för dem, som drabbas

af underhållet af dylika vägar.

De byar och hemman, hvilka ha att bygga och underhålla mer

eller mindre långa enskilda vägar, få deltaga till lika stor del med

underhållet af de allmänna vägarne som de, hvilka hafva sina gårdar

vid dessa senare, och sålunda ej hafva några enskilda vägar att underhålla.

När så är förhållandet, synes det vara med rättvisa och billighet

öfverensstämmande, att det ordnas så, att hvarje kommun inom

sig finge befogenhet att ordna dessa angelägenheter och besluta därom

å allmän kommunalstämma, men då det i vissa fall torde blifva svårt

att ordna underhållsskyldigheten så, att naturaunderhållet delades upp

på alla kommunens hemman, anser jag, att naturaunderhållet så vinter

som sommar bör åligga dem, som äro mest intresserade och beroende

af vägen, men att dessa då erhölle af kommunalmedel — utdebiterade

på vägfyrk — ersättning till tio procent af uppskattad kostnad. Däremot

synes det ej möta allt för störa svårigheter, att i vissa fall åtminstone

alla inom en kommun efter enskilda vägar från by till allmän

väg befintliga broar öfver å eller älf, öfver 2 meter lång efter vägtal indelas

på alla kommunens vägbyggnadsskyldige, till byggande och underhåll,

eller på annat lämpligt sätt gemensamt bekostades, ty det kan ej förnekas,

att det kan i vissa fall drabba några gårdar eller två å tre

byar afsevärda kostnader, om de råka hafva sitt läge på andra sidan

eu å eller älf, och det vore behöfligt att dylikt utjämnades.

Hvad beträffar särskildt byvägars förbättring, nyanläggning eller

omläggning, borde kommun äga befogenhet att bidraga därtill med

intill en fjärdedel af kostnaden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Å de vägar, som sålunda erhålla kommunalbidrag, torde det

vara nödigt, att syn årligen hålles af synemän, utsedda af kommunalnämnden

samt å broarna likaledes. För öfrig! vill jag hänvisa till

hvad en del landsting och åtskilliga af Konungens befallningshafvande

yttrat i saken å sid. 37, 38 och 39 i kungl. propositionen härom.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anhålles vördsamt om

följande tillägg till lagen i fråga:

§ io.

Byggande och underhållande af broar med öfver två meters längd

som ligga efter väg, som leder från by till allmän väg, skola efter

vägtal indelas på alla, som inom kommunen äro skyldiga till naturaunderhåll

af allmän väg, eller på annat lämpligt sätt af kommunen

gemensamt underhållas.

Ersättning till tio procent af underhållskostnaden för både sommaroch

vinterunderhållet erhålles af kommunalmedel för underhåll af väg,

som leder från by till allmän väg, samt högst en fjärdedel af kostnaden

för nybyggnad, förbättring och omläggning af dylik väg.

§ 14.

Kostnaden för underhåll af väg, för hvilken kommunalbidrag

erhålles, uppskattas af förrättningsmannen med biträde af två gode

män, hvaraf underhållsskyldige tillsätta en och kommunen en.

§ 29.

Syn skall årligen hållas å lämplig tid på de vägar, som erhålla

kommunalbidrag, af två ojäfvige män, utsedda af kommunalnämnden

bland dem här ofvan om synemän sagdt är.»

Herr Bengtsson anför i sin motion:

»Kungl. Maj:t har i till Riksdagen aflämnad proposition n:o 88

framställt förslag till lag om enskilda vägar på landet, och genom

detta torde enligt min åsikt i det stora hela denna fråga, som åtskilliga

gånger förut varit framlagd inf ör Riksdagen, på ett lyckligt sätt

kunna lösas.

Emellertid synes det mig, som om några ytterligare bestämmelser

borde kunna i denna lag inflyta angående u nderhållet och tillsynen å

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 5

väg i närmast möjlig öfverensstämmelse med de stadganden, som återfinnas

i §§ 24, 31 och 33 i lagen af den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

l:o) Lagförslaget förutsätter, att väghållningsskyldig i många fall

kommer att vid delning af väg få underhålla vägsträcka, som ligger

utanför hans egen mark, och det bör därför icke vara mer än rättvist,

att samma stadganden, som gälla angående de allmänna vägarne, att

jordägare kan tvingas att borthugga träd och buskar, som försvåra

underhållet, äfven komma att gälla med afseende å de enskilda.

2:o) Vidare synas också bestämmelser angående reglerande af

rätten att hafva grindar, hvilka angående de allmänna vägarne återfinnas

i § 31, åtminstone i modifierad form bort i lagförslaget influtit.

Visserligen är det klart, att man icke kan gå så långt, att det skulle

helt förbjudas jordägare att uppställa grindar öfver enskild väg, men

han borde vid förrättning kunna tvingas att borttaga öfverflödiga sådana

och förflytta sådana som uppsatts på för vägfarande synnerligen

olämpliga ställen.

3:o) Dessutom synes det mig vara synnerligen viktigt, att bestämmelse

i likhet med § 33 i 1891 års lag måtte i lagen inflyta, så att

det blifver för de vägliållningsskyldige möjligt att för ett moderat pris

skaffa sig väglagningsämnen från närmast möjliga håll. Denna bestämmelse

i § 33 angående de allmänna vägarne har visat sig praktisk, och

blifver det med säkerhet en stor brist i den nya lagen, om ett dylikt

stadgande ej kommer att återfinnas där.

På de af mig nu anförda skäl tillåter jag mig därför vördsamt

hemställa, att Riksdagen ville besluta, att det af Kungl. Maj:t framlagda

förslaget angående lag om enskilda vägar på landet måtte undergå

de ändringar och tillägg, hvartill det af mig ofvan andragna må gifva

anledning.»

Vid granskning af det lagförslag, som genom förevarande proposition

underställts Riksdagens pröfning, har utskottet i väsentliga delar

icke funnit anledning till anmärkning mot detsamma, utan har utskottet

godkänt de grunder, hvarpå förslaget hufvudsakligen hvilar.

Med hänsyn härtill har utskottet gifvetvis icke kunnat biträda

det af herr Olsson framställda förslag, i hvad det afser läggande af

skyldighet att bygga och underhålla väg på kommunen eller samtliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

väghållningsskyldige inom densamma. En sådan anordning skulle väsentligen

rubba den af utskottet godkända princip, hvarpå förslaget, i enlighet

med Riksdagens år 1894 därom uttalade uppfattning, i detta

afseende hvilar, nämligen att berörda skyldighet bör åligga endast

dem, som af vägen i fråga betjäna sig. Då emellertid särskilda förhållanden

kunna göra det önskligt, särskildt i Norrland, att kommun

må kunna lämna bidrag till byggande och underhåll af utfartsvägar

från någon del af socknen ut till allmän väg eller af å sådan väg befintlig

bro, hvars byggande och underhåll eljest blefve för intressenterna

alltför betungande, har utskottet ansett ett stadgande härom

böra i lagen intagas; och har fördenskull tillsatts en ytterligare paragraf

under n:o 35.

Icke heller den af herr Bengtsson väckta motionen har utskottet

kunnat godkänna. Äfven denna synes nämligen hvila på en uppfattning

af ifrågavarande väghållningstunga, som väsentligen utgår från de i

den allmänna väglagen uppställda grunder och principiellt afviker från

ifrågavarande förslag. Att för de i motionen omförmälta fall införa

några tvångsrättigheter i en eller annan form till förmån för de väghållningsskyldige,

helst om de skulle riktas mot personer, som stå utanför

dem, som begagna sig af vägen, synes icke vara förenligt med dessa

vägars natur af enskilda; utan böra dessa förhållanden ordnas på

öfverenskommelsens väg.

För de ändringar eller särskilda uttalanden beträffande lagförslagets

detaljer, som utskottet funnit påkallade, gär utskottet härefter att

lämna redogörelse.

Enligt denna paragraf i förslaget skall skyldigheten att bygga

och underhålla väg fördelas mellan de fastigheter, som skyldigheten

åligger, med hänsyn till den omfattning, hvari de beräknas komma

att begagna sig af vägen. Tvånget att sålunda deltaga i kostnaderna

för byggande och underhåll af enskild väg torde genom denna bestämmelse

kunna gå längre än hvad med billighet öfverensstämmer. En

väg kan nämligen komma att på yrkande af en eller flere sakägare

anläggas eller underhållas på vida kostbarare sätt, än behofvet kräfver

för andra sakägare, ehuru de senare måhända komma att befara vägen

lika ofta eller oftare än de förre. Sådant förslaget nu är affattadt,

skulle äfven för sådant fall en enskild kunna mot sitt bestridande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 7

åläggas väghållningsskyldighet i den mån lian kan beräknas komma

att begagna sig af vägen i jämförelse med öfriga väghållningsskyldige.

Till förekommande af berörda obillighet synes ändring böra vidtagas,

och torde, såsom ock inom högsta domstolen blifvit antyd t, ett stadgande

i öfverensstämmelse med hvad uti ifrågavarande hänseende sägs

rörande dikning i 2 § af dikningslagen vara till fyllest. Ett sådant

tillägg till paragrafen har utskottet ock ansett sig böra föreslå.

9 §■

Här föreslås bland annat ett stadgande därom, att ingen må

betungas med byggande och underhåll af enskild väg till större bredd

än 3,6 meter, oberäknadt diken. Denna bredd har utskottet ansett

böra ökas till 4 meter. Erfarenheten har nämligen visat, att en sådan

bredd å vägen erfordras, för att körande med större lass utan svårighet

skola kunna passera förbi hvarandra. Den af Kungl. Maj:t föreslagna

siffran är visserligen hämtad från den för bygdevägs bredd i

allmänna väglagen föreskrifna, och utskottet väntar sig därför mot sitt

förslag den invändningen, att bredden å enskild väg sålunda skulle

öfverstiga den å allmän bygdeväg och strängare bestämmelser alltså

här uppställas än beträffande allmän väg. Utskottet vill emellertid

härvid framhålla, att den i allmänna väglagen till 3,6 meter bestämda

bredden å bygdeväg ingalunda är den högsta, som skall förekomma.

Konungens befallningshafvande äger nämligen, att där för särskilda

vägsträckor förhållandena sådant påkalla, när ny väg anlägges eller

gammal väg omlägges, förordna om utläggande af vägen till större

bredd, hvarjämte där redan anlagd väg är bredare, den så skall vidmakthållas,

därest icke Konungens befallningshafvande pröfvar densamma

kunna utan olägenhet till bredden inskränkas. Bestämmelsen

i allmänna väglagen är således att betrakta allenast som en föreskrift

om den minsta bredd, som i allmänhet får förekomma. Den af utskottet

nu föreslagna ändring i förevarande paragraf afser åter att bestämma

den högsta bredd, som i angifna hänseendet skall förekomma,

16 §.

Den här meddelade bestämmelse om att eu hvar sakägare skall

medelst skriftlig kallelse, som mot bevis honom tillställes om förrättning,

som i 11 § föreskrifves, särskild! underrättas, kan uppenbarligen

1

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

blifva mycket betungande samt i vissa fall medföra stora svårigheter

och betydande tidsutdrägt, och utskottet har ansett, att denna bestämmelse

kan utgå utan att rättssäkerheten därigenom äfventyras. Enligt

de bestämmelser i B kap. skiftesstadgan, hvartill paragrafen hänvisar,

skall ju i allt fall offentlig kungörelse om dagen och stället för förrättningen

minst 14 dagar förut tillkännagifvas från predikstolen i den

eller de socknar, som af företaget beröras, och enligt samma bestämmelser

skola äfven sådana sakägare, som hafva sitt hemvist utom den

eller de socknar, där förrättningen sålunda skall kungöras, särskildt

genom skriftliga kallelser bevisligen därom underrättas.

27 §.

Då den uti denna paragraf omförmälda förening i fråga om vägs

underhåll gifvetvis icke kan vara bindande, med mindre samtliga sakägare

däri deltagit, men landbo eller arrendator icke kan anses vara

sakägare beträffande skyldighet, som skall fullgöras efter hans besittningstid,

måste således, därest föreningen afser längre tid, ägaren däri

deltaga, om föreningen för sådan tid skall blifva gällande. Inom utskottet

har ifrågasatts, huruvida icke denna tankegång kunnat i förevarande

paragraf uttryckas fullständigare än som skett. Men utskottet

har icke ansett nödigt att föreslå någon ändring i berörda hänseende.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med afslag å herr Bengtssons

förevarande motion, måtte, under förklarande, att

Kung!. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat

i oförändradt skick godkännas, i anledning af propositionen

och herr Olssons motion för sin del antaga

följande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Lag om enskilda vägar på landet.

Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller häremot

stridande förordnas som följer:

1 §•

Denna lag afser enskild väg å landet, som för en eller flera

fastigheter är till stadigvarande nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor

eller för utfart eller eljest.

2 §•

År för fastighets ändamålsenliga brukande af synnerlig vikt, att

väg för den fastighet bygges öfver annan fastighets område, och kan ej

sådant lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån

upplåtas den mark, som till vägen åtgår.

3 §•

Pröfvas väg, som är anlagd öfver en fastighets område, vara af

synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall vägen

upplåtas till begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle

lända någon, som förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare

om underhåll af väg, som sålunda upplåtes, lag som i 6 § sägs.

4 §.

År väg, som någon vill bygga för sin fastighets behof, tillika af

synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall

denna fastighet deltaga i vägens byggande; vare ock ägaren skyldig

upplåta mark, som af fastighetens område till vägen tarfvas.

Såsom byggande af väg anses i denna lag jämväl omläggning

eller väsentlig förbättring af väg.

5 §.

För upplåtelse af mark till väg, så ock för annat intrång, som

orsakas af vägs byggande eller begagnande, skall ersättning gäldas

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 42 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

{Kungl. Maj:ts förslag:) {Utskottets förslag:)

eller, där ersättningstagaren själf är väghållningsskyldig, honom vid

väghållningsskyldighetens fördelning till godo räknas.

6 §•

Väg, som pröfvas vara till stadigvarande nytta för två eller flera

fastigheter, skall af dem gemensamt underhållas.

Hvad i denna lag stadgas om underhåll af väg galle ej allenast

underhållet den tid mark är bär, utan ock vägs öppenhållande vintertiden

vid snöfall; dock att, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning,

afseende göres endast å vägens begagnande såsom vinterväg.

7 §•

Skyldigheten att bygga eller

underhålla väg skall mellan de

fastigheter, som skyldigheten åligger,

fördelas med hänsyn till den

omfattning, hvari de beräknas

komma att begagna sig af vägen.

Skyldigheten att bygga eller

underhålla väg skall mellan de

fastigheter, som skyldigheten åligger,

fördelas med hänsyn till den

omfattning, hvari de beräknas

komma att begagna sig af vägen,

dock att den, som icke fordrat vägen,

icke må åläggas större andel än som

svarar mot den nytta, hans fastighet

genom vägen beredes.

8 §•

I afseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som

tillhör kronan eller allmän inrättning, innehafvaren och för annan

fastighet dess ägare; dock svare ej ny innehafvare eller ägare för bidrag,

som förfallit till betalning, innan han blef innehafvare eller ägare.

Fastighets vägunderhåll ligge å den, som fastigheten äger eller

brukar. Är fastighet upplåten åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet

denne.

9 §•

Väg skall byggas och underhållas

så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor

diken, i den mån sådana tarfvas.

9 §•

Väg skall byggas och underhållas

så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor

diken, i den mån sådana tarfvas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Ej må någon betungas med Ej må någon betungas med

byggande eller underhåll af väg byggande eller underhåll af väg

till större bredd än 3.6 meter, obe- till större bredd än 4 meter, oberäknadt

diken. räknadt diken.

10 §.

Delaktigheten i vägs byggande och underhåll skall, där ej de

väghållningsskyldige annorledes åsämjas, genom vägdelning så bestämmas,

att en hvar af dem står i ansvar för viss sträckning å marken. I

fråga om bro, hvars byggande eller underhåll finnes kräfva sådan

kostnad, att den ej skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig ensam,

skall dock besväret indelas till utgörande gemensamt af två eller

flera väghållningsskyldige efter ty skäligt pröfvas.

Vid vägdelning, hvarom nu är sagdt, skall, allt efter som fråga

är om vägs byggande, dess underhåll den tid mark är bar eller dess

öppenhållande vintertiden vid snöfall, hänsyn tagas till sådana omständigheter,

som inverka på kostnaden i motsvarande afseende, så att, där

större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas.

I följd häraf skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning

af väg verkställas särskildt för byggandet, särskildt för underhållet

den tid mark är bar och särskildt för vinterväghållet.

11 §•

Kan ej öfverenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga

eller begagna väg öfver annan fastighets område eller om fastighets

skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll; då skall saken

företagas till pröfning vid förrättning på stället i den ordning nedan

stadgas.

12 §.

Plätt att påkalla förrättning, som i denna lag afses, så ock att

därvid föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå,

dess ägare. År enligt 8 § annan än ägaren pliktig svara för fastighets

vägunderhåll, äge ock han äska förrättning för bestämmande

af detta underhåll äfvensom föra talan vid hvarje förrättning, där

fråga är om underhållet.

Är fastighet, öfver hvars område väg skall byggas, upplåten under

nyttjanderätt, vare jämväl nyttjanderättshafvaren berättigad att föra

talan vid förrättning angående vägens byggande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(.Kungl■ Maj;ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

13 §.

Till företagande af förrättning enligt denna lag skall Konungens

befallningshafvande på ansökning förordna landtmätare, kronobetjänt

eller annan person, åt hvilken uppdraget finnes kunna anförtros.

I ansökningen bör fullständigt uppgifvas ärendets omfattning och

beskaffenhet, de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande

ägares och innehafvares namn och hemvist. Har sökanden någon

till förrättningsman föreslagit, och finnes ej förslaget godkändt af

öfriga uppgifna sakägare, förelägge Konungens befallningshafvande

dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar,

där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid

förlust af rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande,

huruvida de hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej

stridighet, varde den föreslagne förordnad, där han finnes lämplig, och

laga hinder ej möter; i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit

föreslagen, förordne Konungens befallningshafvande som skäligt pröfvas.

14 §.

Förrättningsmannen skall, om någon af sakägarne det äskar, vid

förrättningen biträdas af två gode män, hvilka af sakägarne eller, om

dessa ej åsämjas, af förrättningsmannen utses bland dem, som äro

valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

gode män vid landtmäteriförrättningar.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola

tillkallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,

gälle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

15 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen

ersättning, den förre i likhet med hvad för landtmätare och de senare

i enlighet med hvad för gode män vid landtmäteriförrättningar är eller

varder stadgadt. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kung}. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

annat, som för förrättningen är af nöden, skall af sökanden genast

förskjutas. Blifva . vid förrättningen flera till väghållningsskyldighet

bundna, skall den ersättning och kostnad fördelas efter ty skäligt pröfvas.

16 §.

I fråga om förrättningen skola

bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan,

i hvad de afse annan landtmäteriförrättning

än laga skifte, så

ock hvad i 17 kap. samma stadga

föreskrifves angående protokoll vid

landtmäteriförrättning i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, dock

med iakttagande att en hvar sakägare

skall medelst skriftlig kallelse, som

mot bevis honom tillställes, om förrättningen

särskilt underrättas; och

skall hvad enligt skiftesstadgan i

anförda delar gäller om landtmätare

i afseende å förrättning, hvarom i

denna lag stadgas, lämpas till förrättningsman.

Är landtmätare förrättningsman,

må däraf ej föranledas vidsträcktare

tillämpning af skiftesstadgan

än nu är sagdt.

16 §.

I fråga om förrättningen skola

bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan,

i hvad de afse annan landtmäteriförrättning

än laga skifte, så

ock hvad i 17 kap. samma stadga

föreskrifves angående protokoll vid

landtmäteriförrättning i tillämpliga

delar lända till efterrättelse; och

skall hvad enligt skiftesstadgan i

anförda delar gäller om landtmätare

i afseende å förrättning, hvarom i

denna lag stadgas, lämpas till förrättningsman.

Är landtmätare förrättningsman,

må däraf ej föranledas vidsträcktare

tillämpning af skiftesstadgan

än nu är sagdt.

17 §■

Vid förrättning skall efter omständigheterna tillses:

huruvida väg öfver fastighets område må för annan fastighet

byggas eller begagnas;

huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning

i öfrigt;

huruvida ersättning bör gäldas för intrång, i hvilket fall den

skall uppskattas till visst belopp i penningar att utgå för en gång,

där ej sakägarne annorledes åsämjas;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag)

hvilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande

eller underhåll sommar- eller vintertiden, och huru stör andel i

skyldigheten skall en hvar fastighet åligga;

huru, för det fall att icke hvarje väghållningsskyldig skall stå i

ansvar för viss sträckning å marken, byggande eller underhåll af väg

skall besörjas samt i hvad mån och å hvilken tid bidrag in natura

eller i penningar skall af en hvar för ändamålet utgöras;

hvilken väglott i annat fall skall åt hvarje väghållningsskyldig utläggas;

samt

huru utgift för förrättningen och annan de väghållningsskyldiges

gemensamma kostnad skall mellan dem fördelas.

18 §.

Förrättningsmannen skall söka att såvidt möjligt mellan samtliga

sakägare åstadkomma förening; och varde, där sådan förening sker,

särskild afhandling därom upprättad, af sakägarne underskrifven samt

medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att

dess ombud därå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla

med mindre den varder af vederbörande myndighet godkänd.

19 §.

I den mån ej enligt 18 § förening mellan sakägarne kan åstadkommas,

varde saken af förrättningsmannen med gode männen, där

han af sådana biträdes, pröfvad jämlikt de i denna lag stadgade

grunder; och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande

frågor blifvit genom förening afgjorda eller behörigen utredda, på grund

af hvad sålunda förekommit för sakägarne framlägga skriftligt utlåtande

i saken. Härefter förklaras förrättningen afslutad med tillkännagifvande,

att den därmed missnöjde äger att, på sätt 21 § innehåller, fullfölja

sin talan.

20 §.

Afskrift af förrättningsprotokollet, det i 19 § omförmälda utlåtande

och de vid förrättningen ingångna föreningar skall af förrätt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ningsmannen inom trettio dagar efter förrättningens afsilande öfverlämnas

till någon i orten boende pålitlig person, som af sakägarne utses

att emottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos honom

tillgängliga för en hvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.

21 §.

År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust

inom nittio dagar efter förrättningens afslutande instämma samtliga

öfriga sakägare till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i afseende å stämningens delgifning

hvad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om

stämning å helt byalag äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Klandras ej förrättning så som i 21 § sägs, gånge det därvid

meddelade utlåtande, i hvad det afser annan fråga än i 29 § omförmäles,

i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

23 §.

När stämning, hvarom i 21 § förmäles, är utfärdad, skall domaren

därom genast underrätta förrättningsmannen, hvilken har att till domstolen

insända det vid förrättningen förda protokoll och öfriga handlingar,

som saken röra. Efter målets slutliga handläggning skola handlingarna

från rätten insändas till länets landtmäterikontor för att där

förvaras.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att

inom ett år efter dess afslutande insända protokoll och öfriga handlingar

till landtmäterikontoret.

24 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehafvare af nyttjanderätt eller andra

om bättre rätt till hvad såsom ersättning enligt 5 § skall utgå, skall

den tvist hänvisas till särskildt utförande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande Ko 46.

(Kungl, Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

25 §.

Har, efter ty i 24 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom

ersättning för intrång skall utgå, varde beloppet nedsatt i länets ränteri

och stånde sedan i afbidan på tvistens slutliga afgörande i kvarstad.

Är ersättningen bestämd att utgå på en gång, må ej arbete å

annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas, innan >

ersättningen blifvit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss

är sagdt, i ränteriet nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller nedsatt

inom tid, som genom förening eller eljest i laga ordning blifvit

bestämd, eller, om sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter det

ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan förfallen.

26 §.

Är genom förrättning eller dom bestämdt om byggande eller

underhåll af väg, hafve en hvar fastighet, som, efter ty bestämdt är, har

att deltaga i kostnaden för vägen, äfven mot ny ägare af fastighet,

öfver hvars område vägen är lagd, rätt att begagna densamma.

27 §.

Träffas annorledes än vid förrättning, hvarom ofvan stadgas,

förening i fråga om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det

föreningen ingicks, en hvar sakägare, ända att föreningen är sluten

för längre tid, påkalla ny fördelning af underhållet, dock skall i ty

fall föreningen tillämpas intill dess den nya fördelningen vunnit laga

kraft.

Är förening, som i denna paragraf afses, skriftligen upprättad

och af vittnen styrkt, äge en hvar af dem, som däri deltagit, låta

intaga föreningen i domboken hos häradsrätten i ort, där fastighet, som

föreningen angår, är belägen. Sedan vare föreningen gällande äfven emot

framtida ägare eller innehafvare af den fastighet, så ock, där intagandet

i domboken ägt rum sist vid det ting, som infallit näst efter två månader

sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande men

före dess intagande i domboken blifvit ägare eller innehafvare. Förening,

som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

tillhör kronan eller allmän inrättning, hafve dock ej verkan sigt

senare innehafvare, med mindre föreningen blifvit af vederbörande

myndighet godkänd.

28 §.

Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna

väg öfver annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i

vägs byggande eller underhåll blifvit genom förening eller eljest i laga

ordning afgjord, sådana förändrade förhållanden, som på frågan i

synnerlig mån inverka, äge en hvar sakägare påkalla frågans återupptagande.

29 §.

Försummar väghållningsskyldig att den tid mark är bar underhålla

sin väglott i laggillt skick, och bättrar han ej ofördröjligen efter

tillsägelse, må annan underhållsskyldig genom två ojäfvige män, af

hvilka den ene skall vara kronofogde, länsman, nämndeman, ledamot

i ägodelningsrätt eller god man vid landtmäteriförrättningar, hålla

syn, hvartill den försumlige i god tid kallas. Varder bristen därvid

vitsordad, förelägge synemännen den försumlige viss tid, ej kortare

än åtta dagar, inom hvilken han skall hafva botat bristen vid äfventyr,

att densamma eljest må afhjälpas af den, som synen påkallat. Därefter

njute denne hos den försumlige utmätning ej mindre för synekostnaden

än äfven för verkställd väglagning med det belopp, hvartill arbetet af

synemännen uppskattats. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt

klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare

sin talan kvitt.

Eftersätter väghållare sin skyldighet att vintertiden öppenhålla

väglott, och varder ej bristen ofördröjligen efter tillsägelse afhjälpt,

äge annan underhållsskyldig bota bristen och njute sedan af den försumlige

betalning för hvad han visar arbetet skäligen hafva kostat.

30 §.

Vilja de väghållningsskyldige förena sig att för öfver vakande af

vägs underhåll anställa särskild tillsyningsman, stånde sådant dem fritt.

Kan ej förening träffas, skall likväl tillsyningsman utses, där minst

fem väghållningsskyldige det fordra. Blifva de väghållningsskyldige ej

Bih. till Likså. Prof. 1907. 7 Sami. 42 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

om valet ense, skall Konungens befallningshafvande på anmälan utse

tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, hvad arfvode bör honom

tillkomma och huru det bör mellan de väghållningsskyldige till utgörande

fördelas, allt efter ty skäligt pröfvas.

Tillsyningsman entledigas af de väghållningsskyldige, såvida de

därom äro ense. I annat fall må frågan af en hvar underställas pröfning

af Konungens befallningshafvande, som efter omständigheterna förordnar.

Där till följd af hvad sålunda är stadgadt tillsyn å vägs underhåll

utöfvas af särskild person, skall hvad i fråga om åtgärder mot

försumlig väghållare enligt 29 § gäller om annan underhållsskyldig i

stället äga tillämpning å bemälde tillsyningsman.

31 §.

Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid häradsrätten i

den ort, där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är

belägen.

I afseende å Konungens befallningshafvandes behörighet i frågor

enligt 13 och 30 §§ skall hvad nu är sagdt äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor, som i 13

och 30 §§ omförmälas, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad.

33 §.

Hvad i denna lag stadgas angående fastighet gälle ock i tilllämpliga

delar beträffande grufva, bergverk, vattenverk, fabrik eller

med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom icke är att

till fast egendom hänföra.

34 §.

Om byggande af väg i anledning af laga skifte så ock om

inmutares och grufägares rätt till väg är särskild! stadgadt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) {Utskottets förslag:)

35 §.

Hvad i denna lag om väghållnings - skyldighetens fördelning stadgas må

ej innefatta hinder för kommun att

lämna bidrag till byggande och underhåll

af enskild väg eller bro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

År vid denna tid skyldigheten att underhålla väg genom dom

eller eljest mellan två eller flera egendomar fördelad, göres i fråga

om sådan fördelnings giltighet ej genom denna lag ändring; dock att

i hvarje fall efter tio år från lagens ikraftträdande en hvar sakägare

må i enlighet med denna lag påkalla ny fördelning, och skall

därvid den äldre fördelningen upphöra att gälla, när den nya vunnit

laga kraft.

I afseende å äldre fördelning, som här afses, skola stadgandena i

29—32 §§ äga motsvarande tillämpning.

Stockholm den 23 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation:

af herrar C. P. Jansson i Edsbäcken och Widén, som ansett att

i fråga om 9 § Kungl. Maj:ts proposition bort bifallas oförändrad.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:144 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag om enskilda vägar på landet. s. 1 i texten