Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 12

1908-02-20 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:12, Lagutskottets Utlåtande N:o 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

12.

Ank. till Riksd, kansli den 20 febr. 1908, kl.g4>.|m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en inom

Andra Kammaren af herr B. A. Wawrinsky i ^Saltsjöbaden afgifven

motion, n:o 12, så lydande:

»I en till 1902 års Riksdag a flåten proposition hänsköt Kungl. Maj:t

till Riksdagen, för yttrandes afgifvande, ett förslag till förordning om

fosterbarns vård, hvarjämte Kungl. Maj:t förklarade sig vilja, efter emottagandet

af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af samma

förslag och förordna om författnings utfärdande i ämnet. På grund af

enskild motionärs yrkande om frågans behandling enligt § 57 regeringsformen

beslöt Riksdagen emellertid på angifna skäl att icke inskränka sig

till att blott afgifva ett yttrande öfver förslaget, utan att i stället för sin

del såsom lag antaga detsamma efter vidtagande af vissa, hufvudsakligen

formella ändringar däri. Genom kungörelse, utfärdad den 6 juni 1902,

fastställde därefter Kungl. Maj:t den nu gällande lagen om fosterbarns

vård, hvilken trädde i kraft den 1 januari 1903.

Initiativet i denna viktiga hälsovårdsangelägenhet utgick från Stockholms

stads hälsovårdsnämnd, som i anledning af en redogörelse beträfBih.

tål Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 12 Käft. (N:o 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

fande fosterbarnsvården i Stockholm, bilagd nämndens årsberättelse för

år 1890, inbjöd stadens fattigvårdsnämnd att gemensamt med hälsovårdsnämnden

genom delegerade undersöka de förhallanden, hvarunder fosterbarnsvården

bedrefs i hufvudstaden med närmaste omnejd. Den 19 april

1892 ingåfvo därefter de båda nämnderna en samfälld skrifvelse till

Kungl. Maj:t, hvari nödvändigheten att ställa här berörda verksamhet under

särskild tillsyn af myndigheterna med styrka framhölls. I anledning

häraf tillsattes i slutet af år 1894 en kommitté, som den 27 januari 1897

afgaf ett betänkande i frågan jämte författningsförslag, hvarefter statsrådet

och chefen för civildepartementet, sedan vederbörande länsstyrelser

blifvit i saken hörde, lät med stöd af kommitterades utredning inom

gamma departement utarbeta ofvannämnda, för Riksdagen framlagda förslag

till förordning om fosterbarns vård.

Att här fullständigt redogöra för kommitterades förslag och den

därpå grundade framställningen till 1902 års Riksdag, synes mig ^ej vara

nödvändigt för det ändamål, jag med min motion afser, utan tillåter jag

mig att i detta afseende hänvisa till nämnda års riksdagshandlingar. Dock

torde det vara af behofvet påkalladt att i korthet erinra å ena sidan om

kommittéförslagets grunddrag, å andra sidan om de hufvudpunkter, i hvilka

den gällande lagen om fosterbarns vård skiljer sig från detta förslag.

Den blifvande författningen skulle enligt kommittéförslaget afse barn,

som mot ersättning eller efter aftal därom fostrades hos andra än sina

föräldrar, stjufföräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare och

icke fyllt sju år.

Hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej fanns, kommunalnämnd skulle,

hvar inom sitt verksamhetsområde, ägna särskild omsorg åt fosterbarn

till skydd för deras hälsa och lif; och skulle det åligga nämnden att för

detta ändamål dels söka hindra, att fosterbarnsvård utöfvades af personer

eller på ställen, som voro olämpliga därför, dels ock öfvervaka fosterbarnens

behandling.

För rättighet att i enskild bostad utöfva fosterbarnsvård eller att

för sådant ändamål upplåta eller öfvertaga särskild anstalt skulle fordras

tillstånd af vederbörande nämnd, hvilket tillstånd ej skulle få meddelas

andra än dem, som ägde nödiga kvalifikationer, enligt hvad i förslaget

angafs.

Hade tillståndshafvare mottagit barn till fostran, skulle det åligga

honom att inom viss tid göra anmälan därom hos nämnden samt att

lämna nämnden vissa angifna uppgifter och handlingar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Lämnadt tillstånd skulle kunna indragas af vederbörande nämnd.

Utöfvade någon fosterbarnsvård utan vederbörligt tillstånd, skulle hon

föreläggas att inom viss tid lämna från sig det eller de fosterbarn, hon

omhänderhade.

Hälsovårds- eller kommunalnämnd skulle, om så ansågs behöfligt

eller lämpligt, äga rätt att förordna särskilda biträden, kvinnor eller män,

att å nämndens vägnar, hvar inom sitt af nämnden bestämda område,

samt efter de föreskrifter, nämnden i öfrigt hade att meddela, närmast utöfva

tillsyn öfver fosterbarnsvården.

Dessutom föreslogs att, i fall så funnes nödigt eller lämpligt, i stad,

stadsfullmäktige eller, där sådane ej funnos, allmän rådstuga, och, på landet,

kommunalstämma skulle äga att åt särskild styrelse uppdraga all den

befattning med fosterbarnsvården, som eljest skulle utöfvas af bälsovårdseller

kommunalnämnden.

Den viktigaste och snart sagdt enda principiella ändring, som inom

civildepartementet vidtogs i detta förslag, var, att det af kommitterade

ifrågasatta s. k. generella koncessionstvånget, innebärande att man för

rätt att utöfva fosterbarnsvård måste på förhand förskaffa sig tillstånd

därtill af vederbörande nämnd, helt och hållet bortströks, så att endast

anmälningsskyldigheten vid hvarje särskildt fosterbarns mottagande bibehölls

i lagen. I visst samband med denna synnerligen olyckligt funna

ändring, som i praktiken gjort hela lagen om fosterbarns vård på de

flesta ställen inom landet till blott och bart en pappersförordning, står

äfven civildepartementets omformulering af kommitterades fordringar på

barnafostrarne i fråga om barnens behandling, och hvarigenom de angifna,

synnerligen anspråkslösa grundvillkoren för att hithörande skyldigheter

skulle blifva försvarligt uppfyllda ersattes med den intetsägande frasen,

att barnen skulle ägnas den omsorg och skötsel, som för deras »tillfredsställande

vård» erfordras. Öfriga ändringar, som inom civildepartementet

vidtogos i kommitterades förslag till förordning om skydd för fosterbarn,

synas mig icke vara af den betydelse, att de här behöfva upptagas.

Redan då Kungl. Maj:t infordrade vederbörande länsstyrelsers yttranden

rörande kommitterades ofvanberörda förslag, framkommo från åtskilliga

håll anmärkningar mot den räckvidd, kommitterade gifvit författningen,

d. v. s. beträffande de grupper af barn, densamma föreslagits att

afse. Äfven sedermera hafva under årens lopp genom läkarerapporter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

eller på annat sätt försports, att skäl till kritik af lagens bestämmelser i

detta afseende möjligen förelågo. På grund häraf och då det desslikes

syntes mig önskvärdt att inhämta upplysningar från de läkare, hvilka

närmast haft tillfälle att följa fosterbarnslagens verkningar, rörande det

praktiska resultatet af det anmälningssystem, som i lagen föreskrifves,

och som af statsrådet och chefen för civildepartementet på sin tid utbyttes

mot det af de särskilda kommitterade föreslagna koncessionstvånget,

har jag i en cirkulärskrifvelse till vederbörande förste provinsialläkare

äfvensom flertalet stadsläkare i landet efter en kort motivering framställt

till dem följande två frågor:

l:o, anser ni behöflig!, att lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902

utsträckes till andra grupper af barn än dem, å hvilka den för närvarande

tillämpas; samt

2:o, synes eder, att s. k. koncessionstvång bör införas, d. v. s. föreskrift

utfärdas, att den, som vill mottaga barn till fostran, skall dessförinnan

skaffa sig tillstånd därtill af myndigheterna, ett system, som af de särskilda

kommitterade för ordnande af fosterbarnsvården i deras förslag den

27 januari 1897 obetingadt antogs såsom mera effektivt att skydda barnen

än det af Kungl. Maj:t och Riksdagen föreskrifna anmälningssystemet,

sådant detta tillämpas i 5 § af fosterbarnslagen.

På dessa frågor hafva 28 förste provinsialläkare och 85 stadsläkare

insändt svar. Från en del stadsläkare i mindre städer, där uppenbarligen

erfarenheten i förevarande afseende måste vara ringa, hafva svar uteblifvit.

Af 11 förste provinsialläkare och af 23 stadsläkare har den förstnämnda

af ofvan angifna frågor blifvit jakande besvarad; 5 förste provinsialläkare

och 6 stadsläkare anse ingen ändring i detta afseende erforderlig; likaledes

5 förste provinsialläkare och 6 stadsläkare lämna frågan obesvarad,

och 2 förste provinsialläkare förklara sig tveksamma rörande behöfligheten

af lagens utsträckning till andra grupper af barn än dem lagen för närvarande

omfattar.

Beträffande behofvet af » koncessionst vänga > införande besvaras frågan

därom obetingadt jakande af 21 förste provinsialläkare och 22 stadsläkare,

däremot nekande af 2 förste provinsialläkare och 2 stadsläkare. 5 stadsläkare

lämna frågan obesvarad och 6 stadsläkare ställa sig tveksamma

inför denna fråga.

Såsom häraf synes, har det öfvervägande flertalet bland de tjänsteläkare,

som bevarat mina förfrågningar, ansett en förändring af fosterbarnslagens

bestämmelser erforderlig i såväl ena som andra afseendet. I fråga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

5

om behofvet af en utsträckning af lagens skydd till andra grupper af

barn än dem, som för närvarande åtnjuta detta skydd, är dock enstämmigheten

mera skenbar än verklig. Vid fastställandet af de nya gränserna

för skyddets omfattning framträda nämligen rätt olika meningar. Sålunda

föreslås af 24 läkare, att hänsyn ej må tagas till den omständigheten, att

vården sker utan betalning, under det att 14 framställa det yrkandet, att

skyddet måtte komma barn till godo, äfven sedan de fyllt sju år och åtminstone

till tolf års ålder; därjämte uttalas af 6 läkare den mening, att

undantaget för fosterbarn under fattigvårdsstyrelses målsmansskap icke är

af omständigheterna berättigadt. Bland uttalanden rörande denna första

fråga må särskildt följande såsom typiska anföras:

''Rörande den första frågan anser jag mig för min del kunna förorda,

att i § 1 ''mot ersättning’ utgår; ja, jag skulle till och med gärna

se, att begreppet fosterbarn utsträcktes till alla barn, som ej fostras af

sina föräldrar, och att sålunda äfven ''stjufföräldrar......... förmyndare''

utginge ur samma paragraf. Jag hyser nämligen den meningen, att, då

så vidsträckt befogenhet att gripa in gifvits barnavårdsnämnd i fråga om

vanartade och i sedligt afseende försummade barn till och med i föräldrahem,

det ej är för stor fordran, att liknande befogenhet äfven tillerkännes

hälsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd i fall, där uppenbar vanvård

förekommer i fråga om fosterbarn i vidsträcktare omfattning».

(Förste stadsläkaren i Karlstad).

Den nuvarande åldersgränsen är »enligt min öfvertygelse för låg, och

jag håller före, att fosterbarnet, äfven sedan det inträdt i skolåldern efter

7 års ålder, fortfarande är i behof af det skydd mot fosterföräldrars försumlighet

och godtycke, som en fosterbarnslag afser att lämna, då det

knappast kan förutsättas, att barnet vid den åldern är så försigkommet,

att, om det är föremål för dålig behandling, det själf kan inse eller vara

i stånd att på lämpligt sätt taga vara på sina rättigheter. För den skull

håller jag före, att lagen bör utsträcka skyddet ända till 12 års ålder,

en tidpunkt, då många af dessa fosterbarn såsom minderåriga arbetare

själfva börja bidraga till sitt uppehälle och därigenom kunna känna ett

visst oberoende och en själfständigare tillvaro». (Förste provinsialläkaren

i Örebro län).

Dessutom uttalar sundhetsinspektören i Stockholm på grund af sin

stora erfarenhet om lagens verkningar, som vunnits vid fosterbarnsinspektionen

i hufvudstaden, följande anmärkningar beträffande fosterbarnslagens

§ 1: ’1 ett större samhälle möter det helt naturligt stora svårigheter att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

öfvervaka, att de i lagen föreskrifna anmälningarna göras, och ökas äfven

dessa svårigheter, i mån som osäkerhet kan råda om huru långt anmälningsskyldigheten

sträcker sig. Anledning till sådan osäkerhet ger redan

alfattningen i § 1, ''som mot ersättning fostras’. I begreppet fostras inlägger

nog allmänheten en annan mening än den som ligger i uttrycket

vårdas, hvilken återfinnes på andra ställen i lagen, framför allt den, att

fostran omfattar en längre tidsperiod än tillfällig vård. — Mot ersättning

är också en bestämmelse, som kan ge anledning till olika uppfattning.

Omfattar denna bestämmelse barn, som mottagits för en summa på en

gång, som mot betalning vårdas af annan person, men i samma lägenhet,

där modern eller fadern hor, som mot betalning vårdas af annan person

under dagarna, men af modern under nätterna, eller barn, för hvilka icke

på länge någon fosterlega erlagts, ehuruväl sådan varit aftalad? Härvarande

polisdomstol har i lista fallet ansett barnen komma under fosterbarnslagen,

i 2:dra och 3:dje icke, och i 4:de fallet har vid händelse af

åtal domen fallit än i den ena, än i den andra riktningen. Det har

emellertid här i Stockholm visat sig vara nödvändigt, att alla dessa grupper

barn räknas såsom fosterbarn. — Under de år fosterbarnslagen varit

i kraft har jag sökt taga reda på, om i Stockholm döda oäkta barn varit

anmälda eller skolat anmälas såsom fosterbarn — förnämligast för att

hålla efter försumliga barnafostrare. Det har därvid visat sig, att intill

en tredjedel af de döda oäkta barnen vårdats af sina mödrar eller moreller

farföräldrar, och att ungefär hälften af dessa varit födda i s. k. fria

äktenskap. Det kan knappast med rätta sägas, att de senares hem befunnits

vara sämre än gifta makars hem i samma ekonomiska ställning.

Däremot ha i en mängd fall, där mor- eller farföräldrar haft i vård sina

barnbarn, hemmen varit så osnygga och oordentliga, att tillsyn af dessa

fosterhem helt visst varit behöflig. Omkring en åttondel af de aflidna

oäkta barnen har utgjorts af sådana barn, som mödrarna haft hos sig

under nätterna, under det att de om dagarna vårdats af andra personer.

Dessa ha i regel befunnits vara synnerligen olämpliga till att hafva i vård

barn, och deras hem hafva varit mycket dåliga. Mödrarna halva i dessa

fall vanligen varit unga arbeterskor, som icke förstått, huru barn böra

skötas, och därför ej heller insett, huru dålig vård deras barn erhållit.

Den bestämda uppfattningen har därför fosterbarnsinspektionen fått, att

de hem, där andras barn tillfälligtvis tagas i vård, böra framför alla

komma under tillsyn. Kunde § 1 i fosterbarnslagen få sådan affattning,

att alla barn under sju år, som mot aftalad ersättning under längre eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

7

kortare tid vårdas hos andra än sina föräldrar, komme under lagen, tror

jag, att detta för Stockholms förhållanden skulle vara lämpligast.»

I det förslag till förordning om skydd för fosterbarn, som af de särskilda

kommitterade uppgjorts, hade, såsom ofvan nämnts, § 1 följande

lydelse: Denna förordning afser barn, som mot ersättning eller efter aftal

därom fostras hos andra än sina föräldrar, stjutföräldrar, far- eller morföräldrar

eller laga förmyngare och icke fyllt sju år. I Kungl. Maj:ts

proposition upptogs detta förslag oförändradt, utom att orden ''eller efter

aftal därom’ strökos, emedan Kungl. Maj:t fann desamma sakna ''egentlig

betydelse’ samt möjligen leda till missförstånd. Att dessa af kommitterade

med full afsikt inskjutna ord verkligen voro af star betydelse, framgår

emellertid af sundhetsinspektörens i Stockholm ofvan citerade uttalande.

Riksdagen gillade för sin del Kungl. Maj:ts förslag utan närmare motivering.

De skäl, som på sin tid förmådde kommitterade att från lagens räckvidd

undantaga de kategorier af barn, som finnas särskildt omnämnda i

lagens § 1, återfinnas i kommitterades ofvan omnämnda betänkande af

den 27 januari 1897 sid. 56—58. Det hufvudsakliga af dessa skäl framgår

af följande utdrag ur kommitterades motivering af lagförslaget: ''Man

får icke lämna ur sikte, att i det särskilda författningsförslag, som nu

motiveras, är fråga allenast om att reglementera i preventivt syfte eller,

med andra ord, att efter främmande länders föredöme dels söka på administrativ

väg hindra, att barn lämnas eller kvarblifva i vård hos olämpliga

personer eller på olämpliga ställen, dels bereda myndigheterna tillfälle

att öfvervaka deras skötsel. Vid en reglementering med denna utgångspunkt

måste man tydligen hålla sig utanför de områden, där en

maktutöfning af antydda beskaffenhet dels skulle råka i kollision med de

obestridliga rättigheter och oeftergifliga plikter, som bero af familjebandet

eller annat enligt moralens eller samhällets lagar därmed likställdt

förhållande, dels blefve så godt som outförbar till följd af verksamhetsfältets

alltför stora vidd, dels slutligen komme att ställa sig hänsynslös

mot grannlagenhetens kraf på frihet från myndigheternas inblandning i

privata angelägenheter. På denna grund har det synts kommittén nödvändigt

att i främsta rummet undantaga de barn, som fostras hos sina

föräldrar, och kommittén finner äfven oförenligt med samma grund, att

en reglementering med den innebörd, nyss är nämnd, göres tillämplig på

barn, hvilka åtnjuta vård hos sina stjufföräldrar, far- eller morföräldrar

eller förmyndare.''

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Förslaget, att åldersgränsen måtte bestämmas till sju år, motiveras

af kommitterade på följande sätt: ''Vid sju år inträder skolåldern, och

sedan barnen börjat sin skolgång äro de ej i lika hög grad som dessförinnan

prisgifna åt fosterföräldrarnas godtycke eller okunnighet. Folkskolestadgan

tillerkänner visserligen icke skolrådet eller lärarna någon bestämd

rättighet eller skyldighet att vidsträcktare taga befattning med förhållandena

i barnens hem, än i hvad de afse eller inverka på barnens skolgång

och undervisning. Men redan denna föreningslänk mellan skolan och hemmet

samt än mer lärarnas dagliga beröring med barnen torde, i samband

med den omständighet, att dessa befinna sig i en ålder, då de, om de äro

föremål för vanskötsel, själfva kunna inse och yppa detta, få anses utgöra

tillräcklig säkerhet för att barnen icke i någon svårare grad eller under

någon längre tid kunna vanvårdas i hemmen, utan att det varder för

skolmyndigheten kändt, och blir blott så händelsen, lärer väl åtgärd i

syfte att åstadkomma rättelse sällan underlåtas eller stanna utan resultat,

allrahelst som ett missförhållande af antydda beskaffenhet, när det drabbar

skolbarn, i de flesta fall sammanhänger med sådan försummelse i skolgångsskyldigheten,

som enligt 51 § folkskolestadgan gör till en tjänsteplikt

för prästerskap och kyrkoråd att inskrida.’

Till sist tillägga kommitterade rörande förslaget att från det lagstadgade

öfvervakandet undantaga de barn, som af fosterföräldrar vårdas utan

betalning, att meningen naturligtvis icke kan vara att till detta undantag

hänföra de långt från sällsynta fall, då aftal skett om betalning, men

denna helt eller delvis uteblir, hvarför kommitterade ansett ett förtydligande

i detta afseende erforderligt genom orden: ''eller efter aftal därom’.

Och vidare: ''När anspråk framställts på åtgärder från lagstiftarens sida

för fo3terbarnsväsendets ordnande, har det skett uteslutande eller förnämligast

med hänsyn till de missförhållanden, som befunnits råda inom den

så kallade fosterbarnsindustrien, och dessa kunna icke antagas allmänt eller

i någon synnerligt betydlig grad förekomma, där fosterbarnsvård besörjes

af annan bevekelsegrund än begär efter ekonomiska förmåner. Att

i sådana fall ställa fosterföräldrarna under myndigheternas uppsikt är följaktligen

i regeln obehöfligt och skulle säkerligen dessutom icke blott göra

hela institutionen förhatlig, utan ock åstadkomma skada genom att motverka

en form af välgörenhet, som på senare tiden, särskildt i hufvudstaden,

börjat öfvas i allt större skala, i det förmöget folk inrättar och

underhåller mönstergillt ordnade hem, där fattiga barn afgiftsfritt vårdas

och fostras.’

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

9

I Kungl. Maj:ts proposition till 1902 års Riksdag yttras rörande den

tillämnade författningens räckvidd följande: ’I fråga härom hafva vissa

anmärkningar framställts mot kommitténs förslag i 1 §. Så har man

uttalat den farhåga, att författningens inskränkande till barn, som mot ersättning

eller efter aftal därom fostras o. s. v. vore olämplig, enär författningen

härigenom möjligen kunde komma att kringgås genom falska förebäranden,

att man utöfvade fosterbarnsvård utan ersättning och endast af

människokärlek. Vidare har det framhållits, att, om barnets stjufföräldrar,

far- eller morföräldrar eller laga förmyndare mot betalning åtagit sig dess

vård, kontrollen då oftast vore mest behöflig. Äfven har man anmärkt,

att åldersgränsen borde höjas.’ På de af kommittén anförda skäl anslöt

sig emellertid Kungl. Maj:t till kommitténs förslag, endast med den ändring,

som här ofvan angifvits.

Med anledning af den kungliga propositionen väcktes sedermera i

Första Kammaren af herr G. Benedicks motion om att § 1 i författningen

måtte så formuleras, att alla fosterbarn intill sju års ålder blefve underkastade

offentlig tillsyn. Särskilda utskottet n:o 2, till hvilket propositionen

hänvisats, synes äfven för sin del hafva varit ganska tveksamt, huruvida

icke lagen borde gifvits en större räckvidd, än som i förslaget var fallet.

Utskottet, som dock fann sig icke böra föreslå någon ändring, yttrar i fråga

härom: »Beträffande far- eller morföräldrar såsom barnafostrare vill utskottet

icke bestrida, att förhållanden kunna tänkas och väl äfven någon gång

förekomma, då den vård, barn erhåller hos dylika närstående, är af beskaffenhet,

att ett ingripande af offentlig myndighet vore önskligt, och,

såsom redan är antydt, skulle sådant missförhållande kunna befaras särskildt

i fråga om barn af ogift moder, hvilket öfverlämnats till hennes

föräldrar. Men i sistnämnda fall torde modern oftast icke kunna eller

behöfva lämna någon ersättning, hvadan föräldrarna redan af sådan anledning

blefve undantagna från tillämpning af lagens bestämmelser, och i

öfrigt lära väl fallen af vanvård blifva så sällsynta, att icke för deras

skull lagens tillämpning bör utsträckas längre, än som eljest är behöfligt.

Som dessutom far- eller morföräldrar icke hafva laglig skyldighet att försörja

sina barnbarn, skulle de, om de icke vilja underkasta sig offentlig

kontroll, till äfventyrs kunna känna sig manade att undandraga sig vården

om ett barnbarn, äfven om de annars varit villiga härtill. Förnämligast

med hänsyn till faran af dylika menliga verkningar af en alltför

stor utsträckning af den föreslagna lagstiftningen, anser utskottet, att densamma,

åtminstone icke till en början, bör erhålla större omfattning, än

BUi. till Rilcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 12 Höft, 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 12■

hvad Kungl. Maj:t nu föreslagit, och att förty herr Benedicks motion icke

hör till bifall förordas.’

De farhågor, som från början uttalats — förnämligast med hänsyn

till oäkta barns vård — att ofvan berörda inskränkningar i fosterbarnslagens

räckvidd skulle komma att i väsentlig mån eludera lagens verkningar,

hafva beklagligen redan under den tid lagen ägt gällande kraft visat

sig vara fullt berättigade. Enligt hvad hvarje år från flera håll meddelats

mig, hafva nämligen vederbörande tjänsteläkare mycket ofta fått göra

den erfarenhet, att just personer, som drifva den farligaste fosterbarnsindustrien,

kringgå lagen och undandraga sig all kontroll genom att förneka

förekomsten af ersättning för vården, som de uppgifva sig lämna »af

vänskap för barnets mor eller far». Och då någon kontroll öfver dessa

uppgifters sanningsenlighet sällan är möjlig att åstadkomma, blifva på

detta sätt just de personer, h vilka behöfva bäst öfver vakas, helt och hållet

fria från myndigheternas uppsikt. Lagstiftarens grannlagenhet att undantaga

den fosterbarnsvård, som lämnas utan ersättning i någon form.

från myndigheternas inblandning, har således blifvit missbrukad, och från

allt flera håll har därför yrkats, att lagens bestämmelser i förevarande

afseende måtte modifieras, så att den verkliga fosterbarnsindustrien icke

längre får detta kryphål att begagna sig af.

Äfven har det visat sig, att barn, som vårdas af far- eller morföräldrar,

stjufföräldrar eller laga förmyndare, ofta vanvårdas. Af en och

annan yrkas därför, att äfven dessa grupper af fosterföräldrar måtte ställas

under fosterbarnslagen. »Är barnets vård hos dylika fostrare god och

mönstergill, bör fosterbarnsnämndens inspektion med sitt gillande och beröm

icke kunna kännas påkostande — tvärtom», yttrar i detta afseende

en af de stadsläkare, som besvarat mina här ofvan omförmälta förfrågningar

rörande den vunna erfarenheten om fosterbarnslagens verkningar.

Härförutom antyda äfven de ofvan citerade, af sundhetsinspektören

i Stockholm framställda anmärkningarna mot 1 § i fosterbarnslagen, att

denna paragraf tvifvelsutan är i behof af rättelse, för att lagen ma kunna

blifva effektiv.

Den viktigaste punkten, hvari 1902 års fosterbarnslag skiljer sig från

det af de kommitterade uppgjorda förslaget, är, såsom redan ofvan framhållits,

i fråga om det s. k. koncessionstvånget. Kommitterade föreslogo,

att hvarje fostermoder skulle skaffa sig tillstånd att mottaga fosterbarn,

innan hon åtog sig detsamma; lagen bestämmer, att hvem som helst kan

bli fosterbarnsvårdare, endast fostraren viss tid efter barnets mottagande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

gör anmälan härom till vederbörande hälsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd.

Finner nämnden då uppenbart, att barnet icke kan hos fostraren

erhålla fullt tillfredsställande vård, skall nämnden ofördröjligen

förelägga honom att inom tid, som af nämnden bestämmes, lämna barnet

från sig till den, som är skyldig att om detsamma taga vård. Genom

denna chimära skyddsanordning öppnas för fosterbarn många hem, som

aldrig borde upplåtas för dem. Ty, utan att uttala något klander mot

våra hälsovårds- och kommunalnämnder, kan man väl erkänna, att desamma

tvifvelsutan ytterst sällan beslutat sig för att förbjuda en fortsatt fosterbarnsvård,

äfven där denna befunnits mindre »tillfredsställande», eller torde

framdeles komma att besluta sig därför, synnerligast som det alltid är

förenadt med besvär och obehag för alla parter att förflytta ett barn

från ett hem till ett annat. Följden har därför blifvit, att, såsom regel,

barnen få stanna kvar äfven i mycket underhaltiga hem, sedan de väl en

gång kommit dit, och att lagens visserligen välmenande, men föga praktiska

bestämmelser för dessa fall blifva en föreskrift på papperet, utan

verkligt resultat.

Att så är fallet, framgår äfven af den utredning jag i detta afseende

sökt åstadkomma. Mer än 74 procent af de tjänsteläkare, som på grund

af sin erfarenhet ansett sig kunna uttala något omdöme i saken, yrka

nämligen obetingadt på införande af koncessionstvång i stället för den

nuvarande anmälningsplikten. Bland de gjorda uttalandena må särskildt

följande anföras:

''Att ett koncessionstvång, om det kan införas, skulle i hög grad

vara ägnadt att bringa ordning och reda i dessa förhållanden, synes mig

uppenbart. Härigenom skulle barnen gifvetvis, särskildt under den första

och mest ömtåliga lefnadsåldern, erhålla ett vida bättre skydd, än som

nu är möjligt. Det skulle ock medföra en högst väsentlig lättnad för

dem, som hafva att utöfva tillsynen. Nu, då hvar och en har rättighet

att mottaga barn till fostervård, kan ett hems olämplighet upptäckas först,

då barnet kommit dit och anmälan ingått om dess mottagande. Det uppstår

då naturligtvis mycket besvär och tidsutdräkt, innan barnet kan flyttas,

och härvid står ofta dess lif på spel’. (Förste stadsläkaren i Stockholm.)

''Beträffande koncessionstvång anser jag, att sådant är obetingadt nödvändigt

af skäl, som anförts af de kommitterade. Då man alltid påträffar

åtskilliga fosterhem, som ingalunda kunna anses lämpliga, men förhållandena

å andra sidan kunna vara sådana, att tvifvel kan uppstå angående

det berättigade i utfärdande af förbud mot fosterbarns mottagande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

i ett dylikt, ej lämpligt hem, måste det tydligtvis vara bättre att kunna

på förhand pröfva lämpligheten af det ena eller det andra hemmet. Sedan

fosterbarn väl äro mottagna, ligger det en stor frestelse i att se genom

fingrarna med ett eller annat, som i och för sig borde anses göra det

ifrågavarande hemmet åtminstone mindre lämpligt som fosterhem. I synnerhet

om fosterföräldrarna visa sig ha god vilja men tydligen sakna förmåga

att i allo uppfylla sina förpliktelser, blir det mången gång svårt

att ingripa med stränghet. Alla dylika svårigheter skulle undanröjas,

om koncessionstvång infördes. I förbigående vill jag för öfrigt blott nämna,

att inom mitt verksamhetsområde de föreskrifna anmälningarna om fosterbarns

mottagande, flyttning till annan lägenhet o. s. v. så godt som aldrig

inom föreskrifven tid göras, detta fastän upprepade gånger lagens fordran

i detta afseende bragts till allmänhetens kännedom genom tidningarna

och pa annat sätt. Vanligen »upptäckas» fosterbarnen af fosterbarnsnämndens

kvinnliga biträden’. (Förste stadsläkaren i Uppsala.)

''Till förslaget om koncessionstvång ansluter sig undertecknad obetingadt

och bör tillståndet vara utfärdadt tämligen kort tid före mottagandet

af fosterbarn.’ (Förste stadsläkaren i Göteborg.)

Jag vill framhålla, ’att det vore synnerligen önskvärdt, för att ej

säga nödvändigt, att koncessionstvång infördes. Först om så sker, kan man

utan att för mycket såra barnets mor och fosterföräldrar stå på barnets

rätt Barnet borde aldrig utsättas för att få komma i ett mindre godt

hem. Finge vi koncessionstvång, så kunde fosterbarnsvården bli en lämplig

handtering för en del redbara ensamma fruntimmer, i stället för att

som det nu är, eller åtminstone gärna vill vara, ett geschäft för en del

mer eller mindre tvetydiga kvinnor’. (Stadsläkaren i Växjö.)

''Lagens svaghet ligger enligt min åsikt hufvudsakligen i dess tama

bestämmelse om endast anmälningsskyldighet i stället för föreskrift om

koncessions nödvändighet som villkor för att få upptaga ett fosterbarn. Tv

om ock anmälningsskyldigheten i hvarje fall i rätt tid fullgjordes, hvilket

redan det ej kan antagas, synes det vara en alldeles onödig och ej så

säkert verkande ordning, att, först sedan barnet kommit till sin fostrare,

på grund af dess olämplighet skilja detsamma från honom. Helt annorlunda

skulle lagen3 verkan säkerligen blifva, därest koncessionstvång infördes.

En sådan allvarlig bestämmelse skulle utan tvifvel snart blifva känd

och respekterad. Från början komme då barnet under för dess fostran

lämpliga förhållanden, och vissheten, att det undginge att för en längre

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

13

eller kortare tid utsättas för vanvård, vore vidare större.’ (Stadsläkaren

i Motala.)

''Hvad beträffar förefintliga ofullkomligheter i den nu gällande lagens

föreskrifter och häraf beroende missförhållanden, så förekomma framför

allt i de uppväxande förstäderna till Stockholm, de s. k. villastäderna,

ständigt fall, där fosterbarn längre eller kortare tid varit utackorderade

i härför olämpliga hem, vare sig med hänsyn till fostrarnas diskvalifikationer

eller på grund af bostädernas osunda beskaffenhet. Tillfälligtvis

upptäckta, blifva naturligtvis sådana fall rättade, men väcka alltid och

måste alltid väcka berättigad misstanke om ännu flera oupptäckta. Det

gifves för öfrigt exempel på att notoriskt dåliga fostrare, som förbjudits

barnavård, helt enkelt flytta från kommunen för att på annat håll börja

om sin verksamhet. Det, som gör dessa missförhållanden ännu betänkligare,

är att det nuvarande systemet, med blott anmälningar om barns

mottagande utan i flertalet fall annan risk än deras återlämnande, rent

af kan sägas föranleda till de mest vågade försök i detta hänseende, särskildt

där det gäller erläggande af fosterlega i förskott eller rent af en

gång för alla. Härtill kommer, att flertalet utackorderingar förmedlas

genom tidningsannonser, hvarvid oftast betalningsvillkoren ensamt få vara

bestämmande, under det att något kvalifikationspröfvande knappast kan

komma i fråga. För att komma ifrån dessa samvetslösa spekulationer i

fosterbarnsindustri och de okontrollerbara annonsförmedlingarna måste man

enligt min tanke söka åstadkomma ordnade, diskreta förmedlingar af dylika

utackorderingar, grundade på förutgången pröfning och godkännande

af anmälda fosterhem, d. v. s. koncessionstvång. Betecknande nog har underrättelsen

om en påtänkt revision af fosterbarnslagen i denna riktning

väckt mycken tillfredsställelse i härvarande kommuner.’ (Förste provinsialläkaren

i Stockholms län.)

''Jag är lifligt öfvertygad om att gällande fosterbarnslag bör revideras

och att ett påbud om s. k. koncessionstvång däri bör inrymmas.

Skall lagen vara till välsignelse för fosterbarnen, så måste all möjlig hänyn

naturligtvis tagas för dessas väl: införandet af koncessionstvång anser jag

af detta skäl alldeles nödvändigt. Det kränker ej heller annans rätt, och

ingen torde få nackdel däraf.’ (Förste provinsialläkaren i Hallands län.)

De skäl, som dfe särskilda kommitterade angifvit för förslaget om

koncession stvångs införande beträffande fosterbarnsvården, återfinnas i kom

mitterades ofvanberörda betänkande af den 27 januari 1897 sid. 61—64,

hvarifrån må anföras följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

''Hälsovårds- eller kommunalnämndens åliggande enligt 2 § att söka

på förhand hindra, att fosterbarnsvården bedrifves, där de personliga eller

lokala betingelserna för dess nöjaktighet saknas, kräfver med nödvändighet

en inskränkning i den frihet, som nu råder i afseende å barns utackordering.

Den enda bestämmelse, som, såvidt kommittén känner, i någon

mån begränsar denna frihet, förekommer i det af Kungl. Maj:t fastställda

reglemente för styrelsen och förvaltningen af allmänna barnhuset i Stockholm,

där det i § 20 heter: ''Välfrejdade och med eget hushåll försedda

personer, som genom prästerskapets eller trovärdige mäns betyg styrka,

att de försvarligen kunna vårda och uppfostra bara, få uti barnhuset välja

eller därifrån genom andra begära barn af hvad ålder och kön de själfva

åstunda», och äfven hos fattigvårdsstyrelserna i några kommuner, särskildt

Stockholm, har den praxis börjat utbilda sig, att styrelserna i allmänhet

icke utackordera barn till fostran hos andra, än som dokumenterat sig på

nu nämnda sätt.

Då det uppenbarligen allenast är ett jämförelsevis obetydligt antal

barn, som kan genom detta försiktighetsmått beredas skydd mot vanvård,

och särskildt intet bland den mängd, som utackorderas af enskilda

personer, torde behofvet af ett mer eller mindre fullständigt koncessionstvång

få anses påtagligt.

Lika tydligt torde äfven vara, att, om de af koncessionstvånget omedelbart

beroende skyldigheter för allmänheten icke läggas på dem, som vilja

upptaga fosterbarn, utan på dem, som önska utackordera barnen eller

åtagit sig att förmedla utackorderingen, sådant kommer att vålla en mängd

stora praktiska svårigheter och olägenheter, samt, hvad barn af oäkta

börd angår, ofta alltför mycket ingripa i ömtåliga och grannlaga förhållanden.

’

»Koncessionstvång innebär gifvet, att fosterbarnsvård icke får äga

rum utan myndighets särskilda tillstånd och af 2 § med dess motivering

torde utan någon vidare förklaring framgå, att autorisationsrätten bör tillkomma

hälsovårds- eller kommunalnämnden i den kommun, hvarinom

barnen skola fostras. Denna nämnd får då uppenbarligen, utan att det

behöfver sägas i författningen, äfven befogenhet och plikt att tillse, det

icke någon annan än formligen autoriserad eller eljest tillåten fosterbarnsvård

öfvas inom kommunen.»

''Koncessionstvånget kan bestämmas på två olika sätt. Det ena är

att låta koncessionen afse allenast själfva rättigheten att utöfva fosterbarnsvård,

det andra att fästa tillståndet vid vissa, på förhand uppgifna barn,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Laffutskottets Utlåtande N:o 12.

eller med andra ord förbjuda att något barn mottages till fostran, utan

att särskild och blott för detta barn gällande koncession hvarje gång meddelats

i förvåg.’

De skäl, som föranledde kommittén att föreslå den generella eller

den förstnämnda, tillståndsmetoden, voro följande:

Denna metod medför den fördel, ''att koncessionstvånget kan förenas

med möjlighet att lätt och skyndsamt tillgodose utackorderingsbehofven,

då de, såsom ofta händer, äro trängande. De, som önska taga fosterbarn,

men ej veta när eller hvar sådana stå att erhålla, kunna på förhand

förskaffa sig koncession att användas, då tillfälle därtill yppas. Hälsovårds-

eller kommunalnämnden å sin sida kan vid ingående förfrågningar

lämna anvisning å lediga platser hos koncessionerade fosterföräldrar eller

barnavårdsanstalter och sålunda fungera som inackorderingsbyra, en institution,

som . . . Stockholms stads fattigvårdsnämnd, ehuru i jäm
förelsevis

liten skala, inrättat och hvaraf ej ringa gagn försports. Den generella

tillståndsmetoden har motstycke jämväl i det ofvan påpekade förhållandet,

att hufvudstadens fattigvårdsmyndigheter och direktionen för

allmänna barnhusinrättningen pläga utackordera barn hos personer, som

längre eller kortare tid i förväg anmält sig såsom aspiranter samt därvid

styrkt sin lämplighet genom intyg af präst eller annan trovärdig person.''

Längre fram tillägges: Koncession under den föreslagna formen har

här för korthetens skull kallats generell, ''men skulle icke blifva det i lokalt

hänseende. Det är nämligen gifvet, att hälsovårds- eller kommunalnämnden

ej kan tillerkännas befogenhet att autorisera en verksamhet för

utöfning annorstädes än inom den kommun, som utgör nämndens eget

förvaltningsområde. Men äfven inom detta är, enligt kommitténs mening,

nödvändigt inskränka koncessionen därhän, att den blir fästad vid en bestämd

lägenhet. Ty den sanitära beskafEenheten af den lägenhet, där barnen

skola fostras, är uppenbart af allra största betydelse, eftersom det

skydd författningen skulle bereda fosterbarn, afser deras hälsa, hvarför

ock i en senare paragraf lägenhetens sundhet uppsattes bland de oeftergifliga

villkoren för tillstånds erhållande. Det torde följaktligen icke

kunna blifva fråga om frihet för tillståndshafvare att hysa sina fosterbarn

i hvilken lägenhet som helst, utan denna måste vara godkänd af hälsovårds-

eller kommunalnämnden.’

Gentemot detta kommitterades förslag att i en så grannlaga affär

som fosterbarnsindustrien få principen om koncessionstvang införd, hvilken

redan finnes antagen i flera utländska samhällen, anförde emellertid herr

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

statsrådet och chefen för civildepartementet en del betänkligheter, hvilka

finnas återgifna i den kungliga propositionen med förslag till förordning

om fosterbarns vård sid. 27—28, där det heter: ''Utan tvifvel vore detta

koncessionstvång med efterföljande anmälan vid hvarje särskildt barns

mottagande en konsekvent och kraftigt verksam åtgärd; men jag har likväl

dragit i betänkande att tillstyrka koncessionstvångets omedelbara införande.

Det är nämligen till en början ej osannolikt, att ett koncessionstvång,

med strängt uppehållande af vissa kvalifikationer för vinnande af tillstånd,

skulle på många håll kännas såsom ett svårt ingrepp i den enskildes

handlingsfrihet. Det har ock blifvit anmärkt, att det generella koncessionstvångets

införande skulle medföra, att fosterbarnsvården i lukrativt

syfte gjordes till ett formligt yrke samt att de aktningsvärda fosterföräldrarna,

just de, som man icke ville förlora, kunde komma att draga sig

tillbaka af motvilja för reglementeringen. De åter, som underkastade sig

densamma, skulle sannolikt i gengäld söka att få fosterlegan höjd — något

som äfven kunde motiveras af de föreslagna krafven på fosterbarnsvårdens

beskaffenhet.

Berörda anmärkningar må tillmätas större eller mindre betydelse,

men man måste under alla förhållanden medgifva, att af den föreslagna

nya lagstiftningens olika bestämmelser just fordran på ett förvärfvadt tillstånd

för rätt att utöfva fosterbarnsvård måste från fosterföräldrarnes, kanske

också frän hälsovårds- och kommunalnämndernas sida framträda såsom

mest betungande och synas mest främmande.

Till förmån för krafvet på förvärfvandet af ett generellt tillstånd har

kommittén åberopat bland annat, att koncessionstvånget kunde förenas med

möjlighet att lätt och skyndsamt tillgodose utackorderingsbehofvet, dåde,

såsom ofta händer, vore trängande.

De, som önskade taga fosterbarn, men ej visste när eller hvar sådana

stode att erhålla, kunde på förhand förskaffa sig koncession, att användas,

då tillfälle därtill yppades. Hälsovårds- och kommunalnämnderna å sin

sida kunde vid ingående förfrågningar lämna anvisningar å lediga platser

hos godkända fosterföräldrar eller barnavårdsanstalter och sålunda fungera

som utackorderingsbyråer.

Vidare bar kommittén anmärkt, att vid koncessionsansökningarnas

pröfning tillfälle icke gilves att fästa afseende vid, att det för en kommun

kunde vara önskvärdt att vissa barn icke fostrades därinom, samt att därför

anledning vore att förmoda, att vid koncessionstvång frågan t i hvarje

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 17

fall skulle blifva mera opartiskt bedömd, än om hänsyn kunde tagas till

detta intresse.

Hvad den första af dessa utaf kommittén framhållna fördelar af det

generella koncessionstvanget beträffar, framgår af kommitténs utlåtande, att

en utackorderingsbyra, om ock af jämförelsevis ringa omfattning, redan

under nuvarande förhållanden inrättats och varit till gagn i Stockholm.''

Denna institutions utveckling och inrättande af nya sådana å de ställen,

där de kunna behöfvas, torde emellertid under medverkan af hälsovårdseller

kommunalnämnden lätt kunna ske äfven utan införande af koncessionstvanget.

Det är icke osannolikt att koncessionsprincipen, äfven om

densamma ej direkt lagstadgas, kan komma att på de orter, där behofvet

af utackorderingsbyra särskildt förefinnes, utveckla sig genom frivilligt

gjorda anmälningar af dem, hvilka önska mottaga fosterbarn. Man kunde

pa detta sätt genom att för närvarande nöja sig med anmälningssystemet

hafva utsikt att vinna en naturlig och lätt framtida öfvergång till koncessionstvånget.

Att det generella koncessionstvånget skulle, såsom kommittén förväntat,

medföra någon större opartiskhet från hälsovårds- eller kommunalnämndens

sida vid afgörandet af frågan om fosterföräldrarnes lämplighet

och därigenom förekomma, att obehöriga hinder lades för mottagandet

inom en kommun af vissa fosterbarn, som kunde anses böra undvikas,

synes mig icke afgjordt. Kunde man verkligen befara, att nämnden vid

en utan koncessionstvang skeende anmälan om fosterbarns mottagande

skulle af obehöriga hänsyn och pa skenbara skäl vilja förmena vederbörande

att behålla barnet, lärer man likaledes kunna antaga, att nämnden

ej skulle draga i betänkande att under motsvarande förhållanden indraga

en koncession eller förelägga koncessionshafvaren att skilja barnet ifrån

sig. Det vore för öfrigt, under den angifna förutsättningen att nämnden

skulle lata sitt handlingssätt bestämmas af obehöriga motiv, till äfventvrs

ej alldeles otänkbart, att den generella koncessionen endast meddelades

under mer eller mindre öppet uttalade förbehåll därom, att barn af vissa

kategorier t ex. från andra kommuner ej finge mottagas till vård och fostran.

Hvad jag nu anfört synes, med särskild hänsyn till hvad vissa hörda

myndigheter anmärkt, böra föranleda, att man hos oss för närvarande kan

och bör inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarnsvården, hvilka

både komma att uppfattas såsom ett mindre kännbart ingrepp och ej så

lätt leda till en sträng tillämpning som ett generellt koncessionstvang.

Man synes kunna stanna vid införandet af en anmälningsskyldighet, sådan

Bih. till Biksd. Prof, 1908. 7 Sami. ''12 Häft. ’ 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets''Utlåtande N:o 12.

som redan enligt kommitténs förslag skulle åligga koncessionshaf varen vid

hvarje särskildt fosterbarns mottagande, och vid berörda anmälan skulle de

af kommittén föreslagna uppgifter lämnas af barnafostraren — med detta

ord kunde i den blifvande författningen betecknas den, som mottagit barn

för vård och fostran i enskild bostad, — samt, da fråga är om barn, som

intagits å särskild anstalt, där fosterbarnsvård utöfvas, anstaltens innehafvare

eller dess föreståndare, om sådan finnes. Tillika skulle man stadga

rätt och skyldighet för nämnden att vid den gjorda anmälan tillse, huruvida

barnet, med hänsyn till dess bästa, må förblifva i fostrarens vård.’

På dessa nu anförda grunder strök föredragande departementschefen

ett streck öfver den af kommitterade efter moget öfvervägande föreslagna

principen om koncession stvång samt ersatte densamma med en enkel föreskrift

om anmälningsplikt vid utöfvande af fosterbarnsvårdan, och därmed

var också hela författningen satt ur spelet, dömd att öka raden af våra

många pappersförordningar — föga kända af allmänheten och ännu mindre

tillämpade. Hvar och en, som äger någon erfarenhet rörande verkan af

de ordningsföreskrifter i hvilka det ålägges dem pa hvilka författningen

åsyftar att vara ett band, att själfva anmäla sitt utöfvande af den kontrollerade

verksamheten, vet nog alltför väl, huru kraftlösa dessa föreskrifter

i sjelfva verket äro, för så vidt icke alldeles särskild tillsyn utöfvas

öfver deras efterlefnad. Redan från början kunde man alltså förutspå

det öde, den nya fosterbarnslagen skulle få, och verkligheten har för

'' visso icke låtit dessa spådomar komma på skam. Ty om vi bortse från

några af våra större städer, torde lagen icke annat än i ytterst ringa man

hafva vunnit beaktande. Alla våra förste provinsialläkare, som yttrat sig

i ämnet, hafva sålunda enstämmigt och somliga i mycket kraftiga ordalag

uttalat den erfarenheten, att lagen, särskildt på landsbygden, är som

om den aldrig funnits till. Allt som oftast inkomma till tjänsteläkarne

i stället för uppgifter om fosterbarnsvården yttranden sadana som att

lagen redan synes ha råkat i glömska och att inga anmälningar inaomma

till nämnden om barnens utackorderande’. Beträffande orsakerna till detta

missförhållande torde några särskilda uttalanden äfven här få anföras.

Så yttrar till exempel förste provinsialläkaren i Kronobergs län, bland

annat, följande:

’I allmänhet torde i detta som i andra fall, där det aligger vara

kommunalnämnder att utöfva tillsyn öfver föreskrifter och förhållanden i

sanitärt eller sjukvårdshänseende, kunna sägas, att denna tillsyn har ringa

värde. Hvad som här i länet beträffande svagheten i fosterbarnslagens

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

effektivitet mest framträdt, är att anmälningsskyldigheten ej är nog verksam.

Sålunda hafva under de fyra år, för hvilka några till kommunal.

nämnderna ingångna anmälningar öfver hufvud äro kända, dessas antal

varit: 32 år 1903, 60 år 1904, 51 år 1905 och 57 år 1906, hvartill

komma 19 under de senaste tre åren i Växjö och andra samhällen med

särskild hälsovårdsnämnd. Men enligt den i underdåniga förslaget till

ordnande af fosterbarnsvården upptagna tabell litt. d tryckt år 1897 skulle

inom länet finnas fosterbarn under sju års ålder, som icke utackorderats

af fångvårdsstyrelse till ett antal af 159. Att anmälan ej ordentligt göres,

beror emellertid helt visst på att fosterföräklrarne icke känna till sin

skyldighet härutinnan.’

I svaret från förste provinsialläkaren i Kalmar län heter det om

samma sak:

''Den tillsyn, som enligt lagens § 2 skall af kommunalnämnd ägnas

åt fosterbarnsförhållandena, torde på de flesta ställen vara ringa eller ingen

och i hvarje fall föga effektiv. I regel, förefaller det mig, hafva

kommunalnämnderna föga intresse för saken och anse hela saken vara ett

onus, som de så lättvindigt som möjligt söka afbörda sig...... De an
mälningar,

som skola göras enligt föreskrifterna i § 5, göras, så vidt jag

kunnat utröna, nästan aldrig själfmant utan först efter påminnelse, därest

nämnderna på ett eller annat sätt fått kunskap om att barn någonstädes

mottagits för vård och fostran.’

Efter att hafva i detalj redogjort för de svar, hvilka erhållits på ett

cirkulär som utfärdats till samtliga pastorsämbeten i Blekinge län, och

hvilka svar i många fall ådagalägga, att en sammanblandning skett af

vanartade barn med fosterbarn, sammanfattar förste provinsialläkaren i

nämnda län de erhållna meddelandena på följande sätt: Häraf framgår

således ''att berörda lag kan sägas, åtminstone hvad Blekinge beträffar,

för närvarande vara så godt som verkningslös, och att det säkerligen behöfves

kraftigare åtgärder, än dem, som för närvarande stå till buds, innan

densamma leder till önskadt resultat.’

Af förste provinsialläkaren i Skaraborgs län yttras: Jag anser ''att

det föreskrifna anmälningssystemet åtminstone å landsbygden ej har åsyftad

verkan, då helt visst både fosterföräldrar och kommunalnämnder ej

fullgöra sina skyldigheter i detta afseende. Inom mitt stora af 50 kommuner

bestående provinsialläkardistrikt hafva endast 3 kommunalnämndsordförande

afgifvit årsrapport om fosterbarnsvården inom sina respektive

kommuner, och så torde nog vara förhållandet inom de flesta distrikt/

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o. 12.

Slutligen ännu ett uttalande i samma sak, nämligen af förste provinsialläkaren

i Örebro län: ''Såvidt jag kan bedöma, är denna lags tillämpning

mycket försummad, och själfva lagen torde inom många kommuner

få anses endast vara befintlig på papperet. De i § 5 föreskrifna

anmälningarna om till vård mottagna fosterbarn äro i hög grad vårdslösade,

utan att därmed följt något ansvar, och i landskommunerna synas

de snarare höra till sällsyntheterna än till regeln. De flesta kommunalnämnder

hafva icke heller gjort sig synnerlig möda att bringa i verkställighet

lagens efterlefnad. På framställda förfrågningar har jag ofta erhållit

det svaret, att kungörelse om lagen blifvit uppläst i kyrkan. Vid

försummelse att inlämna de i § 4 föreskrifna uppgifter har jag vid infordran

däraf fått mig uppgifvet, att några anmälningar icke ingått. I

vissa fall har jag haft skälig anledning misstänka, att de uteblifna anmälningarna

icke alltid varit beroende på att det icke funnits några an
mälningspliktiga

fosterföräldrar...... Fattigvårdstyrelserna lika väl som

enskilda personer pläga ofta utackordera barn till fosterföräldrar, bosatta

i främmande kommuner, utan att därom sker anmälan hos vederbörande

myndighet.’

Såsom af ofvanstående med all tydlighet torde framgå, har anmälningsplikten,

sådan den i vår fosterbarnslag finnes föreskrifven, fullständigt

gjort bankrutt och i sitt fall dragit med sig hela lagen. Visserligen

finnas de, som skjuta skulden till detta beklagliga resultat på hälsovårdsoch

kommunalnämndernas ringa intresse för uppdraget att tillämpa fosterbarnslagen,

men vill man vara rättvis, måste man väl erkänna, att det

just varit det olyckliga beslutet om koncessionstvångets ersättande med

anmälningsplikten, som i första hand hos våra myndigheter förkväft intresset

för fosterbarnsvården. Ty, såsom redan ofvan framhållits, sällan

fullgöres frivilligt en sådan anmälan, som i lagen förutsättes, och svårligen

lärer man kunna fordra, att ledamöterna i hälsovårds- och kommunalnämnderna,

såsom regel, skola personligen uppsöka de fosterföräldrar,

som uraktlåta att fullgöra sin anmälningsplikt, och att skrida till åtal

mot de försumlige, för att framtvinga ordentligare anmälan, finner man

snart förhatligt, då det ju i regel är fattiga personer, som skulle drabbas

af dylika åtal, och dessa personer oftast ej förmå erlägga de föreskrifna

böterna, utan då måste ''sitta af dem’. Hade däremot principen om koncession

antagits, skulle anmälningarna om mottagna barn förvisso utan

svårighet inkommit till myndigheterna, dels därför att tillståndshafvarne

på grund af sin koncession haft säkerhet för att få behålla det anmälda

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

21

barnet, dels också emedan de fullt känt till sin skyldighet i förevarande

afseende, hvilken alltid skulle blifvit dem meddelad vid tillståndsbevisets

utfärdande.

De faror, som skulle vara förknippade med ett koncessionstvång och

som af föredragande departementschefen framhållas i 1902 års kungliga

proposition med förslag till förordning om fosterbarns vård, synes departementschefen

själf ej vidare hafva fruktat för, efter hvad det vill framgå

af hans yttrande omedelbart efter det han redogjort för hvad som anförts

i detta afseende. Af erfarenheten från utlandet torde också dessa faror

reduceras till sitt rätta värde. Danmark och Frankrike samt delvis Saehsen,

Baden och Schweiz hafva nu i många år haft principen om koncession

för rätt att mottaga främmande barn till vård tillämpad, utan att detta,

såvidt jag genom mina förfrågningar kunnat utröna, känts såsom något

särskildt »svårt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet» eller försämrat

fostermödrarnas kvalitet eller tagits som anledning för fosterlegans höjande.

Beklagligt nog hafva icke de särskilda fördelar, kommitterade i sin

motivering för koncessionstvångets införande ansågo skulle följa af detsamma,

såsom departementschefen hoppades, vunnits genom hans anmälningssystem,

hvad de i propositionen omnämnda utackorderingsbyråerna

angår, enär några sådana byråer icke vidare inrättats af våra kommunalmyndigheter.

Och livad beträffar departementschefens anförande mot

kommitterades yttrande angående större opartiskhet från hälsovårds- och

kommunalmyndigheternas sida, vid afgörandet af frågan om fosterföräldrarnes

lämplighet, därest principen om det generella koncessionstvånget

blefve antagen, träffa de framställda anmärkningarna icke alls förslaget

om införandet af ett generellt koncessionstvång, enär, såsom med all

tydlighet framgår af kommittébetänkandet, denna det generella koncessionstvångets

fördel af kommitterade framhölls gentemot ett supponeradt förslag

om koncessions meddelande för hvarje särskildt barn, som skulle

mottagas till fostran, och icke såsom departementchefen synes hafva

missuppfattat saken med tanke på det generella koncessionstvånget i och

för sig.

Ofvan anförda redogörelser och fakta synas mig redan vara af den

art och betydelse, att de tvifvelsutan påkalla en granskning och eventuell

omarbetning af gällande lag om fosterbarns vård. Jag vill dock än ytterligare

fästa uppmärksamheten vid några detaljer i lagens affattning, hvilka

— om än af rnkudre betydelse än de hittills berörda — likväl torde böra

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

tagas i betraktande, därest en revision af lagen skulle, såsom jag hoppas,

komina till stånd.

Man har sålunda af personer, hvilka äro utrustade med rik erfarenhet

rörande bristerna i vår fosterbarnsvård, fått höra klagomål framföras öfver

att fosterbarnslagen så uteslutande fått karaktären af polisförordning.

’Det vore helt visst godt och nyttigt, att lagen innehölle åliggande för

den handhafvande myndigheten att låta taga vård åtminstone om de barn,

som synas vara i behof af tillfällig hjälp af det allmänna. Lagen föreskrifver

ju visserligen, att, om ett fosterbarn icke anses erhålla tillfredsställande

vård af sin fostrare, det skall öfverlämnas till den, som äger att

om detsamma taga vård. Kan icke uttingaren af barnet för tillfället göra

detta, torde det väl åligga allmänna fattigvården att omhändertaga barnet.

Denna arbetar emellertid, som bekant är, mycket långsamt på grund af

alla utredningar, som af fattigvårdsmyndigheterna i allmänhet anses vara

behöfliga; men när, såsom i regel här är fallet, fråga gäller späda barn,

är stor skyndsamhet oftast af nöden.’

Beträffande kontrollsystemet hafva flera olika önskemål framställts.

Några hafva uttalat den mening, att vederbörande kyrkoherde i församlingen

eller den hans tjänst uppehåller, borde vara berättigad att deltaga

i fosterbarnsnämndens förhandlingar och beslut. Andra förmena, att närmaste

tillsynen öfver fosterbarnsvården alltid borde utöfvas af en särskild

fosterbarnsnämnd, till hufvudsaklig del bestående af kvinnor, hvaribland

särskildt kommunens barnmorska. En väsentlig förbättring i tillsynen

vänta åter andra i en föreskrift om att provinsial- och extra provinsialläkare

skulle gentemot fosterbarn hafva samma skyldighet, som mot de sinnessjuke,

nämligen att årligen besöka sådana barn, om hvilka han icke hade

sig bekant huru de vårdades.

Slutligen har äfven anmärkning framställts mot ordalydelsen af 9 §

i fosterbarnslagen, enligt hvilken förbud att mottaga fosterbarn endast kan

meddelas i sammanhang med föreläggande att lämna mottaget barn ifrån

sig. Då föreläggningsproceduren ju är rätt omständlig, måste för undvikande

af onödig och ofta äfven rent af riskabel tidsförlust fostermodren

anmodas att godvilligt lämna barnet ifrån sig, men har så skett, kan hon

icke enligt lagens ordalydelse förbjudas att vidare mottaga fosterbarn,

utan inom kort tager hon ett nytt och på detta sätt kan saken sedan

bedrifvas länge nog till stor skada för många fosterbarn.

Det kan naturligtvis icke annat än ligga i statens på samma gång

som i de föräldrars intresse, som äro nog olyckliga att nödgas öfverlämna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

sina barn i främmande personers vård, att i den lag1, som afser att bereda

trygghet för att denna vård ej blir af alltför underhaltig beskaffenhet, de

förbättringar måtte blifva vidtagna, hvilka enligt sakkunniges vittnesbörd

äro af nöden. Det ligger också i sakens natur, att en lag, som saknat

hvarje föredöme i vårt land, icke från början kan vara fullfärdig, utan

måste underkastas ett, kanske flere prof innan den kan anses nöjaktig.

Arten af den verksamhet, lagen är satt att reglera, bidrager äfven i sin

mån att göra förändringar i kontrollsystemet tid efter annan nödvändiga.

Men endast den omständigheten, att en fosterbarnslag under en tid varit

i oförändradt skick tillämpad, utgör dock icke i och för sig något tillfyllestgörande

bevis på att revision af lagen bör äga rum; för påkallande af

en sådan genomgripande åtgärd erfordras tvärtom, att i lagen kunna påvisas

brister af den beskaffenhet, att de icke gärna låta sig afhjälpa utan

en allmän revision. Att sådana brister också verkligen blifvit påvisade

såväl ofta förut som i min framställning härofvan, synes mig påtagligt,

och då hvarje dröjsmål med undanröjandet af det samhällsonda, som

kallas Mnglamakeri», kostar landet tusentals barn som gå förlorade genom

svält och vanvård, har jag ansett mig böra vördsamt föreslå, att Riksdagen

i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t måtte låta snarast

möjligt företaga en revisision af lagen om fosterbarns vård samt därefter

för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill revisionen gifver anledning».

Såsom motionären framhållit, hafva genom den lag om fosterbarns vård, som vuk°^u ytt''

den 6 juni 1902 utfärdades, införts rättsregler, hvartill motsvarighet i vårt

land förut saknats. Också ansågs på grund häraf vid lagens utfärdande

angeläget, att en viss försiktighet iakttoges, så att den icke gjordes för

vidsträckt eller komme att störande inkräkta på privata förhållanden.

Motionären har nu riktat åtskilliga anmärkningar mot ifrågavarande

lag, sådan den visat sig under sin tillvaro verka; och har motionären i

sådant hänseende åberopat ett omfattande bevismaterial, bestående af bland

annat införskaffade upplysningar från förste provinsialläkarne i samtliga

län och flertalet stadsläkare i landet.

Den ingående utredning, motionären sålunda förebragt, lämnar enligt

utskottets mening bevis för att ifrågavarande lag lider af brister, som kommit

den att väsentligen förfela sitt ändamål, samt att alltså förändringar af

densamma äro af behofvet påkallade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Lagutskottets Utlåtande jST:o 1$.

Den nuvarande lagens mest i ögonen fallande svaghet är dess ringa

effektivitet. Såsom motionären framhållit, har nämligen den anmälningsplikt

till vederbörande öfvervakande myndighet, hälsovårds-, kommunaleller

fosterbarnsnämnden, som lagen ålagt barnafostrare, visat sig vara ett

alltför svagt verkande medel i kontrollhänseende.

X det kommittéförslag, hvarå lagen hvilar, hade, såsom motionären

äfven erinrat, upptagits och förordats så kalladt koncessionstvåDg eller

skyldighet för den, som vill emottaga fosterbarn, att inhämta vederbörande

myndighets, efter verkställd undersökning om det blifvande fosterhemmets

lämplighet, meddelade tillstånd. Emellertid uttalades vid förslagets pröfning

vissa betänkligheter mot detsamma i denna del, och blef med

anledning däraf den föreslagna koncessionsplikten ersatt med en enkel anmälningsplikt,

som i verkligheten icke förmått göra sig respekterad. Det

synes emellertid utskottet, som .om erfarenheten vederlagt de nämnda betänkligheterna,

och håller utskottet lika med motionären före, att endast

med koncessionstvång tillfredsställande garanti kan skapas för att fosterbarnen

komma i sådana hem, där de erhålla lämplig omvårdnad. Därmed

skulle beredas möjlighet att från början förekomma, att barn mottoges

till fostran af alldeles olämpliga personer och sålunda utsattes för vanvård

under den tid, som med ensamt ett anmälningssystem måste förflyta, innan

den öfvervakande myndigheten blir i tillfälle att ingripa.]^

Vidare håller utskottet före, något som också den i motionen förebragta

utredningen gifver vid handen, att den gällande lagens tillämplighetsområde

är i olika hänseenden för snäft tilltaget. Den afser nämligen

endast barn, som mot ersättning fostras hos andra än sina föräldrar, styfföräldrar,

far- eller morföräldrar eller laga förmyndare och icke fyllt sju

år. För frågan, huruvida vanvård föreligger eller ej, kan det dock ingalunda

vara afgörande, om vården lämnas mot eller utan godtgörelse. Med

skäl synes jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke fosterbarn, som vårdas

hos styfföräldrar eller hos förmyndare, böra komma i åtnjutande af det

skydd, ifrågavarande lag är afsedd att bereda. Den stadgade åldersgränsen

af sju år torde i hvarje fall vara för låg.

Det synes utskottet, som om de olägenheter, hvilka i vissa fall skulle

kunna befaras af lagens utsträckning i antydda hänseenden, måste anses

väl uppvägas af samhällets mäktiga intresse af barnens bevarande åt samhället.

Slutligen anser utskottet, såsom motionären jämväl ifrågasatt, det böra

vid en eventuell omarbetning af ifrågavarande lag undersökas, huruvida

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

hälsovårds- och kommunalnämnderna med sina många göromål af olika slag

verkligen äro skickade att handhafva öfvervakandet öfver fosterbarnens

vård, samt hvilka kontrollföreskrifter i allmänhet, som kunna för lagens

efterlefnad anses erforderliga.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Eiksdagen, med bifall till ifrågavarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes låta snarast möjligt företaga en

revision af lagen om fosterbarns vård, samt därefter

för Eiksdagen framlägga det förslag, hvartill revisionen

gifver anledning.

Stockholm den 20 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

EENST TEYGG1EE.

Herr af Ekenstam har anhållit om anteckning å utlåtandet därom, att

han icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prof, 1908. 7 Sami. 12 Häft.

4

i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:23 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård s. 6 i texten