Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående, dels ock mom Riksdagen i ämnet väckta motioner.

1908-03-17 · 39 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 34 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:30, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående, dels ock mom Riksdagen i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Kikscl. kansli den 17 mars 1908, kl. 2,30 e.m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om äktenskaps ingående, dels ock mom

Riksdagen i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 december 1907 dagtecknad proposition, n:o 2,

hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda utdrag af i statsrådet

och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga ett

i propositionen framlagdt förslag till lag om äktenskaps ingående.

De synpunkter, som varit bestämmande vid förslagets utarbetande,

angifvas i det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet för

justitiedepartementsärenden den 31 augusti 1907. Vid ärendets föredragning

sistnämnda dag inför Kungl. Maj:t anmälde chefen för justitiedepartementet

efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
kyrkomötets

skrifvelse den 8 oktober 1903, däri kyrkomötet anhållit,

det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till den förändring i gällande

äktenskapslagstiftning, att åt alla sådana svenska medborgare, för hvilka

enligt nu gällande lag kyrklig vigsel vore den enda lagliga formen för äktenskaps

ingående, medgåfves rätt att, om de så önskade, inför borgerlig

myndighet i stället för genom kyrklig vigsel ingå äktenskap, samt att

därvid sådana bestämmelser tillika blefve meddelade, att icke kyrkans medverkan

till äktenskaps afslutande finge hos vederbörande prästerskap på
Bih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 28 Häft. (N:o 30.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

fordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle

därpå lida, samt

Riksdagens skrifvelse den 15 april 1904, däri Riksdagen anhållit,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring i gällande bestämmelser angående formen för äktenskaps

afslutande, att rätt att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet

måtte medgifvas jämväl dem, h vil ka för närvarande vore i sådant afseende

uteslutande hänvisade till vigsel inom svenska kyrkan eller främmande

trossamfund.

Efter att hafva redogjort för skrifvelsernas innehåll anförde föredragande

departementschefen:

Chefens för »Nu gällande lagstiftning angående formen för äktenskaps ingående

“''artementet ^iär * riket utgör, äfven om man bortser från de s. k. ofullkomnade äkV<yttrande.

tenskapen, en mångfald af bestämmelser, hvilkas system företer både

oegentligheter och luckor och ej är lätt att öfverskåda.

Enligt 1734 års lag fordrades för ingående af ett äktenskap med

fullständiga rättsverkningar ovillkorligen kyrklig vigsel med föregående tre

lysningar. Att vigseln alltid skulle försiggå enligt svenska kyrkans ritual,

var själffallet, emedan främmande trosförvanter ännu ej ägde rätt att bilda

församlingar med eget prästerskap. Men då genom kungl. kungörelse

den 24 januari 1781 religionsfrihet tillerkändes främmande trosbekännare

i allmänhet med rätt att bilda församlingar och bygga kyrkor samt hafva

eget prästerskap, stadgades tillika, att dessa främmande trosbekännare

ägde rätt att vid brudvigslar använda sina egna präster och ceremonier.

Beträffande mosaiska trosbekännare stadgades i kommerskollegii reglemente

den 27 maj 1782, att de hade rätt att ingå äktenskap allenast

med sina religionsförvanter, men ej med andra. Beträffande formen för

giftermålet är ingenting nämndt, uppenbarligen emedan giftermålet ansågs

vara en rent religiös akt och reglerandet af denna, liksom af öfriga

religiösa ceremonier, tillkomma de mosaiska trosbekännarna själfva.

Förbudet mot äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan och

mosaisk trosbekännare blef uttryckligen upphäfdt genom förordning den

20 januari 1863, i hvilken jämväl stadgades, att sådant äktenskap liksom

äktenskap mellan mosaisk trosbekännare och medlem af annat främmande

religionssamfund, som vore i riket tillåtet, skulle, efter föregångna lysningar,

ingås inför borgerlig myndighet på föreskrifvet sätt. Genom denna förordning,

som ännu är gällande, blef alltså civiläktenskapet infördt i lagstiftningen.

Sedermera har civiläktenskapets användning utsträckts till åtskilliga

fall af giftermål mellan kristna trosbekännare inbördes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N''.o 30.

o

Beträffande äktenskap mellan främmande kristna trosbekännare inbördes

samt mellan sådan trosbekännare och medlem af svenska kyrkan har detta

skett genom nu gällande dissenterlag af den 31 oktober 1873, hvilken författning

i fråga om främmande trossamfunds prästerskaps rätt att förrätta vigsel

inför den nya princip, att sådan rätt tillkommer endast prästerskapet i samfund,

som af Eders Kungl. Maj:t erhållit särskildt medgifvande i sådant hänseende.

Enligt dissenterlagen är kyrklig vigsel obligatorisk endast i det fall, att båda

nupturienterna tillhöra samma främmande trossamfund med vigselberättigadt

prästerskap. Valrätt mellan kyrklig vigsel och civilakt samt eventuellt jämväl

mellan olika kyrkliga vigselformer medgifves, då de blifvande makarna

tillhöra olika främmande trossamfund med vigselberättigade prästerskap

eller endast den ena är medlem af sådant samfund äfvensom då den ena

bekänner sig till främmande kristen troslära och den andra tillhör svenska

kyrkan. Ar slutligen ingendera medlem af svenska kyrkan eller främmande

trossamfund med vigselberättigadt prästerskap, är civilakt obligatorisk.

Vidare har i förordning den 15 oktober 1880 stadgats, att, om

någon, som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått

Herrens nattvard, men icke heller tillhör främmande trossamfund, vill

ingå äktenskap, detta skall ske inför borgerlig myndighet, hvilken föreskrift

dock genom lag den 13 maj 1898 ändrats så till vida, att medlem

af svenska kyrkan, som icke deltagit i konfirmation eller nattvardsgång

inom kyrkan, men åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan

och af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde

till Herrens nattvard, erhållit rätt till kyrklig vigsel. Sådan medlem

af svenska kyrkan har alltså valrätt mellan civilakt och kyrklig vigsel.

Slutligen må erinras, att enligt lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

ytterligare ett fall af borgerlig giftermålsforms användande i riket är af

lagstiftningen medgifvet, i det att främmande staters här i riket anställda

diplomatiska eller konsulära ämbetsmän kunna, med Konungens tillstånd,

erhålla befogenhet att med laga verkan här förrätta giftermål mellan

främmande undersåtar.

Angående formen för giftermål mellan mosaiska trosbekännare saknas

fortfarande uttryckliga bestämmelser. Emellertid synes rättsuppfattningen

efter 1782 års här ofvan omförmälda reglemente varit den, att äktenskap,

som ingåtts i enlighet med den mosaiska rättens föreskrifter, skall anses

vara i laga form afslutadt. Med afseende å personer, tillhörande andra

icke kristna trossamfund än det mosaiska, saknas likaledes bestämmelser,

och i detta fall har bristen ledt till det antagande, att sådana personer

icke kunna här i riket ingå giltigt äktenskap.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Såsom en oegentlighet måste det betecknas, att, om en medlem af

svenska kyrkan, hvilken för sin person är berättigad till kyrklig vigsel,

ingår äktenskap med medlem af främmande kristet trossamfund, tillgång

till vigsel efter svenska kyrkans ritual står öppen för nupturienterna,

medan däremot dylik vigsel ej är tillåten, om sådan medlem af

statskyrkan, som nyss nämnts, gifter sig med medlem af svenska kyrkan,

som för sin del icke är till statskyrklig vigsel berättigad.

Af hvad jag nu anfört torde framgå, att en revision af bestämmelserna

om formen för äktenskaps ingående tarfvas äfven af andra skäl än

dem, som framhållits af Riksdagen. Det må dock medgifvas, att dessa

andra skäl äro af ringa vikt i jämförelse med den tanke, som åstadkommit

Riksdagens framställning, eller att allt tvång till kyrklig vigsel bör

försvinna, jag tror, att det vore öfverflödigt att här anföra skäl för en

dylik reform, då uppfattningen om behofvet af densamma numera synes

vara tämligen allmän och äfven vunnit kyrkomötets anslutning. Däremot

torde meningarna vara delade i frågan, om giftermål inför borgerlig myndighet

bör för alla fall blifva obligatoriskt eller icke. Utan tvifvel skulle

det från vissa synpunkter vara önskvärd!, att äktenskapets karaktär af

rent borgerligt rättsförhållande komme till uttryck däri, att formen för

dess ingående alltid vore en rent borgerlig akt. Men det kan ej

nekas, att, som det blifvit framhållet inom såväl Riksdagen som kyrkomötet,

en dylik reform skulle möta praktiska svårigheter af stor betydelse. Skulle

man låta de borgerliga myndigheter, som för närvarande äro beklädda

med uppdraget att vara giftermålsförrättare i de speciella fall, då civiläktenskap

är medgifvet eller påbjudet, bibehålla detta uppdrag, sedan civiläktenskap

blifvit allmänt obligatoriskt, är det att befara, att denna ämbetsplikt

skulle verka hindrande på deras ämbetsverksamhet i öfrigt. Äfven

skulle denna ordning säkerligen för allmänheten blifva en högst besvärlig

tunga, åtminstone på landsbygden. Man kan näppeligen tänka på att införa

allmänt obligatoriskt civiläktenskap utan att ordna det så, att i hvarje

kommun finnes en behörig myndighet för giftermåls förrättande. Att åt

landsbygdens nu förefintliga kommunala myndigheter öfverlämna detta

uppdrag med därmed följande skyldighet att öfva tillsyn, att äktenskapshinder

ej förefinnas, och att vederbörligen protokollera akten, skulle säkerligen

ej vara tillrådligt, utan det skulle utan tvifvel blifva nödvändigt

att inrätta, särskilda myndigheter för ifrågavarande funktion. Har man

kommit därhän, framträder jämväl frågan, om ej den myndighet,

som sålunda inrättats, också borde öfvertaga registreringen af ingångna

äktenskap och förandet af andra anteckningar, som tillhöra ett ordnadt

registerväsen. Med ett ord, det blefve fråga om en omgestalt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

5

ning af vidtomfattande art, hvilken säkerligen ej kunde företagas utan

betydande kostnader. Vid dessa förhållanden synes det vara rådligast att

inskränka reformen därtill, att utväg öppnas för enhvar, utan afseende å

trosbekännelse, att anlita civilakt såsom giftermålsform. En sådan ändringtorde

ej kräfva, att uppdraget att fungera som giftennålsförrättare öfverlämnas

åt andra myndigheter än dem, som nu hafva detsamma sig

anförtrodt, då det med tämligen stor visshet kan förutses, att det stora

flertalet äktenskap fortfarande komme att afslutas medelst kyrklig vigsel.

Kyrkomötet, som gjort enahanda framställning som Riksdagen, har

därtill fogat anhållan, att sådana bestämmelser tillika blefve meddelade, att

icke kyrkans medverkan till äktenskaps afslutande finge hos vederbörande

prästerskap påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet

skulle därpå lida. Hvarken af kyrkomötets skrifvelse eller af dess

förhandlingar i ämnet framgår med full bestämdhet, i hvilken omfattning

kyrklig vigsel efter kyrkomötets åsikt borde af anförda hänsyn förvägras,

ej heller i hvilken ordning pröfning angående tillvaron af anledning till

vägran borde äga rum. Man skulle kunna tolka denna hemställan så, som

om den afsåge, att hvarje präst skulle äga att efter sin egen uppfattning i

hvarje särskildt fall afgöra, hvad god kyrklig ordning och kyrkans värdighet

kräfde. Att medgifva prästen fri pröfningsrätt i en så grannlaga fråga torde

dock ej vara tillrådligt. Annorlunda ställer sig saken, om meningen är, att i

lag skulle bestämmas de särskilda fall, i hvilka kyrklig vigsel icke skulle vara

medgifven. Häremot skulle från principiell synpunkt ingenting kunna invändas,

så mycket mindre som lagstiftningen redan nu i visst fall vägrar

medlem af svenska kyrkan tillgång till kyrklig vigsel. Det kommer sålunda

härvid hufvudsakligen an på, hvilka medlemmar man af omförmälda

hänsyn vill utesluta. Af kyrkomötets skrifvelse framgår, att i den motion,

som föranledt skrifvelsen, framhållits tvenne kategorier af kyrkans medlemmar,

för hvilka, efter motionärens tanke, ur kyrklig och kristlig synpunkt

civiläktenskap borde vara den enda lagliga formen för äktenskaps

ingående, nämligen dels sådana personer, hvilkas äktenskap af Kristus med

tydliga ord enligt Matt. 19: 9, jämfördt med andra bibelställen, betecknas

såsom äktenskapsbrott och sålunda stridande mot hans rikes lag, dels ock

personer, hvilka öppet förklara, att de endast genom lagtvång tillhöra

statskyrkan, men att de icke tro på kyrkans eller kristendomens fundamentalläror.

Beträffande tanken att utesluta frånskilda makar från tillgång till

kyrklig vigsel vill jag erinra, att denna fråga förut varit föremål för Eders

Kungl. Maj:ts pröfning. Sedan 1883 års kyrkomöte i underdånig skrifvelse

anhållit om grundlagsenliga åtgärders vidtagande för vinnande af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

sådan lagbestämmelse, att äktenskap, som person, hvilken själfvilligt och

utan att vara föranledd af horsbrott å den andra partens sida vållat ett

föregående äktenskaps upplösning, önskade ingå under förra kontrahentens

lifstid, icke måtte såsom kristligt äkta förbund utlysas eller med kyrklig

vigsel stadfästas, har, efter det yttranden öfver framställningen inhämtats frän

samtliga rikets konsistorier, Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 18 april

1884 bifallit statsrådets hemställan, att kyrkomötets framställning, hvilken af

de flesta konsistorierna afstyrkts, icke måtte till någon vidare Eders Kungl.

Maj:ts åtgärd föranleda. Vid 1898 års kyrkomöte väcktes motion om förnyad

framställning till Eders Kungl. Maj:t af enahanda innehåll som 1883 års

skrifvelse, men denna motion blef, efter att hafva afstyrkts af kyrkolagsutskottet,

af kyrkomötet afslagen. Såsom hufvudsakligt skäl för motionens

afstyrkande hade utskottet anfört, att en lagändring af sådan art,

som motionären förordat, skulle innebära, att ett äktenskap, som enligt

statens lag vore tillåtet, af kyrkan betraktades såsom ett brott och därför

icke af hennes tjänare finge med vigsel afslutas — en olikhet i åskådning,

som skulle fordra och väl äfven leda till, att staten och kyrkan i fråga

om lagstiftningen för äktenskapet fullständigt åtskildes. Då denna uppfattning

synes mig riktig och jag, såsom förut nämnts, ej anser mig nu

böra föreslå införande af allmänt obligatoriskt civiläktenskap, kan jag ej

förorda bifall till kyrkomötets framställning i förevarande del.

Hvad angår den andra kategorien af statskyrkans medlemmar, hvilken

efter motionärens tanke borde förvägras kyrklig vigsel, eller sådana personer,

som öppet uttala, att de endast af tvång tillhöra statskyrkan och

icke ens tro på kristendomens grundsanningar, vill jag gärna erkänna,

att omständigheterna väl kunna tänkas vara sådana, att det vore önskvärdt,

om möjlighet funnes att förvägra dem kyrklig vigsel. Om jag det oaktadt ej

anser mig kunna tillstyrka, att någon bestämmelse i detta syfte införes i

lagen, så beror detta hufvudsakligen därpå, att jag betviflar möjligheten

att med erforderlig tydlighet angifva, när en person, som formellt tillhör

svenska kyrkan, i sin åskådning eller sina uttalanden afviker från dess

lära i sådan grad, att god kyrklig ordning och kyrkans värdighet kräfva

hans utestängande från kyrklig vigsel, samt att jag allra minst i denna

punkt anser det vara rådligt, att en obestämdhet i lagens ord får kompletteras

af den prästerliga ämbetsmannens uppfattning i det särskilda fallet.

Jag har alltså med afseende å kyrkomötets särskilda hemställan

stannat vid den mening, att densamma icke bör föranleda några särskilda

lagbestämmelser.

Göres tillgången till äktenskaps afslutande inför borgerlig myndighet

öppen för en hvar utan afseende å trosbekännelse, torde det kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

7

ifrågasättas, huruvida icke den nu i vissa fall medgifna rätt för främmande

trosbekännare till vigsel efter samfundets ritual borde afskaffas. På grund

af 5 § i 1873 års dissenterlag hafva följande främmande trossamfund

erhållit det privilegium, att deras prästerskap äger med laga verkan förrätta

vigsel efter vederbörande samfunds kyrkobruk, nämligen metodistepiskopalkyrkan,

Nya kyrkans äldsta församling i Stockholm, Nya Jerusalems

eller Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, romersk-katolska

kyrkan, fransk-reformerta församlingen i Stockholm samt engelsk-episkopala

kyrkan. Dessutom utöfvas, såsom jag förut meddelat, enahanda privilegium

af mosaiska trosbekännare.

Den frihet, som sålunda lämnats vissa främmande trossamfund, har

uppenbarligen sitt ursprung uti sträfvande att visa religiös tolerans på en tid,

då kyrklig vigsel var den enda erkända giftermålsformen, och den var på

sin tid fullt berättigad. Men den är det enligt min mening icke längre,

sedan tillfälle utan undantag lämnats till ingående af borgerligt äktenskap.

Den nuvarande ordningen synes mig för öfrigt icke vara tillfredsställande

därutinnan, att formen för vigsel inom de främmande trossamfunden ej

är af staten bestämd. Staten, som fastställt formen för borgerligt äktenskap

och för statskyrklig vigsel, saknar alltså garanti för, att de för afsilande

af ett äktenskap väsentliga momenten ingå i de vigselformer,

som användas inom de främmande samfunden; och vill jag slutligen erinra,

att afskaffande af dessas särskilda rätt till vigsels förrättande ingalunda

innebär något angrepp på deras religiösa frihet, då det ju står dem

öppet att anordna en efterföljande religiös akt, på samma sätt som nu

torde vara brukligt inom de främmande trossamfund, hvilka icke åtnjuta

privilegiet af vigselberättigadt prästerskap.

Vid genomförande af de bägge reformer, jag sålunda anser mig

böra föreslå, nämligen införande af allmänt, men i de flesta fall endast

fakultativt civiläktenskap samt afskaffande af vigselbehörighet för främmande

trossamfunds prästerskap, synes det vara lämpligt att i en lag

sammanföra de regler, som skola gälla angående formen för äktenskaps

afslutande och hvad därmed har omedelbart sammanhang.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om äktenskaps afslutande.

Beträffande innehållet i de särskilda bestämmelserna i förslaget

torde det i allmänhet vara tillräckligt att hänvisa till hvad jag här

ofvan anfört. Jag vill dock fästa uppmärksamheten därpå, att enligt

förslaget vigsel efter svenska kyrkans ritual icke är medgifven för

annat fall än då nupturienterna, hvar för sig, äro till sådan vigsel berättigade

medlemmar af svenska kyrkan. Detta innebär en ändring i hvad

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

/ ämnet

väckta

motioner,

hittills gällt, och skälet härtill är hvad jag ofvan anfört, att det är

inkonsekvent och oegentligt, att statskyrklig vigsel får äga ram, ifall en

af nupturienterna tillhör främmande trossamfund, då man ej vill medgifva

sådan vigsel mellan två till statskyrkan hörande personer, af hvilka

den ena icke inom svenska kyrkan begått Herrens nattvard och ej heller

inom kyrkan åtnjutit behörig konfirmationsundervisning. Hvad jag härvid

särskildt vill framhålla är, att jag hyst den tanke, att man, efter antagande

af berörda grundsats, i fråga om rätt till kyrklig vigsel ej vidare bör, såsom

hittills stundom lärer hafva skett, med medlem af svenska kyrkan

likställa medlem af annan evangeliskt-luthersk kyrka.»

I enlighet med sålunda angifna grunder har förslag till lag i ämnet

utarbetats och därefter undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen

samt med föranledande af därvid framställda anmärkningar i redaktionellt

afseende jämkats. I den form lagförslaget hänskjutits till Riksdagens

pröfning återfinnes det här nedan under utskottets hemställan.

I sammanhang med ifrågavarande kungl. proposition har utskottet

därjämte till behandling förehaft följande i anledning af densamma inom

Andra Kammaren afgifna och till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

n:r 214 af herr Per Pehrsson i Österby, uti hvilken motion herrar K. //.

Gez. von Schéele, Sam. Söderberg, Axel Lundblad, Gottfr. Thavenius, S. J.

Enander, C. E. Johansson i Rönna, Joll. Ström, Alfr. Fornander, J. A.

Jonsson, O. W. Redelius, friherre Joseph Hermelin, John Erlansson, E. Suredin,

Carl Sehlin, O. Alfr. Berg, J. E. Ericsson, Alfr. Jonsson, P. Zimdahl,

Hugo Sanden, Carl Gustafsson, W. Bengtsson i Häradsköp, L. P. Mallmin,

J. G. Hazén, E. Räf, Edvard Wavrinsky, Joll. Nydal, A. P. Risberg, Aug.

Larsson, J. Hellgren, C. A. Danielsson, C. G. Saedén, David Pettersson,

Per N:son Bosson, Öl. Olsson i See, Robert Johansson och ICarl Karlsson

i Mo instämt, n:o 218 af herr Robert Johansson, n:o 219 af herr J. J.

Byström och n:o 225 af herr C. Lindhagen. Efter det utskottet redan

fattat beslut i anledning af samtliga här ofvan omförmälda, till utskottet

öfverlämnade framställningar, har dessutom till utskottet hänvisats en i

anledning af förevarande proposition inom Andra Kammaren af herr L. J.

Carlsson i Malmberget väckt motion, n:o 234, uti hvars syfte herrar Bernh.

Eriksson, Aug. Nilsson, E. C. Kropp, Herm. Lindqvist, E. A. Leksell och

Hj. Branting instämt. De sålunda i ämnet afgifna motionerna har utskottet

ansett sig böra här nedan återgifva.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Herr Pehrssons i österby motion, n:o 214, är af följande lydelse:

»I kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 8 oktober 1903 angående Serr Fehrsäktenskaps

ingående inför borgerlig myndighet hemställes om »åtgärder i österby

till den förändring i gällande äktenskapslagstiftning, att åt alla sådana motion.

svenska medborgare, för hvilka enligt nu gällande lag kyrklig vigsel är

den enda lagliga formen för äkenskaps ingående, medgifves rätt att, om

de så önska, inför borgerlig myndighet i stället för genom kyrklig vigsel

ingå äktenskap; samt att därvid sådana bestämmelser tillika varda meddelade,

att icke kyrkans medverkan till äktenskaps afslutande må hos vederbörande

prästerskap påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och

kyrkans värdighet skulle därpå lida». *

Det spörsmål, som i senare delen af denna hemställan beröres, har

varit aktuellt lika länge som frågan om civiläktenskapets införande. Hänsynen

till vigselförrättarens samvetsfrihet synes också endast vara det naturliga

korrelatet till den genom nu föreslagna lag tagna hänsynen till

kontrahenternas kraf på samvetsfrihet.

Frågan väcktes redan vid det första kyrkomötet år 1868 af lektor

P. P. Waldenström, som yrkade, att »kyrklig lysning och vigsel ej må

tillkomma kontrahenter, som på grund af Matt. 19: 9 äro förhindrade

att äktenskap ingå». 1 motiveringen yttrar motionären bland annat:

»Man sträfvar, och det med all rätt, att aflägsna allt samvetstvång för

dem, som stå utom vår lutherska kyrka; skulle det då ej vara kyrkomötets

plikt att i sin mån arbeta på aflägsnandet af det samvetstvång,

som är pålagdt denna kyrka själf och som för en kyrkans tjänare måste

vara tryckande i samma grad, som han är henne — icke otrogen —

utan trogen?»

Förnyade motioner föranledde år 1883 en kyrkomötets underdåniga

skrifvelse med begäran om åtgärder för vinnande af sådan lagbestämmelse,

att »äktenskap, som person, hvilken själfvilligt och utan att vara föranledd

af horsbrott å den andra partens sida vållat ett föregående äktenskaps

upplösning, önskar ingå under förra kontrahentens lifstid, icke må såsom

kristligt äkta förbund utlysas eller med kyrklig vigsel stadfästas.»

Äfven vid 1898 års kyrkomöte var denna fråga väckt, ehuru den

då vardt afslagen.

I riksdagen har frågan om civiläktenskapets införande upprepade

gånger varit föremål för motioner, och har därvid jämväl denna synpunkt,

vigselförrättarens samvetsfrihet och hvad kyrkans värdighet kräfver, varit

beaktad. I motionen n:o 81 vid 1900 års riksdag af herr J. Byström

* Kursiveradt af motionären.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sam. 28 Håft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

heter det t. ex.: »Det är ej blott för dem, som ämna ingå äktenskap,

som detta kan vara en samvetssak, det kan vara lika stort samvetstvång

för en präst att behöfva enligt nu gällande föreskrifter viga somliga

personer.»

Denna helt naturliga konsekvens har ofta framhållits i debatten,

särskildt i deras anföranden, som kämpat för civiläktenskapet. Att här

anföra sådana uttalanden skulle föra oss alltför vida.

Att denna konsekvens skulle ha blifvit beaktad i det nu framlagda

förslaget har ansetts själffallet inom vida kretsar af religiöst intresserade.

En allmän, liflig förhoppning har det varit, särskildt bland Sveriges

präster — de må nu ha varit vänner eller motståndare till införande af

civiläktenskapet — att, när nu efter lång strid denna viktiga reform ändtligen

förelåge till slutligt afgörande, äfven deras kraf på samvetsfrihet

skulle varit beaktade.

Kärnan i hvad kyrkomötet med sin förut anförda hemställan velat

vinna i denna sak har i dess underdåniga skrifvelse utförligare angifvits

sålunda, att det funnes »tvenne kategorier, för hvilka ur rent kyrklig och

kristlig synpunkt endast civiläktenskap och icke kyrklig vigsel borde vara

den lagliga formen för äktenskaps ingående, nämligen 1) sådana personer,

hvilkas äktenskap af Kristus, kyrkans Herre, med tydliga ord enligt

Matt. 19: 9, jämfördt med Mark. 10: 11, 12, Luk. 16: 18 och 1 Kor. 7: io

betecknats såsom äktenskapsbrott och sålunda stridande mot Hans rikes lag

och 2) sådana personer, som öppet förklara, att de endast genem lagtvång

tillhöra statskyrkan, men att de icke tro på kyrkans eller kristendomens

fundamentalläror, kanske icke ens på Guds tillvaro och att de därför

ingenting hellre önska än slippa kyrklig vigsel, som för dem ensamt vore

ett pinsamt gyckelspel».

Departementschefen har med afseende å denna kyrkomötets särskilda

hemställan stannat vid den mening, att densamma icke borde föranleda

några särskilda lagbestämmelser. I nu framlagda lagförslag har därföre

denna sida af frågan icke vidrörts.

I motiveringen härför anför herr statsrådet: »Hvad angår den andra

kategorien af statskyrkans medlemmar, hvilken borde förvägras kyrklig

vigsel, eller sådana personer, som öppet uttala, att de endast af tvång

tillhöra statskyrkan och icke ens tro på kristendomens grundsanningar,

vill jag gärna erkänna, att omständigheterna väl kunna tänkas vara sådana,

att det vore önskvärdt, om möjlighet funnes att förvägra dem kyrklig

vigsel. Om jag det oaktadt ej anser mig kunna tillstyrka, att någon bestämmelse

i detta syfte införes i lagen, så beror detta hufvudsakligen

därpå, att jag betviflar möjligheten att med erforderlig tydlighet angifva,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

11

när en person, som formellt tillhör svenska kyrkan, i sin åskådning eller

sina uttalanden afviker från dess lära i sådan grad, att god kyrklig ordning

och kyrkans värdighet kräfva hans utestängande från kyrklig vigsel,

samt att jag allra minst i denna punkt anser det vara rådligt, att en obestämdhet

i lagens ord får kompletteras af den prästerlige ämbetsmannens

uppfattning i det särskilda fallet.»

Hvad de personer vidkommer, som stå i här antydda fientliga ställning

till kyrka och kristendom, har man dessutom skäl antaga, att de

icke komma att kräfva vigsel, sedan nu rätt till borgerligt äktenskap lämnats.

Och om personer, som i allmänhet synas stå främmande för religiösa

intressen, vid en så viktig tilldragelse i lifvet vilja ha Guds välsignelse

uttalad öfver sitt äktenskap, bör detta dem helt visst icke förvägras,

då de eljes uppfylla de villkor, som därför i kyrkolag stadgats, och då

intet som helst tvång till vigsel förefinnes.

Departementschefen har emellertid icke heller kunnat förorda bifall

till kyrkomötets framställning i afseende på de fall, som afses i förra

momentet af här anförda kyrkomötets skrifvelse. Såsom hufvudskål härför

hänvisas till hvad kyrkolagsutskottet vid 1898 års kyrkomöte däremot

anfört. En lagändring af sådan art skulle innebära, att »ett äktenskap,

som enligt statens lag vore tillåtet, af kyrkan betraktades såsom ett

brott och därför icke af hennes tjänare finge med vigsel afslutas —

en olikhet i åskådning, som skulle fordra och väl äfven leda till, att

staten och kyrkan i fråga om lagstiftningen för äktenskapet fullständigt

åtskildes.

Departementschefen har, hvilket ju låg nära till hands, i detta sitt

yttrande till statsrådsprotokollet utgått närmast ifrån att 1903 års kyrkomötes

i mer allmänna ordalag hållna skrifvelse skulle tolkas enligt 1883

års kyrkomötes uttalande och att sålunda kyrklig vigsel utom i bestämdt

angifvet fall skulle helt förvägras frånskilda personer, som vilja ånyo inträda

i äktenskap.

1883 års kyrkomötes hemställan och 1898 års kyrkolagsutskotts

motiv för afslag därå synas mig dock båda utgå från en åskådning,

som låter statens och kyrkans samhälleliga uppgifter alltför mycket

sammanfalla.

sammanlalia.

Kristendomens etiska grundsatser, hvarpå vår lagstiftning visserligen

i stort sedt hvilar, kunna dock, sådana våra samhällsförhållanden nu äro,

icke utan vidare öfverföras i lagbestämmelser för det borgerlig-a lifvet.

Staten måste i samhällsordningens intresse reglera mycket, som icke kyrkan

från sin ideella och religiösa utgångspunkt kan välsigna. Det gäller icke

minst just på detta område, där staten måste bevaka kvinnans och barnens

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

rätt i mången förbindelse, som ingen vill kalla för ett »kristligt äkta

förbund».

Ett generellt förbud mot vigsel af frånskild — med den inskränkning,

som i 1883 års kyrkomötes skrifvelse föreslagits — synes mig från

annan synpunkt icke vara att förorda. Enhvar, som haft tillfälle att

närmare blicka in i de olyckliga förhållanden, som leda till skilsmässa,

vet väl, att det i dessa invecklade och grannlaga frågor ingalunda framgår

ur domstolsprotokollen, hvar skulden ligger till den missämja, som slutade

med skilsmässa i äktenskapet. Det händer nog icke så sällan, att för att

få slut på ett olidligt förhållande den relativt oskyldiga parten tar skulden

på sig, särskildt vid »egenvilligt öfvergifvande». I många fall åter, där

skilsmässa beviljas, är äktenskapsbrottet den verkliga orsaken, ehuru den

icke blir framdragen i ljuset.

Ofta kan kännedom om förhållandena göra, att det i ett fall kännes

såsom en samvetssak att vägra vigsel af frånskild, i ett annat är det lika

mycket samvetssak att icke vägra, och detta ganska oberoende af de officiella

skilsmässoorsakerna. Att under sådana förhållanden genom i lag

gifna bestämmelser afgöra, när frånskild person, som vill inträda i nytt

äktenskap, bör få vigsel eller icke, synes mig sålunda icke heller lämpligt.

Men synes sålunda icke det af 1883 års kyrkomöte föreslagna sättet

för frågans lösning vara lyckligt funnet — och att döma af debatten

vid 1903 års kyrkomöte torde dess uttalande icke behöfva så tolkas — så

står likväl spörsmålet olöst kvar. I vissa fall är det afgjordt ett rent

gyckelspel, förnedrande och motbjudande icke blott för vigselförrättaren

utan för hvarje sedligt och religiöst kännande människa, då öfver vissa af

frånskilda ingångna förbindelser uttalas att »äktenskapet är ett heligt förbund,

som efter godtycke af människor icke kan upplösas». Och med

tanken på hvad som föregått ljuda som en upprörande parodi orden: »Förgäten

aldrig, att edert äktenskapsförbund är oryggligt».

Saken är naturligtvis icke hjälpt med att man, för att lättare kunna

under den kyrkliga vigseln bibehålla äfven sådana förbindelser, i vigselformuläret

prutar af på ett »kristligt äktenskapsförbunds» ideala kraf.

Mycken förargelse har häraf åstadkommits i församlingarna, och

mycken samvetsnöd har det vållat hos enskilda.

För min del måste jag i fråga om den enskildes kraf på att hans

samvete icke skall kränkas obetingadt sluta mig till lagutskottet vid 1900

års riksdag i dess utlåtande öfver då väckta motioner om civiläktenskap,

där det heter, att det är obestridligt, att inom kyrkan tinnes ett icke

långa antal personer, hvilka känna det såsom ett samvetstvång att vid ingående

af äktenskap nödgas använda den kyrkliga formen. Om nu än

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

den uppfattning, som möter hos dem, hvilka i förevarande ämne anse sig

vara föremål för samvetstvång, kan sägas vara en missuppfattning, är

dock, synes det utskottet, deras ställning sådan, att skälig hänsyn hör

tagas till deras åskådningssätt och ett medgifvande göras, för så vidt ett

sådant kan lämnas utan att därigenom något större eller viktigare intresse

äsidosättes. *

Detta yttrande afser närmast tvånget att mot sitt samvete underkasta

sig vigsel, men dess principiella innebörd gäller i lika mån tvånget att

mot sitt samvete förrätta vigsel.

Emellertid synes mig den rätta utgångspunkten för frågans lösning

vara den, att den enskildes samvete bör så långt möjligt är lämnas oförkränkt.

De senare årens lagstiftning har i en i viss mån analog fråga anvisat

den väg, hvarpå detta mål må kunna nås. 1 de bestämmelser, som

i kungl. resolutionen den 14 mars 1888 meddelats med afseende på förrättande

af jordfästning, där likbränning skall äga rum, är föreskrifvet:

»Förr än likbränning företages, skall hos likbränningsföreningen aflämnas

vederbörligt intyg, att behörig jordfästning ägt rum; börande fördenskull

föreningen med någon till svenska kyrkan hörande prästman träffa aftal

därom att han, för den händelse att annan om jordfästningens förrättande

anmodad prästman förklarar sig ej vara därtill villig, verkställer jordfästningen.

»

Genom den sålunda medgifna, ömsesidigt fakultativa rätten vid jordfästning

i samband med likbränning har naturligtvis ingenting utsagts

om att kyrkan skulle betrakta likbränningen såsom ett brott. Någon farhåga

synes icke heller ha uppstått, att staten och kyrkan genom denna

bestämmelse skulle, i fråga om lagstiftningen rörande huru det skall förfaras

vid liks jordande, komma att fullständigt åtskiljas. Men den enskildes

samvetsfrihet är skyddad genom den uttryckliga bestämmelsen, att

ingen kan åläggas att i berörda fall mot sin vägran förrätta jordfästning.

Att betydligt mer verklig anledning till samvetsnöd kan föreligga i

fråga om vigsel för frånskilda än vid jordfästning, där likbränning skall

äga rum, torde tillräckligt framgå af hvad jag anfört af frågans historia.

Departementschefen, som endast i allmänhet betonat, att det icke

vore tillrådligt att medgifva präst fri pröfningsrätt i en så grannlaga fråga

som att i hvarje särskildt fall* afgöra, hvad god kyrklig ordning och

kyrkans värdighet kräfde, torde icke ansett anledning föreligga att närmare

yttra sig till statsrådsprotokollet öfver här framlagda förslag, att präst icke

*

Kursiveradt af motionären.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

må mot sin vägran kunna åläggas att förrätta vigsel af frånskild person,

medan ännu den förra, frånskilda kontrahenten lefver, då ju ärendet icke

i den formen varit hänskjutet till Kungl. Maj:t.

Det skäl, som hufvudsakligen anförts mot en sådan bestämmelse

under den debatt, som i kyrkomötet förts härom, har varit, att man därigenom

skulle få två kategorier af präster, de samvetsömma och de mindre

samvetsömma.

En folkkyrka måste vara vidhjärtad nog att rymma rätt olika åskådningar.

Och i detta fall finnas ju sådana, utan att någon må ha rätt

eller anledning att där sätta sig till doms öfver en annans samvete. Oafsedt

de olika teologiska uppfattningar, som här kunna göras gällande, lär

det enskilda fallet bedömas helt olika af den, som endast äger en ytlig

kännedom därom, och den, som haft tillfälle att kanske i åratal blicka in

i de förhållanden, som till sist förde till skilsmässa. Det kan finnas fullt

giltiga, etiska skäl, äfven från kristlig synpunkt, att, då så begäres, med

vigsel stadfästa ett nytt äktenskap för frånskild person.

Det må tillåtas mig att till belysning häraf anföra några välbetänkta

ord af biskop Ullman ur debatten vid 1898 års kyrkomöte: »När det nu

verkligen är så, att inånga af våra präster omfatta den strängare af de

båda nyss antydda åskådningarna och således måste känna sig i samvetet

kränkta eller åtminstone oroade af att nödgas till äktenskap inviga sådana

personer, om hvilka här är fråga, och då enligt grundlagens bud Konungen

bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, borde väl hithörande lagstiftning

kunna så ordnas, att det stode prästerna fritt att i dylika fall vägra

att förrätta vigsel, utan att de därmed ådroge sig ansvar för ämbetsfel.

Jag vet mycket väl, hvilken invändning häremot göres — den har mången

gång förut blifvit framställd — nämligen att en sådan frihet för prästen

skulle framkalla en skillnad mellan två slags präster, samvetsömma och

mindre samvetsömma, och det vore alldeles icke hälsosamt. Men denna

invändning tyckes mig icke egentligen hafva någon större betydelse, då ju

båda de nämnda åskådningssätten, både det strängare och mindre stränga,

måste erkännas äga sitt berättigande, så att intetdera kan med skäl brännmärkas

såsom okristligt.»

På samma gång sålunda vigselförrättårens samvetsfrihet skyddas kan

man också med skal hysa den tillförsikten, att med en sådan bestämmelse,

som den af mig föreslagna, de äktenskap af frånskilda, som vålla uppenbar

förargelse, icke skola med vigsel stadfästas.

Den invändningen har till sist blifvit gjord, att i sådana fall, som

här afses, kontrahenterna själfva icke torde påyrka vigsel. Skulle detta

antagande styrkas af verkligheten, så blefve ju denna bestämmelse utan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

15

all annan betydelse, än att den innebure en anvisning för vederbörande

kontrahenter att icke kräfva vigsel.

Man kan dock snarare, såsom från inånga håll påvisats, hålla före,

att motsatsen skulle inträffa.

Några olägenheter med anledning af prästmans rätt här i landet att

vägra jordfästa vid likbränning torde icke ha yppats. Och från Preussen,

där nu af mig föreslagna tillvägagångssätt sedan långt tillbaka praktiserats,

har man icke heller försport något missnöje därmed.

När, såsom fallet är i nu framlagda förslag till lag om äktenskaps

ingående, samvetsfrihetens kraf tillgodosetts i fråga om kontrahenterna, vore

det statsmakterna värdigt att taga konsekvensen däraf och jämväl tillgodose

vig selförr ättar ens kraf på samvetsfrihet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt

hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att till det i kungl.

propositionen n:o 2 framställda förslaget till lag om äktenskaps ingående

göra det tillägg, att präst icke må mot sin vägran kunna åläggas att förrätta

vigsel af frånskild person, medan ännu den förra frånskilda kontrahenten

lefver.»

Uti motionen n:r 218 anför herr R. Johansson följande:

»I Kungl. Maj:ts till innevarande Riksdag aflåtna proposition n:o 2, Herr Johanssom

innehåller förslag till lag om äktenskaps ingående, hemställes beträf-so,,s motlonfande

formen för afslutandet af s. k. civiläktenskap, att sådant äktenskap

skall ingås i stad inför magistraten och på landet inför kronofogden i orten.

Den föreslagna bestämmelsen, att civiläktenskap skall i stad ingås

inför magistraten, synes mig icke fullt lämplig. Magistraten utgör en

kollegial myndighet och räknar alltså flera ledamöter. En föreskrift, som

leder därtill, att en dylik myndighet måste hålla sammanträde för hvarje

tillfälle, då ett civiläktenskap skall ingås i stad, kommer att bli onödigt

betungande såväl för magistratens ledamöter som för äktenskapskontrahenterna,

för de senare genom det förhållandet, att vigselceremonien i regel

måste komma att förläggas till magistratens ämbetslokal. Visserligen

tillämpas en liknande bestämmelse för närvarande vid de fall, då civiläktenskap

ingås i stad. Men det är att märka, att, medan dylika fall

hittills förekommit i ett jämförelsevis rätt obetydligt antal, så komma de

däremot, om förutnämnda lagförslag blir antaget, med all sannolikhet att

hädanefter bli ganska vanliga. Då under andra förhållanden såväl statskyrkopräst

som kronofogde kunna hvar för sig ensamma vara vigselförrättare,

synes ingen giltig anledning förefinnas, hvarför i fråga om civiläktenskap

i stad en föreskrift skulle bibehållas, enligt hvilken vigselakten

s. 16 Kontrollera mot PDF

Herr Byms

motion.

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

i detta fall skulle äfven framgent kunna förrättas endast af en flerhöfdad

myndighet.

Mest lämpligt synes vara, att afslutandet af civiläktenskap i stad

uppdroges åt borgmästaren i hans egenskap af magistratens ordförande.

Ordet »magistraten» i § 2 af det här afsedda lagförslaget bör därför utbytas

mot uttrycket »magistratens ordförande». En sådan ändring påkallar

en förändring jämväl i mom. 2 af samma §, där sista delen från och med

ordet »protokoll» bör ha följande lydelse: — — — »protokoll, hvars riktighet

af vittnen bestyrkes».

Det kan ifrågasättas, huruvida icke, vid bifall till nu föreslagna

ändringar, ordet myndighet (resp. myndighets, myndigheten) i föreliggande

lagförslag öfverallt borde lämpligen utbytas mot ämbetsman (resp. ämbetsmans,

ämbetsmannen). Då jag emellertid anser det vara af mindre vikt,

huruvida en sådan ändring kommer till stånd eller ej, skall jag icke

tillåta mig att därom framställa något förslag.

Jag inskränker mig därför till att på grund af det anförda vördsamt

hemställa,

det Riksdagen för sin del måtte besluta, att i § 2 af Kungl. Maj:ts

förslag till lag om äktenskaps ingående dels ordet »magistraten» måtte utbytas

mot »magistratens ordförande» och dels sista delen från och med

ordet »protokoll» måtte erhålla följande lydelse: —--»protokoll, hvars

riktighet af vittnen bestyrkes».

Herr Byström anför i sin motion n:o 219:

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 2 angående äktenskaps

ingående anhålles att få framställa följande:

I det lagförslag, som propositionen innehåller, heter det i § 1:

»Vilja medlemmar af svenska kyrkan här i riket med hvarandra ingå

äktenskap, och har såväl mannen som kvinnan inom kyrkan begått Herrens

nattvard eller af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning

och af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde

till nattvarden, må äktenskapet afslutas inför borgerlig myndighet

eller med kyrklig vigsel.

I öfriga fall skall äktenskap här i riket afslutas inför borgerlig

myndighet.»

Genom denna bestämmelse, om den varder lag, frånkännes de främmande

trossamfund, hvilkas prästerskap nu hafva Kungl. Maj:ts tillåtelse

att förrätta vigsel, denna rättighet.

Hade detta lagbud utsträckts till alla trosbekännare, således äfven

till statskyrklige, hade därom icke varit mycket att säga, då det ju vore

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

17

mest konsekvent, att obligatoriskt civiläktenskap blefve gällande för alla,

en sak, som statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet också

säger sig mest sympatisera med. Han yttrar: »Utan tvifvel skulle det från

vissa synpunkter vara önskvärdt, att äktenskapets karaktär af rent borgerligt

rättsförhållande komme till uttryck däri, att formen för dess ingående

alltid vore en rent borgerlig akt.»

Lagen bör ju vara lika för alla.

Men gör man nu undantag för nupturienter, som tillhöra svenska

statskyrkan, fordrar väl rättvisan, att samma undantag göres äfven för dem,

som äro medlemmar af i riket erkändt kristet trossamfund eller mosaiska

trosbekännare, hvars prästerskap har tillåtelse att med laga kraft förrätta

vigsel. För att vinna likställighet och i väsentlig grad den enkelhet och öfverskådlighet

i hithörande del af äktenskapslagstiftningen, som herr justitieministern

talar om, bör naturligtvis rätt till kyrklig vigsel inom dissentersamfund

begränsas därhän, att detta gäller nupturienter, som tillhöra

samma trossamfund, liksom endast fullt godkända medlemmar inom statskyrkan

kunna enligt lagförslaget komma i åtnjutande däraf.

Att, såsom herr justitieministern föreslår, taga ifrån dissenters den

rättighet de nu i berörda afseende hafva, under det att de statskyrklige

få hafva den kvar, synes mig icke heller betingas af de skrivelser, som

1903 och 1904 aflätos till Kungl. Maj:t i detta ärende. Kyrkomötets anhållan

var bland annat »att åt alla svenska medborgare, för hvilka enligt

nu gällande lag kyrklig vigsel vore den enda lagliga formen för äktenskaps

ingående, medgåfves rätt att, om de så önskade, inför borgerlig

myndighet i stället för genom kyrklig vigsel ingå äktenskap», och Riksdagen

begärde »förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser angående

formen för äktenskaps afslutande, att rätt att ingå äktenskap inför

borgerlig myndighet måtte medgifvas jämväl dem, hvilka för närvarande

vore i sådant afseende uteslutande hänvisade till vigsel inom svenska kyrkan

eller främmande trossamfund».

Att medlemmar af dissentersamfund böra med hänsyn till formen

lör äktenskapets afslutande vara likställda med medlemmar inom statskyrkan

är ock en mening, som åtminstone ett par af högsta domstolens ledamöter

uttalat. Vid granskningen af lagförslaget har nämligen justitierådet

Lindbäck, med hvilken justitierådet Lilienberg instämt, yttrat följande,

som ock berör frågan om vigselformuläret:

»Den ifrågasatta lagändringen, hvilken icke föranledts af någon framställning

från Riksdagen eller kyrkomötet, har ej heller, såvidt föredragande

departementschefens yttrande vid ärendets behandling i statsrådet

utmärker, påyrkats af något bland de flera främmande trossamfund, hvil
Bih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 28 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

kas prästerskap erhållit Konungens tillstånd i omförmälda hänseende. Icke

heller eljest har mig veterligen något missnöje med den nuvarande ordningen

försports inom sagda församlingar. Att sådant oaktadt lagändringen

skulle vara nödvändig ur synpunkten af statens eller kyrkans intresse,

synes mig svårligen kunna antagas. Väl är det sant, att, såsom

departementschefen anfört, staten för närvarande saknar garanti för att de

för afslutande af äktenskap väsentliga momenten ingå i de vigselformer,

som användas inom de främmande samfunden. Men detta förhållande

hvilket, om det ägde afgörande betydelse för frågan, väl borde föranledt

därtill, att det genom 1873 års förordning tillkomna medgifvandet om

vinnande af rätt för främmande trossamfunds prästerskap att förrätta vigsel

aldrig bort af lagstiftaren lämnas — lärer ej i verkligheten hafva visat

sig medföra några menliga följder. Icke heller synes den omständighet,

att genom lagförslaget skulle i allmänhet beredas utväg till ingående af

civiläktenskap, dock med bibehållande af rätten till kyrklig vigsel, kunna

verka därhän, att, på sått departementschefen uttalat, valfriheten för främmande

trossamfund med afseende å formen för giftermåls ingående ej vidare

kunde anses vara berättigad. Till denna slutföljd torde man knappast

kunna komma under annan förutsättning, än att lagstiftningen i ämnet

ändrades så, att den jämväl för medlemmar af svenska kyrkan komme

att föreskrifva obligatoriskt civiläktenskap såsom regel. Enligt min åsikt

bör därför dissenterlagen i nu berörda del icke i vidare mån undergå ändring

än att, för beredande af likställighet emellan medlemmar af svenska

kyrkan och ifrågavarande främmande trossamfund, föreskriften om obligatorisk

vigsel, i händelse bägge kontrahenterna tillhöra samma främmande

trossamfund, utbytes mot en i den tilltänkta nya lagen intagen bestämmelse,

enligt hvilken kontrahenterna lämnas valfrihet mellan vigsel och

äktenskapets afslutande inför borgerlig myndighet.»

Vidare torde kunna sägas, att samma skäl, som herr justitieministern

anför mot att medlemmar af svenska statskyrkan skola vara underkastade

obligatoriskt civiläktenskap, gälla åtminstone delvis äfven med afseende å

medlemmar af annat trossamfund. Han säger: »Denna ordning skulle

säkerligen för allmänheten blifva en högst besvärlig tunga, åtminstone^ på

landsbygden. Man kan näppeligen tänka på att införa allmänt obligatoriskt

civiläktenskap utan att ordna det så, att i hvarje kommun finnes en bebehörig

myndig för giftermåls förrättande.»

I högsta domstolen hafva justitieråden Trygger och Grefberg vid

granskningen af lagförslaget erinrat därom, att det syntes böra tydligare

uttalas, att magistrat och kronofogde endast inom sitt tjänstgöringsdistrikt

äga befogenhet att förrätta giftermål. Detta uttalande har föranledt herr

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

19

justitieministern att skärpa lagförslagets andra paragraf i ofvannämnda

riktning. För min del anser jag detta föga gagneligt. Jag kan ej förstå,

hvarför det ej skulle kunna vara samma bestämmelse i detta fall rörande

borgerlig myndighet, som det är rörande kyrklig. Det kan ju icke medföra

någon fara, att det till exempel bestämmes:

Borgerlig vigsel förrättas af magistrat eller kronofogde. De, som

vilja ingå äktenskap, äga att till förrättande af borgerlig vigsel välja den

magistrat eller kronofogde de själfva åstunda; dock att skyldighet att viga

åligger allenast magistrat eller kronofogde i stad eller distrikt, där mannen

eller kvinnan har sitt hemvist.

I synnerhet vore detta friare förfarande af betydelse, i fall det blir

bestämdt, att för dissenters obligatoriskt civiläktenskap är det enda lagliga.

Sammalunda är naturligtvis förhållandet med andra, som hänvisas

till ensamt den civila formen för äktenskaps ingående. Det kan t. ex.

hända, att de, som skola ingå äktenskap, bo aflägset från sitt eget distrikts

kronofogde, under det att de bo helt nära granndistriktets borgerliga

myndighet. Att då anlita sitt eget distrikts kronofogde kan komma att

kännas för nupturienterna alldeles som herr justitieministern uttrycker

det: »en högst besvärlig tunga, åtminstone på landsbygden». Om de däremot

kunna komma öfverens med granndistriktets kronofogde att få inför

honom afsluta sitt äktenskap, så bör det ej förmenas dem.

Samma bestämmelser som förut i detta afseende varit gällande

torde fortfarande vara till fyllest. I kungl. förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsutöfning den 31 oktober 1873 §

5 heter det: »Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas,

vare i stad magistrat och på landet kronofogde».

Mig synes därför, att orden i 2 § i Kungl. Maj:ts ifrågavarande

lagförslag: »i orten. Sådan myndighets åliggande att förrätta giftermål

är ej beroende däraf, att mannen eller kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens

tjänstgöringsområde», borde kunna utgå.

Jag har sökt formulera första och andra paragraferna i enlighet

med den mening, som här ofvan uttalats. Därest, såsom jag hoppas, framställningen

skall befinnas vara värd beaktande, anhåller jag, att lagutskottet

ville vidtaga de ändringar i lagförslaget i öfrigt, som blifva en

följd af det yrkande jag nu gör.

Pa grund af hvad jag nu anfört får jag vördsamt föreslå: att Riksdagen

ville besluta den förändringen i Kungl. Maj:ts proposition n:o 2 om

äktenskaps ingående, att §§ 1 och 2 må få följande lydelse:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande JS:o 30.

1 §•

Vilja medlemmar af svenska kyrkan här i riket med hvarandra ingå

äktenskap, och har såväl mannen som kvinnan inom kyrkan begått Herrens

nattvard eller af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning och

af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde

till nattvarden, må äktenskapet afslutas inför borgerlig myndighet eller

med kyrklig vigsel.

Äktenskap emellan dem, hvilka bägge tillhöra samma främmande

trossamfund med sådant prästerskap, att Konungen funnit åt detsamma

kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet

därtill medgifvit, må likaledes afslutas inför borgerlig myndighet eller med

vigsel efter samfundets kyrkobruk.

I öfriga fall skall äktenskap här i riket afslutas inför borgerlig

myndighet.

2 §•

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, är i stad

magistrat och på landet kronofogde.

Äktenskap inför borgerlig myndighet skall afslutas i släktingars

eller andra vittnens närvaro. Myndighet affordre mannen och kvinnan

deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta makar.

Hvad sålunda förekommit skall upptagas i särskildt, öfver sådana ärenden

fördt protokoll; och varde, där äktenskapet är ingånget inför kronofogde,

protokollet af vittnen bestyrkt.»

Herr Lindhagens motion, n:r 225, är af följande lydelse:

Herr Lind- »Enligt gällande lag förrättas kyrklig vigsel af en person, borgerlig

motion v%s(''l på landet af en person, men borgerlig vigsel i stad af »magistraten»,

det vill säga minst tre personel’.

Denna ordning är bibehållen i kungl. propositionen n:o 2 med förslag

till lag om äktenskaps afslutande. Den synnerligen stora tillökningen

i antalet borgerliga vigselförrättningar, som med visshet blir en följd af

den nya lagstiftningen, bör emellertid föranleda, att äfven i stad en så

enkel förrättning som borgerlig vigsel kan få förrättas endast af en person.

Därmed gagnas äfven allmänheten, enär vigselförrättningar lättare och

oftare kunna äga rum med en sådan anordning än om tre vigselförrättare

skola sammankallas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

21

För ändamålet kan det i mindre städer vara till fyllest, att vigseln

uppdrages åt magistratens ordförande. I eu så stor stad som exempelvis

Stockholm är det åter både i allmänhetens och vigselförrättarens intresse

oundgängligt, att behörighet att förrätta vigsel tillägges hvarje lagfaren

ledamot af magistraten, så att dessa förrättningar enligt närmare föreskrift

i respektive arbetsordningar kunna fördelas mellan magistratens lagfarna

medlemmar eller åtminstone mellan dess lagfarna medlemmar på en

viss afdelning.

Jag hemställer alltså med anledning af kungl. propositionen n:o 2:

att Riksdagen måtte besluta, att i 2 § af förslaget till lag om äktenskaps

afslutande ordet »magistraten» utbytes mot »magistratens ordförande eller

annan lagfaren medlem af magistraten».

I sin motion, n:o 234, anför herr Carlsson i Malmberget:

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag till Herr Garlslag

om äktenskaps ingående anhålles få anföra: S°nberve

I det lagförslag, som nämnda proposition innehåller, lyder § 1 som motion.

följer :

»Vilja medlemmar af svenska kyrkan här i riket med hvarandra ingå

äktenskap, och har såväl mannen som kvinnan inom kyrkan begått Herrans

nattvard eller af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning och

af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde

till nattvarden, må äktenskapet afslutas inför borgerlig myndighet eller

med kyrklig vigsel.

I öfriga fall skall äktenskap här i riket afslutas inför borgerlig

myndighet.»

Härigenom har valfrihet lämnats för medlemmar af svenska kyrkan

att erhålla borgerlig eller kyrklig vigsel, men däremot de, som äro medlemmar

af sådant främmande trossamfund, hvars prästerskap enligt dissenterlagen

af år 1873 § 5 tillerkänts rätt att med laga verkan förrätta

vigsel, frånkända den rätt till kyrklig vigsel de hittills ägt.

Herr justitieministern anför i kungl. propositionen såsom skäl för

den föreslagna inskränkningen härutinnan, »att staten i här afsedda fall

lämnat åt dessa trossamfund att bestämma formen för ingående af äkten-.

skap, hvilka skola äga borgerlig giltighet, hvilket, innebär en oegentlighet,

som lämpligen bör undanröjas i samband med att lagstiftningen angående

äktenskaps afslutande omlägges efter principen om allmänt civiläktenskap

och således allt tvång till kyrklig vigsel upphör».

Det torde utan tvifvel vara rätt, att staten själf bestämmer under

hvilka former äktenskap skola afslutas för att äga laga giltighet, men å

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

andra sidan bör sådan likställighet för äktenskaps afslutande vara gällande,

att lagen blir lika för alla här i riket.

I anslutning till en sådan tanke och i konsekvens med hvad i kungl.

lagförslaget afses för dissenters och alla öfriga fall, där ej rätt till

kyrklig vigsel skulle vara medgifven, synes det mig vara ändamålsenligast

att taga steget fullt ut så, att civiläktenskap blir den enda lagliga formen

för afslutande af äktenskap.

Herr justitieministern synes också hafva den uppfattningen, att ett

sådant förslag hade varit för honom önskvärdt att framlägga, ehuru han

af vissa i kungl. propositionen närmare angifna skäl ej anser sig böra mm

förorda obligatoriskt civiläktenskap.

Två af högsta domstolens ledamöter, justitieråden Lindbäck och

Lilienberg, hafva också med afseende på det förevarande lagförslaget ansett,

att den inskränkning i dissenters rätt till vigsel efter egna kyrkoformer

som föreslagits ej kan anses vara berättigad med mindre än att

lagstiftningen i ämnet ändrades så, att den jämväl för medlemmar

af svenska kyrkan komme att föreskrifva obligatoriskt civiläktenskap

såsom regel.

Kyrkomötets och Riksdagens skrifvelser, hvilka omnämnas i kungl.

propositionen, synas visserligen ej afse annat än att valfrihet borde beredas

medlemmar af svenska kyrkan att efter egen önskan erhålla borgerlig

eller kyrklig vigsel. Men då fortfarande olika former för lagliga äktenskap

genom den föreslagna nya lagen om äktenskaps ingående komme att

bibehållas och genom densamma ej likställighet kan erhållas mellan medlemmar

af svenska kyrkan och medlemmar af andra trossamfund, synes ej

mycket vara vunnet med den nya lagen.

Lagförslagets 2 § lydde:

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, är, då

äktenskap skall ingås i stad, magistraten och, på landet, kronofogden i

orten. Sådan myndighets åliggande att förrätta giftermål är ej beroende

däraf, att mannen eller kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens tjänstgöringsområde.

Äktenskap inför borgerlig myndighet skall afslutas i släktingars

eller andra vittnens närvaro. Myndigheten affordre mannen och kvinnan

deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta makar.

Hvad sålunda förekommit skall upptagas i särskildt, öfver sådana ärenden

fördt protokoll; och varde, där äktenskapet är ingånget inför kronofogde,

protokollet af vittnen bestyrkt.

Rätten att erhålla borgerlig vigsel torde för de flesta, hvilka äga

rätt till kyrklig vigsel, blifva en rätt endast »på papperet», hvilken ej i

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N-.o 30.

23

praktiken kan begagnas utan synnerlig tunga och besvär, och skyldigheten

för dissenters och »alla öfriga fall» att uteslutande anlita borgerlig

vigsel torde under de förhållanden som föreslås i förestående § 2 leda till

att ofullbordade äktenskap komma att uppstå i vida större utsträckning

än hittills varit fallet på landsbygden, alldenstund kronofogde skall vara

vigselförrättare. I stora delar af vårt land, synnerligast Norrland, med

gles befolkning, äro fögderierna af så stor geografisk omfattning, att större

delen af äktenskapskontrahenterna ej skulle af kostnadsskäl kunna anträda

den långa resan till vigselförrättaren, kronofogden, utan torde på sådan

grund många, som önskat borgerlig vigsel, se sig nödsakade att undergå

kyrklig vigsel eller också uraktlåta att fullborda äktenskapet genom vigsel.

För dissenters och öfriga fall vore nu nämnda förhållanden en särskild

tunga därigenom att de vore förhindrade att erhålla annan vigsel än hos

kronofogden. Det gifves i vår lagstiftning äfven andra fall, då nu nämnda

olägenhet genom stora fögderier vunnit beaktande och föranledt undantag,

exempelvis i kungl förordningen af 1894 § 16 inom. 1 angående mantalsskrifning.

Jag tillåter mig påpeka som ett exempel på det afvita förhållande,

som blefve gällande för den kommun, inom hvilken jag är bosatt,

nämligen Gellivare med en folkmängd af cirka 15,000, hvars kronofogdekontor

är förlagdt i Neder-Kalix på ett afstånd från Gellivare af 21 mil

landsväg. Att många mindre bemedlade ej ville eller kunde underkasta

sig den stora ekonomiska tunga, som en dylik resa skulle medföra, torde

vara påtagligt, och följden blefve, att det planlagda äktenskapet ej blefve

fullbordadt genom vigsel i de fall ej kyrklig sådan kunde erhållas.

Olämpligheten af de föreslagna stora vigseldistrikten kan en hvar förvissa

sig om genom att taga under betraktande arealen, som omfattas af de

respektive fögderierna.

För att förekomma nämnda stora obekvämligheter torde vara nödvändigt

att besluta om att vigselförrättare skall finnas inom hvarje kommun,

och torde i sådant fall bland nu befintliga myndigheter ej lämpligare

vara att tillgå än de kommunala. Justitieministern anför, att det ej vore

tillrådligt att anförtro åt de kommunala myndigheterna granskningen af

att äktenskapshinder ej förefinnas samt att protokollera akten. Såvidt

kändt är, ha de resp. kommunalnämndsordförandena i våra landskommuner

i största allmänhet skött sina maktpåliggande uppdrag på ett samvetsgrant

och plikttroget sätt, och många af deras åligganden torde vara af lika

ansvarsfull art som ifrågavarande vigselförrättning, hvarför någon fara ej

torde böra förefinnas mot att uppdraga åt nämnda myndighet att vara

vigselförrättare i resp. kommuner.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Utskottets

yttrande.

Då det är svårt för en enskild motionär att i ett redan färdigt lagförslag

kunna inpassa så principiella afvikelser, som jag här ämnar föreslå,

hemställes vördsammast, att lagutskottet, i fall det befinnes att motionen

blir beaktad, behagade vidtaga sådan förändring i formuleringen, som kan

befinnas nödig, jämte i öfrigt vidtaga de förändringar i lagförslaget öfriga

delar, som blifva en följd af mitt förslag.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta den förändringen* i Kungl. Maj:ts proposition

n:o 2 angående förslag till lag om äktenskaps ingående, att §§ 1 och 2

erhålla följande lydelse:

§ 1.

Äktenskap här i riket skola afslutas inför borgerlig myndighet.

§ 2.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, är i stad

magistratens och på landet kommunalnämndens ordförande eller vid förfall

för honom kommunalnämndens vice ordförande.

Äktenskap inför borgerlig myndighet skall afslutas i släktingars

eller andra vittnens närvaro. Myndigheten affordre mannen och kvinnan

deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta makar.

Hvad sålunda förekommit skall upptagas i särskildt öfver sådana ärenden

förd t protokoll; och varde, där äktenskapet är ingånget inför kommunalnämndens

ordförande eller vice ordförande, protokollet af vittnen bestyrkt.»

Utskottet öfvergår härefter till behandling af den föreliggande kungl.

proposition i ämnet, och skall utskottet i samband med granskningen af

de olika paragraferna i det af Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget upptaga

till pröfning de framställningar, som afgifvits i förenämnda, till

utskottet hänvisade motioner.

1 §•

Såsom chefen för justitiedepartementet erinrat, hafva Riksdagen och

kyrkomötet i särskilda skrifvelser till Kungl. Maj:t anhållit om vidtagande

af åtgärder till sådan ändring i gällande äktenskapslagstiftning, att rättighet

att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet måtte medgifvas jämväl

dem, hvilka för närvarande äro uteslutande hänvisade till äktenskaps afslutande

medelst vigsel. Det förslag till lag om äktenskaps ingående,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

25

hvilket nu af Kungl. Maj:t framlagts, är äfven byggdt på grundsatsen att

det i regel skall stå medlemmar af svenska kyrkan fritt att välja mellan

att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet eller genom vigsel. I anslutning

härtill och i öfverensstämmelse med 1904 års riksdags i ämnet

uttalade mening finner jämväl utskottet, att den reform, som nu föreslagits

i fråga om formerna för ingående af äktenskap, bör stanna vid

införande af fakultativt civiläktenskap. Såsom ofvan antydts har, efter

det utskottet fattat beslut i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

till utskottet hänvisats förenämnda, af herr Carlsson i Malmberget

afgifna motion, i hvilken ifrågasättes, att alla äktenskap här i

riket skulle afslutas inför borgerlig myndighet. Denna motion har emellertid

icke föranledt utskottet att frångå den ståndpunkt utskottet redan

intagit i frågan.

I en viktigare punkt afviker emellertid den kungl. propositionen

från den princip, som ansetts böra vara normerande för lagstiftningen i

ämnet. Uti sin berörda framställning till Kungl. Maj:t utgick nämligen

Riksdagen ifrån att, vid sidan af den rätt till äktenskaps ingående inför

borgerlig myndighet, hvilken kunde blifva medgifven dem, som förut ej

vore därtill berättigade, förmånen af att få sitt äktenskap afslutadt genom

vigsel fortfarande skulle i samma utsträckning som förut stå dessa öppen,

vare sig de båda tillhörde svenska kyrkan eller främmande trossamfund.

Den föreliggande kungl. propositionen åsyftar emellertid att afskaffa

vigselbehörighet för främmande trossamfunds prästerskap samt följaktligen

göra civiläktenskapet obligatoriskt äfven för sådana medlemmar af

dylikt samfund, hvilka enligt nu gällande regler äro uteslutande hänvisade

till vigsel såsom form för äktenskaps ingående.

Af det vid det kungl. förslaget fogade utdrag af högsta domstolens

protokoll framgår, att en ledamot af domstolen, med instämmande af en

annan ledamot, framställt anmärkning mot 1 § af förslaget, i hvad det

afser att fråntaga de främmande trossamfund, åt hvilkas prästerskap

Kungl. Maj:t funnit kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta,

behörighet att efter egna kyrkobruk sammanviga dem, som skola ingå äktenskap.

Den gjorda anmärkningen innefattas i ett yttrande af följande lydelse.

»I förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

den 31 oktober 1873, den s. k. dissenterlagen, är stadgadt,

bland annat, att Konungen äger medgifva främmande kristna trossamfunds

prästerskap att med laga verkan förrätta vigsel, samt att, där sådant medgifvande

lämnats, äktenskap emellan dem, hvilka bägge tillhöra samma

främmande trossamfund, skall afslutas med vigsel efter samfundets kyrkobruk

och att, om de tillhöra olika främmande trossamfund eller blott

I3ih. till Rilesd. Prot. 1908. 7 Sami. 28 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

endera är medlem af dylikt samfund, äktenskapet må kunna afslutas antingen

medelst vigsel, förrättad af därtill berättigad präst inom enderas

trossamfund, eller inför borgerlig myndighet.

Bestämmelsen i andra stycket af förevarande § innebär, att hvad

sålunda är stadgadt i dissenterlagen skulle upphäfvas och för de fall,

stadgandet afser, allenast civiläktenskap hädanefter tillåtas. Den sålunda

ifrågasatta lagändringen, hvilken icke föranledts af någon framställning

från Riksdagen eller kyrkomötet, har ej heller, så vidt föredragande departementschefens

yttrande vid ärendets behandling i statsrådet utmärker,

påyrkats af något bland de flere främmande trossamfund, hvilkas prästerskap

erhållit Konungens tillstånd i omförmälda hänseende. Icke heller

eljest har mig veterligen något missnöje med den nuvarande ordningen

försports inom sagde församlingar. Att sådant oaktadt lagändringen skulle

vara nödvändig ur synpunkten af statens eller kyrkans intresse synes mig

svårligen kunna antagas. Väl är det sant, att, såsom departementschefen

anfört, staten för närvarande saknar garanti för att de för afslutande af

äktenskap väsentliga momenten ingå i de vigsel former, som användas

inom de främmande samfunden. Men detta förhållande — hvilket, om

det ägde afgörande betydelse för frågan, väl borde föranledt därtill, att

det genom 1873 års förordning tillkomna medgifvandet om vinnande af

rätt för främmande trossamfunds prästerskap att förrätta vigsel aldrig

bort af lagstiftaren lämnas — lärer ej i verkligheten hafva visat sig

medföra några menliga följder. Icke heller synes den omständighet, att

genom lagförslaget skulle i allmänhet beredas utväg till ingående af civiläktenskap,

dock med bibehållande af rätten till kyrklig vigsel, kunna verka

därhän, att, på sätt departementschefen uttalat, valfriheten för främmande

trossamfund med afseende å formen för giftermåls ingående ej vidare

kunde anses vara berättigad. Till denna slutföljd torde man knappast

kunna komma under annan förutsättning, än att lagstiftningen i ämnet

ändrades så, att den jämväl för medlemmar af svenska kyrkan komme att

föreskrifva obligatoriskt civiläktenskap såsom regel. Enligt min åsikt bör

därför dissenterlagen i nu berörda del icke i vidare mån undergå ändring

än att, för beredande af likställighet emellan medlemmar af svenska kyrkan

och medlemmar af ifrågavarande främmande trossamfund, föreskriften om

obligatorisk vigsel i händelse bägge kontrahenterna tillhöra samma främmande

trossamfund utbytes mot en i den tilltänkta nya lagen intagen

bestämmelse, enligt hvilken kontrahenterna lämnas valfrihet emellan vigsel

och äktenskapets afslutande inför borgerlig myndighet. Om hvad sålunda

anförts vinner beaktande, erfordras äfven viss jämkning i förslaget, så

vidt det handlar om hvilka lagbud skulle genom nya lagen upphäfvas.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

27

Denna anmärkning har icke föranledt någon ändring i det till högsta

domstolen hänskjutna lagförslaget af följande, utaf chefen för justitiedepartementet

till statsrådsprotokollet för den 31 december 1907 anförda grunder.

»Hvad två bland högsta domstolens ledamöter anmärkt mot det

ifrågasatta upphäfvandet af dissenterlagens stadganden om äktenskaps afstötande

i vissa fall enligt främmande kristet trossamfunds kyrkobruk

synes mig ej böra föranleda ändring i förslaget. Väl är det möjligt, att,

såsom nämnda ledamöter antagit, saknaden af garanti för att de för afslutande

af äktenskap väsentliga momenten ingå i de vigselformer, som

användas inom de främmande samfunden, icke medfört några menliga

följder, men, äfven om så är, torde det förhållande, att staten i här

afsedda fall åt främmande trossamfund öfverlämnat att bestämma formen

för ingående af äktenskap, hvilka skola äga borgerlig giltighet, innebära

en oegentlighet, som lämpligen bör undanröjas i samband med att lagstiftningen

angående äktenskaps afslutande omlägges efter principen om

allmänt civiläktenskap och således allt tvång till kyrklig vigsel upphör.

Utan afskaffande af vigselbehörigheten för främmande trossamfunds pfästerskap

kan ej heller vinnas önskvärd enkelhet och reda i de för närvarande

synnerligen invecklade reglerna om formen för äktenskaps ingående.»

Utskottet delar för sin del de betänkligheter, hvilka inom högsta

domstolen uttalats mot afskaffande af all vigselbehörighet för främmande

trossamfunds prästerskap. Det må villigt medgifvas, att genom dess upphäfvande

en i och för sig önskvärd enkelhet och reda skulle vinnas i de

nu bestående mångskiftande bestämmelserna angående formen för ingående

af äktenskap, men endast för ernående af denna enkelhet och reda bör

icke uppoffras den rätt, som för närvarande är medlemmar af vissa främmande

trossamfund förunnad, att ingå äktenskap medelst vigsel efter

vederbörande samfunds kyrkobruk. För att ett afskaffande af denna samfundens

prästerskap tillkommande vigselbehörighet skulle ifrågakomma,

borde synnerligen tungt vägande skäl tala därför. Enligt utskottets uppfattning

är emellertid detta icke fallet, utan föreligga fastmera öfvervägande

skäl för bibehållande af nämnda befogenhet. Om vid införande af

civiläktenskap på sätt i den kungl. propositionen föreslagits, nämligen i de

flesta fall blott såsom en rättighet och ej såsom den enda af staten

erkända formen för äktenskaps ingående, behörighet till förrättande

af vigsel fråntages prästerskapet inom främmande trossamfund, hvilket

nu innehar dylik behörighet, under det alt rätt till erhållande af kyrklig

vigsel kvarstår för statskyrkans medlemmar, skulle tillskapas en

konfessionell olikställighet uti ifrågavarande afseende, där någon sådan för

närvarande icke tinnes. I de utdrag af i statsrådet förda protokoll, som

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

åtfölja den kungl. propositionen, angifves vidare såsom grund till det

ifrågasatta upphäfvandet af denna rättighet, att staten saknar garantier

för att de för afslutande af ett äktenskap väsentliga momenten ingå i de

vigselformer, som användas inom de främmande trossamfunden. De former,

som hittills ansetts tillfyllestgörande för att ett borgerligt äktenskap

skall vara lagligen ingånget, och som äfven upptagits i föreliggande

lagförslag, bestå endast däri, att myndigheten affordrar kontrahenterna

deras frivilliga ja och samtycke samt därefter förklarar dem för äkta makar.

Utskottet kan icke föreställa sig, att icke de former för ingående af

äktenskap, å hvilket fordran sålunda uppställts, inom samtliga de ifrågavarande

samfunden skola anses såsom nödvändiga moment i de vigselformulär,

som där tillämpas. I hvarje fall lärer staten icke sakna möjlighet

att tillse, att den ritual, som användes inom de olika samfunden, innebär

fullt betryggande garantier för att de formella förutsättningarna för ett

lagligt äktenskap skola föreligga. Utskottet vill därjämte erinra, att en

garanti mot att äktenskap inom samfunden ingås i fall, då hinder däremot

möter, förefinnes i bestämmelsen att, innan äktenskap afslutas medelst

vigsel af präst inom vederbörande samfund, lysning skall hafva skett

i den till svenska kyrkan hörande församling, där kvinnan har sitt hemvist,

hvarvid det åligger lysningsförrättaren att tillse, det äktenskapshinder

icke föreligger. Den prästerskapet inom ifrågavarande samfund

tillerkända behörighet att förrätta vigsel har dessutom under en längre

tid utöfvats utan att, såvidt utskottet har sig bekant, några menliga

verkningar däraf framträdt. Man synes då redan af denna grund sakna

anledning att upphäfva den likställighet, som i detta afseende rådt mellan

medlemmar af svenska statskyrkan och ifrågavarande samfund, i synnerhet

som en ändring af nu bestående förhållanden i denna del icke påkallats

vare sig af Riksdagen, af kyrkomötet, af någon allmänt utbredd mening

inom landet eller af samfunden själfva. Det må visserligen vara sant,

att ett afskaffande af denna rätt ingalunda innebär något angrepp på de

främmande samfundens religiösa frihet, då det står dem öppet att anordna

en efterföljande religiös akt, men då man under en afsevärd tid

framåt torde böra räkna med att det öfvervägande flertalet af dem, som

ärna ingå äktenskap, hellre vilja gifva religionens helgd åt sitt förbund

genom att besegla dess stiftande medelst vigsel än afsluta det inför

borgerlig myndighet, synes utskottet borttagandet af rätten till vigsel

för medlemmar af ifrågavarande samfund vara för känslan något sårande.

Det mindre lämpliga häri skulle otvifvelaktigt framstå så mycket tydligare

som ett borttagande af denna högt skattade förmån icke kan anses påkallad

af något statens eller kyrkans intresse.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 29

Hvad utskottet ofvan anfört rörande rätt till vigsel för vissa främmande

trossamfunds medlemmar, har närmast afsett de samfund af kristen

tro, hvilkas prästerskap tillerkänts behörighet att viga. I den kungl. propositionen

hafva emellertid äfven mosaiska trosbekännare, som åstunda att

med hvarandra träda i äktenskap, uteslutande hänvisats till att afsluta sitt

äktenskap inför borgerlig myndighet. Sedan mycket lång tid tillbaka

hafva de mosaiska trosbekännarna, trots det att uttryckligt lagstadgande

därom icke gifvits, ansetts berättigade att ingå äktenskap i de former,

som enligt mosaiskt religionsbruk få därför användas. I likhet med hvad

utskottet funnit anledning förorda med afseende å vissa främmande kristna

trossamfund, anser utskottet, att äfven de mosaiska trosbekännarna böra

bibehållas vid rätten att ingå giftermål medelst vigsel af rabbin eller annan

samfundets religionslärare. Utskottet har dock icke ansett nödigt att

uttrycklig bestämmelse därom intages uti förevarande lag, enär de i paragrafen

använda uttrycken otvifvelaktigt inbegripa äfven de mosaiska

trosbekännarna, förutsatt att Kungl. Maj:t på ansökan medgifver deras

prästerskap behörighet att förrätta vigsel med laga verkan. Om utskottets

förslag beträffande de främmande trossamfunden varder antaget, lärer,

särskildt med hänsyn till de mosaiska trosbekännarnas nu bestående rätt

uti ifrågavarande afseende, kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t icke skall

förmena mosaiskt prästerskap behörighet att förrätta vigsel.

Såvidt utskottet kan finna, torde något hinder icke heller förefinnas

mot att orden präst och prästerskap anses inbegripa äfven rabbin och

annan judisk religionslärare.

På grund af de skäl, som sålunda anförts, har utskottet funnit sig

böra i öfverensstämmelse med det af herr J. Byström i motionen n:o 219

framställda yrkandet förorda, att uti nu ifrågavarande paragraf införes

ett nytt moment, hvarigenom de främmande trossamfundens prästerskap

i samma utsträckning som gäller i fråga om svenska kyrkans, bibehålies

vid den vigselbehörighet de hittills åtnjutit. I olikhet med motionären

anser utskottet emellertid icke lämpligt att i 1 §, som endast fastställer

de olika formerna för äktenskaps ingående och de fall, då dessa olika former

skola eller må användas, något uttalande göres därom, att vigsel, som

af samfundens prästerskap förrättas, skall ske i enlighet med vederbörande

samfunds kyrkobruk. Ett dylikt stadgande bör enligt utskottets uppfattning

i stället upptagas i 3 §, hvari enligt Kungl. Maj:ts förslag bestämmelser

lämnas, huru kyrklig vigsel skall förrättas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

2 §.

Uti denna paragrafs bestämmelser rörande de borgerliga myndigheter,

inför hvilka äktenskap må afslutas, har utskottet funnit sig böra föreslå

vissa jämkningar. I paragrafen stadgas att, då borgerligt äktenskap skall

ingås i stad, detsamma skall afslutas inför magistraten samt, då det skall

ingås på landet, inför kronofogden i orten. Då det emellertid, på sätt

herrar Johansson och Lindhagen i sina motioner anfört, åtminstone i de

större städerna torde kunna medföra olägenheter att borgerligt äktenskap

i stad alltid skall ingås inför magistraten, anser utskottet skäl föreligga

för den ändring i den kungl. propositionen, att äktenskap må kunna afslutas

inför lagfaren ledamot af magistraten. I olikhet med sistnämnda

motionärer finner emellertid utskottet tillräckliga grunder icke vara för

handen för att betaga dem, som vilja ingå äktenskap möjligheten att

göra det inför magistraten. I de fall, då äktenskapet afslutas inför

viss ledamot af magistrat, torde det vid förrättningen förda protokoll,

i likhet med hvad finnes stadgadt rörande äktenskap, som ingås inför kronofogde,

böra af vittnen bestyrkas.

Vidare torde mot ifrågavarande bestämmelser i Kungl. Maj:ts förslag

med fog kunna anmärkas, att genom dem kronofogde i icke få fall

blefve förhindrad att förrätta giftermål mellan kontrahenter, tillhörande

hans tjänstgöringsområde. Flera af landets kronofogdar äro nämligen

med vederbörligt tillstånd bosatta i städerna och skulle följaktligen icke

ens vara behöriga att afsluta äktenskap mellan personer, som tillhöra

deras distrikt, om icke äktenskapet ingås inom vederbörande kronofogdes

tjänstgöringsområde. Den omständigheten, att kronofogde är bosatt i stad,

synes emellertid utskottet icke böra föranleda att han blifver obehörig att

där förrätta giftermål. Såsom skäl för denna sin uppfattning vill utskottet

vidare anföra att, enligt hvad utskottet inhämtat, nu gällande

bestämmelser i ämnet flerstädes så tillämpats, att i stad bosatt kronofogde

ansetts behörig att förrätta giftermål äfven inom staden.

I enlighet med hvad utskottet sålunda anfört, har utskottet gifvit

ifrågavarande paragraf en förändrad affattning.

Det syfte herr Byström afsett att vinna med det i motionen n:o 219

framställda förslag till ändring af förevarande paragraf är enligt utskottets

uppfattning tillgodosedt såväl i den kungl. propositionen som i utskottets

förslag; och torde därför motionen i denna del icke påkalla något utskottets

vidare yttrande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

31

Beträffande herr Carlssons i Malmberget motion n:o 234, i hvad

den afser ändring af denna paragraf, vill utskottet hänvisa till hvad utskottet

under 1 § här ofvan anfört rörande denna motion.

3 §•

Utskottets förslag att den vissa främmande trossamfunds prästerskap

tillerkända behörighet att förrätta vigsel må bibehållas har föranledt utskottet

att företaga en omredigering af ifrågavarande paragraf. Sålunda

har det i den kungl. propositionen föreslagna andra stycket af paragrafen

inarbetats i första stycket samt bestämmelserna om formen för vigsel,

förrättad af samfundens prästerskap, insatts såsom ett nytt andra stycke.

Därutöfver har emellertid utskottet funnit sig föranlåtet att förorda

en ändring af paragrafens innehåll, hvilken är något mera än en konsekvens

af det ifrågasatta tillägget till 1 §. Denna ändring afser ett undantag

från den i paragrafens första stycke stadgade skyldighet för präst i

den församling, där endera af kontrahenterna har sitt hemvist, att sammanviga

dem, därest de i öfrigt äro berättigade till erhållande af vigsel.

Såsom erinrats af föredragande departementschefen i hans yttrande till

statsrådsprotokollet den 31 sistlidne december samt af herr Pehrsson i

Österby uti hans förevarande motion, har 1903 års kyrkomöte, i anslutning

till de önskningar i sådan riktning, hvilka sedan en längre tid tillbaka

gjort sig hörda inom kyrkliga kretsar, i sin förenämnda skrifvelse

till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1903 anhållit, att vid införande af allmänt

fakultativt civiläktenskap sådana bestämmelser måtte blifva meddelade, att

icke kyrkans medverkan till äktenskapets afslutande finge hos vederbörande

prästerskap påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och

kyrkans värdighet skulle därpå lida. Såsom framgår af departementschefens

yttrande, har han ansett dessa uttryck i kyrkomötets skrifvelse

åsyfta, förutom andra, vissa fall, då kyrklig vigsel påkallas af personer,

hvilkas äktenskap blifvit upplöst genom skilsmässa.

Utan att ingå i pröfning af den uppfattning, hvilken tagit sig uttryck

i kyrkomötets omförmälda skrifvelse, finner utskottet det vara ådagalagdt,

att det för vissa präster är förenadt med stora samvetsbetänkligheter att

viga personer, hvilka, enligt den tolkning de gifva den heliga skrift, äro

förhindrade att ingå nytt äktenskap. Såvidt utskottet kan finna, skulle

någon rättskränkning icke tillfogas någon genom ett tillmötesgående af

det framställda krafvet på samvetsfrihet för vederbörande församlings

präst att vägra att förrätta vigsel af frånskild person i de fall, då

detta skulle strida mot hans samvetes vittnesbörd. Vägrar präst i veder
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

börande församling att viga frånskild make, kan nämligen denne vända

sig till annan prästman, som är villig att afsluta äktenskapet med vigsel.

Utskottet har dä-rför funnit giltig anledning föreligga att, samtidigt som

personer, hvilka känna det såsom ett samvetstvång att vid ingående af

äktenskap nödgas använda den kyrkliga formen, genom den nu föreslagna

lagen beredas tillfälle att afsluta sitt äktenskap inför borgerlig myndighet

och sålunda deras kraf på samvetsfrihet blifvit beaktadt, jämväl det prästerliga

krafvet på samvetsfrihet i fråga om vigsel af vissa frånskilda må

blifva tillgodosedt. I enlighet med denna uppfattning har utskottet i sitt

förslag till formulering af ifrågavarande paragraf i lagen inryckt bestämmelse

därom, att, då någondera kontrahenten är frånskild make, präst ej

är skyldig förrätta vigsel, medan den, med hvilken det förra äktenskapet

var ingånget, ännu lefver.

4 och 5 §§.

De af utskottet föreslagna ändringarna i dessa paragrafer betingas

utaf bibehållande af rätten för främmande trossamfunds medlemmar att

erhålla vigsel.

6 §•

Denna paragraf har icke gifvit utskottet anledning till någon

erinran.

Hvad slutligen angår de stadganden, som genom förevarande lag

böra sättas ur kraft, torde, om utskottets förslag till affattning af densamma

vinner beaktande, följande i den kungl. propositionen till upphäfvande

föreslagna lagrum fortfarande böra blifva gällande, nämligen

andra stycket af 18 § i kungl. förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning den 31 oktober 1873, innefattande

straffbestämmelser för främmande trossamfunds präst, som viger dem, hvilkas

äktenskap för laga hinder måste återgå, samt kungl. kungörelsen den

6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter, som åligga föreståndare för

församling af främmande kristna trosbekännare, hvaruti meddelas föreskrifter

angående styrkande af behörighet för präst inom vederbörande

samfund att förrätta vigsel.

Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt får utskottet

alltså hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kungl. Maj:ts

ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt skick

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

antagas, ville — med afslag å herr L. J. Carlssons i

Malmberget motion n:o 234 — i anledning af berörda

proposition och herr P. Pehrssons i Österby motion

n:o 214, herr R. Johanssons motion n:o 218, herr

J. J. Byströms motion n:o 219 och herr C. Lindhagens

motion n:o 225, för sin del antaga följande

förslag till

Lagom

äktenskaps ingående.

Härigenom förordnas som följer:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1 §•

Vilja medlemmar af svenska

kyrkan här i riket med hvarandra

ingå äktenskap, och har såväl mannen

som kvinnan inom kyrkan begått

Herrens nattvard eller af präst

inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning

och af denne funnits

beredd att, efter undergången konfirmation,

få tillträde till nattvarden,

må äktenskapet afslutas inför borgerlig

myndighet eller med kyrklig

vigsel.

I öfriga fall skall äktenskap här

i riket afslutas inför borgerlig myndighet.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami.

(Utskottets förslag:)

1 §•

Vilja medlemmar af svanska

kyrkan här i riket med hvarandra

ingå äktenskap, och har såväl mannen

som kvinnan inom kyrkan begått

Herrens nattvard eller af präst

inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning

och af denne funnits

beredd att, efter undergången konfirmation,

få tillträde till nattvarden,

må äktenskapet afslutas inför borgerlig

myndighet eller med vigsel.

Samma lag vare, där äktenskap

skall ingås emellan dem, livilka bägge

tillhöra samma främmande trossamfund

med sådant prästerskap, att

Konungen funnit åt detsamma kunna

anförtros att vigsel med laga verkan

förrätta och förty rättighet därtill

medgifvit.

I öfriga fall skall äktenskap här

i riket afslutas inför borgerlig myndighet.

28 Häft.

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

2 §•

Borgerlig myndighet, inför hvilken

äktenskap må afslutas, är, då

äktenskapet skall ingås i stad, magistraten

och, på landet, kronofogden

i orten. Sådan myndighets åliggande

att förrätta giftermål är ej beroende

däraf, att mannen eller kvinnan har

sitt hemvist inom myndighetens

tjänstgöringsområde.

Äktenskap inför borgerlig myndighet

skall afslutas i släktingars

eller andra vittnens närvaro. Myndigheten

affordre mannen och kvinnan

deras frivilliga ja och samtycke

och förklare dem därpå för äkta

makar. Hvad sålunda förekommit

skall upptagas i särskildt, öfver sådana

ärenden fördt protokoll; och

varde, där äktenskapet är ingånget

inför kronofogde, protokollet af vittnen

bestyrkt.

3 §•

Kyrklig vigsel förrättas af präst

inom svenska kyrkan. De, som vilja

ingå äktenskap, äga att till förrättande

af vigsel välja den präst inom

kyrkan, de själfva åstunda; dock att

skyldighet att viga åligger allenast

präst i församling, där mannen eller

kvinnan har sitt hemvist.

(Utskottets förslag:)

2 §•

Borgerlig myndighet, inför hvilken

äktenskap må afslutas är, då

äktenskapet skall ingås i stad, magistraten

eller lagfaren ledamot af

magistraten och, på landet, kronofogden

i orten. Sådan myndighets

åliggande att förrätta giftermål är

ej beroende däraf, att mannen eller

kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens

tjänstgöringsområde. Är

kronofogde bosatt i stad, äge han

jämväl inom staden verkställa dylik

förrättning.

Äktenskap inför borgerlig myndighet

skall afslutas i släktingars

eller andra vittnens närvaro. Myndigheten

affordre mannen och kvinnan

deras frivilliga ja och samtycke

och förklare dem därpå för äkta

makar. Hvad sålunda förekommit

skall upptagas i särskildt, öfver sådana

ärenden fördt protokoll; och

varde, där äktenskapet är ingånget

inför kronofogde eller ledamot af

magistrat, protokollet af vittnen bestyrkt.

§ 3.

Vigsel mellan medlemmar af

svenska kyrkan förrättas af präst

inom kyrkan i enlighet med föreskrifterna

i den för kyrkan gällande

handbok. De, som vilja ingå äktenskap,

äga att till förrättande af vigsel

välja den präst inom kyrkan, de

själfva åstunda; dock att skyldighet

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(Kungl. Majt:s förslag:)

Vigsel skall förrättas i enlighet

med föreskrifterna i den för svenska

kyrkan gällande handbok.

4 §•

Innan äktenskap må afslutas, inför

borgerlig myndighet eller med

kyrklig vigsel, skall lysning, på sätt

därom är stadgadt, ske i den till

svenska kyrkan hörande församling,

där kvinnan har sitt hemvist.

5 §.

Då äktenskap afslutats inför borgerlig

myndighet, åligger det myndigheten

att ofördröjligen om äktenskapet

göra anmälan hos kyrkoherden

i den församling, hvarest lysningen

skett, så ock, där make tillhör främmande

församling, åt hvars föreståndare

eller prästerskap lagligen

blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarna

föra kyrkobok,

hos den person, af hvilken församlingens

kyrkobok föres.

Om skyldighet för vigselfberättare

att anmäla vigsel för dess anteck
-

(Utskottets förslag:)

att viga åligger allenast präst i församling,

där mannen eller kvinnan

har sitt hemvist. År någondera

frånskild make, vare präst ej skyldig

förrätta vigsel, medan den, med hvilken

det förra äktenskapet var ingånget,

ännu lefver.

Vigsel mellan medlemmar af främmande

trossamfund skall efter samfundets

kyrkobruk förrättas af präst

inom samfundet.

4 §•

Innan äktenskap må afslutas, inför

borgerlig myndighet eller med

vigsel, skall lysning, på sätt därom

är stadgadt, ske i den till svenska

kyrkan hörande församling, där kvinnan

har sitt hemvist.

*

5 §•

Då äktenskap afslutas annorledes

än med vigsel inom svenska kyrkan,

åligger det borgerlig myndighet, inför

hvilken äktenskap blifvit ingånget,

eller vigselförrättare att ofördröjligen

om äktenskapet göra anmälan hos

kyrkoherden i den församling, hvarest

lysningen skett, så ock, där make

tillhör främmande församling, åt

hvars föreståndare eller prästerskap

lagligen blifvit uppdraget att öfver

församlingsmedlemmarna föra kyrkobok,

hos den person, af hvilken församlingens

kyrkobok föres.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(.Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

minde i kyrkobok gälla särskilda be- Om skyldighet för präst inom

stäminelser. svenska kyvkxvti att anmäla vigsel för

dess antecknande i kyrkobok gälla

särskilda bestämmelser.

6 §•

Att i vissa fall äktenskap, som här i riket ingåtts inför diplomatisk

eller konsulär ämbetsman i främmande stats tjänst, skall anses vara i behörig

form afslutadt, så ock om giltigheten af utrikes ingångna äktenskap,

är särskildt stadgadt.

Genom denna lag upphäfvas:

cirkuläret den 15 september 1773,

i hvad det afser rätt att välja präst

till förrättande af vigsel;

3 § i förordningen den 20 januari

1863 angående giftermål emellan

kristen »och mosaisk trosbekännare;

4 och 5 §§ samt a,nära stycket af

18 § i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning

äfvensom 9 § i samma förordning,

såvidt angår anmälan om ingångna

äktenskap, samt hvad i första stycket

af 19 § i förordningen stadgas

rörande lysning till äktenskap i

vissa fall;

2 § i förordningen den 31 oktober

1873 angående ändring i vissa

delar af kyrkolagen med därtill hörande

författningar;

förordningen den 15 oktober 1880

angående äktenskaps afslutande i

visst fall inför borgerlig myndighet;

Genom denna lag upphäfvas:

cirkuläret den 15 september 1773,

i hvad det afser rätt att välja präst

till förrättande af vigsel;

3 § i förordningen den 20 januari

1863 angående giftermål emellan

kristen och mosaisk trosbekännare;

4 och 5 §§ i förordningen den

31 oktober 1873 angående främmande

trosbekännare'' och deras religionsöfning

äfvensom 9 § i samma

förordning, såvidt angår anmälan om

ingångna äktenskap, samt hvad i

första stycket af 19 § i förodningen

stadgar rörande lysning till äktenskap

i vissa fall;

2 § i förordningen den 31 oktober

1873 angående ändring i vissa

delar af kyrkolagen med därtill hörande

författningar;

förordningen den 15 oktober 1880

angående äktenskaps afslutande i

visst fall inför borgerlig myndighet;
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(Kungl. Maj.is förslag:)

kutig öreisen den 6 augusti 1894

angående vissa skyldigheter, som åligga

föreståndare för församling af främmande

kristna trosbekännare;

lagen den 13 maj 1898 angående

rätt till erhållande af kyrklig vigsel

i visst fall;

så ock hvad lag eller särskild författning

i öfrigt innehåller mot denna

lag stridande.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1909.

Stockholm den 17 mars 1908.

(Utskottets förslag:)

lagen den 13 maj 1898 angående

rätt till erhållande af kyrklig vigsel

i visst fall;

så ock hvad lag eller särskild författning

i öfrigt innehåller mot denna

lag stridande.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herrar Trygger, Rudebeck och Ridderbjelke, hvilka ansett, att utskottet

bort hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte af

Riksdagen godkännas dock med den ändring i 2 §, att borgerligt äktenskap

i stad finge ingås ej blott inför magistraten utan äfven inför lagfaren

ledamot af magistraten.

af herrar af Ekenstam, Lilliesköld, Fahlén och Lindhagen hvilka

ansett, att herr Pehrssons i Österby motion, n:r 214, icke bort föranleda

utskottet att förorda något tillägg till 3 § i den kungl. propositionen,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

och har till stöd för denna uppfattning anförts af herr Lindhagen:

»För min del kan jag ej biträda utskottets förslag, att statskyrkopräst

ej skall vara skyldig inom sin församling viga frånskild make, medan

den, med hvilken det förra äktenskapet var ingånget, ännu lefver. Visserligen

böra lagarna taga den största hänsyn till de enskildes samvetsbetänkligheter

och äfven därvid låta desses egen uppfattning i första rummet

vara afgörande. Men en gräns måste dock alltid sättas och i det

förevarande fallet synes mig svårligen något samvetstvång kunna af den

prästerlige ämbetsmannen åberopas för befrielse från fullgörandet af sin

ämbetsplikt.

Hvar och en må ju vara tillåtet att söka bedöma denna sak, så godt

lian förstår. För mig framstår såsom en oafvislig förnimmelse, att det

ifrågavarande krafvet är ett utslag bland många af den så ofta framträdande

bokstafskristendomen. Säkerligen står det i själfva verket i strid

mot den främsta af kristendomens i motionen åberopade »etiska grundsatser»

nämligen kärleksbudet, hvilket uttryckts på många sätt och bland

annat äfven med det bekanta ordet »dömer icke.» En synnerlig utmaning

mot nämnda bud synes särskildt ligga i medgifvandet, att prästerna skola

få subjektivt sätta sig till doms i de speciella fallen. Otvifvelaktigt komma

nämligen i regeln de ytligast begåfvade prästerna därvid blifva de strängaste

domarna.

En omständighet, som ej heller får alldeles förbises, är att plikten

att förrätta statskyrklig vigsel enligt Kungl. Maj:ts förslag pålagts prästen

icke såsom medborgare utan såsom ämbetsman i statskyrkan. I sådan

egenskap får han väl till en viss grad finna sig i att respektera statens

lagar, om än det må medgifvas, att dessas bristfällighet i många stycken

ej utesluter, att de kunna innehålla kritik af hvarandras bestämmelser.

Med ännu större fog måste dock ämbetsmannens anspråk vika för de

båda kontrahenternas medborgerliga rätt att skyddas mot godtycklig missaktning

i deras lagliga förehafvande, hvilket också är samvetsangelägenhet.

Prästens åberopade undantagsställning till ceremonielet vid likbränning

är icke likvärdig med hans insättande till domare öfver två lefvande

medborgare.

Det ifrågasatta medgifvandet är äfven godtyckligt därutinnan, att

det begränsas till ett speciellt fall, ehuru 1903 års kyrkomöte, med fullgiltig

konsekvens synes det, gick vida längre. Denna kyrkomötets uppfattning

har motionären i det störa hela släppt af opportunitetsskäl.

Hvarför då ej göra så äfven i det förevarande fallet?

För öfrigt synes konflikten hädanefter ännu bättre än förut kunna till

allas belåtenhet reda ut sig i praktiken. Säkerligen skall en frånskild för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

39

samlingsbo ej tvinga sig på sin kyrkoherde med begäran om vigsel, om

denne senare framställer allvarliga samvetsbetänkligheter, utan i stället

efter öfverenskommelse vända sig till någon annan präst eller, såsom numera

är tillåtet, borgerlig myndighet.

Man kan slutligen fråga sig, hvarför undantaget skall gälla endast

för prästerlig vigselförrättare. Äfven en domare tillträder sitt ämbete

med den eden, att döma »efter Guds och Sveriges lag». Det kunde kanske

inträffa — låt vara mindre sannolikt — att en magistrat eller lagfaren

ledamot af magistrat fann en vigsel i förevarande fall utgöra ett samvetstvång.

»

Herrar (Jarl Nyström och Pettersson från Södertälje hafva begärt få

här antecknadt, att de inom utskottet icke deltagit i detta ärendes behandling.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:57 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående. s. 8 i texten