Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om ändring i gällande begtämmelser angående bötesstraffet, i syfte att detsamma måtte kunna såvidt möjligt varda afpassadt efter den brottsliges betalningsförmåga. Lagutskottet ansåg ett stadgande af sådant innehåll hvarken behöfligt eller lämpligt.

1908-04-02 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:38, Skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om ändring i gällande begtämmelser angående bötesstraffet, i syfte att detsamma måtte kunna såvidt möjligt varda afpassadt efter den brottsliges betalningsförmåga. Lagutskottet ansåg ett stadgande af sådant innehåll hvarken behöfligt eller lämpligt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

1

W:© 38,

Ank. till Eiksd. kansli den 2 april 1908, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om

bötesstraffet m. m.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren

af herr Frithiof Söderbergh väckt motion, n:o 150, uti hvars syfte

herrar J. M. Julilin, S. II. Kvarnzelius, B. Lindgren, Edvard Wavrinsky,

K. Joh. Larsson, Th. Furst, K. v. Geijer, Jakob Pettersson och G. Krönlund

instämt. Denna motion är af följande lydelse:

»Uti en inom Andra Kammaren vid 1903 års riksdag väckt motion

hemställde herr G. A. E. Kronlund om skrifvelse till Kungl. Maj:t med

anhållan om ändring i gällande begtämmelser angående bötesstraffet, i

syfte att detsamma måtte kunna såvidt möjligt varda afpassadt efter den

brottsliges betalningsförmåga.

Lagutskottet ansåg ett stadgande af sådant innehåll hvarken behöfligt

eller lämpligt. Vid straffmätningen borde uppmärksamheten ägnas åt

allt, som vore af betydelse för bedömande af den tilltalades brottslighet

och beskaffenheten af det straff, som kunde erfordras för att utöfva åsyftad

inverkan på den brottsliga viljan; och lika väl som den tilltalades

personliga förhållanden i öfrigt, hans bildningsgrad, föregående vandel och

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Samt. 36 Eäft. (N:o 38). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets TJtlätande N:o 38,

dylikt härvid borde blifva föremål för beaktande, kunde och borde utan

särskildt stadgande hänsyn tagas till hans förmögenhetsställning i den

mån densamma vore för rätten känd och medförde, att ett högre eller

lägre straffmått vore erforderligt och rättvist. Däremot ansag lagutskottet,

att vid flera bland de förseelser, där bötesstraff förekomme, högsta

gränsen för detsamma vore satt allt för lågt för att man särskildt vid

upprepade förseelser skulle kunna inskrida så kraftigt, som vore önskvärdt.

En förhöjning af vissa böteslatituder syntes utskottet lämplig, och

äfven en förhöjning i större omfattning, afseende såväl de särskilda böteslatituderna

som den allmänna latituden i 2 kap. 8 § strafflagen, kunde

förtjäna att komma under öfvervägande. Redan det förhållande, att penningvärdet

icke oväsentligt fallit efter tiden för strafflagens tillkomst,

talade onekligen härför. Motionen blef emellertid för det dåvarande af

lagutskottet afstyrkt.

I enlighet med en vid utskottets betänkande fogad reservation beslöt

Andra Kammaren att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, i hvad mån gällande bestämmelser om

bötesstraffet lämpligen borde ändras i syfte, att detsamma matte kunna,

såvidt möjligt vore, afpassas efter den brottsliges betalningsförmåga, samt

därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en utredning i ämnet

kunde gifva anledning.

Vid frågans behandling i Första Kammaren vitsordades af kammarens

främsta juridiska auktoritet det framställda krafvets principiella berättigande

och utlät sig denne tillika om olägenheterna i fråga om de gällande

böteslatitudernås snäfhet. Han ansåg emellertid, att frågan ännu

någon tid borde få hvila i afvaktan på lösningen af andra till Kungl.

Maj:ts öfvervägande hänskjutna straffrättsfrågor. Utskottets hemställan

blef af denna kammare bifallen.

Vid 1905 års riksdag upptog herr Kronlund frågan om bötesstraffets

reformering ånyo och hemställde uti sin denna gång väckta motion om

skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville lata verkställa

en omarbetning af gällande bestämmelser angående bötesstraffet, i

syfte dels att vidga de förefintliga böteslatituderna och dels att vid bestämmande

af bötesbeloppen särskild hänsyn skulle tagas jämväl till den

brottsliges förmögenhetsförhållanden, och för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill en sådan omarbetning kunde föranleda.

Lagutskottet fann visserligen »åtskilligt af hvad i motionen anförts

värdt att taga under ompröfning», men ville icke heller för det dåva
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 88.

rande understödja densamma af farhåga att därigenom bidraga till att

de frågor, hvilkas utredning Riksdagen i tidigare skrifvelser påkallat,

skulle längre än nödigt vänta på sin lösning, hvadan utskottet hemställde,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

De skrifvelser, hvartill utskottet såmedelst hänvisade, vore dels en

af den 10 maj 1894 med hemställan om utredning, huruvida i vår lagstiftning

kunde införas föreskrift om så kallad villkorlig frigifning, och

dels en af den 13 maj 1898, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t

ville taga i öfvervägande, ej mindre huruvida villkorlig straffdom lämpligen

kunde vid ringare brott och förseelser i den svenska rätten införas,

än äfven huruvida i de fall, där enligt gällande lag enkelt fängelse antingen

ådömdes omedelbart på kortare tid eller sattes i stället för bötesstraff,

andra mera affliktiva frihetsstraff borde komma till användning, vare

sig såsom allmän regel eller då domstol därom förordnade, och huruvida

sådana eller andra affliktiva straff borde särskildt stadgas för brott emot

person, vid iteration eller eljest försvårande omständigheter, när straffarbete

likväl ej ansåges böra å brottet följa, samt, om förhållandena därtill föranledde,

för Riksdagen framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser,

som för vinnande af sålunda angifna syften kunde erfordras.

Fyra af lagutskottets ledamöter från Andra Kammaren anförde i afgifven

reservation, att det visserligen varit ganska lämpligt, om de af

motionären ifrågasatta ändringarna i strafflagen kunnat utredas i sammanhang

med de straffrättsliga frågor, hvarom ofvan förmälts, men då

så emellertid icke skett och den af motionären väckta frågan vore en

sak för sig samt ett bifall till motionärens förslag hvarken behöfde eller

borde föranleda uppskof med lösningen af de andra viktiga spörsmålen,

hemställde reservanterna om bifall till berörda förslag.

Båda kamrarna beslutade i enlighet med utskottets afstyrkande hemställan.

Nu föreligger emellertid frågan i ett annat skede.

Förenämnda riksdagsskrifvelser föranledde tillsättandet af en kommitté,

som den 17 maj 1902 till Kungl. Maj:t aflämnade förslag till lag angående

ändring i vissa delar af strafflagen, lag angående straffarbetes och

fängelsestraffs verkställande i enrum, lag angående villkorlig frigifning,

lag angående villkorlig straffdom samt lag angående ändrad lydelse af

vissa paragrafer i lagen om straffregister den 17 oktober 1900.

I 2 kap. 10 § strafflagen heter det: »Saknas hos den, som blifvit

till böter fälld, tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvänd
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:e 38.

las till fängelse», och i påföljande 11 § i samma kapitel: »Vid sådan

förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse mot böter icke

öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter utöfver fem

till och med tio riksdaler, samt hvarje följande dags fängelse mot tio

riksdalers böter, dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej må sättas

öfver sextio dagar.»

Strafflagskommittén, som bland annat hade att upprätta förslag om

skärpning af de korta frihetsstraff, som åläggas såsom förvandlingsstraff

för böter, erinrade i sådant sammanhang i det af kommittén afgifna betänkande,

hurusom antalet af de personer, som i Sverige intogos i fängelserna

för att undergå fängelse såsom förvandlingsstraff för böter, vore

årligen synnerligen stort och att i de ojämförligt flesta fallen fängelsetiden

inskränkte sig till högst få dagar. Hos alltför många af dem, som

sålunda underginge straffet, torde obehaget af frihetens förlust för så kort

tidrymd, att vistelsen i ensamhet knappast komme att innebära något

kännbart lidande, i det närmaste uppvägas af tillfället till hvila från

verkligt ansträngande arbete och tillgodonjutande under tiden af fritt

underhåll i fängelset. Hetta intryck spredes till det samhällslager, den

straffade tillhörde, och fara uppstode, att bland befolkningen fruktan för

fängelsestraffet såsom ett ondt efter hand aftoge. I talrika fall förekomme,

att personer, som ej saknade utväg att betala dem ålagda böter, föredroge

att undergå förvandlingsstraffet. Kommittén hade ansett, att i främsta

rummet borde undersökas, huruvida såsom verkställighetsform för bötesstraff

kunde för den, som saknade tillgång till böternas gäldande, införas

förrättande af arbete för det allmännas räkning.

En anordning med böters aftjänande genom arbete vore ingalunda

främmande för vår äldre svenska rätt. Redan i de gamla landskapslagarna

funnos bestämmelser, enligt hvilka förbrytare, som ej orkade bota med

penningar, skulle i svårare fall böta med kropp, men i lindrigare fall

öfverlämnas åt målsäganden för att aftjäna böterna med arbete. Enligt

1734 års lag kunde ock i vissa fall arbete träda i stället för böter, hvilka

ej betaltes, och skulle hvarje dagsverke motsvara visst belopp af böterna.

I kungl. förklaringen den 23 mars 1807 stadgades, att då någon af löst

folk fälldes till sådana böter, som i 10 kap. utsökningsbalken omförmältes,

och saknade tillgång till deras gäldande, ägde den, som därtill vore hågad,

frihet att utbetala böterna och därefter låta den bötfällde arbeta hos sig,

intill dess den utbetalta summan blifvit gulden; och skulle dagspenningen

beräknas till en tredjedel af markegångsvärdet å ett drängedagsverke, men

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

den, som förskjutit böterna, förse den sakfällde med föda. Enligt kungl.

förordningen om skogarna i riket den 1 augusti 1805 skulle böter för

skadegörelse å planterade träd vid bristande betalning aftjänas genom arbete

hos målsäganden, därest denne sådant åstundade; och böter, som enligt

62 § i nämnda förordning ådömdes för åverkan å kronopark, skulle,

om den sakfällde ej orkade bota, aftjänas med dagsverken å kronoparken

efter markegång.

I de sedermera utarbetade särskilda förslagen till ny kriminallag förekom

ej anordning med böters aftjenande genom. arbete.

Vid sådan anordning, att arbete för det allmännas räkning skulle

träda i stället för böter, kunde man tänka sig, antingen att detta arbete

blefve fullkomligt frivilligt eller att den bötfällde till aftjänande af böter

hölles till arbete genom tvång, därvid hans personliga frihet måste blifva

i större eller mindre grad inskränkt. Med hänsyn till vissa olägenheter,

som ifrågavarande anordning ansågs innebära, syntes det emellertid kommittén

lämpligare att låta böterna genom förvandlingsstraff aftjänas i enrum

uti redan ordnade fängelseinrättningar.

Därest, med bibehållande af vanligt fängelse såsom förvandlingsstraff,

strafftiden för bötesfången icke obetydligt utsträcktes, skulle straffet utan

tvifvel kunna därigenom göras i högre grad verksamt, men en sådan förändring

skulle ej kunna vidtagas utan ansenlig utvidgning af fängelserna

samt afsevärd ökning i fångvårdskostnaderna. Ej heller syntes anordningen

vara i och för sig lämplig. Enär fången vore under strafftiden urståndsatt

att sörja för dem, hvilkas uppehälle kunde vara beroende af hans

arbete, skulle, strafftidens förlängning ofta nog komma att drabba företrädesvis

andra än den brottslige själf, möjligen genom framkallande af

nöd föranleda nya förbrytelser. Förlängd frånvaro från det vanliga arbetet

kunde ock för den förut medellöse öka svårigheten att vid frigifvandet

åter finna arbetstillfälle.

Såsom medel till afhjälpande af den öfverklagade bristen hos förvandlingsstraffet

i dess nuvarande form ansåg kommittén företrädesvis böra

anlitas den skärpning, som kunde åstadkommas genom fångkostens anordnande

på ett sätt, hvarigenom viss grad af lidande eller obehag för

fången uppkomme, utan att hans hälsa skadades. Kommittén föreslog

därför till införande såsom allmänt förvandlingsstraff för böter ett fängelsestraff

på minst tre och högst trettio dagar med benämning »fängelse vid

inskränkt kost» och så inrättadt, att fångkosten, som borde lämnas till erforderlig

myckenhet, däremot vore inskränkt på det sätt, att från och med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

dagen näst efter den, från hvilken strafftiden räknades, fången konime att

tilldelas, utom vatten till dryck, allenast bröd jämte salt samt därtill

dagligen, efter förloppet af fem dagar, en enda hvarje dag lika anrättning,

hvari skulle ingå animalisk ägghvita och fettämne. Den som ej kunde

utan våda för hälsan undergå fängelse vid inskränkt kost, skulle i stället

hållas i annat fängelse under dubbelt antal dagar.

Slutligen framhöll kommittén, att, där ett kortvarigt fängelsestraff

måste nyttjas såsom förvandlingsstraff för böter, detta vore att betrakta

såsom en nödfallsutväg, som anlitades på det att den, som ej kunde eller

ej ville betala honom ålagda böter, icke måtte till skada för rättsordningen

lämnas alldeles strafflös.

Vid behandlingen i högsta domstolen af samtliga de utaf strafflagskommittén

upprättade lagförslag, däruti, i fråga om förslaget till lag angående

ändring i vissa delar af strafflagen, viss jämkning dessförinnan

blifvit af vederbörande departementschef vidtagen, afgåfvos rörande sistnämnda

lagförslag i dess helhet samt dess allmänna grunder särskilda

yttranden, hvarur jag skall tillåta mig att här anföra följande.

Ett justitieråd framhöll till en början, hurusom våra korta frihetsstraff

icke kunde anses motsvara sitt ändamål, och att man syntes numera allmänt

vara ense därom, att något måste göras för afhjälpande af detta

missförhållande. Strafflagskommittén hade såsom botemedel mot dessa

straffs ringa effektivitet föreslagit, att de skulle kunna förenas med vissa

skärpningar, men vore justitierådet öfvertygadt, att ej heller denna utväg

skulle befinnas leda till målet och att det förr eller senare komme att

visa sig, att det enda verksamma botemedlet vore att ur straffsystemet

— med vissa undantag —■ bannlysa de kortvariga frihetsstraffen och

öfvergå till frihetsstraff endast på längre tid och i förening med verkligt

tungt arbete.

»Bötesstraffet», fortsätter sedermera justitierådet, »har man — såsom

mig synes med rätta —- anmärkt, är ett förmögenhetsstraff, ådömdt i fall

där den strängare straffarten, frihetsstraff, ansetts ej böra komma till användning.

Men då måste det innebära en orättvisa, att den bötfälide, som

vill men ej kan betala böterna, i stället får undergå ett straff af strängare

art, ett frihetsstraff. Man bör därför först och främst tillse, att själfva

bötesstraffet rätt afpassas efter den dömdes antagliga betalningsförmåga, i

det att dels böterna bestämmas på ett sådant sätt, att det aldrig kan på

förhand anses omöjligt att gälda dem, dels ock åt domaren lämnas sådan

frihet i fråga om bötesbeloppet, att straffet för enahanda förseelse kan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

drabba den mera och den mindre bemedlade med en för hvardera lika

kännbar förmögenhetsförlust. Sedan bötesstraffet sålunda blifvit på ett

rättvist sätt utmätt, bör verkställandet däraf blifva, så vidt möjligt, lämpadt

efter den dömdes betalningsförmåga, så att, där så erfordras, anstånd meddelas

och afbetalningar mottagas. Blifva oaktadt dessa lättnader böterna

ej erlagda, bör exekution i den dömdes tillgångar företagas till uttagande

af böterna i sin helhet eller så långt möjligt är. För hvad som sedan

återstår oguldet bör tillfälle beredas den dömde att genom frivilligt arbete

åt stat eller kommun bereda det allmänna en motsvarande godtgörelse.

Fullgöres ej sådant arbete, har man — med undantag för det ringa antal

fall, då den dömde ej är i stånd att verkställa något som helst arbete,

och för dessa lärer förvandlingsstraffet så som det nu är anordnadt kunna

bibehållas — att göra endast med de samhällselement, som ej vilja underkasta

sig straffet utan söka trotsa staten i dess rättsskipning. För dessa

åter är det rätta korrektivet tvångsarbete, mindre såsom medel att bereda

det allmänna ersättning för bötesbeloppet än såsom den riktiga och konsekventa

påföljden mot den, som undandrar sig att på den väg, som anvisats

honom, lämna sådan ersättning. Denna användning af tvångsarbete

är redan nu ej främmande för vår rätt, i det den enligt fattigvårdsförordningen

följer på familjeförsörjares tredska att medelst frivilligt arbete

godtgöra fattigvårdssamhälle dess utgifter för den tredskandes familj.»

Då den sålunda beskrifna anordningen af bötesstraffet och dess verkställande

enligt justitierådets öfvertygelse vore den rätta, förklarade han

sig icke kunna biträda kommitténs förslag i berörda del.

Ett annat justitieråd anförde, hurusom mot användande af straffarten

fängelse såsom förvandlingsstraff för böter kunde anmärkas, att då fängelse

skulle anses vara och jämväl till sin natur vore en svårare straffart än

böter, den bötfällde, som saknade tillgång till böternas gäldande, i anseende

till sin medellöshet komme att umgälla sitt brott med ett straff, som till sin

art vore svårare än det, hvarmed lagstiftaren ansett samma brott i och för sig

kunna försonas; att fängelsestraffs användande äfven å de ringaste förseelser

ej kunde undgå att så småningom betaga straffet den infami, som i allmänhet

borde vara förbunden med ett frihetsstraff, och således väsentligen minska befolkningens

fruktan för fängelsestraffet; samt att då den tidsutsträckning, som

kunde gifvas åt fängelse såsom förvandlingsstraff, rimligen ej kunde blifva

synnerligen stor, detta förvandlingsstraff komme att lida af samma fel som

kortvariga frihetsstraff öfver hufvud, eller bristande effektivitet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Slutligen erinrade ett tredje justitieråd, vidkommande skärpt fängelse

såsom förvandlingsstraff för böter, att förslagets bestämmelser härutinnan

skulle blifva tillämpliga ej allenast på böter, ådömda enligt strafflagen för

handling eller underlåtenhet, som däri såsom brottslig stämplats, utan äfven

på böter, ådömda i alla de oräkneliga fall, då sådana genom administrativa

författningar stadgades för förseelseer, ofta af den beskaffenhet, att

den, som därtill gjort sig skyldig, icke i någon mån förverkat rätten att

anses för och behandlas som en fullt oförvitlig och aktningsvärd medborgare;

och att i sådant fall tillämpa ett affliktivt och nedsättande straff

torde vara absolut förkastligt. Väl torde vara sant, att det nuvarande

förvandlingsstraffet för en del med böter belagda förseelser, som i allmänhet

begingos af mer eller mindre förfallna subjekt, vore alldeles för litet

kännbart och att i dylika fall en skärpning vore behöflig och komme att

verka välgörande; men skärpningen borde i dylika fall likasom vid de

omedelbart ådömda frihetsstraffen bero på pröfning af omständigheterna

och behofvet i hvarje särskildt fall. Det hade framhållits önskvärdheten

af en reform af hela bötesstraffet såväl beträffande grunderna för dess

ådömande och utmätande som ock i fråga om dess verkställande. Blefve

en reform i sådan riktning genomförd och tvångsarbete stadgadt för den,

som lämnade obegagnadt honom beredt tillfälle att med penningar eller

frivilligt arbete utgöra bötesstraffet, torde detta kunna innebära ett förvandlingsstraff

af tillräcklig effektivitet.

De sålunda framställda anmärkningarna och i ifrågavarande hänseende

gjorda uttalandena vunno i hufvudsak instämmande jämväl från de öfriga

i ärendets behandling deltagande justitieråden.

Vid anmälande i statsrådet den 2 februari 1906 af ifrågakomna lagförslag

och högsta domstolens däröfver afgifna utlåtande förklarade departementschefen

till en början, att, på grund af de inom högsta domstolen

framkomna anmärkningar i fråga om införande af nytt förvandlingsstraff

för böter, förslagen i denna del och hvad därmed ägde sammanhang ansetts

böra förfalla, men att de sålunda ej upptagna frågorna, efter det

fullständig utredning förebragts angående samtliga erforderliga reformer

af bötesstraffet, under en snar framtid borde blifva föremål för lagstiftningens

uppmärksamhet.

De återstående delarna af lagförslagen med några däri ytterligare

gjorda jämkningar blefvo därefter för Riksdagen framlagda och i nästan

oförändradt skick antagna samt resulterade i de den 22 juni 1906 utfärdade

lagarna angående ändring i vissa delar af strafflagen, angående vill
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

korlig straffdom, angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i

enrum samt angående villkorlig frigifning.

Härigenom hade de straffrättsliga frågor, hvarom 1894 och 1898 års''

Riksdagar aflåtit skrifvelser, i det allra mesta, utom i fråga om bötesförvandlingsstraffets

omdaning, erhållit sin lösning och till sina verkningar

helt visst betydelsefulla reformer vunnits på ifrågavarande områden.

Men krafvet på bötesstraffets reformerande, ej mindre rörande grunderna

för böternas ådömande och utmätande ån äfven beträffande bötesstraffets

verkställande, står fortfarande kvar lika oundgängligt och i hög

grad trängande som någonsin. Af den föregående redogörelsen med de

särskilda framställningarna och uttalandena från de mest sakkunniga och

vederhäftiga håll torde med ovedersäglig tydlighet framgå, hur otillfredsställande,

otidsenliga och olämpliga gällande bestämmelser angående bötesstraffet

äro i vår svenska straffrätt.

Det af 1905 års lagutskott anförda skäl till afstyrkande af herr

Kronlunds ofvanberörda motion föreligger icke längre. Men enligt min

åsikt bör reformkrafvet icke begränsas allenast till den af honom gjorda

framställning. Visserligen skulle åtskilligt vinnas redan genom vidgandet

af de nu förefintliga böteslatituderna och genom sådana bestämmelser,

som ålade domaren att vid fastställande af bötesbeloppet i hvarje särskildt

fall taga hänsyn till bland annat den brottsliges förmögenhetsförhållanden,

men med den nödiga reformeringen af bötesstraffet sammanhänger framför

allt en genomgripande ändring af reglerna för straffets verkställande.

Bötesmaximum i vår strafflag är som bekant i allmänhet 500 kronor,

endast i 7 eller 8 fall uppgår maximigränsen till 1,000 kronor eller

tillämpas andra beräkningsgrunder, medan den i andra fall ej går längre

än till 20 kronor, såsom för sabbatsbrott, eller till 50 kronor, såsom i

fråga om fylleriförseelser, eller till 100 kronor för öfverdådig framfart

eller för förargelseväckande beteende å allmän plats, eller till 200 kronor,

såsom för deltagande i upplopp eller för underlåtenhet att hörsamma myndighets

bud vid angifna tillfällen o. s. v. I den norska strafflagen af

år 1902 är det vanliga bötesmaximum 10,000 kronor, i dansk lag är det

2,000 ä 4,000 kronor, i den tyska lagen går det upp till 6,000, i vissa

fall ända till 15,000 mark, i Frankrike uppnår det 5,000 francs, i Italien

10,000 lire. I Holland finnes icke ens något allmängiltigt bötesmaximum

föreskrifvet.

Enligt den norska lagen skall vid böters ådömande synnerlig hänsyn

tagas till den åtalades förmögenhetsvillko? och hvad han efter sina lefBih.

till Biksd. Prot. 1908. 7 Sami. 36 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

nåd sförhållanden kan antagas gå ut med. Den innehåller härförutom bestämmelser

därom, att böter kunna betalas terminsvis eller ock aftjänas i

statens eller kommunens tjänst. Betalas eller aftjänas icke böterna, skola

de indrifvas, såvida icke den bötfälldes ekonomiska ställning eller näring

synes därigenom komma att lida kännbart afbräck. Först därefter skall

bötesförvandling ifrågakomma, men då, efter ett visst i domen på förhand

angifvet mått, till straffarbete intill flere månader. Den norska lagen söker

sålunda utesluta från fängelsestraff alla som kunna antagas vilja genom

arbete vare sig för egen eller det allmännas räkning betala sina böter;

mot den, som tredskas med böternas erläggande i den ena eller den

andra formen, visas däremot, såsom rätt och tillbörligt är, intet undseende.

Klart är att genom böteslatitudens ringa omfattning i vår strafflag

föga kan uträttas till brottslighetens bekämpande å de områden, där bötesstraffet

gemenligen har sin tillämpning, likasom det möter synnerlig

svårighet att vid bötesbeloppets bestämmande taga den hänsyn till den

åtalades betalningsförmåga, som vore skälig. Man kan säga, att bötesstraffet

i de flesta fall medför alltför ringa effekt gentemot dem, hos hvilka

böterna verkligen kunna uttagas, och i fråga om dem, som icke kunna

förmås erlägga böterna, förvandlar det sig i ett kortvarigt fängelsestraff,

om hvars vanmakt och förkastlighet meningarna ju icke äro delade.

En i straff lagskommitténs ofvanomförmälta betänkande intagen tabell

utvisar, att under tidsperioden 1893—1900 antalet bötesfångar uppgått

till den ansenliga siffran af 125,936, att mer än 2/s af männen varit

yngre än 38 år och således tillhört den mest arbetskraftiga åldern, under

det att kvinnorna varit något äldre, dock endast till ett antal af inemot

Vs öfver 4:7 år, samt att nära 3/a af männen och 2/s af kvinnorna tillhört

det ogifta ståndet. Ur fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1904 inhämtas,

att vid läns- och kronocellfängelserna summan af alla där intagna

fångars underhållsdagar utgjorde 522,511 och att däraf belöpte å bötesfångar

icke mindre än 111,374, att antalet nykomna fångar uppgick till

22,873 män och 2,799 kvinnor, tillhopa 25,672 personer, samt att af

dessa voro 14,851 män och 901 kvinnor eller sammanlagdt 15,752 bötesfångar.

De anförda siffrorna uppgå till en sådan höjd och äro för öfrigt af

den natur, att enhvar lätteligen torde inse, hvilken allvarlig och samhällsviktig

fråga här föreligger.

Nu förhåller det sig så, att domaren, då han enligt strafflagens bestämmelser

ådömer en tilltalad ett bötesstraff, i de allra flesta fall måste

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

11

ha det plågsamma medvetandet, att det i själfva verket icke är denne,

som af straffet drabbas. Bötesstraffet blir i dessa fall intet »förmögenhetsstraff»,

ty något slag af »förmögenhet» äger icke denne tilltalade. Det

blir i stället staten, som får betala, ity att staten skall tillförbindas att

upplåta husrum, att föda och i regel äfven bekläda den sakfällde, utan

att, väl att märka, denne kommer att prestera något arbete af värde, motsvarande

den summa som skulle afskrifvas för hvarje dag, han erhåller sitt

underhåll i fängelset. »Sådant bidrager afsevärdt», säger en fängelseföreståndare

i en skrifvelse», till ett folks demoralisering, och de, som »sitta

inne», le i mjugg sitt breda hånlöje åt en sådan lagstiftning». Vårt

bötesstraff blir i praktiken intet annat än ett kortvarigt fängelsestraff

utan hvarje spår af effektivitet. Det visar sig också, huruledes otaliga

individer komma och komma igen till fängelset efter korta tiders förlopp;

några dagars vistelse därstädes förmår långt ifrån afskräcka dem och något

slags straffiidande känna de däraf icke. För hvarje ny gång mista

de alltmer af den tilläfventyrs ursprungligen förefintliga respekten för

fängelset, och helt naturligt delgifva de sina intryck och erfarenheter åt

andra, som snart skola finna saken lika enkel och lättvindig. Men därmed

undergräfves alltjämt i betänklig grad respekten för gällande lagar

och förordningar i det hela, för domaremakt och laga myndighet i öfrigt.

En fängelsepredikant vid ett af våra största fängelser har på följande

sätt utlåtit sig i detta ämne: »Det är dystert att tänka på, att det

stora dyrbara fängelsemaskineriet vid ett större länsfängelse skall till öfvervägande

största delen upptagas med denna klass fångar (bötesfångar),

det är dystert att tänka på, att så litet vinnes med de summor, som årligen

utgå till dessas underhåll, sorgligt att tänka på ett straffsätt,

som ger den fangne frihet att sofva eller åtminstone slöa bort dag efter

dag på det allmännas bekostnad. Jag menar, att arbete borde presteras

af honom, motsvarande den summa, han ådömts att erlägga. Då kändes

kanske detta som straff och kunde hålla tillbaka från fortsatta förseelser.

Då kunde böters aftjänande kanske verka i någon mån såsom en fostran.

Och kommun och stat finge en godtgörelse, motsvarande i någon mån

hvad som ådömts».

Med stöd af hvad jag sålunda åberopat och anfört, vågar jag förmena,

att en fullständig reformering af bötesstraffet, såväl i fråga om

grunderna för dess ådömande som beträffande formerna för dess verkställande,

ofördröjligen bör bringas å bane. Och till en sammanfattning af

det ofvan sagda får jag såsom önskemålen för en sådan reformering angifva:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

en ansenlig vidgning af böteslatituderna, hvarigenom tillräckligt utrymme

skulle lämnas åt domaren för utmätande af ett, såvidt möjligt,

fullt skäligt bötesbelopp i hvarje förekommande fall;

uttryckliga bestämmelser, som ålade domaren att vid böternas ådömande

taga noggrann hänsyn till den åtalades samtliga kända lefnadsomständigheter,

hans betalningsförmåga, hans personliga förhållanden i

öfrigt eller annat, som i detta fall kunde anses vara af betydelse;

bestämmelser, enligt hvilka anstånd kunde för kortare tid lämnas den

dömde med böternas betalande eller hvarigenom tillfälle kunde beredas honom

att i mindre poster efter lägenhet inom viss begränsad tid erlägga sina

böter eller, därest han därtill skulle alldeles sakna förmåga, att genom utförande

af arbete umgälla sin skuld till det allmänna; samt slutligen

mot dem, som trots allt ville tredskas, en mera respektingifvande,

för den dömde mera kännbar och för det allmänna mindre betungande

anordning än det nuvarande förvandlingsstraffet, antingen i form af tvångsarbete

utom fängelset, vare sig i för ändamålet särskildt inrättade arbetsanstalter

eller i annan ordning, eller ock i ett, såvidt möjligt, effektivt

straffarbete i de redan befintliga fängelserna,

Först efter nödig utredning och noggrant öfvervägande af alla därvid

framkommande omständigheter torde det emellertid vara möjligt att

bestämma, huru långt steg, som måste tagas, och till hvilken omfattning

reformen bör sträcka sig.

Jag får alltså hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke

gällande stadganden rörande såväl själfva bötesstraffet som ock i fråga om

bötesförvandlingsstraffet borde i här ofvan angifna syften ändras, samt,

därest förhållandena skulle därtill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag

till de förändrade lagbestämmelser, som för vinnande af dessa syften

kunde erfordras.

Under den senaste tiden har det blifvit alltmer allmänt erkändt, att

den svenska rättens bestämmelser rörande bötesstraffet äro i hög grad otillfredsställande.

Skarpast hafva bristerna framträdt i fråga om förvandlingsstraffet,

men äfven i andra afseenden lämna de nuvarande stadgandena i

ämnet rum för befogade anmärkningar. I sin förevarande framställning

har nu motionären uppställt åtskilliga önskemål -i fråga om bötesstraffets

reformering. De af motionären framförda synpunkter finner utskottet väl värda

att tagas under närmare skärskådande, då de synas utskottet i väsentliga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 13

delar angifva den riktning, i hvilken en ändring af de nuvarande bestämmelserna

bör vidtagas.

Vid tillämpning af bötesstraffet liksom af hvarje annat straff bör det

gifvetvis eftersträfvas, att straff måttet i de olika fallen så fastställes, att de,

som gjort sig skyldiga till samma förseelse, af straffet lika kännbart beröras.

Till fullo kan detta visserligen icke uppnås, då det ej är möjligt att i

hvarje fall bedöma, huru straffet påverkar den, som däraf drabbas. I den

mån det kan ske, bör det dock vara lagstiftaren angeläget att gifva sådana

föreskrifter, som möjliggöra, att vid lagens tillämpning äfven i detta afseende

må åstadkommas likhet inför lagen. Det torde emellertid med fog

kunna sägas, att de nuvarande stadgandena rörande böteslatituderna icke

bereda domstolarna tillfälle att i den grad, som är möjlig och önskvärd,

fastställa böternas belopp med hänsyn jämväl därtill, att det ådömda straffet

må något så när lika träffa personer i olika ekonomisk ställning. Det

synes icke kunna vara något tvifvel underkastadt, att såväl den allmänna

böteslatituden i 2 kap 8 § strafflagen — hvilket lagrum fastställer det

högsta belopp, hvartill böter i allmänhet få ådömas, till 500 kronor —

som äfven de vidare böteslatituder, som i några fall förekomma, äro allt

för snafva. I likhet med motionären anser därför utskottet det vara af

stor vikt för möjliggörande af en rättvisare tillämpning af bötesstraffet,

att böternas maximibelopp ansenligt höjes ej blott i det allmänna stadgandet

i 2 kap. 8 § strafflagen, utan äfven i de särskilda böteslatituderna.

Det torde nämligen ligga i öppen dag, att för den, som lefver i goda

ekonomiska villkor, ett bötesbelopp, som för en person i tryckta ekonomiska

omständigheter kan vara ett synnerligen kännbart straff, ofta nog icke blifver

i afsevärd mån betungande. Visserligen hafva domstolarna redan nu

att vid bestämmandet af böternas belopp taga hänsyn, förutom till andra

omständigheter i målet, jämväl till den dömdes ekonomiska ställning, men

i regel torde denna faktor blott i alltför ringa grad beaktas vid utmätandet

af bötesstraff. För att densamma må komma i betraktande i den utsträckning,

som är erforderlig för uppnående af ett rättvist resultat, är det

därför enligt utskottets uppfattning nödigt, att i vår allmänna strafflag, i

likhet med hvad redan skett i några främmande länders strafflagar, införes

bestämmelse därom, att vid ådömande af bötesstraff domstolen har att

fastställa bötesbeloppet med hänsyn tagen jämväl till den dömdes förmögenhetsförhållanden.

Äfven vid andra smärre brott än dem, som afhandlas

i allmänna strafflagen, kan visserligen denna beräkningsgrund för böternas

belopp anses böra komma till användning, men enligt utskottets förmenande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande No 38.

är det icke lämpligt, att den tillämpas vid alla slag af smärre förseelser.

Det torde äfven kunna med skäl ifrågasättas, huruvida tillämpandet af

nämnda princip skulle medföra ett rättvist resultat vid vissa slag af

brott mot allmänna strafflagen. Yid tillämpande af den föreslagna principen

bör det enligt utskottets förmenande icke ifrågasättas, att domstolen

skulle vara ovillkorligen skyldig att ingå på en närmare undersökning, till

hvilket belopp den sakfälldes inkomster uppgå, detta redan på den grund,

att därigenom i regel kunde föranledas uppskof med målets afgörande. För

nu ifrågvarande ändamål torde det nämligen vara fullt tillräckligt, att domstolen

utgår ifrån att den tilltalade äger den förmögenketsställning, som

allmänt antages.

Till sin natur äro böter ett förmögenhetsstraff, afsedt för sådana

brott och förseelser, som äro af den lindriga art, att de icke anses

böra umgällas med frihetsstraff. Så som förhållandena hafva utvecklat

sig i vårt land, har emellertid fällandet till böter i ett synnerligen stort

antal fall faktiskt varit en omväg för ådömande af frihetsstraff. Till

följd af nu gällande bristfälliga bestämmelser i ämnet, har nämligen en

oproportionerligt stor del af de bötfällde till följd af medellöshet fått umgälla

sitt brott med strängare straff än det, hvarmed lagen anser samma

brott kunna försonas. För att undvika att den, som gjort sig saker till

böter för mindre brott eller förseelse, vid straffets förvandling till fängelse

slipper undan med en så kort förlust af friheten, att, såsom mången gång

är fallet, karaktären af straff nästan helt och hållet bortfaller, torde det

till och med icke sällan förekomma, att, där den skyldige kan antagas icke

vara i stånd att gälda de böter, brottet eller förseelsen skäligen anses förskylla,

dessa blifvit satta till ett högre belopp, än eljest skulle blifvit fallet.

Då förvandlingsstraffen i regel äro af mycket kort varaktighet, hafva de

svåra olägenheter, som vidlåda de kortvariga frihetsstraffen, gjort sig särskildt

kännbara med afseende å bötesfångarna. Genom användande af

fängelsestraff vid de lindrigaste förseelser undergräfver man dessutom i

mycket stor utsträckning fruktan för detta straff och minskar den känsla

af skam, som bör åtfölja frihetsstraff.

Att antalet af dem, som aftjäna ådömda böter medelst frihetsstraff, är

så stort i vårt land, torde visserligen i någon mån bero därpå, att i flera

fall föreskrifna åtgärder för böternas indrifvande icke vidtagas, utan äfven

personer, som skulle vara i stånd att genast gälda böterna, få undergå förvandlingsstraff.

Det synes emellertid utskottet, som om den hufvudsakliga

grunden till det öfverklagade missförhållandet läge däri, att nu gällande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

15

föreskrifter rörande uttagande af böter icke för den dömde underlätta böternas

erläggande. Från alla synpunkter sedt måste det anses lämpligast, att

förvandlingsstraffets förekomst i möjligaste mån inskränkes och de till böter

dömda i stället tillhållas att inbetala de ådömda beloppen. Enligt utskottets

uppfattning är det därför i hög grad af behofvet påkalladt, att åtgärder

vidtagas i detta syfte; och synes det utskottet i likhet med motionären

vara i sådant afseende ändamålsenligt, att lagbestämmelser meddelas, enligt

hvilka anstånd skulle kunna för viss tid lämnas den dömde med böternas

betalande, eller genom hvilka tillfälle bereddes honom att i mindre poster

efter lägenhet inom viss begränsad tid erlägga sina böter. Såsom motionären

erinrat, har äfven den af Kungl. Maj:t tillsatta kommitté, med uppdrag

att upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen och de på

kort tid ådömda frihetsstraffen m. m., uti sitt den 17 maj 1902 afgifna

betänkande, i fråga om reformering i vissa afseenden af bötesstraffet bland

annat föreslagit, att i allmänna strafflagen måtte införas stadganden af den

innebörd ofvan ifrågasatts.

Uti sin förevarande framställning har motionären vidare föreslagit, att

den, som blifvit dömd till böter, skulle, där han icke kunde på annat

sätt betala dem, berättigas att genom utförande af arbete umgälla sin skuld

till det allmänna. Utskottet kan icke godkänna en dylik rätt för den

bötfällde, som skulle motsvaras af en plikt för det allmänna att för ifrågavarande

ändamål bereda honom arbete. Därtill kommer, att stora svårigheter

skulle möta mot medgifvande af en dylik rättighet. Då det arbete

staten kunde tillhandahålla i regel måste blifva af mycket enkel beskaffenhet

och följaktligen äfven arbetsförtjänsten blifva relativt ringa, skulle det

gifvetvis för den dömde, därest han verkligen ville genom arbete intjäna

bötesbeloppet, vara vida fördelaktigare att göra detta genom fritt arbete i

sitt eget yrke. Skulle han aftjäna sina böter genom arbete för det allmännas

räkning, borde detta antingen ske i särskilda af staten upprättade

anstalter eller ock bestå i vissa lämpliga slag af friluftsarbeten. De bötfällde

måste då sammanföras till gemensamt arbete, hvarvid alltid den

olägenheten kunde uppstå, att de sämre elementen komme i tillfälle att

utöfva ett skadligt inflytande å arbetskamraterna. Under den tid den

bötfällde utförde arbete för det allmännas räkning borde han tydligen själf

bekosta sitt underhåll. Den tidrymd, som skulle åtgå, innan böterna blifvit

till fullo guldna, blefve därigenom sannolikt betydligt längre, än som

kan anses vara lämpligt vid förvandlingsstraff. Den dömde skulle dessutom

blifva urståndsatt att sörja för dem, som möjligen vore beroende af hans

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

arbete, hvarigenom dessa törhända komrae att lida nöd eller falla fattigvården

till last.

Därest, på sätt ofvan antydts, ändrade bestämmelser kunde blifva

meddelade beträffande sättet för bötesstraffets verkställande, synas så stora

lättnader vara medgifna, att det icke torde möta några större svårigheter

att erlägga böterna för den, som verkligen vill göra det och är i stånd

att arbeta. Är den dömde oförmögen till allt arbete eller kan han därmed

ej förtjäna mera än som åtgår till hans eget underhåll, synes förvandlingsstraffet

i sin nuvarande form kunna bibehållas i hufvudsak oförändradt.

Beträffande åter sådana personer, som väl kunna genom arbete intjäna

det ålagda bötesbeloppet, men som icke äro därtill villiga, böra uppenbarligen

strängare åtgärder vidtagas. Det trots mot statens straffande verksamhet,

som ligger i en dylik vägran, är, såsom motionären framhållit, fullgiltig

anledning till att den tredskande drabbas af ett mera respektingifvande,

för honom mera kännbart och för det allmänna mindre betungande straff än det

nuvarande förvandlingsstraffet. Motionären har i sådant afseende föreslagit,

att personer, om hvilka nu är fråga, eventuellt skulle tvingas att utföra

tvångsarbete utom fängelserna. Såsom utskottet ofvan påpekat, torde det

emellertid möta stora svårigheter att så anordna dylikt arbete, att icke

öfvervägande olägenheter däraf uppkomme. Därest det skulle visa sig

lämpligt och utförbart, synes emellertid äfven tvångsarbete utom fängelserna

böra komma i betraktande för nu ifrågavarande slag af bötfällde.

I regel torde dock dessa fortfarande få aftjäna böterna inom fängelsets

murar, men synes rättvisan därvid kräfva, att samtliga dessa bötesfångar,

såvidt möjligt, hållas till ett mera effektivt arbete eller att förvandlingsstraffet

på annat sätt skarpes. På hvad sätt en dylik förändring af förvandlingsstraffet

med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter

lämpligast bör vidtagas, kan uppenbarligen icke afgöras på frågans

nuvarande stadium. Af ett uttryck i den föreliggande motionen synes

framgå, att motionären ansett, att den, som tredskades med erläggande af

böter, borde åläggas straffarbete. Då emellertid böterna ådömts för ett

brott af så lindrig beskaffenhet, att det icke ansetts förskylla frihetsstraff,

kan det enligt utskottets förmenande icke vara lämpligt att för dess sonande

kräfva ett så strängt straff som straffarbete.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Biksdagen, i anledning af förevarande motion,

må i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det täcktes

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke gällande

stadganden rörande såväl själfva bötesstraffet som

bötesförvandlingsstraffet böra ändras i de afseenden

utskottet här ofvan angifvit, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.

Stockholm den 2 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

af herrar Trygger, Rudebcck, Ridderbjelke och Carl Nyström, mot viss del

af utskottets motivering.

Herr Lilliesköld har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet, samt herrar af Ekenstam och

Fahlén, att de icke deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 36 Raft.

H

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:62 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m. s. 4 i texten