Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare m. m.

1908-04-07 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:50, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

1

]*:o 5®.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående öfvervakande af villkorligt dömda och

villkorligt frigifna förbrytare m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 149, har herr Jakob Pettersson i Södertälje anfört följande:

»Vår gällande strafflag af den 16 februari 1864 innebar helt visst

på sin tid ett stort framsteg framför äldre tiders hårda och grymma strafflagar.

Emellertid kan det nog ej förnekas, att äfven 1864 års strafflag

i sin tur nu har hunnit blifva i flera afseenden föråldrad. Den bärande

tanken i den kritik, som i våra dagar riktas mot strafflagen, är den, att

lagen ej i så hög grad som önskligt vore lämnar tillfälle att vid straffdomars

fastställande taga hänsyn till brottslingens egenart. Straffet bestämmes

hufvudsakligen eller nästan uteslutande med hänsyn till det föreliggande

brottet: brottslingens person är härvid en omständighet af mycket

underordnad betydelse. Reformsträfvandena på detta område gå därför

till väsentlig del ut på att möjliggöra en sådan behandling af förbrytaren,

som i främsta rummet är afpassad efter hvarje brottslings personlighet och

ägna.d att rätta densamma, för så vidt rättelse synes möjlig.

Ett viktigt steg till dylik individualisering i straffrättskipningen togs

genom de år 1906 af Riksdagen antagna lagarna om villkorlig frigifning,

om villkorlig straffdom samt om straffskärpning. Enligt lagen om villkorlig

straffdom kan domstolen, när giltiga skäl därtill äro, förordna, att

med verkställigheten af kortvariga frihetsstraff skall anstå och att på vissa

villkor skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet. FörutsättBih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 47 Haft. (N:o 50.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

ningarna för att villkorlig dom må kunna meddelas äro i hufvudsak, att

den tilltalade icke under de 10 år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit

dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt

straff, som blifvit honom tidigare ådömdt. Härvid skall enligt lagen

tillses bland annat, om tillfälle finnes till uppfostran eller handledning för

den, som däraf är i behof, och i öfrigt göras afseende å den tilltalades

tidigare vandel, hans uppförande samt hans lefnadsförhållanden.

Det är stora fordringar, som tillämpningen af denna lag ställer på

underdomaren. Lagberedningens ordförande framkastade under den debatt,

som föregick lagens antagande i Första Kammaren, den frågan: »Besitter

den svenske underdomaren, den svenska domstolsorganisationen förutsättningarna

för den fina människopröfning, som den villkorliga domen kräfver?»

Han tilläde: »Jag vågar icke besvara den frågan med obetingadt

ja.9 För min del tror jag, att man måste gå ett steg längre och besvara

frågan med nej. Äfven i de fall, där domstolens ledamöter eller ordförande

äro i besittning af erforderlig människokännedom och skarpt omdöme,

saknar domstolen dock nästan alltid det material, som erfordras för

att kunna erhålla en bestämd uppfattning, huruvida förutsättningarna för

meddelande af villkorlig dom föreligga eller ej. Den undersökning af den

tilltalades »ålder och hufvudsakliga lefnadsomständigheter», som nu vid

domstolarna förekommer, är uppenbarligen alltför ytlig och bristfällig för

att kunna utgöra grund för ett tillförlitligt omdöme härutinnan. Å andra

sidan torde domstolens tid i de flesta fall ej medgifva att i nämnda afseende

verkställa grundliga och mera omfattande undersökningar. Det

skulle därför vara i hög grad önskvärdt, om domstolen, när den skall

meddela sin dom, hade till sitt förfogande resultatet af en särskild förundersökning

rörande den tilltalades personliga förhållanden, verkställd af

därför särskildt lämpliga och därtill särskildt utsedda personer. Med hjälp

af en dylik förundersökning skulle det vara för domstolen möjligt att

bilda sig ett tillförlitligt omdöme i den här omhandlade frågan.

De personer, åt hvilka verkställande af dylika personliga förundersökningar

anförtroddes, borde emellertid äfven erhålla en annan, kanske ändå

viktigare uppgift, nämligen öfvervakande af villkorligt dömda personer.

Enligt lagen om villkorlig straffdom gäller, att det anstånd med straffets

verkställande, som den villkorliga domen innebär, är förverkadt, om den

villkorligt dömde inom 3 år efter domen begår brott af vissa slag. I

detta afseende yttrade den kungliga kommitté, som utarbetat förslaget till

ifrågavarande lag, att det kunde sättas i fråga, huruvida icke härutinnan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

3

den dömdes uppförande i sin helhet borde komma i betraktande, men

kommittén afvisade detta alternativ med en erinran, att detsamma förutsatte,

att den dömdes uppförande komme att öfvervakas genom polismyndighet

eller särskild tillsyningsman, hvilket åter skulle medföra praktiska

svårigheter samt möjligen lända till skada för den dömdes sociala

ställning. Detta kommitténs resonemang torde vara riktigt, för så vidt

fråga är om polisuppsikt: att ställa en villkorligt frigifven person under

sådan skulle helt visst i många fall kunna verka mer till skada än till

gagn. Men ett dylikt öfvervakande kan äfven anordnas på ett annat sätt.

Om öfvervakaren i första rummet erhåller karaktären af ett slags rådgifvare

till stöd och hjälp för den dömde, och om de personer, som beklädas

med dylikt uppdrag, äro verkligt besjälade af dess vikt samt taktfulla

vid dess handhafvande, borde institutionen kunna blifva till varaktigt

gagn för dem, hvilka det härvid gäller att öfvervaka, stödja och leda.

Utan en dylik ledning händer det tyvärr alltför lätt, att de karaktärssvaga

människor, om hvilka här är fråga, icke beakta den varning, som den

villkorliga domen är afsedd att meddela dem, utan snart nog återfalla i

brott. En sådan farhåga bestyrkes af förhållandena i Nordamerikas Förenta

stater, där man sedan många år tillämpat institutet villkorlig dom

både med och utan övervakning, och där man kommit att betrakta villkorlig

dom utan öfvervakning af den villkorligt dömde allenast som en

annan form för ett fullständigt frikännande.

Man kan tänka sig de uppgifter, om hvilka här talats, öfverlämnade

antingen åt frivilliga oaflönade medhjälpare eller åt aflönade tjänstemän.

Utan en föregående utredning af saken är det vanskligt att afgöra, hvilken

af dessa bägge utvägar är att föredraga. Dock vill det redan nu synas,

som om uppgifterna skulle vara tillräckligt kräfvande för att man, åtminstone

i de större städerna, måste delvis begagna sig af aflönade tjänstemän

för deras uppfyllande på ett tillfredsställande sätt. Möjligen skulle det

vara lämpligt att, såsom skett på fattigvårdens fält, vid sidan af ett fåtal

tjänstemän anställa ett större antal oaflönade »vårdare» för ändamålet.

Det lifliga sociala intresse, som under de senare åren gifvit sig till känna

inom vida kretsar af vårt folk, borde för öfrigt med fördel kunna utnyttjas

äfven för nu ifrågavarande syfte.

Ett öfvervakningssystem, sådant som det här ofvan skisserade, skulle

emellertid behöfvas ej blott i fråga om villkorligt dömda, utan äfven

i fråga om villkorligt frigifna personer. Enligt lagen om villkorlig frigifning

må villkorlig frigifning äga rum i fråga om en till straffarbete

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

på viss tid eller fängelse på längre tid än 2 år dömd person, hvilken

undergått två tredjedelar af straffet, dock minst två år, därest omständigheterna

göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl.

Den villkorligt frigifne skall under så lång tid, som vid frigifningen återstår

af straffet, men i hvarje fall minst ett år, vara underkastad särskild

tillsyn, som i regel utöfvas af länsman eller stadsfiskal; därjämte är han

förpliktigad att under samma tid icke allenast föra ett ostraffligt lefverne,

undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg till försörjning på

lofligt sätt, utan äfven ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som vid frigifningen eller därefter meddelas honom af fängelsemyndighet

eller tillsyningsman. Det synes uppenbart, att samma erinran,

som strafflagskommittén själf framställt mot att ställa de villkorligt dömde

under polisuppsikt, äfven är på sin plats gentemot polisuppsikt öfver de

villkorligt frigifne. Också yttrade en erfaren ämbetsman vid lagförslagets

behandling i Första Kammaren år 1906: »Det vill förefalla, som om på

det sätt, hvarpå tillsynen blifvit enligt förslaget anordnad, man velat försätta

den villkorligt frigifne i samma ställning, som enligt den gamla

lösdrifvarestadgan intogs af lösdrifvare, som varit straffade för brott.

Nämnda stadga tillkom på 1840-talet, då intresset för humanitära åtgärder

till de straffades återupprättelse icke ännu var synnerligen stort. Det

visade sig därför, att dess bestämmelser lade stora hinder i vägen för

detta intresse, då det längre fram sökte göra sig gällande.»

Dessa betänkligheter mot polisuppsikten öfver de villkorligt frigifne

delades inom Första Kammaren af chefen för fångvårdsstyrelsen. I själfva

verket torde det ej heller kunna förnekas, att polismännen i många fall ej

äro rätta männen att taga hand om de villkorligt frigifne och leda dessa

under den vanskliga tid, som följer närmast efter frigifningen. Helt visst

skulle det med den villkorliga frigifningen åsyftade resultatet bättre kunna

vinnas, om öfvervakningen af de frigifna öfverlämnades åt därför särskildt

kvalificerade personer, i regel tagna utom polistjänstemännens krets, d. v. s.

åt sådana, som tillika innehade uppdrag att biträda domstolarna med

förundersökningar i brottmål samt med öfvervakande af de villkorligt

dömde.

I händelse bötesstraffet, såsom är att hoppas, inom en ej aflägsen

framtid kommer att grundligt omläggas, så att exempelvis möjlighet införes,

att göra afbetalningar å ådömda böter, skulle de personer, som utsetts att

biträda med dylika förundersökningar samt öfvervakande af villkorligt

dömda och frigifna, äfven kunna biträda med upptagande af sådana af
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 5

betalningar, hvarigenom tillämpningen af en sådan anordning i väsentlig

mån skulle underlättas.

Mot de här ofvan framställda förslagen kommer möjligen att invändas,

att de ej alls eller endast med största svårighet och alltför dryga kostnader

kunna genomföras. Till bemötande af en dylik invändning tillåter

jag mig emellertid redan här åberopa, att en anordning i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med den jag här ofvan framställt såsom önskvärd redan

finnes i flera af Nordamerikas Förenta stater samt där visat synnerligen

tillfredsställande resultat. Min kännedom härom har jag hämtat dels ur

ett tryckt arbete »Om barndomstolar, anteckningar från en med understöd

af svenska staten företagen studieresa i Nordamerikas Förenta stater» af

t. f. stadsnotarien vid Stockholms rådstufvurätt Harald Salomon och dels

ur ett ännu otryckt arbete af samma författare »Om förbrytares behandling

i Nordamerikas Förenta stater». Då en kortfattad redogörelse för

organisationen af öfvervakningssystemet vid en amerikansk domstol bäst

kan åskådliggöra, huru ett dylikt system bör vara anordnadt, tillåter jag

mig att såsom en bilaga till denna motion bifoga ett utdrag af herr

Salomons sistnämnda arbete.

Oaktadt jag är lifligt öfvertygad om gagnet af de åtgärder, som här

ofvan förordats, inser jag till fullo, att saken tarfvar ytterligare utredning,

innan den är mogen för framställande af ett positivt förslag; och då en

dylik utredning endast genom Kungl. Maj:fs försorg torde kunna verkställas,

hemställer jag, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kung]. Maj:t

anhålla: att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, dels huruvida

icke till fullständigare ernående af de syften, som afsetts med lagarna

angående villkorlig straffdom och villkorlig frigifning, kunde anordnas särskild

övervakning af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare,

antingen genom för sådant ändamål särskildt antagna och aflönade tjänstemän

eller genom oaflönade förtroendemän, utsedde af domstolarna eller

på annat sätt, dels ock huruvida icke åt de sålunda utsedde personerna

kunde uppdragas att vid behof biträda domstolarna med verkställande af

den del af förundersökningen i brottmål, som afser de tilltalades personliga

förhållanden; samt att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga

de förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Genom de år 1906 vidtagna ändringar i strafflagen, afseende bland utskottets yttannat

vissa skärpningar af frihetsstraff, samt de samma år antagna lagarna ra>u e''

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

om villkorlig dom och villkorlig frigifning blef tillfälle beredt att i långt

större utsträckning än förut taga hänsyn till brottslingens personliga egenart

såväl vid meddelande af straffdom som vid verkställande af ådömdt

straff. Ett betydelsefullt steg blef därigenom taget till möjliggörande af

en rättvisare och efter olika fall bättre afpassad straffrätfskipning: klarare

än förr blef det framhäfdt, att staten i sin straffande verksamhet äger att

taga hänsyn ej blott till den genom brottet förorsakade objektiva kränkningen

af rättsordningen utan äfven till brottslingens person, så att straffet i

hvarje särskildt fall noga bestämmes efter hvad som kräfves för att brottslingen

däraf skall låta sig rätta.

Den omfattning, i hvilken ett godt resultat skall uppnås vid den

praktiska tillämpningen af de nya lagarna om villkorlig dom och villkorlig

frigifning, torde i icke ringa grad vara beroende däraf, att för domstolen

föreligger ett tillräckligt material för bedömande af frågan, huruvida

omständigheterna äro sådana, att en brottsling lämpligen bör erhålla

anstånd med straffets verkställande, äfvensom däraf, att den villkorligt

frigifne och, när så finnes nödigt, jämväl den villkorligt dömde af för

ändamålet särskildt lämpade personer erhåller stöd och hjälp i sin sträfvan

att åter blifva en laglydig medborgare. I sin nu föreliggande framställning

har motionären gjort gällande, att i nämnda hänseenden förefinnas

stora brister, hvilka vålla, att ifrågavarande lagar icke uppfylla sitt ändamål

så fullständigt, som vid deras stiftande afsågs. Till afhjälpande af

dessa brister har motjpnären ifrågasatt, att för ufvervakande af omförmälda

slag af brottslingar måtte tillsättas därför särskildt kvalificerade personer,

hvilka jämväl skulle äga att tillhandagå domstolen med en förberedande

undersökning af de tilltalades personliga förhållanden, där dessa äro af

natur att böra inverka på straffmätningen.

Beträffande först den ifrågasatta öfvervakningen af villkorligt dömde

tillåter sig utskottet erinra, att enligt 1 § i lagen om villkorlig straffdom

den 22 juni 1906 vid pröfning, om skäl äro till anstånd med straffets

verkställande, främst skall komma under öfvervägande, huruvida antagas

kan, att den tilltalade skall därförutan låta sig rättas; och skall därvid

tillses, om tillfälle finnes till uppfostran och handledning för den, som

däraf är i behof, och i öfrigt göras afseende å den tilltalades tidigare vandel,

de omständigheter, som drifvit honom till brottet, hans beredvillighet

att erkänna detsamma och godtgöra skada, hans uppförande i öfrigt samt

hans lefnadsförhållanden. Såsom framgår af lagrummets ordalydelse, kan

domstolen, äfven då öfriga skäl för meddelande af villkorlig straffdom äro

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

7

för handen, icke gärna bevilja anstånd med verkställighet af straffet, då den

brottslige är i behof af uppfostran och handledning men tillfälle därtill

icke finnes. Enligt det kommittébetänkande, som ligger till grund för

ifrågavarande lagstiftning, har föreskriften rörande uppfostran och handledning

för den brottslige upptagits i det af kommittén utarbetade och i

denna del oförändrade förslag till lag endast med hänsyn till ungdomliga

förbrytare. I likhet med motionären anser emellertid utskottet det böra

tagas under allvarligt öfvervägande, huruvida icke detta stadgande må

kunna utvidgas därhän, att, då tillfälle till uppfostran och handledning

icke finnes men öfriga förutsättningar för meddelande af villkorlig dom

föreligga, domstolen skall kunna lämna anstånd med straffet samt i förekommande

fall äga att, äfven då den dömde uppnått mogen ålder, förordna

lämplig person, som är därtill villig, att gifva honom det stöd till

förbättring, hvaraf han kan vara i behof. Om öfvervakaren är en person,

som är intresserad af sin uppgift och som med allvar och takt fullgör sitt

uppdrag, torde han kunna blifva till god hjälp för den dömde genom att

försätta denne i en annan omgifning, skaffa honom tjänligt arbete m. m.

Det förefaller utskottet,, som om icke oväsentliga fördelar skulle vinnas

genom en dylik anordning. Användandet af villkorlig dom skulle kunna

i någon mån utvidgas och därigenom förekommas den nedbrytande, demoraliserande

inverkan, som ett frihetsstraff tvifvelsutan i flera fall skulle

medföra. En vaksam och vägledande tillsyn öfver den dömde synes äfven

vara ägnad att i någon mån minska möjligheten af ett återfall. Det torde icke

kunna förnekas, att i åtskilliga fall den faran ligger nära, att den allvarliga varning,

som ligger i den villkorliga domen, snart kommer att förflyktigas och den

dömde betrakta sig såsom frikänd från det begångna brottet. I sådana fall synes

det kunna blifva till gagn, att en lämplig person utan onödig inblandning i

den villkorligt dömdes personliga angelägenheter lämnar honom det bistånd,

han kan behöfva: den dömde får därigenom en kraftig erinran om sitt

felsteg, han påminnes om att det finnes en makt öfver honom, som han

måste lyda, på samma gång som han känner, att samhället vill hjälpa honom

att försona hvad han brutit. I åtskilliga fall synes detta skola kunna

väcka hans själfverksamhet och hederskänsla till lif och sporra honom att

göra hvad som står i hans förmåga för att vinna åter hvad han genom

brottet satt på spel. Det torde emellertid icke vara lämpligt att, såsom

motionären synes ifrågasätta, en övervakning anordnas i alla de fall, då

domstol meddelar villkorlig straffdom. Det gifves nämligen tvifvelsutan

personer, för hvilka den villkorliga domen är en fullt tillräcklig maning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

att vända om till ett oförvitligt lif. För dessa skulle den ifrågasatta anordningen

måhända snarare leda till skada än gagn genom att försvaga

deras motståndskraft och känsla af ansvar. Det synes därför böra stå

domstolen öppet att efter förekommande omständigheter afgöra, huruvida

en villkorligt dömd person är i behof af vägledande och stödjande övervakning

eller det kan öfverlåtas åt honom att därförutan genomgå pröfvotiden.

Det är gifvet, att den, som förordnas att med råd och dåd bistå en

villkorligt dömd person, måste, om syftet därmed skall uppnås, utöfva sitt

uppdrag med mycken grannlagenhet och på ett sådant sätt, att tillsynen

för andra blifver så omärklig som möjligt. Det synes nämligen kunna för

den dömdes anseende och hans sträfvan att återupprätta sig verka hindrande,

om det blir bekant, att han står under uppsikt. Från denna synpunkt

sedt, torde det icke vara lämpligt, att öfvervakningen utöfvas af polistjänstemän.

Såsom skickade att handhafva ett dylikt uppdrag vill utskottet

i stället ifrågasätta på landet vederbörande kyrkoherde, ordföranden eller

ledamot i kommunalnämnden samt i stad sådana enskilda personer, som af

intresse för uppgiftens människovänliga syfte äro villiga att åtaga sig densamma

och som därtill af domstolen pröfvas lämpliga. Af motionären har

uttalats den förmodan, att uppgiften att öfvervaka villkorligt dömda och

villkorligt frigifna personer skulle vara tillräckligt kräfvande för att man,

åtminstone i de större städerna, delvis måste begagna sig af aflönade tjänstemän.

I hvad mån en dylik anordning kan vara behöflig och lämplig, då

villkorlig dom och frigifning komma att i större utsträckning tillämpas,

är svårt att på förhand afgöra. Det vill emellertid synas utskottet, som

om det kunde befaras, att dessa speciella tjänstemän i den allmänna meningen

snart skulle få karaktären af ett slags ordningspolis samt det till

men för den villkorligt dömdes ställning blifva allmänt kändt, att han stode

under öfvervakning.

Enligt lagen om villkorlig frigifning skall den, som före strafftidens utgång

utsläppes från fängelset, under så lång tid, som vid frigifningen återstår af

straffet, men i hvarje fall minst ett år, vara underkastad särskild tillsyn och

skall under denna tid vara pliktig att icke allenast föra ett ordentligt och

ostraffligt lefverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg till

försörjning på lofligt sätt, utan äfven ställa sig till noggrann efterrättelse de

särskilda föreskrifter, som vid frigifningen eller därefter på grund af nämnda lag

honom meddelas. För den villkorligt frigifne skall af fångvårdsstyrelsen utfärdas

frihetspass, däri, såvidt icke i beslutet om frigifningen är annorlunda stad
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

9

gadt, honom förelägges: att begifva sig till den ort, inom hvilken han skall äga

att under pröfvotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa

passet hos den, som skall öfver den frigifne utöfva tillsyn, allt i enlighet

med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsyningsmannen

göra anmälan om bostad samt ombyte däraf; att vid påfordran

inställa sig hos tillsyningsmannen samt angående sin sysselsättning och öfriga

förhållanden lämna de upplysningar, som af denne äskag; samt att ej utan

särskildt skriftligt medgifvande uppehålla sig utom den anvisade vistelseorten.

Tillsyningsman öfver villkorligt frigifne är på landet länsman och

i stad polismästare eller, där sådan ej linnes, stadsfiskal; dock må i stället

annan tjänlig person kunna för viss ort eller, därest det af frigifningsbeslut

eller eljest af omständigheterna föranledes, för visst fall af Konungens befallningshafvande

förordnas.

För att det institut, som genom sistnämnda lag införlifvats med vår

rätt, må medföra så goda verkningar som möjligt, är det uppenbarligen

af den största vikt, att ändamålsenliga anordningar vidtagas i syfte att för

den villkorligt frigifne underlätta öfvergången från det i allo reglerade

lifvet inom straffanstalten till den fria verksamheten ute i lifvet. I ännu

högre grad än den villkorligt dömde torde han vara i behof af stöd och

vägledning för att motstå de frestelser, som därvid möta honom, och för

att lyckas i sina bemödanden att blifva en nyttig och rättskaffens medborgare.

Den övervakning öfver villkorligt frigifne, som genom lagen anordnats,

har otvifvelaktigt varit afsedd att tillgodose äfven denna synpunkt.

Det vill emellertid synas utskottet, som om öfvervakningen af villkorligt frigifna

borde anordnas på i hufvudsak- enahanda sätt, som utskottet här ofvan

för vissa fall förordat beträffande villkorligt dömde. Enligt lagen skall

tillsynen öfver de förre i regel utöfvas af polistjänstemän. Då det äfven

för den villkorligt frigifne är af synnerlig vikt, att öfvervakningen göres

så omärklig som möjligt för utomstående, så att onödiga svårigheter icke

beredas honom bland annat i hans sträfvan att genom arbete förtjäna sitt

lifsuppehälle, finner utskottet det vara önskvärdt, att den närmare tillsynen

öfver villkorligt frigifne icke i regel utöfvas af polismän utan af andra, för

uppgiften särskildt lämpade personer. Någon svårighet att i förekommande

fall finna sådana, som äro villiga att åtaga sig detta uppdrag och äfven

äro skickade att på ett fullt tillfredsställande sätt utföra det, lärer, enligt

hvad erfarenheten gifvit vid handen, icke förefinnas. Att alldeles utesluta

polismän från att taga befattning med öfvervakning af villkorligt frigifne

är enligt utskottets uppfattning icke lämpligt, utan synes den frigifne, då

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Samt. 47 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

han ankommit till den ort, inom hvilken han äger att under pröfvotid en

vistas, böra anmäla sig hos vederbörande polistjänstemän, som då i flertalet

fall skulle hafva att, med bibehållande af en viss rätt till kontroll, hänvisa

honom till den person, som har att utöfva tillsyn öfver den frigifne.

Hvad slutligen beträffar motionärens förslag att de personer, som kunna

blifva utsedda att tillhandagå och utöfva tillsyn öfver villkorligt dömde och

villkorligt frigifne, jämväl skulle vara särskildt ägnade att verkställa en

förberedande undersökning, rörande för brott tilltalades personliga förhållanden

af den natur, att de äro af betydelse särskildt för ett närmare bedömande

af frågan, huruvida förutsättningarna för meddelande af villkorlig

dom föreligga eller ej, finner utskottet sig icke böra förorda hvad motionären

härutinnan ifrågasatt. Några bestämmelser röi’ande förundersökning

i brottmål i allmänhet finnas för närvarande icke i den svenska processrätten.

En preliminär utredning angående såväl det begångna brottet som

äfven brottslingens personliga förhållanden af beskaffenhet att böra inverka

på straffmätningen verkställes dock faktiskt i regel genom vederbörande

polismyndighets eller åklagares försorg. Utskottet vill villigt medgifva, att

den utredning, som vid ett brottmåls afdömande föreligger rörande brottslingen

och de faktorer, som verkade därhän, att han föröfvade den brottsliga

gärningen, i många fall lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Då emellertid

motionären egentligen synes ifrågasätta en dylik förberedande undersökning

blott i de fall, då anstånd med straffets verkställande kan förekomma,

men villkorlig dom får användas endast när det ådömda straffet är relativt

lågt, skulle, om motionärens förslag härutinnan vunne bifall, den af motionären

förordade förundersökningen rörande den brottslige blifva förebragt

endast då brottet vore af lindrigare beskaffenhet. Med afseende å de svårare

följder, ett gröfre brott drager med sig för brottslingen, torde det dock

vara af vida större vikt att, då ett groft brott blifvit begånget, åstadkomma

en bättre och mera ingående utredning i förevarande hänseende än nu kan

anses åvägabragt genom kungl. förordningen den 11 juli 1758. Det förefaller

dessutom utskottet vara riktigare att söka utvidga den nuvarande

polisundersökningen till att omfatta en närmare utredning angående brottslingens

personliga egenart, de förhållanden, hvarunder han lefvat m. m.,

än att, såsom motionären föreslagit, öfverlämna en del af förundersökningen

till enskilda personer och bibehålla utredningen beträffande själfva brottet

hos polismyndigheten.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o SO,

11

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t, till fullständigare ernående af syftet med

lagarna angående villkorlig straffdom och villkorlig frigifning,

låta verkställa utredning, dels huruvida och i

hvad mån en öfvervakning öfver villkorligt dömde lämpligen

må anordnas, dels ock huruvida en ändring af

gällande föreskrifter rörande tillsynen öfver villkorligt

frigifne är af behofvet påkallad, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill denna utredning kan gifva

anledning.

Stockholm den 7 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Budebeck, Gustaf Andersson, Fahlén och Widén hafva begärt

få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom

utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:68 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbry s. 8 i texten