Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 58

1908-05-05 · 103 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 77 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:58, Lagutskottets Utlåtande N:o 58

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

1

K:o 58.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1908 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya

strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå

iakttagas skall, lag angående ändring i vissa delar af förordningen

om krig sdomstolar och rättegången därstädes

den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i

förordningen angående verkställighet i vissa fall af

straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 §

i värnpliktslagen den 14 juni 1901, jämte inom Riksdagen

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1908 dagtecknad proposition, n:o 67,

hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit Riksdagen

att antaga vid propositionen fogade förslag till:

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt

hvad i afseende därå iakttagas skall;

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Häft. (N-.o 58.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

3) lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes den 11 juni 1868;

4) lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående

verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande

utslag, den 30 maj 1873; samt

5) lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14

juni 1901.

Dessa lagförslag äro af följande lydelse:

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och öfverordnade samt om tilllämpligheten

af vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller under färd till eller

från- sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl samt äfven eljest, därest

de uppträda i militär tjänstedräkt;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna

förhyrda sjömän, maskinister, eldare, handtverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten

;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de fullgöra

dem åliggande tjänstgöringskyldighet vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de fullgöra dem

åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

8:o) medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller

föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigs*

makten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning

på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal

tillhörande krigsmaktens reserver.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande

afdelning, där styrkan icke öfverstiger ett regementes storlek, eller

inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad än annan

krigsman, är dennes förman. Därjämte är enhvar inom krigsmakten

förman för den, öfver hvilken han, enligt tjänstereglemente eller särskildt

förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för hvilken annan än förman, är underlydande i förhållande

till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är

i förhållande till denne öfverordnad. Därjämte är enhvar förman öfverordnad

i förhållande till den honom underlydande.

Den, för hvilken annan är öfverordnad, är i förhållande till denne

underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller afdelning

af krigsmakten, då den för annat ändamål än öfning ställes eller

är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen af denna lag äger tillämpning allenast i fråga

om brott, som föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt

är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen af

lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat

föranleda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §.

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med

undantag af präster och lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, hvilka äro anställda vid krigsmakten i sådan

befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med undantag

af kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter samt kvinnliga

betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan

äfvensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och handtverkare;

5:o) de, som för vinnande af civil ämbets- eller tjänstemannabefattning

vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) i öfrigt enhvar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens

fartyg på sjötåg eller mobiliserad afdelning af krigsmakten.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med

beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt

personal tillhörande krigsmaktens reserver.

7 §•

Värnpliktige äfvensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer

samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade

straff efter denna lag, utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i

de fall, som i 5 och 11 kap. särskildt omförmälas.

Hvar som upphört att lyda under denna lag, är ändock underkastad

straff efter samma lag i de i 127 och 177 §§ omförmälda fall.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å enhvar, ändå att han icke lyder

under lagen, därest han, inom riket, å krigsskådeplats eller i mobiliserad

fästning eller, utom riket, å område, som af krigsmakten ockuperats,

begår brott, som sägs i 133 § 2 inom., 134, 137, 138, 141, 143,

166 eller 167 §.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

5

Lag samma vare i fråga om utländsk man, hvilken eljest begår brott,

som afses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientlig

afdelning och beträdes med brott, hvarom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, äfvensom utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande

makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall

för brott, som af honom begås, straffas efter denna lag, där brottets beskaffenhet

det medgifver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, hvarå straff där

icke finnes utsatt, varde, äfven där sådant ej är i lagen särskild! sagdt,

straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande af de

äfven för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §.

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, hvarå

samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet

ej blef åtaladt, förrän de förhållanden upphört, på grund af hvilka han

lydde under samma lag.

Hvad i 7 § 1 mom. är stadgadt gäller äfven, om vid åtalets anhängiggörande

den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning,

som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande

öfvergifvit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som

förolyckats eller blifvit öfvergifvet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet

går till ända, under det han är fången eller rymd,

eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade

eller öfvergifna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess

han erhållit afsked från krigstjänsten eller eljest blifvit därifrån behörigen

skild.

Har någon, medan han lydde under denna lag, insatts i militärhäkte

eller intagits å militärsjukhus, skall han, så länge han kvarsitter i häktet

eller vårdas å sjukhuset, vara underkastad straff efter samma lag, ändå att

under tiden de förhållanden upphört, på grund af hvilka han lydde under

lagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska

krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då

svenskt krigsfolk eljest där är samladt, begått brottslig handling emot

utländsk man; vare för åtal af gärningen ej erforderligt sådant särskildt

förordnande af Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen

i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste

befälhafvaren på stället att, antingen målsäganden öfver brottet klagar

eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens

upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräfva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som af den svenska

krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag, ankomme

det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område, på

därvarande högste befälhafvare att förordna om åtal af brottet, där han

finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring

med krigsfolk från främmande stat, med hvilken Sverige är i förbund för

krigs förande; då skall enhvar, som tillhör svenska krigsmakten oeh i

sådan tjänstgöring begår bigott emot person eller egendom, hörande till

den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes

stadgadt för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till

svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) afsättning, hvarmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas

den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas; och

7:o) mistning af ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blifvit ådömdt efter denna lag, skall i de fall,

hvilka äro särskildt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest

genom halshuggning.

Vid verkställande af dödsstraff iakttages i öfrigt hvad därom i

allmän lag och tjänstereglemente stadgadt är.

Är någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff,

som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller i

belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställdt i

den ordning, som därför är föreskrifven, må det i stället verkställas genom

skjutning.

17 §•

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där domen

blifvit fälld af ståndrätt, högste befälhafvaren på stället förordnat, att

straffet må verkställas.

18 §.

I afseende på straffarbete, fängelse och böter, hvartill efter denna

lag dömes, gälle hvad i allmän lag stadgadt är, dock med iakttagande af

hvad i efterföljande §§ sägs.

19 §•

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år, som

blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap.

af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller

såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, där så kan

ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)

eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot

allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

20 §.

Hvad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall

förenas annat straff, som icke bör, efter hvad i nämnda § är sagdt, verkställas

i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhafvare tillkomme att, när krigsman, som, efter

hvad ofvan är sagdt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar

tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men möter

hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde förvandlingen,

jämte straffets verkställande i öfrigt, öfverlämnad till Konungens befallningshafvande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest af två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en dag och högst

åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton dagar.

Arrest dag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på tåg

åtföljer trupp, till hvilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer

eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i

kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan

tillstånd lämna det rum eller tält, hvari straffet verkställes, samt kan förenas

med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt

rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget

förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i

vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhafvare

finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält

eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum

där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

9

På vederbörande befälhafvare ankomme, huruvida den arresterade

må deltaga i tjänstgöring eller icke. Åläggande af vaktarrest med skärpning

genom mörkt enrum, hvarom i 25 § förmäles, innebär förbud att

deltaga i tjänstgöring, så länge sagda skärpning varar.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskildt fall

inedgifves.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna öl, vin eller spritdrycker.

Ej heller må han i öfrigt bereda sig eller mottaga bättre underhåll

eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och

enkelhet.

25 §.

Har någon förskvllt vaktarrest och finnes, med hänsyn till af den

straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot denna lag eller

omständigheterna i öfrigt, det icke kunna antagas, att vaktarrest, verkställd

i vanlig ordning, skulle å honom utöfva tillbörlig verkan, då må

vaktarrest åläggas med skärpning genom hårdt nattläger under högst tio

dagar af strafftiden, antingen enbart eller i förening, under högst sex

dagar, med mörkt enrum.

Ej må skärpning med mörkt enrum åläggas den, hvilken ej fyllt

aderton år.

26 §.

Är någon ålagd vaktarrest med skärpning, bör skärpningen verkställas

vid strafftidens början. Skall skärpning till någon del ske med

mörkt enrum, bör skärpningen i denna del, såvidt omständigheterna medgifva,

verkställas först.

27 §.

Ålagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes

ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå; dock att hinder, som

af sådan anledning möter för vistelse i mörkt enrum, ej må uppehålla

skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut fullbordas.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28 §.

Är vaktarrest, som, ombord å fartyg, i brist på lämpligt rum skall

verkställas under bevakning å tjänligt ställe, ålagd med skärpning genom

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Iiåft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

mörkt enrum, må den straffskyldige under den tid, straffet skolat verkställas

med dylik skärpning, i stället hållas under tjänligt fängsel.

29 §.

Om afsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,

om mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, hvartill

dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till afsättning eller till

mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning af det

ämbete eller den tjänst, hvari han sig förbrutit, gälle hvad i allmän

lag sägs.

Om förlust af medborgerligt förtroende, hvilken påföljd äfven i

denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock hvad i allmän lag är

stadgadt.

30 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes

till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete

eller svårare straff, skall tillika dömas till afsättning från det ämbete eller

den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda

manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,

varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden för

ådömdt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant,

att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles,

på truppens befälhafvare bero att bibehålla honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten

fast anställda manskap, blifvit tre eller flera gånger efter denna

lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort endast

vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar eller vaktarrest

med skärpning genom hårdt nattläger enbart i minst sex dagar eller

i förening med mörkt enrum i minst fyra dagar, och har han inom fem

år, efter det han undergått den af dessa bestraffningar, som sist verkställts,

begått nytt brott, som i denna lag är med ansvar belagdt; då må den

brottslige, äfven om något af de fall icke är förhanden, som i föregående

båda mom. afses, jämte det straff, hvartill han för det nya brottet gjort

sig förfallen, tillika, om han är officer eller underofficer, till afsättning

dömas och, om han tillhör manskapet, från sin anställning vid krigsmakten

skiljas, såvida han pröfvas hafva gjort sig ovärdig den aktning och tillit,

som bör tillkomma af honom innehafd befälsstäIlning, eller krigstuktens

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

11

upprätthållande eljest det kräfver. Härvid må dock ej tagas hänsyn till

bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet,

hvarom fråga är, föröfvades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blifvit

till fullo undergången.

31 §•

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

förvunnen om brott, hvarå denna lag är tillämplig, och finnas olika straff

för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall den brottslige

straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, hvartill den straffskyldige

enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift räknas. Ar någon

viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd, skall det straff tillämpas,

som gäller för inanskap, ej tillhörande underbefälet.

32 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är

belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastadt disciplinär

bestraffning enligt de bestämmelser, som af Konungen i sådant hänseende

meddelas.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande

af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall

i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva

straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna lag, likväl

med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri

förekomma; skolande hvad i allmän lag finnes stadgadt om tillgodoräknande

af häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som

under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess

säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som

i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till afsättning eller, om

lian tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader, icke

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats

kronan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter denna

och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda afseenden belagd

med olika straff i denna och i annan lag; varde tillämpadt hvad i 4 kap.

1 § allmänna strafflagen är för likartadt fall stadgadt.

Ar en handling i särskilda afseenden belagd med straff dels efter

10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i

denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § afses, är af beskaffenhet att

kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag med böter

försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

Ar någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller

fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff öfvergå till

fängelse, därvid hvarje dags arrest utan bevakning anses svara mot en half

dags fängelse och hvarje dags vaktarrest mot en dags fängelse; dock att

brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i

allmän lag gifna grunder med öfriga straffet förenadt.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas

bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla gäldande,

skall såväl bötes- som arreststraffet öfvergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring af straff äga

rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, hvarje brott förskyllt,

och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda §§ erfordras.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

38 §.

Anses någon på en gång öfvertygad om flera särskilda förseelser,

hvilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt

straff, hvilket icke må öfverstiga det i 22 § för hvarje slag af arreststraff

utsatta högsta mått.

39 §.

Hvad i 38 § är stadgadt skall lända till efterrättelse jämväl om

någon, sedan disciplinstraff blifvit honom ålagdt, varder öfvertygad att

förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid tilllämpning

af det sålunda bestämda straffet skall afräknas den tid, hvarunder

den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva undergått

straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara

mot en half dags vaktarrest samt, där brutet dagatal genom afräkningen

uppkommer, detta anses förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blifvit honom ålagdt, men innan han

det till fullo undergått, föröfvat ytterligare förseelse, som ådrager sådant

straff, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller,

om detta var till någon del verkställdt, då den nya förseelsen begicks,

med hvad af samma straff då återstod, till ett arreststraff af det slag,

straffen tillhöra eller, om de äro af olika slag, det svåraste något af dem

tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff af

olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att det

sammanlagda straffet ej i något fall må öfverstiga det i 22 § för hvarje

slag af arreststraff utsatta högsta mått; och varde, vid tillämpning af det

sålunda bestämda straffet, afräknad den tid, hvarunder den straffskyldige

till följd af det tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens föröfvande

undergått straff.

Har i fall, som i 1 mom. afses, det först ålagda straffet jämlikt 35 §

öfvergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till fängelse, och

har det sålunda bestämda straffet redan till någon del verkställts, då den

senare förseelsen föröfvas; då skall det arreststraff, som för sista förseelsen

ålägges, enligt hvad i 35 § är stadgadt, öfvergå till fängelse och med öfriga

straffet förenas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o Ö8.

41 §.

Ar arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat

straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. Är jämväl straff,

hvarmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den

skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en af

dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars

skärpning endast genom hardt nattläger; och varde, där skärpningar finnas

efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 afses, strafftiden öfver två år, vare skärpningen

förfallen.

42 §.

Äro i fall, då från ådömdt straff skall afräknas straff, som redan

verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda straffen

förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl afräknad från

den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse mellan olika skärpningar

stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom

samma person blifvit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid

sådant fall, som i 40 § 1 mom. afses, vara för handen, utan att den straffskyldige

tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande

befälhafvare att, jämlikt hvad i nämnda lagrum och 41 § är stadgadt,

förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom särskilda

beslut, hvilka på en gång förekomma till verkställighet, samma person

blifvit fälld till särskilda straff, och äro straffen af beskaffenhet, att de

enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om

förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen, som, med tillämpning af i

denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru straffen skola

förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blifvit till Konungens

befallningshafvande för verkställighet öfverlämnade, Konungens befallningshafvande

äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställandet

däraf, på sätt i 206 § sägs, anstår i afvaktan på utslag öfver

annat mot den straffskyldige vid domstol angifvet brott, för hvilket han

hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det där

åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande föreskrifter

ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens

sam manläggning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

15

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager

plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid

annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för ordningen

inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon sätter

sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blifvit upprepad, den

ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld,

som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens

och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld, än

nöden kräfver; gälle hvad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning

eller ordningens upprätthållande särskildt utställd eller utsänd truppafdelning

öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara för den

öfverfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd

eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet; då äge den

vakt, patrull eller afdelning rätt till nödvärn. Söker den, som står under

sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att befria honom

våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är

nödigt.

Hvad i 1 mom. är stadgadt om vakt, patrull eller afdelning, gälle

jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är

stadd i tjänsteutöfning.

46 §.

För sådan i krig föröfvad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen

likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,

må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen

följa bort.

47 §.1

I fråga om viss tid för åtal af brott och för verkställande af utslag

gälle hvad i allmän lag är föreskrifvet; och skall i dessa fall disciplinstraff

ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen

afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller från den

tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer

sig utan att från orten afvika eller, då det på grund af inkallelse

eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom

att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning,

dömes till straffarbete från och med sex månader till och med

två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för

rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförmäles

i 49 §, varde afsatt samt dömes till fängelse.

Rymmer någon äf manskapet, och föreligger ej sådant fall, som sägs

i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller varde,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,

och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej

svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg

under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd

af rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete

på lika tid dömas. Föröfvas brott, som i detta mom. afses, af den,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

17

som tillförene varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om

rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse

eller straffarbete i högst två år.

Hafva två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare

det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet;

och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas till

straffarbete i högst två år utöfver den där utsatta högsta strafftid. Skedde

brottet under förhållanden, hvarå 50 § är tillämplig, må för officerare och

underofficerare, som deltogo i stämplingen, tiden för fängelsestraffet ej

sättas under sex månader.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare, så ock

officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare

straffade, efter ty i 49 eller 50 § för hvarje fåll är stadgadt. Annan deltagare

i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, hvarom denna §

handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan afsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,

begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där

finnes omförmäld, varde, där han ej, efter hvad nedan stadgas, gjort sig

förfallen till svårare ansvar, för olofligt undanhållande belagd med disciplinstraff;

dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro synnerligen

försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Är i fall, som i 52 § afses, den uteblifne tjänstgöringsskyldig vid

mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig

undan öfver tjugufyra timmar efter det han afvek eller sig undandolde

eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, eller

gör någon af manskapet sig eljest skyldig till olofligt undanhållande, som

varar öfver tre dagar, straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty

därom i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 55 Haft.

O

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

54 §.

Beträdes officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig

vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, med olofligt undanhållande,

hvarom i 52 § förmäles, och räcker undanhållandet längre än

tre dagar, då skall den- brottslige, där ej här nedan i denna § annorlunda

stadgas, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, beläggas med disciplinstraff. Aro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till afsättning dömas.

Håller officer eller underofficer sig olofligen undan öfver tre månader,

dömes till afsättning.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund af inkallelse eller enligt åtagande

eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig till

tjänstgöring, men på grund af laga förfall därifrån uteblifver, att, så

snart ske kan, hos vederbörande befälhafvare anmäla förfallet, belägges

den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Kri gsman, som, efter det han blifvit utan eget förvållande skild

från trupp eller fartyg, hvartill han hör, förfallolöst underlåter att, så

snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla

sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i afsikt

att undandraga sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §,

men, om sådan afsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §, allt efter

hvad i nämnda §§ för hvarje fall är sagdt.

57 §.

Krigsman, som förledt eller hjälpt annan till rymning, straffes så,

som hade han själf under enahanda förhållanden rymt; dock att afseende

ej göres å de omständigheter, som voro af hans åtgärd oberoende eller

allenast för rymmaren försvårande.

58 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid

uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro, eller har krigs
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

man, efter det rymningsbrott af annan föröfvats, byst eller dolt rymmaren,

med vetskap om dennes brott, då skall han, efter som brottet

var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning

af ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i hvarje fall lindrigare

straffad, än om han själf begått rymningen.

59 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag

och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, gjort sig. skyldig

till rymning eller till olofligt undanhållande, som varat öfver tjugufyra

timmar efter det han afvek eller sig undandolde eller öfver tre dagar

efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om

han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående. krigsman för

motsvarande fall här ofvan i detta kap. stadgats, men eljest dömd till

fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Hvad i 57 och 58 §§ är stadgadt om krigsman, äge motsvarande

tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägas, begås af någon, hvarom

i 1 mom. denna § förmäles.

60 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör

sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre eller

kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olofligen det

rum eller tält, hvari straffet verkställes, eller öfverträder han meddeladt

förbud att emottaga besök, eller öfverträder någon, som jämlikt 23 § 3 mom.

förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det sålunda meddelade

förbudet, belägges med vaktarrest.

62 §.

Hvad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ finnes, stadgadt om krigsman,

hvilken, efter inkallelse, underlåter att inställa sig till tjänstgöring,

eller i 55 § är sagdt om krigsman, som, vid uteblifvande från tjänstgöring

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

på grund af laga förfall, underlåter att göra anmälan om förfallet, eller

i 60 § föreskrifves om krigsman, som genom stympning eller annorledes

uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet

under längre eller kortare tid, äge motsvarande tillämpning å värnpliktige

samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer och officerare

vid väg- och vattenbyggnadskåren, sedan de i vederbörlig ordning inkallats

att fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olofligt sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med

förenad! våld sätta sig upp emot verkställighet af förmans bud eller att

tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas,

men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad och

ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete från och

med ett till och med tre år och de öfriga till fängelse i högst sex månader.

Aro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare,

som hör till manskapet och ej var anstiftare eller anförare, dömas

till vaktarrest i minst tio dagar.

64 §.

\ ända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet

emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete

från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret

till sådant arbete från och med ett till och med tre år. Officer

eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas.

65 . §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,

eller plundra eller fördärfva de annan egendom; straffes anstiftare eller

anförare med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med

tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med

två till och med åtta år; dock att, om våldet utöfvades å förman eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

21

skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd

eller under dess vård och förvar ställd egendom, tiden för straffarbetet

ej må sättas under åtta år för anstiftare eller anförare eller under fyra

år för annan deltagare i upproret.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,

skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, varde

ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen

och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes

längre än i 63 § är sagdt, de brottslige dömas, anstiftare eller anförare

till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra

år; men i de fall, hvarom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller anförare

dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och

med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med

fyra till och med åtta år; varde ock i sistnämnda fall å officer eller underofficer,

som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd, som i 64

och 65 §§ stadgas.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig’

myndighet, än ofvan sägs; dömes till straff, som för uppror emot förman

hnnes bestämdt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller

dömes till straffarbete på lifstid.

Varder upprorsman dråpen; ligge ogill.

69 §.

Har någon muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han

bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän

lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida

låtit för att därmed komma uppror åstad.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar

han ej i tid för befälhafvaren de omständigheter, som kunniga äro;

då skall han, efter som. brottet var till, dömas till disciplinstraff eller till

fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

71 §•

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom

krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 63 § är

sagdt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan visar

trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från

och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet till

fängelse i högst sex månader. Aro synnerligen mildrande omständigheter

för handen; då må deltagare i upploppet, den där hör till manskapet

och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas till disciplinstraff.

Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 65 och'' 68

§§ sagd är.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige

straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra till

och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från

och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare

skada; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på lifstid

eller från och med åtta till och med tio år och annan deltagare straffas

med straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

72 §.

Hvar som muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han

bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar i

tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej

gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror,

hvarom i 69 § förmäles, dömd till fängelse eller, i lindrigare fall, till

disciplinstraff. Yoro omständigheterna synnerligen försvårande, må till

straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd af gärningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 23

förfallen till sträft'' för delaktighet i brott, som därå följt, galle hvad i 4

kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagdt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar

sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom.

sägs, utspridt eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften

åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom

hvilkas afhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas

eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten af företag eller tjänsteförrättning, därtill

befallning är gifven eller förväntas;

om vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller någon del däraf

sig befinner;

om förmans förhållande eller åtgärder; eller

om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff

eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ofvan är sagdt, kallat

underlydande till sammankomst eller gifvit derå tillstånd att sådan sammankomst

hålla; dömes till afsättning, mistning af ämbete eller tjänst på viss

tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde till uppror,

upplopp eller annat brott, såsom anstiftare däraf straffad, men de underlydande

vare för sitt deltagande i sammankomsten från straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § afses, kallat

krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande förhindrades,

straffad efter ty i nämnda § sägs.

75 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ af detta kap. förekommande

stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän

lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror, upplopp

eller olofliga sammankomster.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande JV:o 58.

24

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk af förmanskap; så ock om

misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägra*,* krigsman att åtlyda hvad förman under tjänstens utöfning

och i hvad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller

straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro omständigheterna

synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg

i närvaro af någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete

i två år.

Föröfvas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete

i högst fyra år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet

eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad!, må tiden för

straffarbetet höjas till åtta |r.

77 §.

Underlåter krigsman, i afsikt att förhindra verkställighet af hvad

förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom

befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan afsikt

genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,

straffes efter 76 §.

Var afsikten ej sådan, som ofvan nämnts, straffes den brottslige

efter 130 §.

78 §.

\ ägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder

under denna lag, att åtlyda hvad den, som enligt tjänstereglemente eller

särskildt förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen

af denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra till

ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 § allmänna

strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i två år. Var förbrytelsen

ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

79 §•

Underlåter någon att efterkomma öfverordnads i särskilda fall meddelade

föreskrifter i hvad som rör allmän ordning eller ordningen inom

krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse i högst

sex månader.

80 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman i

ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets- eller

tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd

hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer, till

straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, till straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock att, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, må dömas, om den våldförde är officer

eller underofficer, till fängelse och, om han tillhör manskapet, till vaktarrest

i minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete

från och med två till och med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som är

hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär

sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes ämbete eller

tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å tid eller ort, att det väcker

stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under synnerligen försvårande

omständigheter, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman öfverordnad krigsman med smädligt, föraktligt

eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom

med hotelse eller annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller

tjänsten, straffes den brottslige, om han är officer eller underofficer, med

fängelse. Hör han till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer

eller underofficer, med fängelse och, om jämväl den förolämpade hör till

Bih. till Riksd. Prot. 11)08. 7 Sami. 55 Håft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

manskapet, med fängelse i högst''ett år; dock.må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff dömas.

* Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som allians

förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär

sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades ämbete

eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i

högst ett år.

83 §.

Har brott, hvarom i 80, 81 eller 82 § förmäles, föranledts däraf,

att den öfverordnade vid tillfället genom missbruk af sin myndighet

eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade

till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under

hvad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ofvan i detta kap. är sagdt, krigsman gör sig

skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot öfverordnad

krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den brottslige

efter allmän lag.

85

§•

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

gör våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt

i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin förman;

varde straffad sä, som angående krigsman, hvilken begår dylika brott,

här ofvan i detta kap. är stadgadt.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande af något förhållande

i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till afsättning jämte

det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för den

förman, som antager slik utmaning af underlydande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

27

87 §.

Hvar som utan skälig anledning för klagan mot förman öfver

förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex

månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i afseende

å hvad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i

sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant brott emot

annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande

särskild! utställd eller utsänd trupp,afdelning, eller emot någon

till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, dömes

till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige

manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han

beläggas med disciplinstraff.

Föröfvas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten

eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete i

högst två år. Kom af brottet betydligare skada; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,

hörande till sådan vakt, patrull eller afdelning, som i 88 § afses, eller å

någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som år i tjänstgöring;

och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten

eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från och med

två till och med sex år.

90 §•

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman

i eller för dennes ämbete eller tjänst, och är ej något af de fall för

handen, som i 44 eller 45 § sägas; dömes till fängelse eller straffarbete i

högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till

disciplinstraff dömas.

Officer eller underofficer, som för brott, hvarom sägs i denna g,

undergått fängelsestraff och inom fem ar efter straffets fullboi dande anyo

te te

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande JV:o 58.

gör sig skyldig till sådant brott, skall, ändå att brottet i fråga ej anses

böra medföra svårare straff ån fängelse, tillika dömas till afsättning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande

i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan

gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades

ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse

i högst sex månader.

92 §.

Hindrar förman, genom missbruk af sin myndighet, underlydande

krigsman att föra klagan öfver förnärmelse i tjänsten; dömes till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman,

som ej är i förhållande till den brottslige vare sig öfverordnad

eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer; straffes

såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet; dömes till disciplinstraff

eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ofvan i detta kap. afses, sig skyldig

till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller gärning

emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i eller för den

våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, straffes

den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap.

afses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning

emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker

under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under

militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,

fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förrådseiler

tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits ute
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

29

slutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg eller, inom

garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11

kap. 15 § allmänna strafflagen förrnäles, eller inför krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud

eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff

eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes

inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Hvar som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller

annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,

inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans

varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område,

som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens

fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt

uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff.

Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller

å sådan plats, som förut i denna § är sagdt, finnes öfverlastad af starka

drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med

strängare straff.

Hvad i 1 mom. är sagdt, gälle ock, i fall krigsman inom garnisonseller

stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, eller vid

krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då lian uppträder i

dylik dräkt, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna

strafflagen förrnäles, gör sig skyldig till sådant beteende, som i 1

mom. omtalas, eller finnes öfverlastad af starka drycker.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, som i eller utom

tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till

uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund af sin tjänsteställning

af andra bör äga, varde, där ej för den gärning, hvartill han

gjort sig skyldig, i denna eller annan lag särskildt ansvar är stadgadt,

belagd med disciplinstraff.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är afsedd för krigsmakten, samt om

förskingring eller missvård af sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten eller

är för dess behof afsedd, eller bortleder någon olofligen, i uppsåt att

skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, varde,

där ej särskildt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad efter allmän

lag; dock att, där brottet tinnes kunna försonas med böter, i stället

skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen eller

anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, vare

det såsom försvårande omständighet ansedt.

Hvad i denna § är stadgadt, gälle ock, om någon gör försök till

brott, som nu är sagdt, och försöket är i allmän lag med straff belagdt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hafva ljus eller eld, där

krut eller annat lätt antändbart ämne eller däraf tillverkad krigsredskap

förvaras, underlåtit att hafva elden behörigen bevarad, eller har någon

utan nödvändighet gått dit med eld, äfven om den funnits behörigen

bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt

varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängd!; dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom däraf

ingen skada; varde den felaktige belagd med disciplinstraff.

Hvar som annorledes, än i 1 mom. är sagdt, oförsiktigt förfar med

eld inom krigsmaktens fartyg, varf, förråds- eller tyghus, verkstad eller

kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen

på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse

i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom däraf ingen skada;

belägges den skyldige med disciplinstraff.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

31

100 §.

Hvar som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller later

annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom,

belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex

månader dömas.

101 §.

Den af manskapet, som olofligen säljer, pantsätter eller annorledes

förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade

vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst

eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning

hör, eller af manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig eller

till försäljning eller såsom pant, gåfva eller lån emottager häst eller

annat, som här är sagdt, belägges första gången med vaktarrest i minst

tio dagar och dörnes andra gången till fängelse i högst sex månader,

tredje gången till fängelse från och ined sex månader till och med ett

år samt fjärde och följande gånger till straffarbete från och med sex månader

till och med två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagdt; dömes till

fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till afsättning.

102 §.

Begår någon stöld af egendom, som tillhör krigsmakten eller är för

dess behof afsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern,

tält, stall, åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades,

eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller

var för dess behof afsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro

omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas

till två år; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex

månader dömas.

Föröfvades brott, som i 2 mom. afses, medan krigsmakten eller afdelning

af densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst

fyra år.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, oloftigen

elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes, där ej

105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgadt.

Yisste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten eller

var för dess behof afsedd, varde, där ej brottet skall bedömas efter 105 §,

straffet bestämdt efter hvad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld för hvarje

fall är sagd t.

O

104 §.

Hvar som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma kvarter,

kasern, tält, militärsjukhus eller annat dvlikt ställe eller tjänstgör å

samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvaradt, dömes

till straffarbete i högst ett år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;

må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro de synnerligen

mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 inom., straffes den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet

anses vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Föröfvar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning

af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som

är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i afsikt att stjäla egendom, hvilken

tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, föröfvar inbrott,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

33

ehvad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör försök att

råna sådan egendom, eller i afseende därå gör sig skyldig till bedrägeri

eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap.

afses, föröfvar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna lag,

eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom eller hos

honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom gör sig

skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller annan oredlighet,

ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg

eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller

vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans

varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område,

som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens

fartyg.

108 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån,

försök därtill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås

af dem, som lyda under denna lag.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan,

som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för straffarbetet

ökas med två år utöfver den där bestämda högsta strafftiden. Ej

må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida

tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas

medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 102,

103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

9 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

110 §.

Gör någon sig skyldig till falsk angifvelse af förbrytelse, som tillhör

krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Höft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

111 §.

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos

annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angifvit den han

visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer,

afsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt

dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till

straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning eller, om straff

ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke kom

att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen

kronor.

Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den oskyldige

undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från och

med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar, som

omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller vaktarrest i

minst tio dagar.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande

eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan

i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer,

till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen, eller

mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, till afsättning och, om han hör till manskapet,

till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes, om

han är officer eller underofficer, med mistning af ämbete eller tjänst på

viss tid eller afsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med fängelse

i högst ett år. Kom däraf ingen eller ringa skada, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens

eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

35

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig

förrätta; varde förmannen, där lian är officer eller underofficer, afsatt och,

om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas

samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete i högst två år.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige dömas,

om han är officer eller underofficer, till mistning af ämbete eller tjänst

på viss tid och, om han hör till manskapet, till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande

till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde

den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till afsättning

eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff och,

om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer eller

underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom af fri vilja bjudes;

belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig

afsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl ställda

afdelning af krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller

tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet;

döines till straffarbete från och med två till och med sex år;

värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller

tjänsteman någon till krigsfolkets aflöning, underhåll eller beklädnad eller

för annat krigsbehof bestämd uppbörd eller annan egendom, som han i

kraft af sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till förvarande,

förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän lag.

Sker brottet medan krigsmakten eller afdelning af densamma är

mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande

ansedt.

Har i sådant fall genom saknaden af det tillgripna väsentligt hinder

för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen

vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den brottslige

bort kunna inse, att en sådan verkan var af brottet att befara; dömes den

brottslige till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med

tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

116 §.

Afgifver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, eller söker

någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift eller

annorledes vilseleda öfverordnad eller annan, som är behörig att infordra

eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, varde, där ej särskildt

ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer

eller underofficer, dömd till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid

och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse. Aro omständigheterna

synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff; äro

de synnerligen försvårande, må officer eller underofficer dömas till afsättning

och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas, och den brottslige, om han hör till manskapet, dömas till

straffarbete i högst två år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar eller

på annat olofligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes till

disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

118 §.

Har förman genom missbruk af sin myndighet hindrat den, som

blifvit i krigstjänst anställd, att häröfver föra klagan; dömes till fängelse

eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhafvare, mot bättre vetande, afsked åt den af manskapet,

som är därtill berättigad, eller skiljer befälhafvare någon af manskapet

olagligen från tjänsten, varde afsatt och, om brottet det förtjänar, jämväl

förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det af förhastande,

han sig förgick, och kom däraf ingen eller ringa skada, eller skedde det

af oförstånd; dömes till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller

till disciplinstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande JV:o 58. 37

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges eller

häktad persons bevakning, med vilja eller af vårdslöshet honom lös eller

hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är officer eller

underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna strafflagen sägs;

dock att, där brottet anses kunna försonas med böter, i stället därför till

disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet, varde han, efter

de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande till förbrytelsens beskaffenhet

dömd till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex

månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är

insatt i militärhäkte eller skall af krigsman eller af någon till krigsmaktens

polisväsende hörande person afföras i arrest eller häkte eller inställas

till förhör, eller gör någon försök till utförande af sådant brott genom

våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän lag, ansedt

såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen

tillkommer, dömes till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på

viss tid eller till afsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag för fel

eller brott, som han under sådant befäls utöfvande begår.

123 §.

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under annan

likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till fängelse i

högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

beläggas med disciplinstraff. Var han befälhafvare, och voro omständigheterna

synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två

år eller till afsättning dömas.

124 §.

Öfvergifver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olofligen åt

annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen

mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

125 §.

Finnes befälhafvare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller

annan likartad tjänstgöring, af starka drycker öfverlastad, eller finnes skiltvakt

drucken å sin post, dömes till fängelse. Aro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas; äro de synnerligen

mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under tjänstgöring,

som i 1 mom. afses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den

brottslige dömas till fängelse eller beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått afsked från den krigstjänst, hvari

han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra

anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar

eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

127 §.

Hvar som olofligen uppenbarar hvad beträffande rikets försvar bör

på grund af Konungens beslut hållas hemligt, dömes till straffarbete från

och med två till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader eller till

fängelse dömas. Sker brottet af obetänksamhet eller oförstånd och ej för

egen vinning, dömes till fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbarar någon för främmande makt sådant, som, enligt hvad

ofvan sagts, bör hållas hemligt, dömes den brottslige till straffarbete från

och med fyra till och med tio år.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Hvad sålunda stadgats, äge tillämpning äfven å den, som, efter det

han upphört att lyda under strafflagen för krigsmakten, uppenbarar sådant,

som, enligt hvad ofvan sagts, bör hållas hemligt och hvarom han under

sin tjänstgöring vid krigsmakten erhållit kunskap.

128 §.

Hvar som, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är mobiliserad,

utsprider underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande JY:o 58.

39

eller om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, hvilkas offentliggörande

Konungen förbjudit, straffes med fängelse, där ej gärningen jämlikt

denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

129 §.

t

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna

lag är sagdt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller

för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän eller

enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i afsikt, som

sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om han är officer

eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott af dylik beskaffenhet i allmän

lag stadgas, och, om han hör till manskapet, till straffarbete i högst två

år eller, där brottet skedde af förhastande och ingen eller ringa skada

däraf kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i fullgörande af de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra

allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga eller

af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan lag

å förseelsen särskildt, ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff.

Finnes förbrytelsen vara af svårare beskaffenhet, än att den kan

anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till

fängelse i högst sex månader eller mistning af ämbete eller tjänst på viss

tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den

brottslige är officer eller underofficer, dömas till afsättning och, om han

hör till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat

uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna eller allmän

lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, beträdes

med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskildt ansvar är å

förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna

strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så framt förseelsen

var ringa och ej innefattade fel i domareämbetet eller hvad därmed

har gemenskap eller i annat, för hvars utöfning insikt i särskild

vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande af krigsmakten, feghet och oloflig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna

strafflagen; vare det-, där ej för den gärning särskildt högre ansvar är i

denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom försvårande

omständighet ansedt; och må, där straffarbete antingen på lifstid

eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet

till dödsstraff och i det senare till straffarbete på lifstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som afses i 4, 5, 6, 7, 8,

9 eller 10 § af 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i nämnda

lag är sagdt.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion af fienden brukas,

miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig afdelning, anses såsom

spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å krigsmaktens

operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i afsikt att

meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till straff föt annat spioneri

än det, hvari han gripes.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

41

135 §.

Öfverlöper krigsman till fienden; miste lifvet eller dömes till straffarbete

på lifstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagdt, och blef endast

genom omständigheter, som voro af gärningsmannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på lifstid eller från

och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blifvit gjord, utan att det kommit

till försök; varde anstiftare af stämplingen dömd till straffarbete från och

med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete

i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhafvare eller till efterträdare på vakt eller

post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar

angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen afgifvit

falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller

om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om krigsförråd eller

annat dylikt, som är af inflytande på kriget, eller har någon bedrägligen

förtegat, hvad i dessa afseenden varit honom kunnigt; miste lifvet eller

dömes till straffarbete på lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller

ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare för

trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig angelägenhet

eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna värf

beträdes med trolöshet, skall mista lifvet eller dömas till straffarbete på

lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada, eller skedde

brottet ej i förrädisk afsikt; dömes till straffarbete från och med sex till

och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket

verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Häft. 6

opaginerad Kontrollera mot PDF

42 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför svårare

straff.

139 §.

Har befälhafvare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden öfverlämnat

fä stningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall

och iakttagande af hvad i tjänstereglemente för sådant fall stadgas; miste

lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

140 §.

Hvad i 139 § är stadgadt, galle ock om hvarje annan befälhafvare,

som öfverlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga

medel och utvägar till försvar blifvit begagnade, eller som eljest gifver

sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig igenom eller

vinna undsättning återstår.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken

söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse eller

oordning, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

142

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att

honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens

krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt

så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall, om brottet

sker i förrädisk afsikt, mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid

eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete

från och med två till och med sex år, och må i sistnämnda fall,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhafvarens uttryckliga befallning i belägrad fästning

hissar brukligt tecken för fästningens uppgifvande eller under sjö
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 43

slag stryker flagg på fartyg, miste lifvet eller dömes till straffarbete på

lifstid.

144 §.

Hvar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där af fienden

innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning

förestår eller är börjad, utan befälhafvarens kallelse håller eller deltager i

sammankomst för rådplägning om att gifva sig åt fienden eller draga sig

tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer

den såsom nödvändig, miste lifvet eller dömes till straffarbete på

lifstid eller från och med sex till och med tio år. Voro få tillstädes, och

kom af brottet ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex

år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhafvaren påkallat hans yttrande,

i annans närvaro råder befälhafvaren att draga sig undan från drabbning

■eller att till fienden öfverlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes så,

som i 144 § är sagdt.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar

bref eller budskap utan tillåtelse därtill af högste befälhafvaren eller

annan befälhafvare, som blifvit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;

dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, bref eller kungörelser, som äro komna

från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa innehållet

meddelar dem åt sin befälhafvare, varde dömd till fängelse i högst sex

månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, belagd

med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande af gifvet hedersord afviker ur fångenskapen

eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

på hvilka han frigifvits ur densamma, miste lifvet eller dömes till straffarbete

på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställningtill

spioneri eller anstiftan af förräderi, rymning, uppror eller upplopp,

miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i afsikt att främja fiendens

krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som afser att lämna

skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å

färde vara och det ej i tid upptäcker; galle hvad för dylik underlåtenhet

i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen afvika,

och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro, eller har

någon med vetskap om afvikandet hyst eller dolt den afvikne; då skall

han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete i högst två

år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,

varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till

dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon

är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet

skett i förrädisk afsikt.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

45

11 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller

tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg,

stadt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till och

med åtta år.

154 §.

Hafva två eller flera krigsmän under förhållande, hvarom i nästföregående

§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet

går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må straffet

för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på lifstid eller, om

rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare, så

ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgadt. Annan deltagare i sådan

stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom

denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till afsättning

eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhafvare för trupp i fält eller befälhafvare i fästning

eller på fartyg under sjötåg med olofligt undanhållande, straffes den

brottslige, ehvad uteblifvandet varit kortare eller längre, såsom för rymning,

efter ty i 153 § är sagdt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas

utom riket, underlåtit att vid utbrott af krig mellan Sverige och annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

4(5

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej bestämmelserna

i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff

eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp oeli olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott

emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret ej fullföljdes

längre än i 63 § är sagdt, anstiftare eller anförare dömda till

straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i

upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men i

de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare

mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare

straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med

tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom

nu är sagdt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagdt, straffes

anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med

tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med tre

till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen

eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare mista lifvet

eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare straffas med

straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Hvad i denna § är stadgadt, äge tillämpning jämväl å dem, som

utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga

i uppror eller upplopp.

159 §.

För brott, som i 72 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

160 §.

Föröfvas brott, som afses i 76 § eller 77 § 1 inom., då fienden är

nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

dömes den brottslige till straffarbete från och med två till och med sex

år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen

försvårande omständigheter förenadt, miste gärningsmannen lifvet genom

skjutning eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex

till och med tio år.

161 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman,

eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt

i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst

vid* tillfälle, som i 80 § 2 mom. afses, skall den brottslige dömas till

straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på lifstid eller

till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, hvarom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där afses,

straffes den brottslige, efter ty nu är sagdt.

Hvad i 83 § är stadgadt, galle jämväl i fråga om brott, hvarom i

1 mom. denna § förmäles.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge,

som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej brottet

efter 15 kap. medför svårare ansvar.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Uen, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad, förråds-

eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar afsedd inrättning

eller byggnad eller för användande i krig ämnadt fartyg eller

eljest för krigsmaktens behof veterligen afsedd järnvägs-, telegraf- eller

telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller

annan dylik anläggning, eller därå eller å hvad därtill hör gör sådan

skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer

eller krigsföretagen äfventyras, dömes till straffarbete på lifstid eller från och

med åtta till och med tio år. Fick någon af gärningen svår kroppsskada

eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet, att han bort

s. 48 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

48

kunna inse, att dylik olycka var däraf att befara; miste gärningsmannen

lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å lifsmedel, krigsredskap

eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten

eller var afsedd för dess behof, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna,

betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen,

och var det skadade af beskaffenhet, att den brottslige bort kunna

inse, att dylik verkan var af brottet att befara; straffes såsom i föregående

mom. är sagdt.

164 §.

Föröfvar någon stöld af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,

som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där

krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten

eller är afsedd för dess behof, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

>

Föröfvar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till

straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Hvar som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes till

straffarbete i högst fyra år. Går värdet af det tillgripna ej öfver femton

kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt; dock må i sådant

fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst

sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen föröfvar tillgrepp från

någon, som tillhör krigförande fientlig afdelning och i kriget stupat.

167 §.

Föröfvar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp

från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt

och af sår eller sjukdom ä.r urståndsatt att sin egendom värja, dömes

för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill,

straffes den brottslige efter allmän lag.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

49

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller

därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,

emot sådan i nöd stadd person, hvilken tillhör krigförande fientlig afdelning,

straffes den brottslige efter ty i nämnda mom. för hvarje fall är sagdt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,

läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget) och vet han, att

egendomen tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess behof; dömes till

straffarbete på lifstid eller i tio år.

Har man i afsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med

våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, öfverfallit den, som

förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till

straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hafva två eller flere sällat sig samman att rån, som i 168 § är

sagdt, föröfva och sådant brott begått; då skola de mista lifvet eller dömas

till straffarbete på lifstid.

Har i detta fall brottet ej blifvit genom tillgrepp fullbordadt; dömes

till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld af sådan egendom, som den brottslige

veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder

för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den

brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var af brottet att befara;

då skall han, om rån föröfvats, mista lifvet eller dömas till straffarbete

på lifstid, men i annat fall dömas till straffarbete på lifstid eller från

och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan,

som afses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet

ökas med två år utöfver den i nämnda §§ för hvarje fall utsatta högsta

strafftid. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något

fall öfverskrida tio år.

Bill. till RiJcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Håft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

172 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt

förtroende förlustig.

14 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhafvare att, i hvad på honom ankommer, sätta

fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom

gifna bestämmelser är föreskrifvet, eller förhållandena eljest uppenbarligen

påkalla, eller underlåter befälhafvare öfver ett eller flera krigsfartyg på

sjötåg att, såvidt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick, eller

försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig

att för dess behof anskaffa vapen, ammunition, lifsmedel eller andra förnödenheter,

att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest

vidtaga därför behöfliga åtgärder, som på honom ankomma; då skall, om

fästningens eller försvarsanstaltens eller fartygs uppgifvande eller förlust eller

eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen

eller betydande brist för krigsfolket af underlåtenheten eller försummelsen

förorsakas, den brottslige dömes till straffarbete från och med

sex till och med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff.

Kom af underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande af spion, krigsfånge

eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den

brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda

förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta

år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

51

175 §.

Har befälhafvare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit

befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten

emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen

lämnat sin post eller eljest ådagalagt grof försummelse af de

plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,

eller har han under sådan tjänstgöring funnits öfverlastad af starka

drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete

i högst fyra år, men, om det skedde i närheten af fienden, till

lifvets förlust medelst skjutning eller straffarbete på lifstid eller från och

med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan

tjänstgöring, som i föregående mom. afses, sig skyldig till förseelse,

som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare

straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet

skedde i närheten af fienden, till straffarbete från och med fyra till och

med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten

emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, grof försummelse

i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring

öfverlastad af starka drycker, eller har han, innan aflösning skett, öfvergifvit

sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom.

stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma,

och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige beläggas med

vaktarrest i minst tio dagar.

177 §.

Sker brott, hvarom i 127 § 2 mom. förmäles, miste den brottslige

lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta

till och med 10 år; varde ock förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

Hvad i 127 § 4 mom. är stadgadt, gälle jämväl i det fall, hvarom

i denna § sägs.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

15 KAP.

Om olofligt krigsbyte samt om missbruk af vapenmakten i krig.

178 §.

Hvar som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst

sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,

med disciplinstraff.

Den, som af taget krigsbyte, i afsikt att sig eller annan det tillägna,

olofligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst sex

månader eller straffarbete i högst två år.

179 §.

Ta ger man under eller efter drabbning från någon, som tillhör

krigförande fientlig afdelning, hvad ej till krigsbyte göras må; dömes till

fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge, vare

den omständighet såsom försvårande ansedd.

Föröfvades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes

till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till fängelse.

Var fienden af sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes

den brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med

fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada;

värde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och

med tio år eller på lifstid. Stannade i sistnämnda fall gärningen vid

försök, dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

180 §.

Hvar som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller

eljest under eller etter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från

invånare i fientligt land, hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning,

dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till och med tio

år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet

nedsättas till två år.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

53

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar

lifsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon

och icke öfverstiger det nödiga behofvet härutinnan.

Har någon genom öfverfallande medelst våld å person eller användande

af hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott, som här

är sagdt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök till plundring

dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så groft våld någon tillfogats,

att han däraf fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den brottslige

i förra fallet dömas till straffarbete på lifstid eller i tio år och i senare

fallet mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

181 §.

Hvar som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning

eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land

krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet

eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans

eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller

utfordrar, hvad han vet af gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet

eller fullgjordt vara, dörnes till straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år. Var det befälhafvare, som gjorde sig härtill skyldig,

må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder, tiden för sHaffarbetet höjas

till sex år.

Ambets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid

krigsmakten beträdes med brott, hvarom i denna § är sagdt, värde ock

afsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

182 §.

Hvar som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst

sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, hvars användning Konungen

efter aftal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap

på sätt, som Konungen efter sådant aftal förklarat otillåtet; dömes till

fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

183 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten

däraf eller å taget fartyg eller i eröfrad fästning eller annan ort, föröfvat

våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd eller som är

satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller

å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar gärningen ej brott,

som bör straffas efter 179 § 3 mom.; varde för våldet eller misshandeln

dömd till ansvar efter allmän lag och, vid straffets bestämmande, brottet

ansedt såsom begånget under försvårande omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhafvares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhafvare att ålägga

disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelser af denna

lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med

disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter 50,

51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olofligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 59 och 157 §§;

3) öfverträdelse af ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) otillåtna sammankomster efter 73, 74 och 75 §§;

5) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter

76, 77 och 78 §§;

6) underlåtenhet att efterkomma öfverordnads föreskrifter efter 79 §;

7) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 80, 81, 82, 85,

90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga

medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

8) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,

patrull eller truppafdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens

polisväsende, efter 88 §;

9) störande af gudstjänst efter 95 §;

10) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande

beteende och fylleri efter 96 §;

11) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

12) oförsiktighet med eld eller lätt antändbart ämne efter 99 §;

13) obehörigt nyttjande af kronan tillhörig eller för dess behof afsedd

egendom efter 100 §;

14) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande

eller skadande af vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,

ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller hvad annat,

som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i

101 §, efter samma lagrum;

15) åtgärd af förman, som hör till manskapet, hvarigenom underlydande

förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,

efter 113 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande, då det

bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;

16) afgifvande i tjänsten af osannfärdig rapport samt försök att i

angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda öfverordnad eller annan, som

är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,

efter 116 §;

17) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, så ock

fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124,

125 och 176 §§;

18) dubbel anställning efter 126 §;

19) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad, från

hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 33 § sägs, äga rum;

20) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

21) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

22) obehörigt tagande af krigsbyte efter 178 §.

186 §.

Är någon på en gång angifven dels för förseelse, hvilken är att

hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

upptagande, och hafva antingen båda förbrytelserna blifvit föröfvade genom

eu och samma handling eller utgöra de arter af samma slags brott,

skola de båda häriskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för sådana

af honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, hvilka äro att

hänföra till disciplinmål, af befälhafvare handläggas, utan skall sådant

åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon af det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,

anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra

krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blifvit i hans

nummer insatt.

189 §.

Om befälhafvares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse förekommer,

hvarom i 185 § förmäles, öfverlämna målet till krigsdomstol,

därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder af hvad i 184 och 185 §§ finnes föreskrifvet, äger

krigsdomstol att etter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under dess

handläggning.

17 KAP.

Om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som

i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnda befälhafvare, enhvar öfver

den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhafvare samt chef för

regemente eller likställdt truppförband vid armén;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

57

2:o) stationsbefälhafvare, varfschef, chef för underofficers- och sjömanskårerna,

chef för exercis- och underbefälsskolorna samt beväringsbefälhafvare

vid flottans stationer äfvensom chef för skeppsgossekår;

3:o) chefen för marinstaben samt inspektören af flottans öfningar

till sjöss;

4:o) eskaderchef samt afdelnings-, flottilj-, divisions- och fartygschef

af minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande

kustartilleriet;

7:o) inskrifningsområdesbefälhafvare; samt

8:o) befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering,

verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af armén eller

kustartilleriet eller station af flottan, eller för detacherad afdelning; så

ock chef af kaptens grad för själfständig eller detacherad fartygsafdelning

eller för enkelt eller detacheradt fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhafvare, som

af Konungen förordnats att innehafva högre befäl än de förut i denna §

nämnda.

I krigstid äger enhvar befälhafvare, som innehar minst underofficers

grad och för befäl öfver detacherad afdelning, bestående af minst ett

kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i enahanda utsträckning,

som förut i denna § är sagdt.

192 §.

Hvad i 191 § är sagdt om där omförmälda befälhafvare, galle ock

om befälhafvare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente tillfälligt

utöfvar befäl, som afses i nämnda §, och, om detta är sådant, som omförmäles

under 4:o) och 8:o) af samma §, innehar sådan grad, som, enligt

hvad där är sagdt, erfordras för bestraffningsrättens utöfning.

193 §.

Med detacherad afdelning likställes enligt denna lag afdelning, hvilken,

utan att densamma af befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats

vara detacherad, från hufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att dagliga befallningar

icke kunna omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas. Hvad

sålunda är sagdt, äge motsvarande tillämpning i fråga om fartygsafdelning

eller fartyg.

JBih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Höft.

8

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

'' 194 §.

Befälhafvare af lägre än kaptens men minst underofficers grad,

hvilken utöfvar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagdt, äger, där ej sådant

fall är för handen, som afses i sista mom. af nämnda §, öfver honom

underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest öfver

tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum öfver tre

dagar ej må af honom åläggas.

195 §.

Utöfvar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles i

191 § 8:o) eller 194 §, då äger den befälhafvare, där han innehar underofficers

eller högre rang, öfver den personal, som står under hans befäl,

enahanda bestraffningsrätt, som, enligt hvad ofvan är stadgadt, tillkommer

krigsman af motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,

äger bestraffningsrätt öfver garnisonen för öfverträdelse!* af hvad angående

fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen på stället

af kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt eller i annan

tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har afdelning af garnisonen ej egen, till utöfning af bestraffningsrätt

behörig befälhafvare, äger kommendanten jämväl i andra mål utöfva

bestraffningsrätt öfver afdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om

han är af kaptens eller högre grad, att utöfva nämnda rätt i enahanda

utsträckning, som i 191 § afses, men i annat fall med den inskränkning,

som i 194 § angående där om förmälda befälhafvare är stadgad.

Hvad ofvan om kommendant är sagdt, äge motsvarande tillämpning

i fråga om med kommendant likställd befälhafvare.

197 §.

Chef å fartyg, där afdelning af armén eller kustartilleriet blifvit till

tjänstgöring kommenderad, äger öfver den afdelning enahanda bestraffningsrätt

som öfver fartygets öfriga besättning.

År afdelning af krigsmakten för annat ändamål tagen ombord, äge

fartygschefen att, inom gränsen af sin bestraffningsrätt, ålägga bestraffning

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

för förseelser, som någon af afdelningen begår emot hvad i afseende å

fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord af fartygschefen

förordnas; börande i sådant fall afdelningens befälhafvare, ifall han är af

högre grad eller rangklass än fartygschefen, bestämma straffet.

Har afdelningen icke ombord å fartyget egen till utöfning af bestraffningsrätt

behörig befälhafvare, äger fartygschefen att inom ofvannämnda

gräns jämväl i öfrigt utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, hvars chef är af lägre grad än regementsofficer, under

högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller afdelningschef,

äger den högre befälhafvaren att åt fartygschefen uppdraga bestraffningsrätt

med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där omförmäld befälhafvare

är stadgad.

199 §.

Finner befälhafvare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,

hvarom i 194 § förmäles, af underlydande begången förseelse påkalla

strängare straff, än lian själf äger ålägga, eller uppstår hos honom

tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas

till krigsdomstol, öfverlämne befälhafvaren målet till närmast högre med

oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhafvare eller, där han är chef

för själfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg, till stationsbefälhafvaren

vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den felaktige befinner

sig, hör eller först ankommer; och åligger det nämnda högre befälhafvare

eller stationsbefälhafvaren att meddela beslut i målet.

Äger befälhafvare för afdelning af krigsmakten, som tillhör garnison

i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är

tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,

bestraffningsrätt öfver afdelningen allenast med den inskränkning,

som ofvan nämnts, vare den befälhafvare, om kommendanten eller fartygschefen

är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall,

som i 1 mom afses, öfverlämna målet till kommendanten eller fartygschefen,

som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som,

enligt hvad ofvan stadgats, själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

målet, värde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhafvare

finnes, öfverlämnadt till närmast högre befälhafvares handläggning; dock

att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg

befälhafvaren själf må utöfva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara

bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhafvare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning

har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för särskildt

fall hos den befälhafvare, som eljest äger bestraffningsrätt öfver

den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

18 KAP.

Om handläggningen af disciplinmål.

202 §.

Varder någon hos befälhafvare angifven för förseelse, hvarom i 185

§ förmäles, eller är eljest till befälhafvarens kunskap kommet, att sådan

förseelse blifvit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare

omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles af

den tilltalades till bestraffningsrättens utöfning behörige befälhafvare

eller, där denna rätt innehafves af befälhafvare, som omtalas i 191 §

l:o)—7:o), eller af högre befälhafvare eller af kommendant, och han ej

finner skäl att själf hålla förhöret, af den, hvilken därtill i allmänhet eller

för särskildt fall af befälhafvaren eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon af den tilltalades öfverordnade eller af

de med honom likställda alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall

målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den tilltalade

lämnas tillfälle att förklara sig samt i öfrigt iakttagas, hvad för

utredning af förseelsens beskaffenhet och pröfning af den tilltalades straffbarhet

är af nöden. Hvad vid förhöret hufvudsakligen förekommit, skall

i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

61

203 §.

Finner vederbörande befälhafvare målet rätteligen ej vara af beskaffenhet

att böra behandlas såsom disciplinmål, i ty att antingen påföljden

i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff, eller ock

erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angifnes straffbarhet

ej har kunnat vinnas, då skall målet öfverlämnas till krigsdomstol;

dock att i sistnämnda fall befälhafvaren, där saken pröfvas vara af

synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande af ytterligare

utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet

förfalla.

204 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra

beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter,

under hvilka den blifvit begången, samt den straffskyldiges uppförande

i öfrigt, hvarvid synnerligt afseende bör fästas därå, om han alltid

tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser

undergått straff.

205 §.

Ej må för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål och

hvarför den felaktige blifvit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera

åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet af disciplinstraff.

206 §.

Disciplinstraff, som blifvit ålagdt af befälhafvare, skall, där så kan

ske, genast verkställas.

Är den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol, må

straffets verkställighet däraf ej hindras eller uppehållas.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,

och angifves han tillika för förseelse, hvilken må behandlas såsom disciplinmål;

då må väl disciplinstraff af befälhafvaren i vanlig ordning honom

åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den tilltalade

varder ställd på fri fot eller utslag blifvit meddeladt i det mål, som hör

till domstolens behandling, och detta utslag vunnit laga kraft.

207 §.

Befälhafvare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning

befordra det till verkställighet eller, om straffet bör af annan befälhafvare

verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den straffskyldige

afdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring å

fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts af afdelningens egen

befälhafvare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas, innan fartygets

chef förklarat hinder därför ej möta.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhafvaren

eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom

skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till

bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om hvad den straffskyldige

har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen icke åtnöjes.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

208 §.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af officers

grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åtnöjes,

äger att före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då straffet

afslutades, ingifva sina besvär till krigsh of rätten eller, om öfverkrigsrätt

trädt i verksamhet vid den afdelning af krigsmakten, dit befälhafvaren

hör, till öfverkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället

inom nämnda tid aflämna sina besvär till den befälhafvare, som ålagt

bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhafvaren att

ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 63

dess aflämnande till honom, jämte öfriga besvärshandlingar till krigsöfverdomstolen.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af underofficers

grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej

åtnöjes, äger att inom den tid, som i 1 mom. sägs, aflämna sina besvär,

ställda till den krigsrätt, under hvilken befälhafvaren, som ålagt bestraffningen,

lyder, till den befälhafvare, som har att förordna krigsrätten.

Möter under fält- eller sjötåg, då afdelning af krigsmakten är detacherad,

laga hinder för besvärens ingifvande inom tid, som här ofvan

sägs, beräknas tiden, inom hvilken besvären skola ingifvas, från den dag,

hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, hvad sålunda är föreskrifvet, hafve förlorat

sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i hvad mån det undergångna

straffet bör räknas klaganden till last, äfvensom angående befälhafvarens

förhållande.

Utan hinder af anförda besvär skall straffet i föreskrifven ordning

verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

209 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, hvilka

icke finnas påkalla ansvar efter denna lag, må, på sätt och i den ordning

af Konungen närmare förordnas, såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskildt eller i närvaro af några den felaktiges

öfverordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, af landpermission för viss bestämd tid,

högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd

tid, högst femton dagar, att utom tur förrätta handräcknings- eller andra

arbeten, som för krigsmaktens behof kunna förefalla;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas

utom kasernområde, läger eller däremot svarande område; och

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

e) mistning af dagaflöning eller aflöningstillägg till ett belopp af

högst fyra kronor.

Tillrättavisning, hvarom nu är sagdt, må ej användas af mer än ett

slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, hvarom i c)

förmäles, i något fall så användas, att genom öfveransträngning eller annan

orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet däraf kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, hvilka ej fyllt

femton år, därom förordnar Konungen.

Förslag

till

Lag

om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende

därå iakttagas skall.

1 §•

Den strafflag för krigsmakten, hvilken nu är antagen, skall, jäihte

hvad här nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1

januari 1909.

2 §•

Genom den nya strafflagen för krigsmakten upphäfvas:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 jämte alla de särskilda

nu gällande stadganden, som utgöra ändring af nämnda lag eller

tills gg däri;

31 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning eller i

reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot

den nya lagens bestämmelser.

3 §•

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,

som enligt 2 § blifvit upphäfd, skall brott, hvarför sådan hänvisning är

s. 65 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

65

gifven, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å

det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen

förfallen.

4 §•

Brott, som är föröfvadt, innan nya strafflagen för krigsmakten blifvit

gällande, men för hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom

domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, eller

genom befälhafvares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas,

om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det,

som varit stadgadt i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att,

om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff

enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som

nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,

genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder,

eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål blifvit belagd med disciplinstraff,

och varder han öfvertygad att förut hafva gjort sig skyldig till

annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde straffet för båda förseelserna

bestämdt enligt äldre lag.

O O

5 §•

Har verkställighet af straff blifvit påbörjad, innan nya strafflagen

för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas, skall

därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här

nedan annorlunda stadgas.

6 §•

Vid verkställighet af arreststraff, som blifvit någon ålagdt, innan

nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men ej dessförinnan börjat

verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och vaktarrest verkställas så, som

angående dessa straff i nya strafflagen för krigsmakten är stadgadt; samt

2:o) att, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar, den

straffskyldige under den del af strafftiden, som öfverskjuter sex dagar,

skall hållas i ljust rum, och att i fråga om sådant straff i öfrigt skall

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 55 Håft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

lända till efterrättelse, hvad i ofvannämnda lag är föreskrifvet om verkställighet

af vaktarrest.

Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets

tillämpning de i 42 § af nya strafflagen för krigsmakten stadgade grunder

till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,

begått förseelse, som ådrager arreststraff, och har dessförinnan enligt

äldre lag ålagts honom arreststraff, hvilket icke till fullo gått i verkställighet,

då skall, med tillämpning af de i 40, 41 och 42 §§ i nya

lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det

tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen;

och skall därvid sträng arrest anses svara mot vaktarrest med skärpning

genom mörkt enrum; dock att, vid förvandling af sträng arrest utan

skärpning genom mistning af sängkläder till vaktarrest med skärpning

genom mörkt enrum, sistnämnda straff ej må verkställas med skärpning

genom hårdt nattläger i vidare mån, än det sist ålagda straffet förbundits

med dylik skärpning; och skall, om sträng arrest ålagts för längre tid än

sex dagar, den Överskjutande arresttiden vid sammanläggningen anses

såsom vaktarrest utan skärpning eller, om den stränga arresten ålagts med

skärpning genom mistning af sängkläder, såsom vaktarrest med skärpning

genom hårdt nattläger.

Skall arreststraff, ålagdt enligt äldre lag, öfvergå till fängelse eller

straffarbete, gälle de i sådan lag för slikt fåll stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom

samma person blifvit fälld till straff, hvilka, efter ty i denna § är sagdt,

ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos

krigsöfverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §.

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskildt straff för återfall

i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet

varit ådömdt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige

samma straff till fullo undergått.

9 §.

Ar brottslig gärning föröfvad, innan nya strafflagen för krigsmakten

blef gällande, skall i fråga om tid för åtal eller för verkställande af utslag

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

eller beslut, hvarigenom straff blifvit ålagdt, afseende göras å det straff,

hvarmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre lag

är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå att

brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blifvit gällande, tillrättavisning

böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan

begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Har verkställighet af tillrättavisning blifvit påbörjad, innan nya strafflagen

för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas,

skall därmed fortsättas i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och

rättegången därstädes den 11 juni 1868.

Härigenom förordnas, att nedanstående delar af förordningen om

krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 skola erhålla

följande förändrade lydelse:

18 §•

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten

eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i andra

eller tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig

straffet finnes utsatt där eller i sådant afseende hänvisning är gjord till

allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten

jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för

krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för

brott i öfrigt af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas i fält

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Lagutskottets Utlåtande N:o 08.

eller inom fästning, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd

på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid eller utom riket, såvida åtalet anställes,

medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande

är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, hvilken vid krig

mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,

förutom i de fall, som afses under l:o), jämväl i andra fall,

såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade hålles under

militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott, som af honom

föröfvas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik bevakning;

b\o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, fördelaktighet

i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet

att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den åtalade

delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot personer,

som omförinälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall åtalas vid

sådan domstol;

6:o) tvister om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning till

sjöss; samt

7:o) besvär öfver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplinstraff

blifvit någon ålagdt.

Från de mål, som här ofvan under l:o) och 2:o) omförmälas,

undantagas mål, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, tillhöra domkapitels

upptagande eller, där ej sådant fall är för handen, som under

3:o) afses, böra pröfvas af kammarrätten.

I mål, som af krigsdomstol handlägges, äge den ock döma i fråga

om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter,

äfven då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras.

Där inför krigsdomstol deri tilltalade eller annan, som lyder under

strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller

med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domaren eller någon,

som ej lyder under nämnda lag, äge ock krigsdomstolen att därför döma

till ansvar utom i det fall, då förolämpningen blifvit begången mot enskild

person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän

domstol.

Ar i särskild författning stadgadt, att undersökning i mål eller

ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

19 §•

I mål, hvarom 18 § handlar, skall, där ej i denna lag eller genom

särskild författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma;

s. 69 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

69

och upptagas målen af vederbörande regements- eller stationskrigsrätt vid

det regemente eller den kår eller station, som den tilltalade tillhör

eller som, där viss person ej tilltalad är, målet närmast angår. Om vid

den tid, då målet skall anhängiggöras, den tilltalade eller den trupp, som

målet eljest rörer, är förlagd i garnison å sådan ort eller hörer till sådan

afdelning af krigsmakten, för hvilken garnisons- eller fältkrigsrätt finnes,

tillkommer det denna att målet handlägga.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej sådant fall för

handen, hvarom i 24 § förmäles, upptages målet vid den krigsrätt, som

har att handlägga mål rörande den afdelning af krigsmakten, där den tilltalade

gripes eller finnes.

26 §.

Angifves någon för delaktighet i brott, hvilket vid krigsdomstol

åtalas, och är den angifne i det ifrågavarande fallet ej underkastad straff

efter strafflagen för krigsmakten; äge denna domstol väl att äfven angående

den delaktige rannsaka, men insände sedan protokollen i målet till vederbörande

allmän domstol, som öfver honom dömer.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där

yrkat för angifvelsen brottmålsansvar å person, som ej lyder under krigslag.

Varder i mål, som, hvad hufvudmannen angår, hörer till allmän

domstols upptagande, någon vid krigsmakten angifven för delaktighet;

döme ock den allmänna domstolen däröfver, ändå att ansvaret skall bestämmas

efter strafflagen för krigsmakten.

37 §.

Ar sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt

allmän lag skall underställas öfverrätts pröfning, varde ock då krigsrätts

utslag underställdt krigsöfverdomstols pröfning; och gifve krigsrätten därvid

till känna, hvad part har att iakttaga, där han vill i den högre rätten sig

yttra. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hemma i landet hållen

är, eller af krigsrätt, som lyder under öfverkrigsrätt, läte auditören inom

tjugu dagar från den dag, då utslaget gafs, till krigsöfverdomstolen insända

utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet. Skall utslag

underställas, som meddelats af krigsrätt vid afdelning af armé, som utom

riket är, eller å fartyg på sjötåg, och är ej särskild öfverkrigsrätt förordnad,

åligge det auditören att inom hälften af den tid, som ofvan är nämnd,

aflämna utslaget jämte öfriga protokoll och handlingar i målet till den

befälhafvare, som förordnat krigsrätten; och insände befälhafvaren dem

med första möjliga lägenhet till krigshofrätten.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

38 §.

Har af krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöfverdomstols omedelbara

pröfning, skola protokoll och handlingar i målet af auditören insändas

eller aflämnas inom den för hvarje fall i 37 § stadgade tid, räknad

från den dag, rannsakningen afslutades.

39 §.

Då mål af krigsrätt slutligen afgöres, eller af rätten till värjemålsed

dömes, gifve rätten i utslaget till känna hvad den, som vill söka ändring

i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga öfver annat af krigsrätt meddeladt beslut, än

nyss är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i

sådant afseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.

Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad af

auditören.

40 §.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af krigsrätt inom

riket, skola till krigshofrätten ingifvas före klockan tolf å tjugonde dagen

från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare det klaganden

tillåtet att i stället inom nämnda tid aflämna sina besvär till den befälhafvare,

som förordnat krigsrätten; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen

insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens

utgång aflämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till

Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet, men

eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligger det

denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Besvär öfver utslag eller beslut, hvilket är gifvet af krigsrätt, som

hållits utom riket eller å fartyg under sjötåg, skola före klockan tolf å

tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet gafs, aflämnas till den befälhafvare,

som förordnat krigsrätten, eller, där den klagande i målet hålles

häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligge det

befälhafvaren, om klagandens vederpart i orten kan anträffas, att låta

honom undfå afskrift af besvären, med föreläggande af viss kort tid att

inkomma med förklaring däröfver till befälhafvaren, vid äfventyr att

underlåtenhet däraf ej hindrar målets afgörande; kan vederparten ej anträffas,

eller har han, sedan han erhållit del af besvären, ingifvit förklaring

eller försuttit tiden därför, bör befälhafvaren ofördröjligen insända hand
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

71

lingarna i målet till öfverkrigsrätten, där sådan finnes, men eljest till

krigshofrätten och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat

anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för förklarings afgifvande,

därom göra anmälan.

Afse besvär, hvarom i denna § förmäles, beslut, som, där det meddelats

af allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid öfverklagas,

vare då ej heller klagan öfver krigrättens beslut till viss tid begränsad.

Har någon af krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant utslag,

att någon, som ej är part i målet, däraf lider förfång, galle i fråga

om tiden för anförande af besvär öfver sådant utslag, hvad i allmän lag

för slikt fall är föreskrifvet.

41 §•

Varda ej i mål, däri, enligt hvad ofvan är sagdt, talan i händelse

af missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,

stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.

Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats af krigsrätt inom

riket, ingifve de handlingar, han vill till styrkande af förfallet åberopa,

till krigsnofrätten, eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt

hvad i 40 § är stadgadt, äger att i sådant fall mottaga besvär öfver krigsrättens

utslag. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hållits utom

riket eller å fartyg under sjötåg, varde nämnda handlingar ingifna till

den befälhafvare, dit jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra aflämnas.

Är myndighet, till hvilken, på grund af hvad nu är föreskrifvet, handlingar

till styrkande af förfall varda ingifna, befälhafvare, åligge det denne att

ofördröjligen insända handlingarna till krigsöfverdomstolen. Pröfvas förfallet

lagligt, utsätter krigsöfverdomstolen ny tid.

42 §.

I underställningsmål skall hvad i 40 och 41 §§ är stadgadt ej vinna

tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den myndighet,

som i fråga om anförande af besvär öfver krigsrätts utslag i 40 §

för hvarje fall sägs, ingifva de påminnelser, han aktar rtödiga.

43 §.

Äro hos krigsöfverdomstol besvär anförda, och finner domstolen’

att någon höras bör, innan utslag fälles; infordre genast, ehvad den, som

höras skall, på fri fot är eller i häkte hålles, hans förklaring, genom

skyndsamt afgående remiss till vederbörande befälhafvare eller Konungens

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

befallningshafvande; lägge ock den, som sig förklara skall, viss tid före

att samma skyldighet fullgöra. Blifver han med sitt svar ute; gånge så,

som för slikt fall i allmän lag stadgas.

47 §.

Har krigsöfverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i hvad

det honom rör, underställas Konungens pröfning; och bör förty krigsöfverdomstolen

genast insända utslaget jämte protokollen och öfriga handlingar

i målet till Konungens nedre justitierevision. I afseende å delgifning

af utslaget iakttages hvad i 4G § är sagdt.

49 §.

Besvär öfver krigsöfverdomstols utslag eller beslut anföras hos

Konungen.

Besvär öfver krigshofrättens utslag eller beslut skola ingifvas till

nedre justitierevisionen före klockan tolf å trettionde dagen från"den dag,

då utslaget eller beslutet delgafs klaganden, eller, där "det blifvit offentligen

afkunnadt, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han inom

sagda tid afkimma besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles, till

Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet men

eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; skolande besvärshandlingarna

ofördröjligen till nedre justitierevisionen insändas.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af öfverkrigsrätt,

skola före klockan tolf å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll del

af utslaget eller beslutet eller, där det offentligen afkunnats, sådant skedde,

afhimnas till öfverkrigsrättens ordförande eller, om klaganden hålles häktad,

till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och har öfverkrigsräftens

ordförande eller nämnde befälhafvare att, där det kan ske, med

iakttagande af hvad i 40 § 3 mom. är béfälhafvaren föreskrifvet, infordra

förklaring från klagandens vederpart samt, att därefter insända handlingarna

till nedre justitierevisionen.

Hvad i 40 § 4 och 5 mom. är stadgadt för där afsedda fall, äge

motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver utslag eller beslut, som

meddelats af krigsöfverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälle ej om underställningsmål.

Part, som i sådant mål vill afgifva påminnelser, ingifve dem inom den

4id och till den myndighet, som i 1 och 2 inom. af denna § i fråga om

anförande af besvär för hvarje fall sägs.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

73

50 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad i 49 § är sagdt, talan skall inom

viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde

krigsöfverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid laga förfall visas.

Vill någon visa sådant förfall, ingifve de handlingar, han vill därutinnan

åberopa, till den myndighet, dit, enligt hvad i ofvan nämnda § för hvarje

fall är stadgadt, besvär i målet skola ingifvas; är den myndighet befälhafvare

eller öfverkrigsrätts ordförande, åligge det denne att ofördröjligen

insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Pröfvas förfallet lagligt,

utsätter Konungen ny tid.

51 §•

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,

äge hvad i 43 § för krigsöfverdomstol är stadgadt motsvarande tillämpning;

skolande vid delgifning af besvären jämväl krigsöfverdomstolens

protokoll och utslag i målet samt de i krigsöfverdomstolen af klaganden

ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig

yttra, honom delgifvas.

52 §.

Har vid trupp, som i fält eller på tåg till krig är, eller å fartyg,

som för krigsföretag är stadt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott,

som med dödsstraff belagdt är, blifvit begånget af någon, som därför är

underkastad åtal vid krigsdomstol, och har den brottslige blifvit gripen

på bar gärning; då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens,

fartygets eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige

varder utan uppskof till straff befordrad, högste befäl hafvaren på

stället, därest han är enligt strafflagen för krigsmakten med oinskränkt

bestraffningsrätt beklädd eller är kommendant, förordna särskild krigsdomstol,

benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i

den rätt vare högste befälhafvarens näste man i befälet eller, där rätten

hållas skall i fästning, den som till befäl inom fästningen näst kommendanten

berättigad är; och förordnas, utan afseende på den tilltalades grad,

till ledamöter i den rätt två officerare af minst kaptens grad, två löjtnanter

eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre af manskapet och en auditör.

Bik. till Piksd. Prat. 1908. 7 Sami. 55 Höft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

58 §.

Ståndrätts utslag, hvarigenom någon är vorden till dödsstraff dömd,

må, sedan det hlifvit öfverlämnadt till högste befälhafvaren på stället, af

honom genast till verkställighet befordras. Finner befälhafvaren sig, till

följd af inträffade förhållanden, ej böra låta verkställa utslaget, eller har

verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar efter det utslaget afkunnades;

då skall befälhafvaren genast insända handlingarna i målet till vederbörande

krigsöfverdomstol, som med målet förfar, såsom vore ståndrättens

utslag krigsöfverdomstolens pröfning underställdt.

Annan krigsdomstols utslag, hvarigenom någon dömts till ansvar,

skall af vederbörande befälhafvare befordras till verkställighet. Hvad nu

är sagdt, galle ock om utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdomstol,

då därigenom någon, som är anställd vid krigsmakten och lyder under

strafflagen för krigsmakten, ådömts ansvar. Ar befälhafvaren af särskild!

lag gifvet stadgande eller eljest förhindrad att utslag verkställa; öfverlämne

det till Konungens befallningshafvande.

Med utmätning för böter eller för ådömdt skadestånd må ej befälhafvare

sig befatta.

L) Om häktning, förvarsarrest oeh annat tagande i förvar.

59 §.

I fråga om häktning af den, som hör till krigsmakten, skall, utom

hvad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse

hvad här nedan i detta kapitel sägs.

60 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig

vid afdelning af krigsmakten, som för annat ändamål än öfning ställes

eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon af manskapet gör sig skyldig till olofligt

undanhållande från afdelning, hvarom i 1 mom. sägs, och undanhållandet

skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen för

krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon af manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig

skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter, att han

bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

75

61 §•

Har officer eller underofficer eller vid krigsmakten anställd civil

ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig vid afdelning af

krigsmakten, hvarom i 60 § 1 mom. sägs, begått rymningsbrott eller har

han gjort sig skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter,

att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

62 §.

Befälhafvare, hvilken, enligt hvad i strafflagen för krigsmakten är

stadgadt, i disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt

öfver underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna

om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshafvande

i afseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant äfvensom fartygschef

i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i vissa

disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver dem.

63 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig,

medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande af annan myndighet

än hans befälhafvare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan

därom hos den häktades befälhafvare.

64 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid

krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom

värnpliktig, eller i anledning af uteblifvande från honom i sådan egenskap

åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i sådant

häkte.

65 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör

sig skyldig till fel, hvarigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten

äfventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Lagutskottets Utlåtande N:o ÖS.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer ock utom tjänsten förman i afseende å underlydande,

som stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse af förvarsarrest, hvarom i denna § förmäles, är allenast

ett förständigande att i arrest afbida, hvad den, som öfver den felaktige

äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

66 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer

eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller, om

så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i tält och,

om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant rum eller i

tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning

kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma den

erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att genom

tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

67 §.

Ar ej den, som tillsagt arrest, själf i utöfning af bestraffningsrätt

i disciplinmål öfver den arresterade, åligger den förstnämnde att om

arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar afgifva rapport till

den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne att,

så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

68

Träffas underlydande, som är af starka drycker öfverlastad, inom

förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap.

15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant fall, som

i 65 § afses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke

annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning kunna tagas i förvar

och insättas i militärhäkte, till dess han återvum it sina sinnens bruk.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

77

M) Allmänna bestämmelser.

69 §.

I de fall, då någon, som utan att vara krigsman lyder under strafflagen

för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag,

angifves för brott, därför han vid krigsdomstol skall tilltalas, galle för

åtal emot honom, hvad här ofvan stadgadt är om åtal emot krigsman, som

är i den tjänstegrad, hvartill den angifne enligt reglemente eller särskild

föreskrift räknas. Är viss tjänstegrad för den angifne ej bestämd; tilllämpas

de i fråga om åtal mot manskap gällande bestämmelser.

Har krigsfånge eller utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande

makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, föröfvat

brott, därför han skall vid krigsdomstol tilltalas och är han officer

eller eljest af sådan tjänstegrad, att han bör lika med officer anses; vare

lag, som i 20 § om officerare sagd är.

70 §.

Ingifvas på grund af denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång

till befälhafvare eller ordförande i öfverkrigsrätt, skall å besvärsskriften

eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingifvande; och

varde, där ej, enligt hvad i denna lag är föreskrifvet, ytterligare åtgärd

på befälhafvaren eller öfverkrigsrättens ordförande ankommer, inlagan

äfven i de fall, där ej sådant eljest är stadgadt, ofördröjligen insänd

till den myndighet, som vederbör.

71 §•

Befälhafvare, som har uppsikt öfver häkte, öfve tillsyn däröfver,

att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller ingifva

inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej må

sakna nödigt biträde.

72 §.

f allt öfrigt, som ej här ofvan utsatt ä.r, lände, i afseende på rättegång

vid krigsdomstol, till efterrättelse hvad i allmän lag eller särskilda

författningar om rättegång i brottmål och hvad därtill hörer finnes föreskrifvet,

där det tillämpligt är.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

Mål, som, då denna lag träder i kraft, är hos krigsdomstol anhängigt,

skall, utan hinder af denna lags bestämmelser, fortfarande handläggas

och afgöras af samma domstol, i den mån sådant tillkom densamma

enligt äldre föreskrifter, äfvensom i öfrigt i enlighet därmed behandlas;

dock att denna lag skall tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag

eller beslut, som meddelats efter den dag, då denna lag trädt i kraft,

samt underställning af sådant utslag, så ock beträffande förfarandet i högre

rätt, där utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, meddelats efter

nämnda dag.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

den 30 maj 1873 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §.

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till

fängelse eller arrest och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver

honom fällda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget

inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens

utgång i den ordning, 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med

utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då bör straffet

genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes

besvär.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Är utslaget af domstolen underställdt högre rätts pröfning, äger

hvad nu är sagdt ej tillämpning.

4 §•

Då fängelsestraff, som den häktade undergått, skall å straffarbete

afräknas, eller då undergånget arreststraff skall afräknas å fängelse eller

straffarbete, förfares i förra fallet enligt de i 4 kap. 6 § allmänna strafflagen

samt i senare fallet enligt de i 35 § strafflagen för krigsmakten

stadgade grunder. _______

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901

skall erhålla följande förändrade lydelse:

10 §.

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid,

må ej tillhöra krigsmakten.

2. Är värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess

viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven, må

han under samma tid ej vapenöfvas, utan skall till lämpliga arbeten vid

krigsmakten användas.

3. Har värnpliktig blifvit upprepade gånger straffad efter strafflagen

för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman,

hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande

fall, jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag, skiljas från sin anställning,

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

då må, utan hinder af hvad nedan stadgas om de värnpliktiges fördelning

och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den ordning och i enlighet med

de närmare bestämmelser, som af Konungen meddelas, sådan värnpliktig

öfverföras till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin

tjänstgöringsskyldighet.

Lag samma vare ock, ifall värnpliktig, som tillhört det fast anställda

manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum hlifvit från sin anställning

vid krigsmakten skild, begär brott, som i strafflagen för krigsmakten

är belagdt med ansvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

De i förevarande proposition innefattade lagförslag hvila i väsentliga

delar på det betänkande, som den 3 april 1905 afgafs af den kommitté,

hvilken den 1 april 1901 af Kungl. Maj:t tillsattes för revision af strafflagen

för krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes, i syfte att bestämmelserna i dessa lagar måtte blifva lämpade

efter förhållandena vid en krigsmakt bestående af värnpliktige. Det förslag

till ändrad organisation af de militära domstolarna och hvad därmed

står i samband, hvilket af kommittén framlagts, har emellertid af skäl,

som nedan närmare omförmälas, för närvarande icke i sin helhet af Kungl.

Maj:t upptagits, utan har den kungl. propositionen inskränkts till en omarbetning

af nu gällande bestämmelser rörande krigsdomstolar och rättegången

därstädes endast i den mån en sådan omarbetning ansetts påkallad

af det nya förslaget till strafflag för krigsmakten, af den senaste tidens

lagstiftning å hithörande område eller af andra särskildt viktiga skäl.

Beträffande de synpunkter, som varit för kommittén bestämmande vid utarbetandet

af dess förslag till förändring af den militära strafflagstiftningen

och rättegångsordningen och därmed sammanhängande stadganden äfvensom

de skäl, som föranledt Kungl. Maj:t att vidtaga ändringar i dessa

kommitténs förslag, får utskottet hänvisa till kommitténs betänkande och

det vid propositionen fogade utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 7 december 1906. De sålunda ändrade förslagen

s. 81 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N''.o 58.

81

hafva därefter undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen

samt med föranledande af därvid gjorda erinringar blifvit i redaktionellt

afseende jämkade.

I sammanhang med ifrågavarande kungl. proposition har utskottet

därjämte till behandling förehaft en i anledning af densamma inom Andra

Kammaren af herr Karl Staaff afgifven och till utskottet hänvisad motion,

n:o 271. Efter det utskottet redan fattat beslut i anledning af omförmälda

framställningar har dessutom till behandling af utskottet öfverlämnats

en i anledning af förevarande proposition inom Första Kammaren

af grefve Axel Wachtmeister väckt motion, n:o 51. Nämnda motioner

finnas här nedan återgifna.

Herr Staaffs motion, n:o 271, är af följande lydelse:

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 67 med förslag till

strafflag för krigsmakten m. m. tillåter jag mig väcka följande motion.

1 § 3:o.

Den kungl. propositionen afviker från kommittéförslaget därutinnan,

att enligt propositionen värnpliktige alltid, därest de uppträda i militär

tjänstedräkt, skola hänföras till krigsmän, medan åter kommittéförslaget

begränsar detta förhållande till att gälla under tjugofyra timmar, innan

de värnpliktige med anledning af förestående tjänstgöring skola ställas

under militärbefäl och under lika lång tid sedan de efter afslutad tjänstgöring

upphört att stå under sådant befäl.

Efter min tanke är kommittéförslaget i denna punkt att föredraga

framför den kungl. propositionen. Det är redan i viss mån betänkligt att

föreskrifva krigslagarnas tillämpning å värnpliktige vid en tidpunkt, då det

öfvervägande antalet af dem naturligtvis saknar all kännedom om dessa

lagars innehåll. Men med hänsyn till de praktiska fördelar, som stå att

vinna, må ju detta dock kunna godtagas. Att däremot gå så långt, att

man icke ens begränsar förhållandet till en viss tidsperiod före värnpliktens

början och efter dess slut, synes ingalunda tillrådligt. Med dessa

perioder sålunda tilltagna, som skett i kommittéförslaget, afses naturligtvis,

att den värnpliktige å ena sidan först då han står så omedelbart nära

sin tjänstgöring, att han iklädt sig uniform just för detta ändamål, å andra

sidan ej längre efter slutad tjänstgöring, än att han ännu kan antagas

hafva uniformen kvar efter den, skall på grund af sin klädsel blifva underkastad

krigslagarna. Att däremot, om en värnpliktig några år efter tjänst
Bili.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Höft. 11

I ämnet

läckta

motioner.

Herr Staffs

motion.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

göringens afslutande drager fram sin uniform ur garderoben och ikläder

sig den t. ex. för någon teaterföreställning eller för annat ändamål, som

ej har ringaste att göra med värnplikten, han skulle komma under krigslagen

med de påföljder detta händelsevis — t. ex. vid någon tvist med

en militär befälsperson — kunde medföra, synes uppenbart absurdt.

4 §•

Kommittéförslaget, som upptager de positiva ändamål, för hvilka

krigsmakten skall vara ställd på krigsfot för att anses mobiliserad i krigslagarnas

mening, synes vara vida att föredraga framför kungl. propositionen,

enligt hvilken krigsmakten skulle vara att anse såsom mobiliserad »då

den för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot». Kommittéförslagets

ordalag ansluta sig ordagrant till uttryckssättet i 74 §

regeringsformen, där det bestämmes under hvilka förutsättningar Konungens

rätt till rekvisitioner skall inträda. De reservanter vid 1893 års

riksdag, som påyrkat en sådan lydelse af paragrafen, yttra i sin motivering:

»Vi hafva yrkat, att 74 § borde så redigeras, att den tydligt uttryckte,

att, om svenska folket genom sina representanter åtager sig den tunga

börda, som i kraft af en rekvisitionslagstiftning kan åläggas det, och i

Kungl. Maj:ts hand öfverlämnar en högst betydande, ny maktbefogenhet,

detta sker uteslutande i afsikt att skydda neutraliteten, om den vid krig

mellan andra makter skulle hotas, och afvärja ett angrepp, men icke för

att underlätta en politik, som kan leda därtill, att riket af annan anledning

invecklas i krig.»

Mig synes, att enahanda synpunkter kunna och böra gälla, när det

gäller öfvergången från vanliga krigslagsbestämmelser till de extraordinära,

som i vissa fall skulle inträda för mobiliserad afdelning.

33 §. 2 mom.

På de af justitiekansler!! E. Sjöberg i hans reservation till kommittéförslaget

anförda skäl förmenar jag, att den ändring i nu gällande lag,

som kommitténs majoritet förordat och som den kungl. propositionen jämväl

upptager, saknar fog. Enligt denna ändring skulle en officer eller

underofficer, som för försummelse vid fartygs manövrering eller navigering

anses förfallen till flera månaders fängelse, vara befriad från skyldighet

att ersätta kronan den genom försummelsen uppkomna skadan. Nuvarande

lag befriar honom från skadestånd allenast då hans fel är så lindrigt, att

det anses kunna försonas med disciplinstraff.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

83

73 §.

Kommittén hade föreslagit, att ur §:en skulle utgå orden »om otillräckligheten

af lön, beklädnad eller underhåll». Den kungl. propositionen

återupptager ur nuvarande lagen dessa ord. I statsrådets yttrande motiveras

detta med tre skäl: l:o) att då detta exempel är upptaget i nu gällande

lag, .en uteslutning däraf måste förefalla betänklig, 2:o) att om krigsfolk

finge hålla sammankomster för öfverläggning om ifrågavarande ämnen,

denna rättighet kunde komma att missbrukas för befrämjande af

syften af annan art, samt 3:o) att om anledning vore till klagomål beträffande

lön, beklädnad eller underhåll, utvägar dessutom icke saknades för

de missnöjda att gifva sina klagomål tillkänna och uti tilläfventyrs befintliga

missförhållanden vinna rättelse utan att härför erfordrades hållande

af sammankomster för rådplägning i frågan.

Det första skälet är synnerligen svagt, då konsekvenserna af den

däri uttryckta mening ju skulle blifva, att huru i och för sig berättigad

en lagändring än vore, skulle den likväl i vissa fall ej kunna någonsin

företagas, emedan själfva ändrandet vore betänkligt. Lika ohållbart är det

andra skälet. Om en befogad frihet ej skall medgifvas, därför att det ej

är »otänkbart», att den kan missbrukas, huru mycken frihet skulle då

existera? Hvad det tredje skälet angår, visar erfarenheten, att för dem,

som befinna sig i en svagare ställning, samråd till vidtagande af lämpliga

åtgärder för denna ställnings förbättrande är ett ofta ovillkorligen nödvändigt

medel för att vinna något. De facto torde nog sådana sammankomster

för inbördes rådplägning om framställningar rörande bättre aflöning

o. s. v. under nu rådande lag vara ganska vanliga — hvilket i förbigående

sagdt bort visa, att rättigheten i fråga icke är så »betydelselös», som i

statsrådsyttrandet förmenas. , Kan det vara riktigt och ändamålsenligt, att

sådana till intet ond t syftande rådplägningar måste ske på sidan om lagen

och, om det faller en befälhafvare in, skulle kunna föranleda straff för

deltagarne? Kan det finnas fog för att, medan alla civila tjänstemän utan

något hinder kunna hålla sammankomster i sådant syfte, skola t. ex.

underofficerarne vara lagligen förhindrade att göra det? Jag kan ej

finna detta.

Fastmera synes det mig, som om kommittéförslaget borde utvidgas

genom borttagande jämväl af uttrycket »om förmans förhållande eller åtgärder».

Ty om en förman visar sig gång på gång illa behandla sin trupp,

kan det väl ej vara något orätt eller farligt i att manskapet på en fristund

samlas och samråder om rätta sättet att däri vinna ändring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

83 §.

Om en öfverordnad genom missbruk af sin myndighet eller eljes

genom otillbörligt eller ovärdigt beteende retat underordnad till sådan gärning,

hvarom i 80, 81 eller 82 §§ förmäles, synes det föga riktigt att medgifva

straffets nedsättande men ej under några förhållanden dess bortfallande.

Sådant kan förmannens beteende hafva varit, att det öfverstiger all vanlig

mänsklig själfbehärskning att emottaga det med fullständig undergifvenhet.

Men för sådana undantagsfall bör man ock kunna medgifva strafffrihet.

90 §.

Kommittéförslaget synes vara att vida föredraga framför den kungl.

propositionen. Det är ej för hardt, att officer eller underofficer, som en

gång blifvit straffad för våld eller annan misshandel å underordnad krigsman

i eller för dennes ämbete eller tjänst, kan dömas till afsättning, om

han ånyo begår sådant brott och pröfvas hafva genom sitt förfarande förspillt

den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning. Misshandel

å underordnad har inom den svenska armén förekommit i långt

större utsträckning än allmänheten haft aning om. Men den bör och

måste hindras.

97 §.

Detta lagrum var inom kommittén föremål för vidlyftig öfverläggning

och man var ganska allmänt ense därom, att en bestämmelse af så

mångtydig och sväfvande natur för sin tillämpning borde förutsätta domstols

pröfning, ja detta betraktades från flera håll såsom ett gifvet villkor

för att bestämmelserna skulle få kvarstå.

Bland de ämnen strafflagen för krigsmakten behandlar framstår frågan

om disciplinstraffens rätta ordnande såsom ett af de» allra viktigaste.

Men denna fråga har enligt min mening ingalunda erhållit en tillfredsställande

lösning i den kungl. propositionen.

Denna uppfattning gäller för det första själfva straffen. I Riksdagens

skrifvelse den 1 juni 1901 angående revision af krigslagarna ifrågasattes,

huruvida sträng arrest borde bibehållas eller icke. Den för revi
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

85

sionen tillsatta kommittén uttalade sig för bibehållande af detta slag af

disciplinstraff, men väl att märka med en kraftig begränsning i fråga om

dess användning. Detta straff, som efter kommitténs förslag endast skulle

få begagnas såsom skärpning, skulle nämligen ej få i något fall åläggas

annat än då synnerlig råhet, groft trots mot föreskrifven eller eljest gällande

ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts och med

hänsyn till af den skyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot

krigslagen .eller hans uppförande i öfrigt det icke kunde antagas, att lindrigare

straff skulle å honom öfva tillbörlig verkan. Samma begränsning

skulle gälla i fråga om användande af hårdt nattläger såsom skärpning.

Nuvarande chefen för generalstaben uttalade sig emellertid såsom ledamot

af kommittén för fullständigt afskaffande af den stränga arresten. Häri

instämde två af kommitténs civila ledamöter, bland dem undertecknad.

Bland myndigheter, som afgifvit yttranden öfver förslagen, hafva en arméfördelningschef

och en regementschef anslutit sig till samma åsikt. Öfriga

militära myndigheter, hvilka yttrat sig öfver förslagen, samt krigshofrätten

hafva däremot ansett nödvändigt att bibehålla den stränga arresten.

I den kungl. propositionen bibehålies den stränga arresten, dock icke

såsom särskild straffart utan såsom straffskärpning. Såsom förutsättningar

för åläggande af denna skärpning har allenast upptagits, att med hänsyn

till af den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott mot

strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna i öfrigt det icke finnes

antagligt, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom öfva

tillbörlig verkan. Äfven blott en dags vaktarrest skulle enligt förslaget

kunna skärpas genom mörkt enrum likasom enligt nuvarande lag sträng

arrest kan på samma tid åläggas.

Efter min mening har genom den kungl. propositionens bestämmelser

om den stränga arrestens användning icke någonting vunnits. Allt blir

vid det gamla, d. v. s. hvarje regementschef kan ungefär efter godtycke

använda den stränga arresten, i hvilken utsträckning han behagar. Ty

det är ju tydligt, att då sträng arrest får användas så snart det »med

hänsyn till omständigheterna» icke finnes antagligt, att vanlig vaktarrest

skulle öfva tillbörlig verkan å den som begått en förseelse, så lär det i

de allra flesta fall vara omöjligt att ställa en befälhafvare tillrätta, som i

obehörig utsträckning ålägger denna straffskärpning. »Omständigheterna»

är nämligen ett så obestäinbart, så tänjbart begrepp, att det subjektiva

godtycket där kan finna nästan obegränsadt spelrum. Kommitténs förslag

innehöll åtminstone verkligt objektiva grunder, så att en befälhafvare

måste i händelse han ålagt sträng arrest kunna påvisa någon af dessa

grunder för att själf undgå ansvar.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Hvilket skäl har då Kungl. Maj:t haft att mot kommitténs åsikt förorda

den stränga arrestens bibehållande i den form som skett? Såvidt jag

af statsrådsprotokollet kunnat finna allenast ett enda. Detta skulle vara,

att genom den af kommittén föreslagna begränsningen straffet skulle

erhålla en strängare karaktär än som därmed torde åsyftats och blifva

nära nog vanärande.

Lämnande därhän för närvarande hvilken betydelse som må tillmätas

detta skäl, tillåter jag mig framhålla, att Kungl. Maj:t efter min

tanke, då det ansågs betydande, icke borde hafva återgått till det gamla

utan fasthellre tagit steget fullt ut och föreslagit upphäfvandet af all

straffskärpning. Yäl hafva i vår allmänna lagstiftning införts vissa straffskärpningar

för undantagsfall, men detta synes knappast behöfva leda till

att upptaga sådana jämväl såsom disciplinstraff, hvilka ju afse jämförelsevis

ringa förseelser, under det att den allmänna lagstiftningen förbehållit

skärpningarna för svåra förbrytelser.

Efter min åsikt vore det alltså i alla afseenden fördelaktigast, om

all straffskärpning helt och hållet finge utgå.

Riksdagen ifrågasatte i sin skrifvelse af 1901, huruvida icke till

vinnande af större garanti för den lagenliga behandlingen af disciplinmålen

i afgörandet af dylika mål borde jämte vederbörande befälhafvare

deltaga en rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade

beslut, därest han icke reserverat sig.

Kommittén fann sig icke böra tillstyrka en sådan anordning och har

den icke heller förordats i propositionen. De af kommittén anförda skälen

voro följande.

1. På grund af sakens natur måste befälhafvaren vara den, som

bure ansvaret för krigslydnadens och ordningens upprätthållande inom

truppen. Det syntes då ock vara riktigast, att äfven ansvaret för det

sätt, hvarpå de disciplinära bestraffningar, hvilkas åläggande utan rannsakning

och dom lagen tillstädjer, blifva använda, odeladt hvilade på

honom.

2. Det ojämförligt stora flertalet af de mål, hvilka enligt kommitténs förslag,

likasom enligt gällande lag, kunde ifrågakomma till befälhafvarens afgörande

i form af disciplinmål, vore till sin beskaffenhet synnerligen enkla

och ingalunda sådana, att de för sitt lagenliga bedömande och afgörande

kunde anses fordra särskilda juridiska insikter. Gifvet vore visserligen att

äfven i de enklaste fall bestämmande af straffets art och mått alltid måste

öfverlåtas åt den myndighet, som hade att utöfva bestraffningsrätten,

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

men detta vore en sida af saken, som befälhafvaren med den kännedom

han äger om sina underlydande, i de flesta fall borde kunna bedöma lika

bra om ej bättre än andra. En sådan behandling af disciplinmålen skulle

därför vara en för den stora massan af fall fullkomligt onödig apparat,

som endast skulle verka tyngande, utan motsvarande nytta.

3. Den ifrågasatta anordningen skulle icke, utan att ändamålet med

den disciplinära bestraffningsrätten skulle blifva mer eller mindre förfeladt,

kunna under alla förhållanden genomföras. Detta skulle nämligen

förutsätta, att den lagfarne ämbetsman, som jämte befälhafvaren skulle

deltaga i handläggningen af målet, alltid funnes tillgänglig å den plats,

där den disciplinära bestraffningsrättens utöfning kunde ifrågakomma.

Men detta skulle tydligen icke utan alltför stora uppoffringar från det

allmännas sida kunna förverkligas. Såsom exempel på de svårigheter som

skulle uppkomma nämner kommittén, att lagfaren person i regel icke kan

påräknas åtfölja fartyg på sjötåg. Vid mångfaldiga tillfällen i fält skulle

stora stundom oöfverstigliga svårigheter möta. Äfven eljes kunde det

icke gärna gå för sig att på hvarje ort, där någon del af krigsmakten

funnes förlagd eller eljest hade sin tjänstgöring, för ändamålet anställa

särskild lagfaren ämbetsman. Detta kunde särskildt ej gå för sig där,

utan att. något större truppförband funnes på platsen, en fristående skola

eller kommendering eller allenast ett detachement hade sin förläggningsort.

Skulle äfven i dylika fall vederbörande befälhafvare vara pliktig att

i disciplinmål inhämta yttrande af en lagfaren ämbetsman, som icke funnes

å platsen tillgänglig, blefve detta uppenbarligen i många fall ytterst otjänligt.

4. Icke heller syntes det förenligt med befälhafvarens ställning

och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad trupp eller

eljest då en ringare förseelse försigginge inför hans ögon, utan att först

höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.

Kommittén fann dessa skäl tillräckliga för att ådagalägga, att den

ifrågasatta ordningen för handläggningen af disciplinmål i hvarje fall svårligen

skulle kunna genomföras, utan att man nödgades göra en mängd

delvis mycket omfattande undantag, hvarigenom värdet af hela anordningen

skulle i hög grad förringas.

Att med insikt om nödvändigheten af alla dessa undantag ändock

föreskrifva, att det omförmälda förfarandet, då så lämpligen kunde ske,

skulle iakttagas, ansåg kommittén icke heller vara att anbefalla. Föreskrefves

detta sådan regel, vore det att befara, att befälhafvarnes myndighet

i andra fall, då förfarandet icke kunde iakttagas, skulle mista en del

af den auktoritet, som borde tillkomma densamma. Utan tvifvel skulle

det ock framstå såsom en oegentlighet om, såsom sannolikt vore, före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

skriften i regel blefve tillämplig endast å de högre befälhafvarne, hvilka

ju i allmänhet ha sin expedition å platser, där ett eller liera truppförband

funnes förlagda och ett juridiskt biträde kunde antagas vara anställdt, men

däremot i allmänhet blefve utan betydelse i fråga om lägre befälhafvare för

mindre kommenderingar å andra orter eller på sjön, oaktadt just de yngre,

mindre erfarna befälhafvarne måste anses företrädesvis vara i behof af den

juridiska rådgifvarens stöd eller kontroll.

Hela detta resonemang synes mig alldeles ohållbart. Med afseende

på det första skälet behöfver blott anmärkas, att befälhafvarens befogenhet

att ålägga disciplinstraff ju skulle bibehållas odelad hos honom, Hvad

han i sådant hänseende bestämmer, det skall ju gälla. Hans »ansvar för

krigslydnaden och ordningens upprätthållande» blir således alldeles detsamma

som förut. Skillnaden blir blott den, att jämväl en annan, hans

juridiska rådgifvare, blir ansvarig, därest han underlåtit reservera sig mot

en felaktig åtgärd af befälhafvaren.

Det andra skälet är lika litet bindande. Det är för det första ingalunda

så visst, att det ojämförligt stora flertalet af disciplinmål äro så

enkla, att ingen rådgifvare behöfves. Att de kunna bedömas påfallande

olika är klart redan däraf, att vid olika regementen bedömandet af enahanda

mål ofta nog är mycket växlande. Det är vidare ett faktum, att

befälhafvare bedömt till utseendet ganska enkla mål alldeles felaktigt.

Hvad angår kommitténs tredje skäl får man efter min tanke icke

låta det bästa vara till den grad fiende till det goda i detta fall, att man

låter de jämförelsevis obetydande fall, då regeln icke skulle kunna tilllämpas,

blifva till hinder för uppsättande af själfva regeln. Om reformen

genomföres, blifver den ock effektiv i fråga om det alldeles öfvervägande

antalet fall.

Kommitténs fjärde skäl är enligt den kungl. propositionen icke

längre tillämpligt, enär i densamma föreslagits upphäfvande af befäl hafvares

rätt att ålägga disciplinstraff på stående fot.

Hvad slutligen angår kommitténs ordande om de konsekvenser, som

skulle uppstå i händelse man likväl beslöte sig för att genomföra reformen,

där den kunde genomföras, det vill i korthet säga hufvudsakligen vid alla

regementsförläggningar och flottstationerna, så torde dessa utan vidare

kunna betraktas såsom ren konstruktion. En befälhafvare, som icke kan

hafva tillgång till rådgifvare, måste fortfarande döma ensam, såsom kommittén

ansett lämpligt, att alla med disciplinär straffrätt utrustade befälhafvare

skola göra — det är hela saken.

Den synnerligen stora betydelsen af den reform, som här är ifråga,

kan icke förnekas. Den innebär i korthet sagdt, att en sakkunskap i rätts
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

89

ligt hänseende och ett supplementärt domareansvar skulle ställas bredvid

befälhafvarens militära sakkunskap och militära ansvar. Den gör disciplinbestraffning

till hvad den efter min mening bör vara: en till sin karaktär

rättslig åtgärd om ock med ett af nödvändigheten föreskrifvet ytterst summariskt

förfarande. Jag måste därför i allo vidhålla önskvärdheten af

denna verkligt stora förbättring.

Emellertid kan en dylik reform icke genomföras annat än i sammanhang

med den militära rättegångsreformen och under förutsättning att i

denna upptages kommitténs förslag om tillsättande af krigsfiskaler, hvilka

då skulle kunna erhålla jämväl nu ifrågavarande uppgift. Att öfverlämna

den åt auditörerna är af lätt insedda skäl alls icke lämpligt.

Jag måste för den skull begränsa mig till att hemställa om en

skrifvelse i saken, men anser att kamrarnas sammanstämmande beslut om

aflåtande af dylik skrifvelse bör göras till förutsättning för strafflagens

antagande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt

hemställa:

1 :o) att Riksdagen under förutsättning af Riksdagens bifall till

yrkandet under 2:o) här nedan måtte antaga Kungl. Maj:ts proposition

till ny strafflag för krigsmakten, dock med de modifikationer,

att lydelsen af 1 § 3:o, 4, 90 och 97 §§ ändras till likhet med

hvad krigslagskommitténs förslag innehåller;

att straffskärpning vid disciplinstraff bortfaller och följaktligen de

§§, som innehålla föreskrifter om sådan skärpning eller verkställigheten

däraf omarbetas;

att 33 § 2 mom. förändras till likhet med motsvarande bestämmelse

i nuvarande lag;

att 73 § ändras så till vida, att uttrycken »förmans förhållande

eller åtgärder» samt »lön, beklädnad eller underhåll» utgå;

att 83 § ändras sålunda, att efter orden »följa bort» tilläggas orden

»eller helt och hållet bortfalla».

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t i samband med framläggande för nästa års Riksdag

af förslag till ny rättegångsordning för krigsmakten jämväl framlägga förslag

till sådana bestämmelser angående den discipliplinära bestraffningsrätten,

att denna bestraffningsrätt, då så ske kan, skall utöfvas af vederbörande

befälhafvare i samråd med rättsbildad person, hvilken, därest han

icke reserverat sig mot befälhafvarens beslut, är underkastad domareansvar

för detsamma.»

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 ilåft.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Grefve

Wacht
meisters
motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Grefve Wachtmeister har i sin motion, n:o 51, anfört löljande:

»Genom kungl. förordningen den 6 juni 1883 erhöll § 30 i strafflag

för krigsmakten sin nuvarande lydelse. Den förändring, som härvid

anbefalldes och som afsåg befrielse i vissa fall för krigsman att gälda

skada eller kostnad, som tillskyndats kronan, grundade sig på Riksdagens

samma år fattade beslut med anledning af en af Eders Kungl. Maj:t i

ämnet den 13 april 1883 afgifven proposition; och framgår det oförtydbart

såväl af denna som af lagutskottets utlåtande med anledning af propositionen,

att den befrielse från ersättningsskyldighet, som i ändringsförslaget

omnämndes, var afsedd att gälla icke blott i fråga om skada å

kronans fartyg och materiel, utan äfven i fråga om skada å enskild

egendom.

Lagutskottet yttrar angående den förhandenvarande frågan i sitt

utlåtande n:o 43 af den 5 maj 1883:

''Genom vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet af sjöofficer

eller underofficer, kommenderad till tjänst på kronofartyg, kan nu

skada uppstå antingen å det kronans fartyg, som han själf förer eller å

hvilket han är tjänstgörande, eller ock — genom sammanstötning eller påstötning

— å främmande fartyg, sluss, kaj o. s. v. I förra fallet blifver

vederbörande officer eller underofficer ersättningsskyldig till sin redare,

kronan, såsom målsägande, i det senare åter antingen kan kronan, såsom

det skadade fartygets redare, vare sig på grund af laglig förpliktelse eller

godvilligt i första hand ersätta målsägande!! den uppkomna skadan, i

hvilken händelse kronan har rätt att söka sitt åter af den, som vållat

skadan — hvarvid likväl, i händelse skadeersättning af kronan till tredje

person godvilligt utgifvits, sådant icke ovillkorligen grundlägger ersättningsskyldighet

för vederbörande sjöofficer eller underofficer — eller ock kan

anspråket å skadeersättning af målsäganden göras gällande omedelbarligen

mot vederbörande officer eller underofficer.

Då sjöofficeren eller underofficeren i sin egenskap af ämbets- eller

tjänsteman uttryckligen är underkastad kriminellt ansvar äfven för oförstånd

och oskicklighet vid förande af fartyg; men, hvad angår befälhafvare

å kofferdifartyg, § 49 i sjölagen den 23 februari 1864, hvilken paragraf

innefattar hufvudstadgandet om sådan befälhafvares ersättningsskyldighet,

för inträdande af berörda skyldighet förutsätter ''skada, som åkommer

genom befälhafvarens försummelse vid bevakande af redares rätt och bästa’,

och ''skada, som genom befälhafvarens fel eller försummelse i tjänsten annan

tillskyndas kan’, så torde, redan till följd häraf, kunna ifrågasättas, huruvida

icke sjöofficer eller underofficer i förhållande till sin redare, kronan,

rättsligen är i fråga om ersättningsskyldighet strängare förpliktad än kofferdi
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

skeppare i förhållande till sitt rederi. Men att så faktiskt är förhållandet,

framgår tydligen, när man besinnar, att, så snart, med anledning af sjöofficer

eller underofficer till last liggande, om äfven helt obetydlig felaktighet,

vederbörande allmän åklagare finner sig föranlåten att påyrka

något, om äfven det ringaste, ansvar, han, därest genom nämnda felaktiga

förtullande skada och kostnad för kronan uppstått, måste såsom ämbetsman,

för att skydda sig själf mot efterräkning, påyrka utgifvande af

skadestånd till högsta möjliga belopp, under det att, beträffande kofferdiskeppare,

dylik skada och kostnad nästan utan undantag, äfven där

skadeståndsanspråk lagligen skulle kunna mot skepparen göras gällande,

bäres i de flesta fall af assuradören och, där försäkring icke tagits, af

redaren.

Den sålunda befintliga skillnaden i verklig ansvarsskyldighet mellan

sjöofficer och kofferdiskeppare har utskottet tillförene, såsom framgår af

det utlåtande, n:o 40, utskottet vid förra riksdagen afgaf med. anledning

af då väckt enskild motion i ämnet, funnit innebära en oegentlighet; och

om utskottet då icke tillstyrkte någon Riksdagens åtgärd i frågan, berodde

detta, såsom af samma utlåtande framgår, af formella betänkligheter

vid de då framlagda förslag och särskildt därpå, att ärendet syntes

utskottet vara af den beskaffenhet, att initiativet i detsamma borde tagas

af Kungl. Maj:t.

Så har nu skett; och då utskottet efter granskning anser det sätt,

hvarpå frågan är i den kungl. propositionen föreslagen att lösas, vara

lyckligt funnet, vill utskottet förorda bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

’ 1— -— —

Utskottet hemställer därefter, att Riksdagen måtte antaga den föreliggande

kungl. propositionen.

Mot denna utskottets hemställan anmäldes reservation af herr Forsell,

som yttrar: ’I)et är en allmän grundsats saväl i enskilda lilvet som i lag,

att ingen har rätt att på annans bekostnad vara vårdslös och försumlig i

utöfvandet af sitt kall. Svårligen lärer ock någon kunna förneka giltigheten

af denna grundsats, och endast ytterst trängande omständigheter

kunna förmå lagstiftaren att åsidosätta deri. Huruvida sådana omständigheter

i förevarande fall finnas, har jag svårt att fatta. Men om jag det

oaktadt böjer mig för det allmänna ropet på en lagförändring i det syfte

lagförslaget innehåller, så kan jag dock ej gilla, att befrielsen från ersättning

går så vida, som förslaget innehåller. Där säges nämligen, att befälhafvare

skall i angifvet fall vara fri från ersättning icke blott i krig,

utan äfven i fredstid, ej allenast fri från ersättning för skada å kronans

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

fartyg och gods, utan äfven för den skada, som han vållat å annans fartyg

och gods.

Då fråga är att bryta med en allmängiltig grundsats i lagstiftningen,

tror jag, att man bör gå ytterst varsamt till väga, och icke såsom

nu skett taga steget fullt ut på en gång. Jag föreställer mig därför, att

man lör närvarande bort inskränka befrielsen från ersättning till skadan

å kronans fartyg och gods. Jag hämtar ett ytterligare stöd för denna åsikt

däraf, att, då sammanstötning nästan alltid vållar skada å båda fartygen,

och då krigsdomstol, som pröfvar frågan om ersättning för skada å kronans

fartyg, måhända befriar befälhafvaren därå från ersättning, medan allmän

domstol någon tid därefter dömer kronan att betala dryg ersättning till

följd af uppenbar vårdslöshet eller försummelse, begången af befälhafvande

officeren å kronans fartyg, en betänklig konflikt mellan domstolarnas beslut

därigenom skulle uppstå.

På sådan grund föreslår jag, att sista momentet i 30 § måtte erhålla

följande lydelse:

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som

under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet,

vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 144 §

sägs, vare ock, där han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff,

icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats

kronans fartyg eller gods.

Skulle erfarenheten visa, att genom detta mitt förslag gränserna

blefve för trånga för befälhafvares rätt att utan större olägenhet begå

förseelse, af dylik beskaffenhet under utöfning af sin tjänst, så är det ju

lätt att i en framtid vidga dessa gränser.’

Riksdagen beslöt dock i enlighet med lagutskottets förslag.

Äfven framgår, att man genom lagändringen velat vinna sådan öfverensstämmelse,

att befälhafvare vid flottan skulle blifva likställd med befälhafvare

å handelsfartyg i fråga om den verkliga ersättningsskyldigheten.

Skadeståndsanspråk af ifrågavarande slag gjordes nämligen i praktiken nästan

aldrig gällande mot de senare, utan mot redarne, som i sin tur godtgjordes

genom assurans, där sådan funnes.

I § 8 af gällande sjölag stadgas, att för skada, som af befälhafvare

eller någon af besättningen genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes,

häftar redaren med fartyg och frakt, och att hvad denne sålunda

nödgas utgifva äger han söka åter af den, som vållat skadan.

Ordalydelsen i denna paragraf, jämförd med bestämmelserna angående

skadestånd i allmänna strafflagen, kap. 6, lämnar öppet för en målsägare

att för utbekommande af skadeersättning göra anspråket därpå gällande,

s. 93 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

93

antingen mot kronan såsom redare för det skadegörande fartyget eller ock

mot vederbörande befälhafvare direkt. Om han väljer det förstnämnda

tillvägagångssättet, befriar nuvarande lydelsen af § 30 i strafflag för

krigsmakten vederbörande krigsman från den ersättningsskyldighet, som

kronan kan blifva ådömd, om på förseelsen följer straff, som icke är svårare

än disciplinstraff. Skulle målsägaren åter föredraga att göra anspråket

gällande mot befälhafvaren, såsom varit fallet i fråga om det den 18

september 1907 af Konungens högsta domstol afdömda målet mot kaptenen

vid kungl. flottan m. m. G. R. Celsing, framgår af den i samma mål afgifna

domen, att i sådant fall ordalydelsen i den ifrågavarande paragrafen

icke gifver vederbörande befälhafvare det skydd i fråga om ersättningsskyldighet,

som med den vidtagna lagändringen tydligen varit afsedt.

Det vill sålunda synas, som om ersättningsskyldigheten blifver beroende

af huruvida vederbörande åklagare eller målsägare finner godt göra sitt

anspråk på ersättning gällande mot kronan eller mot vederbörande befälhafvare,

ett förhållande, som med fog torde anses såsom mindre tillfredsställande.

Om ett sådant förhållande skulle blifva bestående, betyder detta nämligen

för flottans officerare och underofficerare en återgång till det förr

rådande osäkerhetstillståndet, då dessa icke alldeles utan skäl stundom benämndes

kronans assuradörer, ett tillstånd, för hvilket man hittills trott

1883 års lagändring råda bot.

I Kungl. Maj:ts till innevarande års Riksdag inlämnade proposition

n:o 67 har den mot nuvarande § 30 svarande lagbestämmelsen följande

lydelse: ’--— vare dock, där han ej varder dömd till afsättning, eller

om han tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader,

icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats

kronan.’ (§ 33.)

Denna lydelse innebär visserligen en ytterligare utsträckning af befrielsen

från ersättningsskyldighet, men af hjälper icke det ofvan anförda

missförhållandet.

Det synes mig emellertid i hög grad nödigt,'' att en ändring på ett

eller annat sätt härutinnan göres, så att befäl och underbefäl vid flottan

vinna det skydd, som Kungl. Maj:t och Riksdagen afsett.

Om orden ''tillskyndats kronan’ blefve utbytta mot det enda ordet

''vållats’, vill det synas, som om det med 1883 års lagändring afsedda

ändamålet skulle vinnas.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa, att §

33 andra stycket af det i nu föreliggande kungl. proposition n:o 67 innefattade

förslaget till strafflag för krigsmakten måtte erhålla följande ly
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Utskottets

yttrande.

delse: ’I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som

under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet,

vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i

130 § sägs, vare dock, då han ej varder dömd till afsättning eller, om

han tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver 6 månader, icke

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen vållats’, eller

ock att genom andra bestämmelser i ifrågavarande lagförslag så ordnas,

att krigsman, som under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig

för dess säkerhet, måtte komma i verkligt åtnjutande af de lindrigare

bestämmelser med afseende på ersättningsskyldighet, som genom § 30

nu gällande strafflag för krigsmakten afses.»

Det kan enligt utskottets uppfattning icke jäfvas, att det af Kungl.

Maj:t framlagda, på omfattande utredning och sakkunnig pröfning grundade

förslag till ny strafflag för krigsmakten äger företräde framför nu gällande

militära strafflag. Utskottet vill i sådant afseende särskildt framhålla,

att de af Riksdagen uttalade önskemål blifvit i flera punkter tillgodosedda.

Då utskottet det oaktadt icke anser sig kunna tillstyrka, att ifrågavarande

proposition må af Riksdagen bifallas, hafva nedan angifna skäl föranledt

utskottet att intaga en dylik ståndpunkt.

När det är fråga om eu revision af den särskilda lagstiftning, som

hos oss gäller för krigsmakten, torde det icke råda mer än en mening

därom, att den del af denna lagstiftning, som är behäftad med de största

bristerna och följaktligen mest i behof af en omarbetning, är just den,

som rör domstolsorganisationen och den militära rättegångsordningen i

allmänhet. De klagomål, som tidt och ofta gjort sig hörda öfver det sätt,

hvarpå krigslagarna i praktiken tillämpas, torde ock i flertalet fall vara

beroende däraf, att de nuvarande krigsdomstolarna, frånsedt den högsta

instansen, icke kunna anses vara så anordnade, att krafvet på rättssäkerhet

blifver i tillbörlig grad tillgodosedt. Beträffande denna krigsdomstolarnas

nuvarande organisation vill utskottet erinra därom, att det enligt nu gällande

lag finnes en regementskrigsrätt vid hvarje till armén hörande regemente

eller kår, stationskrigsrätt vid hvarje af sjöförsvarets stationer samt

garnisonskrigsrätt å garnisonsort eller fästning. Under särskilda förhållanden

utgöres krigsdomstol i första instans af fältkrigsrätt. Krigsrätt består af fyra

opaginerad Kontrollera mot PDF

95

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

militärer, gemenligen den tilltalades förmän i tjänsten, samt en auditör. Såsom

allmän åklagare tjänstgör i regel väbeln eller vid förfall för honom särskild!

förordnad underofficer. Mål, som röra förbrytelser, begångna af officerare,

tillhöra krigsöfverdomstols omedelbara upptagande. Äfven krigsöfverdomstol

är sammansatt af fyra militärer och endast en rättsbildad ledamot.

Det kan icke vara något tvifvel underkastadt att, så länge krigsdomstolarna

i första och andra instans hafva en sådan sammansättning,

som för närvarande är fallet, det icke finnes tillfyllestgörande garantier

för att där skall råda en sådan säkerhet i rättstillämpningen, som med

nödvändighet måste kräfvas, särskildt då det gäller för den enskilde så

djupt ingripande och allvarliga påföljder, som ett brott mot den militära

strafflagen kan draga med sig. Då härtill kommer beträffande krigsdomstolar

i första instans, såväl att den lagfarne ledamoten, hvilken tillsättes

endast på förordnande mot ett relativt mindre arfvode, icke sällan är en

yngre jurist med skäligen ringa erfarenhet såsom domare, som äfven att

åklagaremyndigheten är anförtrodd åt personer, hvilka i regel, måste anses

föga* skickade att på ett nöjaktigt sätt fylla denna sin uppgift, synes det

ligga i öppen dag, att en revision af gällande lag om krigsdomstolar och

rättegången därstädes är af trängande behof påkallad.

° I det förslag till militär rättegångsordning, hvilket blifvit af kommittén

utarbetadt, hafva åter de af 1901 års riksdag framhållna synpunkter

i flera afseenden vunnit beaktande. Enligt kommitténs förslag skulle särskilda

krigsdomstolar bibehållas, benämnda i första instans under fredstid

distriktskrigsrätter och under krig fältkrigsrätter. Rikets krigsmakt skulle

i fredstid af Kungl. Maj:t indelas i ett visst antal, förslagsvis nio, distrikt,

hvartdera med en distriktskrigsrätt, hvilken skulle bestå af en krigsdomare

såsom ordförande, två militärer och en auditör. Äfven åtal mot officer

af huru hög grad som helst skulle i regel handläggas af distriktskrigsrätt.

De militära ledamöternas grad skulle bestämmas i förhållande till den tilltalades,

dock att militär^ bisittare i domstolen aldrig finge hafva lägre

tjänstegrad än kapten. Åklagare vid distriktskrigsrätt skulle vara jurist

och benämnas krigsfiskal. Krigsöfverdomstol skulle i fredstid vara en afdelning

af Svea hofrätt med dess president såsom ordförande samt två

lagfarna och två militära bisittare.

Beträffande kommitténs förslag till omorganisation af de militära

domstolarna — liksom ock i fråga om dess förslag till förändring af stadgandena

rörande disciplinstraffen — voro emellertid inom kommittén meningarna

ganska delade, hvilket synes af åtskilliga vid betänkandet fogade

reservationer. Såsom framgår af det propositionen bilagda utdrag af protokollet

öfver justitiedepartementsärenden för den 7 december 1906 hafva

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

dessutom krigshofrätten och det öfvervägande flertalet af de öfriga myndigheter,

hvilka yttrat sig öfver kommitténs förslag till ny krigslagstiftning,

ansett sig böra mer eller mindre bestämdt afstyrka de ifrågasatta bestämmelserna

i dessa delar. Med anledning såväl af därvid gjorda anmärkningar

som äfven af andra orsaker har Kungl. Maj:t låtit vidtaga en omarbetning

af förslagen, hvilken emellertid begränsats till att omfatta endast

straff lagsförslaget. De skäl, som förmått Kungl. Maj:t att för närvarande

icke föreslå någon förändrad organisation af krigsdomstolarna, finnas i omförmälda

statsrådsprotokoll angifna på följande sätt.

»Det ligger i sakens natur, att vid en omarbetning af förslaget rörande

domstolsorganisationen åtskilliga synpunkter, särskildt de ekonomiska,

måste beaktas, hvilka vid behandlingen af strafflagsförslaget äga ringa eller

ingen betydelse. För att vid sådant förhållande icke onödigtvis uppehålla

den fortsatta behandlingen af sistnämnda förslag, hvilket för öfrigt redan

i och för sig är af den omfattande beskaffenhet, att dess behandling såsom

fristående förslag synes både berättigad och ändamålsenlig, har därför

frågan om ändrad organisation af de militära domstolarna och hvad därmed

står i samband tills vidare förbigåtts, hvarjämte af rättegångsförslaget

i öfrigt för närvarande endast upptagits de delar, som direkt sammanhänga

med strafflagsförslaget eller eljest af särskilda anledningar ansetts

redan nu höra framläggas.

Det torde dessutom böra påpekas, att, äfven om man, trots de betänkligheter,

som tvifvelsutan kunna förekomma mot den af kommittén

föreslagna domstolsorganisationen, likväl skulle anse sig böra godkänna

kommitténs principer härutinnan såsom en utväg att utan alltför stegrade

kostnader tillföra krigsrätterna den ökade juridiska kompetens, som allmänt

befunnits önskvärd, den nuvarande tidpunkten, innan den nya härordningen

ännu blifvit fullständigt genomförd och förläggningsorterna för samtliga

truppförbanden slutligen bestämts, i alla händelser synes mindre lämplig

för framläggande af ett förslag, som innebär utbytande af den nuvarande

anordningen med afseende å krigsrätterna mot en organisation, som grundas

å krigsmaktens indelning i ett fåtal j urisdiktioner med territoriellt bestämda

distrikt. Hvad särskildt angår förslaget att ombilda krigshofrätten till en

afdelning vid Svea hofrätt, synes det desto mera tvifvelaktigt, om en sådan

åtgärd bör för närvarande vidtagas, som, enligt hvad tillgängliga statistiska

siffror utvisa, alltsedan 1901 års härordning börjat träda i kraft, målens

antal i krigshofrätten år efter år icke obetydligt ökats.»

De grunder, som sålunda anförts för framläggande af strafflagsförslaget

till granskning och afgörande af Riksdagen, oaktadt den militära

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Ijagutskottets Utlåtande N:o 58.

rättegångsordningen icke kunnat samtidigt göras till föremål för pröfning,

kan utskottet icke finna öfvertygande. Af hvad ofvan anförts torde framgå,

att det enligt utskottets uppfattning är nödvändigt för vinnande af ett

tillfredsställande resultat, att arbetet med reformering af krigslagstiftningen

i främsta rummet inriktas på genomförande af en mera betryggande domstolsorganisation

och på ett öfverseende af de stadganden, som därmed stå

i samband. Om så icke sker, torde det vara fara värdt, att de nuvarande

olägenheterna på det hela taget skola kvarstå: sörjer man icke för att

garantier finnas för en god rättsskipning, synes nämligen föga vara vunnet

genom en än så tillfredsställande omarbetning af öfriga delar af krigslagstiftningen.

Det torde vidare vara uppenbart, att det finnes ett så nära

samband mellan strafflagen för krigsmakten och den militära domstolsorganisationen

och processen, att samtliga hithörande frågor helst böra upptagas

till afgörande i ett sammanhang. Det lärer icke vara något tvifvel underkastadt,

att vid en samtidig behandling det skall blifva lättare att så afväga

de olika stadgandena inom skilda delar af krigslagstiftningen, att å ena

sidan den medborgerliga säkerheten icke äfventyras, på samma gång som å

andra sidan föreskrifter lämnas, hvilka äro oundgängliga för ett rätt tillgodoseende

af försvaret. Såvidt utskottet kan döma, äro ej heller de brister, som

vidlåda den nuvarande strafflagen för krigsmakten så stora eller en revision

af densamma så trängande, att icke de olägenheter, som ett uppskof med denna

revision må föranleda, kunna mer än väl uppvägas af de fördelar för krigslagstiftningen

i dess helhet, hvilka ett allsidigt skärskådande af hithörande

spörsmål under dessas gemensamma handläggning tvifvelsutan komme att

medföra. Dessutom synes det icke vara lämpligt att nu vidtaga så omfattande

ändringar i rättegångsordningen, som i den kungl. propositionen

föreslås, då det kan förutsättas, att lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes inom den närmaste framtiden skall blifva ersatt af en ny lag.

Då utlåtanden från vederbörande myndigheter inkommit öfver kommitténs

förslag till dylik lag, anser sig nämligen utskottet kunna antaga, att Kungl.

Maj:t redan nästkommande år eller, om så ej kan ske, vid 1910 års riksmöte

skall kunna till Riksdagens pröfning framlägga jämväl ett förslag

till omgestaltning af den militära domstolsorganisationen och processen.

Vidkommande särskildt det i propositionen framlagda förslag till

lag angående ändring i 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

den 30 maj 1873, tillåter sig utskottet erinra därom, att Riksdagen

i skrifvelse (n:o 45) till Kungl. Maj:t den 28 mars 1905 hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte låta utreda, under hvilka villkor utslag, därigenom

någon blifvit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Häft. 13

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

hvilket ej underställts högre rätts pröfning, kunde, utan hinder af att det

ej vunnit laga kraft, befordras till. verkställighet, samt för Riksdagen

framlägga det förslag till lag, hvartill denna utredning befunnes gifva

anledning. Genom denna framställning har alltså väckts fråga om en

allmän revision af nämnda lag. Sedan infordrade yttranden i anledning

af Riksdagens berörda skrifvelse numera afgifvits, är ärendet beroende på

Kungl. Majtts pröfning. Det synes då icke föreligga tillräcklig anledning att,

på sätt i den kungl. propositionen föreslagits, endast till partiell behandling

upptaga den väckta frågan om en revision af bei''örda lag, utan torde det vara

lämpligare att låta denna fråga på en gång i sin helhet finna en lösning.

Då utskottet af ofvan anförda skäl funnit sig böra afstyrka bifall

till det af Kungl. Maj:t framlagda strafflagsförslaget, torde något utskottets

vidare yttrande icke påfordras rörande grefve Wachtmeisters motion, n:o

51, och herr Staaffs motion, n:o 271, i hvad denna senare åsyftar antagande

under viss förutsättning af samma förslag med åtskilliga angifna

ändringar.

Beträffande åter herr Staaffs omförmälda motion, i hvad den afser aflåtande

af en Riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.

Maj:t måtte, i samband med afgifvande af förslag till ny rättegångsordning

för krigsmakten, jämväl framlägga förslag till sådana bestämmelser

angående den disciplinära bestraffningsrätten, att denna bestraffningsrätt,

då så ske kan, skall utöfvas af vederbörande befälhafvare i samråd med

rättsbildad person, hvilken, därest han icke reserverat sig mot befälhafvarens

beslut, är underkastad domareansvar för detsamma, finner utskottet,

vid det förhållande att strafflagsförslaget nu afstyrkes, det icke vara lämpligt,

att Riksdagen på frågans nuvarande stadium gör något uttalande i dylik riktning

utöfver det, som innehålles i Riksdagens den 1 juni 1901 till

Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse angående revision af krigslagstiftningen.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att de i förevarande proposition innefattade

förslag

a) till strafflag för krigsmakten,

b) till lag om införande af den nya strafflagen

för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall,

c) till lag angående ändring i vissa delar af förordningen

om krigsdoin stolar och rättegången därstädes

den 11 juni 1868,

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

d) till lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen

angående verkställighet i vissa fall af straff,

ådörndt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30

maj 1873, och

e) till lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen

den 14 juni 1901

icke må af Riksdagen bifallas.

2:o) att grefve YVachtmeisters motion, n:o 51, må

anses besvarad genom utskottets hemställan under l:o);

3:o) att herr Staaffs i motionen n:o 271 under

1 :o) framställda yrkande jämväl må anses besvaradt genom

utskottets hemställan under l:o); samt

4:o) att herr Staaffs i samma motion under 2:o)

gjorda hemställan icke må föranleda någon Riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Särskildt yttrande.

af herr Lindhagen, som beträffande motiveringen anfört:

»Det är obestridligt, att såsom utskottet framhållit strafflagen för

krigsmakten äger ett så nära samband med lagstiftningen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes, att dessa båda grenar af krigslagstiftningen

helst böra i ett sammanhang bedömas.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Något oafvisligt hinder att på sätt i den kungl. propositionen föreslagits

i förväg stifta särskild ny strafflag synes mig dock ej förefinnas,

därest man nämligen kan gå till verket med utsikt att komma till det en

gång utlofvade resultatet. Utskottet betonar i detta senare afseende, att

det framlagda förslaget äger företräde framför nu gällande militära strafflag

och utskottet har därvid ansett sig böra särskildt framhålla, att de af riksdagen

uttalade önskemålen blifvit i flera punkter tillgodosedda. Gentemot

ett sådant ensidigt uttalande bör å andra sidan sidan framhållas, att dessa

önskemål också i väsentliga punkter säkerligen blifvit åsidosatta. Det är

äfven af detta sista skäl, som förslaget synes mig böra tagas under nytt

öfvervägande och således framkomma samtidigt med ett förslag om rättegångsordningen.

Den nya värnpliktslagens genomförande år 1901 köptes med störa

löften. Ett sådant löfte var en omdaning af krigslagstiftningen.

Uti 1901 års riksdagsmotioner i nämnda ämne kräfdes en fullständig

och genomgående revision af krigslagarna. Det gällde, sade man,

att komma till lits den militaristiska andan, hvilken skapat en militär

rättsåskådning vidt skild från den civila. Krigsmannen borde fostras att

framför allt vara medborgare. Därför måste samtliga författningar om

krigslagstiftningen dragas under riksdagens bestämningsrätt. Ledande

grundsats för revision borde vidare vara, att krigslagstiftningen såsom

en undantagslagstiftning ej fick afvika från den allmänna lagstiftningen i

andra fall, än det kunde påvisas vara oundgängligen nödvändigt. Önskemålet

vore, att all krigslagstiftning väsentligen bortfölle, och man borde

redan nu, troddes det, kunna komma åtminstone mer än halfvägs mot

detta mål.

Särskilda utskottet omfattade i väsentliga delar dessa tankar, uttunnade

dock till mer försiktiga och sväfvande ordalag. Andra kammaren

biföll utskottets hemställan i glad förtröstan. I första kammaren togs

också utskottsbetänkandet, ehuru med mindre entusiasm och under betonande,

att detta nu var en hjärtesak för medkammaren, hvilken syntes

ovillkorligen uppställa det till villkor för sitt bifall i hufvudfrågan.

Första frukten af denna riksdagsskrivelse föreligger nu för riksdagen

i det förevarande strafflagsförslaget. Det kan synas vanskligt att

efter förslagets hastiga granskning i lagutskottet med vederhäftighet bedöma,

i hvad mån det fyller ofvannämnda mått. Men nog gifver sig osökt

det intrycket, att man slagit sig till ro med att fila åtskilligt, låt vara

ofta ifrigt på ytan, under det att den gamla så att säga surdegen, frånsedt

ett och annat mindre ingrepp, fått ligga kvar tämligen hel och odelad.

Att under nuvarande förhållanden vänta sig den omdaning, som år

s. 101 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

101

1901 föresväfvat andra kammaren, var en illusion. För vidblifvandet af

det gamla har under utredningsarbetet till och med ofta åberopats den utländska

krigslagstiftningen, hvilken dock enligt sakens natur och särskildt

såyidt angår de stora militärstaterna, måste vid ett verkligt reformarbete

pa detta område snarare tjäna som ett afskräckande exempel.

Några punkter må här framhållas, i hvilka förenämnda program

synes kommit till korta i förslaget.

Ett önskemål måste vara, att under normala förhållanden d. v. s. i

fredstid endast krigsmän äro underkastade straff enligt strafflagen för

krigsmakten. 1 öfverensstämmelse härmed böra samtliga i 6 § under mom.

2)—6) upptagna kategorier i allt väsentligt icke lyda under lagen annat

än i krigstid. Man invänder säkerligen häremot, att de personer, som på

något sätt tjänstgöra samtidigt med krigsmän, ''måste för likformighetens

och ordningens skull behandlas såsom de senare. Detta åskådningsätt är

såvidt jag förstår ett påtagligt uttryck för den militära andan. Ett samarbete

med en civil personal, som ej lyder under krigslagarna skall säkerligen

snart bidraga till insikten om, att krigsmakten icke behöfver vara

någon stat i staten.

Ett annat utslag af militarismen synes framträda i krigsmännens ställning

till de civilmilitära yrkesgrupperna, hvilka enligt förslaget fortfarande

skjutas åsido. Betecknande är, att ingen representant för dessa grupper

insatts i krigslagskommittén. Något yttrande från dem öfver kommittéförslaget

lärer äfven ansetts obehöfligt. Enligt hvad jag har mig bekant

förefinnas inom samtliga civilmilitära grupper önskningar, som icke blifvit

i förslaget beaktade. Ett exempel bland andra är 3 § i förslaget, enligt

hvilken en civilmilitär, som innehar högre tjänstegrad än en krigsman, ej

är att betrakta såsom öfverordnad öfver den senare. Denna bestämmelse

för med sig åtskilliga konsekvenser för de civilmilitära såväl i deras tjänstgöring

enligt tjänstgöringsreglementet som i det personliga inbördes förhållandet

till krigsmännen och särskildt ofiicerarne. Det vore kanske nyttigt,

om i lagarna och författningarna fastsloges, att det går för sig, att

en civilmilitär kan vara öfverordnad öfver en krigsman, hvilken innehar

lägre tjänstegrad än den förre. Det skulle i sin mån innebära ett häfdande

af det civilas jämnbördighet med det militära, ett bidrag således till

krigsmaktens civiliserande.

öfverraskande förefaller det, att i förslagets 97 § återfinna i hufvudsak

den nu gällande lagens stadgande i 102 § 2 mom. om äfventyr af

disciplinstraff för krigsman, som »i eller utom tjänsten brister i anständigt

uppförande eller visar opålitlighet eller vanvårdar den aktning, som han

af andra bör äga.» Om något stadgande enligt andemeningen i 1901 års

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

riksdagsskrivelse bör försvinna, är det väl denna gamla grundlag för ett

militärt kastväsende. Att den i förslaget begränsats att gälla endast för

befälet, förvärrar endast saken, då den militära kastandan, i den mån den

förefinnes, utgår just från befälskretsar. De vidtagna oväsentliga förändringarna

i ordalagen betyda ej heller något. Det ansågs nyligen af både

Kungl. Maj:t och riksdag obehörigt, att svenska statskyrkans prästerskap

skulle i ett visst fall af lagen begåfvas med ett särskildt samvete till skillnad

från andra medborgare. Ännu olämpligare är, att den militära befälskåren

tillägges ett särskildt hedersbegrepp till skillnad från den civila befolkningen.

Krigslagskommittén, inom hvilken endast en ledamot inlade

en gensaga häremot, ansåg stadgandet fortfarande erforderligt med hänsyn

till de särskilda fordringar, som ställdes å befälet såsom »ledare och uppfostrare»

för landets värnpliktiga ungdom. Ställer samhället då mindre

fordringar på landets stora lärarepersonal, som skall bibringa all ungdomen

den verkliga bildningen för lifvet? Man kan förstå att den förträfflige

och anspråkslöse officeren — och dessa äro många — finner något tilltalande

i en dylik vädjan till hans heder; men han behöfver säkerligen icke

denna vädjan. Däremot, när mången ung officersaspirant har svårt att vidare

kännas vid gamla kamrater, när han, utgången ur ett fattigt hem,

anser själfaktningen kräfva att färdas åtminstone på andra klass järnväg

samt äta och dricka dyrt på de förnämsta restauranter, när han till försvar

för sitt höga lefnadssätt framhåller, hurusom hans chef gärna ser att

officerarne lefva med, när det för honom framstår såsom en dödssynd att

ej betala en spelskuld men ingalunda att spela, när han sålunda, ett offer

för kastandan, alltmer ruinerar sin begåfning, sin heder och sin ekonomi,

då förstår man hvad en dylik yrkesmoral betyder i tillämpningen. »Aktningen»

har i sitt yttre framträdande blifvit liktydig med snobbighet, den

värsta fienden till en medborgerlig anda inom krigsmakten.

1 fråga om straffmåtten utmärker sig det framlagda förslaget i stort

sedt ej genom några anmärkningsvärda förändringar i de bestående höga

straffen. En hel del jämkningar ha emellertid vidtagits dels i riktning mot

någon strafflindring, dels äfven understundom till förhöjning i straffet.

1 denna punkt torde således ej något af större betydenhet vunnits i den

riktning riksdagen föreställt sig.

Däremot har likställighet mellan befäl och manskap i bestraffningsafseende

blifvit konsekvent genomfördt. äfven om olikheten i någon punkt

såsom i 209 § mom. d) ännu kvarstår.

Mot förslaget må dessutom anmärkas exempelvis, att begreppet

krigsman torde kunna ytterligare begränsas, att vaktarrest med skärpning

säkerligen bör kunna alldeles borttagas, och att de s. k. tillrättavisningarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

synas lämpligen böra upphöjas till straffarter och till antalet något begränsas.

1 dessa med flera punkter hänvisas till lagutskottets protokoll

öfver förhandlingarna vid den provisoriska, granskningen därstädes af lagförslaget.

Med det sagda har jag sålunda velat uttala, att förslaget ej blott

såsom utskottet angifvit har förtjänster utan enligt mångas mening äfven

grundläggande brister, hvilka borde uppmärksammas vid förslagets förnyade

framläggande.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:123 Riksdagens Skrifvelse N:o 123 s. 1 i texten