Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 8

1908-02-17 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:8, Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

1

X:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari kl. 11 f. m. 1908.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om skrivelser till

Kungl. Maj:t angående åtgärder för befordrandet af

återinflyttning hit till landet af från riket utflyttade personer.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

till utskottet hänvisade motioner, nämligen inom Första Kammaren n:o

16 af grefve L. Douglas och grefve Raoul Hamilton och n:o 40 af herr Enhörning

samt inom Andra Kammaren n:o 15 af herr Gottfr. Thavenius, n:o

24 af herr Per Pehr sson i Österby, med hvilken herrar Oscar Nyländer,

O. Alfr. Berg, Bernh. Eriksson, Theodor Adelswärd, J. P. Jesperson, Johan

Ekman, Dan. Broström, Karl Hildebrand och Axel Ekman instämt, n:o 141

af herr J. A. Jonsson i Hökhult och n:o 157 af herrar Dan. Broström,

Axel Elman, Sixten Neiglick, O. Alfr. Berg, J. P. Jesperson, Per Péhrsson

i Österby, Bernh. Eriksson, Oscar Nyländer, Johan Ekman och Karl

Hildebrand.

Motionärerna åsyfta, herr Thavenius underlättande för svenskar, som

hafva medborgarrätt i Amerikas förenta stater, att erhålla svensk medborgarrätt,

herr Enhörning och herr Broström m. fl. utsträckning af rättigheten

för svenskfödda utlänningar, som återkommit till Sverige, att i riket

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 8 Häft. (N:o 8). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

förvärfva och besitta fast egendom samt idka handel eller annat näringsyrke,

samt grefve Douglas och grefve Hamilton, herr Pehrsson i Österby

och herr Jonsson i Hökhult beredande af lättnader i fråga om värnpliktens

fullgörande för till Sverige återkomna emigranter.

Herr Thaveni- Herr Thavenius har i sin motion anfört följande:

»Som en stor mängd af vårt svenska folk vistas i Nord-Amerikas

förenta stater, där de, ehuru många af dem förvärfvat sig en jämförelsevis

god ekonomisk ställning jämte en mera utvecklad arbetsförmåga, i

allmänhet hafva längtan hem till fosterjorden, är det oafvisligen fosterlandets

plikt att göra det lättare för dem att bosätta sig i hemlandet än

hvad nu är förhållandet. Behjärtade män i vårt land hafva också på

senare tid börjat vakna upp öfver denna frågas stora vikt och betydelse

för vårt fädernesland, som äger så stora naturrikedomar, hvilka af brist

på arbetskraft och rörelsekapital icke ännu kunnat tillvaratagas.

Om nu våra landsmän, som där borta i det främmande landet längta

hem till fosterjorden, samlat sig ett litet kapital och därjämte lärt sig att

mera intensivt arbeta, än vi i hemlandet äro vana vid, så är det ju dem,

vi behöfva här hemma.

Skulle då icke fäderneslandet göra allt för att underlätta möjligheten

för dem att återinflytta?

Enligt kungl. förordningen af den 28 febr. 1858 måste hvarje utlänning,

som söker svensk medborgarrätt, först bo i landet tre år och därefter

till konungen insända skriftlig ansökan, för att sedan denna bifallits,

inför vederbörande myndighet aflägga tro- och huldhetsed.

Och då från denna regel intet undantag finnes för landets egna söner,

som blifvit utländska medborgare, förstår hvar och en, att de vid eventuellt

återvändande lätt kunna känna sig främmande och styfmoderligt

behandlade af sitt fädernesland, i synnerhet som kungl. kungör, af den 3/i0

1829 med rätta stadgar, att ingen, som icke är svensk medborgare, får

här i landet köpa eller lagfara köp å fastighet utan att därtill först hafva

erhållit Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd.

Denna lag är god, då det gäller verkliga utländingar, som vilja inflytta,

men om den synes återvändande svenskar nästan besvärlig, däröfver

må ingen förundra sig.

Då det under nuvarande förhållanden bör ligga i fäderneslandets intresse

att få hem så många som möjligt af sitt eget folk, böra vi väl

undanröja allt, som försvårar deras hemvändande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

På grund af hvad jag här i korthet anfört, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen måtte besluta att i en skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda frågan om underlättande för

svenskar, som hafva medborgarrätt i Amerikas förenta stater, att erhålla

svensk medborgarrätt; och att, sedan denna utredning blifvit gjord,

för Riksdagen framlägga förslag till ny lag i detta afseende.»

Herr Enhörning och herr Broström m. fl. hafva anfört följande: Herr ^ur
»Sedan

länge har man varit medveten om de oerhörda förluster af and- nings motion.

lig och fysisk kraft, som emigrationen förorsakar vårt folk. Först på sista

tiden har dock uppgiften att söka förebygga emigrationen och i sammanhang

därmed också att befordra en återinflyttning till Sverige af våra utvandrande

landsmän tillvunnit sig den uppmärksamhet den förtjänar.

Det gäller nu att genom ett energiskt och planmässigt arbete söka taga igen

hvad som härutinnan under årtionden försummats. Tidpunkten är den

lämpligaste för att med kraft börja detta arbete. Särskildt med hänsyn

till nu rådande depression inom näringslifvet i Förenta staterna torde icke

på länge förutsättningarna för ett framgångsrikt bedrifvande af arbetet

mot utvandringen och för återinflyttningen varit så gynnsamma som för

närvarande.

Genom skrifvelse den 30 april 1907 om inrättande af en statens arbetsförmediingsanstalt

till tjänst för i utlandet bosatta svenskar har Riksdagen

fäst uppmärksamheten vid ett medel att direkt främja en återinflyttning

af utvandrande landsmän. Af ännu större betydelse torde ordnandet af en

rationell jordförmedling vara. Framgången af en sådan jord- och arbetsförmedlingsverksamhet

beror gifvetvis i första rummet af tillgången på

jord och utkomstmöjligheter inom landet. Närmast beror den emellertid

på undanröjandet af de direkta hinder för en återinvandring, som sammanhänga

med bestående svensk lagstiftning. Genom motioner i båda

kamrarna vid innevarande riksdag har redan uppmärksamheten blifvit fäst

vid de svårigheter för återinflyttningen, som vållas af vår värnplikts- och

äktenskapslagstiftning. Af icke oväsentlig betydelse härutinnan äro emellertid

äfven vissa bestämmelser i fråga om gällande rätt för utländsk undersåte

att besitta fast egendom och idka näring, för hvilka undertecknad

härmed tillåter sig att påkalla Riksdagens uppmärksamhet.

Både i Sverige och Amerika ha svensk-amerikaner betonat, i hvilken

grad deras återinflyttning till det gamla landet hindras af bestämmelserna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

om att utländsk undersåte ej är berättigad att i Sverige förvärfva ocb besitta

fast egendom eller idka handel eller annat näringsyrke utan särskildt

därom meddeladt tillstånd.

Detta hinder möter utan tvifvel ett stort antal af dem, som skulle

vilja återvända. Bland vårt folk i Förenta staterna råder nämligen en

jämförelsevis stark håg att så fort som möjligt naturaliseras i det nya

landet. Af alla svenskfödda män, som vid 1900 års folkräkning bodde

inom Förenta staternas område och uppnått myndighetsåldern, lära vara endast

12 procent, som hvai’ken blifvit eller anmält sig vilja blifva medborgare i

landet.

Från både svenskt och svenskt-amerikanskt håll har framkastats den

tanken, att de fri- och rättigheter, som under en lång följd af år tillkommo

norska undersåtar i Sverige, borde i lämplig utsträckning kunna

tillerkännas i Sverige födda män och kvinnor, som en gång varit svenska

medborgare, men blifvit utländska sådana. Kungl. förordningen om utsträckt

frihet för Kungl. Maj:ts norska undersåtar att här i riket drifva

näring m. m. den 4 juni 1868 innehöll bland annat följande: »Norsk man

och norsk kvinna skola vara berättigade att utan särskildt tillstånd i riket

vistas och sig bosätta; att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart,

med villkor att hufvudredaren är svensk undersåte och i Sverige bosatt,

samt att besitta fast egendom under villkor, om ägaren icke tillika är här

bosatt, att alltid hafva ett i orten bosatt ombud. Dessutom skola norsk

man och norsk kvinna, när de äro i riket bosatta och mantalsskrifna, äga

att under enahanda villkor, som för svenska undersåtar äro stadgade, idka

handel eller annat näringsyrke.»

I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om, hurusom tillfälle

till erhållande af egnahemslån, enligt kungl. kungörelsen den 17 juni 1904,

likaledes är afstängdt för sådana återinvandrare, hvilka ej äro svenska medborgare.

Mom. 1, andra stycket, i denna kungörelse innehåller nämligen

bland annat följande bestämmelser: ''Dylikt egnahemslån må ej tilldelas

annan än arbetare, man eller kvinna, som är svensk medborgare.’ I händelse

flera eller färre af ofvan upptagna rättigheter att idka näring och

besitta fast egendom skulle komma att tillerkännas i Sverige födda män

eller kvinnor, som varit svenska medborgare, men blifvit utländska undersåtar,

torde i sammanhang härmed äfven för dem böra öppnas möjlighet

att erhålla egnahemslån.

De sålunda ifrågasatta undantagsbestämmelserna skulle gifvetvis framför

allt komma att tillämpas på återinvandrande svensk-amerikaner. Och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

*5

det bör då erinras, att dessa i alla händelser pläga inom ganska kort tid

efter återkomsten blifva upptagna till svenska medborgare och bibehålla

enligt en Förenta staternas lag af den 2 mars 1907 »om medborgares

exportation och deras skydd i utlandet» i allt fall icke utan vidtagande

af särskilda åtgärder sin amerikanska medborgarrätt under längre tid än

två år efter hitkomsten.

Då sålunda en ändring af gällande författningar i ofvan angifvet afseende

skulle i hög grad underlätta återinflyttningen af till Amerika utvandrade

svenskar utan att densamma kan anses medföra-någon risk för

missbruk, tillåter sig undertecknad härmed vördsamt hemställa, att Riksdagen

ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta snarast möjligt utreda, under hvilka förutsättningar och i hvilken

utsträckning de rättigheter att i riket förvärfva och besitta fast

egendom samt idka handel eller annat näringsyrke, som under unionen

med Norge tillkommo norska medborgare, må kunna medgifvas åt till

Sverige återkomna svensk-födda utländska undersåtar, och för Riksdagen

framlägga på denna utredning grundade förslag.»

Grefve Douglas och grefve Hamilton hafva i sin motion anfört föl- ^°efve

jande: Hamiltons mo
»Den

20:e dennes ingaf centralstyrelsen för nationalföreningen mot tion"

emigrationen till Kungl. Maj:t följande skrifvelse:

»På samma gång uppgiften att söka förebygga emigrationen småningom

tillvunnit sig det rum på vårt aktuella reformprogram, som redan

för årtionden sedan borde tillkommit densamma, har också och helt naturligt

den därmed nära förbundna frågan: Huru befordra en återinflyttning

till Sverige af våra utvandrade landsmän? blifvit föremål för allvarlig uppmärksamhet.

Ett arbete för båda dessa uppgifters lyckliga lösning har

också nationalföreningen mot emigrationen uppsatt på sitt program.

Betydelsen för vårt näringslif af en återinflyttning af svenskamerikaner

torde vara allmänt erkänd. Ingen, som ägnat vårt emigrationsproblem

närmare uppmärksamhet, tror, att den svenska utvandringen till

Amerika kan komma att helt upphöra, åtminstone icke i en nära framtid.

Den dragning, som de talrika svenskarna i Amerika utöfva på

hemmavarande släktingar och vänner, är för stark och skall sannolikt

äfven under de bästa ekonomiska och sociala förhållanden i Sverige förmå

hålla i gång en emigration till den stora amerikanska republiken. Men

utan tvifvel kan emigrationen genom energiskt och målmedvetet arbete

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

så begränsas, att den icke längre innebär såsom nu den allvarligaste fara

för en utveckling, som svarar mot Sveriges storlek och naturliga möjligheter.

En begränsad emigration kan också Sverige bära, ja, den kan

rent af bli till nytta för landet, om den uppväges af en återinflyttning

af svensk-amerikaner, som i de större förhållandena och det intensivare

lifvet därute skärpt och vidgat blicken, fått sin energi sporrad och vunnit

en erfarenhet, som Sveriges växande näringslif finge tillgodogöra sig. Då

kunde den stora folkrörelsen, den svenska emigrationen innebäi’, bli, icke

som nu en vinst för Amerika och en oerhörd förlust för Sverige, utan ett

utbyte mellan de båda länderna, till fromma äfven för det senare.

Men lika afgjord som betydelsen af en återinflyttning är, lika afgjorda

äro svårigheterna. Dessa äro naturligtvis först och främst af ekonomisk

natur. De ligga i jordbrukets svaga expansionskraft, i industriens

tröga öfvergång till * stordrift. Bland sociala orsaker spelar utan tvifvel

bristen på goda bostäder en särskild! stor roll. Af väsentlig betydelse är

slutligen äfven skattetrycket, framför allt det kommunala.

Nationalföreningen mot emigrationen kan icke nu närmare ingå på

dessa synpunkter. Den pågående utvecklingen i vårt land pekar afgjordt

mot de nämnda orsakernas utplånande, och den kan i stort sedt svårligen

direkt påskyndas genom några speciella statens åtgärder. Det finnes

emellertid flera hinder för återin vandringen, som sammanhänga med bestående

svensk lagstiftning och som utan alltför stora svårigheter böra kunna

undanröjas. De ligga i vår äktenskapslagstiftning (inklusive bestämmelserna

för hinderslöshet), i de bestämmelser, som reglera medborgarrätten

och rätt för utländsk undersåte att i riket besitta fast egendom och idka

näring, men framför allt i värnplikts förhållandena. De frågor, som röra

medborgarrätten, äktenskapslagstiftningen och rätt att besitta fast egendom

och idka näring, äro af jämförelsevis invecklad natur — delvis också

beroende af internationella konventioner — och beträffande dem är icke

nationalföreningen i tillfälle att nu framkomma med några förslag. Flera

af de hinder, som härutinnan möta, äro emellertid äfven med nuvarande

lagstiftning icke alldeles oöfverkomliga. På privat väg kan genom praktiska

åtgärder göras åtskilligt för deras öfvervinnande. Så förmedlar

nationalföreningen kostnadsfritt ansökningar till vederbörlig myndighet om

svensk medborgarrätt, ger upplysningar och råd i frågor, som röra äktenskapslagstiftningen

o. s. v. Beträffande det hinder, som värnpliktslagen

reser mot en återin vandring, kan på nu angifna sätt intet åtgöras; men

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

7

detta hinder synes föreningen återigen vara af den natur, att en ändring

på lagstiftningens väg torde kunna med tämlig lätthet åstadkommas.

Som bekant är en person, som utvandrat före värnpliktsålderns inträdande,

skyldig att, om han återvänder till Sverige, innan han hunnit

ur värnpliktsåldern, i vanlig ordning fullgöra sin värnplikt. Det är icke

svårt att förstå, hvilket hinder detta skall vara för en återinvandring.

Värnplikten betraktas ju dess värre ofta som en tung börda af ungt folk

i 2O-åren, i den spänstigaste åldern — ja, en hel del unga män lämna

ju årligen landet närmast för att undkomma värnpliktsöfningarna. Men

en verklig börda blir gifvetvis värnplikten, om den tvingar en man, som

hunnit in i trettioårsåldern — i regel redan familjefader — att ikläda

sig militärrocken och börja den besvärliga exercisen. Det är ju också,

oafsedt förlusten af tid och pengar —• särskildt kännbar, stundom kanske

ruinerande för en familjeförsörjare i små villkor — psykologiskt fullt förklarligt,

att det skall kännas ytterst besvärande för t. ex. en trettiofemåring

att stickas in i ledet bland en massa unga tjuguåringar. Alla värnpliktiges

besvärligheter trycka naturligtvis tyngre 35-åringen än 21-åringen.

Faktiskt är också, att en person i 8O-årsåldern vanligen hyser en verklig

fasa för att bli uttagen till militärtjänst. Och en svensk-amerikan, som

kommit hem för att stanna, ger sig i regel genast i väg igen, så snart

han blir påmind om risken att tvingas att fullgöra sin värnplikt och den

amerikanska medborgarrätten icke längre skyddar honom. Det är klart,

att man icke får ta någon hänsyn till den enskildes bekvämligheter i dessa

stycken, om det allmännas intresse kräfver, att den enskilde uppoffrar sig.

Men är det fallet här? Hvad tjänar väl försvaret på, att redan medelålders

män tvingas att fullgöra värnpliktsöfningarna. Det är uppenbart,

att det tillskott i försvarskraft dessa kunna ge landet icke kan vara af

nämnvärd betydelse. I många fall skulle en sådan person ju redan innan

han fullgjort värnpliktsöfningarna vara ur värnpliktsåldern. Man tanke

sig ett fall som detta: En nittonåring utvandrar till Amerika, där han

stannar i sexton år; han är trettifem år, när han kommer tillbaka och slår

sig ned hemma. I två år skyddas han af den amerikanska medborgarrätten,

men tages vid trettiosju års ålder ut till militärtjänst. När han

väl hunnit genom repetitionsöfningarna, har han kommit ur den ordinarie

värnpliktsåldern. Hvad skulle väl försvaret tjäna på en sådan värnpliktig?

Naturligtvis ingenting. Men det kostar att öfva honom eller försöket

kostar landet förlusten af en duktig arbetare, kanske med ett hopspardt

kapital. Ty naturligtvis reser han i regel tillbaka till Amerika, innan han

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

hinner bli uttagen till öfningarna. Ett dylikt fall förekommer ytterst sällan

i verkligheten, detta äfven därför, att en sådan person nog under en

eller annan förevändning frikallades vid inskrifningsförrättningen. Men

det som inte händer en trettiosjuåring, det kan hända en trettioåring med.

i stort sedt samma effekt: ingen vinst för försvaret, men förlust för landets

näringsliv

Men på hvad sätt skall då en ändring åvägabringas? — Inskrifningsförordningens

§ 29, mom. 3 lyder i de delar, som kunna ha afseende på

nu föreliggande fall, sålunda:

»Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare

upptagen utländsk man det år, hvarunder han fyller 26 år eller senare

— — —, befrias han från värnpliktens fullgörande i beväringen under

fredstid och öfverföres — — — till landstormen.

Med »utländsk man» menar förordningen uppenbarligen i utlandet

född man. Och detta är den vanliga tolkningen. Efter hvad föreningen

har sig bekant, har det emellertid förekommit, att »utländsk man» tolkats

lika med »utländsk medborgare», och att enligt denna tolkning hemvända

svensk-amerikaner frikallats från öfningarna och öfverföts till landstormen.

Det skulle ju då knnna synas ligga nära till hands att verkligen göra en

ändring i sagda moment i nu antydd riktning, alltså i syfte att utvandrad

svensk måtte i ifrågavarande afseende likställas med »utländsk man».

Eöreningen skulle dock knappast vilja föreslå ett sådant steg. Man får

nämligen icke bortse ifrån, att vid hvarje ändring af dylik natur står

man inför risken att stimulera en utvandring af unga män, som vilja undandraga

sig värnpliktsöfningarna och som utvandra i den afsikten att

efter uppnådda 26 år resa tillbaka — en afsikt, som måhända i de flesta

fall icke ens kommer att realiseras. Helt kan ju den risken icke afvärjas,

och någon risk måste man måhända stå, men det gäller att göra den

så liten som möjligt.

Föreningen skulle för sin del närmast vilja föreslå, att den bestämmelse

infördes, att svensk man, som från riket afflyttat före fullgjorda

värnpliktsöfningar och återkommer till landet efter fyllda 26 år, må kunna

efter ansökan af Eders Kungl. Maj:t frikallas från öfningarna. Härigenom

torde den ofvan berörda risken reduceras till det minsta möjliga. Eders

Kungl. Maj:t behåller i hvarje enskildt fall pröfningsrätten och kan därvid

taga hänsyn till ansökarens förmögenhetsförhållanden, om han redan

är familjeförsörjare o. s. v. Naturligtvis får han icke tidigare ha för

värnpliktens skull olofligen lämnat landet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

9

Föreningen tillåter sig erinra om, att det redan finnes en bestämmelse,

enligt hvilken Eders Kungl. Maj:t meddelar värnpliktig tillstånd att från

riket afflytta. Uppgiften skulle alltså vara att, så att säga, supplera denna

bestämmelse med en nj, enligt hvilken Eders Kungl. Maj.t kunde också

åt utvandrad, som önskar i riket åter inflytta, bevilja viss lättnad i värnplikten.

Ur det allmänna intressets synpunkt bör den senare möjligheten

till dispens gifvetvis vara långt mer befogad än den förra. Det allmänna

intresset torde bjuda att frikalla från värnpliktsöfningarna den öfverårige

invandraren, som till ringa nytta är för försvaret, men genom arbete, erfarenhet

och kapital kan betyda mycket för näringslifvet, medan- det snarast

synes ställa sig afvisande mot krafvet på befrielse från värnplikten

för de unga, som vårt försvar alltför väl behöfver. Men hittills synes

man ha tänkt mindre på det allmänna intresset än individens bekvämlighet

i dessa stycken. För den unge värnpliktige, som önskar resa ur landet,

finnes det undantagsbestämmelser — Eders Kungl. Maj:t beviljar årligen

hundratals ansökningar om tillstånd för värnpliktige att få från riket afflytta.

Men den hemvändande svensk-amerikanen, som vårt produktiva

arbete behöfver lika väl som vårt försvar behöfver den unge värnpliktige,

har man inga möjligheter att frikalla från en faktisk värnpliktstunga, som

nästan ofelbart drifver honom åter ur landet.

Den förlust af försvarskraft, som möjligen kan uppkomma genom den

anordning föreningen härmed tillåtit sig förorda, bör, såsom ofvan framhållits,

vida öfvervägas af den vinst en återinvandring tillfört vårt produktiva

arbete. Skulle emellertid denna förlust anses böra på något sätt

kompensera försvaret själft, då vill föreningen för sin del ifrågasätta,

huruvida icke detta kunde ske på den väg, att förbudet för värnpliktig

att utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd utvandra, blefve utsträckt att gälla

äfven ynglingar mellan t. ex. 17 och 21 år. För den enskilde blefve en

tillstramning i detta hänseende visserligen mången gång besvärande, men

ur riksintressets synpunkt torde det väl knappast lida något tvifvel, att

icke densamma vore befogad gentemot unga män, som fosterlandet påkostat

en dyrbar uppfostran, men som vilja, såsom det synes, närmast af bekvämlighet

och ovilja mot några månaders strapatser och disciplin undandraga

sig värnpliktsbördan.

Föreningen har härmed velat draga de antydda frågorna inför Eders

Kungl. Maj:ts pröfning. Föreningen har själf under sin korta verksamhet

redan tvungits att taga ställning till desamma. Det är föreningens öfvertygelse,

att ett af de första villkoren att få till stånd en återinvandring

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 7 Sami. 8 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

i nämnvärd omfattning är lättnad i berörda värnpliktsafseende. Men ju

förr denna kan genomföras, dess bättre. Den rådande krisen i Förenta

staterna har skapat en konjunktur för återinvandringens befordrande, som

sannolikt icke snart återkommer. Men äfven med den bästa vilja kan

föreningen icke, såsom den skulle önska, utnyttja denna konjunktur. Värnplikten

är det hinder, som vanligast möter.

Dess bättre synes emellertid en ändring härutinnan kunna komma

till stånd utan att långa förarbeten och utredningar behöfva tillgripas. -—

Som prof på stämningen bland svensk-amerikanerna har föreningen tillåtit

sig att här som bilagor närsluta afskrifter af några af de talrika skrivelser

föreningen i det ifrågavarande ämnet mottager.

Utan tvifvel skulle med öppnandet af den af föreningen föreslagna

möjligheten för immigrant att bli frikallad från värnpliktsöfningarna återinflyttningen

af svensk-amerikaner afsevärdt ökas. Och anse vi detta för

ett önskemål, så måste vi också vara beredda att vilja vägarna till dess

realiserande, i den mån detta kan ske utan att några riksintressen åsidosättas.

Såsom föreningen tror sig ha visat, är det i detta fallet så, att

inga sådana intressen skadas utan tvärtom i stort sedt befordras.

Och får föreningen med hänvisning till det ofvan sagda härmed i

underdånighet framhålla, det Eders Kungl. Maj:t ville taga den af föreningen

berörda frågan i öfvervägande och, därest den synes Eders Kungl.

Maj:t vara af den art att påkalla Riksdagens ingripande, om möjligt redan

till årets Riksdag afgifva förslag till lättnader i värnplikten för återinvandrare.

»

På grund af de i ofvanstående skrifvelse anförda skälen tillåta sig

undertecknade härmed vördsamt hemställa, att Riksdagen ville besluta att

hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta vidtaga åtgärder

för att, i den mån och på det sätt det kan finnas lämpligt, lättnader i fråga

om fullgörande af vapenöfning i fredstid må kunna beredas till Sverige återkomna

svenskfödda undersåtar, som icke fullgjort sina värnpliktsöfningar.»

Herr lJehrs8on8

i Österby

motion.

Herr Pehr sson i Österby har i sin motion anfört följande:

»En stark strömning att söka ''bevara svenskarne åt Sverige’ har

under de senaste åren gått genom vårt folk. En yttring bland andra

häraf var Riksdagens skrifvelse den 30 april 1907 rörande inrättande

af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för i utlandet bosatta

svenskar.

I samma mån som vårt lands näringslif erbjuder rikare utkomst

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 11

möjligheter, ökas antalet af utomlandssvenskar, som vilja återvända till

fäderneslandet. Yissa legislativa och administrativa förhållanden lägga

emellertid ej oväsentliga hinder i vägen för en sådan återinvandring. En

af de omständigheter, som afhålla många män i sin bästa kraft från att

återvända och stanna i hemlandet, är skyldigheten att äfven vid mera

framskriden ålder fullgöra värnpliktsöfningarna. Denna skyldighet kvarstår

nämligen till och med 40 års ålder. Erfarenheten visar oförtydbart,

att denna svårighet är en af de faktorer, som mest motverka en återinvandring.

Exempel skulle kunna anföras på, huru detta hindrat många,

som det skulle ha varit till gagn för hemlandet att få åter, från att

komma tillbaka, och många som redan återvändt med afsikt att stanna

ha drifvits till ny utvandring, när den tidpunkt nalkades, att det förvärfvade

utländska medborgarskapet icke längre fritog dem från skyldigheten

att fullgöra vapenöfningarna. Detta gäller i alldeles särskild mån

familjeförsörjare, för hvilka det oftast är totalt omöjligt att på samma

gång de deltaga i de långvariga öfningarna underhålla hustru och barn

genom sitt arbete.

Det torde vara mycket tvifvelaktigt, om dessa, som utvandrat före

värnpliktsålderns inträdande och som återvända vid t. ex. 30 års ålder

kunna i beväringen medföra någon afsevärd tillökning i landets försvarskraft.

I hvarje fall torde, utan att taga i betraktande kostnaderna för

deras vapenöfning, den förlust, försvaret genom deras frikallande skulle

göra, mer än uppvägas af det tillskott af i utlandet ofta under hård

kamp för utkomsten tränad arbetsduglighet, som de skulle tillföra vårt

näringslif.

Och denna synpunkt blir så mycket mer beaktansvärd, då man måste

räkna med, att de allra flesta af dessa under nuvarande förhållanden alls

icke komma tillbaka.

Kungl. Maj:t har med nuvarande lagstiftning rätt att meddela värnpliktig

tillåtelse att afflytta från riket, och intet hinder att lämna landet

finns för den vuxna ungdom, som ännu icke inträdt i värnpliktsåldern.

Så mycket större skäl synes då föreligga, att Kungl. Maj:t finge möjlighet

att också öppna fosterlandets dörrar för de värnpliktige, som vilja

komma tillbaka, men hvilkas förhållanden icke medgifva fullgörandet af

vapenöfningarna.

Det skulle därför vara synnerligen betydelsefullt, om i utlandet

naturaliserade, i Sverige födde män, hvilkas återbördande kunde anses lända

riket till gagn, och som icke olofligt utflyttat ur landet, kunde på därom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

gjord särskild ansökan, där Kungl. Maj:t så pröfvar skäligt, frikallas från

värnpliktens fullgörande i beväringen i fredstid.

Hvilka närmare bestämmelser, som därvid böra fastställas, förutsätta

närmare utredning, ocb tillåter jag mig endast att framställa några synpunkter

för frågans bedömande.

Yissa nu gällande bestämmelser peka mot, att denna tankegång icke

är främmande för vår nuvarande lagstiftning. »Utländsk man» har redan

nu rätt till sådan befrielse. Inskrifningsförordningen § 29 mom. 3 säger

därom: »Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare

upptagen utländsk man det år, hvarunder han fyller 26 år, eller senare

eller kan han med intyg styrka, att han i utlandet gjort längre tids

militärtjänst, än den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen föreskrifna, befrias

han från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid och öfverföres

enligt hvad i mom. 2 ofvan säges till landstormen».

På vissa håll torde denna bestämmelse tillämpas så, att »utländsk

man» tolkas såsom »utländsk undersåte». Att utan vidare öfverflytta

dessa bestämmelser på svenskfödd, återinvandrad man torde dock ha sina

betänkligheter, oafsedt det olämpliga uti att en sådan bestämmelse godtyckligt

tillämpas på olika sätt af olika myndigheter.

Det kunde blifva en flitigt använd, bekväm utväg att genom några

få års vistelse i utlandet undandraga sig fullgörandet af en för landet

ytterst betydelsefull medborgerlig plikt. För att förhindra ett sådant

missbruk och afvärja den fara, som därigenom kunde uppstå för landets

värnkraft, torde olika vägar kunna tänkas. Ett sätt vore, att åldersgränsen

sattes högre för de inflyttade, som skulle kunna befrias från

vapenöfningarnas fullgörande. Man skulle därvid kunna tänka sig en

ålder af fyllda 30 år eller, om denna åldersgräns skulle anses för låg, det

år, hvarunder den inflyttade skulle, om han i vanlig ordning fullgjort

sina vapenöfningar, ha öfverflyttats från beväringen till landstormen, eller

det år, hvarunder han fyller 83 år.

Häremot kan det med fog invändas, att de skäl, som föranledt, att

åldersgränsen för »utländsk man», som skall kunna öfverflyttas till landstormen,

satts till det 26:te året, gälla i lika måtto inflyttad svenskfödd

man, som är utländsk undersåte.

Ett annat sätt vore, att bestämmelsen (i inskrifningsförordningens

188 §), att värnpliktig, som tillhör beväringen, skall för att få utflytta ur

riket begära tillstånd hos Kungl. Maj:t, bl ef ve i lag utsträckt äfven till

ynglingar i åldern t. ex. 18—20 år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

13

Betänkligheter kunna måhända framdragas äfven mot en lösning på

denna väg.

Den redan en gång för »utländsk man» fastställda åldersgränsen torde

dock kunna fasthållas, om samtidigt bestämmes, att den återinflyttade skall

ha vistats en viss tidsperiod i utlandet. Sättes denna tid till exempelvis

8 å 10 år, så torde faran för att man skulle begagna denna bestämmelse

för att undgå beväringsöfningarnas besvärligheter vara undanröjd. De

torde vara lätt räknade, som vilja köpa den lättnaden med så lång tids

expatriering. Och Kungl. Maj:t skulle i hvarje fall äga att pröfva de

omständigheter, som talade för en frikallelse.

I samband med nu framlagda förslag må nämnas, att allmänna svenska

prästföreningen, som vid talrikt besökt möte för hela landet i Uppsala

föregående år behandlat med utvandringen och återinvandringen sammanhängande

spörsmål, uttalat sig i nu antydd riktning. Prästerskapet kommer

ju genom sin ämbetsutöfning i nära beröring både med utvandrare

och återinvandrare.

Likaledes har nationalföreningen mot emigrationen i en till Kungi.

Maj:t den 20:e dennes inlämnad skrifvelse, som jag tillåter mig att såsom

bilaga tillfoga, på grund af erfarenheter i dess arbete, gjort en liknande

hemställan.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta vidtaga åtgärder för att i den mån och på det sätt

det kan finnas lämpligt lättnader i fråga om fullgörande af vapenöfning i

fredstid må kunna beredas till Sverige återkomna svenskfödda utländska

undersåtar, som icke fullgjort sina värnpliktsöfningar.»

Herr Jonsson i Hökhult har i sin motion anfört följande: Herr Jontlcmt

»Många af vårt lands söner och döttrar hafva emigrerat till främ-1 °tion.

mande land och därigenom beröfvat oss den arbetskraft, som genom

deras födelse och uppfostran i vårt land bort komma detta till del och

hvarmed de bort känna sig pliktiga att bidraga till främjandet af dess

välstånd, utveckling och försvar. Nationens största rikedom är folket och

dess arbetskraft och utvecklingsförmåga.

Vi kunna helt naturligt icke i längden tåla, att våra bästa krafter

strömma bort från vårt eget land, som så väl behöfver all sin kraft för

egen del. Att finna något verksamt och lämpligt medel, som kan hämma

denna kraftöfverföring till främmande land, är dock icke lätt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Befolkningsstatistiken visar, att bland de emigrerade finnes ett betydligt

antal ynglingar, som ännu ej inträdt i värnpliktsåldern och således

ej fullgjort sin värnplikt. Jag vill i detta afseende anföra endast

uppgifterna för ett par af de senaste åren. Vid början af år 1903 funnos

45,5Gd män, som påföljande år uppnådde värnpliktsåldern. Af dessa

utvandrade under året 2,547 stycken. Vid början af år 1905 funnos

47,242 män, som påföljande år voro värnpliktsskyldiga. Af dem emigrerade

under året 1,723. Ett liknande förhållande äger rum hvarje

år. Af ofvan nämnda statistik finner man äfven, att många emigrera

ännu tidigare, d. v. s. före 20 års ålder. Det är också många, som

olagligen emigrera sedan de inträdt i värnpliktsåldern och ej fullgjort

värnplikten. Men det är knappast möjligt att få någon uppgift på hur

många de äro.

Det kännes svårt för oss att lämna våra söner, som blifvit födda

och uppvuxit hos och ibland oss, till främmande land. Vi hafva offrat

mycket för deras uppfostran och skolundervisning, som utlandet sedan

får draga fördel af. Hvilket stort värde för landet representerar icke

hvar och en af dem, när de lämna detsamma? Hvilken förmögenhet

tillföres icke främmande länder till stor förlust för vårt eget land? De,

som utvandra vid denna ålder, äro vanligen friska, starka och begåfvade

ynglingar och alltså vapenföra. De, som däremot sakna dessa egenskaper,

stanna vanligen hemma.

Man har de senaste åren börjat att tänka på att göra något för

att få tillbaka så många som möjligt af vårt lands forna barn, som

dragit ut till främmande land. Detta är en stor nationell uppgift, hvilken

kan främjas äfven därigenom, att sådana hinder röjas undan, hvilka

möjligen hålla våra barn borta från sitt fädernesland och hvilkas undanröjande

på samma gång ej kan blifva till skada för vårt eget land.

Det skulle vara af stort värde för oss att få tillbaka så många

som möjligt af vårt lands söner och döttrar, som lämnat fosterlandet,

och att få skörda frukterna af deras arbetsförmåga och af deras praktiska

insikt och duglighet, som de utan tvifvel i främmande land inhämtat

och som skulle blifva vårt land till gagn på många områden, särskildt

vid grundläggande af nya företag. Vi böra därför göra allt hvad vi

kunna för att återfå våra barn åt Sverige. De skulle säkert återkomma

med ännu större arbetslust än de hade, när de lämnade oss.

Eldigt uppgifter från olika håll torde många af vårt lands söner,

som emigrerat och ej fullgjort sin värnplikt, innan de lämnade foster
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 15

landet, vara liågade att återvända, om ej skyldigheten att fullgöra värnplikten

stode kvar, när de återkornme. Det är motbjudande för dem,

när de kommit till mannaåldern, att träda i kronans tjänst för att tillsammans

med en del ynglingar fullgöra värnplikten, och på grund däraf

stanna de hellre kvar i det främmande landet.

Jag tror ej, att vårt land skulle göra någon afsevärd förlust för

försvaret, om sådana personer, som ej fullgjort sin värnplikt, innan de

emigrerade, vid återkomsten till fäderneslandet blefve befriade från denna

skyldighet några år tidigare, än de nu blifva. Däremot skulle det i mer

än ett afseende innebära en stor vinst för vårt försvar, om de återbördades

till fosterlandet.

Den eftergift, som vi utan fara för vårt försvar kunna göra i fordringarna

för dem, som vistas utrikes och ej fullgjort sin värnplikt,

synes mig ligga däri, att om en sådan person återkommit och vunnit

svensk medborgarerätt, måtte han från och med det år, han uppnår

trettio års ålder eller om det kan vara lämpligare det år han fyller

trettiotre, då han, om lian varit i landet och fullgjort sin värnplikt skulle

öfverförts i landstormen, blifva frikallad från värnpliktens fullgörande i

beväringen.

Enligt värnpliktslagen kunna i vissa fall de värnpliktige, då uppskof

meddelats, till det år, under hvilket 24 års ålder uppnåtts, frikallas från

värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid.

Då våra söner i ett främmande land kommit till den ålder, att de

enligt nu gällande bestämmelser vid ett återvändande ej äro skyldiga

fullgöra värnplikt, hafva de redan varit borta så länge, att de hunnit

blifva mera förbundna med det nya landet och dess förhållanden och

därför äro mindre hågade att återvända.

Å andra sidan tror jag ej, att man behöfver befara, att någon på

grund af en sådan eftergift som den antydda skulle emigrera endast

för att komma undan värnpliktens fullgörande med beräkning att återvända

efter denna tid. Jag tror ej, att någon är hågad att gå i frivillig

landsflykt under flera år för ett sådant syfte.

Det är många skäl, som tala för, att vi här böra göra hvad vi

kunna för att därigenom återförvärfva någon af dem, som en gång

hafva varit våra. Vi skulle göra en stor vinst enbart genom hvad de

hemförde i kapital, men största vinsten skulle ej ligga däri utan i

hvad de inhämtat af utlandets arbetsmetoder och företagsamhet på olika

områden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 8,

Lika förlustbringande som emigrationen är för landets näringar,

lika vinstgifvande skulle en immigration blifva för landet och dess

näringslif. Det skulle äfven stärka vårt lands arbetskraft för framtiden

genom befolkningens ökning. Hvad vi framför allt behöfva är, att vårt

land blir rikt befolkad!, i all synnerhet som nya förvärfskällor uppstå i

vårt land, hvilka behöfva tillvaratagas, så att vi må kunna utnyttja allt

hvad vårt land har att bjuda på.

Det förekommer alltemellanåt, att söner af vårt land, hvilka ej

fullgjort sin värnplikt, återvända till fosterlandet och hafva beslutat sig

för att stanna hemma och inrättat sig därefter. De blifva sedan inkallade

för att fullgöra sin värnplikt. Men som en del af dessa då redan uppnått

en ålder af emellan trettio och fyratio år och därför icke vilja underkasta

sig denna skyldighet, återvända de till det främmande landet igen.

Så förlora vi både dem och deras efterkommande.

Jag håller alltså före, att befrielse från värnpliktens fullgörande

bör medgifvas sådana svenska män som från riket afflyttat före fullgjorda

värnpliktsöfningar, men återkommit och vunnit hemortsrätt vid

fyllda 30 eller 33 år och därefter. Dessa personer skulle visserligen därigenom

komma att intaga en mera gynnad ställning än andra, som

stannat kvar i hemlandet och fullgjort sin värnplikt. Det torde därför

vara skäligt, att de såsom vederlag för den förmån, som de genom den

här ifrågasatta befrielsen skulle komma att erhålla, till beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond erlägga en lämplig afgift af t. ex.

200 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att med hänsyn till i hvarje fall

förekommande omständigheter antingen höja eller nedsätta detta belopp

med 100 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå, att

Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utreda, huruvida icke svensk

man, som från riket utflyttat till främmande land före fullgjorda värnpliktsöfningar,

men som återkommer till fädernesandet och förvärfvar svensk

medborgarrätt, måtte efter uppnådd viss ålder kunna frikallas från värnpliktens

fullgörande i beväringen under fredstid, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

17

Det ligger i öppen dag, att emigrationen varit och är ett betydande

hinder för vårt lands utveckling och förkofran. Under de senare åren

har också uppmärksamheten alltmer riktats på den fara emigrationen innebär

för vårt land, och såväl från enskildt håll som från statsmakternas sida

hafva krafter satts i gång för erhållande af botemedel mot densamma.

Ett bland dessa medel är det nu ifrågasatta, att söka verka för en återinflyttning

till det gamla hemlandet och att därvid, i den mån det kan

anses behöfligt och lämpligt, undanröja tilläfventyrs bestående mera yttre

hinder för en återinflyttning hit. Att äfven Riksdagen för sin del beaktat

just den vinst, som skulle tillföras vårt land, om en del af dess forna

söner återförvärfvades åt hemlandet, har Riksdagen, såsom af motionärerna

erinrats, ådagalagt bland annat genom sin sistlidet år i skrifvelse till

Konungen gjorda anhållan om utredning och förslag rörande inrättande af

en statens arbetsförmedlingsanstalt för utomlands bosatta svenskar.

I nu ifrågavarande motioner har uppmärksamheten riktats på en del

af de hinder mot återinflyttningen, som enligt motionärernas mening förefinnas,

i det att åtgärder påyrkats dels af herr Thavenius för underlättande

af återförvärfvandet just af den svenska medborgarrätt, som under vistelsen

utomlands kanske förlorats, men hvars ägande, här såsom i andra

land, ju är ett villkor för erhållande och utöfvande af åtskilliga rättigheter,

dels af herr Enhörning och herr Broström m. fl. för underlättande

direkt af förvärfvet af vissa dylika rättigheter, nämligen rätt att förvärfva

och besitta fäst egendom och att idka handel eller annat näringsyrke,

dels ock af grefve Douglas och grefve Hamilton samt herr Pehrsson

i Österby och herr Jonsson i Hökhult för understödjande af en återinflyttning

genom ändring af gällande regler i fråga om vapenöfnings fullgörande

i fredstid af värnpliktige, som efter afflyttning från riket hit återkommit.

En af motionärerna, herr Thavenius, har härvid begränsat sig

till personer, som utflyttat till Amerikas förenta stater, medan öfriga motionärer

haft för ögonen alla till främmande land utflyttade svenskar.

Utskottet vill till en början behandla de förstnämnda frågorna om

återförvärfvande för återkommande emigrant af svenskt medborgarskap

samt rättigheten att förvärfva fast egendom eller idka näring. Därefter

ämnar utskottet taga i skärskådande frågan om återinflyttades skyldigheter

i värnpliktsafseende.

I konventionen mellan Sverige—Norge och Amerikas förenta stater

af den 26 maj 1869 angående utflyttade personers nationalitet, artikel III,

har förklarats, att, om en medborgare i det ena landet, som blifvit inom

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 8 Haft. 3

Utskottets yttrande.

Medborgar

skap.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

det andra såsom medborgare erkänd, åter bosätter sig i sitt ursprungliga

hemland, kan regeringen i detta sistnämnda land på hans egen ansökning

och under de villkor, denna regering finner lämpligt föreskrifva, åter upptaga

honom till medborgare. I protokollet till samma konvention, afdelning

III, har med afseende å konventionens tredje artikel den närmare förklaring

gifvits, att om en svensk undersåte, som blifvit naturaliserad såsom

medborgare i Nordamerikas Förenta stater, ånyo bosätter sig i Sverige,

utan afsikt att återvända till Amerika, skall han af de förenade staternas

regering anses hafva afstått frän sitt amerikanska medborgarskap. Afsikt

att icke återvända till Amerika skall anses förefinnas, när den sålunda

naturaliserade personen uppehållit sig mer än två år i Sverige.

De af svenska staten för naturalisation uppställda allmänna förutsättningar

innefattas i den af motionärerna omförmälda Kungl. förordningen

den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans

upptagande till svensk medborgare.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida, i och med det att den amerikanska

medborgarrätten upphör på grund af bosättning i Sverige och genom

två års vistelse härstädes ådagalagd afsikt att icke återvända till Amerika,

det svenska medborgarskapet af sig själft utan vidare åtgärd för naturalisation

här i landet återvinnes. Utskottet har inhämtat, att en sådan

uppfattning i vissa afseenden, t. ex. i fråga om skyldighet att fullgöra

värnplikt, gjort sig gällande i praxis, under det i andra afseenden en såsom

amerikansk medborgare återkommen svensk utvandrare, äfven om han

efter inflyttningen vistats två år i Sverige, af myndigheter här i landet ansetts

icke kunna behandlas såsom svensk undersåte, förrän han på därom

gjord ansökning genom vederbörligt beslut upptagits till medborgare i landet

I allt fall anses, enligt hvad som meddelats utskottet, den i förenämnda

förordning af den 27 februari 1858 meddelade bestämmelsen om tre års

vistelse i landet såsom villkor för naturalisation af Kungl. Maj:t aldrig

utgöra hinder för svensk-amerikans upptagande till medborgare här, oaktadt

någon viss tid icke förflutit från återinflyttningen hit. Man lär vid frågans

afgörande taga hänsyn till vistelsen i Sverige före utflyttningen. Enligt

förordningen kan emellertid medborgarrätt beviljas inflyttad person, oberoende

af hvilken tid, som förflutit efter inflyttningen, om hans upptagande

till svensk medborgare finnes för riket medföra gagn.

Vid nu anmärkta förhållanden och då det endast i sällsynta undantagsfall

och af särskilda skäl kan ifrågakomma, att ansökan om medborgarrätt

i Sverige af från Amerikas förenta stater återkommen svensk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

19

född person afslås, synes det utskottet, som om något behof af ändring

i hvad som för närvarande gäller i förevarande afseende icke förefinnes.

Utskottet kan därför icke förorda bifall till herr Thavenius’ motion.

Beträffande därefter de i herr Enhörnings och herr Broströms medImt att

flere motioner berörda frågorna om utsträckning åt rättigheten tor till egendom

Sverige återkomna svenskfödda utländska undersåtar att i riket förvärfva m- moch

besitta fast egendom samt idka handel eller annat näringsyrke torde

några afsevärda olägenheter, som vore i behof att afhjälpas, såvidt utskottet

kunnat inhämta, icke i praktiken hafva framträda För öfrigt är det,

såsom ofvan visats, i fråga åtminstone om det stora flertalet härifrån utflyttade,

nämligen svensk-amerikanerna, ej förenadt med sådan omgång

att återförvärfva förlorad medborgarrätt här i landet och därmed erhålla

de rättigheter i sagda afseenden, som tillkomma en svensk medborgare,

att den, som önskar kvarstanna här, däraf skäligen bör känna sig afskräckt.

Är fråga om förvärf af fast egendom och föredrager den inflyttande

att, med bibehållande af sin utländska medborgarrätt, enligt kungl.

kungörelse den 8 oktober 1829 söka Kungl. Maj:ts tillstånd att förvärfva och

besitta den fasta egendomen, kan äfven då risken, att ansökningen skall

afslås, ej vara annat än synnerligen obetydlig. Hvad beträffar rätten att

idka handel eller annat näringsyrke är äfven en svensk medborgare underkastad

vissa villkor för att erhålla denna befogenhet samt måste göra

anmälan hos vederbörande myndighet. Och enligt den af motionärerna

åberopande kungl. förordningen den 4 juni 1 868 angående utsträckt frihet

för Kungl. Maj:ts norska undersåtar att här i riket drifva näring m. m.

tillförsäkrades visserligen norsk man och kvinna rätt att under enahanda

villkor som svenska undersåtar idka handel eller annat näringsyrke,

men endast under förutsättning, att de voro i riket bosatta och

mantalsskrifna.

Ehuru utskottet lifligt behjärtar vikten och nyttan däraf, att personer

med kärlek till hembygden och med vidgad erfarenhet från utlandet såsom

näringsidkare förlägga sin verksamhet hit till landet, kan likväl icke

utskottet för sin del finna, att nu gällande bestämmelser angående utländingar

i allmänhet behöfva modifieras till förmån för återkomna svenskfödda

utländska undersåtar. Bosätta de sig verkligen härstädes och blifva

här mantalsskrifna, är den naturliga vägen för att vinna samma näringsrätt

som svenska undersåtar den, att de söka återvinna sin svenska medborgarrätt;

och vilja de ej underkasta sig hvad som därför erfordras, är

deras samhörighet med det gamla fäderneslandet icke större, än att de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Värnplikt.

“V Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

böra underkastas samma bestämmelser som andra utländingar. Eljest kunde

lätt den tidigare egenskapen af svensk medborgare blifva ett medel för

att tillskansa utländska intressen förmåner, som vårt land är skyldigt söka

bevara åt sina egna undersåtar.

Utskottet öfvergår nu till den, för det syfte samtliga motionärerna

vilja na,^ enligt utskottets mening ojämförligt viktigaste bland de förevarande

fragorna, nämligen den i grefve Douglas’ och grefve Hamiltons samt

herr Pebrssons i österby och herr Jonssons i Hökhult motioner afsedda

fragan om befordrande af en aterinvandring till Sverige genom åstadkommande

af lättnader i värnpliktsafseende för hit till landet återflyttande

män i värnpliktsåldern.

För närvarande synes i detta afseende gälla följande:

I 2 § värnpliktslagen den 14 juni 1901 stadgas, att för den, som förvärfvar

svensk medborgarrätt det kalenderår, under hvilket han fyller 21

år, eller därefter, inträder värnplikten från och med det år, som infaller

näst efter det han förvärfvat nämnda rätt. Enligt 5 § 3 mom. samma

lag äger Konungen meddela närmare bestämmelser i fråga om lagens tillämpning

beträffande sådan värnpliktig.

I 138 § af förordningen angående inskrifning och redovisning af

värnpliktige samt deras tjänstgöring m. m. den 5 december 1901 har

Konungen föreskrifvit, att om värnpliktig, som icke blifvit till landstormen

öfverförd eller från värnpliktens fullgörande frikallad, önskar för vinnande

af bättre utkomst eller på grund af eljest ömmande omständigheter erhålla

tillstånd att afflytta från riket, har han att därom ingifva ansökan,

ställd till Konungen, som i ärendet meddelar beslut.

Beträffande skyldigheterna vid återkomst till Sverige stadgas i 4 §

samma förordning, att i mantalslängden för hvarje år skola bland andra

såsom inskrifningsskyldige angifvas de svenska medborgare öfver 21 år,

som vid senaste inskrifningsförrättning erhållit uppskof med inskrifningen

eller antecknats såsom frånvarande, äfvensom de under föregående året

genom, naturalisation till svenska medborgare upptagna utländske män i

värnpliktsåldern, hvilka icke förut blifvit inskrifna och icke under det år

längden afser uppnå 41 års ålder. Vidare heter det i förordningens 29

§ mom. 3: »Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare

upptagen utländsk man det år, hvarunder han fyller 26 år, eller

senare, eller kan han med intyg styrka, att han i utlandet gjort längre

tids militärtjänst, än den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen föreskrifna, be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

21

frias han från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid och

öfverföres enligt hvad i mom. 2 ofvan sägs till landstormen.»

En svenskfödd värnpliktig, som ej undergått inskrifning och som utflyttat

ur riket, men icke förvärfvat utländsk medborgarrätt, blir alltså, så

snart han återkommit till Sverige, skyldig undergå inskrifning, såvida han

ej det år, då inskrifningen sker, uppnår dl års ålder. Han inskrifves

därvid i beväringen, försåvidt ej, i händelse han öfverskridit 33 års ålder,

hans skyldighet att tjänstgöra där till följd af beviljadt uppskof eller

laga förfall får anses hafva gått till ända. Såsom laga förfall räknas

icke att hafva afflyttat från riket, äfven om det sker med sådant tillstånd,

som omtalas i förenämnda 188 § inskrifningsförordningen.

Har åter en svenskfödd man, medan han vistats utrikes, där vederbörligen

förvärfvat medborgarrätt, äro hans skyldigheter i värnpliktsafseende

enligt förenämnda stadganden svårare att fullt klart bestämma.

Tyder man det i berörda 29 § 3 mom. inskrifningsförordningen förekommande

uttrycket »utländsk man» såsom liktydigt med utländsk medborgare,

blir en person, som utflyttat härifrån landet och återkommer såsom

medborgare i annat land samt vid 26 års ålder eller senare genom naturalisation

upptagits till svensk medborgare, befriad från värnpliktens fullgörande

i beväringen och inskrifves i landstormen. Anser man åter sistnämnda

§ tillämplig endast å utrikes född man — man, som förut icke

ägt svensk medborgarrätt — kommer det för frågan, huru den härifrån

landet utflyttade skall såsom värnpliktig inskrifvas, då han återvändt, att

sakna betydelse, om han under sin bortovaro förvärfvat utländsk medborgarrätt

eller icke. Någon utbildad praxis med afseende å tolkningen

af det nämnda uttrycket lärer, såvidt utskottet kunnat inhämta, icke förefinnas.

Så mycket lärer emellertid vara fastslaget, att en svenskfödd

man, som på grund af förenämnda konvention med Nordamerikas förenta

stater af den 26 maj 1869 förvärfvat medborgarrätt i Förenta staterna,

icke ansetts kunna, då han hit återvändt, hänföras under 29 § mom. 3

inskrifningsförordningen, utan har han, då de i konventionen omförmälda

två åren förflutit från hans återkomst från Amerika, ansetts skyldig undergå

inskrifning i beväringen, såvida han ej redan dessförinnan på därom

gjord ansökning vederbörligen naturaliserats till svensk medborgare, i

hvilken händelse han, så snart det skett, underkastas enahanda skyldighet.

Af hvad nu anförts torde vara tydligt, att gällande bestämmelser i

det förevarande ämnet ur de synpunkter, hvarifrån motionärerna utgå,

icke äro tillfredsställande. Det är visserligen sannt, att en statsborgare

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 8

icke utan fullgoda skäl bör få undandraga sig de plikter, hans land af

honom kan fordra, men å andra sidan bör väl samhällets anspråk i fråga

om värnpliktens fullgörande icke gå längre än som är förenligt med andra

samhällsintressen af enahanda betydelse. Att en person, som från inträdet

i värnpliktsåldern haft sin verksamhet i främmande land, under normala

förhållanden skall vara underkastad full värnplikt, när helst han före

öfverskridna 40 år återvänder till hemlandet, torde, såsom af motionärerna

anmärkts, i allt fall samhällets behof af försvarskraft icke påfordra, Då

därjämte, såsom motionärerna också framhållit, erfarenheten synes gifva

vid handen, att alltför inånga, som eljest icke skulle tveka att vända

tillbaka till hemlandet, inför utsikten att inkallas till en längre tids vapenöfning,

afhålla sig från att hit återvända, för att kanske för alltid kvarstanna

i det främmande landet, anser sig utskottet för sin del böra förorda

en snar ändring af de i det förevarande ämnet gällande bestämmelser,

hvilka för öfrigt synas utskottet sakna önskvärd klarhet och bestämdhet.

Det gäller då att träffa föreskrifter, som å ena sidan garantera mot

missbruk och å den andra blifva effektiva för det ändamål, man önskar nå.

Utskottet, som för sin del icke kan godkänna den af herr Jonsson i

Hökhult anvisade utvägen att låta lindring i värnplikten vara beroende på

erläggande af någon penningafgift, anser, att en bestämd tid bör fastslås,

efter hvars förlopp den, som ej olofligen afflyttat ur riket samt hit återkommit,

under alla omständigheter bör erhålla viss i lagen bestämd lindring

i det förevarande hänseendet, och bör denna lindring, eventuellt befrielse,

enligt utskottets mening komma den återvändande till godo, oberoende af

i hvilket främmande land han vistats, och, så långt möjligt, oberoende

af huruvida han blifvit främmande stats undersåte eller ej. Tiden synes

utskottet lämpligast böra sättas till 8 år från tidpunkten för utvandringen,

och bör i dessa åtta år eventuellt inräknas den tid, som vistelsen i landet

måste fortvara, innan den medborgarrätt, som kan vara förvärfvad i annat

land, förlorats. Därjämte synes det utskottet, att, i öfverensstämmelse med

hvad som för närvarande gäller beträffande »utländsk man» enligt 29 §

8 mom. inskrifningsförordningen, bör fordras, att den återinflyttade senast

det år, hvarunder inskrifningen sker, uppnår 26 års ålder. Skulle jämväl

i andra fall särskilda omständigheter påkalla lindring, bör det ankomma

på Kungl. Maj:t att pröfva och afgöra, i hvad mån sådan bör medgifvas.

I fråga om män af utländsk börd, hvilka i värnpliktsåldern blifvit

svenska medborgare, synes, hvad som angående dem enligt sistnämnda stadgande

för närvarande gäller, böra förblifva gällande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 23

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:

l:o att herr Thavenius’ förevarande motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o att ifrågavarande, af herr Enhörning och herr

Broström med flere väckta motioner icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o att Riksdagen, med anledning af grefve Douglas1

och grefve Hamiltons, herr Pehrssons och herr Jonssons

motioner, måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta verkställa

utredning, huruvida ej befrielse eller lindring i fråga

om värnpliktens fullgörande i fredstid må kunna beredas

från främmande land till Sverige återinflyttade

svenskfödda män, samt för Riksdagen framlägga det

förslag, hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 17 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Lindhagen mot viss del af utskottets motivering.

Herr Lilliesköld har begärt fa antecknadt, att han inom utskottet

icke deltagit i detta ärendes behandling, i hvad det afser medgifvande af

befrielse eller lindring i värnplikts fullgörande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:22 Skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t gjorda anhållan om utredning och förslag rörande inrättande af en statens arbetsförmedlingsanstalt för utomlands bosatta sven s. 1 i texten