Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående borttagande ur strafflagstiftningen af ''påföljden förlust af medborgerligt förtroende.

1909-02-22 · 10 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:12, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående borttagande ur strafflagstiftningen af ''påföljden förlust af medborgerligt förtroende.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 23 februari 1909, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj.t angående borttagande ur strafflagstiftningen af

''påföljden förlust af medborgerligt förtroende.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 151, kafva herrar Bernln. Eriksson, Värner Rydén, N. A:son

Berg, Rob. Karlsson, Carl Lindhagen, Hjalmar Branting, Ernst Blomberg,

Knut Kjellberg, Janne Tynell, Sven Linders, Charles Bindley, Knut A.

Tengdahl, Hj. Rissén, J. A. Wallin, Herman Lindqvist, Aug. Nilsson,

Nils Larsson, A. J. Hagström, L. J. Carlsson, E. C. Kropp, K. A. Borg,

C. E. Svensson, Johan Åberg, Gr. A. Rundgren, Sixten J. Mogren, A. C.

Lindblad, Gustaf Strömberg, 0. H. Waldén, E. A. Leksell, Viktor Larsson,

Ernst Kristensson, Sven Persson, N. Edv. Lindberg och Ernst Söderberg

anfört följande:

«I den gamla missgärningsbalken stadgades för vissa slag af brott,

att förbrytaren skulle mista lif, ära och gods; i andra fall åter stadgades,

att den brottslige skulle dömas ärelös. Denna barbariska uppfattning var

barn af en annan tid än vår, en tid då man ansåg, att straffet var samhällets

hämnd på brottslingen och borde utkräfvas så varaktigt som möjligt.

Ett första steg till ändring af denna hårda straffpåföljd togs 1864 i

och med strafflagens införande. Då ärelöshetsstraffet borttogs och i stället

infördes förlust af medborgerligt förtroende, var detta mera en förändring

till namnet än till gagnet, och den egentliga verkan af ändringen var den,

att ärelöshetsstraffet ådömdes för hela lifvet, under det att förlust af medborgerligt

förtroende kunde begränsas till vissa år.

Bill. till Rikstl. Prot. 1909. 7 Sami. 11 Haft. (X:a 12.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

År 1873 inskränktes straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende

på viss tid, som förut var stadgad från minst fem år till högst

tio år, till minst ett år och högst tio år.

Yid den revision af strafflagen som företogs 1890 borttogs ur definitionen

på medborgerligt förtroende bestämmelsen om att den, som

dömts detsamma förlustig, också skulle vara såsom vanfrejdad ansedd.

Yid denna revision framhölls från flera håll som eu synnerligen behjärtansvärd

angelägenhet att ur lagstiftningen borttaga de hinder, som

möta den brottslige, då han efter utståndet frihetsstraff vill börja eu

bättre vandel.

Som den främste målsmannen för borttagande af stadgandet om förlust

af medborgerligt förtroende framträdde justitierådet Skarin, hvilken

vid behandling i högsta domstolen den 18 december 1889 af nya lagberedningens

förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen,

yttrade:

»Lagen upptager ej förlust af medborgerligt förtroende bland de särskilda

straffarterna, utan benämner den påföljd af brott; men det lärer väl

vara uppenbart, att denna s. k. påföljd, huru den nu må af lagen benämnas,

verkar alldeles såsom straff och för mången utgör just den kännbaraste

delen af straffet.

Då nu straffets hufvudändamål är den brottsliges förbättring, så att

han ej vidare utgör en fara för samhället, ligger det vikt däruppå, att

lagstiftningen, såvidt möjligt, ej blott undanröjer hindren för den brottsliges

återgång till eu bättre vandel, utan äfven på allt sätt lättar en sådan återgång.

Framför allt torde böra undvikas att genom själfva straffets beskaffenhet

göra en sådan återgång svår eller omöjlig.

Lagen fordrar emellertid nu af brottslingen, sedan han efter undergånget

frihetsstraff lösgifves, att han skall liksom hvarje annan samhällsmedlem

genom ärligt arbete utan samhällets betungande försörja sig och

de sina; och det äfventyr, hvarför han, jämlikt fattigvårds- och lösdrifvarelagstiftningen,

utsätter sig, om han ej härutinnan fullgör samhällets kraf,

gifver i hårdhet föga efter för påföljden af verkliga förbrytelser.

Men på samma gång denna fordran ställes på den lösgifne, med

vanfrejd stämplade brottslingen, är han just genom denna vanfrejd utestängd

från nästan hvarje utväg till ärligt förvärf.

All handel, rörelse och handtverk, för hvars utöfvande främmande

biträden fordras, är honom förbjuden, och den straffade är, hurudana hans

begåfning, anlag eller färdigheter än äro, hänvisad till det arbete, han kan

få utföra åt andra; men det är väl bekant, huru svårt eller ofta omöjligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

3

det är för honom att erhålla sådant arbete, så länge han i sitt prästbetyg

stämplas såsom saknande medborgerligt förtroende, d. v. s. van frejdad.

Att under sådana förhållanden återfall i brott, särdeles i dem mot

eganderätten, så ofta förekomma, kan knappt väcka förundran, och lagstiftningen

synes mig ej kunna frånkännas andel i ansvaret härför. Att ändock

en del straffade personer lyckas att undvika återfall och föra en

oklanderlig vandel, torde i väsentlig mån få skrifvas på den enskilda välgörenhetens

och barmhärtighetens räkning och särskildt den människovänliga

verksamhet, som numera utöfvas af de till understödjande af frigifna

fångar bildade föreningar.

Lagberedningen, som i sina motiv visat sig inse och behjärta de

olägenheter och uppenbara missförhållanden, stadgandena om förlust af

medborgerligt förtroende medföra, har sökt mildra verkningarne däraf

hufvudsakligen därigenom, att dels stadgandet i 2 kap. 19 §, att den, som

ådömts förlust af medborgerligt förtroende skulle anses vanfrejdad, uteslutits,

dels stadgande föreslagits därom, att anteckning om frejd ej skulle

annat än i vissa uppgifna fåll få göras i prästbetyg, dels ock de fall, hvari

förlust af medborgerligt förtroende skulle ådömas, något inskränkts.

Hvad den förstnämnda utvägen angår, kan jag för min del ej förstå,

att den innebär annat än mildring i lagens uttryck. I sak torde därigenom

ej något vara förändradt, då fortfarande den, som saknade medborgerligt

förtroende, skulle vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,

för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordrades.

Äfven om lagen ej uttryckligen kallar honom vanfrejdad, är lian ju

dock underkastad alla legala följder af vanfrejden, hvars alla verkliga

olägenheter sålunda för honom kvarstå.

Att, såsom lagberedningen vidare föreslagit, genom förbud för prästerskapet

att i vanliga fall göra anteckning i prästbetyget om frej den, söka

hemlighålla hvad i detta afseende kan vara att anmärka, synes mig i flera

hänseenden betänkligt.

Då den, som vill förvissa sig om en persons frejd, ingalunda saknar

utväg att därom på annat sätt göra sig underkunnig, ocli verkliga förhållandet

i alla fall plägar förr eller senare på ett eller annat sätt blifva

kändt-, lärer det syfte, man genom detta förbud velat vinna, ingalunda uppnås;

och den straffade skulle genom ett dylikt stadgande erhålla nästan

ett legalt berättigande att, då han tillfrågades om sin frejd, fördölja eller

vanställa verkliga förhållandet.

Lagberedningens tredje förslag att inskränka antalet af de fall, då

medborgerligt förtroende skulle ådömas, synes mig däremot gå i den rätta

s. 4 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, X:o 12.

4

riktningen; men den förbättring, som genom accepterande af förslaget i

dessa delar skulle ernås, synes mig alltför obetydlig för att nu öfverklagade

olägenheter och missförhållanden skulle i någon väsentlig mån

därigenom undanröjas. Brottet bör efter dess art och beskaffenhet af

samhället allvarligt bestraffas; men genom straffet bör ock brottet anses

försonadt.

Såsom straffmedel torde förlust af medborgerligt förtroende vara dels

obehöflig!, då med nuvarande latitudsystem utväg ej saknas att ty förutan

i straffet inlägga behörig skärpa, dels ock förkastligt och skadligt

då därigenom straffets hufvudsyfte, den brottsliges förbättring, motverkas!

IN ågon fara för samhället eller orättvisa för dess medlemmar synes mig ej

ligga däri, att för den, som genom utståndet straff försonat sitt brott,

liksom föi hvarje annan samhällsmedlem de vanliga utvägarne till ärligt

förvärf stå öppna.

Den allmänna meningen torde väl, åtminstone för närvarande, rättvisligen

fordra, att en person, som en gång blifvit förvunnen till en gröfre

förbrytelse af neslig beskaffenhet, icke, äfven om brottet blifvit genom

straffet försonadt, beklädes med ämbete i det allmännas tjänst eller med

förtroendeuppdrag, för hvilka en högre grad af oförvitlighet måste förutsättas.

Likaledes lärer hänsyn till andras rätt kräfva, att eu person, som

fällts till ansvar för en handling, vittnande om högre grad af moralisk

förnedring, icke godkännes eller åtminstone icke obetingadt får anses

giltig som vittne.

Hvad hänsyn till samhällets och rättssäkerhetens bästa härutinnan

fordrar, lärer dock, såsom i andra lagstiftningar skett, kunna genom särskilda

bestämmelser ernås, utan att fördenskull bibehållande af stadgandet

om förlust af medborgerligt förtroende nödvändiggöres; och en sådan påföljd

som inkompetens till ämbete eller till emottagande af förtroendeuppdrag

eller till vittne torde i regeln föga eller intet inverka på den

straffades förmåga att bereda sig utkomst.

För min del anser jag därför, att stadgandena om förlust af medborgerligt

förtroende kunna och böra ur strafflagen uteslutas.

För den händelse emellertid, att ett fullständigt borttagande af dessa

stadganden för närvarande icke anses böra ifrågakomma, synes mig dock

användandet af detta straff eller denna straffpåföljd kunna och böra

inskränkas utöfver hvad lagberedningen i sådant hänseende föreslagit.

Det skulle, efter min åsikt, vara åtminstone en förbättring, om, såsom

i tyska strafflagen (Strafgesetzbuch fur das Deutsche Beich vom 15 Mai

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

1871 §§ 31, 32, 161, 181, 302 cl) stadgades, att förlust åt medborgerligt

förtroende skulle ovillkorligen ådömas endast för några få vissa, gröfre

brott, men att beträffande öfriga brott, det skulle bero på domarens pröfning

af omständigheterna i hvarje fall, huruvida förlust af medborgerligt

förtroende borde ådömas eller icke, hvilket ju ej hindrade, att vissa brott,

äfven om förlust af medborgerligt förtroende icke ådömdes, kunde beläggas

med den påföljd, att den dömde icke kunde vidare eller under viss tid

bekläda offentliga ämbeten eller väljas till förtroendeuppdrag eller godkännas

såsom vittne».

Inom högsta domstolen vann denna mening understöd af ytterligare

en ledamot, justitierådet Glimstedt, men lyckades ej vinna regeringens

eller Riksdagens erkännande.

Riksdagens beslut torde närmast dikterats af önskan att fa den reviderade

strafflagen, som i öfrigt hade obestridliga förbättringar, igenom.

Sista gången som modifierade ändringar i berörda lagstiftning vidtagits,

var år 1905, då Riksdagen på förslag af Kungl. Maj:t beslöt, att

straffpåföljden endast kunde ådömas vid ådömdt straffarbete i öfver sex

månader. Vid samma tillfälle framställdes, i motion af Herr K. E. von

Geijer m. fl., yrkande om, att förlust af medborgerligt förtroende endast

må kunna ådömas vid ådömdt straffarbete i öfver två år.

Vid den debatt, som då fördes i kamrarne, uttalades från flera håll,

att man önskade vanfrejdsstraffet fullständigt borttaget och af detta skäl

icke ansåg lämpligt ansluta sig till motionernas yrkande. Sålunda yttrade

landshöfding Widén bl. a.: »Min ställning till denna fråga är nog en helt

annan än den i den kungl. propositionen utvecklade. För min del hör

jag till dem, som anse, att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende

helt och hållet borde försvinna ur vår lagstiftning. Jag tror,

att om vi se på öfriga europeiska länders lagstiftningar i detta hänseende,

vi skola finna, att — med undantag för Finlands — vår lagstiftning står

tämligen ensam. Visserligen säger herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet

i sitt anförande till statsrådsprotokollet, att den svenska

strafflagen i denna fråga ingalunda intager den särställning, soin mången

synes hafva föreställt sig. För min del kan jag dock mot detta omdöme

sätta ett annat uttalande, nämligen af den numera aflidne riksadvokaten

Getz, som författat motivet till det förslag, som ligger till grund för

Norges nu gällande strafflag. I dessa motiv säger han, att den svenska

lagen i denna fråga intager »en tämligen enastående ställning». För min

del synes det mig, som det sista uttalandet också vore det riktigaste.

De moderna strafflagar, som jag känner till — och just i de motiv, jag

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

berört, redogör riksadvokaten Getz för en hel del af dem — utgå från

eu annan grundsats än vår strafflag. De inskränka dessa s. k. bistraff

eller straffpåföljder i allmänhet till att omfatta förlust af vissa bestämda

rättigheter, vare sig de, såsom den tyska lagen, sammanfatta påföljderna

under ett gemensamt namn eller, såsom den norska lagen, icke göra det.

I allmänhet äro dessa lagars stadganden i detta stycke sådana, att de

medgifva tillfälle att afpassa ifrågavarande straffpåföljd efter själfva brottets

beskaffenhet, under det man hos oss fäster så att säga en allmän skylt

på den dömde och därigenom tillfogar honom skada och lidande på helt

andra områden än som afses.

Xu, 19 år efter sedan justitierådet Skärm gjorde sitt förut intagna,

kraftiga försvar för vanfrej dsstraffets borttagande, borde detta få bli en

verklighet.

För hvarje år som går drifves genom detta barbariska straff hundratals

män och kvinnor, som annars kunde bli goda och samhällsnyttiga,

till förnyade brott. Om den förtviflade kamp, som de få utstå, hvilka

trots ådömdt vanfrejdsstraff ånyo förmå resa sig, innehålla fångvårdspredikanternas

berättelser vältaliga vittnesbörd. Sålunda skrifver fängelsepredikanten

i Uppsala år 1907 följande:

''Särskild! svårt att åter arbeta sig upp till hederliga människor

hafva sådana frigifna, öfver hvilka efter fängelsestraffets slut dessutom

äfven livilar det ohyggliga vanfrejdsstraff et (''förlust af medborgerligt förtroende’).

Detta sistnämnda straff är dock ett för ett kristligt samhälle

ovärdigt sätt att, såsom någon sagt, ''liksom bränna in tjufmärket på en

människas panna’. Jag hade under min vård vid härvarande fängelse

eu ung man, som någon tid efter sin frigifning återföll i superi och följaktligen

äfven snart i brott. lian dömdes nu för andra resan stöld till

6 månaders straffarbete och 1 års vanfrejd. Xär hans fängelsetid var slut

och han vände åter till friheten, kände jag på mig, att han denna gång

nog skulle sköta sig, om blott ej det olycksaliga vanfrejdstraffet hade varit.

Men detta senare gjorde, att jag var mycket oviss om utgången. Det

gick emellertid bättre än hvad jag vågat hoppas. Den unge mannen

kämpade tappert mot alla svårigheter och höll sig — trots allt — uppe

under vanfrej dstiden. Xär denna tid ändtligen var öfver, skref han till

mig: »Jag har jagats som ett vildt djur genom snart sagdt halfva Sverige

från den ena platsen till den andra. Xu är det emellertid gudskelof slut,

och jag hoppas, att jag nu, när jag för ett nyktert och oförvitligt lif,

skall få lugn och fred för hårdhjärtade människor». Ja, det hoppas äfven

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

jag. Men så säker år jag visst ej därpå. Tv vanfrejdsmärket utplånas

ej så lätt, äfven om vanfrejdsåret är till ända.

De rättslärde tvista om olika straffrättsteorier. Detta kan ju ha sitt

värde, men framför teorier måste människokärlekens stora bud ställas.

De som i ett svagt ögonblick, genom stundens ingifvelse eller till följe af

nöd begått brott, äro lätta att upprätta. Förhärdade brottslingar, som

gång efter annan trotsa den i lag gifna rätten, äro svåra att förbättra,

men kunna dock ingalunda upprättas genom att gifvas till offer åt hårdhjärtade

människors grymhet. Det skydd, som förmenas lämnas de rättsinniga

genom att vanfrejda de brottsliga, är säkerligen utan verkligt värde.

Och äfven om vanfrejdstraffet i något fall vore ett skydd mot dåliga individers

onda anslag, finnas helt säkert andra skyddsåtgärder att tillgripa.

Då vi sålunda anse vanfrejdsstraffet ej vara något som hälst skydd

för samhället men till stor och i många fall obotlig skada för tusende

enskilda, tillåta vi oss med stöd af det anförda föreslå, att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till borttagande

ur vår lagstiftning af strafftillägget förlust af medborgerligt förtroende.»

De reformsträfvanden på allmänna straffrättens område, som föregingo

utfärdandet af nu gällande 1864 års strafflag, togo sig uttryck bland

annat i yrkande på inskränkning i möjligaste mån af användningen af

sådana straff, som afsågö att tillskynda den brottslige det slags lidande,

som kunde ligga i ett offentligt stämplande af honom såsom i ett

visst afseende straffvärd. Redan äldre lagberedningen polemiserade i sitt

år 1844 afgifna förslag till ny straffbalk mot dylika straff. Hvad

särskildt beträffade förlust af medborgerligt förtroende, hvilket såsom

lagteknisk term tidigast synes hafva användts af lagkommittén, framhöll

beredningen, att förlusten däraf, uttalad såsom bestraffning för brott,

syntes mycket närma sig till straffet ärans förlust, hvilket enligt beredningens

uppfattning borde ur lagen uteslutas. I enlighet med hvad beredningen

sålunda anförde affattades 20 och 21 §§ af 2 kap. i beredningens

O

förslag till straffbalk sålunda:

»20 §. I vissa fall straffas brott med påföljder utom dem, som nu

sagda äro, efter tv därom i lagen särskildt stadgadt finnes.

21 §. Fn af de påföljder, som i 20 § omtalas, är, att den dömde

ej må i allmänt värf brukas; och vare den, som till sådan påföljd gjort

sig förfallen, oberättigad utöfva ämbete, tjänst eller allmän befattning, att

till allmän befattning välja, så ock att föra annans talan inför rätta.»

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

I det slutliga förslaget till strafflag hade ändring skett i denna del

af beredningens förslag, mot hvilket anmärkts hufvudsakligen, att genom

detsamma villrådighet skulle uppstå, huruvida den sålunda föreslagna påföljden

skulle blifva att anse såsom vanfrejdande eller ej, men att visshet

härom borde äga rum för tillämpning af de särskilda författningar, hvilka

stadgade god frejd såsom villkor för erhållande eller utöfvande af vissa

rättigheter. Lagutskottet vid 1862—1863 års riksdag framhöll också, att

genom att i strafflagen införa definition på vanfräjd skulle åt detta begrepp

gifvas en efter utskottets mening nyttig begränsning. »Namnet på dennna

påföljd, förlust af medborgerligt förtroende,« anförde lagutskottet vidare

»må efter olika åsikter finnas mindre lyckligt, ehuru utskottet ej för att

rätt uttrycka begreppet kunnat finna något egentligare, men själfva saken

kan svårligen stöta, så vidt nödig varsamhet vid principens genomförande

i lagen iakttages.»

Huru efter 1864 ifrågavarande straffpåföljd under åren 1873, 1890

och 1905 varit föremål för lagstiftning, hvarigenom dess tillämplighet

alltmer inskränkts, är af motionärerna omtaladt.

Enligt 2 kap. 19 § strafflagen bär den, som dömts förlustig medborgerligt

förtroende, förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,

som af honom innehafves; så länge lian är medborgerligt förtroende

förlustig, är han ock utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,

för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras. Hvilka de rättigheter

och förmåner äro, som härmed åsyftas, därom stadgas i särskilda lagar

och förordningar. Sammanfattas hvad sålunda är i olika författningar

stadgadt rörande förlust af medborgerligt förtroende, skall denna påföljd

finnas innebära hufvudsakligen:

1) förlust af ämbete, tjänst eller allmän befattning, som den dömde,

da han underkastas påföljden, kan innehafva, äfvensom obehörighet att,

så länge påföljden varar, erhålla sådan befattning;

2) uteslutning från kommunal rösträtt och i följd däraf från rätten

att deltaga i riksdagsmannaval;

3) obehörighet att aflägga vittnesed och partsed, äfvensom att vara

rättegångsombud eller skiljeman;

4) obehörighet att idka handel, varutillverkning eller annan yrkesmässig

handtering, annat än i viss ringare omfattning, samt obehörighet att

öfver hufvud utöfva vissa näringsyrken.

Nya lagberedningen, hvars förslag låg till grund för nyssnämnda, år

1890 företagna lagändring, framhöll beträffande den ifrågavarande straff
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 9

påföljden bland annat, att dess syfte ej vore att tillfoga brottslingen något

lidande genom att utsätta honom för andra människors afsky och förakt,

utan endast att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt brott,

finge framdeles eller, där påföljden ådömdes för viss tid, förrän någon tid

förflutit efter det han lämnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet

inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att

denne gjort sig förtjänt af allmän tillit — något, hvarom själfva benämningen

förlust af medborgerligt förtroende, riktigt förstådd, enligt beredningens

förmenande, innehölle en antydan.

Då frågan om ändring i strafflagens bestämmelser rörande förlust af

medborgerligt förtroende år 1905 förevar, uttrycktes från många håll en

förhoppning, att den inskränkning i dess tillämplighet, som då genomfördes,

måtte vara ett steg i riktningen mot denna straffpåföljds snara afskaffande,

åtminstone i dess nu föreliggande form.

De anmärkningar, som ur straffrättslig synpunkt riktats mot ifrågavarande

bistraff, äro hufvudsakligen, att, då alla andra straff, som gå å

äran, blifvit afskaffade, detsamma äfven borde ske med nu ifrågavarande

straffpåföljd, samt att denna påföljd i tillämpningen visat sig vara

därutinnan fördärflig, att den på ett betänkligt sätt lade hinder i vägen

för den frigifne fångens återupprättande. Att en person genom domstols

dom förklaras under viss tid eller för alltid vara förlustig medborgerligt

förtroende, kan otvifvelaktigt af den allmänna meningen uppfattas såsom

ett slags honom åsatt ärelöshetsmärke, på grund hvaraf den, som däraf

drabbas, icke blott finner sig i saknad af vissa rättigheter, utan äfven

betraktas såsom den där i större eller mindre grad förverkat rätten till

medmänniskors aktning och förtroende. Den ifrågavarande förklaringen

har också, visserligen utan lagstiftarens afsikt, därför understundom kommit

att framstå såsom en varning, riktad till andra människor, för den ovärdige,

som drabbats af en sådan dom. Följden häraf har blifvit, att den,

som sålunda ansetts af samhället vara framställd såsom föraktlig, helt

säkert ofta just på grund däraf afhållits eller hindrats från att blifva en

nyttig samhällsmedlem. Eu dylik verkan af straff — redan tidigt i vårt

land beaktad och funnen olämplig — står än mycket mindre i öfverensstämmelse

med vår tids uppfattning om straffets ändamål. Yår nuvarande

rättsutveckling måste nämligen ä priori taga afstånd från eu straffpåföljd,

som är ägnad att i sedligt afseende nedsätta den straffade brottslingen och

därmed hindra honom från upprättelse och återbördande åt samhället. Af

nu angifna skäl lärer därför ifrågavarande påföljd i sin nuvarande form

ej längre böra i vår strafflagstiftning bibehållas.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 11 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Men om alltså det menliga, som, enligt hvad numera tämligen allmänt

torde erkännas, ifrågavarande bistraff medför, enligt utskottets mening

bör förekommas och för sådant ändamål erforderliga lagstiftningsåtgärder

vidtagas, får å andra sidan icke förbises, att de påföljder, som förlust af

medborgerligt förtroende för närvarande innebär, icke kunna helt och

hållet borttagas. Vissa brott måste alltid anses vara af den beskaffenhet,

att den, som därtill blifvit förvunnen, bör äfven efter därför utståndet

straff vara diskvalificerad till utöfvande af vissa medborgerliga funktioner

eller rättigheter, vare sig för alltid eller för någon viss tid framåt.

Därför bör enligt utskottets mening en utredning äga rum, huruvida och

i hvilken omfattning de påföljder, som för närvarande rättsligen innefattas

i förlusten af medborgerligt förtroende, böra i en eller annan form

uppehållas. Vid bestämmande, på hvad sätt detta bör utföras i lagstiftningen,

torde ledning kunna hämtas från främmande länders strafflagar.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, under hvilka förutsättningar

straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende må

kunna ur lagstiftningen borttagas, samt för Eiksdagen

framlägga det förslag till lagbestämmelser, hvartill en

dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 22 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm 1909. Stockholms Bokindastri Aktiebolag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:29 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående borttagande ur strafflagstiftningen af på följden förlust af medbo s. 3 i texten