Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 kap3 § strafflagen samt 4 § i lagen angående verkställighet af domstols förordnande om tvång supp fostran den 27 juni 1902.

1909-03-01 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:16, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 kap3 § strafflagen samt 4 § i lagen angående verkställighet af domstols förordnande om tvång supp fostran den 27 juni 1902.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bagutskottets Utlåtande N''.o 16.

I

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 kap3

§ strafflagen samt 4 § i lagen angående verkställighet

af domstols förordnande om tvång supp fostran den 27

juni 1902.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 18, har herr U. Leander anfört följande:

»I hufvudsaklig öfverensstämmelse med det betänkande och förslag

angående minderåriga förbrytares behandling, som utarbetats af den af

Kungl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta kommittén för utredning af

bland annat nämnda fråga, har 5 kap. 3 § i strafflagen enligt lag den

27 juni 1902 erhållit följande lydelse:

’Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt 15 men ej 18 år,

och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst 6 månader,

må domstolen, där den brottsliges sinuesbeskaffenhet och omgifning

samt graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda, förordna,

att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas

i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande

och annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom samma person blifvit

dömd till straff, skall detta straff, såvidt det utgöres af fängelse eller

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 16). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande No 10 .

böter ocli de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i

mera än 6 månader, anses inbegripet i förordnandet.’

Att förenämnda kommitté ansett sig böra inskränka domstolens

rätt att meddela förordnande om insättning i uppfostringsanstalt till de

fall, då det straff, den brottslige ådragit sig, uppgår till högst sex

månaders fängelse, har icke, enligt kommitténs utsago, härrört af någon

inre, i sakens natur liggande orsak. Tvärtom borde, förmenar kommittén,

därest frågan endast ses ur rent teoretisk synpunkt, denna begränsning

betydligt vidgas, såframt den icke alldeles borde bortfalla.

Pröfvas det nämligen, att den brottslige, i trots däraf att han öfverskridit

den absoluta straffrihetsgränsen, ännu icke kan anses hafva

vunnit den sedliga och intellektuella mognad, som bör för straffbarhet

förutsättas, synes billigheten kräfva, att han under alla förhållanden i

straffrättsligt hänseende behandlas lika med minderåriga under 15 år.

När kommittén det oaktadt uppställde nyssnämnda villkor, berodde

detta af hänsyn till de kostnader, en vidsträcktare tillämpning af utbyte

af straff mot insättande i anstalt skulle medföra.

Då kommittén emellertid tillägger: T alla händelser synes det

kommittén åtminstone icke för närvarande böra ifrågasättas att utsträcka

sådant utbyte längre, än kommitténs förslag innehåller’, framgår

däraf otvetydigt, att kommittén tänkt sig en utsträckning i en icke

alltför aflägsen framtid, då verkningarna af ifrågavarande lag hunnit

i någon mån visa sig.

Dessa verkningar kunna redan nu bedömas. De förhoppningar,

man hyst om lagens nytta för yngre förbrytares uppfostran till sedlighet

och arbetsamhet, ha icke gäckats under de år, lagen tillämpats.

Enligt af direktören för statens tvångsuppfostringsanstalt å Bona inhämtade

upplysningar ha flera af där intagne elever redan blifvit anställda

i tjänst eller yrken och genom sitt förhållande ådagalagt, att

den vård och fostran, staten ägnat dem, burit goda frukter. Likaledes

ha af diakonissanstaltens föreståndare gynnsamma meddelanden lämnats

rörande de minderåriga förbrytare af kvinnkön, som äro intagna å

nämnda anstalts hem i Yiebäck, till hvars utvidgning Kungl. Maj:t i

årets statsverksproposition af Riksdagen begär nödigt anslag.

Utan att förringa enrumsstraffets betydelse för äldre förbrytare

nödgas man dock draga dess ändamålsenlighet i tvifvelsmål, då det

gäller yngre personer, som ännu befinna sig i utvecklingsåldern. Onekligen

äro utsikterna till upprättelse större, om den vilseföra unga

mannen eller kvinnan intages i eu anstalt, som mera har karaktären

af ett hem, än om dessa unga kastas in i ett fängelse och sålunda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16. 3

redan tidigt stämplas med förbrytaremärket, som det sedan kan bli

svårt nog att få utplånadt. Uppfostran i stället för straff är tydligen

den princip, som bör tillämpas, då det gäller bekämpandet af brottslighet

bland ungdom. Men så länge endast de, som dömas till högst sex

månaders fängelse, kunna bli föremål för s. k. tvångsuppfostran, måste

alla yngre personer, som för sina brott ådömas straffarbete, försona

dessa sina förseelser i fängelserna. Antalet straffangar i åldern 15 18

år under åren 1905—1907 har enligt fångvårdsstyrelsens underdåniga

berättelser för ifrågavarande år varit:

Ålder.

1905.

1906.

1907.

m.

kv.

m.

kv.

m.

kv.

15

år .............................

20

2

14

_

5

1

16

B ........... ............

47

2

29

6

22

1

17

» ...............................

66

5

71

5

48

2

18

B ............................

65

8

75

5

56

8

Att flera af dessa unga straffångar växt upp i en sådan omgifning

och varit af sådan sinnesbeskaffenhet, att de bort komma i åtnjutande

af vård å anstalt i stället för att interneras i ett fängelse, får

man taga för alldeles gifvet. Det vore ur flera synpunkter önskligt,

att ofvan omförmälda begränsning redan nu kunde helt bortfalla, så

att alla unga förbrytare, som befunnes vara i behof af vård å uppfostringsanstalt,

kunde å sådan intagas, oafsedt straffets art eller tidslängden

af detsamma. Men då kostnadsfrågan fortfarande torde lägga

hinder i vägen därför, har jag velat inskränka mig till yrkandet, att

den skillnad, som i förenämnda hänseende göres emellan fängelse och

straffarbete, måtte upphäfvas, och att följaktligen domstolens rätt att

meddela förordnande om insättning i allmän uppfostringsanstalt måtte

utsträckas äfven till de fall, då brottet, som den minderårige begått,

belägges med straffarbete i högst sex månader.

En dylik utsträckning behöfver ej ur kostnadssynpunkt verka afskräckande.

Å statens tvångsuppfostringsanstalt å Bona, hvilken såsom

bekant är afsedd endast för ynglingar, ha efter anstaltens öppnande

1905 till och med utgången af förlidet år 139 elever intagits, af hvilka

emellertid, enligt hvad ofvan antydts, icke få redan utskrifvits. Därför

finnes därstädes ett rätt afse värdi antal platser obesatta. Efter den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

utvidgning af diakonissanstaltens hem i Viebäck, som är nära förestående,

torde bemälda hem vara i stånd att för flera år framåt mottaga

de jämförelsevis få flickor, om hvilkas insättning i uppfostringsanstalt

förordnande kan komma att meddelas.

Men äfven om en ny anstalt af Bonatypen skulle efter hand visa

sig behöflig, torde slaten icke böra för detta behjärtansvärda ändamål

undandraga sig den erforderliga kostnaden, som i hvarje händelse skulle

medföra minskade utgifter för den egentliga fångvården.

Jämväl lagen angående verkställighet af domstols förordnande om

Ivångsuppfostran den 27 juni 1902 synes vara i behof af ett tillägg.

Liksom många, hvilka borde komma i åtnjutande af anstaltsvård,

gå miste därom, kan å andra sidan ett och annat exempel påvisas, då

i anstalt intagen elev visat sig alldeles oemottaglig för den fostran,

anstalten velat ägna honom, och genom sitt förhållande skadligt inver

kat på de öfriga eleverna. Till bestyrkande häraf tillåter jag mig hänvisa

till det protokoll öfver justitiedepartement särenden af den 12 dennes,

som är bifogadt årets statsverksproposition.

En dylik obildbar elev borde tydligen kunna skiljas från anstalten.

Sådant låter sig likväl icke göra, förrän de föreskrifna två åren

efter elevens intagning tilländagått. Ty stadgandet i § 4 af nyss åberopade

lag, att anstaltens styrelse äger att redan efter ett år eller

dessförinnan öfverlämna elev till enskild vård och tillsyn o. s. v., synes

vara afsedd att tillämpas endast i de fall, då denne iakttagit ett synnerligen

godt uppförande. Med hänsyn särskildt till de öfriga elevernas

bästa borde dock möjlighet beredas styrelsen att befria anstalten från

sådana elever, som visa sig vara helt och hållet olämpliga att vistas

där. Att finna en fullt tillfredsställande form för denna frågas lösning

är ingalunda lätt, men den torde kunna ordnas därigenom, att åt

Konungens befallningshafvande i det län, där anstalten är belägen,

medgifves rätt att efter anmälan af anstaltens styrelse och efter eu

ingående pröfning af alla eleven berörande förhållanden skilja denne

från anstalten samt förordna, att det straff, som ådömts eleven, skall i

vanlig ordning verkställas.

Stadgande i berörda syfte torde lämpligen kunna göras genom

ett tillägg till ofvannämnda § 4 i lagen angående verkställighet af domstols

förordnande om tvångsuppfostran den 27 juni 1902.

Utan att härvidlag göra något bestämdt yrkande tillåter jag mig

dock ifrågasätta, huruvida icke tvångsuppfostran och tvångsuppfostringsanstalt

såsom erinrande om tvångsarbete och tvångsarbetsanstalt skä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o lb. ®

ligen borde utbytas mot benämningarna skyddsuppfostran och skyddsuppfosl

ringsanstalt.

På grund af det anförda vågar jag vördsamt hemställa,

det Riksdagen ville för sin del besluta, att 5 kap. 3 § i strafflagen,

sådan denna § lyder enligt lag den 27 juni 1902, måtte erhålla

ungefär följande förändrade lydelse:

Har ''brott blifvit begånget af någon, som fyllt 15 men ej 18 ar,

och dömes han härför till böter eller ock till fängelse eller straffarbete

i högst sex månader, må domstolen^ — ^

Förekomma på eu gång till verkställighet

skall detta straff, såvidt det utgöres af straffarbete, fängelse eller böter

och de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till vare sig straffarbete

eller fängelse i mera än sex månader

äfvensom att till § 4 i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

af domstols förordnande om tv.ångsuppfostran ett tillägg måtte

göras af ungefär följande innehåll: . .

Befinnes elev, som på grund af domstols förordnande intagits i

allmän uppfostringsanstalt, genom dåligt uppförande skadligt inverka på

öfriga elever och låter han sig ej råtta, må styrelsen för anstalten

därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande i det län,

hvarest anstalten är belägen. Konungens befallningshafvande äger, då

grundade skäl därtill föreligga, att skilja dylik elev från anstalten samt

förordna, att det eleven ådömda straff skall i vanlig ordning verkställas.»

Såsom motionären framhållit, lära ekonomiska skäl hafva medverkat

därtill, att i lagen den 27 juni 1902 angående ändring bland

annat i 5 kap. 3 § strafflagen möjligheten för domstol att förordna om

däri afsedda unga förbrytares insättande i uppfostringsanstalt begränsades

till dem, som blifvit ådömda böter eller fängelse i högst sex

månader. Motionären föreslår nu den ändring i detta stadgande, att

sådant förordnande måtte kunna meddelas, äfven då domen lyder å

straffarbete i högst sex månader. Det är tydligt, att i fråga om unga

förbrytare starkare skäl än eljest tala för att vid samhällets reaktion

mot brottsligheten hänsyn tages till brottslingens beskaffenhet, de omständigheter,

som gjort honom till den han är, och de förutsättningar

till förbättring, som hos honom kunna förefinnas. Att därför i fråga

om unga personer uppfostran oftare är ett verksammare medel än straff,

då det gäller att rätta en rättsstridig vilja, torde vara obestridligt.

Utifiottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Gällande lag har härvid så förfarit, att i fråga om förbrytelser af personer

under 15 ar straff ej kan användas. I fråga om förbrytare mellan

15 och 18 år åter ankommer det på domstolen att inom angifva gräns

efter omständigheterna bestämma om straff skall undergås eller om den

brottslige i stället skal! hänvisas till allmän uppfostringsanstalt. Att

den sistnämnda utvägen lämpligen bör kunna anlitas i större omfattning, än

gällande lag medgifver, därutinnan är utskottet enigt med motionären.

En närmare granskning af motionärens förslag i denna del gifver

emellertid vid handen, att på samma gång det i fråga om straffarbete

omfattar de fall, där domen lyder å sådant straff ända till sex

månader, detsamma beträffande fängelsestraff stannat vid den nuvarande

begränsningen, eller att dylikt straff ådömts i högst sex månader,

hvilket ju motsvarar endast tre månaders straffarbete. Redan

på denna grund har utskottet icke ansett sig kunna förorda motionärens

förslag, som härutinnan tydligen afviker från den i strafflagen eljest

antagna grundsatsen beträffande straffarternas inbördes förhållande. Hvad

därefter angår frågan om kostnaden för en ifrågasatt vidgad tillämpning

af tvångsuppfostringsprincipen i det förevarande afseendet lärer utrymmet

vid statens uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands län —

förutom den för yngre kvinnliga förbrytare afsedda anstalten Viebäck i

Jönköpings län, den enda anstalt inom riket, som har att mottaga förbrytare,

hvarom bär är fråga — med redan gällande lagstiftning i allmänhet

vara taget i anspråk i den utsträckning, att något afsevärdt större antal

elever där icke kan med anstaltens nuvarande omfattning mottagas.

Men äfven om kostnadsfrågan icke skulle lägga något afgörande binder

i vägen för en önskvärd lagändring i nu föreslaget syfte, bär dock utskottet

i saknad af utredning härutinnan icke kunnat bilda sig någon

bestämd mening angående konsekvenserna af motionärens förslag i detta

afseende.

Motionären bar vidare föreslagit ändring af lagen den 27 juni

1902 angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran

i syfte, att elever, som visat sig obildbara och genom dåligt

uppförande skadligt inverka på öfriga elever, måtte kunna afskiljas från

anstalten. Mot motionärens förslag i denna del torde kunna från mera

formell synpunkt invändas, att det synes olämpligt att åt administrativ

myndighet öfverlämna att besluta om ändring af ett utaf domstol meddeladt,

laga kraftvunnet beslut, något, som skulle ske genom ett godtagande

af motionärens förslag till ändring af sistnämnda lagstadgande.

Men bortsedt härifrån, skulle af detsamma kunna yppas den faran, att man

med tillämpning af ett sådant stadgande kanske alltför snart, komme att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o JO.

uppgifva hoppet om att kunna med de olika medel, som stå en uppfostringsanstalt.

till buds, rätta sådana vanartiga elever, hvarom här blir fråga.

Har det verkligen visat sig, att uppfostringsarbetet är overksamt, kan

äfven ifrågasättas, om fängelsestraff eller straffarbete skulle vara lämpligare

för vinnande af det sökta målet. Den möjligheten vore ej heller

utesluten, att en eller annan elev skulle föredraga att undergå det honom

ådömda straffet framför en längre tids vistelse å uppfostringsanstalt

samt därefter inrätta sitt uppförande.

Ehuru utskottet icke anser det utan betydelse, att en viss skillnad

åstadkommes mellan do bildbara och de mera obildbara element,

hvarom här är fråga, — en åtskillnad, som i viss mån lärer kunna

anordnas inom vederbörande anstalt — anser sig utskottet likväl af

anförda skäl icke kunna tillstyrka motionärens förslag härutinnan.

Med stöd af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån ändring

må kunna ske af 5 kap, 3§ strafflagen i syfte, att där

omförmälda unga förbrytare må i större utsträckning, än

för närvarande är medgifvet, kunna insättas i allmän uppfostringsanstalt,

samt för Riksdagen framlägga de

förslag, hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 1 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr Lindhagen har begärdt få här antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:48 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om ändring af 5 kap. 3 strafflagen. s. 11 i texten