Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri eller därmed sammanhängande förseelser.

1909-03-01 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:17, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri eller därmed sammanhängande förseelser.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1909, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

angående villkorlig doms användande utan inskränkning

beträffande fylleri eller därmed sammanhängande förseelser.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 155, har herr J. G. Pettersson från Södertälje anfört följande:

»Enligt lagen om villkorlig straffdom den 22 juni 1906 kan villkorlig

straffdom i regel icke användas, när straffet bestämmes allenast till böter.

Härifrån undantagas dels de fall, då anledning är att antaga, att den tilltalade

till följd af fattigdom eller bristande förvärfsförmåga skulle nödgas

aftjäna böterna med frihetsstraff, och dels de fall, då böter ådömas jämte

straffarbete i högst 3 månader eller fängelse i högst 6 månader.

Anledningen till att sålunda bötesstraffen till största delen uteslutits

från den villkorliga straffdomens tillämplighetsområde synes egentligen hafva

varit, att olägenheterna af det kortvariga frihetsstraffet varit ett hufvudskål

till institutets införande. Därjämte torde äfven hafva spelat in en helt

naturlig önskan att iakttaga en viss varsamhet vid det första experimentet

med detta för oss främmande institut.

Det kan emellertid sättas i fråga, om ej varsamheten i detta fall gått

något för långt. Helt visst förekommer årligen ett stort antal förseelser,

hvilka endast beläggas med bötesstraff, men för hvilka villkorlig dom på

grund af den dömdes personliga förhållanden borde komma till användning.

Särskilt gäller detta beträffande fylleri och därmed i samband stående förseelser.

För mången, som första gången inför domstol funnits saker till fylleri,

skulle det hot, som en villkorlig dom innebär, helt visst innebära en allvarligare

maning för framtiden än utkräfvandet af ett obetydligt bötesbelopp

eller aftjänandet af detsamma medels några få dagars fängelse.

Den som erhållit en sådan villkorlig dom skulle nämligen ej, i likhet med

den som erlägger eller aftjänar sitt bötesstraff, känna sig fullständigt fri

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sand. 16 Höft. {N:o 17.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Li

från vidare påföljder af sitt felsteg, utan alltid veta med sig, att i händelse

af återfall inom de närmaste tre åren straffet för den gamla förseelsen

skulle komma att sammanläggas med straffet för den nya. Och när ett

verkligen effektivt öfvervakningssystem öfver villkorligt dömda förbrytare

komme till stånd — hvarom Eiksdagen år 1908 aflåtit skrifvelse till

Kungl. Maj:t — skulle genom den villkorliga domen möjlighet vinnas att

personligen stödja och skydda en del unga fyllerister, som ännu äro mottagliga

för dylik påverkan.

Såsom ofvan erinrats, kunna domstolarne visserligen redan enligt

gällande lag meddela villkorlig straffdom för fylleri, äfven då denna förseelse

förekommer utan samband med brott, som för skyllt frihetsstraff,

nämligen då anledning är att antaga, att den tilltalade skall nödgas aftjäna

böterna med frihetsstraff. Men alla domare, som någon tid handlagt

dylika mål, torde kunna vitsorda, att det oftast är mycket svårt att

konstatera tillvaron af denna förutsättning. I de flesta fall, då eu person

bötfällts för fylleri, torde domstolen snarare ha skäl att antaga, att den

bötfällde skall kunna betala böterna, än motsatsen, hviiket dock icke

utesluter, att ett mycket stort antal för fylleri dömda personer sedermera

befinnas sakna tillgångar och måste införpassas till fängelse för att på

kronans bekostnad »sitta af» böterna. Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse

utgjorde antalet nykomna fångar, som med förvandlingsstraff aftjänat böter

i våra fängelser, år 1906 16,036, och dessa voro naturligtvis med få undantag

fyllerister. Om nu villkorlig dom finge komma till användning för

ett stort antal af dessa personer, hviiket, såsom ofvan antydts, skulle för

dem innebära en allvarligare maning till rättelse än ett några få dagars

fängelsestraff, så skulle därigenom äfven vinnas en ej ringa besparing för

statskassan, en synpunkt, som äfven, om ock i andra rummet, torde

förtjäna att här tagas i betraktande.

Att märka är för öfrigt, att villkorlig dom eller däremot svarande

anordning förekommer beträffande förseelser, som endast förskylla böter,

i England, Frankrike, Schweiz och Norge.

Mot den här ifrågasatta utvidgningen af området för institutet villkorlig

dom kan visserligen invändas, att däraf skulle föranledas en rent

af betungande utvidgning af straffregistret samt att polisdomstolarnes och

andra underrätters handläggning af fyllerimål därigenom skulle afsevärdt

förlängas och försvåras. Det torde emellertid kunna sättas i fråga, om

det är alldeles nödvändigt, att villkorliga domar beträffande förseelser, som

endast förskyllt böter, intagas i det för riket gemensamma straffregistret.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

3

För det stora flertalet fall skulle det säkerligen för det här afsedda ändamålet

vara tillräckligt, att vid hvarje domstol upprättades ett särskildt

straffregister öfver dem, som vid samma domstol dömts till böter för fylleri

och därmed sammanhängande förseelser eller som i anledning af dylika förseelser

erhållit villkorlig dom. I detta afseende synes emellertid särskild

utredning vara erforderlig.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig föreslå: att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, alt Kung!. Maj:t måtte

låta verkställa utredning, huruvida och på Indika villkor villkorlig dom

må komma till användning jämväl betiäiffande personer, som för fylleri och

därmed sammanhängande förseelser dömts till böter, utan afseende å den

omständigheten, huruvida vid domens afkunnande kan antagas, att den

tilltalade skall nödgas aftjena böterna med frihetsstraff, samt därefter för

Riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagarna om villkorlig straffdom

den 22 juni 1906 samt om straffregister den 17 oktober 1900,

hvartill utredningen kan föranleda.»

Enligt den erfarenhet, som vunnits under de två år institutet villkorlig

dom tillämpats, hafva verkningarna häraf visat sig synnerligen tillfredsställande.

För att än fullständigare ernå det syfte, man med denna

lagstiftning velat vinna, beslöt nästlidet års Riksdag aflåta skrifvelse till

Kungl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida och i hvad mån ett

öfvervikande öfver villkorligt dömda lämpligen kunde anordnas. Att under

sådana förhållanden tanken på en vidsträcktare och mera effektiv tillämpning

af detta rättsinstitut framställer sig och önskningar göra sig hörda

om ett fortsättande på den inslagna vägen, ligger i öppen dag.

Erfarenheten har visat, att enligt gällande lag angående villkorlig

dom sådan dom endast i sällsynta fall kommit till användning i fråga om

bötesstraff. Anledningen härtill är naturligen i främsta rummet att söka

i den begränsning, som lagen själf gifvit åt ifrågavarande institut vid

fråga om bötesstraff, då för dess tillämpning beträffande sådana straff

gjorts till förutsättning, att anledning finnes antaga, att den tilltalade till

följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga skall nödgas aftjäna böterna

med frihetsstraff. Tillvaron af denna förutsättning har naturligen endast

sällan ansetts konstaterad. Härtill kommer, att nuvarande system

med straffregister och uppgifter till och från detsamma ej är inrättadt

och helt visst icke utan svårighet skulle kunna inrättas för en vidsträcktare

användning af villkorlig dom vid bötesstraff.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Att motionären särskildt beaktat fylleri och därmed sammanhängande

förseelser framför andra fall, där bötesstraff ådömas, torde hafva

berott dels på dessa förseelsers öfvervägande stora antal i förhållande till

öfriga fall, där böter ådömas, dels ock på den ringa effektiviteten af ett

bötesstraff eller ett sådant kortvarigt fängelsestraff, hvartill böter förvandlats,

å särskildt de personer, som begå fylleriförseelser. Förnämligast ur

sistnämnda synpunkt synes det utskottet, lika med motionären, önskvärdt,

att möjlighet beredes att i större utsträckning än för närvarande kan ske

inverka på den felande genom den återhållande varning, som en villkorlig

dom kan för honom innebära. I de fall, där en fylleriförseelse begåtts

af mera tillfälliga orsaker eller eljest under omständigheter, som ej sammanhänga

med ett mer eller mindre inrotadt dryckenskapsbegär, torde

ofta en gynnsam verkan af en sådan dom ej uteblifva. I andra fall åter,

då förseelsen härleder sig från en dryckenskapslast, som blifvit en försvagad

vilja öfvermäktig, lärer föga hopp finnas, att det återhållande moment,

som en villkorlig dom kan innebära, skall kunna visa sig verksamt.

Härutinnan får naturligen pröfning i hvarje fall äga rum af domstolen,

hvilken synes böra tillkomma största möjliga frihet att bestämma, när

villkorlig dom, som här ifrågasatts, lämpligen bör användas.

Ä andra sidan måste beaktas, att en utsträckning af användningen

af villkorlig dom endast i fråga om bötesstraff för fylleriförseelser skulle kunna

skapa den föreställningen, att särskildt detta slags förseelser vore mindre

svåra och från samhällets synpunkt mera ursäktliga än andra förseelser,

för hvilka bötesstraff ådömas. Ur denna synpunkt synes det utskottet

med skäl kunna ifrågasättas, om ej med en sådan utsträckning af den

villkorliga domens användbarhet, som ofvan tillämnats, lämpligen bör följa

enahanda möjlighet för dess tillämpning äfven vid fråga om bötesstraff

för andra förseelser.

Hvad beträffar den redan berörda frågan om villkorliga bötesdomars

registrering torde, som motionären ifrågasätter, en förändring af nu gällande

föreskrifter i detta afseende böra blifva en följd af utsikten till en

betydligt större förekomst af dylika domar. Skulle nämligen till straffregistret,

sådant det för närvarande är anordnadt, inflyta uppgifter angående

villkorliga domar i den omfattning, som är att förvänta af den ifrågasatta

utsträckningen, torde man, förutom ökadt arbete för domstolarna och ökad

tidsutdräkt för den tilltalade, kunna befara, att straffregistret svällde ut

till sådan omfattning, att dess användande blefve förenadt med betydande

svårigheter. I hvarje fall skulle säkerligen ett dylikt ökadt tillflöde af

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

5

uppgifter till straffregistret nödvändiggöra betydligt ökade kostnader för

dess förande. Motionären bär med fästadt afseende å de olägenheter, som

skulle föranledas af att det centrala straffregistret finge en alltför stor omfattning,

satt i fråga, att vid hvarje domstol skulle upprättas ett särskildt

straffregister öfver dem, som vid samma domstol dömts till böter

för af motionären åsyftade förseelser eller som i anledning af dylika förseelser

erhållit villkorlig dom. Efter hvad som meddelats utskottet, lära

sådana lokala register angående för vissa förseelser lagförda personer redan

för närvarande föras vid en del rådstufvurätter i större städer. Utan att

närmare uttala sig angående huru härmed lämpligast bör förhållas, har

utskottet beträffande en olägenhet, som skulle kunna följa af ett sådant

system — nämligen att straff'' understundom kunde komma att ådömas, utan

att hänsyn toges till förut meddelad villkorlig dom — ansett sig böra erinra,

dels att detta lärer kunna inträffa redan enligt gällande rätt, dels ock att

man med afseende å de ifrågavarande förseelsernas beskaffenhet ej torde

böra tillmäta den antydda olägenheten alltför stor betydelse.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till ifrågavarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Ivungl.

Maj: t måtte låta verkställa utredning, huruvida och

på hvilka villkor villkorlig dom må komma till användning

jämväl beträffande personer, som för fylleri

och därmed sammanhängande förseelser dömts till böter,

utan afseende å den omständigheten, huruvida vid

domens afkunnande kan antagas, att den tilltalade skall

nödgas aftjena böterna med frihetsstraff, samt därefter

för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 1 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Trygger, som yttrat följande: »Jag sympatiserar med motionärens

tanke att utsträcka tillämpligketsområdet för villkorlig dom, men har

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 16 Hä/t. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

icke ansett mig kunna tillstyrka ifrågavarande skrifvelseförslag, då fylleriförseelser

däri tillerkänts en betydelse för frågan om villkorlig dom, som

enligt min mening ej tillkommer dom.»

Herrar Rudebeck och Widén hafva begärt få här antecknadt, att de

icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri A.-B., 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:49 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri s. 14 i texten