Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af justitieombudsmannens framställning om förklaring eller ändring af 4 kap. 10 § strafflagen.

1909-02-08 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:2, Utlåtande i anledning af justitieombudsmannens framställning om förklaring eller ändring af 4 kap. 10 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Ribscl. kansli den 9 februari, 1909, kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af justitieombudsmannens framställning om

förklaring eller ändring af 4 kap. 10 § strafflagen.

Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

ämbetsberättelse har justitiombudsmannen hemställt, att Riksdagen

måtte för sin del meddela den förklaring af 4 kap. 10 § strafflagen, att

med detta lagrums grund och mening öfverensstämmer, att, därest någon,

sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått,

föröfvat nya brott, straffen för dessa brott, med iakttagande af förut i

nämnda kapitel stadgade grunder, böra af domstolen förenas eller sammanläggas

med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställdt,

när brott ånyo föröfvades, med hvad af samma straff då återstod,

äfvensom att å det sålunda bestämda straffet skall afräknas hvad af förra

straffet eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt, efter det brott

ånyo föröfvades.

För den händelse Riksdagen skulle finna, att lagförklaring uti ifrågavarande

fall icke lämpligen borde meddelas, har justitieombudsmannen

alternativt hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Bih. till Riksd. Prof, 190.9. 7 Sami. 2 Ucift. (N:o 2.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

»Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det till

fullo undergått, ånyo föröfvat brott; då bör straffet för detta brott, eller,

om brotten äro derå, straffen för dessa brott, med iakttagande af de här

ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas eller sammanläggas med

det förra staffet eller, om detta var till någon del verkställdt, när brott

ånyo föröfvades, med hvad af samma straff då återstod; och skall å det

sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra straffet eller sagda återstod

dåraf kan vara verkställdt, efter det brott ånyo föröfvades.»

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande.

»Uti 4 kap. 10 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen

den 22 juni 1906, äro följande bestämmelser meddelade:

Tiar någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det

till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott,

med iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas

eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon

del verkställdt, då det nya brottet begicks, med livad af samma straff då

återstod; och skall å det sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra

straffet eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt efter det nya brottets

föröfvande.’

Enligt lagen den 22 juni 1906 har 9 § af 4 kap. strafflagen följande

lydelse:

’Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott

dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall

straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten

lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det

honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.’

I 4 kap. 5 § strafflagen är stadgadt:

Är någon för särskilda brott förfallen till straffarbete på viss tid;

då må ej, vid förening af straffen, tiden för det af dem, som längst är,

eller, om tiden för hvartdera straffet är lika lång, den tid öfverskridas

med mer än två år. — Lag samma vare, där någon för särskilda brott

gjort sig till fängelse skyldig.’

Beträffande tillämpningen af bestämmelserna i 4 kap. 10 § strafflagen

har i visst afseende meningsskiljaktighet yppats. Jag åsyftar härvid det

fall, att en person samtidigt lagföres för flera brott, föröfvade efter det han

redan blifvit till straff dömd, men innan han till fullo undergått detta

straff. Enligt en mening böra här ifrågavarande bestämmelser så tillämpas,

att icke en utan två särskilda sammanläggningar af straff skola äga

rum, i det att först de särskilda straffen för hvart och ett af de senast

opaginerad Kontrollera mot PDF

Luyutskottets Utlåtande N:o 2. •>

lagförda brotten skola enligt vanliga regler sammanlaggas och darelter den

straffsumma, som härigenom erhålles, förenas med det genom förra domen

ålagda straffet till den del detta icke var verkställdt, när de senare brotten

föröfvades. En annan mening åter förfäktar, att endast eu sammanläggning

bör äga rum, i det att de särskilt utsatta straffen för hvart och

ett af de nya brotten skola, utan att först med hvarandra sammanläggas,

omedelbart sammanläggas med det förut ådömda straffet eller dess återstod.

Följande rättsfall är uti ifrågavarande afseende belysande.

En person X dömdes genom Kungl. Maj:ts utslag den 14 september

1897 att för hvardera af två förskingringsbrott hållas i fängelse tre månader

eller för båda brotten sammanlagdt sex månader. Sedermera dömde

Göta hofrätt genom utslag den 30 oktober 1902 X för hvart och ett åt

107 särskilda bedrägeribrott och anstiftan till 5 särskilda sådana brott, samtliga

begångna efter det X blifvit dömd för ofvannämnda förskingringsbrott,

att hällas i fängelse två månader eller att för samtliga dessa brott jämlikt

4 kap. 5 § strafflagen hållas i fängelse tillhopa två år två månader.

Samtidigt förordnade hofrätten, att detta straff och det X genom Kungl.

Maj:ts ofvanberörda utslag ådömda straff af fängelse i sex månader skulle

förenas till fängelse i två år åtta månader.

Vid granskning af de till justitiekanslersämbetet inkomna fånglistor

anmärktes mot hofrättens berörda utslag, att enligt det nu ifrågavarande

lagrummet de X ådömda straff vid förening bort, med tillämpning af 4

kap. 5 § strafflagen, sammanläggas till fängelse i allenast två år sex månader,

och infordrades med anledning häraf förklaring från dem af hofrättens

ledamöter, som deltagit i beslutet.

Uti afgifna särskilda yttranden anförde dessa ledamöter, att hofrättens

utslag vore lagligen grundadt. Enligt deras åsikt utgjorde ifrågavarande

lagrum eu motsättning till närmast föregående paragraf i samma kap. och

innejjure icke, att den brottslige skulle, såsom i sistberörda lagrum uttryckligen

sades, så dömas, som om han blifvit på en gång lagförd för samtliga

sina förbrytelser; utan resultatet af den första lagföringen borde sammanläggas,

icke med de särskilda straff, den brottslige för de under den

senare lagföringen behandlade brotten kunde för hvarje af dessa brott

hafva förskyllt, utan med resultatet af den senare lagföringen.

Justitiekansler!! vidhöll emellertid sin mening om innebörden af stadgandet

uti ifrågavarande lagrum, hvilken mening, enligt hvad han hade

sig bekant, delades af professorerna i straffrätt vid rikets universitet och

gillats af rättspraxis, samt yrkade i underdånig skrifvelse, att då hofrättens

utslag vore uppenbart felaktigt, och det på grund af hvad förklarandena

anfört vore att befara, att därest felet ej beifrades, det kunde komma att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

åt'' dem upprepas, förklarandena måtte för ifrågavarande fel \ it! domareämbetets

utöfning fällas till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen.

I anledning af detta åtal meddelade Kungl. Maj:t utslag den 24 februari

1904, hvari af fyra justitieråd mot två förklarades, att som något

fel vid domareämbetets utöfning i det af justitiekansler!! angifna hänseende

icke kunde anses vara af förklarandena begånget, ogillades justitiekanslerns

i målet förda talan. Samtidigt afstyrktes med enahanda röstetal en af X

gjord nådansökning.

Minoriteten ansåg väl hofrättens beslut icke öfverensstämma med en

riktig tolkning af de uti ifrågavarande lagrum gifna bestämmelser angående

straffsammanläggning, men då förklarandena icke genom samma beslut

kunde anses hafva gjort sig skyldiga till ansvar för ämbetsfel, kunde

justitiekanslerns i målet förda talan icke bifallas.

Ett af de justitieråd, som tillhörde majoriteten, utvecklade sin asikt

närmare sålunda: Af det i 4 kap. 5 § strafflagen meddelade stadgande,

att, i händelse någon är för särskilda brott förfallen till straffarbete på

viss tid eller till fängelse, tiden för det af dessa straff, som är längst,

icke må vid straffens förening öfverskridas med mer än två år, framgår

visserligen med all möjlig tydlighet, att vid sammanläggning hvarje särskild!

straff för sig skall komma i betraktande, så att det längsta af dessa

särskilda straff, men icke summan af två eller flera bland dem skall, så

att säga, bilda utgångspunkten för sammanläggningen. Denna regel om

straffens hållande i sär hvar för sig är så naturlig, att något annat sätt

för sammanläggningens verkställande rimligen icke kunnat komma i fråga.

Men förutsättningen för denna regels tillämplighet är, såsom innehållet af

nämnda lagrum tydligen gifver vid handen, att de led, som skola bilda

det sammanlagda straffet, utgöras ensamt af särskilda, eller med andra ord,

icke genom föregående dom eller domar redan kumulerade straff. Denna

förutsättning inträffar emellertid icke i det fall, hvarom nu år fråga; tv

i detta fall skulle enligt ifrågavarande lagrum en af de faktorer, som medverkade

till sammanläggningsresultatet, utgöras af ett genom föregående

dom redan kumuleradt straff. På ett sådant fall, där just det kumulerade

straffet, i den mån detta icke vid det eller de nya brottens begående redan

blifvit verkställdt, skall, därest detta straff är det längsta, bilda utgångspunkten

för sammanläggningen, äger den förut nämnda regeln om straffens

hållande i sär uppenbarligen icke tillämplighet. I händelse förbrytaren

före begåendet af det eller de brott, hvarför han sista gången fälles till

straff, ådragit sig flera då ännu icke verkställda straffdomar, kunna flera

kumulerade straff komma att ingå såsom faktorer i det slutliga straffresultatet.

Huruvida beträffande sådant fall som det nu ifrågavarande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 5

lagstiftares mening varit att, med undantag af ett eller flera genom lösgående

dom eller domar redan kumulerade straff, de öfrig» straff, hvartill

förbrytaren vid sista lagföringen fälle», skola vid straffens förening

hållas i sär, därom gifver ifrågavarande lagrum icke något klart besked.

Det däri begagnade uttrycket »då bör straffet för detta brott» etc. berättigar

ingalunda till den slutledning, att, därest den skyldiges nya brottslighet

består af flera brott, subjektet och predikatet i den anförda satsen

också böra förändras till pluralis. Snarare synes den här ensamt begagnade

singularisformen antyda, att i detta fall icke de vid sista lagföringen

ädömda särskilda straffen hvar för sig, utan det lagstadgade resultatet af

desamma bör i likhet med det eller de genom föregående dom eller

domar bestämda straffresultat ingå såsom faktorer vid den slutliga sammanläggningen.

Denna uppfattning af lagbudets innebörd vinner stöd

däraf, att i den närmast föregående paragrafen i sagda kapitel af strafflagen

singularisformen »straffet» begagnas till utmärkande af ett genom

två eller flera straffs förening uppkommande straffresultat. Att med denna

uppfattning det sammanlagda straffet kan blifva strängare än eljest, rättfärdigas

tillräckligt däraf, att brottslingen icke låtit de förut meddelade

straffdomarna hejda sig från fortgående på brottets bana (Jfr Nytt juridiskt

0arkiv afd. II 1903 n:r 8).

A andra sidan anförde ett af de till minoriteten hörande justitieråden

till utveckling af sin mening följande: De i 4 kap. strafflagen gifna stadganden

i fråga om bestämmande af straff för flera brottsliga handlingar,

hvilka äro hvar för sig till särskilda brott att hänföra, gå i regel därpå

ut, att straff skall utsättas för hvarje särskildt brott och dessa straff sedermera

sammanläggas till ett med iakttagande af de allmänna kumulationsreglerna.

Detta gäller såväl då brotten förekomma till bedömande under

en lagföring, som då de åtalas i särskilda mål och då flera särskilda straffdomar

förekomma till verkställighet. I alla dessa- fåll tillgår sammanläggningen

så, ätt de för de särskilda brotten i första hand utsatta straffen

— oberoende af sammanläggningsbeslut, som må vara angående vissa

af dem förut meddeladt — förenas till ett, hvarefter å det sålunda uppkomna

straffresultatet afräkna» hvad förbrytaren kan hafva däraf utstått.

Ingenstädes förekommer hvad dessa fall angår någon förening af ett genom

föregående sammanläggning uppkommet straffresultat med ett senare ådömdt

straff eller straffresultat. — Från denna lagens allmänna anordning göres

uti ifrågavarande paragraf ett undantag för det fall, att straff för ett eller

flera brott är ådömdt och förbrytaren därefter men innan nämnda straff

blifvit börjadt eller till fullo undergånget begår nytt eller nya brott. Detta

undantag innebär — därom torde ingen meningsskiljaktighet råda — att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

i händelse det förut ådömda straffet uppkommit genom sammanläggning

af flera straff, det är straffresultatet eller, i händelse någon del däraf är

verkställd, dess återstod (icke de för de olika äldre brotten utsatta särskilda

straffen), som skall ingå såsom första termen i den nya straffsammanläggningen.

Denna anordning medför i regel den följd, att det slutliga

straffresultatet blir strängare än om den första domen upplösts i sina

ursprungliga beståndsdelar; och ett skäl till ett dylikt strängare bedömande

kan ju ligga däri, att det ingrepp från statens sida mot en brottslig vilja,

som tvifvelsutan ligger i en meddelad straffdom, äfven om den ej blifvit

till fullo verkställd, visat sig vara utan verkan. — Med den af hofrättens

ledamöter omfattade mening skulle emellertid bestämmelsen i ifrågavarande

paragraf innefatta en ytterligare afvikelse från den regelmässiga anordningen

vid straffsammanläggning, den nämligen att, i händelse förbrytaren

efter den första domen begått flera nya brott, straffen för dessa

skulle särskild! kumuleras och det därigenom uppkomna straffresultatet därefter

sammanläggas med det äldre straffresultatet eller dess ej verkställda

återstod; d. v. s. äfven den andra termen i sammanläggningen skulle

utgöras af ett straffresultat. För eu dylik uppfattning af ifrågavarande

paragraf synes giltig grund ej kunna anföras. Lagbudet själft innehåller

i sig intet, som föranleder därtill, och lagens grund och meningtorde

ej heller gifva hemul därför. Men om så är, bör icke undantagets

räckvidd sträckas ut öfver hvad detsamma obestridligen innehåller, utan

för nu ifrågavarande fall i stället gälla hvad eljest är regel, d. v. s. att

såsom andra termen i den nya straffsammanläggningen böra ingå de särskilda,

för de senare brotten utsatta straffen (Jfr. Nytt juridiskt arkiv

afd. II 1904 n:r 2).

1 underdånig skrifvelse den 20 maj 1904 hemställde justitiekansler!!

sedermera om den förklaring af ifrågavarande lagrum, att med dess grund

och mening öfverensstämmer att, därest någon, sedan han blifvit till straff

dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat nya brott, straffen

för dessa brott, med iakttagande af förut i 4 kap. strafflagen stadgade

grunder, böra af domstolen förenas eller sammanläggas med det förra

straffet eller, om detta var till någon del verkställdt, då de nya brotten

begingos, med hvad af samma straff då återstod, äfvensom att å det sålunda

bestämda straffet skall afräkna''; hvad af förra straffet eller sagda återstod

däraf kan vara verkställdt efter de nya brottens föröfvande.

Till stöd för sin framställning anförde justitiekansler!!: Ehuru Kung!.

Maj:ts förenämnda utslag icke torde innebära att hofrättens ledamöter

rätt tillämpat ifrågavarande lagrum, utan allenast, att straffbart ämbetsfel

icke förelåge, torde dock på grund af de använda ordalagen i förening

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

med den omständigheten, att nådansökningen blifvit afstyrka rikets domare

i allmänhet uppfatta samma utslags innebörd vara, att hofrättens utslag

vore lagligen grundadt, och förty öfvergifva den hittills antagna och godkända

regeln för tillämpning af ifrågavarande lagrum, hvilken regel justitickanslern

fortfarande ansåge vara den riktiga. I en fråga som denna, af

hvilken medborgares personliga frihet i så hög grad kunde vara beroende,

borde det i hvarje fall icke lämnas rum för tvekan om lagens rätta

förstånd.

Högsta domstolen, dit den af justitiekansler! sålunda gjorda framställningen

remitterades, fann emellertid, enligt beslut den 24 november

1904, sådana förhållanden ej vara för handen, att lagförklaring, enligt 19 §

regeringsformen borde meddelas.»

Efter att hafva lämnat eu historisk redogörelse rörande ifrågavarande

lagrum (justitieombudsmannens ämbetsberättelse sid. 169 —175) anför justitieombudsmannen

vidare.

»Den nu lämnade historiska redogörelsen gifver enligt min tanke stöd

för riktigheten af den meningen, att, om någon, sedan han blifvit till

straff dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat två eller

flera nya brott, straffen för dessa brott, utan att med hvarandra sammanläggas,

skola under iakttagande af de uti ifrågavarande kapitel gifna föreskrifter

förenas med det förra straffet eller dess återstod.

Denna mening synes mig äfven, innan 1890 års lagändring tillkom,

hafva varit ganska tydligt uttryckt i lagen (jfr. 4 § i förordningen den

21 december 1857 angående sammanläggning af straff och 4 kap. 8 § i

1864 års strafflag), om ock ordalagen icke särskildt valts med hänsyn till

det fall, hvarom nu är fråga.

Klart är, att 1890 års lagstiftare icke afsett att uti förevarande hänseende

meddela ändrade bestämmelser.

Härutinnan äfvensom beträffande tolkningen af ifrågavarande lagrum

tillåter jag mig för öfrigt åberopa såsom auktoritet professorn i straffrätt

vid Uppsala universitet J. Hagströmer, hvilken deltagit i utarbetandet af

det lagförslag, som ligger till grund för 1890 års lag och sålunda jämväl

för berörda lagrums nuvarande lydelse.

Han yttrar i sitt arbete ''Svensk straffrätt’ (sid. 803—804) följande:

Under stadgandet uti ifrågavarande lagrum inbegripes enligt dess lydelse

äfven den händelse, då brottslingen, förrän han ånyo förgick sig, varit

dömd för flere förbrytelser. Däremot talas det endast om det fall, då

den dömde begått ett nytt brott. Emellertid skall naturligen den i stadgandet

meddelade bestraffningsregeln ock användas, då det föreligger flere

sådana brott. I detta fall komma då, förutsatt att de nya brotten kon
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

kurrera reellt med hvarandra, de särskilda straffen för dessa brott att

sammanläggas med det förra straffet eller hvad däraf återstod, då de nya

brotten begingos. Aro dessa brott tvenne, blifva alltså sammanläggningstermerna

tre — de båda straff, som de nya brotten hvart för sig hafva

förskyllt, samt det förut ådömda straffet resp. dess nyssnämnda återstod —

och på dessa tre termer tillämpas så de vanliga sammanläggningsreglerna.

Det är val att märka, att straffen för de nya brotten skola sålunda hvart

för sig omedelbart ingå såsom termer i sammanläggningen med det förra

straffet resp. dess återstod. Man får icke först sammanlägga straffen för

de nya brotten enligt lagens sammanläggningsregler och sedermera den

sålunda erhållna straffsumman enligt samma regler med det förra straffet

resp. dess återstod. Om X efter att hafva blifvit dömd till 2 års straffarbete,

innan detta straff kommit till någon verkställighet, begår två nya

brott, som hvart för sig betingar straffarbete i 3 år, blir sammanlagda

straffet icke 7 års, utan endast 5 års straffarbete; om X sedan han blifvit

dömd att bota LO kronor, innan dessa böter blifvit guldna eller aftjänade

med förvandlingsstraff, begår två brott, af hvilka hvardera förskyller 2

års straffarbete, blir sammanlagda straffet straffarbete i 4 år och 10 kronor

böter, men, om tillgång saknas till böternas gäldande, kommer straffarbetet

ej att förlängas med det mot böterna svarande förvandlingsstraffet, utan

detta att anses inbegripet i den urbota bestraffningen o. s. v. Att det

sålunda angifna sättet för stadgandets tillämpning, då den dömde begått

flere nya brott, är det rätta, lider ej minsta tvifvel. Enligt vår rätts

konkurrensregler, såvidt dessa äro uttryckligen angifna, betingar i regeln

eu reell konkurrens det straff, som erhålles genom en enligt de i 4 kap.

stadgade grunder försiggången sammanläggning af de särskilda straff,

brotten hvart för sig hafva förskyllt. Härifrån göres visserligen i så måtto

ett undantag, att, där någon efter att hafva blifvit dömd till straff för

flere reellt konkurrerande brott, men innan han till fullo undergått detta

straff, gjort sig skyldig till ett nytt brott, i sammanläggningen med straffet

för detta brott skall ingå det sammanlagda straffet för de förut afdömda

brotten eller hvad däraf återstod, då det nya brottet begicks. Men i betraktande

af den grund, hvarå detta undantag hvilar, kan det ej rimligen

blifva fråga om att göra en analogisk användning af detsamma, då någon

under de förhållanden, som uti ifrågavarande lagrum angifvas, förörvat

flere nya reellt konkurrerande brott, så att i ett sådant fall i sammanläggningen

med det förra straffet resp. dess återstod skulle ingå icke de

särskilda straffen för de nya brotten utan dessas sammanlagda straff.

Den här uttalade uppfattningen år ock, enligt hvad jag inhämtat,

den, som i allmänhet gjort sig gällande i praxis. I afseende härå kan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

jag exempelvis meddela följande fall. Rådstufvurätten i Västerås dömde

den 16 april 1894 en person X för fylleri att höta o kronor. Glanshammars

och Örebro rådhusrätt dömde den 9 mars 1895 samma person till

fyra månaders fängelse för hvartdera af 9 under hösten 1894 begångna

bedrägeribrott eller sammanlagdt till fängelse i 2 år 4 månader. Svea

hofrätt förordnade i utslag den 13 december 1895, att vid bristande bötestillgång

dessa straff skulle sammanläggas till fängelse i 2 år 4 månader

3 dagar. Då i anledning däraf, att straffen bort sammanläggas till fängelse

i allenast 2 år 4 månader, justitieombudsmannen framställde anmärkning

mot hofrättens utslag, vidgingo i afgifven förklaring de hofrättens

ledamöter, hvilka beslutat utslaget, att beslutet tillkommit af förbiseende,

och meddelade tillika, att som böterna dåmera guldits, all verkan af den

felaktiga straffsammanläggningen förfallit; och lät justitieombudsmannen

därvid bero.

„ Kungl. Maj:ts ofvan omförmälda utslag i anledning af det utaf justitiekanslern

anställda åtalet lärer, såsom justitiekanslern anmärkt, ej heller

anses innebära, att hofrättens ledamöter rätt tillämpat ifrågavarande lagrum,

utan allenast att straffbart ämbetsfel icke förelegat.

An mindre torde den omständigheten, att högsta domstolen, kort före

Riksdagens sammanträdande, funnit den af justitiekanslern begärda lagförklaringen

ej böra meddelas, kunna tolkas därhän, att högsta domstolen

i sakfrågan haft annan uppfattning än justitiekanslern.

Emellertid har jag erfarit, att under de senaste åren olika myndigheter

tillämpat ifrågavarande lagrum i enlighet med Göta hofrätts ofvanberörda

utslag. Och har man, enligt hvad till min kännedom kommit,

till stöd för ett dylikt förfarande åberopat Kungl. Maj:ts oftanämnda

utslag.

Det synes mig vara af synnerlig vikt, att det sålunda uppkomna missförståndet,

som i hög grad kan beröra medborgares personliga frihet, med

det snaraste varder aflägsnadt.

I skrifvelse den 22 april 1903 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t efter

verkställd undersökning, på hvad sätt allmänna strafflagens stadganden om

sammanträffande af brott och hvad därmed omedelbart ägde samband lämpligen

borde ändras i syfte att vinna större enkelhet och ökadt tillfälle att

afpassa straffet efter brottsligheten i det särskilda fallet, täcktes låta utarbeta

och förelägga Riksdagen förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhållandena

kunna föranleda.

Väl är att hoppas, att, om den allmänna revision af bestämmelserna

på hithörande område, som Riksdagen sålunda begärt, en gång kommer

att äga rum, missförstånd af ofvan angifven art icke längre skall kunna

Bill. till Rilesd. Prot. 1909. 7 Sami. 2 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

förekomma. Men att i afvaktan på resultatet af denna Riksdagens framställning,

hvilket i allt fall icke inom den närmaste framtiden torde föreligga,

underlåta att vidtaga någon åtgärd till häfvande af det nu förefintliga

missförståndet, synes mig icke vara tillrådligt. Ett dylikt uppskof är

nämligen liktydigt med att utsätta åtskilliga personer för risken af ett

olagligen förlängdt frihetsstraff, och detta i all synnerhet, som de personer,

om hvilka här är fråga, i allmänhet icke kunna antagas själfva vara i tillfälle

att bedöma, huruvida förevarande skäligen otydligt affattade bestämmelser

varda rätt tillämpade eller icke.»

Enligt ordalydelsen af gällande 10 § i 4 kap. strafflagen meddelas

där bestämmelse angående förfarandet vid sammanläggning af straff, därest

någon, sedan han blifvit till straff dömd, föröfvat nytt brott, innan han

till fullo undergått det förut ådömda straffet. För detta fall stadgas ett

förfaringssätt med afseende å sammanläggningen, enligt hvilket det nya

brottet medför ökning af det slutliga straffresultatet regelmässigt och utan

att afseende fästes vid det tidigare ådömda straffets beskaffenhet af att

redan det kunna vara resultatet af en sammanläggning af straff för flere

reellt konkurrerande brott. Såsom justitieombudsmannen framhållit, har

emellertid i praxis tvekan uppstått, huruvida, i händelse efter lagföring

för ett eller flere brott, men innan därför ådömdt straff till fullo undergåtts,

flere nya brott blifvit begångna, nämnda straff eller återstoden däraf

borde enligt vanliga regler sammanläggas med de för de nya brotten förskyllda

straffen hvart och ett för sig betraktade eller med deras enligt

vanlisra regler sammanlagda summa. Enligt den senare tolkningen kan det

slutliga straffresultatet blifva afsevärdt strängare än enligt den förra.

Utskottet för sin del kan icke finna annat än att, såsom justitieombudsmannen

också sökt visa, med andan och meningen i här ofvan

omförmälda stadgande i 4 kap. strafflagen bäst öfverensstämmer det af de

nyssnämnda båda förfaringssätten, som innebär att, i enlighet med hvad i

allmänhet vid reell brottskonkurrens äger rum, hvart och ett af straffen

för de nya brotten ingår såsom särskild term i sammanläggningen, och

hvilken lagtillämpning leder till ett straffresultat, som visserligen bestämts

med beaktande af inträffadt återfall i brott trots förut ådömdt icke till

fullo undergånget straff, men dock under likartade faktiska förutsättningar

ofta blir lindrigare, än om före den slutliga straffsammanläggningen

förening skett af straffen för de nya brotten. Då emellertid en motsatt

uppfattning understundom gjort sig hos myndigheterna gällande, samt

jämväl inom högsta domstolen meningarna i frågan visat sig vara delade,

synes det utskottet, lika med justitieombudsmannen, vara af vikt, att åtgärd

vidtages för undanröjande af en förefintlig osäkerhet i rättstillämp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

ningen, som i så afsevärd grad som den ifrågavarande kan beröra medborgares

personliga frihet.

Med hänsyn till att högsta domstolens pluralitet i det af justitieombudsmannen

omförmälda rättsfallet synes hafva omfattat en motsatt

mening mot den, som utskottet sålunda anser hafva mera fog för sig,

torde en ändring af förevarande lagrum vara att föredraga framför den

alternativt ifrågasatta lagförklaringen. Mot den af justitieombudsmannen

föreslagna formuleringen har utskottet den erinran att göra, att densamma

icke tagit tillräcklig hänsyn till det fall, att de efter den förra

domen begångna brotten skola bedömas enligt 4 kap. 1 § strafflagen.

Utskottet har därför gjort ett förtydligande i nämnda afseende.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning, måtte för sin del antaga

följande förslag till

Lag*

om ändrad lydelse af 4 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom för ordnas, att 4 kap. 10 § strafflagen

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men

innan han det till fullo undergått, ånyo föröfvat brott;

då bör det eller de särskilda straff, hvartill han härför

gjort sig skyldig, med iakttagande af de här ofvan

stadgade grunder, af domstolen förenas eller sammanläggas

med det förra straffet eller, om detta var

till någon del verkställdt, när brott ånyo föröfvades,

med hvad af samma straff då återstod; och skall å det

sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra straffet

eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt, efter det

brott ånyo föröfvades.

Stockholm den 8 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Widén och Lindhagen hafva begärt få här antecknadt, att de

icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:25 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om förklaring eller ändring af 4 kap. 10 § strafflagen. s. 1 i texten