Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 3

1909-02-12 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:3, Lagutskottets Utlåtande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 12 februari 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående vidgad rått för medlem af svenska

kyrkan att därur utträda, dels ock om ändrad lydelse

af 4 § i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan

intagna till utskottet hänvisade motioner, nämligen en inom Första Kammaren

af herr K. J. Ekman afgifven motion, n:o 8, samt två inom Andra

Kammaren väckta motioner, den ena, n:o 9, af herr E. Iiäf och den andra,

n:o 65, af herr J. Byström.

Herr Ekman har i sin motion anfört följande:

»Vid det senast hållna kyrkomötet fattades en hel rad viktiga beslut,

åsyftande att bereda ett ökadt och mera aktivt deltagande i kyrkans angelägenheter

åt lekmannaelementet inom kyrkan. Sålunda beslöts att hos

Kungl. Maj:t göra framställning därom:

att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för att kyrkomötet må komma

att sammanträda oftare än nu är fallet, eller hvart tredje i stället för

hvart femte år;

Herr Ekmans

motion.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 3 Höft. (N:o 3).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

att i kyrkomötesförordningen måtte inforas stadgande därom, att af

lekmän valdt ombud vid kyrkomötet äfvensom suppleant för sådant ombud

alltid skall vara lekman;

att Kungl. Maj:t måtte medgifva, att till tjänst för den kyrkliga

verksamheten för församlings- och själavård samt välgörenhet en särskild

styrelse finge bildas och tillsättas i analogi med missionsstyrelsen under

namn af svenska kyrkans diakonisstyrelse;

samt — i anledning af särskilda vid kyrkomötet väckta motioner

angående dels utarbetande af förslag till ett fullständigare genomförande

af svenska kyrkans synodalförfattning, dels utarbetande af förslag till ny

författning för svenska statskyrkan, dels ändring af gällande stadganden

rörande biskopsval, dels utredning i fråga om beredande åt lekmannaelementet

inom kyrkan af ökadt inflytande vid biskopsval, dels utarbetande

af eu lag angående årliga stiftskonvent och dels ändring i gällande bestämmelser

om prästmöte — att Ivungl. Maj it täcktes låta verkställa utredning,

om och i hvilken form ett mera aktivt deltagande och ett förökadt

inflytande på det kyrkliga området i de af förevarande motioner

berörda hänseenden skulle kunna beredas åt kyrkans lekmannamedlemmar,

och att vid sådan utredning särskildt måtte tagas i öfvervägande, huruvida

icke nämnda syfte säkrast kunde vinnas genom en fullständigare

tillämpning af synodalförfattningens grundsatser.

Dessa beslut borde emellertid, enligt min tanke, hafva kompletterats

med — om icke eu framställning angående rätt för kyrkan att på ett

effektivt sätt själf sörja därför, att i hennes gemenskap icke upptoges eller

tillätes kvarhlifva element, som vore för henne främmande, något, hvarför

tiden ännu knappast synes mogen — dock i alla händelser en hemställan

om rätt för den, som själf funne sig till följd af skiljaktig religiös åskådning

icke kunna med sanning kvarstå inom kyrkan, att därur fritt utträda.

Det kan nämligen icke vara kyrkomötets mening, att ett ökadt inflytande

skulle beredas åt lekmannaelementet inom kyrkan, där detta element visar

sig vara för kyrkan medvetet främmande eller rent af fientligt, eller att

ett lekmannaelement af sådan beskaffenhet skulle tagas i anspråk för de

nyvaknade kyrkliga intressena.

Det får dock icke förbises, att medgifvandet af fritt utträde ur kyrkan

innebär i viss mån en principiell omgestaltning af förhållandet mellan

kyrka och stat i vårt land. Men denna omgestaltning blir i allt fall

knappast större än den, som redan följer af de reformer, kyrkomötet begärt,

särskildt i fråga om synodalförfattningens fullständigare genomförande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlutande N:o 3. 3

Hittills hafva kyrka och stat på visst sått sammanfallit. Utträde har

varit tillåtet endast till nppgifvet kristet religionssamfund. Staten har

ansett sig till följd af sin karaktär af kristen stat pliktig att fordra, att

hvarje medborgare skulle tillhöra en kristen trosbekännelse och i främsta

rummet statskyrkans. Denna fordran kan icke längre upprätthållas, ty

sanningen kräfver det erkännandet, att en mängd medborgare, som staten

sålunda räknar för kristna och medgifver inflytande öfver kyrkans angelägenheter,

icke äro kristna, utan ofta kristendomens uppenbara fiender.

Kyrka och stat sammanfalla således icke längre i verkligheten. Att vara

medborgare i staten är ett, att vara kristen och medlem af en kristen

kyrka, äfven statskyrkan, är ett annat.

Den skefva och osanna ställning, i hvilken kyrkan kommit genom

fasthållandet vid den fiktionen, att hvarje medborgare, med undantag

allenast för lagligen erkända främmande trosbekännare, är att anse såsom

en rätt kyrkans medlem, har verkat förlamande på kyrkan både hvad det

inre lifvet och förhållandet till staten beträffar. Låt vara, att kyrkan

själf icke utan vidare vill utsträcka medlemskapet så långt, det faktum

kvarstår dock, att staten anser såsom kyrkan tillhörande alla, som icke

lagligen tillhöra annat kristet eller mosaiskt trossamfund, och medgifver

dem samma rättigheter som kyrkans sanna medlemmar i fråga om kyrkliga

angelägenheter, ja, till och med öfver formuleringen af kyrkans kristna

bekännelse och andra grannlaga inre kyrkliga frågor.

Skall kyrkan kunna återvinna inre lifskraft och därmed blifva en

källa till ny styrka äfven för staten, måste hon åter blifva sig själf. Hon

kan och får icke längre räkna för sina andra än dem, som i sanning vilja

tillhöra henne. Afgörandet häraf måste väl till väsentlig del öfverlämnas

åt den enskilde själf. Men icke tillkommer det kyrkan att med statens

tvångsmakt inom sig kvarhålla dem, som gifva sig till känna såsom hennes

fiender eller som eljest uttryckligen frånsåga sig delaktighet i hennes

gemenskap. Hon vill icke fördenskull lamma dessa ur sikte. Tvärtom

vill hon på allt sätt såsom en i förhållande till dem missionerande kyrka

söka återvinna dem för kristen tro och kristligt lif. Men så länge de

själfva ställa sig afgjordt främmande för kyrkan, kan hon icke erkänna

dem såsom sina medlemmar och inrymma dem makt öfver sina innersta

lifsfrågor. Och härutinnan måste staten lämna kyrkan full frihet.

Staten har äfven från en annan sida sedt en bestämd förpliktelse att

handla enligt den uppfattning, som här ofvan gjorts gällande. I 1809

års regeringsform § 16 stadgas nämligen, att Konungen bör ingens sam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

vete tvinga eller tvinga låta. Den religionsfrihetens princip, som här

uttalas och som sedermera blifvit på allt flera punkter i lagstiftningen

genomförd, kräfver också i nu förevarande afseende borttagandet af den

tvångsanslutning till svenska kyrkan, hvarom ofvan talats.

Genom medgifvandet af fritt utträde ur kyrkan ställes kyrkan friare

gentemot staten. Men bandet dem emellan slites icke. Att en stat är

kristlig, betyder icke, att hvarje medborgare nödvändigt måste med eller

mot sin vilja räknas såsom kristen, utan att staten i det stora hela hvilar

på kristlig grund, att lagstiftning och offentligt och enskildt lif äro genomträngda

eller åtminstone i allt väsentligt stå under inflytande af kristen

åskådning. Den omständigheten, att enskilda medborgare tillåtas utträda

ur kyrkan, hindrar sålunda icke, att förbindelsen mellan kyrka och stat

upprätthålles, om de också icke längre kunna anses sammanfalla med hvarandra.

Alltså: kyrka och stat måste vara intimt förbundna men dock relativt

själjständiga gentemot hvarandra. Först därigenom kan sanningen å ömse

sidor bevaras. Staten, om den än står på kristlig grund, är dock ej kallad

att förverkliga det inre kristliga lifvet. Den ser endast till lifvets yttersida,

lifvet i staten. Kyrkan däremot är framför allt vårdarinnan af det

inre andliga lifvet, lifvet i Gud.

Medgifvandet af fritt utträde ur kyrkan kan icke genomföras utan

en grundlig undersökning af alla de konsekvenser, som däraf följa, och ett

ordnande af de många ömtåliga frågor på skilda områden, som i samband

därmed uppkomma.

Det är redan förut nämndt, att ett sådant medgifvande medför

1 ro) eu principiell omgestaltning af förhållandet mellan kyrka och stat.

Denna omgestaltning måste utmynna däri, att kyrka och stat visserligen

fortfarande förblifva intimt förbundna, men dock ställas relativt själfständiga

gentemot hvarandra.

Sålunda bör genom en fullständigare tillämpning af synodalförfattningens

grundsatser större själfstyrelse inrymmas åt kyrkans medlemmar

och de valda kyrkliga organen, särskild! i fråga om inre kyrkliga frågor.

Rösträtt å kyrkostämma i rent kyrkliga ämnen äfvensom valbarhet till

rent kyrkliga korporationer, såsom kyrkoråd, synoder och kyrkomöte, bör

inskränkas till kyrkans egna medlemmar, under det att rösträtt i skolfrågor

äfvensom valbarhet till de korporationer, som behandla skolärenden,

bör utsträckas till äfven sådana, som äro utträdda ur kyrkan, med rätt

för dessa dock att deltaga endast i sådana ärenden, som icke angå religionsundervisningen.

För detta ändamål erfordras äfven bestämmelser om

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

införande öfverallt af skilda kyrko- och skolråd, eller ock kunde förhållandet

tänkas så ordnadt, att af det förenade kyrko- och skolrådets medlemmar

ena hälften utses af och ibland kyrkans medlemmar, andra hälften

af och ibland både kyrkomedlemmar och utträdda utan åtskillnad, med rätt

dock för utträdd person, som blifvit utsedd till ledamot, att deltaga endast

i sådana ärenden, som icke beröra kyrkan eller religionsundervisningen.

Eätten till fritt utträde ur kyrkan medför vidare

2:o) nödvändigheten att närmare reglera förhållandet mellan kyrkan

och de utom henne stående statsmedlemmarne.

I detta afseende torde åtskilligt af hvad som redan nu gäller i fråga

om främmande trosbekännare, hvilka utträdt ur svenska statskyrkan, kunna

vinna tillämpning jämväl å personer, som utträda utan afsikt att söka anslutning

till annat religiöst samfund. Men där utöfver erfordras åtskilliga

nya bestämmelser. Sålunda torde, bland annat, blifva nödvändigt att närmare

reglera återinträdet i kyrkan, att träffa bestämmelser — för det fall

att utträdet åsyftar fullständig religionslöshet ■—• rörande makes och barns

konfessionella ställning och dessa senares deltagande i religionsundervisningen

i skolorna, att utreda i hvad mån utträdd person fortfarande må äga

påkalla prästerligt biträde för sig och sin familj, särskildt i fråga om sjukbesök

och jordfästning. I sammanhang härmed torde böra tagas i öfvervägande,

huruvida icke borgerlig civilregistrering skulle kunna införas

åtminstone i städerna. De ekonomiska och skattepolitiska konsekvenserna

af utträdet förtjäna äfven synnerligt beaktande. Härjämte synes vara

uppenbart, att den utträdde bör i möjligaste män befrias från personliga

handlingar af konfessionell karaktär äfvensom från allt slags disciplinärt

förfarande från kyrkans sida, såsom i fråga om oenighet i äktenskap, förargelseväckande

lefverne m. m.

Det fria utträdet ur kyrkan torde slutligen komma att bidraga äfven

till

3:o) eu behöflig omgestaltning af förhållandet mellan kyrkan och de

henne fortfarande tillhöriga statsmedlemmarna.

I och med det att kyrkan blir själfständigare i förhållande till staten

och på samma gång befriad från element, som gentemot henne intaga en

främmande eller rent af fientlig hållning, inträda helt naturligt för kyrkan

gynnsamma förutsättningar att kunna utveckla långt mera lif och kraft än

förut. Åt samma håll syfta ock kyrkomötets beslut om åtgärder till åstadkommande

af förkortning af tiden mellan kyrkomötena, till inrättande af

en diakonisstyrelse för församlingsarbetet samt till ett mera aktivt delta
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutsicottets Utlåtande N:o S.

Harr Rafs

motion.

gande och ett förökadt inflytande på det kyrkliga området åt kyrkans

lekmannamedlemmar. Tillåtelsen till fritt utträde ur kyrkan kommer sålunda

helt visst, långt ifrån att hämma kyrkans utveckling, att jämte de

öfriga nämnda åtgärderna kraftigt befordra densamma. Därför talar också

den omständigheten, att kyrkan därefter så småningom kan börja mera

effektivt utöfva den kyrkotukt — ej med världsliga, utan med andliga

medel — utan hvilken kyrkan icke kan rätt bevara troheten mot sin

Herre, men hvilken, så länge hvarje statsborgare utan hänsyn till sin

religiösa ställning skall vara att anse såsom en rätt kyrkans medlem, icke

kan tillbörligt utöfvas.

$

Af det föregående torde framgå, att det icke lärer låta sig göra att

utan vidare medgifva enhvar till viss ålder kommen person tillstånd att

fritt utträda ur kyrkan. Ett sådant medgifvande måste föregås af en noggrann

och omfattande utredning, och beslutet därom bör ställas i samband

med de beslut, som i anledning af en sådan utredning kunna komma att

fattas i öfriga i sammanhang därmed stående frågor.

Då det emellertid — särskilt efter kyrkomötets ofvan anförda beslut

— är af synnerlig vikt såväl ur kyrkans som statens synpunkt, att frågan

om rätt till fritt utträde ur kyrkan snarast upptages till allsidig pröfning,

får jag härmed vördsamt hemställa, att Eiksdagen ville besluta att i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,

huruvida och under Indika villkor det må kunna tillåtas medlem

af svenska kyrkan att, äfven utan uppgifven afsikt att öfvergå till annat

kristet trossamfund, utträda ur kyrkan, äfvensom låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga det förslag härutinnan, hvartill Kungl. Maj:t kan

finna anledning.»

Herr Bäfs motion har följande lydelse:

»I en inom Ändra Kammaren vid förra årets riksdag väckt motion

hemställde jag, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af förordningen den 31 okt. 1873 angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning, att det lämnades fritt för hvarje

svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda ur den svenska statskyrkan

utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnade

öfvergå.

I motiveringen till denna motion hade jag mycket starkt betonat, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 7

man vid genomförande af denna reform bör taga sådant sikte på alla dess

konsekvenser, att nationens afkristnande i möjligaste mån förebygges och

att sålunda kristendomen fortfarande må bibehålla sin höga privilegierade

ställning i våra grundlagar, så att vi icke förlora vår ställning som eu

s. k. kristen stat; att de föräldrar, som utträdt ur kyrklig gemenskap med

vårt folk, ej må kunna hindra sina barn att erhålla obligatorisk kristendomsundervisning;

att äkta makar må behålla sin fullkomliga frihet att

alldeles oberoende af hvarandra få utgå eller kvarstå i kyrkan o. s. v.

Lagutskottet tillstyrkte också alldeles enhälligt denna min motion. Som

stöd för sin tillstyrkande hemställan åberopar utskottet samma skäl, som

af 1903 års lagutskott blifvit i dess utlåtande i ämnet i sådant afseende

anförda. Och där heter det bland annat, att den nuvarande tillståndet

gör, ''att många kvarstannat inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från

hennes läror utan mot henne hysa ett rent af hatfullt sinnelag, hvilket,

om ej framkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att kvarstå

inom kyrkan’. Och vidare säger utskottet: ''Ett sådant förhållande står

enligt utskottets uppfattning i strid mot religionsfrihetens grundsatser och

kan ej vara annat än till skada för kyrkan själf. Som dessa lagutskottets

meningar innesluta både mitt syfte och mina skäl för denna motion, så

har jag tagit mig friheten kursivera deras i dessa afseenden allra rikaste

delar.

Då Andra Kammaren sex gånger förut bifallit denna alltid förut erkändt

frisinnade motion, var det icke med liten förvåning jag vid förlidet

års riksdag fann, att man just ifrån det så kallade frisinnade partiets

mest ledande håll vid min motivering sökte häfta en annan än min af

lagutskottet godkända kläm. I stället för Andra Kammarens förut sex

gånger antagna, af enhälligt lagutskott nu återigen tillstyrkta begäran om

sådan ''ändring i förordningen den 31 oktober 1873’ — — -—- att det

lämnades ''fritt för hvarje svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda

ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,

hvartill han ämnade öfvergå’, så beslöt Andra Kammaren nu på

yrkande af herr Staaff någonting helt annat, än jag motionerat om eller

som ens någonsin blifvit behandladt af något Riksdagens utskott, nämligen

en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om en ''allsidig utredning’

och ''förslag till lagstiftning’ i saken i fråga.

Herr Lindblad i Kär lunda fästade också Andra Kammarens uppmärksamhet

därpå, att herr Staaffs framställning icke varit imder ''utskotts
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

behandling’ och därför enligt riksdagsordningen ej heller kunde ''till afgörande

i kammaren företagas’.

Emellertid inträffade det märkliga i Andra Kammaren, att de flesta

talarne, däribland tvenne prästmän tycktes ställa sig på herr Staaffs sida

men måhända med ännu starkare betonande af att, om herr Staaffs förslag

skulle vinna Riksdagens bifall, så borde utredningen blifva allsidig, d. v. s.

en allsidig utredning äfven åt den kristna sidan’ (herr Hazén); — — —

''under alla förhållanden vore det likväl lyckligt, om vi finge en allsidig

utredning, och när jag här i dag begärde ordet, så var det just för att

lägga fingret på detta uttryck: ’en allsidig utredning’ (herr Pehrsson i

Österby).

Vid den därpå företagna omröstningen visade det sig, att hvad Andra

Kammaren förut under många år för sin del beslutat erhöll nu ej mera

än 62 röster, under det att herr Staaffs spritt nya af utskottet icke behandlade

uppslag erhöll ej mindre än 103.

Själf kunde jag icke undgå det intrycket, att om en af Andra Kammaren

under många år erkänd och på dagordningen stående reform på

detta sätt behandlas i anledning af en tillfälligt framkastad och ej ens

vederbörligen förberedd framställning om en alldeles ny, ej förut ifrågasatt

lagstiftning, så måste det komma att verka mycket förlamande på allt

allvarligt menadt reformarbete och göra m edkam maren ännu mera betänksam

i afseende på huruvida ett af Andra Kammaren en eller flera gånger

antaget reformförslag också kan anses vara moget till definitivt antagande.

På den oinvigde, på ''folket’ kan det hela lätt gifva t. o. m. det intrycket,

att man dödar eu mogen reform med ett nytt hugskott, som har skenet

af att vara ännu hvassare, och på det sättet hindra de mogna reformernas

genomförande, äfven där de äro aldrig så påtagligt behöfliga.

För öfrigt kan jag icke inse, hvarför de, som älska att kalla sig

hedningar och därför önska utträde ur statskyrkan, icke kunna åtnöja sig

med samma förmåner som de kristna, t. ex. metodisterna, hvilka utgått

ifrån kyrkan. Mig synes tvärtom, att de, som älska att kalla sig hedningar

och måhända äfven förmena sig hafva återgått till hedendomen samt af

den anledningen vilja utgå ur den kyrka, som dock säger sig tro på

Kristus och som det kostat nationen många strider att sedan flera sekler

tillbaka i strid med en oerhördt stark reaktion upprätta och underhålla

— om, säger jag, den ''kristna’ staten gifver dessa hedningar samma frioch

rättigheter, som de kristna dissenters äga, så må det väl vara nog.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlutande N:o 3. 9

I <len man dessa fri- och rättigheter utvidgas för dissenters, så utvidgas

de ju äfven för de så kallade hedningarna.

Den grundsatsen, om den bör uppkallas med ett så vackert namn,

som fördrar, att eu nation skall visa största generositet emot äfven den

mest reaktionära rörelse, t. ex. återgång ifrån kristen- till hedendom,

ifrån lagbunden frihet till laglös frihet, ifrån det för samhället under århundraden

bildande och stadgande goda till det påtagligen skadliga —

den ''grundsatsen’ saknar tillräckligt förnuftiga skäl för sin tillämpning.

År eu idé förnuftig och god, så kämpar den sig nog fram; så har kristendomen

gjort och gör emot alla reaktionära hedniska krafter i hela världen.

Den har därför heller ingen anledning och bör ej heller vika ifrån en sig

tillkämpad förmån. ''Förmånen'' att med världslig lag tvinga in eller kvarhålla

en myndig person i kyrkan må mindre upplysta konungar och

nationer hafva kämpat för, kristendomen gör det icke. Förmånen af att

vara den i grundlagarna bestämda statsreligionen, uti hvilken nationens

barn och ungdom skola undervisas och uppfostras och till hvilken dess

medlemmar därför i allmänhet anses komma att bekänna sig — den förmånen

kommer nog kristendomen att vilja bibehålla och därför kämpa för.

Hvarje åtgärd således, som onödigt befordrar frivilligt utträde ur kyrkan

äfvensom onödig uteslutning, torde ur synpunkten af kristligt-fosterländskt

intresse icke vara värd någon större uppmuntran.

Oaktadt Andra Kammaren vid förliden riksdag i detta ärende sålunda

fattade beslut; oaktadt jag tror, att staten har bra mycket större behof

af kyrkan än kyrkan af staten, hvadan en ömsesidig och rättfärdig uppgörelse

dem emellan måste blifva till kyrkans favör, och oaktadt jag önskar,

att kyrkans män måtte snart få både mod och kraft att begära en sådan

uppgörelse, så måste jag dock i denna motion alltså förblifva vid min och

lagutskottets vid förra årets riksdag af Andra Kammaren flera gånger beslutade

hemställan i denna sak.

Jag hemställer alltså ånyo, att ltiksdagen ville i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Kiksdagen

framlägga förslag till sådan ändring af förordningen den 31 oktober 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, att det lämnades

fritt för hvarje svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda

ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,

hvartill han ämnade öfvergå.»

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 7 Sami. 3 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Herr Herr Byström anför i sin motion följande:

Motion8 en person utträder ur statskyrkan, förlorar han, som bekant, sin

rösträtt på kyrkostämman. Detta kan knappast vara rätt, så länge han

måste i likhet med öfriga medborgare skatta till statskyrkan. Detta påpekade

jag också i mitt särskilda yttrande, som åtföljde dissenterskattekommitténs

utlåtande. Vissa dissenters komma emellertid att framdeles

blifva befriade från hälften af denna skatt för inkomst af kapital och

arbete. Andra dissenters åter komma icke i åtnjutande af denna skattelindring.

Hvarför det belopp, som vissa dissenters kunna befrias ifrån,

satts till hälften af deras skatt till statskyrkan, beror väsentligen därpå,

att kyrkan, såsom varande i vårt land också en statsinstitution, har mycket

annat att sköta än det kyrkliga. Man har sökt att utreda frågan om

huru mycket af statskyrkoprästens och öfrig statskyrkobetjänings arbete

som kunde vara mera af uteslutande kyrklig art, och huru mycket af detsamma

som kunde vara af mera borgerlig natur. Det har då ansetts vara

ungefär hälften af hvardera. Därför föreslog också dissenterskattekommittén,

att dissenters, som fylla gifna villkor, skulle befrias från hälften af sin

skatt till statskyrkan. Att de då också uteslutas från rösträtt på kyrkostämma

i ärenden, som röra det rent kyrkliga, är ju riktigt, men det kau

aldrig vara rätt, att de äfven skola beröfvas rösträtt på kyrkostämma i

frågor, som röra det mera borgerliga och skolan, för hvilka de ju i likhet

med andra medborgare få skatta. Dessa ärenden äro, såsom synes af bland

annat kyrkostämmoförordningens 2 §, många och viktiga, och böra i mer

eller mindre mån intressera alla medborgare. Nuvarande bestämmelser

böra därför ändras så, att de personer, som utträda ur statskyrkan, vare

sig de sluta sig till eu sålunda organiserad dissenterförsamling, att de

kunna befrias från halfva skatten till statskyrkan, eller de icke göra det,

må hafva rättighet att under villkor, som gälla alla medborgarne, deltaga i

bestämmandet om skolväsendet och borgerliga bestyr.

Det skulle ju ock kunna inträffa, att det på en kyrkostämma vore

lika fördelaktigt att hafva med sådana personer, som enligt gällande lag

tillåtits utträda ur statskyrkan, som att hafva med en del sådana, hvilka

icke nu lagligen kunna medgifvas utträde ur denna kyrka. Den ändring,

som enligt min mening bör vidtagas i lagen, kan ske antingen så, att

§ 2 affattas i två moment, hvaraf det ena innehåller bestämmelser rörande

kyrkliga ärenden, såsom om åtgärder till vidmakthållande af ordning under

gudstjänsten, val af kyrkovärdar, orgelnister, kyrkoråd, fördelning af bänkrum

i kyrkan m. m., och det andra innehåller bestämmelse om kyrko
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 11

stämmans mera borgerliga ärenden och skolfrågor, och att det vidare bestämmes

i § 4, att främmande religionsbekännare och de, som till utträde

ur svenska kyrkan sig anmält, äro berättigade deltaga i ärenden, som äro

omnämnda i § 2 moment 2, eller så att i § 4 uppräknas de ärenden, i

hvilkas behandling de ur statskyrkan utträdda hafva rätt att deltaga.

I denna motion har jag valt det senare alternativet.

På grund af hvad jag nu anfört vågar jag föreslå,

att Eiksdagen ville för sin del besluta, att Kungl. Maj:ts förordning

om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd af den 21 mars 1862 § 4 må

få följande lydelse:

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut

tillkommer, på landet, den som på kommunalstämma och, i stad, den som

vid allmän rådstuga rösträtt äger; främmande religionsbekännare och de,

som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, äga dock att deltaga endast

i ärenden, som äro omnämnda i § 2 mom. 2, samt i det som rör val af

ledamöter i skolråd, särskild styrelse för församlingsbibliotek och särskild

barnavårdsnämnd, äfvensom folkskollärares tillsättande och afskedande, där

ej annorlunda stadgadt är, granskning af skolråds äfvensom särskild för

församlingsbibliotek utsedd styrelses räkenskaper, byggnad och underhåll af

skolhus, lokaler för församlingsbibliotek, boställe för skollärare, bestämmande

af afgifter till folkskola, jämte dithörande anstalter, till församlingsbibliotek

samt för uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn,

ordnande och fördelning af begrafningsplatser och afgifter för dem samt

öfverenskommelser rörande skollärares löneförmåner.»

1908 års lagutskott hemställde i anledning af en vid samma års riksdag

af herr Räf afgifven motion med enahanda yrkande, som herr Eäfs

nu förevarande motion innehåller, att Eiksdagen måtte besluta skrifvelse

till Kungl. Maj:t i enlighet med den då väckta motionen. I motiveringen

till denna hemställan anförde utskottet, att utskottet i öfverensstämmelse

med den uppfattning, hvilken gjort sig gällande hos flera föregående Riksdagars

lagutskott, hölle före, att en sådan lagändring, som den af motionären

föreslagna, borde vidtagas; och åberopade utskottet till stöd för denna

åsikt samma skäl, som af 1903 års lagutskott blifvit i dess utlåtande

i ämnet med afseende härå anförda. Uti nämnda utlåtande har 1903 års

utskott anfört följande:

»Äfven om 3 § i 1873 års förordning tolkas så, att medlem af

svenska kyrkan kan öfvergå till hvilket kristet trossamfund som helst,

Utskottets

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

kvarstår dock den inskränkningen, att en person, hvilkens religiösa uppfattning

i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke kan

utträda ur denna kyrka, såvida lian icke kan uppgifva ett bestämdt trossamfund,

till hvilket flan vill ansluta sig. Det ken icke förnekas, att

oaktadt den mångfald af olika trossamfund, som vår tids religiösa lif framkallat,

mången kan finnas, som icke känner sitt samvete tillfredsställdt

med att öfvergå till något af dessa samfund. Han bar då att välja mellan

att kvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens åskådning han kanhända i

väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå till ett annat religionssamfund, i

hvars läror han icke heller kan instämma.

Visserligen fordrar nämnda förordning icke öfvergång, utan endast .

uppgift om tillämnad öfvergång till ett visst trossamfund. Men den utväg,

som härigenom beredes att undvika ett val af nyss angifna beskaffenhet,

är onekligen föga tilltalande, åtminstone för personer med mera känsligt

samvete. Följden af inskränkningen har också blifvit, att många kvarstannat

inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan mot

henne hysa ett rent af hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas, åtminstone

i väsentlig mån ökas af tvånget att kvarstå inom kyrkan. Ett sådant

förhållande står enligt utskottets uppfattning i strid mot religionsfrihetens

grundsatser och kan ej vara annat än till skada för kyrkan själf.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker vara

fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla för annat,

än han verkligen är, kan man ställa synpunkten af kyrkans lätt att värna

sig för fientliga angrepp från dess egna medlemmar. Är kyrkan ett samfund,

som för sitt bestånd kräfver enhet i öfvertygelse och handlingssätt

samt ett kraftigt församlingslif, torde det vara hennes obestridliga rätt att

icke behöfva inom sin gemenskap kvarhålla olika tänkande, hvilka kunna

befaras motarbeta kyrkans mål och skada hennes verksamhet. Vidare bör

bär tagas i betraktande, att vår tids skiftande mångfald af trosläror kar

att uppvisa mera än en dylik lära, hvars beskaffenhet att vara kristen eller

icke kan vara tvifvel underkastad, samt att vid sådant förhållande det

mången gång torde vara en vansklig sak för en samvetsgrann själasörjare

att afgöra, huruvida den lära, som omfattats af ett trossamfund, till hvilket

en församlingsmedlem anmält sig vilja öfvergå, kan anses kristen och utträde

ur statskyrkan alltså får beviljas.»

Ofvanberörda af 1908 års lagutskott gjorda hemställan blef emellertid

af båda kamrarna afslagen, af Andra Kammaren likväl med föranledande

af ett vid frågans behandling i kammaren framställdt yrkande om viss

s. 13 Kontrollera mot PDF

i

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 13

ändring af den ifrågasatta slcrifvelsens innehåll. Andra Kammaren beslöt

nämligen för sin del, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter allsidig utredning för Riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning, hvarigenom det lämnades fritt för hvarje

svensk undersåte, som fyllt 21 år, att utträda ur svenska statskyrkan,

utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå.

De skäl, som därvid anfördes till stöd för en skrifvelse med nyssnämnda

innehåll och hvilka skäl i hufvudsak återfinnas i herrar Ekmans och Byströms

ofvan intagna motioner, synas äfven utskottet vara synnerligen beaktansvärda.

Utskottet vidhåller visserligen den af liera föregående Riksdagars

lagutskott omfattade åsikten, att rätt bör beredas för hvarje till

mogen ålder hunnen svensk undersåte, som sådant önskar, att utträda ur

statskyrkan, utan att därvid nödgas uppgifva som sin afsikt att öfvergå

till annat trossamfund, men kan å andra sidan icke annat än biträda den

uppfattningen, att ett medgifvande af rätt till utträde ur statskyrkan af

så vidsträckt omfattning måste medföra nödvändigheten af ändringar i åtskilliga

förhållanden, som beröra såväl det borgerliga samhället som ock

särskildt kyrkan. I främsta rummet framställer sig därvid till besvarande

frågan, hur tillfälle må kunna beredas främmande trosbekännare eller dem,

som blott anmält sig till utträde ur statskyrkan, att fortfarande utöfva inflytande

på sådana till kyrkostämmas handläggning hörande ärenden, som

icke äro af beskaffenhet att böra allenast af kyrkans medlemmar afgöras.

Denna fråga kräfver i själfva verket sin lösning redan under nu bestående

förhållanden med afseende på villkoren för rätt till utträde ur statskyrkan.

I herr Byströms förevarande motion har också, utan att vidgad rätt till

utträde ur statskyrkan därvid ifrågasatts, hemställts om ändring i angifvet

syfte af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21

mars 1862. Om emellertid ordnandet af denna angelägenhet redan under

nuvarande förhållanden synes af behofvet påkalladt, lärer det vara uppenbart,

att så i ännu högre grad blefve fallet, därest vidgad rätt till utträde ur statskyrkan

skulle medgifvas. Huru särskildt denna fråga lämpligast bör

lösas äfvensom i hvilken omfattning ändringar i öfrigt af gällande lagstiftning

må kunna påkallas af ett medgifvande till utträde ur statskyrkan

utan uppgifven afsikt att öfvergå till annat trossamfund, anser sig utskottet

likväl icke vara i tillfälle att närmare angifva.

Utskottet får alltså, med stöd af hvad ofvan anförts, hemställa,

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 7 Sami. 3 Häft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville taga i öfvervägande, under Indika villkor

det må kunna tillåtas medlem af svenska kyrkan att,

äfven utan uppgifven afsikt att öfvergå till annat trossamfund,

utträda ur kyrkan, äfvensom huru gällande

lagstiftning lämpligast må kunna ändras därhän, att

främmande trosbekännare och de, som anmält sig till

utträde ur kyrkan, ej på grund däraf uteslutas från

rätt att deltaga i afgörandet af frågor, som icke pröfvas

vara af beskaffenhet att böra allenast af kyrkans medlemmar

handläggas, samt låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga de förslag, som af denna utredning

kunna föranledas.

Stockholm den 12 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr grefve Hamilton har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:26 Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vidgad rått för medlem af svenska kyrkan att därur utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen om kyrkostämm s. 4 i texten