Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Majd angående afskaffande af edgång m. m.

1909-03-22 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:33, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Majd angående afskaffande af edgång m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

N:0 33.

Ank. till Eiksd. kansli den 22 mars 1909 kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till

Kungl. Majd angående afskaffande af edgång m. m.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad

motion, N:o 10, har herr Edvard Wavrinsky anfört följande:

»Edgång är en urgammal samhällsinstitution, som i tidernas lopp under

skiftande former och för olika ändamål fatt eu vidsträckt användning

och spelat eu betydande roll. Själfva gudarna hafva svurit.. Men utan

sina mäktiga vedersakare har eden icke varit. Endast motvilligt upptog

den kristna kyrkan från den klassiska hedendomen edsinstitutet. Kyrkofäderna

hade stora betänkligheter mot edgången, Falsa juratio exitiosa est,

ver a juratio perniciosa est, nulla juratio secura est, meneden är dödsbringande,

en hederlig ed är äfventyrlig, ingen ed är trygg, förklarade

Augustinus. Under de s. k. slutna tiderna, adventet, fastlagen samt de

närmaste dagarna före och efter de stora kyrkohögtiderna, var också eden

helt och hållet förbjuden.

Tron på öfvernaturliga makters omedelbara ingripande i de mänskliga

angelägenheterna, hos de mera odlade antika folken till en viss grad underminerad

af filosofer och tänkare, lefde emellertid i hela sin ursprungliga

styrka hos de germanska stammarna, som omstörtat det romerska väldet,

ja, stegrades ytterligare vid deras bekantskap med kristendomen.

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 32 Höft, (N;o 33). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

Edsbruket såsom statsinstitution fick därför tidigt starkt insteg

hos de germanska folken icke blott inför världsliga domstolar utan äfven

inom kyrkorna. De äldsta nordiska lagsamlingarna äro fulla af edsformulär

för de otaliga särskilda bekofven. Presterskapet svor själft trohetseden.

Ännu större beviskraft än eden hade de s. k. ordalierna: eld- eller

vattenprofvet, det judiciella enviget m. m. d. Då dessa gudsdomar omkring

medlet af tolfhundratalet formligen afskaffades i de nordiska rikena,

emedan det vore ovärdigt för kristna män att fresta Gud till att gifva vittneskörd

i mänskliga angelägenheter, såsom den påfliga legaten Vilhelm af

Modena åi 1247 förklarade, steg edens betydelse såsom judiciellt bevisningsmedel.

Kyrkan förbehöll sig att ensam efterskänka eller relaxera

eder och fick därigenom ett betydligt inflytande på det borgerliga samhället.

Men alltjämt reste sig religiösa betänkligheter mot edgång. Med

stöd af Nya testamantet löpte vederdöparne till storms mot eden. Erasmus,

som första gången utgaf Nya testamentets grekiska text, utsådde betänkligheter

mot edgång och verkade därmed i viss mån på de bildades öfvertygelse.

Reformatorerna förklarade då i den Augsburgska bekännelsen,

art. 16, med den vidare utläggning däraf, som innehålles i Apologiens 8:de

moment, att den världsliga styrelsen med dess anordningar och lagar är

en god, af Gud inrättad och insatt ordning, i följd af hvilken kristne kunna

utan synd uppfylla alla medborgerliga åligganden och följaktligen äfven

aflägga eder, när dessa af öfverheten föreskrifvas.

Emellertid uppstod det oaktadt religiösa rörelser och bildades sekter,

som förbjödo edgång. Mennoniterna, puritanerna, särskilt kväkarna, ådagalade

genom sin ordhållighet och sin sanuingskärlek obehöfligheten af

eden. Deras blotta försäkran togs för god af domstolar och offentliga myndigheter,

ehuru många af dem för sin öfvertygelses skull fingo utstå förföljelser

och utvandra till Amerika.

I början af detta århundrade hade Kant ett mäktigt inflytande på

uppfattningen om edens betydelse, då han förklarade att ingen öfverhet

för samhällsordningens upprätthållande kan ålägga individen att besvärja

sig tro på en menedshämnande gud, ty detta vore ett ovärdigt samvetstvång.

Under den brytning i tänkesätten rörande förhållandet mellan kyrka

och stat, som föregick och efterföljde 1848 års politiska rörelser, kom edgång

såsom en på samma gång religiös och borgerlig inrättning under allvarlig

pröfning, och på sista tiderna har också eu betydlig inskränkninggjorts

i de fall, då eder varit påbjudna, utan att man på grund däraf hört

klagas öfver sviket förtroende eller större orättfärdighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33. 3

I öfverensstämmelse härmed äro de flesta iimbets- och tjänsteoderna

lios oss afskaffade. Prästeden har utbytts mot ett högtidligt löfte. Men

åtskilligt svärjande af detta slag återstår ännu.

I vår rättegångsordning har eden till bekräftande af sanningen ännu

vidsträckt tillämpning. Endast eu blick på registret i rikets lag under

rubriken Ed ger oss en föreställning därom.*

Visserligen hafva äfven i afseende å den judiciella edgåugen lättnader

medgifvits. Kväkare, som inför vederbörlig myndighet högtidligen bekräftar

verkligheten af en uppgifven fordran, har förklarats böra anses lika som

om han aflagt borgenärsed, och i vittnesmål har lagstiftningen fäst tillbörligt

afseende vid dem, som äro af sådan lära, som ej tillstädjer att aflägga

ed, så att konungen för sådan händelse skall förordna hur förfaras bör.

Edsformuläret för judar är lämpadt efter deras religion.

Men därvid har det stannat.

För flera slag af judiciella eder ges numera sällan om ens någonsin

tillämpning. Detta gäller byggningsbalkens 9:2, jämförd med § 34 i k.

förordningen af den 21 december 1857, om stängselskyldighet, när någon

intagit annans fä; handelsbalkens 12:3, beträffande ''tillslutna eller förseglade

kistor, skåp eller packor, och vet ej den, som anammade, hvad däruti

är’, med flera dylika.

Rättegångsbalken 30:6, rörande fattigdomseden vid revisionssökande

och utsökningsbalkens 5:1, enligt hvilken vid utmätning gäldenären äger

med ed intyga, att han icke har penningar, guld eller silfver, äro alldeles

föråldrade, enär det bättre på andra vägar än genom ed kan utrönas hvad

som är sanning i fråga.

Jurymannaeden i tryckfrihetsmål är också i högsta grad otidsenlig.

''Hellenernas prisdomare vid de offentliga täflingarna aflade dyr ed att

sorgfälligt och opartiskt pröfva hvars och ens förtjänst; skulle alla våra dagars

prisdomare, svärja, blefve det ingen ände på eder, men hedern och

det allmänna förtroendet göra samma tjänst, och det är en vacker oegentlighet

i språkbruket, när man kallar dem för jurymän, fastän ingen ed

blifvit dem affordrad, och en sådan prisnämnd i sin helhet benämnes en

jury’, säger C. F. Bergstedt. Skulle desse jurymäns ansvar ej kunna jämställas

med jurymännens i tryckfrihetsmål, så kan ju dessa senare affordras

*) Rörande bär i landet på senare tider afskaffade eder, se justitiekanslersämbetets utlåtande

till K. M:t den 21 juni 1859, och i afseende på möjligheten att afskaffa de återstående

■samma ämbetes memorial af den 29 april 1865.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

en högtidlig förklaring inför rätta på sitt hedersord, att de skola samvetsgrant

uppfylla uppdragets förpliktelser.

Nya och viktiga institutioner uppstå alltjämt utan att bindas af ämbetseder,

och icke hållas de därför mindre i hälgd. Ärligheten i uppgifter

vid vissa ekonomiska förrättningar, såsom vid förtullningar, taxeringsuppgifter

m. m., är den mindre nu än förr, då ingen sådan uppgift togs för

god utan att vara besvuren? Och är det verkligen af behofvet påkalladt

att affärsmän med ed skola betyga riktigheten af sina räkenskaper? Vida

tidsenligare är det väl då att för räkenskapsgranskning finnas yrkesmässige,

väl utbildade utöfvare af dessa maktpåliggande uppdrag — legitimerade

revisorer — att vid behof tillgå.

Värjemålsedens användning lärer ur flertalet af nyare processordningar

vara struken. Denna eds absoluta förkastlighet har af flere rättslärde på

ett uttömmande sätt blifvit ådagalagd. Svenska lagens egna ord i rättegångsbalken

17:29 och dess konsekvenser torde väl uppenbart vittna därom.

Vittneseden torde vara den ed, som anses vara svårast att umbära.

Och dock är den väl utan all fråga den, som mest missbrukas. Jag åberopar

äfven i detta fall herr C. F. Bergstedt, den i kulturfrågor på sin tid

så framstående representanten för Östergötlands län i Första Kammaren.

I sin skrift Om eder och edgång, 1879, uttalar han om vittneseden följande

beaktansvärda omdöme: Det är en farlig rättsgrundsats, att två vittnens

öfverensstämmande utsagor skola gälla för full bevisning, utan afseende på

de vittnandes karaktär, sanningskärlek, urskilning och iakttagelseförmåga.

Liksom i medeltiden fala legokämpar med vapen i hand ådagalade rättvisan

af den sak de funno mest lönande, så lärer det i våra dagar icke

saknas legovittnen, som parvis åtaga sig att besvärja hvad helst det än må

vara, och därmed är den lagliga bevisningen fullständig. Äfven för de

hederligaste personer kan det vara en frestelse att, i synnerhet då lagen

anses allt för sträng eller alldeles orättvis, eller då de som skulle drabbas

af dess hårdhet kunna tyckas förtjänta af ett bättre öde, låta sitt vittnesmål

få en, om än så lindrig, skiftning, som kan inverka på målets afgörande.

Begäret att se en sak ljusare eller mörkare kommer ofta ögat till

att se den just så, och, hvad värre är, när ett vittne en gång gjort

en edlig uppgift, som genom korsförhör eller annat kritiskt förfarande

visas vara oriktigt, kommer fasan för menedsstraffet och drifver det att

kanske mot bättre vetande vidhålla densamma. Domaren, i synnerhet

om han är ung, oerfaren och benägen att se sakerna i det bästa ljus, har

en naturlig fallenhet att fästa allt för stor vikt vid ett besvuret vittnesmål,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33. -)

och uär det lagliga måttet af två samstämmiga vittnesmål är uppfylldt, anser

han saken så utredd som den behöfver vara: han har uppfyllt lagens fordran

och tror sig utan ansvar för hvad helst som vidare kan komma i dagen.

Härtill kommer, att formuläret för vittneseden, föråldradt till sin affattning,

som det är, för många är svårt att förstå och att, då det eftersäges

af många på en gång, det svårligen kan kontrolleras, huruvida det

rätt återgifvits af alla. Domare intyga att det till och med ofta verkar löjligt.

Att det påkallade ideliga upprabblande af edsformulär för dem som

ofta måste uppträda som vittnen, ja, till och med för domaren måste verka

förslöande är ju också påtagligt.

Att edgång i forna tider tillgripits för att binda vid och utforska sanningen,

det är lätt förklarligt. Då var befolkningen gles, spridd öfver stora

områden, kommunikationerna ytterst besvärliga och så godt som alla aftal

och förbindelser muntliga. Då mötte de allra största svårigheter att utröna

sakförhållandena.

Men huru olika är det icke nu. Hvilka otaliga hjälpmedel stå icke

nu till förfogande för att utreda sakförhållandena. A ena sidan register,

domböcker och officiella anteckningar af ämbetsmyndigheter, å den andia

behörigen styrkta aftal, i allmänhet noggranna räkenskaper, protokoll och

aktstycken af oräkneliga slag. Fulländade tekniska hjälpmedel till uppdagande

af sanningen erbjudas nu genom telegrafen, fotografier med mera

dylikt. Härtill kommer den litiiga och täta samfärdseln, befordrad genom

goda kommunikationer, och pressen som hastigt och vidsträckt sprider

kännedom om inträffade händelser. Rättvisans skipare blifva för hvarje

dag allt mera oberoende af de enskildes utsagor.

Men att utröna en människas inre, hennes tillförlitlighet, hennes bevekelsegrunder,

hennes frestelser och svagheter, som inverka på hennes

omdöme och hennes sinnesstämning vid edens afgifvande att bedöma

hennes tillräknelighet, det är svårare. Det är ofta icke lätt att en tid

efter det händelsen passerat afgöra hvad man sett eller hört och ännu

svårare att exakt återgifva det i ett upprört tillstånd. Och vi skola icke''

''inleda i frestelse’.

Ej så få torde också de vara som med tysta förbehåll eller finter söka

undgå edsansvaret.

Den samvetslöse afskräckes icke mera från falskt vittnesbörd af eden

än af ett bedrägligt löfte att tala sanning, och den som har ett rättskaffens

samvete bindes af ett högtidligt löfte eller eu öppen försäkran lika

mycket som af en cd. Att det mellan dessa slag af människor finnes ett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

allt iner försvinnande antal sådana som påverkas af edsformeln, det kan

ej förnekas. Domares erfarenhet vittna härom. Sådana människor rygga

tillbaka för faran att ''svärja bort sig’. Men å andra sidan vittna domares

erfarenhet också därom att den som annars ej skulle sky att svärja

falskt kan genom domarens personliga, gripande vädjan till hans slumrande

rättskänsla förmås att yppa sanningen.

Begreppet om edsformulärets innebörd torde också vara mycket växlande.

’Så sant mig Gud hjälpe till lif (= kropp) och själ’ (Leib lind

Seele), innebär denna sats en förpantning eller endast en förhoppning?

Och gäller det i det förra fallet den svärjandes ''eviga salighet’? Fortlefver

ännu tron på eviga straff?

För den som icke tror på en personlig Gud är eden meningslös, sårande

och förnedrande. Om ock staten må hafva rätt att af sina medborgare

kräfva sanning, kan den dock icke med fog taga ed på sanningen

af andra än dem, som kunna med sanning aflägga den. Ty genom

osanning till• sanning är en dålig väg, som skadar både den som visar den

och den som går clen, och den för visserligen icke heller fram till målet.

När eden i undantagsfall betyder mera än ett högtidligt löfte eller en

försäkran på heder och samvete, är det de vidskepliga föreställningarna

om eden hvilka öfva sin verkan.

Men dessa vidskepliga meningar är det statens plikt att söka hafva,

oj att vidmakthålla. I den allmänna uppfostran bör i stället förvärfvas

ett framstående rum för den medborgerliga pliktläran, i det sedliga folkmedvetandet

odlas andra bevekelsegrunder för redbar handel och vandel

än fruktan för straff för den som orätt gör. Det vore en uppgift värdig

vår upplysta tid.

Den enda tillfredsställande reformen i afseende på edgång vore därför

att eden helt och hållet afskaffades och utbyttes mot ett högtidligt

löfte eller en öppen och bindande försäkran på heder och samvete, som i

tillämpliga fall, därest den brötes, drabbades af samma straffpåföljd som mened.

Skulle betänkligheter häremot från rättskiparnes sida lägga oöfverstigliga

hinder i vägen för eu sådan reform, synes det mig rimligt begärdt

att de påbjudna ederna inskränkas till de allra viktigaste fall och att

det medgifvande, som lämnas medlemmar af främmande trossamfund,

hos hvilka edgång ej är tillåten, att kunna i stället för ed få afgifva en

bindande försäkran, får den största möjliga allmänna utsträckning. Härmed

torde då förbindas lämpliga föreskrifter, genom hvilka missbruk af

befogenheten att undandraga sig ed blcfve i möjligaste mån förebyggd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lat/utskottets Utlutande, N:o .9,9.

7

Men för de få fall, då dot anses att edgång för rättssäkerhetens

skull ej kan eftergifvas, bör edsformuläret undergå eu i högsta grad pall

allad omredigering och förenkling för att kunna i någon män motsvara

sitt förmenat ändamål, exempelvis så att vittneseden komme att lyda:

Jag lofvar inför Gud att jag skall vittna allt hvad jag vet i denna sak

vara sant, sä att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.

I fall det anses nödigt att den vittnande erhåller en erinran om

strafflagens bestämmelser om falskt vittnesbörd, måste strafflagens 13: 1

omarbetas med hänsyn till dem, som i stället för ed få afgifva en bindande

försäkran.

Vid 1903 års riksdag väcktes motioner i de syften jag här framhållit

af herrar G. Lindgren i Islingby och Hugo Segerdahl. Lagutskottet

hemställde med anledning häraf, ''att Riksdagen måtte i anledning af

herrar Lindgrens och Segerdahls föreliggande motioner i skrifvelse till

Kung! Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t täcktes taga i öfvervägande ej

mindre huruvida och i hvad mån ed kunde utbytas mot en i annan högtidlig

och förbindande form på heder och samvete afgifven förklaring, än

äfven i hvad mån en omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga

stadganden om lydelse af ed och ordningen för dess afläggande ansåges

böra äga rum, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag i

berörda hänseenden, hvartill förhållandena kunde anses föranleda.’

Andra Kammaren biföll visserligen, med 101 röster, endast den senare

delen af denna lagutskottets hemställan, men för utskottets förslag

i sin helhet afgafs dock 90 röster.

Är det månne förmätet att hoppas, att vi kommit ett stycke närmare

målet år 1909?

Första Kammaren afgjorde ärendet utan att spilla flera ord på frågan

än afslagsyrkandet.

Under debatten i Andra Kammaren strök lagutskottets vice ordförande

under och betecknade såsom obetingadt riktiga de viktiga hufvudpunkterna

i utskottets motivering: att det oförnekligen ligger något för rättskänslan

mycket sårande däri, att till följd af den fordran på ed, lagen i vissa fall

uppställer, personer, hvilka af samvetsbetänkligheter vägra att gå eden,

blifva föremål för rättsliga åtgärder, och att det ej står väl tillsammans med

en högre uppfattning om edens vikt och innebörd att låta ed afläggas af

personer, hvilka äro främmande för det religiösa momentet, som ingår i

eden. Herr Zetterstrand tilläde: Det kan väl icke bestridas, att det är

principiellt riktigt att afskaffa ederna helt och hållet, och det har utskot
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlutande, N:o 33.

tet också uttalat, men utskottet har tillika uttalat, att de väsentligaste

olägenheterna åt'' nuvarande bestämmelser skulle ock undanröjas därigenom,

att de personer, hvilkas religiösa uppfattning i ett eller annat hänseende

är oförenlig med eds afläggande, finge rätt att undandraga sig eden’.

Då lagstiftarna i våra båda grannländer vågat tillämpa sådana grundsatser,

synes det vara ett dåligt betyg vi ge oss såsom nation, om vi ej

kunna och våga taga detsamma steget.

Jag vågar särskildt vädja till Första Kammarens upplysta och mera

frisinnade element att egna det ifrågavarande krafvet — som har stärkt

stöd och anslutning inom lagskiparnes egna leder — den uppmärksamhet

det såsom folkopinion förtjänar. Af en allvarlig och aktningsfull granskning

torde det under alla förhållanden vara förtjänst.

På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes taga

i öfvervägande, huruvida ej edgång kunde alldeles afskaffas; eller, om så

ej utan våda för rättssäkerheten kan ske, i hvad mån edgång kan i tilllämpningen

inskränkas och edsformuläret för denna händelse förenklas samt

eden under vissa förhållanden mot en i annan högtidlig och bindande form

på heder och samvete afgifven förklaring utbytas, och därefter för Riksdagen

framlägga de förslag i berörda hänseenden, hvartill pröfningen föranleder.

»

Det som skiljer ed från en försäkran i allmänhet torde kunna betecknas

såsom ett religiöst moment, vanligen ett åberopande af Guds namn.

För ed i j m-i flink-teknisk bemärkelse erfordras ytterligare, att denna försäkran

afgifves i lagbestämd form och inför behörig myndighet. I kulturländernas

lagstiftning har eden kommit till användning för att tjäna hufvudsakligen

två olika syften, å ena sidan för att stärka trovärdigheten af

uppgifter, som äro af vikt för bedömandet af ett gifvet rättsförhållande,

samt å andra sidan i form af löftesed såsom en garanti för att personer,

hvilka träda i ett ur en eller annan synpunkt betydelsefullt förhållande

till det allmänna, skola handla i öfverensstämmelse med lag och plikt.

Bland de förra ederna äro de i rättegång förekommande af särskild betydelse,

nämligen vittneseden och partseden samt vidare gäldenärseden

och borgenärseden; bland de senare märkas den ed, som statsöfverhufvndet

i en del länder har att vid regeringstillträdet aflägga å författningen,

tro- och huldhetsed, som här i landet afgifves af utlänning, som upptages,

till svensk medborgare, vissa ämbets- och tjänsteeder, t. ex. domareeden m. fl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33. ^

Då yrkande nu framställes på afskaffande af edgång eller inskränkande

af dess användande, torde detta vara så att förstå, att det

religiösa moment, som konstituerar edsbegreppet, önskas i alla eller vissa

fall borttaget. Lämpligheten och nödvändigheten af att i någon lagbestämd

form en försäkran afgifves inför myndighet, samt att, om denna försäkran

icke är sanningsenlig, straffpåföljd kan inträda, själas icke med

fog kunna göras till föremål för tvifvel.

Hvad angår de viktigaste ederna, de processuella, äro dessa af synnerligen

gammalt datum i vårt land. Den nuvarande af lag eller praxis

bestämda formen för dessa eder leder sitt ursprung från 1734 års lag.

Lagkommittén och äldre lagberedningen föreslogo, förutom en förkortning

af edstemat, ej annan ändring däruti, än att i stället för inledningsorden

»Gud och hans heliga evangelium» sattes »Gud och hans heliga ord».

I fråga om rätt att för särskilda fall förändra edstemat eller utbyta detsamma

mot annan bekräftelseform, innehöllo dessa lagförslag endast en

hänvisning till hvad som särskild! fanns stadgadt om edgång af den, som

ej är af kristen lära. År 1807 blef vittneseden, med bibehållande af inlednings-

och afslutningsorden, i öfrig! förenklad till sin nuvarande tydelse

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagkommitténs och äldre lagberedningens

förslag, och år 1870 ändrades jurymannaeden i tryckfrihetsmål,

bland annat genom borttagandet af eu längre religiös inledningsformel.

Såsom motionären erinrat, tillkommo nu gällande bestämmelser angående

edgång af mosaiska trosbekännare 1849 och beträffande vissa främmande

kristna trosbekännare 1873. 1883 års lliksdag anhöll i skrifvelse till

Knngl. Maj:t bland amrat om utredning och förslag angående förändring

af gällande edsformulär i syfte, att slutorden måtte utbytas mot andra

och mera lämpliga. Skrifvelsen öfvorlämnades till den då arbetande nya

lagberedningen, som sistnämnda år afgaf särskilt förslag till ett nytt

edsformulär, livilket, i enlighet med det beredningen vid skrifvelsens öfverlämnande

meddelade uppdrag, endast afsåg begynnelse- och slutorden,

och hvilket i förändrad form förelädes 1885 års riksdag, men ej vann

Riksdagens bifall. År 1884 afgaf nya lagberedningen sitt betänkande

angående rättegångsväsendets ombildning. I detta föreslog beredningen

med afseende å vittneseden den kortfattade formuleringen, att vittne allenast

skulle svära »inför Gud den allvetande och allsmäktige att i sin utsaga

hålla sig till sanningen». Främmande trosbekännare af sådan lära,

som ej tillstadde edgång, skulle få utbyta eden mot en försäkran på heder

och tro under samma ansvar, som om ed gåtts, och om domstolen, med

Bill. till RiJcsd. Prof. 1909. 7 Sami. 32 Höft (N:o 33). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande, N;o 33.

hänsyn till ett vittnes sinnesart, uppfattning af edens betydelse eller andra

personliga förhållanden, funne vådligt eller olämpligt att låta edgång anförtros

vittnet, skulle i stället för ed förestafvas vittnet förklaring, att

han under den i lag för dylikt fall stadgade straffpåföljd förpliktade sig

att i sin utsaga hålla sig till sanningen. Domareeden hade högst väsentligt

förkortats, och flera af de i rättegångsbalken särskildt stadgade ederna

hade uteslutits ur förslaget. Sedan nya lagberedningens förslag framlades,

har frågan om edens användning och form vid upprepade tillfällen varit

föremål för Riksdagens pröfning, senast, såsom motionären erinrat, 1902

och 1903 i sammanhang med då föreliggande förslag till ny lagstiftning

om bevisning.

Innan utskottet öfvergår till ett närmare angifvande af de önskemål

beträffande edgång, som enligt utskottets mening för vårt lands vidkommande

kunna framställas, vill utskottet något beröra den utländska lagstiftningen

i ämnet.

I Norge infördes nya bestämmelser om edgång genom lag den 10 maj

1893. Vid afläggande af ed inför rätta tilltalar domaren den edspliktige

med orden: »Svaerger De åt. . .», hvarpå denne stående och med högra

handen uppsträckt svarar: »Det svaerger jeg, saa sandt hjaelpe mig Gild

den Alm fegt ige og Alvidende». Vid edsafläggandet skola samtliga närvarande

resa sig. Personer, tillhörande trossamfund, som ej tillstädjer ed, eller

som på grund af sin religiösa öfvertygelse eller därför, att de icke tro på

en allsmäktig och allvetande Gud, vägra att aflägga ed, få — dock med

afseende å de två sistnämnda grupperna först efter domarens pröfning,

huruvida denna vägran grundar sig på en verklig öfvertygelse — i

stället för ed och under samma straffsrättsliga ansvar, som om ed aflagts,

afgifva en högtidlig försäkran på: »aere og samvittighed». Sedermera

har äfven möjlighet beredts att för särskilda fall använda annan religiös

edsformel. Enligt gällande dansk rätt inledas rättegångsederna, där ej

annorlunda stadgats i fråga om vissa främmande trosbekännare, med orden:

»lover og svaerger», samt afslutas med bekräftelsen: »Saa sandt hjaelpe

mig Gud og hans hellige ord». Särskilda edsformer finnas för judar och

herrnhutare. Enligt tyska civil- och straffprocessordningarna skall ed afläggas

med högra handen uppräckt samt börjas med orden: »Jag svär vid

Gud den allsmäktige och allvetande», och afslutas med orden: »Så sant mig

Gud hjälpe». Skall eden afläggas af flera på en gång såsom t. ex. af jurymän,

uppläser domaren inledningsorden och själfva edsförklaringen, hvarefter

en hvar af de svärjande upprepar: »Jag svär det, så sant mig Gud

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33. 11

hjälpe». Konfessionella tillägg till edstemat, som ej ändra den lagstadgade

formuleringen, anses tillåtna, och där lagen för medlem af visst trossamfund

medgifver rätt att utbyta eden mot annan form för bekräftande,

gäller dylikt bekräftande lika med edgång. Sådan rätt finnes emellertid

ej omförmäld i rikslagstiftningen, men däremot i vissa partikulära

lagar. I hufvudsak enahanda bestämmelser med afseende på edens form

gälla i Österrike. Kristna aflägga emellertid där i vanliga fall eden framför

ett krucifix med två brinnande ljus. För judar och muhammedaner

gälla särskilda edsformer, och sekterister, som ogilla edgång, få i stället

afgifva en högtidlig försäkran. Keligionslösa äro hvarken i Tyskland eller

Österrike befriade från edstvång. I England och Amerikas förenta stater

har eden en utprägladt religiös karaktär. Enligt engelsk rätt är den vanliga

formen för afläggande af ed, att den edspliktige, sedan han lågt

hö°ra handen på nya testamentet, tilltalas med orden: »Den utsaga, ni

har att afgifva öfver ifrågavarande sak, skall innehålla sanningen, den

fulla sanningen och intet annat än sanningen. Så hjälpe eder Gud.»

Härefter kysser han boken. Enligt nordamerikansk rätt aflägges eden

under åberopande af Guds namn samt i öfrigt på det sätt, som den

svärjande enligt sin religiösa öfvertygelse anser bindande. Såväl i England

som Amerika äger hvar och en, som gör invändning mot edgång,

vare sig af religiösa betänkligheter eller därför, att han icke hyser någon

religiös öfvertygelse, att i stället och under enahanda kriminella ansvar

afgifva en högtidlig försäkran. I Frankrike bekräfta vittnen sin utsaga

med orden: »Jag svär det». Dessa ord, som utgöra den häfdvunna formen

för den religiösa eden, anses också innefatta ett religiöst moment. Icke

katoliker tillåtas att aflägga ed enligt sin religions föreskrifter, och anabaptister

och kväkare samt, efter domstolens medgifvande, äfven andra få

använda formen: »Jag försäkrar», eller »Jag lofvar». I Italien har den

strängt religiösa edsformen upphäfts. Den afgifves liksom i Frankrike

med orden: »Jag svär», hvilken form i Italien anses innebära frihet för

den, som går eden, att däri inlägga eller icke inlägga eu religiös mening,

hvarför särskilda bestämmelser för sekterister, som ogilla edgång, icke

ansetts erforderliga. I Schweiz, där för öfrigt sedan reformationstiden

den processuella eden uti eu del kantoner i större eller mindre omfattning

kommit ur bruk, äger hvar och eu att undandraga sig afläggandet

af eu religiös edgång och får i stället afgifva ett enkelt löfte, som i straffrättsligt

hänseende medför samma ansvar som ed. Formen »jag svär»

anses icke vara af religiös karaktär.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

Edgången såsom ett i vårt land urgammalt rättsligt institut har helt

visst synnerligen djupa rötter i vårt folks medvetande, och det i eden ingående

religiösa momentet innefattar otvifvelaktigt för mången i vårt land

en den kraftigaste maning till sanningsenlighet i lämnade uppgifter. Eu

sådan maning är med vår nuvarande rättegångsordning desto angelägnare,

som den svenska domaren vid bevispröfningen är i vidsträckt mån bunden

af legala regler, och för att framtvinga sanningen saknas de medel, som

förefinnas i den moderna processordningen med dess koncentrerade muntliga

förfarande, där parternas intressen i allmänhet tillvaratagas af rättsbildade

advokater. Det synes utskottet särskildt under sådana förhållanden

icke riktigt att uppgifva den garanti för sanningsenligheten af lämnade

uppgifter, som edgången enligt utskottets mening verkligen innebär

beträffande den stora massan af folket i vårt land. Endast i de särskilda

fall, där en sådan garanti uppenbarligen icke med edgången ernås, bortfaller

den hufvudsakliga grunden för edgångens användande. Blott i dessa

fall blir det enligt utskottets mening ur olika synpunkter lämpligare, att,

såsom i allmänhet skett i den moderna utländska processlagstiftningen,

edgången på något sätt utbytes, naturligtvis utan uppgifvande i någon

mån af sanningsplikten och straffet för dess öfverträdande. Enligt gällande

rätt, 17 kap. 7 § rättegångsbalken, är den jäfvig att vittna, som är

okristen eller af sådan lära, att han om vittneseden en falsk och skadlig

mening häfver. Att sålunda total frånvaro af den garanti, man med edgången

velat vinna, skall kunna medföra befrielse från vittnesplikten,

därest icke parterna eftergifva eden, torde kunna föranleda och har äfven

föranledt till betänkliga missförhållanden. Beträffande dem, som på grund

af religiösa betänkligheter vägra att gå ed, synes det utskottet, som om

edsformuläret bör utbytas mot något tema, däruti edgång ej ingår, eller

ock, i den mån det kan låta sig göra, jämkas efter deras berättigade kraf

i det förevarande hänseendet. I fråga om dem, som, därför att det i eden

ingående religiösa momentet fullständigt saknar betydelse, motsätta sig att

aflägga ed, synes edgång äfven för edens egen skull och för uppehållande af

dess helgd visserligen icke böra behöfva förekomma, men dock böra ersättas

med eu annan form för bekräftande. Såsom i utländska lagar skett, synes

nödvändigt, att, då någon, hvilken icke tillhör ett trossamfund, som förbjuder

ed, vägrar att aflägga sådan, tillvaron af omständigheter, som verkligen

böra berättiga till befrielse från edgång, göres till föremål för pröfning

af domstolen.

Vid en revision af gällande bestämmelser om edgång synes emellertid

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

iifvon höra undersökas, om oj ändringar böra ske beträffande det gällande

formuläret för edens afläggande. Särskildt i fråga om den oftast förekommande

vittneseden har behof vet af en ändring i edsformuläret framträda

något som framgår redan af de ofvanberörda tidigare afgifna förslagen i

detta hänseende. Mot det nuvarande formuläret för denna ed lärer bland

annat kunna anmärkas, att detsamma ej står i full öfverensstämmelse med

nutida språkbruk. Erfarenheten gifver vid handen, att denna ed lättare,

än som borde få ske, blir föremål för missuppfattning, som i sin ordning

kan föranleda störande afbrott i edens framsägande och måste förrycka

det allvarliga intryck, som med edgången åsyftas. En äfven önskvärd

förkortning af temat för vittnesed skulle möjligen kunna bidraga att aflijälpa

ett öfverklagadt förhållande beträffande sättet för edens afläggande,

nämligen att i praxis, då flera vittnen skola höras i samma mål,

för vinnande af tid alla på eu gång edfästas, därvid det för domstolen

blir omöjligt kontrollera, att eden af alla riktigt eftersäges. Bland annat

för att eden lämpligare skulle kunna förestafvas för hvarje vittne särskildt,

föreslogs den kortare affattning af vittneseden, som, enligt hvad ofvan

nämnts, nya lagberedningens betänkande innehåller. Ur nu antydda och

andra synpunkter synes utskottet en förändring af det nuvarande edsformuläret

önsklig, som åt detsamma gifver större enkelhet och anpasslighet

utan att därmed i minsta mån eftergifves något af det högtidliga allvar,

som enligt utskottets uppfattning bör med eden vara förbundet.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville taga under öfvervägande, dels i

hvilka fall edgång må kunna utbytas mot en i annan

högtidlig och bindande form afgifven försäkran, dels

ock huru formen för edgång bör förändras, samt därefter

för Riksdagen framlägga de förslag, som däraf

kunna föranledas.

Stockholm den 22 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

Reservation.

Herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje,

Ersson, Jansson och Forsberg hafva anfört följande:

»I nära anslutning till hvad 1903 års lagutskott i ärendet anfört och

yrkat, hafva vi ansett, att utskottets motivering, i hvad densamma afser

edgångens användande, bort innehålla följande:

''Det ligger oförnekligen något för rättskänslan mycket sårande däri,

att till följd af den fordran på ed lagen i vissa fall uppställer, personer,

hvilka af samvetsbetänkligheter vägra att gå eden, blifva föremål för

rättsliga åtgärder i syfte att framtvinga en edlig förklaring, och å andra

sidan står det ej väl tillsammans med en högre uppfattning om edens

vikt och innebörd att låta ed afläggas af personer, hvilka äro främmande

för det religiösa moment, som ingår i eden.

Vi våga ock antaga, att edens betydelse för den allmänna rättssäkerheten

icke bör skattas så högt, att möjligheten af en förändring i

den riktning motionären angifvit af sådan anledning skulle vara utesluten.

Tvärtom torde man kunna hysa den förhoppning, att i det vida öfvervägande

antalet fall sanningsplikten skulle göra sig lika klart och kraftigt

gällande, om eden ersattes med en förklaring, som afgåfves i annan högtidlig

och bindande form. Med hänsyn till samvetsömma och rättänkande

personer lärer en sådan förändring icke böra ingifva några farhågor. För

dem åter, hvilka icke tillräckligt ledas af dylika bevekelsegrunder, torde

den starkaste driffjädern att tala sanning vara att finna i fruktan för de

straffpåföljder, hvilka nu äro förenade med mened och, om eden försvunne,

skulle vara förbundna med brott mot den förklaring, som trädde i edens

ställe. Liksom det nu är föreskrifvet, att den, som aflagt eller skall aflägga

ed, skall erinras om dess vikt och betydelse, borde det åligga domaren

att, då dylik förklaring afgifvits eller skulle afgifvas, ej mindre

framhålla förklaringens betydelse än äfven erinra om det straff, som vore

stadgadt för afvikelse från sanningsplikten.

Principiellt riktigast synes det därför vara, om eden kunde helt och

hållet afskaffa samt ersättas med en förklaring af ofvan angifven art.

Skulle det emellertid anses möta alltför stora betänkligheter, att redan

nu vidtaga en så genomgripande förändring, så kunde de väsentligaste

olägenheterna af nuvarande bestämmelser undanröjas därigenom,

att de personer, hvilkas religiösa uppfattning i ett eller annat hänseende

är oförenlig med eds afläggande, finge rätt att undandraga sig eden. Om

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

dylika bestämmelser komma till stånd, borde de gifvetvis förbindas med

föreskrifter, genom hvilka missbruk af befogenheten att undandraga sig ed

blefve, i den mån möjligt vore, förebyggdt. En närmare utredning och

belysning af detta viktiga ämne är i hvarje fall synnerligen påkallad.

Med afseende å motiveringen för en förändring af formen för edgång

förena vi oss i utskottets yttrande.

I anledning häraf få vi hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville taga under öfvervägande, huruvida

edgång må kunna utbytas mot en i annan högtidlig och

bindande form afgifven försäkran, eller, om så ej anses

kunna i alla fall ske, i hvad mån edgång bör inskränkas

och i öfrigt formen för edgång förändras, samt

därefter för Riksdagen framlägga de förslag, som däraf

kunna föranledas.»

Herrar Fahlén, Åkerlund och grefve Hamilton hafva begärt få här

antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:98 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afskaffande af edgång m. m. a1 i texten