Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt upplåtits åt utlänning.

1909-03-22 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:34, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt upplåtits åt utlänning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser

för betryggande af skogens återväxt å område,

hvarest afverkningsrätt upplåtits åt utlänning.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 38, har herr Gunnar Ekelund anfört följande:

»I § 1 af lag angående vård af enskildes skogar af den 24 juli 1903

stadgas: ’Å skogsmark, tillhörig enskilde, må ej afverkning så bedrifvas,

eller efter afverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt

uppenbarligen äfventyras. Har sådan vanskötsel af skogsmark ägt rum,

vare den, som låtit densamma komma sig till last, pliktig att vidtaga

de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga. Är af

ägare afverkningsrätt upplåten till annan och har denne gjort sig till

vanskötsel skyldig, vare jämväl ägare ansvarig för att sådana åtgärder

vidtagas; äge dock af den skyldige söka åter hvad han sålunda nödgats

utgifva.’

Det är sålunda lagens mening att, om afverkningsrätt upplåtes

genom aftal, skyldigheten att verkställa för återväxten behöfliga åtgärder

i första rummet tillkommer afverkaren och först i andra rummet markägaren.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 33 Höft. (N:o 34.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Denna tanke kar 1903 års Riksdag med all tydlighet framhållit i

sin skrifvelse, n:o 136, till Konungen, där det heter: »Till fullo de
lande

den af högsta domstolen uttalade uppfattning, att den, som öfverträdt

lagens föreskrifter, bör drabbas af de för öfverträdelsen stadgade

påföljder och att således, då vanskötsel af skogsmark ägt rum, den,

som låtit vanskötseln komma sig till last, skall vara pliktig att vidtaga

de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga, har Riksdagen

låtit denna grundsats främst erhålla sitt uttryck i nämnda paragraf.»

Af praktiska skäl och för att göra lagen mera effektiv infördes bestämmelsen

om att äfven ägare är ansvarig för återväxtens betryggande,

men samtidigt infördes bestämmelsen om regressrätt för markägaren mot

afverkningsrättsinnehafvaren.

Om skogs vårdsstyrelse finner, att skogsmark är utsatt för vanskötsel,

äger den att hos Konungens befallningshafvande påkalla undersökning,

så kallad syn. Kan öfverenskommelse på grund af det vid synen upprättade

instrumentet ej träffas eller hafva efter det öfverenskommelse

träffats de däri aftalade åtgärderna icke blifvit utförda, äger skogsvårdsstyrelsen

att vid domstol anhängiggöra och utföra talan mot vederbörande.

År afverkaren utländsk undersåte, synas emellertid dessa bestämmelser

svårligen kunna göras fullt effektiva, då utländing näppeligen

torde kunna åläggas att vid svensk domstol svara i mål af ifrågavarande

beskaffenhet.

Den dubbla säkerhet för återväxtåtgärdernas fullgörande, som enligt

lagens innehåll finnes i afverkningsrättsinnehafvaren och markägaren,

blir sålunda lätt illusorisk, och markägaren måste vidkännas de kraf å

återväxtarbeten från skogsvårdsstyrelsens sida, som enligt lagen borde

med större fog riktas mot afverkaren—utländingen. Att af den

skyldige söka åter hvad han sålunda nödgats utgifva’ torde i sådant

fall sällan låta sig göra.

Uttalanden från den enskilda skogsvårdens handhafvare i skilda

delar af landet gifva också nogsamt vid handen, att ett ståtande af utländska

afverkares framfart är högeligen af behofvet påkalladt. Så t. ex.

anför skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sin berättelse för

år 1907:

''Öfver */s af samtliga afverkningar bedrifvas i Bullarens och Vette

härader, hvarifrån virket forslas till Bullarsjöarna, Svinesund och Idefjorden

samt därifrån vidare flottledes in i Norge. Afverkarne äro så
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 3

väl svenskar som norrmän. De senare, ett tiotal, utöfva en för länets

skogar högst skadlig verksamhet, i det att de i köpekontrakten med

skogsägarne sällan, om ens någonsin, göra några bestämmelser om kvarlämnande

af fröträd och stormkappor eller om afverkningarnas bedrifvande

i öfrigt på ett sådant sätt, att skogens återväxt icke äfventyras,

utan sköflas skogarna hänsynslöst i dessa med icke öfver sig god virkestillgång

utrustade länsdelar, samtidigt som vederbörande markägare genom

obilliga och minst sagdt egendomliga villkor i öfrigt i kontrakten icke

sällan erhålla minimala vinster.’

Gifvet är, att då eu lag stiftas, det äfven måste vara statsmakterna

angeläget, att densamma blifver i afsedd riktning verksam. Att här

föreligger ett fall, där möjligheten till lagens tillämpning kan dragas i

tvifvelsmål, torde af det ofvan sagda framgå, och finner jag saken vara

af den vikt, att jag anser mig böra på densamma fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Att den ej blifvit behörigen beaktad vid skogslagens tillkomst torde

åtminstone delvis berott därpå, att ett annat förhållande till grannlandet

Korge då var rådande.

Enligt § 26 af kung!, förordningen angående utvidgad näringsfrihet

af den 18 juni 1864 skall utländing för att få här i riket »idka handelseller

fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering» därtill begära

Konungens tillstånd och har då att förete bevis om god frejd och ställa

borgen för utskylder.

Det synes mig, som om i denna paragraf lämpligen skulle kunna

inrymmas något stadgande därom, att utländing ej utan Konungens

särskilda tillstånd må här i riket bedrifva skogsavverkning med eller

utan sågverksrörelse samt att såsom villkor för sådant tillstånds meddelande

stadgas skyldighet för den sökande att jämväl förete säkerhet

för fullgörande af de åtgärder, som för skogsåterväxtens betryggande

enligt lag åligga honom.

Skogsvårdsstyrelse bci’eddes då själftallet tillfälle att yttra sig om

säkerhetens antaglighet och kunde följaktligen i tid förebygga, att utländingar

af tvetydig beskaffenhet finge företaga skogsafverkningar i

landet.

En följd af ett sådant stadgande blefve ju äfven den, att kronobetjäningen

delvis finge skyldighet att öfvervaka utländingars afverkningar

och sålunda blefve skogsvårdsstyrelserna ett väl behöflig!

stöd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Utan att vilja med bestämdhet yttra mig angående den form, hvarunder

det af mig påpekade missförhållandet kan på lagstiftningens väg

afhjälpas, får jag, då jag anser frågan tarfva en mera ingående undersökning,

vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade besluta att ingå

till Kungl. .Maj:t med underdånig skrifvelse med anhållan, det täcktes

Zungl. Maj:t låta utreda och därefter förelägga Riksdagen förslag till

sådana ändringar antingen i lagen angående vård af enskildes skogar

af den 24 juli 1903 eller i Kungl. Maj:ts förordning angående utvidgad

näringsfrihet af den 18 juni 1864, att därigenom åstadkommes större

återväxtens betryggande å områden, hvarest afverkningsrätt

blifvit till utländing upplåten.»

Utlännings rätt att tillgodogöra sig naturtillgångar här i landet

eller här idka näring är i åtskilliga afseenden inskränkt. Sålunda skall

enligt kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni

1864 i hvarje fall på särskild pröfning af Konungen bero, om utländsk

man eller kvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk

eller annan handtering, drifva masugn eller hytta, stångjärnsbruk,

manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande eller

förädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk.

Ansökning om rätt att idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller

annan handtering skall åtföljas bland annat af vederhäftig borgen eller

annan säkerhet för utskylder till staten och kommunen. Vidare har i

kungl. kungörelsen den 3 oktober 1829 stadgats, att utländsk undersåte

icke skall vara berättigad att i riket förvärfva och besitta fast egendom,

utan att han därtill undfått Kungl. Maj:ts tillstånd. Utlänning får ej

heller här i landet inmuta mineralfyndighet eller utan särskildt tillstånd

förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, eller

vara .hufvudredare i svenska fartyg eller idka flottning i allmän flottled inom

svenskt område utan att ställa vederbörligen godkänd säkerhet för fullgörande

af hvad flottande åligger m. m. Enligt hvad utskottet inhämtat

lär det äldiig förekomma, att Kungl. Maj:t meddelar utlänning, som är

bosatt utom riket, tillstånd, hvarom ofvan nämnts, utan att därvid det

villkoret knytes, att sökanden skall hafva ett i orten bosatt ombud, som

är svensk undersåte, hvilken äger för honom tala och svara. Är fråga

om rätt att förvärfva och besitta fast egendom, uppställes detta villkor

äfven om sökanden är bosatt i Sverige.

Utlännings rätt att här i riket afverka skog torde ej kunna anses

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 5

såsom sådan rörelse eller handtering, som afses i ofvanberörda bestämmelser

i näringsfrihetsförordningen. Denna rätt är icke heller eljest underkastad

några särskilda inskränkningar utöfver de för svenskar i detta afseende

gällande. Detta förhållande synes desto mera ägnadt att påkalla

lagstiftarens uppmärksamhet, som med afverkningsrättens utöfvande

följa särskilda skyldigheter, hvilkas fullgörande äro af vikt för det allmänna.

Enligt 1 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli

1903 åligger skyldigheten att vidtaga åtgärder, som erfordras för betryggandet

af återväxten af skogen å mark, som blifvit utsatt för vanskötsel,

den, som låtit sig komma vanskötseln till last. »År af ägare

afverkningsrätt upplåten till annan och har denne gjort sig till vanskötsel

skyldig, vare», säger lagen, »jämväl ägare ansvarig för att sådana åtgärder

vidtagas, äge dock af den skyldige söka åter hvad han sålunda

nödgas utgifva.» Beträffande ifrågavarande paragraf, som erhållit sin

formulering af det särskilda utskott, som vid 1903 års riksdag behandlade

förslaget till lagen, anförde samma utskott bland annat följande: »Till

fullo delande den af högsta domstolen uttalade uppfattning, att den, som

öfverträdt lagens föreskrifter, bör drabbas af de för öfverträdelsen stadgade

påföljder och att således, då vanskötsel af skogsmark ägt rum, den,

som låtit vanskötseln komma sig till last, skall vara pliktig att vidtaga

de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga, har utskottet

låtit denna grundsats främst erhålla sitt uttryck i nämnda paragraf.

Men af praktiska skäl och med hänsyn till angelägenheten däraf,

att lagen varder i möjligaste måtto effektiv, har utskottet tillika funnit

nödvändigt att, för den händelse af ägare afverkningsrätt upplåtits till

annan och denne gjort sig skyldig till vanskötsel, jämväl ägare — den,

som meddelat upplåtelsen eller hans efterträdare i rätten till fastigheten

— blifver ansvarig för att sådana åtgärder vidtagas. En ägare af skogsmark

skulle nämligen eljest alltför lätt kunna kringgå lagens bestämmelser

genom skenupplåtelse af afverkningsrätt till annan person, som

saknade medel att verkställa de åtgärder för återväxtens betryggande,

hvartill han enligt lagen blefve skyldig, eller som genom att afvika

undandroge sig berörda skyldighet.»

Äfven om det enligt utskottets uppfattning är tydligt, att stadgandena

i denna paragraf skola så tolkas, att ägare är i samma ordning

ansvarig för vidtagande af här afsedda åtgärder som afverkningsrättshafvare,

har dock, enligt hvad utskottet inhämtat, stadgandena under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

stundom så förståtts, att skogsvårdsstyrelserna ansett sig förhindrade

hålla sig till ägare, förrän åtgärder mot afverkningsrättshafvaren visat

sig fruktlösa. Bortsedt emellertid från denna omständighet, kommer dock

utlänning, om han såsom afverkningsrättshafvare gör sig skyldig till sådan

vanskötsel, som här afses, faktiskt ofta i en i förhållande till landets egna

invånare gynnad ställning, hvilken här särskildt framträder i processuellt

hänseende.

Stämning i hithörande mål skall ske till den domstol, där skogen

är belägen, såvida ej skogsvårdsstyrelse enligt lagens 4 § på den försumlige

utlänningen-afverkningsrättshafvarens bekostnad verkställt på styrelsen

ankommande åtgärder för skogens återväxt, och denna kostnad

af styrelsen återsökes, eller fråga är om ägares regressrätt mot afverkningsrättshafvare

enligt 1 § i lagen. Att gifva i utlandet vistande

utlänning del af stämning till domstol här i landet eller af hos öfverexekutor

här i riket gjord ansökning om afverkningsförbud, möter naturligtvis

stora svårigheter. I de fall, där rättegång i hithörande mål kan

anhängiggöras vid utländsk domstol, d. v. s. om anspråket afser ersättning,

som nyss nämnts, till skogsvårdsstyrelse eller skogens ägare, äro omgången

och kostnaderna för rättegången naturligen vida större än i allmänhet

är fallet, om afverkningsrättshafvaren är svensk. Men äfven om

utlänning skulle anträffas med stämning här i landet och dömas af

svensk domstol, återstår svårigheten att få domen verkställd i utlandet,

där detta kan ifrågakomma och vara nödvändigt på grund af att utlänningen

saknar egendom i Sverige.

Att afverkningsrättshafvare är utlänning, kan alltså såväl för skogsvårdsstyrelse

som för ägare af skogsmarken innebära en ingalunda

oväsentlig inskränkning i den dem eljest i allmänhet tillkommande möjlighet

enligt ifrågavarande lag. För eu sådan inskränkning synes utskottet

allt fog saknas. Enligt utskottets uppfattning kan det därför icke vara

annat än riktigt, att åtgärder vidtagas i af motionären föreslaget syfte.

Beträffande det närmare innehållet af en blifvande lagstiftning i detta

afseende — hvilket blott efter en närmare utredning lärer kunna angifvas

— vill utskottet endast framhålla, att utlänning för erhållande af

rätt till skogsafverkning här i landet synes böra åläggas skyldighet

dels att ställa säkerhet för fullgörande af de åtgärder, som för återväxtens

betryggande enligt lag ankomma på honom, dels ock att, i den

mån så kan anses erforderligt, för sig hafva här i landet bosatt svenskt

ombud, som för honom kan tala och svara.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 7

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla

om lagbestämmelser för att gent emot utlänning, till

hvilken upplåtits afverkningsrätt till skog, må vinnas

större säkerhet för fullgörande af de till återväxtens

betryggande å skogsmarken erforderliga åtgärder.

Stockholm den 22 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer

af herrar Trygger, af Ekenstam, Rudebeck, Ridderbjelke och Gustaf

Andersson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:63 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt s. 1 i texten