Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne samt till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, dels ock därmed sammanhängande motioner.

1909-05-07 · 55 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 55 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:64, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne samt till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, dels ock därmed sammanhängande motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

1

N:o 64.

Ank. till Eiksd. kansli den 7 maj 1909, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne samt till lag angående uppsikt å vissa jordbruk

i Norrland och Dalarne, dels ock därmed sammanhängande

motioner.

Genom en den 1 april 1909 dagtecknad proposition, n:o 154, har

Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och

högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga nedan intagna

förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och

Dalarne samt till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och

Dalarne.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft fyra

inom Andra Kammaren väckta motioner nämligen n:o 129 af herrar

Karl Staaff, Th. af Callerholm, Carl Carlson Bonde, K. G. Karlsson, AdWiklund,

Joh. Ström, S. H. Kvarnzelius, Ernst Beckman, D. Persson i

Tällberg, Johan Ericsson, Fridtjuv Berg, Karl Starbäck, J. Bromée, G. Jansson,

Jakob Pettersson, L. Gust. Broomé, E. A. Nilson och Axel Schotte,

med förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och

Dalarne; n:o 128 af samma personer med förslag till lag angående föreBih.

till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 62 Höft. (N:o 64.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

kommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne; n:o 111, däruti

af herrar Carl Lindhagen, Bernh. Eriksson, Nils Persson, Emil Kristensson,

A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, 0. H. Waldén, A. Thylander, Sven

Linders, L. Gust. Broomé, Gustaf Strömberg, N A:son Berg, N. Edv.

Lindberg, L. J. Carlsson, K. A. Borg, Viktor Larsson, J. A. Wallin, C. J.

Christiernson, E- A. Leksell, Hj. Bissén, Knut A. Tengdahl, C. E. Svensson,

E. C. Kropp, Joh. Aberg, Johan Forssell, Aug. Nilsson, Hj. Branting, Värner

Rydén och Rob. Karlsson, i samband med framställdt yrkande om lagstiftningsåtgärder

för åstadkommande af aflösning, ytterst genom expropriotion,

i vissa fall af jordbruk, hemställts om antagande af särskilda förslag

till arrende- och vanhäfdslagar för Norrland och Dalarne, samt slutligen

n:o 235, af herrar Carl Lindhagen, Rob. Karlsson, G. Kronlund, J. Lindgren,

Ad. Wiklund, L. J. Carlsson, Linus Lundström och B. Eriksson, med föranledande

af Kungl. Maj:ts omförmälda proposition.

Uerr motf"8 Det i den af herr Staaff m. fl. väckta motionen, n:o 129, innefattade

m''n;omi°29°nförslag till lag om arrende af viss jord å landet i Norrland och Dalarne,

är med undantag endast beträffande arrendetidens längd i sak öfverensstämmande

med det föreliggande kungl. förslaget i ämnet.

Herr Lind- J motionen n:o 111 B 2:o) hemställer herr Lindhagen m. fl., att

motimTn-o Riksdagen måtte antaga en arrendelag för Norrland och Dalarne af den

111, i hvad lydelse, som föreslagits i motionen n:o 257 inom Andra Kammaren vid

lag om ar- 1908 ars riksdag.

rende. Det i sistnämnda motion innefattade lagförslag hade följande lydelse:

»Lag

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorr lands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län stadgas, som följer:

1 §•

Upplåtes på arrende bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

tillhörig jord å landet af den omfattning, att själfständigt jordbruk därå

kan idkas, skola de i denna lag stadgade bestämmelser lända till efterrättelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Lag samma vare, där jord å landet af den omfattning, nu är sagd,

upplåtes pa arrende frän fastighet tillhörig enskild person, hvilken icke

är mantalsslcrifven ä fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

densamma, samt uppenbarligen besitter aen hufvudsakligen för att tillgodogöra

sig skogsufkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet

besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,

skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring

skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

2 §•

Lika med § 1 af Kungl. Maj:ts förslag.

3 §•

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tjuga

år; eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket

varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare tid. År icke

arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för

en tid af tjugu år.

4 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare män,

än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas, förbehålla sig eller

annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens

slut.

Arrendatorn äge rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda

arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning uppsagdt.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet,

vare det gällande.

5—17 §§.

Lika med 4—16 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

18 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skall jordägaren

vidkännas; dock att, när afträdessyn föranledts däraf, att arrendatorn jämlikt

§ 4 uppsagt arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn skall gälda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

halfva synekostnaden. Kostnaden för särskild syn skall gäldas enligt de i 21

kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän

gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

19—21 §§.

Lika med 18—20 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

22 §.

Arrendatorn vare oförhindrad ått å den arrenderade jorden verkställa

nyodling.

o Av upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade mark eller till mark,

hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle till odlingsarbete, eller har arrendatorn

där utfört den odling, som skäligen kan ifrågakomma, vare han berättigad

att till odling intaga äfven annan fastigheten tillhörande mark,

som ° ej förut ° bilfvit till annan för verkligt brukande upplåten; skolande

område, hvarå odling sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande, i

alla afseenden anses inbegripet i arrendet och förty ej få af jordägaren till

annan upplåtas. Sådan rätt, nu är sagd, må dock ej tillkomma arrendator

utan att han vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 12 § utgör förutsättning

för rätt att erhålla ersättning för nyodling, och skall intyg, som där

omnämnes, jämväl innehålla vitsord, att det till odling afsedda området

lämpligen kan brukas i samband med den arrenderade inägojorden.

Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastigheten svedja

eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig

fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning

taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande reparationer

äfvensom till hägn åder, hässjor och täckdikning samt redskap.

Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under

arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla

virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lämpligt

sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt må arrendatorn ej i annan mån än

arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända

fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

5

23 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna

jord allenast visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendator!

berättigad till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som

hör till fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark,

hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle

lida märkbart intrång.

24 §.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del af en fastighet,

vare arrendatorn berättigad att till husbehof begagna den rätt till fiske, som

hör till den öfrig a delen af fastigheten. Ej må arrendator förbjudas att

för husbehof nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, och ej

heller af händas rätt till laga ersättning för skada, som må uppkomma genom

flottning. Angående arrendatorns rätt till jakt å fastigheten är särskildt

stadgadt.

25 §.

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad

lag eller författning, åligger brukare, så ock för vägunderhållet in

natura. Okas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att

fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arrendatorn

ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.

26—29 §§.

Lika med 25—28 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

30 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i

denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan, där det ej uppenbarligen

afser arrendatorns förslag.

31 §.

Lika med 30^§ åt Kungl. Maj:ts förslag,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen

upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift och innehåller aftalet förbehåll att medgifvande

därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,

där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu

sagts, må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i

allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej annorlunda

stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. I afseende å lagens

tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande

till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende i allmänhet

finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande

af lagen om nyttjanderätt till fast egendom; dock att där aftal,

som ofvan sägs, af ser arrende för arrendatorns lifstid eller på viss tid,

skall för den återstående arrendetiden vara tillämpligt hvad i 4 § 2 mom.

12 och 22 samt 27—29 §§ stadgas.

Med hänsyn till ändringen af paragrafnumren i förestående förslag

kräfves motsvarande ändring i de hänvisningar till andra paragrafer, som

förekomma i de för båda förslagen i öfrigt lika lydande paragraferna, hvilket

härmed ock påyrkas.»

Herr Lindhagens

m. fl.

motion n:r

235.

Herr Lindhagens m. fl. motion n:o 235 är så lydande:

»I propositionen n:o 154 om arrendelag för viss jord inom Norrland

och Dalarne har minsta arrendetiden föreslagits till 15 år. Detta är alldeles

för litet i all synnerhet i denna sociala lagstiftning, som har till

ändamål att gifva ifrågavarande arrendatorer en själfständig ställning, i

möjligaste mån jämförlig med den ställning brukaren innehade, innan

dessa småbondelägenheter förvärfvades af skogsintressenter.

Norrlandskormnittén förordade 20 år såsom minimum. Detta är

också den tid, under hvilken kronan samt allmänna stiftelser, såsom de

båda statsuniversiteten och Lunds domkyrka, utarrendera sina jordbruk.

Att i förevarande fall sätta en lägre arrendetid än den, som sålunda i

folkuppfattningen fått häfd såsom en lämplig tidsperiod för ett normalt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 7

arrende af vanlig jordbruksjord, kan icke vara försvarligt. Till jemförelse

må erinras, att vid behandlingen af den nya finska förordningen om lega

af torp, landbolågenhet och backstuguområde voro kejsaren och alla i

landtdagen eniga om, att minimitiden under ingå förhållanden fick sättas

lägre än 25 år. Det redan antagna finska förslaget upptar en minimitid

af 50 år, med möjlighet att i vissa fall få till stånd en nedsättning,

dock ej under 25 år. Vår nya lagstiftning om tomträtt upptager en

minimitid för nyttjanderättsupplåtelse med sådan rätt af 26 år.

I själfva verket är, särskilt i förevarande fall, också ett tjuguårigt

arrende utan garantier att få det förlängdt mycket otillfredsställande.

Detta framhölls redan af reservanter inom norrlandskommittén samt vitsordades

af befolkningens opinion i den mån den fick tillfälle gifva sig

till känna vid kommitténs resor och genom svaren å de till socknarne af

kommittén utsända frågorna. De ofvannämnda offentliga stiftelserna äfvensom

numera kronan medgifva i sina arrendekontrakt företrädesrätt till ny

upplåtelse vid arrendetidens slut för arrendator!!, hans änka och barn.

Samma grundsats tillämpar Stockholms stad vid sina tomträttsupplåtelser.

Dylik optionsrätt är vid denna riksdag ifrågasatt uti motionerna inom

Andra Kammaren n:is 214 och 229 rörande upplåtelser af egnahemslägenheter

från kronoegendomar.

Att ifrågavarande arrendelag bör åtminstone i viss mån komma den

nuvarande generationen af arrendatorer till godo, borde ej kunna bestridas.

Äfven de arrendatorer, som icke hafva några kontrakt eller kontrakt endast

på kort uppsägning, äfventyra med största sannolikhet att före den nya

lagens trädande i kraft blifva påtvingade nya kontrakt, på hvilka den

tillämnade lagstiftningen ej hinner vinna tillämpning. Sådan verkan har

redan den allmänna arrendelagen haft på vissa orter.

Vid behandlingen af förenämnda finska arrendelag var man också

från alla håll enig om, att författningens retroaktiva verkan var i det

föreliggande fallet ''oundgängligt’. Meningarna skilde sig endast därutinnan,

att några önskade, att lagen skulle i alla afseenden vinna tillämpning

äfven på äldre aftal, under det andra ville begränsa lagens retroaktiva

verkan till vissa punkter. I den antagna lagen stadgades i detta

afseende, att äldre brukare skulle ha ersättning för förbättringar, gjorda,

efter det nya författningar trädt i kraft; att stadgandena om förnyelse,

öfverlåtelse, upphörande och förlust af legoaftal skulle tillämpas jämväl

å äldre bestående legoförhållanden äfvensom att brukaren ägde tillgodonjuta

honom i nya lagen tillerkänd rätt att från dagsverksskyldighet

öfvergå till penningvederlag. I den kejserliga propositionen hade dess
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

utom föreslagits, att brukare, som finner det äldre rättsförhållandet vara

för sig ogynnsamt, skulle äga rätt att uppsäga aftalet, sedan 3 år förflutit

från den dag, den nya lagen trädt i kraft. Landtdagen, som anså°- det

oundgängligt förekomma, att äldre åbor blefve i mängd uppsagda°från

sina arrenden, antog i stället en bestämmelse om att äldre legoaftal, som

tilländagingo inom ett till och med tretton år från den nya författningens

ikraftträdande, skulle anses förlängda med sju intill ett år enligt en viss

skala. Vid utgången af den sålunda förlängda legotiden ansågs°brukaren

skyddad af bestämmelserna angående hans rätt till ersättning för under

tiden gjorda förbättringar.

Reservanter inom norrlandskommittén förordade också, att arrendelagen

för Norrland skulle hafva retroaktiv verkan i vissa afseenden,

nära sammanfallande med den finska lagens bestämmelser i vissa hänseenden.

Därtill bör läggas, likaså i viss anslutning till den finska lagen,

innehållet i de tre sista momenten af 5 § af Kungl. Maj:ts nu framlagda

lagförslag.

Angelägenheten att förekomma arrendatorernas uppsägning, innan

lagen träder i kraft, kan icke nog betonas. Vanhäfdslagen skulle tjäna

bland annat detta ändamål och har därför af Andra Kammaren gjorts som

en betingelse för arrendelagens antagande. Det är fara värdt,& att detta

dock i många fall ej räcker till, i synnerhet om vanhäfdslagen, såsom

Kungl. Maj:t nu föreslagit, reduceras så godt som uteslutande till ett sken

bara. Kompletterande bestämmelser borde därför rätteligen komma till

stånd, men det lär vara fåfängt att nu söka åtgöra annat än att få en

någorlunda effektiv vanhäfdslag. Det finska förslaget att medgifva arrendator

rätt att inom viss tid uppsäga ett äldre aftal synes dock vara

förtjänt af beaktande särskildt i händelse, som norrlandskommittén föreslog,

arrendatorn får sådan rätt äfven i fråga om aftal, ingånget enligt

nya lagen. 6

På grund af hvad sålunda anförts få vi med anledning af den

kungl. propositionen och såsom tillägg till yrkandet under punkt B) 2:o)

i motionen n:o 111 hemställa:

att Riksdagen ville i fråga om den norrländska arrendelagen besluta:

l:o att arrendetiden skall vara 20 år med ovillkorlig företrädesrätt

till ny upplåtelse vid arrendetidens slut för arrendatorn och, i händelse

af hans frånfälle, för hans änka och barn;

2:o att lagen bör få retroaktiv verkan på äldre aftal, utom i de

afseenden motionen n:o 111 upptager, jämväl i fråga om de 3 sista momenten

af 5 § i Kungl. Maj:ts förslag; och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

3:o att arrendator, som innehar arrende på grund af äldre aftal, må

vara berättigad uppsäga aftalet, sedan fem arrendeår tilländagått från det

nya lagen trädt i kraft.»

Motionen n:o 128 af herr Staaff m. fl. har följande lydelse: HerrStaaffs

»Under åberopande af lagutskottets utlåtande n:o 69 vid 1908 års

riksdag få vi härigenom föreslå, att Riksdagen måtte för sin del antaga

följande

Lag

angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt

Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,

Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs

län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själfständigt jordbruk

därå kan idkas, må fastigheten ej så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga

uppenbarligen äfventyras, och ej heller för jordbruket

nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, där ej behofvet fylles

genom andra byggnader.

Lag samma vare i fråga om fastighet å landet, tillhörig enskild

person, som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt uppenbarligen

besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

2 §.

Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer

särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd

jordbrukskommissionen och bestående af ordförande och två ledamöter,

hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande af sin uppgift ställa

sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter kommissionens

Bih. till Piksd. Prot. 1609. 7 Sand. 62 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts

hörande, fastställer.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner

skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid med bestämmelserna i

1 §, är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af syn

å fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten

äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes

lämpligt, väljas landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet

och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till

de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,

att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med

ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att

inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens

afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid

domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot

jordägaren.

5 §•

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen

föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt

förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken

samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §

förklarats skyldig utföra, böte minst två hundra, högst två tusen kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 §

skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där

ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af ny ägare

öfvertagits.

8 §.

Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren

finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att

afhjälpa vanhäfden.

Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt

5 § ägt rum, af orsak nu sagts vant urståndsatt att fullgöra åtagandet

eller föreläggandet, må han ej till böter fällas.

9 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade

bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra

åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare

anhängiggöras. I sammanhang med åtalet skall jämväl fastställas yrkande

om det nya föreläggande i afseende å vanhäfdens afhjälpande, som med

afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådöinas, tillfalla kronan och må, i händelse

af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

11 §•

För syneförrättning njute synerätten ersättning enligt hvad särskildt

stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt

rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 5 §

förrättade syn.

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas

i den för brottmål stadgade ordning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910, dock att lagen ej må

tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal, träfifadt före nämnda

dag, är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren

icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten

skiljas.»

Herr Lind- Herr Lindhagen m. fl. hemställer uti motionen n:o 111 B 3:o) att

Riksdagen måtte antaga en lag om vanhäfd för Norrland och Dalarne af

ill, i hvad den lydelse, som föreslagits i motionen n:o 206 inom Andra Kammaren

19»8 ta Riksdag.

vanhäfd. Det i sistnämnda

motion innefattade lagförslag hade följande lydelse:

»Lag

angående förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet, åker och äng af den omfattning, att själfständigt

jordbruk därå kan idkas, må jordbruket och de för detsamma nödiga

byggnader ej vanvårdas.

Lag samma vare i fråga om fastighet å landet, tillhörig enskild

person, som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt uppenbarligen

besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

Vanvård enligt denna lag skall anses föreligga, om jordbruket

och byggnaderna äro i sämre tillstånd än det, hvari de uti bondehand

varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befinna sig. Såsom

vanvård skall ock anses, därest å hemman, som uppkommit af nybygge,

icke finnas inägor till vidd och godhet motsvarande, hvad i sådant afseende

är i skatteomföringsinstrumentet upptaget. Hvad sålunda stadgats,

galle dock ej för det fall, att efter noggrann undersökning befinnes,

det jordmånen å en upptagen odling ej äger det odlingsvärde,

eller, där är fråga om nybyggarhemman som nyss sagts, detta ej någonstädes

innehåller odlingslägenheter till angifven omfattning af den be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

skaffcnhet, att jorden kan med fördel brukas ens af någon, som saknar

andra utvägar till försörjning.

2 §•

Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles,

tillkommer särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd

jordbrukskommission och bestående af ordförande och två ledamöter,

hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommission har att vid fullgörande af sin uppgift ställa

sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter kommissionens

förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts

hörande, fastställer.

För att medverka vid utförandet af kommissionens uppgift må

inom kommun, som sådant önskar, tillsättas en jordbrukskommitté af

minst tre högst fem personer, hvilka utses för eu tid af tre år. Valet

äger rum i den ordning, som för utseende af gode män vid landtmäteriförråttningar

är stadgadt, och skall, där hinder därför icke möter, förrättas

vid ordinarie kommunalstämman i december.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen

finner skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna

i 1 §, är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af

syn å fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som

i orten äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt

eller till gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock,

där så finnes lämpligt, väljas landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet

och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag

till de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,

att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med

ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens

afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid

domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan

mot jordägaren.

5 §•

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen

föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt

förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken

samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §

förklarats skyldig utföra, böte minst två hundra, högst två tusen kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 §

skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare,

svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,

där ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten

af nye ägaren öfvertagits.

8 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade

bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra åtalet.

Dylikt åtal må af allmän åklagare anhängiggöras jämväl utan dylikt uppdrag.

I sammanhang med åtalet skall jämväl framställas yrkande om det

nya föreläggande i afseende å vanhäfdens afhjälpande, som med afseende

å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.

9 §•

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla tre fjärdedelar

kronan och en fjärdedel åklagaren. Böter, som nu sagts, må, i händelse

af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

15

10 §.

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskilt

stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt

rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt

3 § förrättade syn.

11 §■

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas

i den för brottmål stadgade ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej må

tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före nämnda

dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren

icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten

skiljas.»

Det i den ifrågavarande propositionen innefattade förslaget till lag

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne öfverensstämmer,

frånsedt bestämmelserna om arrendetidens längd, i sak såväl med

lagutskottets sammanjämkningsförslag vid 1907 års riksdag och Kungl.

Maj:ts förslag i ämnet vid 1908 års riksdag som med det af herr Staaff

m. fl. i ofvanintagna motion framställda förslag. Redan denna omständighet,

att förslag i det förevarande ämnet redan två gånger af lagutskottet

pröfvats och, sådant det nu föreligger, i det väsentligaste af utskottet godtagits,

har för utskottet varit en anledning att, så långt utskottet ansett

det möjligt, oförändradt förorda detsamma.

Beträffande förslaget till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i

Norrland och Dalarne, afviker detta förslag från andra framkomna förslag

till lagstiftningsåtgärder med direkt syfte att hindra jordbrukets förfall å

trävaruindustriens hemman i Norrland och Dalarne däruti, att detsamma

ej har afseende å den jord, som utarrenderats enligt bestämmelserna i

förutberörda lagförslag. I fråga om denna del af förslaget har föredragande

departementschefen till det vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet

den 12 februari 1909 anfört följande:

Utskottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

jMan kan emellertid se denna fråga ur en mera praktisk-ekonomisk

synpunkt. Syftet med norrlandslagstiltningen kan angifvas vara att i

bondehand återföra jordbruksjorden med det utrymme i utmark, som kräfves

för ett bärande norrländskt jordbruk, helst under äganderätt, men där så

ej kan ske, under tryggad arrenderätt. Om trävaruindustrien fogar sig

efter denna statsmakternas — af omsorg för den jordbrukande befolkningen

förestafvade — önskan och således antingen afhänder sig de för

jordbruk lämpliga områdena eller upplåter dem på arrende, så att arrendelagsbestämmelserna

blifva därå tillämpliga, så är denna lagstiftnings mål

uppnådt. Längre syftade ej heller kommitténs vanhäfdslag, ty med den

afsågs ingalunda att framtvinga ett rationellt jordbruk utan allenast att

öppna möjlighet härtill genom att trygga den odlade jordens fortbestånd

såsom odlad. Den vidare utveckling af det norrländska jordbruket, som

må vara önskvärd, lärer böra i annat sammanhang blifva föremål för statsmakternas

uppmärksamhet och torde väsentligen böra främjas genom andra

medel.

Med denna utgångspunkt kan man tvifvelsutan med fullt fog stanna

vid en lag, som allenast supplerar arrendelagen och som går därpå ut,

att sådana jordbruk, därå arrendelagen skulle vara tillämplig, i händelse

de utarrenderades, men som icke på sådant sätt upplåtas, icke få nedläggas

utan skola fortfarande uppehållas såsom jordbruk.

Såsom komplement till arrendelagen bör en sådan lag till en början

hafva samma räckvidd som denna d. v. s. afse allenast de jordbruksfastigheter,

som befinnas i trävaruindustriens hand. Samma principiella skäl,

som ligga till grund för arrendelagens begränsning till trävaruindustriens

jord, betinga gifvetvis att den kompletterande lagen skall hafva enahanda

omfattning.

Men vidare följer af denna anordning, att något statens ingripande

mot tilläfventyrs förefintlig vanhäfd icke bör ifrågakomma, då jordbruket

är utarrenderadt. Om nämligen ett jordbruk på detta sätt upplåtes till

en arrendator, så har den industriidkande ägaren härutinnan uppfyllt lagstiftarens

önskan, och att därutöfver ålägga honom förpliktelser i afseende

på jordens häfd kan svårligen vara riktigt. Ur synpunkten af omsorg för

arrendatorn skulle det knappast vara klokt. Det skulle nämligen nödga

ägaren att af fruktan för kollision med vanhäfdslagen förfara strängt mot

arrendatorn, äfven om denne gör hvad han kan, och söka få honom vräkt

från arrendet, så snart hans oförmåga att hålla jordbruket uppe innebure

fara för jordägaren att varda utsatt för jordbrukskommissionens ingripande.

För öfrigt måste väl genom den långa arrendetiden och arrendelagens

öfriga för arrendatorn gynnsamma bestämmelser anses vara sörjdt för att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 17

arrendatorn kommer att uppehålla det jordbruk, hvaraf han skall hafva sin

utkomst.

Om emellertid trävaruindustriens jämlikt arrendelagen utarrenderade

jordbruk undantagas från den kontroll, som anordnas beträffande jordbruksfastigheter

under industriidkarnes eget bruk, så föranleder detta en bestämmelse,

som hindrar en jordägare, mot hvilken vanhäfdsprocedur är inledd,

att genom utarrendering undandraga sig påföljderna af sin föregående

underlåtenhet. Lämpligen torde en sådan bestämmelse kunna innehålla,

att, sedan fastigheten ifråga varit föremål för syn i ändamål att konstatera

vanhäfden, en utarrendering af samma fastighet icke befriar ägaren

från skyldigheten att svara för vanhäfdens afhj alpari de.»

Det vill synas utskottet, som om förslaget i denna del innefattar

möjlighet till en lösning af den föreliggande frågan. Genom detsamma

förekommes nämligen å ena sidan den framhållna olägenheten af antagande

ensamt af en särskild arrendelag utan att samtidigt träffa åtgärder för att

utarrendering verkligen kommer att äga rum och jordbruket å trävaruindustriens

hemman ej hellre lämnas att förfalla, samt å andra sidan det

oegentliga däruti att såsom genom de tidigare framkomna förslagen till

vanhäfdslag jordägaren göres ansvarig för skötseln af jordbruk, som han

ej själf omhänderhar, utan hvars bristande häfd ligger annan till last.

Beträffande i öfrigt de jämkningar, som det nu föreliggande förslaget

innehåller i förhållande till förutvarande förslag, och mot hvilka

utskottet i hufvudsak icke har något att erinra, får utskottet hänvisa till

ofvannämnda utdrag af statsrådsprotokollet.

I fråga om de förevarande lagförslagens detaljer har utskottet funnit

anledning till följande erinringar:

Ingressen till lagförslagen.

Beträffande det i herr Lindhagens m. fl. omförmälda motion framställda,

med Norrlandskommitténs förslag öfverensstämmande yrkande, att utan fastställande

af någon minimiareal för vidden af det jordbruk, hvarå arrendelagen

skall tillämpas, densamma måtte blifva gällande för jord af den

omfattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas — med rätt för

Konungens befallningshafvande att, där särskilda omständigheter därtill

föranleda, därfrån medgifva undantag — ansågs såväl i de kungl. propositionerna

vid 1907 och 1908 års riksdagar som af samma års lagutskott

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 62 Håft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

denna formulering alltför sväfvande. Det ansågs vara af vikt, att det vid

arrendeaftalets ingående vore för kontrahenterna klart, om arrendet vore

sådant, att lagen blefve därå tillämplig eller ej, och därför bestämdes en

viss areal för den jord som skulle falla under lagen. Några motsvarande

skäl föreligga ej i fråga om lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i

Norrland och Dalarne.

Förslaget till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne.

Beträffande det i lagförslagets 2 § förekommande stadgande om

arrendetidens längd har departementschefen erinrat, att i Norrlandskommitténs

förslag samt i Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1907 års

Riksdag arrendetiden upptagits till 20 år. Vid såväl 1907 som 1908 års

riksdagar har Andra Kammaren för sin del beslutit samma arrendetid,

hvilken äfven föreslås i de nu i ämnet föreliggande motionerna. Norrlandskommittén

yttrade i denna del följande:

»Det tjuguåriga arrendet har på grund däraf, att denna arrendetid

användes vid utarrenderingen af kronans domäner, i folkuppfattningen fått

en viss häfd såsom en lämplig tidsperiod för ett normalt arrende. En

arrendator, som tillträder ett dylikt arrende vid den ålder, när personer

af allmogeklass i allmänhet söka skaffa sig egna jordbruk, vet då, att han

för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält gifvet och att han själf

kan få under afsevärd tid njuta frukterra af de förbättringar det lyckas

honom att åstadkomma. För en jordägare kan det visserligen i allmänhet

förefalla rätt olägligt att vara nödsakad binda sig vid ett arrende för en

så lång tid som tjugu år. Men denna olägenhet, om än afsevärd, när det

gäller vanliga ägare af jordbruk sjord, torde få anses jämförelsevis mycket

obetydlig vid de arrenden, hvarå förevarande lag skulle vara tillämplig.

För en idkare af trävarurörelse är den jordbruksjord, som finnes å hans

skogsdomäner, en sak af mycket underordnad vikt. Dessutom lämnar

säkerligen en längre arrendetid betydligt större utsikt till erhållande af

en ordentlig och skötsam brukare än en alltför knappt tillmätt sådan tid.»

Lika med kommittén synes det utskottet vara af vikt, att arrendetiden

sättes så lång, att arrendatorns intresse med afseende å hemmanet

hinner i möjligaste mån befästas och komma detsamma till godo. Med

hänsyn till de förhållanden, som äro rådande å de hemman i Norrland,

hvarom här är fråga, och på hvilka särskilda förhållanden hela den förevarande

lagstiftningen är byggd, synes därför utskottet arrendetiden böra

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

sättas till 20 år. Däremot har utskottet icke ansett sig kunna biträda det

i herr Lindhagens m. fi. motion framställda yrkande om ovillkorlig

företrädesrätt till ny upplåtelse vid arrendetidens slut för arrendatorn och,

i händelse af hans frånfälle, för hans änka och barn. Genom stadgande

af eu sådan företrädesrätt skulle nämligen enligt utskottets mening ske en

alltför vidtgående inskränkning i den rätt, som skäligen bör tillkomma

jordägaren i dispositionen öfver hans egendom. Såsom en följd däraf,

att utskottet förordat en arrendetid af 20 år, har utskottet ansett, att

den tid, för hvilken arrende efter arrendetidens utgång skall i det i 4 §

afsedda, fall anses förlängdt, bör, i enlighet med hvad tidigare af lagutskottet

förordats, bestämmas till endast 10 år.

Beträffande § 11 har utskottet ansett sig böra förorda samma ändring

af det kungl. förslaget som lagutskottet vid 1908 års riksdag föreslog.

Genom denna §, som bör sättas i sammanhang med 21 §:s bestämmelse,

om arrendatorns rätt att å den arrenderade jorden verkställa nyodling,

tillförsäkras arrendatorn rätt till ersättning vid afträdet för sådan odling,

förutom om jordägaren lämnat skriftligt samtycke till odlingen, äfven om

arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin afsikt att odla

samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade

odlingsområdet äfvensom genom intyg af viss därtill behörig

person styrkt, att området lämpar sig för odling. Utskottet kan icke finna

det riktigt att jordägaren på sätt, som sålunda föreslagits, ålägges ersättningsskyldighet

i fråga om en nyodling, som skett utan hans medgifvande

och kanske alldeles mot hans önskan och intresse. Det synes utskottet

icke heller kunna annat än vara förenadt med stor svårighet att rättvist

värdesätta en dylik odling.

Beträffande slutligen det i lagförslaget upptagna öfvergångsstadgandet

hafva herr Lindhagen och medmotionärer yrkat, att, utöfver hvad det

kungl. förslaget innehåller, vissa af den föreslagna lagens bestämmelser

måtte gifvas tillämpning å redan afslutade arrendeaftal. Då en sådan

tillämpning skulle stå i uppenbar strid med grundsatsen, att civillagar icke

böra gifvas återverkande kraft, samt några tungt vägande skäl för en afvikelse

från denna grundsats icke föreligga, har detta förslag icke kunnat

af utskottet biträdas. Hvad särskildt angår yrkandet, att arrendator, som

innehar arrende på grund af äldre aftal, måtte tillerkännas ovillkorlig rätt

att uppsäga aftalet, sedan fem arrendeår tilländagått från det nya lagen

trädt i kraft, har utskottet så mycket mindre ansett sig kunna tillmötesgå

detta yrkande, som utskottet icke funnit sig kunna i vidare mån än det

kungl. förslaget i denna del innehåller förorda en dylik rätt med afseende

å arrendeaftal, som slutits efter lagens ikraftträdande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 64

Förslaget till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland

och Dalarne.

Endast beträffande 7 § i detta lagförslag har utskottet funnit anledning

till någon erinran. Såsom af den kungl. propositionen framgår,

innehöll det till högsta domstolen remitterade förslaget i det i denna

paragraf omförmälda afseendet samma stadgande, som innefattas i 6 § af

motionärernas förslag till vanhäfdslag. Häremot anmärktes emellertid inom

domstolen, att, då det stora flertalet af de fastigheter, å hvilka lagen skulle

blifva tillämplig, tillhörde bolag, skulle det i allmänhet blifva en eller flera

representanter för jordägaren och icke denne själf, som komme att drabbas

af den föreslagna ansvarsbestämmelsen, men att det ofta måste blifva förenadt

med synnerliga svårigheter att afgöra, hvem som sålunda på grund

af representantställning borde drabbas af ansvarspåföljd. Denna svårighet

framträdde i alla sådana fall, där någon växling i representantskapet inträdt

under den tilläfventyrs ganska långa tid, som kunde hafva förflutit

efter afslutandet af öfverenskommelse eller meddelandet af föreläggande,

som här afsåges. I enlighet härmed ansågs det — för såvidt representanterna

öfver hufvud borde göras personligen ansvariga för försummelse,

hvarom vore fråga — inom domstolen, att lagen borde så afmattas, att en

hvar, som under den tid, hvarom i 5 eller 6 § är fråga, i egenskap af

representant för bolaget eller föreningen funnes hafva i afsevärd grad

bidragit därtill, att åtagandet eller föreläggandet icke inom utsatt tid

blifvit fullgjordt, drabbades af ansvar i mån af sin försummelse. Lagtillämpningen

här ansågs icke kunna möta större vanskligheter än eljest

vid bedömande af delaktighet i brott. Då det emellertid synes utskottet

blifva förenadt med synnerlig stor praktisk svårighet att mot flera eller

färre af ett bolags olika representanter åvägabringa tillfredsställande bevisning

i det sålunda förutsatta hänseendet, har utskottet vidtagit en ändring

af denna paragraf i syfte, att bevisskyldigheten i samma hänseende öfverflyttas

från åklagare till vederbörande representant.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kungl. Majrts

ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt

skick af Riksdagen bifallas, måtte i anledning af propositionen

samt omförmälda motioner för sin del antaga

följande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utletande N:o 64. 21

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet

inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvanåkers, Voxna, Los,

Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra Kapellag i Gäfleborgs län

och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar

inrösningsjord, till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid arrendeaftalets

ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskriven å fastigheten

eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen

upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattas

skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig

afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren

sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda

tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,

må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma,

enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverensstämmer,

finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol medför

samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt, dock

att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må bifallas,

innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske

för viss tid, ej understigande femton

år, eller ock för arrendator^ lifstid;

dock att aftal för viss tid, hvilket varit

gällande femton år, må förlängas

2 §■

Upplåtelse på arrende skall ske

för viss tid, ej understigande tjugu

år, eller ock för arrendator^ lifstid;

dock att aftal för viss tid, hvilket

varit gällande tjugu år, må förlängas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

jämväl för kortare tid. Är icke

arrendetiden så bestämd, som nu

sagts, skall aftalet anses ingånget

för en tid af femton år.

jämväl för kortare tid. Är icke

arrendetiden så bestämd, som nu

sagts, skall aftalet anses ingånget

för en tid af tjugu år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån

än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller

annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens

utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss

tid arrendatorn fortfarit med brukningen

efter arrendetidens utgång,

och har ej inom sex månader därefter

jordägaren anmanat honom att

afflytta, skall aftalet anses förlängdt

på femton år.

4 §•

*

Har vid arrende gällande för viss

tid arrendatorn fortfarit med brukningen

efter arrendetidens utgång,

och har ej inom sex månader därefter

jordägaren anmanat honom att

afflytta, skall aftalet anses förlängdt

på tio år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara

till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända

till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt

till fast egendom stadgas. Annat arbete må ej till tiden så utkräfvas, att

arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att

utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på

tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där

legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 23

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

6 §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendator! åt annan till

brukande upplåta fastigheten eller del däraf.

Är arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill

arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga

fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren

det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes

förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta

annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga

fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen

bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

Är arrendeaftal gällande för viss tid ej öfverstigande tjugu år, må

arrendatorn jämväl på sätt nu är sagdt lämna från sig arrendet, sedan

fem arrendeår tilländagått.

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant

fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,

men delägarne i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i

6 § sägs, ändå att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock åligge

delägarne, där de vilja göra bruk af sin rätt, att inom sex månader efter

dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var

ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver

änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går

hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för

jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden

nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja

de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga

större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock

denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn

fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den

kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskrifven

tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan

det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den

första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,

vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För

den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning

i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga

mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,

brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed

behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må

arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter

ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhjälpande

af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,

eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro

att anse såsom tillfällig lagning.

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under

arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda

mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje

stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden

försämras; äge dock till botande af brandskada, som utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå skälig godtgörelse

för kostnaden. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, ersätte

han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

10 §.

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen

bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga

hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda

stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, galle, såframt ej annorledes är

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottet* Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

aftaladt, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet hvad angående

nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra

byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter

han det, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendator! genom nyodling

eller annan jordförbättring än sådan,

som afser bättrande af brister efter

ty i 8 § tredje stycket sägs, på ett

varaktigt sätt förökat fastighetens

värde, njute han ersättning därför

af jordägaren, när fastigheten afträdes;

dock att ersättning för nyodling

ej utgår med mindre jordägaren

lämnat skriftligt samtycke

till nyodlingen eller arrendatorn före

dess företagande hos jordägaren anmält

sin af sikt att odla samt därvid

angifvit platsen och de ungefärliga

gränserna för det tillämnade odlingsområdet

äfvensom genom intyg af behörig

person styrkt, att området lämpar

sig för odling. Behörig att utfärda

intyg, som nu sagts, är i

statens eller hushållningssällskaps

tjänst anställd landtbruksingenjör,

agronom eller jordbrukskonsulent, så

ock annan, som Konungens befallningshafvande

tillerkänt behörighet

därtill.

Ersättning, som nu sagts skall

beräknas efter det ökade värde, fastigheten

till följd af nyodlingen eller

j ord förbättringen kan anses äga, då

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami.

11 §•

Har arrendatorn genom nyodling

eller annan jordförbättring än sådan,

som afser bättrande af brister efter

ty i 8 § tredje stycket sägs, på ett

varaktigt sätt förökat fastighetens

värde, njute han ersättning därför

af jordägaren, när fastigheten afträdes;

dock att ersättning för nyodling

ej utgår med mindre jordägaren

lämnat skriftligt samtycke

till nyodlingen.

Ersättning, som nu sagts, skall

beräknas efter det ökade värde fastigheten

till följd af nyodlingen eller

jordförbättringen kan anses äga, då

62 Håft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(•Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

den af arrendator! afträdes; dock

må ersättningen ej öfverstiga den

för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats

rätt till ersättning: för

förbättring i vidare mån än nu är

sagdt, vare det gällande.

den af arrendatorn afträdes; dock

må ersättningen ej öfverstiga den

för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats

rätt till ersättning för

förbättring i vidare mån än nu är

sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten

förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex

månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för

jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på

grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida

nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara

behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra

plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid

för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i

arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket

omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där

sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn

tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter

nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande

fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess

afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ålägga arrendator]! att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall

förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn;

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens

återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter

ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så

ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmärs, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §

andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren

behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt

åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre därtill utsedde

män, af hvilka jordägaren och arrendatorn välja hvar sin af nämnden

eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar

utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, eller

ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbare,

och de sålunda utsedde tillkalla tredje synemannen. Tredskas part

att utse synemän, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af tredje

synemannen, äge Konungens befallningshafvande eller domaren eller

utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,

förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande

meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses

vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för

att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt hvad särskildt är stadgadt

gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsatte tredje synemannen dag för förrättningen

å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen

äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera

parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats

om tiden för förrättningen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N;o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve

synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,

fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först

efter synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i

sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet

för part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om

domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande

tillämpning. Hvad nu stadgas skall ock gälla, där part menar, att synemän,

som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man

vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet

af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, hvarom två förena

sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

Öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,

som af synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,

föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats

af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift

saknas, deltagit i synen.

17 §•

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och

arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas

enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade

grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän

gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på

sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma

vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen

delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd

part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst

belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika

med domstols laga kraft ägande dom.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,

eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,

bärbuskar eller prvdnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,

hernbjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Vill jordägaren lösa, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen

bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,

men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om

nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren

lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes

förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;

återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

Är ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån

bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det

jordägaren utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,

må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad

från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,

där ej öfverenskommelse kan trätfas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från

fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har

arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda

aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för

dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse

träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna

bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa

nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må

arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning afjord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig

fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning

taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande

reparationer äfvensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt

nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten

under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla

sitt fulla virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn

lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån

än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända

fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast

visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad

till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hör till

fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i

skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida

märkligt intrång.

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt

stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det

fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande.

24 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad

lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet

in natura.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 31

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

25 §.

Försättes arrendator!! i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;

sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen,

svare borgenärerna för legoaftalets fullgörande till legotidens utgång eller,

där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund

däraf aftalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äge

därtill rätt, dock, där aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande tjugu

år eller gällde för viss kortare tid, hvaraf fem år tilländagå^, endast mot

skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll

om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar

konkursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej

uppsäga aftalet, där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen

i konkursen gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker

öfverlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han

samma rätt förlustig.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad

till skadestånd, utan så är att han själf uppsade aftalet och ägde

rätt därtill endast mot skyldighet att gälda lösen.

26 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att

uppsäga aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som utgår i

penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller,

där arrendatorn äger njuta nedsättning i arrendet enligt 5 § och före

förfallodagen sådant påyrkat, efter det arrendets lägre belopp blifvit slutligen

bestämdt, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt

aftalet åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,

där jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk,

eftersätter hvad enligt sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse

vidtager rättelse;

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen

förutsattes eller, där aftalet innefattar bestämmelse angående fastighetens

häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager

rättelse;

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller det

däraf utan jordägarens medgifvande eller i fall, som 6 § andra eller tredje

stycket eller 7 § första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan

att där gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder

eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar

åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller Öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som

under 6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren,

så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart

eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande

måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter

sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit komma sig

till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit arrendatorn

från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas

från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

27 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i

26 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort

bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 26 § 4, 5,

6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader

från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan

jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande

från arrendet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 33

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

28 §.

Sker uppsägning i fall, som 26 § omförmäler, ilge arrendator!! kvarsitta

till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt

ålägga honom att. afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,

skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader

från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten,

när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns

eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst

efter sex månader från dödsfallet.

29 §•

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i

denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å

arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgandena

i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad

dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,

22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affattats

skriftligen, 30—32 §§, 34 §, 35 §, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga

delar 42 §.

31 §.

Visas särskilda omständigheter höra föranleda därtill, att skriftligen

upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande

därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,

där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskild! anses, om

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,

att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild

person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade område^

eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodo.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 62 Käft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

göra sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet

besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,

skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring

skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är

stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej annorlunda

stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909. I afseende å lagens

tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande

till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende

i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Lag

angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna.

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,

Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs

län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet, åker och äng, som icke är utarrenderad under sådana

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förhållanden, att lagen om arrende af viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne år å arrendet tillämplig, och som är af den omfattning, att själfständigt

jordbruk därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles,

hållas däröfver, att icke jordbruket nedlägges eller ägor och byggnader

eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras.

Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, hvilken uppenbarligen

besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen

och icke är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet, som

är i sambruk med densamma.

Vid pröfning af frågorna, huruvida å fastighet finnes åker och äng

af sådan omfattning att själfständigt jordbruk därå kan idkas och om

fastighet besittes hufvudsakligen för skogsafkastningens tillgodogörande,

skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordafsöndring

skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

2 §•

Till sådan vanhäfd, som ofvan förmäles, är ej att hänföra nedläggande

af jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig,

att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till

fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

3 §•

Till utöfvande af den uppsikt, hvarom ofvan sägs, tillsätter Konungen

för hvarje län en jordbrukskommission, bestående af ordförande och två

ledamöter, hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande af sin uppgift ställa

sig till efterrättelse det reglemente, som Konungen, efter kommissionens

förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts

hörande, fastställer.

4 §.

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner

skälig anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhäfd, som

ofvan förmälts, äger kommissionen att till företagande af syn å fastigheten

förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten äro valda till

nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes lämpligt, väljas

landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet

och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till

de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

5 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,

att fastighet vanhäfdats såsom ofvan sägs, söke kommissionen med ägaren

träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att inom

viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga, i öfverenskommelsen angifna

åtgärder till vanhäfdens afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, eller fullgör ej jordägaren

sitt åtagande, äger kommissionen att vid domstol i den ort, där jorden

ligger, anhängiggöra och utföra talan mot jordägaren.

6 §•

Har jämlikt 5 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen

föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt

förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken

samma åtgärder skola vara vidtagna.

Verkställas ej föreskrifna åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen,

på yrkande af jordbrukskommissionen, gifva jordägaren det nya föreläggande

i fråga om vanhäfdens afhjälpande, som med afseende ä fastighetens

tillstånd vid tillfället må finnas erforderligt.

C

7 §•

Eftersättes hvad jordägaren enligt

5 § åtagit sig eller enligt 6 §

förklarats skyldig utföra, skall, där

jordägaren är bolag eller förening,

en hvar, som under den jämlikt 5

eller 6 § bestämda tid lagligen ägt

^ o o O

7 §.

Eftersättes hvad jordägaren enligt

5 § åtagit sig eller enligt 6 §

förklarats skyldig utföra, skall, där

jordägaren är bolag eller förening,

en hvar, som under den jämlikt 5

eller 6 § bestämda tid lagligen ägt

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

företräda bolaget eller föreningen

och finnes hafva i af sevärd grad bidragit

därtill att åtagandet eller

föreläggandet icke blifvit fullgjordt,

dömas att höta minst två hundra,

högst två tusen kronor. År jordägaren

enskild person, skall hvad

nu är sagdt om företrädare för bolag

eller förening äga motsvarande

tillämpning å honom och den eller

dem, under hvilkas målsmanskap han

må hafva stått.

företräda bolaget eller föreningen,

dömas att höta minst två hundra,

högst två tusen kronor; dock vare

den, som finnes ej hafva i afsevärd

grad bidragit därtill, att åtagandet

eller föreläggandet icke blifvit fullgjordt,

från ansvar fri. År jordägaren

enskild person, skall hvad

nu är sagdt om företrädare för bolag

eller förening äga motsvarande

tillämpning å honom och den eller

dem, under hvilkas målsmanskap han

må hafva stått.

8 §•

Upplåtes jord på arrende enligt den i 1 § omförmälda lag efter det

jorden varit föremål för syn, hvarom ofvan sägs, ansvare likväl jordägaren

för befintlig vanhäfds afhjälpande.

Har, efter det åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 §

skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare,

svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,

där ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af

nye ägaren öfvertagits.

Innehafvare af jord vare skyldig tåla att annan, som är ansvarig för

afhjälpande af befintlig vanhäfd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som

därför erfordras.

9 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning åt den i 7 § stadgade

bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra

åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare

anhängiggöras.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse

af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning af allmänna medel

enligt hvad särskildt stadgas.

Har åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § ägt rum, vare

jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 4 § förrättade

syn.

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas

i den för brottmål stadgade ordning; skolande om jordbrukskommissionens

rätt att i målet fullfölja talan mot hofrätts utslag gälla hvad i 30 kap.

7 § rättegångsbalken är rörande allmän åklagare föreskrifvet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909; dock att lagen ej

må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före

nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,

att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten

skiljas.

Stockholm den 7 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

O O

ERNST TRYGGER.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

39

Reservationer:

Förslaget till lag om arrende af viss jord å landet inom

v Norrland och Dalarne.

Herr Zetterstrand har ansett att den föreslagna arrendelagen bör antagas

endast under förutsättning, att en lag till förekommande af jordbrukets

förfall i Norrland och Dalarne af Riksdagen antages.

Herrar Jansson i EdsbäcJcen, Lindhagen, grefve Hamilton och Pettersson

från Södertälje hafva hemställt, att den föreslagna lagen om arrende

af viss jord å landet i Norrland och Dalarne må antagas endast under

förutsättning, att Riksdagen tillika antager en lag till förekommande af

vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, gällande jämväl för de

egendomar, hvarå arrendelagen äger tillämpning.

Herr Widén har ansett den ifrågavarande arrendelagen böra antagas

allenast under villkor, att en vanhäfdslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med nedanstående af honom inom utskottet biträdda förslag

varder af Riksdagen antagen.

Ingressen till lagförslaget.

Herr Lindhagen har yttrat:

»Det enda rätta synes mig vara, att, på sätt norrlandskommittén

föreslog, lagen går rakt på sak och från början säger sig omfatta, hvad

den ostridigt skall omfatta, nämligen jord tillhörig bolag, ekonomisk förening

äfvensom enskild person, hvilken icke är mantalskrifven å fastigheten

eller å fastighet, som är i sambruk med densamma samt uppenbarligen

besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen, samt

af dylik jord dock endast den, som äger sådan omfattning, att själfständigt

jordbruk därå kan idkas. I stället går propositionen den vägen, att låta

lagen omfatta äfven fall, som icke böra höra under densamma och söker

afhjälpa detta genom föreskrifter i 31 §, att befallningshafvande skall på

ansökan alltid medgifva undantag för sådana fall. Motionen n:o 111 föreslår

den förstnämnda naturliga vägen. De närmare grunderna därför

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

framfördes af mig i en motion (n:o 242) vid 1907 års riksdag rörande

ifrågavarande arrendelag.

Värre är emellertid, att lagen i sin föreslagna affattning utan hjälp

af andra föreskrifter från sin tillämpning utesluter en mängd fall, som

rätteligen höra under lagen, nämligen genom bestämmelsen, att arrendet

skall omfatta minst viss areal inlösningsjord. Denna anmärkning drabbar

1 viss mån redan Kungl. Maj:ts förslag i ämnet vid 1907 års riksdag som

bestämde arealen till 2 hektar. Men särdeles betänkligt ställer sig saken,

ifall såsom det nu framlagda förslaget upptar, miniméarealen sättes till 4

hektar, hvilket skett med föranledande af en vid nämnda riksdag af herr

Fahlén i första kammaren därom väckt motion. Af motiveringen till

motionen framgår också, att motionären synes haft den för lagens effektivitet

äfven ty rliga uppfattningen, att med själfständigt jordbruk skulle

menas jordbruk, som helt kan föda sin man. Med denna beteckning

menas naturligtvis jordbruk, som drifves såsom ett själfständigt gårdsbruk,

oafsedt om jordbrukaren såsom särdeles ofta är händelsen måste söka sig

biförtjänster. Enligt hvad norrlandskommitténs utredning utvisar och jämväl

inom utskottet vitsordats finnas en myckenhet själfständiga gårdsjordbruk

på bolagshemmanen inom de nordligare länen med en areal inlösningsjord

understigande 4 hektar. Den officiella jordbruksstatistiken för

exempelvis år 1901 upplyser att inom de sex nordligaste länen skulle funnits

2,832 brukare af andra tillhöriga hemmansdelar med odlad jord om högst

2 hektar, hvilket pekar i samma riktning.

Om jag nu kompromissvis kan afstå ifrån att gifva lagen dess rätta

formulering och således ehuru ogärna böjer mig för Kungl. Maj:ts ursprungliga

förslag, hvilket redan det utesluter mången gårdsbrukare, som

borde vara med, så kan jag omöjligen anse mig försvarad med att ansluta

mig till herr Fahléns initiativ, hvarigenom ytterligare en mängd gårdsbrukare,

och i all synnerhet de fattigaste, skulle blifva obehörigen utestängda

från lagens förmåner Visserligen kan genom arealens nedsättning

till 2 hektar en ökning också ske i antalet fall, som ej äro afsedda att

komma under lagen. Men lagen är som sagdt affattad så, att rättelse i

dylika händelser kan ske i den ordning 31 § föreskrifver.

På grund häraf och under erinran, att det parallella förslaget om en

vanhäfdslag alltid gifvits den uppställning, som ofvan förordats för arrendelagen,

hemställes

att i ingressen till lagen »4 hektar» utbytas mot

»2 hektar», på sätt Kungl. Maj:t år 1907 föreslog.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

2 §•

41

Herrar Trygger, Ridderbjelke, Gustaf Andersson, Bergendald, af Ekenstam,

Fahlén, Rudebeck och Ekelund hafva ansett, att arrendetiden bort

bestämmas till tio år.

Herr Lindhagen har yttrat:

»Norrlandskommittén liksom den kungl. propositionen vid 1907 års

riksdag föreslog en arrendetid af tjugu år. Förstakammarkrafvet på en

arrendetid af tio år tillkom som bekant i anledning af motion därom af

herr Fahlén. Lika med utskottet anser jag minimearrendetiden böra bestämmas

till åtminstone tjugu år, och åberopas därför sakens natur samt

exemplen i motionen n:o 253 från vårt eget land och Finland (se ofvan

sid. 6—7) äfvensom den omständigheten att en del af de bolag, som nu

uppgöra kontrakt med sina arrendator^’ för att bli oberörda af en befarad

ny lagstiftning, lära fordra en kontraktstid af tjugu år.

På de skäl i motionen angifvits påyrkas dessutom optionsrätt för arrendatorn.

Det är icke nog med att arrendatorn »för sin kraftigaste mannaålder

har sitt arbetsfält gifvet», hvilket anförts såsom skäl för de tjugu åren. Han

måste också veta, att han ej just när arbetskraften börjar tryta blir med

familj ställd på bar backe. Med anledning af motionen n:o 253 hemställes

alltså, att riksdagen måtte besluta följande tillägg till denna paragraf:

»Arrendator äge vid hvarje arrendetids utgång

företrädesrätt till ny upplåtelse på skäliga villkor för så

lång tid han önskar dock mot jordägarens bestridande

ej för kortare tid än fem år eller längre tid än tjugu

år. Enahanda rätt tillkommer hans änka och barn.»

3 §•

Herr Lindhagen har yttrat:

»Norrlandskommittén föreslog ovillkorlig rätt för arrendator att efter

fem arrendeår uppsäga arrendet. Såsom motiv anfördes, att så oförmögen

att gent emot trävaruindustriens målsmän bevaka sina intressen, som den

norrländska allmogen visat sig vara, är det bland annat att befara, att vid

många arrendeaftal legan kommer att bestämmas till ett belopp, som helst

under försämrade konjunkturer visar sig vara för arrendatorn allt för betungande.

Utan en sådan uppsägningsrätt trodde kommittén ock det kunna

Uih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 62 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

befaras att den norrländske arbetaren knappast skulle våga eller önska

binda sig vid ett arrende.

I 1907 års proposition upptogs kommitténs förslag. Men lagutskottet

utbytte det mot en bestämmelse införd i 6 § om att arrendatorn finge

efter den angifna tiden sätta i sitt ställe annan, med hvilken jordägare

skäligen kunde nöjas.

Det är dock icke lätt för dessa arrendator, särskilt dem som bo

på aflägsna ställen, att sätta annan i sitt ställe. Behöfver han lämna

arrendet därför att han, såsom kommittén exempelvis anfört, i följd af

försämrade konjunkturer ej går i land med detsamma, blir detta naturligtvis

omöjligt för honom. Skall dessutom såsom nu är meningen ur 24 §

borttagas de tidigare förslagens bestämmelse, att arrendatorn ej skall svara

för ökning i skatt, uppkommen genom höjning under arrendetiden af fastighetens

taxeringsvärde, ställer det sig för sådant fall ännu omöjligare för

honom att sätta annan i sitt ställe.

Det hemställes alltså med anledning af motionen n:o 111 att paragrafens

andra stycke må såsom tidigare föreslagits erhålla följande lydelse:

»Arrendatorn äger rätt att sedan fem arrendeår

tilländagått afträda arrendet å tid, hvartill det blifvit

af honom i laga ordning uppsagdt. Har arrendatorn

förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet, vare

det gällande.»

Antages detta bör sista punkten i 6 § utgå.

4 §•

Herr Lindhagen har yttrat:

»I likhet med de tidigare förslagens princip, hvilken jämväl tillämpats

i förevarande proposition, bör den förlängda arrendetiden enligt denna

paragraf sättas lika med minimearrendetiden enligt 2 §. Såsom en konsekvens

af utskottets hemställan i sistnämnda paragraf hemställes alltså:

att i denna paragraf den förlängda tiden bestämmes

till 20 år.»

11 §•

Herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, grefve Hamilton, Pettersson

från Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Érsson hafva ansett, att paragrafen

bort af utskottet tillstyrkas i dess af Kungl. Maj:t föreslagna lydelse.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Till stöd härför har herr Lindhagen åberopat sitt yttrande under

21 § här nedan.

Herr Bergendalil har reserverat sig utan bestämdt yrkande.

17 §.

Herr Lindhagen har anfört:

»Norrlandskommittén föreslog enhälligt, att jordägaren skulle vidkännas

kostnaden för till- och afträdessyn. Den sociala hänsynen, som ligger

bakom förevarande lagstiftning, ansågs påkalla detta, och det framstod

särskilt såsom en billighet att jämlikt afvittringarnas ändamål skogen,

representerande i vanligaste fall hemmanets största värde, fick på detta

sätt bidraga till sin uppgift att vara ett stöd för jordbruket.

De för Riksdagen framlagda förslagen åter följa allmänna arrendelagens

bestämmelser, att kostnaden skall halfveras. Detta har föranledts

af anmärkning från tre ledamöter i högsta domstolen, att en sådan anordning

skulle vara mera öfverensstämmande med rättvisa och billighet.

Detta är ett påfallande exempel, synes mig, på juridikens icke ovanliga

benägenhet att slå vakt om en formell rättvisa på bekostnad af den reella.

En sådan ändring i kommitténs förslag synes så mycket mindre

påkallad som på initiativ af 1907 års lagutskott kostnaderna för dessa

syneförrättningar i många fall väsentligen ökas. Kommittén liksom 1907

års proposition föreslogo, att synerna skulle förrättas »af tre med ortens

förhållande förtrogna och i jordbruk erfarna män». Med hänsyn till de

ofta långa afstånden ansågs det skäligt att möjliggöra val af personer boende

så nära som möjligt. Enligt 15 § i de senare förslagen få däremot

synemännen endast utses bland vissa där angifna förtroendemän, hvilka

naturligtvis ej alltid finnas till hands på rimliga afstånd.

Det är icke tillfredsställande, att en lagstiftning, som skall komma

till dessa oftast fattiga människor såsom en hjälpare ur deras betryck,

börjar med att uttaga från dem en kontant pålaga. Beräknas en arrendator

andel i en synekostnad till i medeltal 20 kronor, hvilket torde vara

lågt beräknadt för dessa trakter, och antages vidare antalet arrendegårdar,

å hvilken lagen för närvarande rätteligen bör tillämpas, vara åtminstone

15,000, så kommer man till det resultat, att lagens första verkan är att

beskatta de fattiga arrendatorerna på 300,000 kronor.

Det hemställes alltså, att denna paragrafs första stycke må erhålla

följande lydelse:

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn

skall jordägaren vidkännas; dock att, när afträdessyn

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

föranledts däraf, att arrendator!! jämlikt 3 § uppsagt

arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn skall gälda

halfva synekostnaden.* Kostnaden för särskild syn skall

gäldas enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad

i rättegång stadgade grunder.»

21 §.

Herr Lindhagen har yttrat:

»Norrland är ett ungt jordbruksland. Den till odling lämpliga marken

är därför i vidsträckta delar af denna landsända tagen i bruk i vida

mindre omfattning än inom de sydligare delarna af riket. Att befrämja

odlingens utbredning i de norra provinserna har därför sedan långt tillbaka

varit föremål för en oaflåtlig statsomsorg. Det största slaget därför

gjordes genom afvittringarna, hvilka, såsom det hette i författningarne därom,

voro afsedda att »befrämja landets uppodling och bebyggande».

Dessa afsikter grusades i väsentliga delar genom afvittringarnas

oförutsedda följder: bolagsförvärfven. På de trakter, som hemsöktes af

dem, icke blott afstannade allt vidare odlingsarbete utan äfventyrades jämväl

den odling, som redan kommit till stånd. Det ligger i sakens natur,

att det måste gå så, när skogsintressenter blefvo ägare till jorden, och

detta har äfven länge varit en känd och allmänt vitsordad sak. Men för

norrlandskommittén blef det en själfskrifven uppgift att samla ett bevismaterial

därför, helst från bolagshåll sakförhållandet utan vidare bestreds

eller ock förklarades ej vara utredt. Striden inom kommittén mellan sträfvandena

att åstadkomma en sådan utredning eller motsätta sig den var

både häftig, långvarig och mångskiftande. Ett bevismaterial framkom

emellertid och det blef också, som man förutsett, öfverväldigande.

En bland de många uppgifterna i norrlandsfrågan blef således att

äfven på de utbredda bolagsdomänerna hålla vid makt den gamla statspolitiken

om odlingens befrämjande, en politik för hvilken staten offrat så

ofantligt mycket. Beståndet af den redan gjorda odlingen, som äfventyrades,

sökte man vinna bland annat genom en vanhäfdslag och äfven i

viss mån genom arrendelagen, hvilken vid sidan af sin hufvudsakliga uppgift

att värna om arrendator^ intressen äfven därmed måste komma att

tjäna det förutnämnda nationalekonomiska intresset. I fråga om odlingens

fortgående, hvilket enligt hvad utredningen visade i stort sedt icke alls

förekom på bolagsjord, påyrkades visserligen från många håll i orterna,

* Tillägget föranledt af reservationen under 3 §.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

att vanhäfdslagen borde innefatta ett åläggande för bolag och skogsspekulanter

äfven att nyodla. Men af undseende för dessa och af praktiska

hänsyn föreslog kommittén, att de skulle befrias ifrån dylik skyldighet

och försök göras att i stället vinna målet genom arrendatorernas frivilliga

odlingsarbete, uppmuntradt genom stadgad rätt för dem att verkställa nyodlingar

samt rätt för dem att därför erhålla en måttfull ersättning vid

arrendets afträdande.

Båda dessa tankar återfinnas i utskottets förslag. Men striden gäller,

huruvida de skola göras verkningslösa eller icke. I 11 §, som talar om

rätten till ersättning för nyodling, har utskottet gjort denna rått meningslös

genom förbehållet, att ersättningen ej utgår med mindre jordägaren

lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen. I förevarande paragraf är rätten

att nyodla af utskottet erkänd, men äfven denna rätt gäckas på omvägar

i allt väsentligt och detta i två grundläggande afseenden.

Första stycket i paragrafen innehåller sålunda det förbehållet, att

nyodling ej må utan jordägarens medgifvande ske å mark, därå finnes

ståndsskog eller växtligt ungskogsbestånd. Denna bestämmelse har tillkommit

på hemställan af ledamöter i högsta domstolen, att arrendatorn

måtte frånkännas rätt att utan jordägarnes samtycke odla skogbärande

mark. Propositionen år 1907 upptog i anledning häraf undantaget för

ståndskog. I anledning af motion af herr Fahlén att mark, därå finnes

växande skog, skulle undantagas, tillädes af 1907 års lagutskott undantaget

för växtligt ungskogsbestånd.

Därmed har åsidosatts odlingsrättens förutnämnda nationalekonomiska

uppgift att befrämja odlingens utbredning i de norra provinserna.

Frånsedt myrar, som gifvetvis ej beröras af undantaget, lärer väl fast

ouppodlad mark, som lämpar sig för odling, i regeln vara i de norra provinserna

på något sätt skogbeväxt. De begränsningar i formuleringen, som

förslaget innehåller, hjälper ej heller mycket, ty en arrendator kommer

alltid att stå rättslös gent emot en jordägares påstående, att en beväxt

fast odlingsmark enligt den senares uppfattning är beväxt med ståndskog

eller växtlikt ungskogsbestånd. Ett dylikt stadgande strider ock mot den

själfklara grundsatsen, att i afseende å mark, som lämpar sig för odling,

odlingspolitik går före skogspolitik. Våra skogsvårdsförfattningar innehålla

uttryckliga bestämmelser, att de ej få utgöra hinder för skogsmarks

uppodling till åker eller äng.

En invändning plägar nu göras, att arrendatorn kan taga sig till att

odla mark, som ej lämpar sig därtill utan bättre ägnar sig för skogsbruk.

Man har nu trott, att den saken skulle lösas tillfredsställande af sig själft.

Arrendatorn kan nämligen ej ha något intresse att nedlägga odlingsmöda

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

på annat än lämplig odlingsjord, helst om han enligt 11 § i det Kungl.

förslaget ej får ersättning för nyodlingen annat än, om marken lämpar

sig för odling. Anses emellertid byråkrati äfven här nödvändig, får väl

förbehåll i berörda afseende göras äfven i denna paragraf, hvarom förslag

därför kommer att nedan framställas.

Det andra afseendet, i hvilket förevarande paragraf på omvägar

gäckar sin egen utfästelse om odlingsrätt, är ännu mera genomgripande.

Förslaget tillser ej att arrendatorn öfver hufvud taget får någon tillgång

till sådan mark, som lämpar sig för odling. Norrlandskommittén framhöll,

hurusom det visat sig, att bolagen hade en viss benägenhet att utarrendera

endast inägorna, och kommittén trodde, att denna benägenhet sannolikt

kornme att ökas med antagandet af den ifrågasatta arrendelagen. Af

denna anledning föreslog kommittén att arrenderätten såvidt den gälde

husbehofsvirke och bete skulle enligt lag omfatta hela hemmanet eller erforderlig

del däraf. Samma grundsats borde då gälla äfven odlingsmark, ifall

man tillerkänner dess uppodling den betydelse, som ofvan sägs. Enligt

utskottets förslag får emellertid arrendatorerna säkerligen i de flesta fall

icke till sig utarrenderad någon odlingsmark och hvad tjänar det då till

att ståta med en odlingsrätt för arrendatorerna.

Kommittén själf drog ej ut denna konsekvens utan var det i denna

punkt endast reservanter, som påyrkade en effektiv lagstiftning. Det är

anmärkningsvärd^ att två af de anmärkande justitieråden själfva uttalade,

att bolagens benägenhet att utarrendera endast inägorna sannolikt komme

att ökas och att justitieministern själf vid framläggandet af 1907 års förslag

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet öppenhjärtigt medgaf, att af nämnda

skäl stadgandet om rätt för arrendatorn att få ersättning för nyodling icke

syntes äga någon större betydelse.

På grund af det anförda hemställes således:

l:o) att första stycket i förevarande paragraf måtte

erhålla följande lydelse:

Arrendatorn vare oförhindracj, att å den arrenderade

jorden verkställa nyodling. A mark, därå finnes

ståndskog eller växtlikt ungskogsbestånd, må dock verkställas

nyodling allenast i händelse arrendatorn vidtagit

enahanda åtgärder, som enligt 11 §* utgör förutsättning

för rätt att erhålla ersättning för nyodling. Utan jord
-

* I Kungl. Maj:ts och reservanternas förslag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

47

ägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastigheten svedja

eller verkställa bränning af jord.

2:o) att efter första stycket i förevarande paragraf

måtte införas följande moment:

År upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade

mark eller till mark, hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle

till odlingsarbete, eller har arrendatorn där utfört

den odling, som skäligen kan ifrågakomma, vare han

berättigad att till odling intaga äfven annan fastigheten

tillhörande mark, som ej förut blifvit till annan för

verkligt brukande upplåten; skolande område, hvarå odling

sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande,

i alla afseenden anses inbegripet i arrendet och förty ej

få af jordägaren till annan upplåtas. Sådan rätt, nu är

sagd, må dock ej tillkomma arrendator utan att han

vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 11 § utgör förutsättning

för rätt att erhålla ersättning för nyodling

och skall intyg, som där omnämnes, jämväl innehålla

vitsord, att det till odling afsedda området lämpligen

kan brukas i samband med den arrenderade inägojorden.»

22 §.

Herr Lindhagen har anfört:

»I motionen 111 påyrkas att betesrätten jämväl skall gälla för får,

hvilket tidigare varit ett kraf från andra kammarens sida. Då nu inom

utskottet träffats den kompromiss, att första-kammar-krafvet om uteslutande

af all betesrätt uppgifves mot det att å andra sidan fåren hållas utanför

betesrätten, så har jag funnit mig föranlåten att ej vidare göra något yrkande

i denna punkt.»

23 §.

Herr Lindhagen har anfört:

»Liksom arrenderätten på sätt af mig i reservationen till 21 § närmare

angifvits bör inbegripa rätt till husbehofsvirke, bete och odling, i

den mån de formellt utarrenderade ägorna ej lämna utrymme för dylika

förmåner, så bör enahanda hänsyn tagas äfven för rätten till husbehof sfiske.

Enligt förslaget får arrendatorn dock nyttja endast det fiske, som hör till

den arrenderade jorden. Och då, såsom i nämnda reservation erinras,

denna i de flesta fall endast kommer att bestå af inägorna, blir fiske
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

rätten enligt lagen sålunda inskränkt till en befogenhet att stå och meta

på åkerrenarna, därest något fiskevatten går fram till dem. Tillika omgärdar

förslaget, såsom det synes obehöfligt, trävaruindustriens nit för

fiskodlingen med större rättsskydd än som förunnas andra fiskodlare.

Ett öfverklagadt missförhållande är, att stort förfång på flera sätt

onödigtvis eller genom egenmäktiga åtgärder mångenstädes tillskyndas jordbruket

genom flottning. I arrendekontrakten föreskrifves till och med ofta,

att en arrendator ej ens äger påfordra den lagstadgade ersättningen härför.

I dylika fall står arrendatorn fullkomligt rättslös. Detta bör ej få tillåtas.

Det hemställes alltså:

l:o) att såsom ett första moment i förevarande

paragraf må föreskrifvas:

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del

af en fastighet, vare arrendatorn i mån af behof berättigad

att till husbehof begagna äfven den rätt till fiske,

som hör till den öfriga delen af fastigheten. Ej må

arrendator förbjudas att för husbehof nyttja det fiske,

som hör till den arrenderade jorden.

2:o) att ifrågavarande paragraf må i ett andra

och tredje moment innehålla följande:

Arrendator får ej heller afhändas rätt till laga

ersättning för skada, som må uppkomma genom flottning.

Angående arrendatorns rätt till jakt å fastigheten

är särskild! stadgadt.»

24 §.

Herr Lindhagen har yttrat:

»Samtliga äldre förslag befriade arrendatorn från ökning i utskylder

uppkomna genom att fastighetens taxeringsvärde höjts under arrendetiden.

I det kungliga förslaget vid 1908 års riksdag hade denna förmån uteslutits

och så är förhållandet jämväl i årets proposition i ämnet. Detta är

en obillighet, hvilken framstår så mycket bjärtare för närvarande, då

en höjning systematiskt pågår just i skogsfastigheternas taxeringsvärde.

Denna höjning hänför sig förnämligast till skogsvärdet, af hvars afkastning

arrendatorn ej bekommer något.

Det hemställes därför, att förevarande paragraf må erhålla följande

tillägg:

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

ökas deri arrendator]! åliggande skatt eller tunga

därigenom, att fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden

höjes, vare jordägaren arrendaturn ansvarig för

den sålunda uppkomna ökningen.»

öfvergångsbestämmelserna.

Herr Lindhagen har anfört:

»Norrlandskommittén ansåg oundgängligt, att lagen åtminstone i vissa

skäliga delar erhöll tillämpning äfven på äldre för bestämd tid ingångna

aftal. Majoriteten, fyra ledamöter, begränsade dock denna tillämpning till

aftal, som upprättats efter den 1 januari 1904, vid hvilken tidpunkt man

antog det vara kändt, att kommittén ämnade framlägga ett förslag till

arrendelag. Tre ledamöter förordade, att den ifrågasatta tillämpningen

skulle gälla äldre aftal, oafsedt inom hvilken tid de voro slutna. Fyra

ledamöter motsatte sig, att lagen finge en dylik verkan.

Hvad enligt kommitténs uppfattning borde få tillämpning äfven på

äldre aftal var bestämmelserna om särskild uppsägningsrätt för arrendatorn

inom fem år (3 § mom. 2 första stycket i föreliggande förslag enligt

reservationen), om arrendator rätt att nyodla samt erhålla ersättning för

nyodling och jordförbättring verkställd efter det lagen trädt i kraft (11

och 21 §§) och om villkoren för att arrenderätten skall anses förverkad

(26—28 §§). Detta förslag har upptagits i motionen n:o 111 och har i

motionen n:o 235 därtill lagts bestämmelserna om dagsverksskyldighet och

särskildt extra dagsverken i syfte, att arrendatorn ej må hindras att ordentligt

sköta sitt jordbruk och om rätt för arrendatorn att vid allmän svårare

missväxt i orten njuta skälig nedsättning i legan (5 § mom. 2—4).

På sätt i sistnämnda motion anföres (se ofvan sid. 7—8) har man

nyligen i Finland vid antagandet af en liknande arrendelag från alla håll,

oafsedt de många stridiga meningarna i öfrigt, ansett författningens tillämpning

på äldre aftal vara »oundgänglig».

Denna sak affärdar utskottet med det påståendet, att förslaget härom

, står i uppenbar strid med grundsatsen, att civillagar icke böra gifvas återverkande

kraft, och att några tungt vägande skäl för en afvikelse från

denna grundsats icke förelåge.

Hvad det sista förmenandet angår så är det svårt att förstå, hur

tunga skäl skola vara för att utskottet skall finna dem vägande. Omsorgen

om att lagen ej kringgås bör väl redan det vara en synnerligen viktig

angelägenhet. Kommittén befarade, att arrendatorer, som förut setat

utan kontrakt eller på kort aftalad tid, skulle före den nya lagens trä
Bih.

till Riksd, Prof. 1909. 7 Sami. 62 Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

dande i kraft få sig förelagda skriftliga kontrakt på längre tid och sålunda

beröfvas lagens förmåner. Det ingår också underrättelser från olika

delar af Norrland, att dessa farhågor besanna sig. Mången tror till och

med, att jordägarne nästan öfver allt rustat sig för att undgå lagen. Men

oafsedt detta är det väl i och för sig en tungt vägande angelägenhet att

denna lag af hjälper i någon mån just de missförhållanden, som nu äga

rum eller med andra ord, att den kommer den nu lefvande generationen

af arrendator^* till godo. Arrendatorerna lefva också i den förhoppningen,

för hvilken äfven gafs uttoyck i den petition från omkring tvåtusen arrendatorer,

som den 14 januari 1908 ingafs till Konungen.

Den ständigt upprepade satsen, att civillagar ej få i regeln hafva

retroaktiv verkan — man medgifver att undantag få göras, när »tungt

vägande skäl» tala därför — har äfven i och för sig en begränsning. Att

påfordra satsens obetingade tillämpning i ett fall sådant som det förevarande

innebär en begreppsförvirring för att nu ej tala om satsens anstötlighet

här för den verkliga rättskänslan. Det är nu fråga om ett socialt ingripande

eller med andra ord en statsverksamhet, som vill afhjälpa ett

betryck, hvarunder människor lida. En dylik statsverksamhets uppgift är

att omedelbart drabba det bestående missförhållandet, oafsedt hvilka medel

därför användas, oafsedt således, om det sker genom anslag, beskattning,

administrativa åtgärder, straffbestämmelser eller civillagstiftning. Om till

exempel författningar om hälsovård utdöma en bostad, så hjälper det ej

att husägaren före författningarnes tillkomst genom aftal förbundit hyresgästen

att finna sig i densamma. Skyddslagstiftningen i det industriella

arbetet, för att nämna ett annat exempel, tar ingen hänsyn till redan ingångna

aftal mellan arbetsgivare och arbetare åtminstone ej när aftalen

äro ogynnsamma för de senare. Hvarför skall det vara annorlunda med

en skyddslagstiftning som denna, som afser ett speciellt skydd för en stor

klass betryckta jordarbetare? Lagstiftningens sociala karaktär belyses af

29 §, som förbjuder att i arrendeaftalet intages något som helst villkor

stridande mot lagen.

Äfven om lagen i vissa skäliga afseenden får tillämpning på bestående

förhållanden jämväl då aftal et är af tidigare datum, kan det tänkas

att en arrendator i alla fall och med fog finner sig missnöjd med aftalet jämfördt

med nya lagens bestämmelser. I motionen n:o 235 har därför föreslagits,

att en sådan arrendator skulle erhålla rätt att uppsäga arrendet

efter fem år från det lagen trädt i kraft. Detta kraf tillgodoses genom

hänvisning till reservationens förslag till lydelse af 3 §. Antages ej

detta förslag, måste en särskild bestämmelse härom införas såsom tillägg

till öfvergångsbestämmelserna.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Det hemställes af anförda skäll:

att till lagens föreslagna öfvergångsbestämmelser

fogas följande tillägg:

dock att, då aftal, som ofvan sägs, afser arrende

för arrendators lifstid eller på viss tid, skall för den

efter lagens ikraftträdande återstående arrendetiden vara

tillämpligt hvad i 3 § 2 mom. första stycket*, 11 och

21 §§ samt 26, 27 och 28 §§ stadgas.»

Förslaget till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i

Norrland och Dalarne.

1 §■

Herrar Pettersson från Södertälje, grefve Hamilton, Jansson i Edsbäcken

och Lindhagen hafva ansett, att utskottet bort tillstyrka följande

lydelse af denna paragraf:

»Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själfständigt jordbruk

därå kan idkas, må fastigheten ej så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga

uppenbarligen äfventyras, och ej heller för jordbruket

nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, där ej behofvet fylles

genom andra byggnader.

Lag---(lika med utskottet)--fastighet.»

Till stöd härför har herr Lindhagen anfört följande:

»Såsom af framställningen i reservationen till § 21 af arrendelagen

framgår, var vanhäfdslagens uppgift att upprätthålla själfva jordbruket

äfven på skogsintressenternas jordbrukshemman inom Norrland och Dalarne.

I denna nationalekonomiska uppgift skulle vanhäfdslagen erhålla stöd jämväl

af en på samma gårdar tillämpad arrendelag. Den senare skulle öka

arrendatorns intresse för jordbruket och tillika lämna utsikt till uppodlingens

fortgång, hvilken rätteligen skulle såsom en skyldighet ålagts jordägare

i vanhäfdslagen, men i stället af hänsyn till dem öfverlämnades till

arrendatorernas frivilliga företagsamhet, uppmuntrad genom därför lämpade

bestämmelser i arrendelagen.

* Detta endast i fall reservationen till 3 § antages.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Arrendelagens främsta uppgift var åter att skänka arrendatorerna en

tryggare besittningsrätt och ökadt ekonomiskt stöd af skogen. I denna

uppgift skulle berörda lag å sin sida erhålla stöd af vanhäfdslagen, som

borde öka jordägarens intresse för att arrendatorn fick ägna sig åt sitt

jordbruk och förekomma benägenhet hos jordägaren att underlåta att utarrendera

sina jordbruk enligt den nya lagen.

Hvilken kraft de båda lagarna kunde få att verka i sina uppgifter

berodde naturligtvis på effektiviteten i deras detalj bestämmelser. De framkomna

förslagen lämnade därutinnan särdeles mycket öfrigt att önska och

den, som har intresse för saken, måste med bekymmer fråga sig, om det

skall blifva något bevändt med lagarna i tillämpningen uti deras framlagda

skick. Men hvad som stod fast var dock, att lagarna skulle komplettera

hvarandra och äga tillämplighet båda samtidigt på den jord, hvarom

nu är fråga. Detta var systemet, något annat har aldrig förr ifrågasatts

och häri låg dock en glimt af förhoppning.

Nu har emellertid plötsligt kommit ett nytt uppslag i syfte att

ytterligare söndersplittra de svaga möjligheterna till någon verklig vinst

af lagstiftningen. Deras förut så förtunnade innehåll skall ej vidare få

läggas tillsammans. Det nya systemet är, att där arrendelagen skall gälla

får vanhäfdslägen ej gälla, och där vanhäfdslagen skall äga tillämpning

får ej arrendelagen tillämpas.

Man står verkligen häpen och nedslagen inför en dylik företagsamhet

och svårligen kan man förstå, att en regering vill låna sig åt något

dylikt. Trävaruindustrien kommer verkligen i bryderi, hvilket af de båda

hembjudna alternativen den skall begagna sig af. Det beror säkerligen

på olika fall, huruvida det går lättast att reda sig med en svag arrendelag

eller en svag häfdelag.

Härtill kommer en annan sak. Arrendelagens svaga punkter äro

visserligen desamma som regeringen bjöd på förra året; ett framhållande

af dem har skett i reservationerna under arrendelagen. Däremot har man

nu lagt sig vinn om att ytterligare förtunna det förut svaga innehållet i

häfdelagen i dess grundläggande detalj bestämmelser.

Förut har man ansett sig böra i lagen åtminstone förbjuda, att en

fastighet så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen

äfventyrades, och att de för jordbruket nödiga byggnader bortfördes eller

lämnades att förfalla. För min del har jag ansett, att vanvård enligt lagen

borde anses föreligga, om jordbruket och byggnaderna voro i sämre tillstånd

än det, hvari de uti bondehand varande jordbrukslägenheterna i orten

i allmänhet befinna sig. Nu går man därhän, att det endast är fråga

om, att jordbruket icke får nedläggas eller ägor och byggnader så van
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

vårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras. Skillnaden

är ingalunda obetydlig utan består i själfva verket däri, att enligt de

tidigare förslagen fick man ingripa redan om jordbrukets afkastningsförmåga

äfventyrades, men enligt det föreliggande förslaget endast om jordbruket

i stort sedt kan sägas blifva nedlagdt.

Vid sidan af detta obetydliga innehåll har man ansett sig böra ytterligare

i en särskild paragraf (§ 2) gifva en uttrycklig anvisning, att jordbruket

äfven kan få helt nedläggas, när ägan är så dålig, att detta måste

anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad

åbo. Detta är teoretiskt riktigt och faller därför af sig själft. Men

att utsätta det såsom en särskild pekpinne i en lag, som angifver sig vilja

innehålla så litet som möjligt, har sina stora vanskligheter. Den som deltagit

uti utredningsarbetet inom norrlandskommittén, vet nämligen hvad

detta betyder. När ur den segslitna striden om att få en utredning rörande

vanhäfden på dessa hemman slutligen framgick ett bevismaterial, var motståndarnes

nästa position den, att dessa nedlagda eller vanvårdade jordbruk

ej förtjänade upprätthållas, därför att jorden ej var jordbruksvärdig.

Denna position kommer fortfarande att utnyttjas på alla sätt och med alla

medel, därom kan man vara öfvertygad. Och inför en dylik energiutveckling

kommer administrationen nu liksom tillförene att mer eller mindre

falla till föga, därom kan man också vara lifligt förvissad.

Lagförslaget anser sig ej heller vidare kunna anständigtvis hyckla,

att det är tillkommet »till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i

Norrland och Dalarne». Rubriken till lagförslaget är utbytt mot den försiktigare

och mångtydigare upplysningen, att lagen angår »uppsikt å jordbruk»

i nämnda landsdelar.

Det må vara andra förbehållet att med möda uppleta och vederbörligen

utsmycka de spillror af realiteter, som kunna ligga kvar i

gruset af lagförslagens ruiner. Jag önskar blott, att icke äfven dessa små

glädjeämnen måtte komma på skam. Kanske dessa arrendekontrakt, som

nu påtvingas arrendatorerna för att jordägarna skola undgå nya arrendelagen,

innehålla med ledning af häfdelagens öfvergångsbestämmelse en

föreskrift, som gör att ej heller denna senare lag blir i dessa fall tillämplig.

Och kanske aftal, för hvilka nya arrendelagen skulle gälla, kunna,

särskildt då häfdelagen ej pålägger några band, lätteligen ingås på sådant

sätt, att äfven här det hela upplöser sig i en brusten illusion. I den

Kungliga propositionen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

förekommer något, som påminner om en förutsägelse. Det meddelas nämligen

där, hur bolagen kringgått den provisoriska inskränkningen i ägostyckningsförfarandet,

innan motsvarande inskränkande bestämmelser med
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

delades för jord afsöndring. Man får nämligen veta att sedan en i Norrbottens

län ingalunda ovanlig sammanslutning kommit till stånd mellan två trävarubolag,

har det plägat förfaras så, att inägorna å hemman tillhörande

det ena af bolagen i stor utsträckning genom jordafsöndring öfverlåtits å

det andra bolaget. Mångenstädes i Norrland finnas sammanslagna bolag

och ett bolag kan också utarrendera till ett annat bolag eller till en lika

medgörlig enskild person.

Af dessa skäl och med frånträdande kompromissvis af den formulering,

som gifvits i motionen n:r 111, har jag förenat mig i förestående

yrkande.»

Herr Widén har ansett, att denna paragraf bort af utskottet tillstyrkas

med följande lydelse:

»Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själfständigt jordbruk

därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas'' däröfver

att jordbruket å fastigheten icke nedlägges eller ägor och byggnader

eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras.

Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, hvilken

uppenbarligen besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra sig

skogsafkastningen och icke är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet,

som är i sambruk med densamma.

År fastigheten utarrenderad i enlighet med lagen om arrende af

viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, skall hvad nu sagts äga

tillämpning allenast i den mån jordägaren är enligt nämnda lag för vidmakthållande

af fastighetens tillhörigheter ansvarig.

Vid pröfning — — (lika med utskottet) — — en fastighet.»

2 §■

Herr Lindhagen har yttrat:

»Af skäl som af mig anförts i reservationen under 1 § (se sid. 53)

har jag ansett att denna paragraf såsom innefattande en mera farlig än

nyttig anvisning bör utgå.»

Öfriga §§ och rubriken.

Herrar Pettersson från Södertelje, grefve Hamilton, Jansson i Edsbäcken

och Lindhagen hafva i anslutning till sitt ofvan under 1 § framställda

yrkande hemställt, att formuleringen af öfriga paragrafer i lagförslaget

böra jämkas i öfverensstämmelse därmed, äfvensom att den ifrågasatta

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

55

lagen bör erhålla följande rubrik: »Lag angående förekommande af vanhäfd

å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.»

Herr Ersson har reserverat sig utan bestämdt yrkande.

Herr Lorentz Petersson har anhållit få här antecknadt, att han icke

deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:220 Skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arrende af viss jord ä landet inom Norrland och Dalarne samt till s. 1 i texten