Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss.

1909-02-15 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:8, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande R:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd kansli den 16 februari 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt

att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 7, har herr Louis Ljungberg anfört följande:

»Vid 1907 års riksdag, då fideikommissfrågan ånyo förelåg till

behandling, hemställde lagutskottet i sitt utlåtande n:o 38 om utredning

i syfte att innehafvare af fideikommiss i fast egendom måtte kunna berättigas

att helt eller delvis sälja egendomen mot det att köpeskillingen

i stället sattes såsom fideikommiss.

Utskottets förslag bifölls, liksom tidigare mera vidtgåeude förslag,

utan debatt af Andra Kammaren, hvaremot detsamma afslogs af Första

Kammaren med 71 röster mot 58. Denna utgång för det måttfullt och

praktiskt klokt afvägda utskottsförslaget väckte hos många en ej ringa

förstämning, hvilken jag nu vågar gifva uttryck åt medelst motionerande

i samma riktning, som berörda förslag angifver; och torde härför kunna

hämtas stöd jämväl af den relativt höga minoritetssiffran.

Väl förmår jag inse det i viss mån befogade i det kraftiga motstånd,

som i Första Kammaren rests mot de tidigare framkomna förslagen

om fideikommissens upphäfvande, hvarigenom utan direkt behof

för samhället en under lagens hägn tillkommen stiftelse skulle omintetgöras.

Men däremot kan jag med bästa vilja icke förstå det befogade

eller ens lämpliga i motståndet till ett förslag, som allenast går ut på

Bih. till Riksd. Irot. 1909. 7 Samt, 7 Höft. (N:o 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

2

att bereda möjlighet till fideikommissens anordnande på ett mera tidsenligt

sätt eller att vidga området för stiftelsernas tillfredsställande utnyttjande.

Sådant må väl icke kunna anses visa mindre respekterande

af död mans vilja — rätt tolkad — än den utväg till förändring af en

bestående fideikommisstiftelse, som fastslagits redan genom kungl. förordningen

den 3 april 1810, åtminstone såvidt därigenom tillstädjes inteckning

med eventuellt följande tvångsrealisation.

Vill man fördomsfritt bedöma saken, lär man icke kunna undgå

medgifva, att den med förevarande motion åsyftade rättighet att, när

sådant finnes lämpligt, omvandla fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss

allenast innebär en utveckling af det genom 1810 års förordning

lagfästade förfarandet. Det lär ej heller kunna med allvar förnekas,

att det ifrågasatta lossandet på de allt fortfarande för strama

fideikommissbanden är af nationalekonomisk betydelse därutinnan, att

uppkomsten af en mångfald af nya själfständiga landtgårdar och småbruk

med intensiv drift möjliggöres.

Lika litet kan det bestridas, att för stiftelsernas verkliga ändamål

det ofta under nuvarande förhållanden skulle vara förmånligt såväl att

helt försälja fideikommissfastighet af ringa omfattning som ock att afyttra

delar af de större fideikommissegendomarna, i hvilket sistnämnda

fall innehafvaren med bibehållande exempelvis af liufvudgården skulle

beredas tillgång till en säker kapitalafkastning, hvarmed, utom annat,

den i allmänhet dyra kostnaden för uppsättning kunde gäldas.

Det har gjorts gällande, att några fullgiltiga skäl icke framkommit

för det ifrågasatta förfarandets utsträckning till fideikommissfastighet i

stad; men om också ur nationalekonomisk synpunkt en sådan utsträckning

saknar större betydelse, lär densamma enligt mitt förmenande

kunna i ett eller annat fall lända till förmån för fideikommissinnehafvaren

och själfva stiftelsen. Vid sådant förhållande synes det mig icke vara

lämpligt att begränsa förfarandet till fast egendom å landet.

För att fatta mig kort, vill jag i afseende å en närmare utveckling

af de skäl, som tala för en lagbestämmelse i angifvet syfte, hänvisa

till åberopade utskottsbetänkandet äfvensom de af herrar Fahlbeck och

af Ekenstam under debatten i Första Kammaren afgifna yttranden.

Därjämte synes det mig värdt att påpekas, såväl att motståndet till

hvarje ändring i de bestående förhållandena väsentligt fotats på rent

formella grunder som ock att därvid från inflytelserikt håll gjorts det

uttryckliga medgifvande, att, om innehafvare af fideikommissfastighet

blefve satt i tillfälle att delvis försälja fastigheten, detta kunde vara

en fördel för själfva stiftelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 3

I fråga om sättet för förvaltningen af de eventuellt uppstående

fideikommisskapitalen lär endast en fullständig utredning af saken kunna

lämna tillfredsställande anvisning, hvadan jag anser mig icke böra göra

något uttalande därutinnan.

Under hänvisning till hvad jag sålunda haft äran anföra, tillåter

jag mig föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, på hvilka villkor fideikommisstiftelser

i fast egendom må kunna af innehafvaren helt eller delvis säljas mot

det att köpeskillingen i stället sättes såsom fideikommiss.»

När man i senare tid sträfvat efter att upphäfva eller förändra

bestående fideikommisstiftelser i fast egendom och frågan härom vid olika

tillfällen vunnit anslutning inom Riksdagen, torde anledningarna, därtill

hafva varit en alltmer utbredd uppfattning om den ifrågavarande institutionens

bristande öfverensstämmelse med vår tids tänkesätt och sociala

uppfattning samt den i sammanhang härmed stående känslan af det

orättvisa i en sådan arfsfördelning som den, hvilken i allmänhet måst

enligt fideikommisstiftelseurkunderna följas. I ej mindre grad torde

hafva varit bestämmande det nationalekonomiskt berättigade och alltmer

behjärtade krafvet på fideikommissjordens befriande från därå hvilande

fideikommissband i syfte att bättre utnyttja dess afkastningsmöjligheter

samt bereda utkomst och boningsplatser för ett flertal samhällsmedlemmar.

För den af motionären nu väckta frågan, som endast afser åtgärder

för fastighetsfideikommissens förvandling till penningfideikommiss, måste

den sistnämnda, äfven af motionären framhållna synpunkten tillerkännas

afgörande betydelse.

Såsom motionären erinrat, har redan genom kungliga förordningen

den 3 april 1810 angående huruledes rättelse och förklaring i gjorda

fideikommissförfattningar må sökas in. m. möjlighet beredts till viss

förändring af bestående fideikommisstiftelser. Genom denna förordning

har nämligen stadgats bland annat, att i de fall, då någon innehafvare

af fideikommissegendom kunde komma i behof att därå emot inteckning

göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte af till

fideikommisset hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka

häfvandet af vissa uti fideikommisstiftelser innehafvaren föreskrift^ villkor,

ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers

rätta mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka

mellan fideikommissarier och medarfvingar kunde yppas och enligt

allmänna rättegångsordningen måste behandlas, borde hos Kungl. Maj:t

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

i underdånighet anmälas, på det att Kungl. Maj:t med dess högsta domstol,

i likhet med annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar,

måtte därvid, efter sig företeende omständigheter, kunna förfara.

Genom de sålunda meddelade bestämmelserna tillerkändes Kungl. Maj:t

i högsta domstolen befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en

bestående fideikommisstiftelse. Inteckning i fideikommissegendom har

därefter i enlighet med af Kungl. Maj:t lämnadt medgifvande ägt rum

i en mångfald fall, och medgifves äfven, ehuru stiftelseurkunden innehåller

uttryckligt förbud mot inteckning. Sådan inteckning kan leda

och har äfven ledt till, att den intecknade egendomen exekutivt försålts

och härigenom upphört att vara fideikommiss. Äfven har Kungl. Maj:t

med stöd af denna förordning ansetts kunna medgifva och i vissa fall

medgifvit försäljning af fideikommissegendom mot villkor, att fideikommissegenskapen

öfverflyttades å köpeskillingen, som borde förvaltas

af god man, till dess annan fastighet kunde köpas. Dylika penningfideikommiss

hafva fått bestå länge nog, då initiativ att åter till fast

egendom förvandla dem uteblifvit samt någon kontroll på att en sådan

förvandling kommer till stånd ej utöfvas.

På sätt motionären med rätta anmärkt, måste ett bifall till den

af honom nu gjorda framställningen anses innebära en utveckling af

ett redan af 1810 års lagstiftare godtaget förfaringssätt, till grund för

hvilket synes hafva legat en redan på den tiden hyst mening om det

berättigade och nödvändiga i att utan kränkning af någons rätt i förekommande

fall jämka ett äldre institut efter senare generationers kraf

och nyare tiders åskådningssätt.

Ett skäl, som framför andra vid tidigare tillfällen framförts mot

upphäfvande af fideikommiss i fast egendom, har varit, att därigenom

skulle kränkas fideikommisstiftarens med stöd af tidigare gällande lag

genom stiftelseurkunden uttalade vilja. Oafsedt de olika meningar, som

jämväl yppats rörande befogenheten af denna invändning, synes den

utskottet icke med något synnerligt fog kunna göras gällande mot det

nu föreliggande förslaget. Detsamma afser nämligen liksom 1907 års

förslag just att taga hänsyn äfven till denna invändning. Stiftarens vilja blir

fortfarande respekterad. Skillnaden är endast, att möjlighet kan beredas

att under lämpliga förbehåll öfverflytta fideikommissvillkoren på ett

^penningkapital, hvilken förmögenhetsplacering i våra dagar till skillnad

från äldre tiders åskådningssätt lärer anses minst lika fördelaktig som

förmögenhetsplacering i fast egendom.

I betraktande af hvad sålunda anförts och då lagutskottet i anledning

af ofvanberörda under 1907 års riksdag afgifna motion gjort liknande

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

hemställan som den nu förevarande, liar utskottet ansett sig höra biträda

motionärens yrkande på lagbestämmelser i af honom angifvet syfte.

Af skäl, som motionären anfört, torde dessa i likhet med hvad år 1907

föreslogs böra afse all fideikommitterad fastighet och sålunda äfven

sådan fastighet i stad. Till föremål för öfvervägande böra naturligen

göras såväl de närmare villkor, under hvilka försäljning af fideikommissfastighet

må äga rum och inflytande köpeskillingar böra förvaltas som

ock, hvilka särskilda bestämmelser må erfordras för tryggande af tredje

mans rätt vid försäljningen.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, på hvilka villkor

fast egendom, som utgör fideikommiss, må kunna af

innehafvaren helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen

i stället sättes såsom fideikommiss.

Stockholm den 15 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Herr af Ekenstam, med hvilken herrar Trygger, Gustaf Andersson,

Underbjelke och Ekelund instämt, har anfört:

»Då motionärens förslag, som otvifvelaktigt uppbäres af mångas

svmpatier, i viss mån utgör en bekräftelse från lagstiftarens sida på ett

förfarande, som med stöd af 1810 års förordning redan börjat tillämpas

i praxis, har jag icke ansett mig böra motsätta mig en skrifvelse i den

riktning motionären föreslagit. Särskildt finner jag mig tilltalad af den

möjlighet, som förslaget bereder en fideikommissarie att afyttra delar

af större fideikommissgods, hvarigenom han kan sättas i stånd att på

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 7 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ett mera intensivt och ekonomiskt sätt bruka den egendom, vanligen

hufvudgården, som af honom behålles.

Något behof däremot af att medgifva försäljning af fideikomisseg-endom,

bestående af stadsfastighet, synes mig ej föreligga, lika litet

som något hinder mot att köpeskillingen för försåld fideikommissiord

får placeras i dylik fastighet.

I fråga om villkoren för försäljning af fideikommissegendom, där

sådan eljest får äga rum, torde tillbörlig hänsyn böra tagas till de skäl,

som släkten kan hafva att i ärendet anföra.

På grund af dessa skäl hemställer jag, att Riksdagen, i anledning

af ifrågavarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kung'']. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelser, på hvilka villkor landtfastighet, som utgör

fideikommiss, må kunna af innehafvaren helt eller delvis säljas, mot det

att köpeskillingen eller därför inköpt stadsfastighet i stället sättes såsom

fideikommiss.»

Herr Lindhagen, med hvilken herrar Widén, B. P. Ersson, Jansson

i Edsbäcken pell Pettersson från Södertelje instämt, har yrkat, att, på sätt

sorn skedde i lagutskottets år 1907 i ämnet afgifna utlåtande, i utskottets

motivering bort uttalas följande:

»Utskottet vill särskildt framhålla behofvet, att vid eventuell försäljning

af fideikommissegendom därå befintlig skog för framtiden ställes

under ordentlig hushållning. Riksdagen hai* år 1903 anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

i syfte att förekomma, att de till fideikommissegendom hörande

skogar utsattes för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets afkastuingsförinäga

äfventyrades. Men syftemålet med den lag, som på

grund häraf kan komma till stånd, skulle ju uppenbarligen i afsevärd

män förfelas, om fideikommissegendomar finge försäljas utan något förbehåll

i afseende å därå befintliga skogar.»

Herrar Budebeck och Bergendahl hafva ansett, att utskottet bort

hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Herr Zetterstrand, med hvilken herr grefve Hamilton instämt, har

anhallit fa antecknadt, att han fortfarande vidhölle den uppfattningen,

att fideikommisstiftelser böra helt upphäfvas, samt att han fördenskull

blott med stor tvekan ansett sig kunna biträda utskottets hemställan.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:47 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. 3faj:t med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra fideik s. 8 i texten