Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning med enskildes skogar.

1910-04-26 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1910:75, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning med enskildes skogar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.

1

Nr 75.

Ankom till Riksdagens kansli den 27 april 1910 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring

i syfte att bereda större trygghet för en bättre

vård af och hushållning med enskildes skogar.

(2:a A.)

Uti en i Första kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande

behandling öfverlämnad motion (nr 1) har herr Olof Jonsson hemställt,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det

Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, om och på hvad sätt större

trygghet för en bättre vård och hushållning med den yngre och växtligare

skogen må kunna ernås genom ändringar uti lagen angående vård af

enskildes skogar, samt för Riksdagen framlägga det "förslag, som däraf kan

föranledas.

Till stöd för framställningen har motionären anfört följande:

»A id behandlingen af Kungl. Maj:ts proposition och särskilda utskottets

däröfver afgifna förslag till lag angående vård af enskilda skogar

yttrade åtskilliga talare, att erfarenheten sannolikt komme att visa, att

lagens fundamentala bestämmelser om skogsvården behöfde göras mera

effektiva, men att man nu finge nöja sig med hvad förslaget innehöll och

hoppas på att insikten om de fördelar en god skogsvård medförde skulle

mer eller mindre komplettera lagens svaghet.

Denna lags bestämmelse om skogsvården ligger som bekant i första

delen af § 1 och lyder:

»Å skogsmark, tillhörig enskilda, må ej afverkning så bedrifvas eller

efter afverkningen med marken så förfaras att skogens återväxt uppen
Bih.

till Riksd. Prot, 1910. 8 Samt. 34 Haft, (Nr 15) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.

barligen äfventyras». Innebörden däraf är — eller borde vara, dels att

vid afverkning vare sig ett tillräckligt antal frödugliga träd kvarlämnas

eller att afverkningen på annat sätt begränsas till arealen, så att själfsådd

från intill liggande skogsbestånd kan äga rum, samt att i båda fallen

markberedning bör ske — eller också afverkningen begränsas till en sådan

blädning, att de kvarlämnade träden bilda ett växtligt något så när slutet

skogsbestånd, men ock att, om i de båda första fallen själfsådden misslyckas,

vederbörande afverkare eller markägare måste medelst sådd eller

plantering sörja för återväxt. Men då vederbörande myndigheter vid undersökningen

om, huruvida vanskötsel ägt rum, tillfölje af de bestämmande

orden »uppenbarligen äfventyras», måste utgå från att vanskötseln skall

vara alldeles gifven, reduceras alltså här förut angifna innebörd till ett

minimum däraf.

Med stöd af lagen kan emellertid den som gjort sig skyldig till vanskötsel

åläggas att draga försorg om att ny skog må i sinom tid uppkomma

i den afverkades ställe, men däremot lägger lagen icke något verksamt

hinder i vägen för en sköflare att inom ett årtionde kunna spoliera

hela det mest växtliga skogskapital, som finnes på en egendom. Att detta

kan eller får ske, beror hufvudsakligen därpå, att ett på grund af vanskötsel

eventuellt utverkadt förbud mot vidare afverkning skall upphöra,

så snart hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande borgen ställts för utförandet

af de vederbörande afverkare ålagda kulturåtgärder. Äfven med den

allra största påpasslighet hos skogsvårdsstyrelsen att vid en pågående

skogssköfling utverka ett afverkningsförbud, kan en dylik yrkesidkare under

några få år totalt spoliera den växande skogen på ett vanligt hemman

eller en medelstor egendom. Ty såfort ett för vanskötsel utfärdadt

förbud är upphäfdt, kan sköflingen fortsättas och denna manöver behöfver

icke upprepas många gånger för att allt skall vara expedieradt.

Men, säger man, genom de af skogsvårdsstyrelsernas biträden meddelade

råd och upplysningar om huru en god skogsvård bör bedrifvas,

skall väl insikten om och intresset för en god vård af och klok hushållning

med skogen så småningom vinna allt mer terräng.

Ja, erfarenheten har nog också visat, att laglydiga personer äro angelägna

om att icke i strid mot lagen bedrifva sin afverkning, men då de

upplysningar därom, som, åtminstone inom Gäfleborgs län, alltid på begäran

lämnas, måste hålla sig inom lagens räckvidd, blir också effekten

däraf begränsad därefter, så att till och med i dylika fall ytterst sällan

en klok hushållning med det växtligaste skogskapital kan blifva följden;

och naturligtvis så mycket mindre då af alla dem, som icke bry sig om

hvarken goda råd eller lagen, hvilka dess värre ingalunda äro så få.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.

Redan vid lagens tillkomst var den välbelägna unga furuskogen starkt

hotad af pågående export af pitprops och s. k. egyptiska sparrar, och sedan

dess har tillkommit en kanske ännu större fara för den unga granskogens

bestånd genom den kolossala ökningen af cellulosa- och trämasseproduktionen,

hvilken kräfver mycket stora kvantiteter massved, hvartill

toppar efter sågtimmer eller gallringsvirke numera icke förslå långt.

Det är också just vanskötseln af det unga och växtligare skogsbeståndet,

som är farligast och dess värre äfven synes tilltaga. Ty om denna

vanskötsel icke hejdas, skola vi aldrig vare sig med sådd eller plantering,

som blott kan ske inom en viss begränsning, komma till den bättre skogsvård,

som för vårt land är så ytterst viktig.

Behofvet af lagens skärpning synes mig redan ur denna synpunkt

vara uppenbart, men därför gifves äfven ett annat skäl.

Därmed skulle uppenbarligen det starka intresse, som sågverksbolag

och massfabrikanter hittills haft att inköpa skogrika hemman och egendomar,

helt säkert väsentligt minskas. Det är nämligen just friheten för

den enskilda ägaren att hastigt realisera sitt skogskapital, som nästan

tvingar sågverksbolaget eller trämassebolaget att för tillgodoseendet af sitt

framtida behof af råvara inköpa skogsegendoinar, hvilket helt naturligt

skulle i allmänhet underlåtas, därest utsikt funnes att genom inköp af

skogsprodukten kunna fylla detta sitt behof.

En såväl ur nationalekonomisk som social synpunkt så viktig fråga som

ett laga skydd emot en otillbörlig exploatering af det yngre och växtligare

skogsbeståndet bör därför lösas — och utan onödiga dröjsmål

lösas snart.

I fråga om sättet och formen för en dylik utgick domänstyrelsen på

sin tid från idén om vissa åldersgränser, under det att Riksdagen i sin

skrifvelse till Kungl. Maj:t år 1896 framkastade tanken på att vid sidan

om en gemensam återväxtlag hafva speciella sådana för vissa landsdelar,

medan återigen ett par norrländska landsting utarbetade en dimensionslag

eller rättare ett förslag därtill. Åldersgränsen vore lätt att tillämpa för

ett likåldrigt skogsbestånd, men desto svårare för ett olikåldrigt, hvarförutom

samma åldersgräns icke lämpligen kunde bestämmas för landets

södra, mellersta och nordliga delar.

Eu dimensionslag återigen, hvilket mått som än valdes, komme nästan

lika ofta att utgöra hinder för af verkning af träd, h vilka ur skogsvårdssynpunkt

böra borttagas, som för sådana, hvilka ur samma synpunkt böra

kvarstå, och måste därför kompletteras med kostsamma utsyningar af undermåliga

oväxtliga träd samt torde för öfrigt svårligen lämpa sig till

utveckling af eller utbyggnad på en återväxtlag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.

Tanken på speciella lagar för olika landsdelar återigen synes mig

böra upptagas endast under den förutsättningen, att tillfredsställande och

för hela landet lämpliga bestämmelser icke kunde infogas i den nu gällande

lagen om vård af enskildas skogar. En dylik fruktan synes mig

dock icke vara särdeles befogad, ty målet: förekommande af den yngre

och växtligare ståndskogens alltför starka exploatering, bör vara behöfligt

i alla de län, där nyssnämnda lag gäller.

De tillägg eller ändringar, som för ändamålets vinnande synas mig

nödiga, gälla 1, 2, 4, 6 och 13 paragraferna. Utan alla anspråk på att

ha funnit de lämpligaste uttrycken torde det dock vara på sin plats att

ange förslag därom, ehuru blott såsom exempel på dylika tillägg eller

ändringar. Om sålunda grundbestämmelsen i § 1 erhölle följande lydelse:

»Ä skogsmark, tillhörig enskilda, må ej aftorkning så bedrifvas eller efter

aftorkning med marken så förfaras att skogens återväxt och en fortgående

skälig afkastning af den växtligare ståndskogen uppenbarligen äfventyras»

— så kunde, synes det mig, därigenom å ena sidan det yngre och växtligare

skogsbeståndet skyddas mot en alltför stark eller hänsynslös afverkning

utan att å andra sidan skogens ägare komme att lida af något

för honom skadligt intrång däraf. Några svårigheter att skilja emellan

den växtligare skog, hvarunder faller alla yngre bestånd, och en svagt

eller mindre växtlig skog, synas mig lika litet böra förekomma som vid

afgörandet af huruvida genom en afverkning skogens återväxt uppenbarligen

äfventyrats eller ej. För afgörandet häraf — likasom ock öfver huruvida

en fortgående skälig afkastning uppenbarligen äfventyrats eller ej —

bör det sunda omdömet i regel vara tillräckligt, och där skogens ägare

misstror sitt eget omdöme, kan han på begäran erhålla anvisning därom

af skogsvårdsstyrelsens biträden.

Då det för häradsrättens eller öfverexekutors beslut om eventuellt

afverkningsförbud bör vara af vikt, att synemännens utlåtande äfven bör

innehålla förslag om huruvida och i hvad mån ett förbud mot vidare afverkning

bör med hänsyn till vanskötselns art och omfång omfatta hela

eller viss del af den återstående ståndskogen samt tid eller villkor för

dess upphörande, så synes ett tillägg af sådan innebörd böra göras i § 2.

Enär tiden för ett dylikt förbud i § 4 är begränsad till dess de föreskrifna

åtgärderna för återväxtens betryggande å den afverkade skogsmarken

blifvit vidtagna, så torde äfven i denna paragraf ett tillägg böra

göras af den innebörd, att dels förbudet må gälla intill dess att genom de

vidtagna åtgärderna återväxten kommit i ett tillfredsställande skick och dels

att, därest förbudet grundar sig på vanskötsel af växtligare skog på sådant

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.

5

sätt att förutnämnda villkor för dess upphörande icke är tillämpligt, viss

längre eller kortare förbudstid må kunna bestämmas.

Beträffande återigen § 6 med dess syfte att af den till en vanskötsel

skyldige lättare erhålla säkerhet för kulturåtgärdernas fullgörande än eljest,

emot den erhållna friheten att kunna tidigare fortsätta med vanskötseln,

så synes mig denna böra omarbetas i den riktning, att förbud, som i 4

eller o § är nämndt, upphör när därför stadgade villkor äro uppfyllda

samt af skogsvårdsstyrelsen godkända, hvarvid eventuellt ställd pant‘eller

borgen för kulturåtgärders fullgörande ock skall återställas.

Hvad slutligen beträffar den redan nu så till vida otillfredsställande

§13 att däri ingen hänsyn tages till rättsförhållandet emellan upplåtare

och afverkare, så torde i viss mån redan däraf och än mera, därest förut

antydda ändringar genomföras, behofvet af dess omarbetning framträda.

Denna omarbetning torde böra gå ut på, att väl afverkaren fortfarande

må sta för vanskötselns följder, men att, därest genom aftal, tillkommet

före 1905 års början eller före den dag sedermera genomförda ändringar

om skogsvården träda i tillämpning samt äfven efter sistnämnda dag äro

gällande, en och samma innehafvare af dylik afverkningsrätt kan visa, att

han tillfölje af det hinder denna lag för honom åstadkommit att uttaga

virke, hvartill han eljest enligt aftalet haft rätt, därigenom icke af skogen

erhållit valuta i värde motsvarande hvad han för afverkningsrätten utgifvit

jämte 5 % ränta å hvad som genom af verkningar icke amorterats därå, så

bör upplåtaren hålla honom skadeslös för skillnaden eller den förlust, som

på dylikt sätt tillkommit. Enklare att tillämpa blefve det visserligen, om

för de träd, som uti ifrågavarande fall måste kvarlämnas, ersättning skulle

utgå för deras då befintliga värde, men då i så fall helt säkert upplåtaren

komme att drabbas oskäligt tungt, synes mig en dylik lösning icke höra

komma i fråga. Men skulle vid tillämpningen svårigheter anses möta af t

låta förstnämnda rätt till ersättning omfatta de aftal, som ingåtts både

före år 1905 och före den dag en eventuellt skärpt lagförändring trädt

i tillämpning, så må då hellre denna rätt inskränkas till blott sistnämnda

fall.

Helt naturligt böra de af mig här ofvan framkastade förslag till ändringar

icke anses såsom annat än antydningar om den riktning, hvari de,

enligt min åsikt, böra gå och mer eller mindre förtjäna att tagas till ledning

vid det fortsatta arbete som erfordras för att syftet — ett bättre

skydd för den yngre och växtligare skogen — må medelst lämpliga ändringar

af lagen kunna vinnas.

Då en och annan torde hysa den uppfattningen, att landets skogsvårdsstyrelser,

som vid gemensamma möten, där mångsidig erfarenhet är

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.

fskotteis

töande.

representerad, kunna dryfta dylika spörsmål och därför vore bäst skickade

att taga initiativ om sådana ändringar, som af mig här ofvan föreslagits,

därest de ansågos nödiga, så tillåter jag mig uttala den meningen, att

dessa mötens organisation och korta arbetstid lägga hinder i vägen fölen

omsorgsfull beredning af mera viktiga ändringar i lagen om vård af

enskildes skogar.

I ett dylikt fall torde nog det på erfarenhet grundade omdömet mera

genomtänkt kunna göra sig bättre gällande, om skogsvårdsstyrelserna, där

så anses nödigt, lämnas tillfälle att hvar för sig afgifva yttrande öfver ett

förarbetadt förslag.»

Då 1896 års skogskommitté i sitt förslag till lagstiftning för vården

af enskildes skogar stannade vid att förorda antagandet af en återväxtlag,

uttalade kommittén samtidigt, att en sådan lag icke kunde anses tillfredsställande,

och anförde särskildt, att det förnämsta felet hos detta slag

af lagar vore, att ett ingripande i anledning af öfverdrifven afverkning i

allmänhet komme för sent, för att de skadliga verkningarna af densamma

skulle kunna på önskvärdt sätt förhindras.

Vid behandlingen af den proposition, som på grundvalen af kommitténs

betänkande framlades för 1903 års Riksdag och som föranledde

nu gällande lagstiftning angående vård af enskildes skogar, uttalades,

såsom motionären också framhållit, den farhågan, att lagens bestämmelser

skulle visa sig otillräckliga för ernående af en tillfredsställande skogsvård,

särskildt i hvad denna afsåge ett skydd för den un^a och växtliga

skogen. Om ock det måste erkännas, att den nya lagstiftningen verkat

mycket godt, och att under skogsvårdsstyrelsernas förtjänstfulla verksamhet

förhållandena i afsevärd mån utvecklat sig till det bättre, samt

att en rätt uppfattning om och ett verkligt intresse för en förbättrad

skogsvård börjat göra sig mer och mer märkbara, så framgår dock af ^ de

berättelser rörande skogarnas tillstånd och'' skötsel, hvilka årligen afgifvas

af skogsvårdsstyrelserna i olika landstingsområden, att dessa farhågor i

viss män blifvit bekräftade.

Af dessa berättelser inhämtas nämligen bland annat, att sköfling^,

hvarigenom det unga växtliga skogskapitalet tillintetgöres genom förtidig

och planlös afverkning, företrädesvis förekommer, då afverkningsrätt till

skog upplåtits äfvensom vid inköp af skogsfastigheter i uteslutande syfte

att fortast möjligt tillgodogöra sig den befintliga ståndskogen utan tanke

på skogens framtida afkastning.

I den mån värdet å de mindre virkessortimenten stegrats, hvilket, vin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.

der de sista åren varit fallet icke allenast på grund af den betydliga utvecklingen

af landets trämasseindustri, utan ock därför att smärre virke i

stora mängder exporterats utan förädling, har naturligtvis efterfrågan å

dessa sortiment ökats och anmärkta missförhållanden blifvit alltmera

i öironenfallande.

O

Från denna synpunkt finner utskottet syftet i motionärens framställning

vara behjärtansvärdt.

Utskottet är dock icke öfvertygadt, att en formulering af § 1 i lagen

den 24 juli 1903 angående vård af enskildes skogar i den riktning motionären

antydt vore lämplig. Det kan fastmer med hänsyn till svårigheten

att åstadkomma tillfredsställande lagbestämmelser, hvilka tillräckligt

tydligt angifva gränserna för skogsägarens befogenhet, kunna ifrågasättas,

huruvida icke mera skulle kunna vinnas genom ett lämpligt utvidgande

af skogsvårdsstyrelsernas befogenhet att verksamt ingripa till

förhindrande af en afverkning, hvarigenom uppenbarligen ett ungt, växtligt

skogsbestånd skulle komma att ödeläggas. Det gäller nämligen att härvidlag,

såsom jämväl af motionären framhållits, noga fasthålla vid, att förhållandena

i landets skilda delar äro ganska växlande, och att lagen alltså

måste noggrant afpassas med hänsyn härtill.

Motionärens förslag till ändring af § 13 i nyssnämnda lag måste

utskottet bestämdt afstyrka. Utskottet kan nämligen icke finna något

skal föreligga att ställa den, som förvärfva! rätt till skog genom nyttjanderättsaftal,

i gynsammare ställning än den, som förvärfvat sådan rätt

genom annan upplåtelseform.

Utskottet anser sig slutligen böra erinra därom, att Riksdagen år

1908 på förslag af enskild motionär i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhållit,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån inskränkning borde ske

i den uti förutnämnda lag medgifna rätt att genom ställande af pant eller

borgen ^ bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Enligt hvad utskottet erfarit, har domänstyrelsen i med anledning häraf

afgifvet underdånigt utlåtande hemställt, att § 6 i berörda lag måtte erhålla

följande lydelse: »Förbud, som i 4 eller 5 § är nämndt, upphöre,

där såsom pant för fullgörande af de åtgärder, som för skogsmarkens återställande

i skogbärande skick finnas erforderliga, hos öfverexekutor kontant

nedsättes ett belopp, ej understigande de uppskattade kostnaderna

för samma åtgärders vidtagande».

Fn ändring af lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903

är sålunda genom Riksdagens omförmälda skrifvelse bragt under Kumd.

Maj:ts pröfning. I sammanhang med denna pröfning synes enligt utskot
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.

tets förmenande jämväl ifrågavarande lagstiftning i hvad den lider af de

nu framhållna bristerna lämpligen höra upptagas till behandling. På

grund häraf får utskottet hemställa,

det Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa

utredning om och på hvad sätt ändring och

tillägg i 1903 års lagstiftning angående vård af enskildes

skogar må kunna åvägabringas i ändamål att förekomma

O O o

uppenbar sköfling af ungskog samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 26 april 1910.

På jordbruksutskottets vägnar:

THEODOR ODELBERG.

Det skulle här antecknas, att herrar P. Paulson och Ii. Andersson

icke deltagit i ärendets behandling och herr D. Persson icke i dess slut
O

eu

liga behandling inom utskottet.

o O

Stockholm, Irar Hoeggotröms Boktryckeri A, B, 1910.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1910:112 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning m s. 1 i texten