Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning med enskildes skogar.
1910-04-26 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1910:75, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning med enskildes skogar.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.
1
Nr 75.
Ankom till Riksdagens kansli den 27 april 1910 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring
i syfte att bereda större trygghet för en bättre
vård af och hushållning med enskildes skogar.
(2:a A.)
Uti en i Första kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling öfverlämnad motion (nr 1) har herr Olof Jonsson hemställt,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, om och på hvad sätt större
trygghet för en bättre vård och hushållning med den yngre och växtligare
skogen må kunna ernås genom ändringar uti lagen angående vård af
enskildes skogar, samt för Riksdagen framlägga det "förslag, som däraf kan
föranledas.
Till stöd för framställningen har motionären anfört följande:
»A id behandlingen af Kungl. Maj:ts proposition och särskilda utskottets
däröfver afgifna förslag till lag angående vård af enskilda skogar
yttrade åtskilliga talare, att erfarenheten sannolikt komme att visa, att
lagens fundamentala bestämmelser om skogsvården behöfde göras mera
effektiva, men att man nu finge nöja sig med hvad förslaget innehöll och
hoppas på att insikten om de fördelar en god skogsvård medförde skulle
mer eller mindre komplettera lagens svaghet.
Denna lags bestämmelse om skogsvården ligger som bekant i första
delen af § 1 och lyder:
»Å skogsmark, tillhörig enskilda, må ej afverkning så bedrifvas eller
efter afverkningen med marken så förfaras att skogens återväxt uppen
Bih.
till Riksd. Prot, 1910. 8 Samt. 34 Haft, (Nr 15) 1
2
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.
barligen äfventyras». Innebörden däraf är — eller borde vara, dels att
vid afverkning vare sig ett tillräckligt antal frödugliga träd kvarlämnas
eller att afverkningen på annat sätt begränsas till arealen, så att själfsådd
från intill liggande skogsbestånd kan äga rum, samt att i båda fallen
markberedning bör ske — eller också afverkningen begränsas till en sådan
blädning, att de kvarlämnade träden bilda ett växtligt något så när slutet
skogsbestånd, men ock att, om i de båda första fallen själfsådden misslyckas,
vederbörande afverkare eller markägare måste medelst sådd eller
plantering sörja för återväxt. Men då vederbörande myndigheter vid undersökningen
om, huruvida vanskötsel ägt rum, tillfölje af de bestämmande
orden »uppenbarligen äfventyras», måste utgå från att vanskötseln skall
vara alldeles gifven, reduceras alltså här förut angifna innebörd till ett
minimum däraf.
Med stöd af lagen kan emellertid den som gjort sig skyldig till vanskötsel
åläggas att draga försorg om att ny skog må i sinom tid uppkomma
i den afverkades ställe, men däremot lägger lagen icke något verksamt
hinder i vägen för en sköflare att inom ett årtionde kunna spoliera
hela det mest växtliga skogskapital, som finnes på en egendom. Att detta
kan eller får ske, beror hufvudsakligen därpå, att ett på grund af vanskötsel
eventuellt utverkadt förbud mot vidare afverkning skall upphöra,
så snart hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande borgen ställts för utförandet
af de vederbörande afverkare ålagda kulturåtgärder. Äfven med den
allra största påpasslighet hos skogsvårdsstyrelsen att vid en pågående
skogssköfling utverka ett afverkningsförbud, kan en dylik yrkesidkare under
några få år totalt spoliera den växande skogen på ett vanligt hemman
eller en medelstor egendom. Ty såfort ett för vanskötsel utfärdadt
förbud är upphäfdt, kan sköflingen fortsättas och denna manöver behöfver
icke upprepas många gånger för att allt skall vara expedieradt.
Men, säger man, genom de af skogsvårdsstyrelsernas biträden meddelade
råd och upplysningar om huru en god skogsvård bör bedrifvas,
skall väl insikten om och intresset för en god vård af och klok hushållning
med skogen så småningom vinna allt mer terräng.
Ja, erfarenheten har nog också visat, att laglydiga personer äro angelägna
om att icke i strid mot lagen bedrifva sin afverkning, men då de
upplysningar därom, som, åtminstone inom Gäfleborgs län, alltid på begäran
lämnas, måste hålla sig inom lagens räckvidd, blir också effekten
däraf begränsad därefter, så att till och med i dylika fall ytterst sällan
en klok hushållning med det växtligaste skogskapital kan blifva följden;
och naturligtvis så mycket mindre då af alla dem, som icke bry sig om
hvarken goda råd eller lagen, hvilka dess värre ingalunda äro så få.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.
Redan vid lagens tillkomst var den välbelägna unga furuskogen starkt
hotad af pågående export af pitprops och s. k. egyptiska sparrar, och sedan
dess har tillkommit en kanske ännu större fara för den unga granskogens
bestånd genom den kolossala ökningen af cellulosa- och trämasseproduktionen,
hvilken kräfver mycket stora kvantiteter massved, hvartill
toppar efter sågtimmer eller gallringsvirke numera icke förslå långt.
Det är också just vanskötseln af det unga och växtligare skogsbeståndet,
som är farligast och dess värre äfven synes tilltaga. Ty om denna
vanskötsel icke hejdas, skola vi aldrig vare sig med sådd eller plantering,
som blott kan ske inom en viss begränsning, komma till den bättre skogsvård,
som för vårt land är så ytterst viktig.
Behofvet af lagens skärpning synes mig redan ur denna synpunkt
vara uppenbart, men därför gifves äfven ett annat skäl.
Därmed skulle uppenbarligen det starka intresse, som sågverksbolag
och massfabrikanter hittills haft att inköpa skogrika hemman och egendomar,
helt säkert väsentligt minskas. Det är nämligen just friheten för
den enskilda ägaren att hastigt realisera sitt skogskapital, som nästan
tvingar sågverksbolaget eller trämassebolaget att för tillgodoseendet af sitt
framtida behof af råvara inköpa skogsegendoinar, hvilket helt naturligt
skulle i allmänhet underlåtas, därest utsikt funnes att genom inköp af
skogsprodukten kunna fylla detta sitt behof.
En såväl ur nationalekonomisk som social synpunkt så viktig fråga som
ett laga skydd emot en otillbörlig exploatering af det yngre och växtligare
skogsbeståndet bör därför lösas — och utan onödiga dröjsmål
lösas snart.
I fråga om sättet och formen för en dylik utgick domänstyrelsen på
sin tid från idén om vissa åldersgränser, under det att Riksdagen i sin
skrifvelse till Kungl. Maj:t år 1896 framkastade tanken på att vid sidan
om en gemensam återväxtlag hafva speciella sådana för vissa landsdelar,
medan återigen ett par norrländska landsting utarbetade en dimensionslag
eller rättare ett förslag därtill. Åldersgränsen vore lätt att tillämpa för
ett likåldrigt skogsbestånd, men desto svårare för ett olikåldrigt, hvarförutom
samma åldersgräns icke lämpligen kunde bestämmas för landets
södra, mellersta och nordliga delar.
Eu dimensionslag återigen, hvilket mått som än valdes, komme nästan
lika ofta att utgöra hinder för af verkning af träd, h vilka ur skogsvårdssynpunkt
böra borttagas, som för sådana, hvilka ur samma synpunkt böra
kvarstå, och måste därför kompletteras med kostsamma utsyningar af undermåliga
oväxtliga träd samt torde för öfrigt svårligen lämpa sig till
utveckling af eller utbyggnad på en återväxtlag.
4
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.
Tanken på speciella lagar för olika landsdelar återigen synes mig
böra upptagas endast under den förutsättningen, att tillfredsställande och
för hela landet lämpliga bestämmelser icke kunde infogas i den nu gällande
lagen om vård af enskildas skogar. En dylik fruktan synes mig
dock icke vara särdeles befogad, ty målet: förekommande af den yngre
och växtligare ståndskogens alltför starka exploatering, bör vara behöfligt
i alla de län, där nyssnämnda lag gäller.
De tillägg eller ändringar, som för ändamålets vinnande synas mig
nödiga, gälla 1, 2, 4, 6 och 13 paragraferna. Utan alla anspråk på att
ha funnit de lämpligaste uttrycken torde det dock vara på sin plats att
ange förslag därom, ehuru blott såsom exempel på dylika tillägg eller
ändringar. Om sålunda grundbestämmelsen i § 1 erhölle följande lydelse:
»Ä skogsmark, tillhörig enskilda, må ej aftorkning så bedrifvas eller efter
aftorkning med marken så förfaras att skogens återväxt och en fortgående
skälig afkastning af den växtligare ståndskogen uppenbarligen äfventyras»
— så kunde, synes det mig, därigenom å ena sidan det yngre och växtligare
skogsbeståndet skyddas mot en alltför stark eller hänsynslös afverkning
utan att å andra sidan skogens ägare komme att lida af något
för honom skadligt intrång däraf. Några svårigheter att skilja emellan
den växtligare skog, hvarunder faller alla yngre bestånd, och en svagt
eller mindre växtlig skog, synas mig lika litet böra förekomma som vid
afgörandet af huruvida genom en afverkning skogens återväxt uppenbarligen
äfventyrats eller ej. För afgörandet häraf — likasom ock öfver huruvida
en fortgående skälig afkastning uppenbarligen äfventyrats eller ej —
bör det sunda omdömet i regel vara tillräckligt, och där skogens ägare
misstror sitt eget omdöme, kan han på begäran erhålla anvisning därom
af skogsvårdsstyrelsens biträden.
Då det för häradsrättens eller öfverexekutors beslut om eventuellt
afverkningsförbud bör vara af vikt, att synemännens utlåtande äfven bör
innehålla förslag om huruvida och i hvad mån ett förbud mot vidare afverkning
bör med hänsyn till vanskötselns art och omfång omfatta hela
eller viss del af den återstående ståndskogen samt tid eller villkor för
dess upphörande, så synes ett tillägg af sådan innebörd böra göras i § 2.
Enär tiden för ett dylikt förbud i § 4 är begränsad till dess de föreskrifna
åtgärderna för återväxtens betryggande å den afverkade skogsmarken
blifvit vidtagna, så torde äfven i denna paragraf ett tillägg böra
göras af den innebörd, att dels förbudet må gälla intill dess att genom de
vidtagna åtgärderna återväxten kommit i ett tillfredsställande skick och dels
att, därest förbudet grundar sig på vanskötsel af växtligare skog på sådant
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.
5
sätt att förutnämnda villkor för dess upphörande icke är tillämpligt, viss
längre eller kortare förbudstid må kunna bestämmas.
Beträffande återigen § 6 med dess syfte att af den till en vanskötsel
skyldige lättare erhålla säkerhet för kulturåtgärdernas fullgörande än eljest,
emot den erhållna friheten att kunna tidigare fortsätta med vanskötseln,
så synes mig denna böra omarbetas i den riktning, att förbud, som i 4
eller o § är nämndt, upphör när därför stadgade villkor äro uppfyllda
samt af skogsvårdsstyrelsen godkända, hvarvid eventuellt ställd pant‘eller
borgen för kulturåtgärders fullgörande ock skall återställas.
Hvad slutligen beträffar den redan nu så till vida otillfredsställande
§13 att däri ingen hänsyn tages till rättsförhållandet emellan upplåtare
och afverkare, så torde i viss mån redan däraf och än mera, därest förut
antydda ändringar genomföras, behofvet af dess omarbetning framträda.
Denna omarbetning torde böra gå ut på, att väl afverkaren fortfarande
må sta för vanskötselns följder, men att, därest genom aftal, tillkommet
före 1905 års början eller före den dag sedermera genomförda ändringar
om skogsvården träda i tillämpning samt äfven efter sistnämnda dag äro
gällande, en och samma innehafvare af dylik afverkningsrätt kan visa, att
han tillfölje af det hinder denna lag för honom åstadkommit att uttaga
virke, hvartill han eljest enligt aftalet haft rätt, därigenom icke af skogen
erhållit valuta i värde motsvarande hvad han för afverkningsrätten utgifvit
jämte 5 % ränta å hvad som genom af verkningar icke amorterats därå, så
bör upplåtaren hålla honom skadeslös för skillnaden eller den förlust, som
på dylikt sätt tillkommit. Enklare att tillämpa blefve det visserligen, om
för de träd, som uti ifrågavarande fall måste kvarlämnas, ersättning skulle
utgå för deras då befintliga värde, men då i så fall helt säkert upplåtaren
komme att drabbas oskäligt tungt, synes mig en dylik lösning icke höra
komma i fråga. Men skulle vid tillämpningen svårigheter anses möta af t
låta förstnämnda rätt till ersättning omfatta de aftal, som ingåtts både
före år 1905 och före den dag en eventuellt skärpt lagförändring trädt
i tillämpning, så må då hellre denna rätt inskränkas till blott sistnämnda
fall.
Helt naturligt böra de af mig här ofvan framkastade förslag till ändringar
icke anses såsom annat än antydningar om den riktning, hvari de,
enligt min åsikt, böra gå och mer eller mindre förtjäna att tagas till ledning
vid det fortsatta arbete som erfordras för att syftet — ett bättre
skydd för den yngre och växtligare skogen — må medelst lämpliga ändringar
af lagen kunna vinnas.
Då en och annan torde hysa den uppfattningen, att landets skogsvårdsstyrelser,
som vid gemensamma möten, där mångsidig erfarenhet är
6
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.
fskotteis
töande.
representerad, kunna dryfta dylika spörsmål och därför vore bäst skickade
att taga initiativ om sådana ändringar, som af mig här ofvan föreslagits,
därest de ansågos nödiga, så tillåter jag mig uttala den meningen, att
dessa mötens organisation och korta arbetstid lägga hinder i vägen fölen
omsorgsfull beredning af mera viktiga ändringar i lagen om vård af
enskildes skogar.
I ett dylikt fall torde nog det på erfarenhet grundade omdömet mera
genomtänkt kunna göra sig bättre gällande, om skogsvårdsstyrelserna, där
så anses nödigt, lämnas tillfälle att hvar för sig afgifva yttrande öfver ett
förarbetadt förslag.»
Då 1896 års skogskommitté i sitt förslag till lagstiftning för vården
af enskildes skogar stannade vid att förorda antagandet af en återväxtlag,
uttalade kommittén samtidigt, att en sådan lag icke kunde anses tillfredsställande,
och anförde särskildt, att det förnämsta felet hos detta slag
af lagar vore, att ett ingripande i anledning af öfverdrifven afverkning i
allmänhet komme för sent, för att de skadliga verkningarna af densamma
skulle kunna på önskvärdt sätt förhindras.
Vid behandlingen af den proposition, som på grundvalen af kommitténs
betänkande framlades för 1903 års Riksdag och som föranledde
nu gällande lagstiftning angående vård af enskildes skogar, uttalades,
såsom motionären också framhållit, den farhågan, att lagens bestämmelser
skulle visa sig otillräckliga för ernående af en tillfredsställande skogsvård,
särskildt i hvad denna afsåge ett skydd för den un^a och växtliga
skogen. Om ock det måste erkännas, att den nya lagstiftningen verkat
mycket godt, och att under skogsvårdsstyrelsernas förtjänstfulla verksamhet
förhållandena i afsevärd mån utvecklat sig till det bättre, samt
att en rätt uppfattning om och ett verkligt intresse för en förbättrad
skogsvård börjat göra sig mer och mer märkbara, så framgår dock af ^ de
berättelser rörande skogarnas tillstånd och'' skötsel, hvilka årligen afgifvas
af skogsvårdsstyrelserna i olika landstingsområden, att dessa farhågor i
viss män blifvit bekräftade.
Af dessa berättelser inhämtas nämligen bland annat, att sköfling^,
hvarigenom det unga växtliga skogskapitalet tillintetgöres genom förtidig
och planlös afverkning, företrädesvis förekommer, då afverkningsrätt till
skog upplåtits äfvensom vid inköp af skogsfastigheter i uteslutande syfte
att fortast möjligt tillgodogöra sig den befintliga ståndskogen utan tanke
på skogens framtida afkastning.
I den mån värdet å de mindre virkessortimenten stegrats, hvilket, vin
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.
der de sista åren varit fallet icke allenast på grund af den betydliga utvecklingen
af landets trämasseindustri, utan ock därför att smärre virke i
stora mängder exporterats utan förädling, har naturligtvis efterfrågan å
dessa sortiment ökats och anmärkta missförhållanden blifvit alltmera
i öironenfallande.
O
Från denna synpunkt finner utskottet syftet i motionärens framställning
vara behjärtansvärdt.
Utskottet är dock icke öfvertygadt, att en formulering af § 1 i lagen
den 24 juli 1903 angående vård af enskildes skogar i den riktning motionären
antydt vore lämplig. Det kan fastmer med hänsyn till svårigheten
att åstadkomma tillfredsställande lagbestämmelser, hvilka tillräckligt
tydligt angifva gränserna för skogsägarens befogenhet, kunna ifrågasättas,
huruvida icke mera skulle kunna vinnas genom ett lämpligt utvidgande
af skogsvårdsstyrelsernas befogenhet att verksamt ingripa till
förhindrande af en afverkning, hvarigenom uppenbarligen ett ungt, växtligt
skogsbestånd skulle komma att ödeläggas. Det gäller nämligen att härvidlag,
såsom jämväl af motionären framhållits, noga fasthålla vid, att förhållandena
i landets skilda delar äro ganska växlande, och att lagen alltså
måste noggrant afpassas med hänsyn härtill.
Motionärens förslag till ändring af § 13 i nyssnämnda lag måste
utskottet bestämdt afstyrka. Utskottet kan nämligen icke finna något
skal föreligga att ställa den, som förvärfva! rätt till skog genom nyttjanderättsaftal,
i gynsammare ställning än den, som förvärfvat sådan rätt
genom annan upplåtelseform.
Utskottet anser sig slutligen böra erinra därom, att Riksdagen år
1908 på förslag af enskild motionär i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhållit,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån inskränkning borde ske
i den uti förutnämnda lag medgifna rätt att genom ställande af pant eller
borgen ^ bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Enligt hvad utskottet erfarit, har domänstyrelsen i med anledning häraf
afgifvet underdånigt utlåtande hemställt, att § 6 i berörda lag måtte erhålla
följande lydelse: »Förbud, som i 4 eller 5 § är nämndt, upphöre,
där såsom pant för fullgörande af de åtgärder, som för skogsmarkens återställande
i skogbärande skick finnas erforderliga, hos öfverexekutor kontant
nedsättes ett belopp, ej understigande de uppskattade kostnaderna
för samma åtgärders vidtagande».
Fn ändring af lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903
är sålunda genom Riksdagens omförmälda skrifvelse bragt under Kumd.
Maj:ts pröfning. I sammanhang med denna pröfning synes enligt utskot
-
8
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 75.
tets förmenande jämväl ifrågavarande lagstiftning i hvad den lider af de
nu framhållna bristerna lämpligen höra upptagas till behandling. På
grund häraf får utskottet hemställa,
det Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning om och på hvad sätt ändring och
tillägg i 1903 års lagstiftning angående vård af enskildes
skogar må kunna åvägabringas i ändamål att förekomma
O O o
uppenbar sköfling af ungskog samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 26 april 1910.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOR ODELBERG.
Det skulle här antecknas, att herrar P. Paulson och Ii. Andersson
icke deltagit i ärendets behandling och herr D. Persson icke i dess slut
O
eu
liga behandling inom utskottet.
o O
Stockholm, Irar Hoeggotröms Boktryckeri A, B, 1910.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1910:112 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning m s. 1 i texten