Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändring af eller tillägg till 154 § utsökning slag en.

1910-02-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:10, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändring af eller tillägg till 154 § utsökning slag en.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 10.

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 24 februari 1910 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående ändring af eller tillägg till 154 § utsökning

slag en.

Uti en inom Andra kammanen väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 87, har herr Gast. Sandström anfört följande:

»I 154 § utsökning®] agen föreskrifves, att om ej den, som vunnit

kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio dagar, och den, som utverkat

reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfver exekutor s förordnande

därom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kraft

eller sin talan till domstol instämt, kvarstaden eller förbudet skall gå åter.

Detta stadgande hvilar tydligen på den förutsättningen, att hvarje

fordran eller annat anspråk, för hvars tryggande man är berättigad att

erhålla kvarstad, skingringsförbud eller reseförbud, skall kunna göras

gällande antingen genom lagsökning eller genom stämning till domstol.

Nu förekomma emellertid ej sällan fall, då dessa former för rättsanspråkets

realiserande äro uteslutna. Detta är nämligen förhållandet,

så snart genom aftal eller annorledes är bestämdt, att uppkommande

tvister icke få dragas inför domstol, utan skola afgöras af skiljemän.

I sådant fall kan en borgenär eller sakrättsägare hafva fullt samma

behof af någon utaf ifrågavarande handräckningsåtgärder till skyddande

af sin hotade rätt, som när skilj eaftal ej föreligger, och något hinder

för deras utverkande förefinnes ej heller, så snart de i 145, 146 och

153 §§ utsökningslagen stadgade förutsättningar äro för handen. Men

då han icke kan inom den föreskrifna tiden göra sin talan gällande

genom lagsökning eller stämning, utan i stället är hänvisad att påkalla

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 10. 7

skiljedom, kommer den beviljade skyddsåtgärden att inom trettio resp.

fjorton dagar förfalla. . Hela förfarandet har då varit ändamålslöst och

han är därför faktiskt i saknad af det skydd, som lagen afsett att gifva

hvarje rättsägare i sådan ställning.

Det område af rättslifvet, där behofvet och utverkandet af kvarstad

hör så att säga till ordningen för dag, är våra talrika sjörättstvister.

Här är förhållandet vanligen det, att fordringsägaren endast

har fartyg och frakt att hålla sig till för utfående af sin fordran och

att vid uppkommande tvist kvarstad å fartyget, hvarigenom detta förhindras

att afgå till utlandet, är ett oeftergifligt villkor för att fordrirmsrätten

ej skall blifva fullständigt illusorisk, huru väl grundad den lin

må vara.. Under senaste tiden har emellertid i det vanligast begap-nade

eertepartiformuläret för kolfrakter, det s. k. Baltcon-certepartiet, intagits

en bestämmelse, enligt hvilken tvister om öfverliggedagsersättning och

andra, anspråk, grundade på förhållandena vid lastens intagande eller

lossning, icke få dragas inför domstol utan skola afgöras af skiljemän

1 lastnings- eller lossningsorten. Vid alla dessa tvister, som äro synnerligen

vanliga, äro alltså aflastare!! och lastemottagaren med lagens

nuvaiande lydelse urståndsätta att upprätthålla kvarstadsåtgärden, som

dock är oundgängligen nödvändig för skyddande af deras rätt vid uppkommande

tvist.

Det synes mig. därför vara 1 hög grad af behofvet påkalladt, att

genom ett tillägg till 154 § utsökningslagen möjlighet beredes fölvederbörande

rättsägare att upprätthålla den utverkade skyddsåtgärden

äfven genom påkallande i behörig ordning af skiljedom, där sådan är

foreskrifven. Möjligen finnas äfven andra fall, då omedelbar lagsökning

och stamning äro uteslutna, som i förevarande afseende böra uppmärksammas.

Jag tänker härvid närmast på vissa fordringar å bidrag för

gäldande af gemensamt haveri. Dessa fastställas icke genom omedelbar

rättegång utan genom dispasch, och här kan mången gång föreligga

behof af kvarstad på den egendom, som svarar för fordringen.

På grund af'', det anförda hemställer jag vördsamt, att Riksdagen

matte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande

och framläggande snarast möjligt af sådant förslag till ändring af eller

tillägg till 154 § utsökningslagen, att kvarstad, skingringsförbud eller

reseförbud må kunna vidmakthållas äfven genom annan utsökningsåtgärd

an lagsökning eller stämning i de fall, då lagsöknings- eller rättegångsforfarande

är . uteslutet, och särskilt att påkallande i behörig ordning

af skiljedom, när sådan är föreskrifven, må vara för ändamålet tillräckligt»

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 . Lagutskottets Utlåtande Nr 10.

På sätt motionären erinrat, har den som vunnit kvarstad, skingringsförbud

eller reseförbud, som i 154 § utsökningslagen af ses, att

inom viss tid genom stämning eller lagsökning anhängiggöra sin talan

eller, om den redan är anhängig, fullfölja densamma. Den, som genom

ingånget skiljeaftal eller eljest är bunden att öfverlämna tvistens afgörande

åt skiljemän, är följaktligen, ehuru befogad att under gifna förutsättningar

erhålla handräckning af ifrågavarande art, utesluten från

möjligheten att genom påkallande af skiljedom vidmakthålla det preliminära

skydd, som handräckningsåtgärden afsett att bereda.

Rent principiellt sedt behöfver väl ej detta förhållande betecknas

såsom i och för sig oegentligt. Sj kifva skilj eaftalet, där ett sådant

föreligger, är ju en fri viljeakt, därvid parterna få anses hafva med

full insikt om dess konsekvenser mot vinsten af högre skattade fördelar

underkastat sig en eller annan med förfarandet förknippad olägenhet.

Erinras må därjämte, att domaren i utöfningen åt sin funktion är strängt

bunden af statens lagar, medan skiljemannen i sitt uppdrag har att

mera följa sitt eget omdöme om hvad rätt och billighet krafvel'', eu

olikhet mellan dessa båda förmer för realisation af ett rättsanspråk —

hänskjutande af en tvist till domstol eller till skiljemän som skulle

kunna tänkas gorå lagstiftaren mindre benägen att låta eu provisorisk

säkerhetsåtgärd äga fortfarande bestånd i afbidan på skiljedomens meddelande.

De invändningar, som sålunda ur principiell synpunkt möjligen

skulle kunna framställas mot motionärens förslag, synas dock vara af

underordnad betydelse i jämförelse med frågans stora praktiska räckvidd.

På affärslifvets område gör sig i våra dagar i fråga om sättet för lösning

af uppkommande tvister gällande en af många omständigheter

beroende, allt större tendens att anlita skiljedomsförlarandet i stället

för den offentliga rättsskipningen. Såsom motionären antydt, förekommer

till och med understundom, att för den, som ingått ett aftal

eller inlåtit sig i en affär, skiljemannaförfarandet därmed faktiskt är, i

händelse af - tvist, obligatoriskt. Härvid blir den af motionären framhållna

bristen i det ifrågavarande hänseendet synnerligen framträdande.

Så synes i än högre grad vara förhållandet, där redan enligt lagens

stadgande skiljemannaförfarande och ej domstol skall anlitas för föregående

pröfning eller slitande af en rättstvist. Detta är händelsen

i ett flertal sjörättsfrågor, i vissa fall enligt lagen om nyttjanderätt

till fast egendom, enligt kungl. kungörelsen den 20 oktober 1899

om begagnande af kronans jordägareandel i grufva med flera fall.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets L Hatande Nr 10. 9

.i n^rUV^a’, P? sätt motionären förutsatt, äfven annan åtgärd än

Pa grand af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

tion ’ 8n!ed,ninS af ifrågavarande mo
lön,

matte besluta att 1 skrifvelse till Kungl. Mai:t

anhålla om utarbetande och framläggande af sådant

förslag till ändring af eller tillägg till 154 §''utsöknmgslagen

att kvarstad, skingringsförbud eller reseförbud

må kunna vidmakthållas äfven genom annan

åtgärd an lagsökning eller stämning i de fall då la»,

söknings- eller rättegångsförfarande är uteslutet och

när" sådL ä ^ 1 behÖri§’ °rdning'' af skiljedom

Vekligt ,resknfven’ ma vara för ändamålet till
Stockholm

den 24 februari 1910.

Pa lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

de aff

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. 9 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1910:30 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändring af eller tilllägg till 154 § utsökning slag en. s. 10 i texten