Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t, angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande villkor med full äganderätt komma i besittning af gallmark, som upplåtits till allmänt begagnande.

1910-02-22 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:11, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t, angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande villkor med full äganderätt komma i besittning af gallmark, som upplåtits till allmänt begagnande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-utskottets Utlåtande Nr 11.

1

Nr 1 1.

Ankom till Riksdagens kansli den 24 febr. 1930 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t,

angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på

mindre betungande villkor med full äganderätt komma i

besittning af gallmark, som upplåtits till allmänt begagnande.

Uti en inom Andra kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, nr 31, har herr friherre Palmstierna hemställt, att Riksdagen ville

i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att Ivungl. Maj :t täcktes låta verkställa

utredning, i hvilken utsträckning sådana samhällen, där lagen om

stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 är tillämplig, må utan

ersättning eller på mindre betungande villkor än enligt nu gällande bestämmelser

med full äganderätt komma i besittning af gatumark, som upplåtits

till allmänt begagnande, och om möjligt för nästkommande års Riksdag

framlägga det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»I det förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, som den

19 mars 1904 afgafs af särskild! förordnade kommitterade, och som ligger

till grund för nu gällande stadsplanelag, stadgas i § 3 sålunda:

’Är stadsplan fastställd på ansökan af samhälle, skall bebyggd eller

obebyggd mark, som erfordras för de i planen upptagna gator, torg

och andra allmänna platser, när samhället det begär, mot ersättning afstås

till samhället. Härvid skola de i förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande till
Bih.

till Biksd. Prof. 1910. 7 Sami. 10 Höft. (Nr 11.) \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

tampning, dock att, där ersättning skall utgå ej blott för marken, särskildt

värde skall åsättas denna.

Ingår till allmänt begagnande upplåten väg eller plats i område, som

sålunda skall afstås, må ersättning därför icke utgå. Uppstår tvist, huruvida

väg eller plats är af beskaffenhet att böra afstås utan ersättning,

värde i afbidan på tvistens afgörande särskildt värde satt å det område,

tvisten galler.''

Af kommitterade föreslås alltså i andra stycket af ofvan anförda paragraf,

att till allmänt begagnande upplåten mark skall, i den män den

sammanfaller med gatumark, utan ersättning afstås till samhället, vare sig

den utgöres af allmän väg eller af enskild till allmän trafik upplåten väg.

Såsom motivering för sitt sålunda framställda förslag anförde kommitterade

följande:

''Om till allmänt begagnande redan upplåten väg eller plats ingår i

område, som skall afstås till gata eller allmän plats, synes ersättning därför

icke böra utgå. I fråga om allmän väg eller sådan, som uttagits af

oskifto, torde detta utan vidare vara klart, men äfven om marken tillhör

enskild, tillfogas honom icke någon orätt genom ett sådant stadgande, som

naturligen icke afser ett mera tillfälligt upplåtande, utan ett stadigvarande

begagnande under längre tid. Den enskilde får ju begagna marken på

samma sätt som förut, och underhållsskyldigheten öfverflyttas på samhället

eller annan vederbörande. I de flesta fall torde dessutom, där ej jordägaren

redan förut vid tomtförsäljning tillgodoräknat sig ersättning jämväl

för vägmärken, fastställandet af stadsplan bereda honom möjlighet att genom

försäljning af tomter erhålla godtgörelse åfvan för vägmärken.

Saknaden" i nu gällande lagstiftning af bestämmelser i antydd riktning

har åtminstone i ett fall, som kommit till kommitterades kännedom,

medfört att, efter det en jordägare sålt tomter med rätt till fri utfartsväg

utmed af honom anlagda gator, det samhälle, som sedermera bildats å området

för att blifva i tillfälle använda gatorna till samhällets behof nödgats

att med ett högst afsevärdt belopp inlösa dem från jordägaren.

Uppkommer tvist, huruvida väg eller plats skall afstås utan ersättning,

tillhör det domstol att afgöra densamma. I § 14 expropriationsförordningen

stadgas, att af jordägare väckt fråga om skyldighet att, där

endast del af jord eller lägenhet skall afstås, lösa hela lägenheten skall

af rätten afgöras, innan nämnden sättes. Till förekommande af onödig tidsutdräkt

har för nu föreliggande fall föreslagits, att i afbidan på tvistens

afgörande särskildt värde skall sättas å det område, tvisten gäller. Att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

utsträcka detta förfarande till alla vid expropriation för stadsplans genomförande

förekommande fall låter sig lämpligen icke göra, då värdesättningen

ju måste ske efter väsentligen olika grunder, om kela ägoområdet eller

endast en del däraf skall inlösas.

Att de i denna § meddelade föreskrifter skola tillämpas jämväl med

afseende å genomförandet af stadsplaner, å hvilka fastställelse vid lagens

trädande i kraft redan meddelats, torde utan vidare vara klart.’

Vid förslagets anmälning i statsrådet den 29 september 1905 ansåg

sig emellertid statsrådet ock chefen för justitiedepartementet icke kunna

tillstyrka ett oförändradt framläggande af kommitterades förslag i denna

punkt. "Vid den omarbetning, som detsamma inom justitiedepartementet

undergått, kade förevarande stadgande ersatts dels af lagens nuvarande

nionde paragraf, som föreskrifver, att allmän väg, som enligt fastställd

stadsplan ingår i gatumark, utan ersättning skall tillfalla staden, dels af

stadgandena i tjugonde paragrafen, att om gatumark, som af staden skall

lösas, förut enligt särskildt aftal varit upplåten till enskild utfartsväg eller

till allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande hänsyn skall tagas

till sådant förhållande.

Departementschefen motiverade denna afvikelse från kommitterades förslag

sålunda:

Enligt kommitterades förslag skulle ersättning icke utgå för väg eller

plats, som upplåtits till allmänt begagnande. I liera af de afgifna utlåtandena

hafva betänkligheter uttalats emot ett så vidsträckt stadgande.

Särskildt kar anmärkts, att därunder icke borde inbegripas väg, som vant

tillgänglig, utan att rättighet därtill förefunnits, ej keller väg, som upplåtits

före lagens ikraftträdande, eller för hvars upplåtande jordägaren ej varit i

tillfälle skaffa sig ersättning genom försäljande af tomter eller på annat

sätt. Dessa betänkligheter torde äga sitt berättigande, ock då härtill kommer,

att svårighet mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna

mellan ett tillfälligt begagnande och stadigvarande upplåtande, har stadgandet

ansetts böra omfatta allenast allmän väg, hvaremot i § 21 införts

föreskrift för expropriationsnämnd att, där mark af ägaren upplåtits till

enskild utfartsväg eller allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande

taga hänsyn till sådant förhållande. Genom ett stadgande med så inskränkt

räckvidd, som därtill lämnar nämnden tillfälle att beakta omständigheterna

i hvarje särskildt fall, torde icke någon jordägares rätt trädas för när’.

De sålunda föreslagna stadgandena lämnades vid den följande granskningen

inom högsta domstolen utan anmärkning. I oförändradt skick ingingo

de vidare i det förslag till lag om stadsplan och tomtindelning, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

ur 1907 förelädes Riksdagen, ock blefvo af det särskilda utskottet utan

vidare omnämnande tillstyrkta samt af Riksdagens båda kamrar antagna.

Emellertid ha dessa stadganden, i den mån stadsplanelagen börjat tilllämpas,

väckt bekymmer i synnerhet hos de mindre samhällenas inbyggare,

och de ha äfven till följd häraf vid föregående års riksdag varit föremål

för ändringsförslag.

Under anförande af exempel från 15 platser framhöll jag i motion

nr 17 uti Riksdagens Andra kammare förra året, att stadsplanelagens omförmälda

bestämmelser framför allt drabba de mindre samhällen, hvilkas

snabba tillväxt utgör ett af de mest typiska dragen i den svenska stadsbildningsprocessen.

Nyligen har äfven municipalnämndens ordförande i Kjeflinge uti Svenska

stadsförbundets tidskrift offentliggjort en skildring af förhållandena

i detta samhälle, som är belysande nog. Uti försäljningskontraktet heter

det:

x Gatan, 25 fot bred, skall till halfva dess bredd utmed försålda tomten

iståndsättas och årligen underhållas af köparen eller dennes rättsinnehafvare,

''och upplåtes nämnda gata till allmän hör- och gångbana . Ofvan

nämnda punkt står äfven upptagen i de flesta köpekontrakt, som af tomtsäljaren

utfärdats.

Striden om gatorna har likväl varit hårdnackad, som framgår af artikeln,

hvilken lyder:

’ Xågon tid efter municipalsamhällets bildande inkom emellertid gatuägaren

till municipalnämnden med en anhållan om ersättning för gatorna.

Denna anhållan afslogs af det skäl, att någon nämnvärd ersättningsskyldighet,

på grund af ofvannämnda passus i kontrakten, ej ansågs föreligga;

samhällets innevånare kände sig helt naturligt upprörda öfver gatuägarens

till vägagående. I stället för att, såsom man hade kunnat vänta, till samhället

öfverlåta den fullkomligt värdelösa rätt till gatorna, som han hade

kvar, då han vid de mycket vinstgifvande tomtförsäljningarna ajhändt sig

nyttjänder ätten till desamma, liar upprepade försök gjorts att trakassera

samhället för att därigenom framtvinga oskälig ersättning.

Sedan upprättad stadsplan blifvit af Iiungl. Maj:t fastställd, ingick

samhället, för att få frågan löst, på våren 1906 till Rönnebergs-, Onsjöoch

Har jagers häradsrätt med anhållan, att en särskild nämnd måtte tillsättas

för bestämmande af ersättning för ifrågavarande c:a 5,000 kv.-meter

gatumark. Gatuägaren ville då ej ingå i svaromål och begagnade som

förevändning, att munieipalsamhället ej erhållit Kungl. Maj:ts tillåtelse att

expropriera.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

o

Då emellertid gatorna voro i ett fullkomligt otrafikabelt skick och

de i desamma förut på gatuägarens föranstaltande nedlagda kloakledningarna

voro odugliga och samhället alltså var i fara att blifva förpestadt,

beslöt municipalsamhället att iordningställa gatorna och nedlägga nya kloakledningar.

Hos Kung! Maj:ts befallningshafvande begärde gatuägaren förständigande

för samhället att borttaga kloakledningarne och upphöra med gatuarbetet,

men afslogs denna ansökan såväl hos Konungens befallningshafvande

som sedermera i kung!, hofrätten och hos Kungl. Maj t

År 1907 försökte eu hästhandlare i Eslöf, som nu blifvit ägare af

gatorna, att afstånga dem, men arbetet utfördes ej bättre, än att stängslen

folio ned efter ett par dagar. År 1908 hade gatorna ånyo bytt om ägare,

och begärde då denne hos häradsrätten, att en expropriationsnämnd skulle

tillsättas för att få ersättningsfrågan löst. Municipalsamhället måste då

motsätta sig expropriation sförfarandet, emedan stadsplanen på grund af

den nya stadsplanelagen var under omarbetning och man alltså ej med

bestämdhet visste, Indika gatuområden som municipalsamhället skulle

komma att lösa, På af municipalsamhället anförda skäl afslogs denna ansökan

såväl hos häradsrätten som hos kungl. hofrätten och hos Kungl.

Maj:t. Tydligen för att påskynda afgörandet lät den tillfällige ägaren eu

natt under sommaren 1908 med starka järnstativ i betongjutning utstänga

gatorna. På uppdrag af municipalnämnden borttogos emellertid dessa

stängsel redan följande morgon. Öfver dessa åtgärder anhängiggjorde ägaren

åtal, men fäste häradsrätten därvid intet afseende. Hos kungl. hofrätten,

där ägaren fullföljde sin talan, föll det utslag, att enär gatorna sedan

många år varit upplåtna för allmänt begagnande, kunde något afseende

ej fästas vid besvären. Detta ärende hvilar nu hos Kung], Maj:t.

Vid exekutiv auktion den 15 d:s försåldes gatorna till en i Hörby bosatt

person för inteckningsbeloppet kr. 40,000: —.

Af ofvanstående i största korthet sammanfattade sakförhållande framgår

med all önskvärd tydlighet, huru nödvändigt det är, att hithörande frågor

vinna våra lagstiftande myndigheters beaktande. I stadsplanelagens §

20 står visserligen, att expropriationsnämnd en är skyldig att vid ersättningens

bestämmande taga hänsyn till om gatorna förut äro utlagda till

allmänt begagnande, men synes det mig, som om detta uttryck vore något

sväfvande. I huru hög grad en expropriationsnämnd tager denna hänsyn

kan man aldrig på förhand veta. Hade eu motion vid årets riksdag om

ändring i stadsplanelagen, i syfte att gatumark af bär nämndt slag kostnads

fritt skulle tillfalla samhället, äfven vunnit Första kammarens godkännande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

och regeringens sanktion, kade därmed mycket varit vunnit. Man får ju

hoppas, att frågan ånyo upptages vid kommande riksdag och då med lyckligare

resultat."

Det första bebyggandet och planeringen i samhällena har vanligen

skett utan särskild omtanke från samhället själft, och vederbörande jordägare,

hvilkas sträfvan alltför ofta endast varit att föryttra tomtmark, ha

ej heller funnit anledning ingripa. Visserligen har man numera vid anläggning

af villasamhällen i närheten af de största städerna på sina håll

uppgjort eu sammanhängande plan för vägar och aflopp, vattenledning, belysning

o. s. v. redan vid samhällets anläggning, men ännu torde ett sådant

förfarande blott i enstaka fall tillämpas. De förpliktelser med afseende

på stadsplans genomförande, som åligga samhällena på grund af

lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, kännas därför

synnerligen betungande å sådana orter, som före lagens ikraftträdande

föga eller intet åtgjort för samhällets reglering.

I främsta rummet innebära dessa förpliktelser inlösen af gatumark.

I olikhet med förut är samhället numera skyldigt dels att i vissa i lagens

åttonde och tolfte paragrafer särskild! angifna fall omedelbart inlösa mark,

en skyldighet, som torde bli så mycket kännbarare, som dylika samhällen

alltför ofta planerats utan hänsyn till dylika föreskrifter och alltså utan

iakttagande af bestående äganderättsförhållande, dels att ansvara för gatas

upplåtande i behörigt skick, hvilket i dylika redan till större delen bebyggda

samhällen torde nödvändiggöra gatumarkens förvärfvande åt samhället.

I synnerhet den sistnämnda lösningsplikten torde komma att bli mycket

betungande och ter sig dessutom för vederbörande samhälle ej sällan

såsom i hög grad obillig

Den mark, som samhället genom lagens föreskrifter kan blifva nödgad

att lösa, har nämligen ofta i förväg af ägaren upplåtits till allmänt begagnande

för tillfredsställande såväl af samfärdselns behof som för nedläg
o

o

gande af vatten- och afloppsledningar in. in.

Vanligen har så skett, då gatumarkens ägare själf är den ursprunglige

ägaren till de kringliggande tomterna, vid k vilkas försäljning oftast

de nödiga vägarna enligt särskild! aftal upplåtits till allmänt begagnande.

Vägarnas anläggning och upplåtande utgör tydligen i dylika fall förutsättningen

för tomternas försäljning och ett vinstbringande utnyttjande afjorden

såsom byggnadsmark. Kostnaderna härför måste alltså åt vederbörande

ägare läggas till de allmänna utgifter, han har att vidkännas för sin affär.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

1 allmänhet torde detta också vara fallet, i det att tomtpriset ökas med

ett mot vägkostnadema svarande belopp.

Att marken endast upplåtits med nyttjanderätt och icke med full

äganderätt, kan stundom frånsedt det fall, att vid de forsta upplåtelserna

något samhälle ännu icke kommit till stånd, på h vilket gatumarken kunnat

öfverlåta^ — bero på, att jordägaren icke ansett det unga samhället nog

bärkraftigt att öfverta förvaltningen af de allmänna trafiklederna. Före

stadsplanelagens ikraftträdande medförde emellertid detta icke så allvarliga

olägenheter, då samhällets plikt att lösa gatumarken endast sällan och

hufvudsakligen för att förhindra ett bebyggande i strid mot fastställd

regleringsplan behöfde komma till utförande. Fisken för ett dylikt bebyggande

var naturligtvis . icke så stor, då gatumarkens ägare borde hafva

det största intresset af ett noggrant iakttagande af regleringsplanen, som

han måhända själf uppgjort i syfte att försälja byggnadsmark.

I och med antagandet af denna lag, som genom skärpta bestämmelser

af ser afl tvinga såväl samhället som den enskilde jordägaren att noggrannare

än förut iakttaga fastställd stadsplan, torde emellertid samhällets lösningsplikt

komma att få en helt annan och större betydelse. Det synes

då böra tagas i öfvervägande, om ej sådan gallmark, som här afses, bör

af ägaren afstås utan någon särskild ersättning från samhällets sida. Såsom

ofvan framhållits, har ju jordägaren i de flesta fall skaffat sig ersättning

för de kostnader, han haft att vidkännas för vägarna, genom eu

förhöjning af det ursprungliga tomtpriset. När gatumarken upplåtits till

allmänt begagnande, så har den också för ägaren förlorat sitt värde. Något

fall har icke blifvit bekant, då jordägaren för begagnandet af dylik

mark af vidkommande tomtägare fordrat en årlig afgift utöfver den ersättning

för vägarnas underhåll, som han tilläfventyrs vid tomtförsäljningen

kan ha tillförsäkrat sig. Lika litet som han sålunda af marken i fråga

åtnjuter eu årlig inkomst, lika litet har den för honom något som helst

framtidsvärde, då med hänsyn till de rättsförhållanden, som vid upplåtelsetillfället

voro rådande, någon senare försäljning knappast kan tänkas

komma i fråga.

Ett uppenbart exempel på att jordägaren sålunda i själfva verket ansett

och måste anse marken värdelös, anfördes också vid Första kammarens

öfverläggning angående lagutskottets yttrande öfver min motion 20 mars

törra året af herr von Friesen. Ägaren till gatumarken i ett municipalsamhälle

utanför Stockholm hade öfverlåtit densamma på sin son, hvarvid

i gåfvobrefvet uttryckligen bestämts, att ägare af tomter intill sagda gallmark

skulle för all framtid ha rätt till obehindrad och fri samfärdsel å

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

densamma, likaså därstädes nedlägga ledningar för vatten, aflopp o. s. v.,

hvilken bestämmelse, till förmån för alla dem som då och framdeles bodde

å egendomen ifråga, i inteckningsprotokollet intogs som ett för all framtid

gällande servitut, belastande den bortskänkta gatumarken. Till följd häraf

åsattes denna mark en lång följd af år icke något taxeringsvärde. År

1901 upp taxerades den emellertid af bevillningsberedningen till 50,000

kronor såsom annan fastighet än jordbruksfastighet, eu summa, som åt

vederbörande taxeringsnämnd höjdes till 100,000 kronor, enär i området

i fråga ansågs ingå en mängd tomter lämpliga till bebyggande. Ohei

denna taxering anförde ägaren hos pröfningsnämnden besvär, under anförande

hufvudsakligen, att området belastades med ofvannämnda servitut,

att det förr eller senare skulle med äganderätt öfvergå på samhället i fråga,

och att det vid sådant förhållande hvarken kunde användas till behuggande

eller lämnade ägaren någon som helst inkomst, hvadan det borde som

dittills vara fritt från taxering. På grund häraf beslöt pröfningsnämnden

att helt och hållet upphäfva den åsätta taxeringen.

T. detta fall är alltså från jordägarens sida tydligt uttaladt, att gatumarken

för honom icke hade något värde. Åtskilliga andra fall torde

utan svårighet kunna framvisas, där förhållandena i sak äro fullkomligt

likartade, äfven om från jordägarnes sida ett dylikt formellt erkännande

icke föreligger.

Genom stadsplanelagens ikraftträdande ändrades emellertid detta torkållande.

Jordägaren skall till samhället afstå den upplåtna gatumarken,

men har rätt ått härför utfå ersättning. Denna mark fick sålunda plötsligt

ett värde, som den förut icke haft, och som i de allra flesta fall

måste anses som en opåräknad och omotiverad skänk till jordägarne. I

det fall, som af herr von Friesen omnämndes, begär jordägaren sålunda

numera en summa af icke mindre än 107,000 kronor i lösen för den

gatumark, som han själf några år förut ansett fullkomligt värdelös.

Vid Första kammarens öfverläggning rörande motionen anfördes af

herr von Geijer exempel på huru en dylik ersättningsskyldighet äfven

under andra än bär beskrifna förhållanden måste anses _ synnerligen öfverflödig

och obillig. Den upplåtna gatumarken tillhörde i detta fall platsens

samtliga tomtägare gemensamt, i det att hela området undergått ägo styckning,

hvarvid för ägames gemensamma behof erforderliga vägar, gator och

öppna platser undantagits. Emellertid togs vid tomternas värdering ingen

hänsyn till delägareskapet i gatumarken, om hvilken till och med många

tomtägare torde ha varit okunniga. Inteckning i tomt besvärade naturligtvis

också gatumarken, ett förhållande, som dock var obekant för den

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

sparbank, i hvilken åtskilliga dylika inteckningar belånats. Tydligen ansågs

äfven nu den till allmän trafik upplåtna gatumarken värdelös, men

måste _ icke dess mindre af Trelleborgs stad, med hvilken området sedermera

införlifvades, inlösas, en procedur, som i detta fall blir särskild! besvärlig

på grund af det stora antalet delägare i marken.

Det sålunda anföida exemplet visor tillika, att lagens nuvarande

stadganden icke endast drabba de mindre, utan äfven de större samhällena.

Af herr Domän anfördes under öfverläggningen vidare, att äfven Göteborgs

stad hatt liknande erfarenheter. V id den ifrågasatta införlifningen af flera

grannkommuner med Stockholm torde dylika fall också komma att inträffa.

Yare sig den till allmän trafik upplåtna gatumarken tillhör den forne

ägaren af de kringliggande tomterna, såsom väl i regel torde vara fallet,

eller dessa tomters nuvarande ägare, sa måste sålunda eu ändring af stadsplanelagen

i den af det ursprungliga kommittéförslaget angifna riktningen

vara i hög grad befogad.

Den grundtanke, på hvilken detta förslag hvilar, och som i gällande

stadsplanelag orubbad bibehållits, nämligen att samhället bör vara ägare

till all gatumark, erhåller å andra sidan sin rätta belysning och motvikt

i, samma förslags stadgande, att ersättning ej skall utgå för afstående af

till allmänt begagnande upplåten mark. Yid borttagandet af denna bestämmelse.

torde sammanhanget mellan dessa båda stadganden icke beköligen

ha iakttagits. Tor åtskilliga yngre samhällen, där vid lagens ikraftträdande

ännu stora delar af den upplåtna gatumarken voro i enskild ägo,

har på grund häraf stora ekonomiska svårigheter inträdt. Som i förra

årets motion framhålles, saknas t. o. in. icke exempel på att municipalsamkälle

för att undgå stadsplanelagens betungande förpliktelser anhållit

om upphäfvande af byggnadsstadgans tillämpning å vidkommande municipalområde.

Af föredragande departementschefen anfördes vid anmälan af kommitterades

förslag såsom skäl mot den här afsedda bestämmelsen, dels att

svårigheter mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna mellan

ett tillfälligt begagnande och ett stadigvarande upplåtande, och att under

ett dylikt stadgande icke borde inbegripas väg, som varit tillgänglig, utan

att rättighet därtill funnits, dels att det likaså vore obilligt, att utan ersättning

mark .skulle afstås, för hvars upplåtande ägaren icke varit i tillfälle

att skaffa sig ersättning genom försäljning af tomter.

Delvis torde de sålunda framställda anmärkningarna vara af uteslutande

formell art och sålunda genom en annan affattning af kommitterades

förslag kunna undvikas. Hvad vidare angår invändningen, att en dylik

Bill. till Rik sd. Prof. 1910. 7 Sand. It) Höft. (Nr 11.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

bestämmelse på ett obilligt sätt lian drabba jordägare, som visserligen

upplåtit gatumark, men icke varit i tillfälle skaffa sig ersättning genom

tomtförsäljningar, så torde ett dylikt förhållande lätteligen kunna undvikas

genom stadgande, att upplåten gatumark i enskild ägo må afstås till

samhället endast i den man, som bebyggandet utmed gatan fortskrider, och

samhällets ansvar för gatas upplåtande i behörigt skick sålunda inträder.

Vid förra årets riksdag stödde lagutskottet sitt afstyrkande utlåtande

väsentligen på departementschefens ofvan återgifna yttrande. Utom vissa

formella betänkligheter anfördes af utskottet därjämte, dels att svårigheter

kunna uppstå vid markens afskiljande från stamhemmanet samt vid eu

eventuell relaxering af ifrågavarande mark tilläfventyrs graverande inteckningar,

dels att i motionen icke behörig hänsyn tagits till det fall, att

upplåtelsen endast afsett viss tid. I allmänhet ansåg utskottet, att de åt

motionären anförda olägenheterna till en stor del genom förtänksamhet från

samhällenas eller deras invånares sida kunde förekommas, en synpunkt,

som också betonades af lagutskottets ordförande under öfverläggningen i

Första kammaren

Hvad angår frågan om dödandet af gatumarken möjligen graverande

inteckningar, så yttrade herr von Gei jer vid samma tillfälle, att den

moderna lagstiftningen dock redan förut i annat sammanhang sysslat med

samma fråga, hvilken i förevarande fall torde vara så mycket lättare att på

ett tillfredsställande sätt lösa, som vid belåningen af dylika inteckningar

vanligen ingen hänsyn tages till den säkerhet, gatumarken möjligen kan

erbjuda. I det af herr von Geijer anförda fallet var ju lånegifvaren till

och med okunnig om, att de belånade inteckningarna jämväl graverade

gatumarken.

Att, såsom af utskottet påyrkats, hänsyn jämväl bör tagas till att

upplåtelsen till äfventyra skett endast på viss tid, torde vara öfverflödigt,

då, såvidt man för närvarande känner, upplåtelse af gatumark på viss tid

af naturliga skäl icke förekommer.

De olägenheter, som af lagens nuvarande stadganden framkallats, ha

icke heller, i motsats mot hvad utskottet och dess ordförande framhållit,

kunnat afhjälpas genom förtänksamhet från samhällenas eller tomtägarnes

sida. Ofta ha nämligen dylika upplåtelser skett, redan innan samhällena

i fråga bildats eller stadsplan blifvit fastställd. Och äfven om så icke vore

fallet, är det svårt att föreställa sig, på hvad sätt samhällena skulle utan

betungande uppoffringar kunna tillförsäkra sig äganderätten till de gator,

som af en viss jordägare upplåtas i samband med tomtförsäljningar. Hvad

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

11

åter tomtägame angår, så kunna visserligen fåll tänkas, då vid köp af

respektive tomter vederbörande försäljare kunde förmås att jämväl öfverlåta

äganderätten till angränsande gatudelar, men därmed torde icke mycket

vara vunnet för samhällets räkning. Lösesumman för gatumarken måste i

hvarje fall erläggas, och det är därvid likgiltigt, hvem markens ägare är.

Öfverhufvud synes lagutskottets ordförande under öfverläggningen utgå

från, att lagens stadgande i dess nuvarande skick framför allt drabbade

tomtägarne, då ju dessa voro skyldiga att inom vissa gränser ersätta samhället

lösen för gatumark. En dylik ersättning behöfver emellertid som

bekant af tomtägarne utgifvas, först då efter stadsplans fastställande

nybyggnader blifvit å tomten uppförda. I)å det bär framför allt gäller

gatumark i redan bebyggda delar åt samhället, så är tomtägares ersättningsskyldighet

naturligen undanskjuten till eu aflägsen framtid.

Slutligen framfördes såväl i lagutskottets utlåtande som under Första

kammarens öfverläggning såsom skäl mot en lagändring i den af motionen

angifna riktningen, att lagen redan nu stadgade, att vid bestämmande af

ersättning för mark, som enligt särskildt aftal upplåtits till enskild utfartsväg

eller till allmänt begagnande, hänsyn skall tagas till sådant förhållande.

Häremot torde böra erinras, att tolkningen af förevarande bestämmelse

iir öfverlåten åt expropriationsnämnderna, hvilka ha en naturlig benägenhet

att vid uppskattning af gatumark följa de värden, som vid försäljning och

eljest åsatts närliggande tomter. Denna benägenhet torde stadgandet i dess

nuvarande sväfvande formulering icke kunna tillräckligt motverka. Om man

därjämte tar i betraktande, att bestämmelsen förutsätter ett synnerligen

omsorgsfullt utförande af samhällets talan, hvartill de nödiga krafterna af

naturliga skäl endast sällan finnas att tillgå i småsamhällena, så torde dess

effektivitet på goda grunder kunna dragas i tvifvelsmål. I hvarje fall kommer

iordägaren med säkerhet alltid att genomdrifva, att han får ersättning för,

hvad vägarna kostat honom i inköp och anläggning. Härigenom ha möjligheterna

för spekulation i gatumark underlättats på ett sätt, som säkerligen

icke varit lagstiftarnes afsikt.

Jag vill sålunda framhålla, att de nuvarande bestämmelserna i stadsplanelagens

tjugonde paragraf ur det allmännas synpunkt äro fullkomligt

otillräckliga, då någon ersättning för gatumark, som af ägaren för alltid

upplåtits till allmänt begagnande och sålunda icke lämnar honom någon

vinst, alls icke bör ifrågakomma. De berättigade intressen, som genom ett

så generellt stadgande, som det af kommitterade föreslagna, kunna trädas

för nära, torde behörigen kunna tillgodoses, utan att därför, som nu är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

fallet, samhället oskäligen betungas. I detta sammanhang torde måhända

kommitterades förslag, att till domstols pröfning må hänskjutas frågan, om

upplåtelse för alltid eller endast på viss tid föreligger, böra tagas under

öfvervägande.

Därjämte vill jag betona vikten af, att eu dylik lagändring så snart

som möjligt kommer till stånd. Flera af de mindre samhällena befinna

sig redan nu på grund af lagens nuvarande stadganden i ett verkligt nödläge.

De ytterligare erfarenheter, som man med hänsyn till den relativt

korta tid, lagen varit giillande, till äfventyra anser sig böra afvakta, komma

med all säkerhet endast att bekräfta ofvanstående framställning och sålunda

för åtskilliga småsamhällen innebära realiserandet af eu betungande lösningsplikt,

hvilken en senare lagstiftning icke är i stånd att förmildra. Endast

genom en snar ändring kan deras läge i viss män förbättras.

I de fall, där den ursprunglige jordägaren ännu bär kvar gatumarken,

synes af skäl, som ofvan framhållits, icke hänsyn till hans intressen böra

förhindra, att en dylik lagstiftning förlänades återverkande kraft och äfven

gällde sådan mark, som upplåtits före lagstiftningen i fråga, och det förefaller

icke omöjligt, att därvid kan tagas sådan hänsyn till senare jordägares

och inteckningshafvares rätt, att äfven ur deras synpunkt lagstiftningens

återverkande kraft icke ter sig som eu obillighet.

Vid behandling af detta ärende i Riksdagen förra året förenade sig

Ändra kammarens lagutskotts ledamöter uti en af herr Wiclén framlagd reservation,

som åsyftade, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Ivungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, i hvilken omfattning

sådana samhällen, som afsågos i lagen angående stadsplan och tomtindelning

den 31 augusti 1907, måtte berättigas att utan ersättning komma i besittning

af gatumark, som utgjordes af enskild väg, som upplåtits till allmänt

begagnande eller såsom utfartsväg, samt för Riksdagen framlägga

förslag till ändring i nämnda lag i berörda hänseende».

Riksdagens Första kammare beslöt den 20 mars efter yttranden af

herrar von Friesen, Bergendahl, von Geijer, .Johan Östberg, Trygger och

Boman att bifalla utskottsmajoritetens afslagsvrkande med 66 röster mot 37,

som tillföllo ett af herr Johan Östberg framställdt yrkande af följande

lydelse: »att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den

vid utlåtandet fogade reservation med den ändring, att näst efter orden

»utan ersättning» insattes orden »eller på mindre betungande villkor än

enligt nu gällande bestämmelser kan blifva fallet»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 11. 13

Inom Andra kammaren behandlades lagutskottets uttalande den 23

mars, och efter ett anförande af herr Widén biföll kammaren utan votering

den af honom afgifna reservationen. På grund af att kamrarna stannat

vid olika beslut, hade frågan sålunda fallit i Riksdagen.

.1 syfte att något snarast möjligt måtte åtgöras "i denna särskildt för

municipalsamhällena betydelsefulla angelägenhet, vågar jag likväl ånyo

framlägga ärendet, och göra det yrkande, hvarom minoriteten i Första

kammaren förenade sig i fjol.»

Enligt 9 § i lagen angående stadsplan och tomtindelning skall allmän

väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, utan ersättning tillfalla

stad eller samhälle, hvarå lagen äger tillämpning. Med afseende

åter å. mark, som enligt särskildt aftal upplåtits till allmänt begagnande

eller till enskild utfartsväg, skall, om densamma erfordras för i fastställd

stadsplan upptagna gator, torg eller andra allmänna platser eller för hufvudgator,

som ej ingå i stadsplan, men för hvilkas framdragande staden

erhållit rätt att förvärfva mark, ersättning i af lagen stadgad ordning af

staden utgifvas. Enligt föreskrift i lagens 20 § skall vid den nämnda

ersättningens bestämmande särskild hänsyn tagas till att upplåtelse, som

nyss nämnts, föreligger.

I syfte att i nu angifvet afseende bereda de samhällen, för hvilka

den omförmälda lagen gäller, en bättre ställning, påyrkade motionären

i eu af honom under nästlidet års riksdag väckt motion sådan ändring

i 9 . § af sagda lag, att mark, som genom särskildt aftal upplåtits till

enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande, skulle i nyss omförmälda

afseende likställas med allmän väg, samt att såsom en följd häraf 20 § i

lagen måtte . utgå. Af skäl, som af lagutskottet angåfvos i dess öfver

motionen afgifna utlåtande, fann sig utskottet förhindradt att tillstyrka bifall

till densamma. Också förföll frågan för nämnda riksdag.

Een nu förevarande motionen afser åstadkommande af utredning för

åvägabringande af eu lagändring i syfte att bereda omförmälda samhällen

möjlighet att utan ersättning eller på mindre betungande villkor än enligt

nu gällande bestämmelser förvärfva äganderätt till gatumark, som upplåtits

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

till allmänt begagnande. Däremot inbegripes ej i motionen mark, som

upplåtits till enskild utfartsväg.

Före tillkomsten af gällande stadsplanelag berodde det af staden eller

samhället själffc, om och när det ville göra sin rätt gällande att expropriera

till allmän plats afsedd mark. Enligt stadsplanelagen åter ankommer det

i vissa fall på markens ägare, att, när han så önskar, framställa yrkande,

att mark skall af staden lösas, och rent faktiskt torde samhället ofta, när

det äger rätt att lösa mark, so sig nödsakadt att begagna sig af denna

sin befogenhet.

Att bördan för samhällena af denna inlösningsplikt visat sig oskäligt

stor, samt att den med den nämnda i 20 § af omförmälda lag afsedda lindringen

i fråga om ersättningsbeloppet icke kan hos expropriationsmyndighetema

vinna erforderligt beaktande, synes icke vara tvifvel underkastadt. I sådant

afseende vill utskottet åberopa såväl motionärens framställning och hvad

vid nästlidet års riksdag i detta ämne förekom som äfven åt Svenska stadsförbundet

gjorda uttalanden. En lagändring i af motionären påyrkadt syfte

synes alltså utskottet af behofvet påkallad.

Huruvida den förmånligare ställning, som sålunda i ifrågavarande

hänseende synes böra beredas samhällena, lämpligen bör inträda endast, da

fråga är om inom stadsplanen belägen mark, eller äfven vid fråga om förvärf

af sådan mark utom densamma, som enligt tf § stadsplanelagen

skall till staden afstås, synes utskottet tvifvelaktigt och torde böra

besvaras först efter en blifvande undersökning. Åt en sådan lärer äfven

framgå, huru de af lagutskottet vid nästlidet års riksdag framhållna svårigheterna

med afseende å utförandet af den ifrågavarande lagstiftningen ma

kunna undanröjas. IIvad särskild! angår frågan om inteckningar, som

kunna hvila å den mark, hvarom är fråga, anser sig utskottet böra framhålla,

att genom den ifrågasatta lagstiftningen naturligen ej är afsedt att

gorå något ingrepp i inteckningshafvares rätt eller i tredje mans öfriga

bestående rättigheter med afseende å marken.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj :t täcktes låta verkställa utredning, i hvilken utsträckning

sådana samhällen, där lagen om stadsplan och tomtindelning

den 31 augusti 1907 är tillämplig, må utan

ersättning till vederbörande ägare eller på mindre be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

15

tvingande villkor än enligt nu gällande bestämmelser förvärfva

gallmark, som upplåtits till allmänt begagnande,

och, om möjligt, för nästkommande års Riksdag framlägga

det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 22 februari 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

ITerr Trygger, med hvilken herrar Iludebeck, af Ekenstam, Ridderbjelke

och Gustaf Andersson instämt, har anfört följande:

»För min del hyser jag visserligen ingen tvekan därom, att stadsplanelagen

kan behöfva öfverses. Med sund lagstiftningspraxis öfverens,

stämmer dock att först söka vinna en stadgad erfarenhet om de brister,

som vidlåda densamma, innan man skrider till en revision. En allmänt

utbredd mening synes emellertid anse fara ligga i dröjsmål hvad beträffar

<len fråga, som motionären underställt Riksdagens pröfning. Vid sådant

förhållande vill jag låta mitt motstånd mot en skrifvelse om utredning

med afseende på denna fråga falla. Men jag måste fordra, att man ej

anteciperar denna utrednings resultat, utan låter utredningen afse de villkor

öfver hufvud taget, på hvilka ifrågavarande samhälle må med full äganderätt

komma i besittning af gatumark, som redan förut upplåtits till allmänt

begagnande. Utskottet har själft betonat, att tredje mans rätt ej

må vid samhällets förvärf af dylik mark kränkas. Lika viktigt är dock,

enligt min mening, att den rätt, som i enlighet med gällande lag kan tillkomma

jordägare, hvilken upplåtit marken till allmänt begagnande, eller

annan, som sedermera förvärfvat densamma, icke med ett enda penndrag

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

tillintetgöres. Det är för staten af större vikt, att rättssäkerheten bevaras

oförkränkt, än att, låt vara betydande, olägenheter, som för kommuner

eller enskilda kunna hafva uppstått på grund af hittills gällande lagstiftnings

ofullkomlighet, undanröjas. Att utan vidare upphäfva bestående

privata rättigheter kan endast i yttersta nödfall och på grund af ett öfverväldigande

statsintresse försvaras. Ett dylikt statsintresse kan icke ens

ifrågasättas föreligga i förevarande fall.

Med stöd af hvad jag nu anfört hemställer jag,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!.

Maj:t täcktes låta verkställa förnyad utredning angående

de villkor, på b vilka sådana samhällen, där lagen om

stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 är

tillämplig, må kunna förvärfva gatumark, som upplåtits

till allmänt begagnande, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.»

Herrar Lindhagen och Pettersson från Södertälje hafva anfört följande:

»Då det ej bör få ifrågakomma, att den tillstyrkta lagstiftningen ordnas

så, att den kan på omvägar göras kraftlös genom åtgärder att i sådant

syfte låta inteckna gatumarken, synes det icke böra, på sätt utskottet

hemställt, göras särskildt förbehåll, hvarigenom inbjudes just till ett sådant

kringgående. Af detta skäl ha vi ansett, att af utskottets motivering

sista punkten samt af utskottets hemställan orden till vederbörande ägare

måtte utgå.»

Stockholm. A-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1910.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1910:31 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungan s. 12 i texten