Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden.

1910-03-08 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:23, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 mars 1910 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 151, hafva herrar Carl Lindhagen, Ernst Blomberg, Herm.

Lindqvist, Bernh. Eriksson, Iij. Bissén, Emil Kristensson, A. J. Christiernson,

L. J. Carlsson, Sven Persson, J. T. Johansson, Johan Forssell, E. C.

Kropp, 0. H. Waldén, E. A. Leksell, Aug. Nilsson, J. Hasselquist, K. A.

Borg, J. A. Wallin, Viktor Larsson, Rf. Branting, N. A:son Berg, Charles

Lindley, Knut S. Tengdahl, F. W. Thorsson, Värner Rydén, C. E. Svensson,

A. C. Lindblad och Ernst Söderberg anfört följande:

»De olika ländernas plägseder och lagar i fråga om söndagshvilan

hafva sin grund antingen i religiöst intresse eller social hänsyn, därvid

dock må erinras, att bakom den i bibeln föreskrifna sabbatshvilan nog

ligger äfven ett socialt motiv.

Från den religiösa synpunkten, som fordom var den i främsta

rummet bestämmande, härleda sig förbuden mot arbete under gudstjänsttiderna,

mot allt arbete, som sker inför allmänheten, och i synnerhet

mot bullersamma eller eljest uppseendeväckande sysselsättningar

eller nöjen. Hit höra äfven en del andra ordningsföreskrifter, såsom

förbud mot skyltning i bodfönstren etc.

Men den moderna industrialismen kom med sitt forcerade och

utslitande arbete samt sin tendens att inkräkta äfven på de gamla

fristunderna. I dess spår uppväxte ett oafvisligt kraf på regelbunden

Bih. till Riksd. Brok 1910. 7 Sami. 21 Höft. (Nr 23.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande Nr 23-

hvila för kropp ock sinne. Det är detta sociala behof, som nu i

väsentlig mån uppbär och gifvit fart åt sträfvandena att göra en

odelad söndagshvila till verklighet i alla länder.

En ledig veckodag behöfver naturligtvis ej för att fylla sitt ändamål

förläggas till en söndag. Men den bör af flera skäl vara gemensam

för alla, och det är då själffallet att valet måste falla på söndagen,

som har traditionen för sig, och där de religiösa och sociala sträfvandena

kunna gå hand i hand.

Behöfligheten af en hvilodag i veckan bestrides numera knappast

från något håll. Men en öppen fråga är, om och i hvad mån saken

bör ordnas genom statens mellankomst. Det enskilda initiativets företräde

försvaras närmast af de principiella anhängarne till arbetets och

arbetsaftalens frihet, för hvilken senare de sålunda i själfva verket äro

beredda att offra söndagshvilan. Nära denna grupp stå en del personer,

som äro besjälade af förhoppningar, att det frivilliga initiativet skall

visa sig mäktigt slutligen lösa frågan och lösa den bättre, än som kan

ske på lagstiftningens väg. Slutligen framhålles, att det enskilda initiativet

har den opportuna uppgiften att bilda opinion för saken i

sådana länder eller speciella arbetsområden, där söndagshvila hvarken

är häfdvunnen eller allmänt eftersträfvas. Ty en lag, som ej uppbäres

af allmänna opinionen, blefve, säger man, overkställbar, såsom fallet

varit t. ex. med en fransk lag om söndagshvila af 1814, som lärer ej

vunnit någon tillämpning.

Emellertid har erfarenheten ådagalagt, att förhoppningarne om

det enskilda initiativets fruktsamhet gäckats. Utom möjligheten att

då denna väg åstadkomma eu allt omfattande hvilodag, har öfverallt

visat sig, att enstaka försök att genom frivillig öfverenskommelse

åstadkomma söndagshvila, där sådan ej iakttages, alltid strandat på

den illojala konkurrensen.

Det har isynnerhet varit på den europeiska kontinenten, som

frågan om söndagshvila varit särskildt brännande. Där har det i allmänhet

gällt att öfvervinna inrotade vanor att arbeta på söndagen

lika väl som på andra dagar och att småningom med hjälp af en

komplicerad apparat skapa nya sammanstämmande vanor istället för

en ofta brokig mångfald af gamla plägseder.

I de anglosachsiska länderna och på den skandinaviska halfön

har däremot krafvet på söndagshvila uppburits och upprätthållits af

den allmänna meningen. Någon särskild lagstiftning om söndagshvila

har därföre icke ifrågakommit. Stadgandet i 7 kap. 3 § af vår strafflag

är egentligen endast en bekräftelse af ett närmast i religiöst in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 23. 3

tresse men nog också af ett socialt behof uppkommet bruk. Detta

lagrum bestämmer som bekant bötesstraff för den, som å sön- eller högtidsdag

emellan kl. 6 om morgonen och kl. 9 om aftonen idkar handtverk

eller annat arbete, som kan tala uppskof, utan det sker till egen eller

annans nödtorft. Samma straff stadgas vidare, om kramlåda eller annan

dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas. Förbudet att å sabbatstid

till salu öppna kramlåda har alltid strängt upprätthållits af myndigheterna.

Det öfriga mera generella förbudets effektivitet har däremot

sällan kontrollerats. Några uppseendeväckande öfverträdelser ha

icke framträdt i det offentliga och man har förnuftigt nog låtit den

stora allmänheten afgöra efter sitt eget tycke, hvad den ansett vara

arbete till egen eller annans nödtorf. Hvad på senare tider tilldragit

sig uppmärksamheten är däremot att söka bereda större sabbatshvila

vid järnvägar, post, telegraf och telefon, där en stor personal användes

äfven om söndagarne för att tillgodose allmänhetens nödtorft af samfärdsel.

En för ändamålet tillsatt kommitté, den s. k. sabbatshvilekommittén,

har år 1902 afgifvit ett betänkande i detta ämne.

Emellertid är det att befara eller rättare sagdt ganska sannolikt,

att med industriens och samfärdselns utveckling den nationella traditionen

hos oss småningom skall lida väsentligt afbräck. Så skedde i

Schweiz, där man i följd däraf beträffande arbetet i fabrikerna, i den

lilla industrien och i handeln nödgats ingripa till skydd för en förut

upprätthållen söndagshvila. Det är på tiden, att hos oss en undersökning

härom sker, särskilt ifråga om industrien, handeln och andra

närgränsande arbetsområden. Det redan i en annan denna dag väckt

motion omnämnda krafvet på söndagshvila från betjäningen vid badinrättningarna

har gifvit anledning till att upptaga denna fråga.

Bekant är också de ofta försporda klagomålen från bodbiträden, att

de sättas om söndagarne till arbeten i bodarne. Vid industrien är

det, såsom allmänt erkännes, i en mängd fall ganska illa beställdt. En

undersökning skall säkerligen jämväl i öfrigt draga fram i ljuset mycket,

som man nu ej har någon kunskap om. Man hör ofta talas om, hur

här och hvar underordnade sysselsättas med arbete stora delar af söndagen.

Det kan gärna här ock framhållas det synnerliga oskicket med

utgifvande af söndagsnummer ad tidningar^ i ändamål att konkurrera

ihjäl hvarandra. Såväl redaktions- och sätteripersonalen som allmänheten

borde verkligen förunnas någon söndagshvila från tidningarne.

I en till civildepartementet afgifven berättelse om en kongress i Brlissel

år 1897 rörande söndagshvila, från hvilken berättelse såsom författad

af undertecknad Lindhagen ingressen till denna motion lånats, erinras

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande Nr 23.

att vid sagda kongress skarpt klander riktades mot tidningarnes söndagsnummer.

Det behöfver emellertid knappast betonas, att lagstiftningen om

söndagsbvila bör akta sig att närgånget ingripa i den enskildes egen

verksamhet samt måste i öfrigt respektera och endast, där så påfordras,

reglera oundgängligt söndagsarbete såsom uti industrier med ständig

eld o. s. v. En undersökning af de faktiska förhållandena nu för tiden

kan i hvarje händelse ej vara annat än till gagn.

Uti det förslag till lag om arbetareskydd som nyligen afgifvits

af yrkesfarekommittén föreslås följande bestämmelse: »Tillförekommande

af ohälsa i följd af arbetet skall af arbetsgivare särskildt iakttagas:

---i) Arbetet bör, där dess natur det medgifver, så anordnas,

att arbetarne komma i åtnjutande af erforderlig söndagshvila.» Kommitterade

säga sig härmed velat rikta uppmärksamheten på betydelsen

af erforderlig söndagshvila. De anmärka ock, att oafsedt strafflagens

förutnämnda bestämmelser det ej kunde förnekas, att å många arbetsställen

med kontinuerlig drift förekommo otillfredsställande förhållanden

i fråga om söndagshvila. Kommitténs förslag är emellertid beroende

af administrativ pröfning efter inseende af yrkesinspektionen och afser

dessutom företrädesvis ett ingripande ur rent hygieniska grunder och

mindre ur sociala. Någon närmare undersökning af, hur det förhåller

sig numera med söndagslivilan i landet, bar kommittén därför icke

heller inlåtit sig på. Utan en sådan undersökning kan man dock ej

bedöma, i hvad mån och på hvad sätt något bör göras. Klart är

emellertid att den söndagshvila, som bör äfven ur social synpunkt upprätthållas,

måste vara garanterad genom lag, som väl kan helt kort

fastslå själfva grundsatsen, men säkerligen måste mera tydligt specificera

tillåtna undantag än bara genom det särdeles tänjbara uttrycket »utan

det sker till egen eller annans nödtorft».

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes: att Riksdagen ville

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en undersökning, i

hvad mån inom vårt land behöflig söndagshvila utan tvingande nödvändighet

åsidosättes inom arbetsområden, hvari arbete utföres för

arbetsgifvares räkning och särskildt inom industri, handel och andra

närliggande verksamheter, äfvensom, därest utredningen skulle därtill

gifva anledning, för Riksdagen framlägga erforderligt lagförslag i ämnet.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 23. 5

I 3 kapitlet 7 och 8 §§ missgärningsbalken af 1734 års lag,

hvilket kapitel hade öfverskriften »Om svordom och sabbatsbrott» förekommo

följande stadganden: »Then som begår något brott på Söndagar

eller Högtidsdagar emellan klockan fyra om morgonen och nijo om

aftonen; böte — —. Idkar någon arbete eller handtverk på dessa

dagar; böte tio daler för sabbatsbrott, utan det sker till egen eller

annans nödtorft, som uppskof ej tåla kan. Kramlådor eller andra bodar

skola på Söndagar och Högtidsdagar ej öppnas till salu». I gällande

1864 års strafflag hafva likartade bestämmelser upptagits bland religionsbrotten

i sjunde kapitlet, hvars 3 § innehåller följande: »Idkar någon

å sön- eller högtidsdag, mellan klockan sex om morgonen och klockan

nio om aftonen, handtverk eller annat arbete, som uppskof tåla kan;

straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker till egen eller

annans nödtorft. Lag samma vare om kramlåda eller annan dylik bod

å sådan sabbatstid till salu öppnas». Utöfver nämnda bestämmelser

förekomma i särskilda författningar föreskrifter angående förbud mot

viss försäljning eller viss verksamhet under sabbatstid.

Beträffande den utländska lagstiftningen i detta ämne får utskottet

hänvisa till den s. k. yrkesfarekommitténs den 9 december 1909 afgifna

betänkande, som i denna del innehåller följande:

»Arbetarnes söndagshvila utgör i flertalet kulturstater föremål för

särskilda lagbestämmelser, ofta till och med för särskild lagstiftning.

De hufvudsakliga stadgandena i ämnet äro i regel ganska kortfattade

men undantagsbestämmelserna vanligen synnerligen talrika och omfattande.

Här nedan lämnas en öfversikt af de hufvudsakliga stadgandena

i ett antal olika stater.

Belgien. Det är förbjudet att till arbete i industriella eller kommersiella

företag under mer än sex dagar i veckan använda andra än

näringsidkarens, hos honom boende familjemedlemmar, tjänare eller

husfolk. Yeckohvilan skall infalla på söndagen. (Lag om söndagshvila,

den 17 juli 1905).

Danmark. Under folkkyrkans sön- och helgdagar samt grundlagsdageu

(efter klockan 12 midd.) får ej idkas något slags arbete, som

bullrar eller eljest är störande, åkeriverksamhet (efter klockan 10 f. m.)

i städerna, handel, fabriks- eller fabriksmässig industriell verksamhet.

(Lag om »den offentlige Fred paa Folkekirkens Helligdage samt Grundlovsdagen»,

den 22 april 1904).

England. Något allmängiltigt förbud mot söndagsarbete meddelas

ej i skyddslagstiftningen men lär förekomma i »Lords day acts».

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 23.

Frankrike. Det är förbjudet att sysselsätta något biträde eller

någon arbetare i ett industriellt eller kommersiellt företag mer än sex

dagar i veckan. Veckohvilan bör omfatta minst 24 timmar i följd och

infalla på söndagen. (Lag om veckohvila för arbetare och biträden,

den 13 juli 1906).

Norge. Från klockan 6 e. m. dagen före en sön- eller helgdag

till klockan 10 e. in. på denna eller, där två eller flera sådana dagar

följa på hvarandra, den sista sön-, eller helgdagen får arbete icke äga

rum. (Fabriktillsynslagen, § 27.)

Schweiz. Arbete på söndagarna är förbjudet. Den kantonala

lagstiftningen kan dessutom bestämma högst åtta helgdagar per år, då

arbetet skall hvila. Dylika bestämmelser äro bindande endast för vederbörande

religionsbekännare. Den som ej vill arbeta å andra kyrkliga

festdagar, får ej straffas därför. (Fabrikslagen, § 14).

Tyskland. Yrkesidkare knnna ej förplikta sina arbetare att arbeta

på sön- och helgdagar. I flertalet industriella företag är arbetet förbjudet

på sådana dagar. Ledigheten skall minst belöpa sig, för en söneller

helgdag till 24, för två på hvarandra följande sön- och helgdagar

till 36 samt för jul-, påsk- och pingsthelgen till 48 timmar. Ledighetstiden

skall räknas från klockan 12 på natten och skall vid två på hvarandra

följande sön- och helgdagar räcka till klockan 6 den andra dagens

eftermiddag. I handelsföretag få biträden, lärlingar och arbetare icke

alls sysselsättas på den första jul-, påsk- eller pingstdagen och å andra

sön- eller helgdagar icke längre än fem timmar. (Yrkeslagen, §§ 105

a och b).

Österrike. På söndagar skall allt yrkesarbete hvila. Söndagshvilan

skall börja senast klockan 6 på söndagsmorgonen, samtidigt för hela

personalen, och fortvara minst 24 timmar. Inom handelsyrket medgifves

söndagsarbete under högst fyra timmar. På helgdagar skola

arbetarne, med hänsyn till deras konfession, lämnas erforderlig tid att

besöka förmiddagsgudstjänsten. (Yrkeslagen, § 75: I, II, IX och XIV).

Förutberörda undantagsbestämmelser, som i åtskilliga länder föreskrifva

ersättning för den mistade söndagshvilan genom ledighet å

annan veckodag, åsyfta i hufvudsak dels vissa slag af företag, såsom

för tillverkning'' och försäljning al lifsmedel, tillhandahållande af vatten,

gas och elektricitet, transport- och kommunikationsanstalter, badinrättningar,

tidningstryckerier samt företag, som kräfva kontinuerlig drift,

dels vissa slag af sysselsättningar, oafsedt hvar de förekomma, såsom

nödvändiga arbeten för reparationer, eldning, bevakning, rengöring och

inventering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 23.

För minderåriga, och stundom äfven för kvinnor, gälla i somliga

länder särskilda, strängare föreskrifter beträffande söndagshvilan.»

Den af motionärerna nu berörda frågan om åtgärder för beredande

af behöflig söndagshvila från arbete har förut varit föremål

för behandling inom Riksdagen. Så hemställde Riksdagen i skrifvelse

till Kung!. Maj:t den 27 april 1901, att Kung], Magt täcktes låta verkställa

utredning, huruvida, på hvad sätt och i hvad mån-nödig sabbatshvila,

där sådan ej redan medgifvits, måtte kunna beredas åt tjänstemän

och betjänte vid postverket, statens järnvägar samt statens

telegraf- och telefonväsen. I anledning af denna skrifvelse uppdrog

Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning i fråga om utsträckt

sabbatshvila åt vissa statstjänstemän och betjänte, hvilken kommitté

den 28 april 1902 afgaf sitt af motionären omnämnda betänkande. På

grundvalen däraf meddelade Kungl. Maj:t genom särskilda nådiga bref

under åren 1903 och 1904 vissa föreskrifter, innefattande beträffande

personalen vid post- och telegrafverken bemyndigande för generalpoststyrelsen

och telegrafstyrelsen att vidtaga anordningar jämväl genom

anställande, där så erfordrades, af extra personal för beredande under

sön- och helgdagar af ledighet åt personalen, då sådant utan hinder af

göroinålens behöriga gång kunde äga rum. Vidkommande personalen

vid statens järnvägar meddelade Kungl. Maj:t i nådigt bref till järnvägsstyrelsen

den 8 december 1904, förutom enahanda bemyndigande, som

enligt hvad nyss nämnts gafs åt generalpost- och telegrafstyrelserna,

vissa angifna bestämmelser i det ifrågavarande afseende!. Föreskrifter

i ämnet hafva sedermera utfärdats genom särskilda cirkulärskrifvelser

af generalpoststyrelsen den 26 januari och 26 februari 1904, af telegrafstyrelsen

den 29 april 1904 och 15 mars 1907 samt af järnvägsstyrelsen

den 30 mars 1905.

Uti en under år 1905 inom Andra kammaren väckt motion yrkades,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kung!. Maj:t låta utreda, huruvida och på hvad sätt söndagsarbete

måtte kunna, utöfver hvad därom funnes stadgadt, på lagstiftningsvägytterligare

inskränkas, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

denna utredning kunde gifva anledning. Motionen tillstyrktes af det

Andra kammarens tillfälliga utskott, dit densamma hänvisats, men afslogs

af kammaren efter votering med 116 röster mot 81. Ett liufvudskäl

för denna utgång af frågan synes hafva varit mindre den omständigheten,

att en begränsning af söndagsarbetet i vårt land ej vore af

nöden, än en befarad svårighet att särskildt med hänsyn till den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande Nr 23.

vida omfattning, som gifvits åt den gjorda framställningen, på lagstiftningens

väg nå ett verkligt bättre resultat i det afseende, hvarom

var fråga.

Beträffande nyttan och behofvet för individen af erforderlig söndagshvila

torde icke mer än en mening kunna råda. Utskottet vill i

detta afseende åberopa ett uttalande af en af de internationella kongresser,

som under senare tider hållits angående detta ämne. Så uttalade redan

1889 års kongress i Paris följande: »En hel hvilodag i veckan är i

allmänhet för enhvar nödvändig'' för bevarandet af kroppens och själens

hälsa och energi. Den är ett väsentligt villkor för fortsatt arbetsduglighet

och högre lifslängd, en förutsättning för materiellt välstånd och

moralisk utveckling för individen, för familjen, för nationen. — De moraliska

konsekvenserna af hvilodagen hafva en ekonomisk återverkan och

bereda i följd däraf välstånd.» Särskildt framhölls söndagshvilan såsom

behöflig för kroppsarbetaren, såsom ägnad att höja hans intellektuella

och sedliga personlighet.

Ehuru utskottet ingalunda förbiser de stora svårigheter, som utan

tvifvel äro förknippade med en sådan lagstiftning som den nu ifrågasatta,

har dock utskottet ansett det vara af vikt, att den nu väckta

frågan föres fram till en lösning, som i möjligaste mån tillgodoser det

sociala och humanitära behof, som här ostridigt förefinnes. Det synes

utskottet icke skola möta oöfverstigliga hinder att i det förevarande

afseendet träffa vissa föreskrifter, som bättre än gällande lagstiftning

fylla detta behof.

Visserligen framträda här med anspråk på behörigt beaktande

nationella sedvanor och folkets egna föreställningssätt. Och visserligen

är det sannt, att de krafter, som i det hela reglera det ekonomiska

lifvet, i många stycken äro desamma som vid tidpunkten för tillkomsten

af den gällande lagstiftningen angående sabbatshvila. Men å

andra sidan har vår tid skapat väsentliga förändringar i de förhållanden,

för hvilka sagda lagstiftning var ämnad. I belysning hufvridsakligen

af hvad som härutinnan förekommit, främst den moderna industrialismens

framträdande och utveckling, är det som den nu väckta

frågan behandlats och bedömts i de moderna staterna i senare tid.

Under trycket af en allt starkare utveckling pa det ekonomiska området

har sålunda helt visst det enskilda intresset, arbetares såväl som

arbetsgifvares, i en omfattning, som, hvad vart land angår, ursprungligen

ingalunda varit afsedd, tvingat fram arbete, hvilket kunde hafva

»tålt uppskof» och ej skett endast »i nödfall».

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 23-

Beträffande omfattningen af söndagsarbetet i vårt land inom de

yrken, hvarom nu särskildt är fråga, vill utskottet hänvisa till den utredning,

som inom kommerskollegii arbetsstatistiska afdelning pågår

angående arbetstidens längd inom vissa yrken, och hvars preliminära

resultat hållits utskottet till hända. Äf denna undersökning framgår

bland annat, att antalet arbetare med ordinarie söndagsarbete (längre

eller kortare) uppgifvits till omkring 16,000, häraf 9,100 skiftarbetare.

Det ojämförligt största antalet söndagsarbetare träffades inom näringsoch

njutningsämnesindustrien, nämligen omkring 8,600 (häraf vid råsockerbruk

under kampanjen 4,800 och vid mejerier 2,250). Därnäst

inom malm förädlingsindustrien omkring 3,000, mineralindustrien omkring

1,000, trämasse- och pappersindustrien omkring 1,000, barberare och

perukmakare 600 o. s. v. Af en annan inom kommerskollegii nämnda

afdelning verkställd undersökning angående kollektivaftalet i Sverige

framgår, att vid 1908 års ingång 1,348 dylika aftal, omfattande 9,324

arbetsgivare och 198,827 arbetare, meddelade stadgande!! angående ersättning

för sön- och helgdagsarbete.

Det synes utskottet uppenbart, att vid en lagstiftning, sådan som

den nu ifrågasatta, de intressen, som framkallat nu omnämnda förhållanden,

ingalunda få åsidosättas. För de yrkesgrenar, där söndagsarbete,

regelbundet eller vid vissa tillfällen, icke kan undvikas, böra därför ej

göras föreskrifter, hvarigenom rättvisa och billiga kraf från näringsidkares

och andras sida ej vinna behörigt beaktande. I detta hänseende

synes dock en närmare undersökning kunna lämna den erforderliga

vägledningen. En d}dik lärer ock ådagalägga, huruvida icke inom de

industrier eller yrkesgrenar, där arbete under söndagar kan anses icke

höra ifrågakomma, arbetet likväl bör fortgå äfven under någon eller

vissa af de helgdagar, som infalla å andra veckodagar än söndagar, och

beträffande hvilka enligt vunnen erfarenhet afbrott i arbetet visat sig

medföra arbetets inställande jämväl under kringliggande söckendagar

eller eljest varit förenadt med afscvärdare svårigheter.

Slutligen vill utskottet i fråga om den lagstiftning, hvarom här

är fråga, framhålla, att densamma rättvisligen synes böra erhålla afseende

icke blott såsom motionärerna ifrågasatt å sådana fall, där arbete

utföres för arbetsgifvares räkning, utan äfven å öfriga fall, där det

kan vara af vikt, att gällande föreskrifter i det förevarande hänseendet

undergå den rättelse eller jämkning, som må befinnas vara af hänsyn,

som härofvan framhållits, eller af förhållandena i öfrigt betingad.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

Bih. till Riksd. Prot 1910. 7 Sami. 21 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Nr 23.

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla,

att Kungl. Magt ville låta verkställa undersökning, i

hvad mån inom vårt land behöflig söndagshvila utan

berättigad anledning åsidosattes, särskildt inom industri,

handel och andra närliggande arbetsområden, äfvensom,

därest utredningen skulle därtill gifva anledning, för

Riksdagen framlägga erforderligt lagförslag i ämnet.

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

STOCKHOLM, ISAAO MAECUS’ BOKTRYCK^ BI-AKTIEBOLAG, 1910.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1910:40 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj.t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden. s. 2 i texten