Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin.
1911-05-16 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1911:32, Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till Eiksdagena kansli den 16 maj 1911 kl. 3 e. m.
Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af brännvin.
(2:a Afd.)
Till bevillningsutskottet hafva hänvisats fem särskilda motioner, nämligen
från Första kammaren motionerna nr 28, af herr Lindblad, och nr
52, af herr Bellinder, samt från Andra kammaren motionerna nr 89, af
herr Fornander, nr 120, af herr Leander m. fl., och nr 122, af herrar Byström
och Broomé i Högbo, samtliga åsyftande ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen
med afseende å det s. k. Göte borgssystemet.
I motionen I: 28, af herr Lindblad, föreslås, att Riksdagen ville beslutaMotton 1:23.
följande ändrade lydelse af förordningen angående försäljning af brännvin
den 9 juni 1905:
§ 17. 2. Bolag må ej till annan öfverlåta utminutering af annat brännvin
än punsch, ej heller all utskänkning af brännvin inom kommunen;
skulle bolag mot bestämd afgift åt annan öfverlåta rättighet till sådan utminutering
eller utskänkning, göre bolaget — — — — — sin rörelse,
samt
Ofvergångsst adg anden.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914:
Bolagets nettovinst — — — — — — — fördelning af dessa medel
äger rum.
Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.
Bihang till Riksd. •prat. 1.911. 5 Sami. 1 Afd. 32 Höft. (Nr 32.)
Motion
I: 52.
Motion
II: 89.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
I herr Bellinders motion I: 52 hemställes, att Riksdagen måtte besluta
att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda:
dels huruvida icke ledningen och tillsynen öfver den detaljhandel med
brännvin, som nu utöfvas af ett hundratrettiotal hvar för sig själfständiga
bolag, bör öfverföras till en för hela riket gemensam styrelse tillsatt af
Konungen;
dels huruvida icke förbud må utfärdas för detaljhandel med egentligt
brännvin i annat än slutet och försegladt kärl;
dels såsom en följd häraf, huruvida icke all utskänkning af egentligt
brännvin i öppet mått eller glas må förbjudas;
dels beträffande ändring i bestämmelserna angående storleken af nu
gällande försälj ningsafgifter till en mera enkel och mera effektiv form, och
dels huruvida och på hvilka villkor nuvarande spritförädlingsverk böra
och kunna af staten inlösas, samt slutligen
dels hvilken ökad inkomst staten genom de till utredning föreslagna
förändringarna kan komma att tillföras,
och sedan till Riksdagen framställa det förslag till förändring af nu
gällande kungl. förordning om försäljning af brännvin och annan spirituösa,
hvartill utredningen kan gifva anledning.
I fråga om de skäl, som af motionären anförts för dessa förslag, tilllåter
utskottet sig hänvisa till motionen.
I motionen II: 89, af herr Fornander, anföres följande:
»Under 1910 års riksdag frambar jag i motionen nr 12 i denna
kammare önskemålet om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående tillägg
till 15 § 1 mom. i förordningen angående försäljning af brännvin den 9
juni 1905, så lydande:
Bolag, som i 12 och 14 §§ omförmäles, skall hafva till ändamål endast
att i sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel med
brännvin och må icke afse att bereda vare sig delägarne vinning utöfver
årlig ränta med fem procent å de af delägarne tillskjutna kontanta medel
eller kommun någon ekonomisk fördel utöfver den vinst som enligt denna
förordning kan tillkomma densamma.
Hvad sålunda stadgas utgör dock ej hinder för sådant bolag att
utöfva försäljning af mat, äfven utan samband med brännvinsförsäljning,
under förutsättning endast att handel med brännvin är bolagets hufvudsakligaste
verksamhet.
I sitt betänkande nr 14 framhöll bevillningsutskottet, att de skäl, som
af motionären åberopats till stöd för yrkandet om rätt för utskänkning
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 3
att i angifven riktning utvidga sin rörelse, torde vara, om icke tillfyllestgörande,
så dock i och för sig beaktansvärda.
Redan häraf torde framgå att frågan, som förts på tal, äger en viss
grad af befogenhet. Ännu mera framträder detta, om man fäster sin
uppmärksamhet vid den omständigheten, att bevillningsutskottets ordförande
låtit utskottets beslut åtföljas af sin reservation, åsyftande skrifvelse
till Ivungl. Maj:t angående utredning, huruvida icke sådan ändring af gällande
förordning angående försäljning af brännvin lämpligen kunde vidtagas,
att därför afsedt bolag berättigades att i viss utsträckning anordna
matserveringsställen utan samband med försäljning af spirituösa drycker.
I denna reservation hade tre af denna kammares utskottsledamöter instämt.
Och tager man del af debatten i Första kammaren, sådan densamma återgifves
i dess protokoll I: 18,14 får man det intrycket, att sympatierna äfven
inom Första kammaren redan då voro så starka, att man nu, med
tillbörligt fästadt afseende vid kammarens efter sistlidna septembervalen
förändrade sammansättning, kan hafva den förhoppningen, att äfven Första
kammaren skulle finna sig beredd att biträda Andra kammarens beslut
att bifalla hvad reservanterna föreslagit.
Med hänvisning i öfrigt till 1910 års riksdagstryck: Andra kammaren,
motion nr 12 och utskottsbetänkande saml. 5, nr 14, sid. 21, samt
protokollen I: 18,14 och II: 27,21 hemställer jag, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung! Maj:t låta utreda,
huruvida icke sådan ändring af gällande förordning angående försäljning
af brännvin lämpligen kunde vidtagas, att bolag, som i 12 och 14 §§ af
sagda förordning omförmäles, berättigades att i viss utsträckning anordna
matserveringsställen utan samband med försäljning af spirituösa drycker,
samt därefter förelägga Riksdagen det förslag i ämnet, hvartill utredningen
kunde föranleda.»
Den af herr Leander m. fl. väckta motionen II: 120 lyder så:
»Enligt § 17 i gällande brännvinsförordning äger bolag, som bildats
för detaljhandel med brännvin, att på vissa villkor öfverlåta rättighet till
utminutering eller utskänkning åt enskild person. I fråga om rättighet
af sistnämnda slag eller utskänkningsrättighet stadgas, att den, som fått
dylik rättighet på sig öfverlåten, skall vara skyldig att hos bolaget inköpa
''allt för rörelsen erforderligt egentligt brännvin och det brännvin i öfrigt,
som bolaget tillhandahåller i sin rörelse. Däremot lägger förordningen ej
hinder i vägen för innehafvare af öfverlåten utminuteringsrättighet att
inköpa sin spirituösa, hvar han behagar.
Då sådant bolag, hvarom här är fråga, icke har till ändamål att be
-
Motion
II: 120
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
reda vare sig delägarna eller andra enskilda personer någon vinning utan
endast att i sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel med
brännvin, strider det tydligen mot det s. k. Göteborgssystemets anda, att
öfverlåtelse af rättigheter till enskilda personer får förekomma. Enligt
vårt förmenande hade det för nykterhet och allmän ordning varit lyckligast,
om den nya bränn vinsförordningen af 1905 ålagt vederbörande bolag att
själfva ombesörja all handel med spirituösa. Då så emellertid icke skett,
anse vi det för närvarande lönlöst att påkalla någon ändring i denna punkt.
Däremot finna vi redan nu tiden vara inne för undanröjandet af oegentligheten,
att en innehafvare af öfverlåten utminuteringsrättighet skall kunna
till förfång för det allmänna gå vederbörande bolag förbi och ej vara
skyldig att i likhet med innehafvare af utskänkningsrättighet inköpa sitt
brännvin genom bolaget.
Det särskilda utskott, som vid 1905 års riksdag hade att förbereda
frågan om revision af brännvinsförsäljningsförordningen, ansåg, att lagstadgad
skyldighet för innehafvare af öfverlåtna utskänkningsrättigheter
att från det öfverlåtande bolaget fylla det för rättighetens utöfvande erforderliga
behofvet af spirituösa skulle afsevärdt bidraga till en effektivare
beskattning af brännvinsförsäljningen. Utskottets sålunda uttalade åsikt
har under den nyare brännvinsförordningens tillämpning visat sig fullt
riktig. Genom Riksdagens beslut i öfverensstämmelse med utskottets hemställan
är också principen erkänd, att all handel med spirituösa bör gå
genom de härför särskild! bildade bolagen. Bemälda särskilda utskott erkänner
också att ett utsträckande af skyldigheten att inköpa erforderligt
brännvin hos vederbörande bolag äfven till innehafvare af öfverlåtna utminuteringsrättigheter
skulle medföra dels effektivare beskattning och dels
minskning af antalet rättigheter. Som likväl principens genomförande i
sådan omfattning syntes utskottet för det dåvarande möta vissa svårigheter,
ansåg det sig icke böra för tillfället tillstyrka stadgande i dylikt hänseende.
Emellertid tillåta vi oss rikta uppmärksamheten på särskilda utskottets
ofvannämnda uttalande i fråga om beskattningens effektivitet och rättigheternas
minskning. Tvenne fördelar skulle alltså vinnas, därest stadgande
infördes om likställighet i berörda hänseende emellan innehafvarna
af båda slagen af försäljningsrättigheter. Vidtoges tillika den ändring i
förordningen, att innehafvare af öfverlåten rättighet skulle vara förpliktad
att erlägga viss afgift för det verkligt försålda litertalet spirituösa och
icke blott — såsom nu är fallet — för det beräknade, vore jämväl detta
ägnadt att hindra den enskilde att tillskansa sig fördelar på det allmännas
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 5
bekostnad och att i någon mån minska försäljningsställenas antal och därmed
äfven förbrukningen.
Det har påståtts, att någon ändring af förordningen i här ofvan antydd
riktning skulle vara öfverflödig, enär det står det öfverlåtande bolaget
fritt att vid upprättande af kontrakt med de s. k. vinhandlarna stipulera
såsom villkor, att all spirituösa skall inköpas hos bolaget och afgiften utgå
för det litertal, som verkligen försäljes. Vi tro dock icke, att blotta möjligheten
af sådan öfverenskommelse emellan det kontrakterande bolaget
och vinhandlarna är till fyllest. Erfarenheten här från Stockholm äfvensom
från andra platser gifver vid handen, att man ej har att vänta, att
saken tillfredsställande ordnas på frivillighetens väg, utan att klara och
tydliga lagbestämmelser äro af nöden.
Andra kammaren har för sin del ansett, att en ändring af förordningen
på sätt ofvan framhållits vore behöflig. Med anledning af en
inom kammaren vid fjolårets riksdag i ämnet väckt motion (nr 11) beslöt
nämligen kammaren med 108 röster mot 87 att aflåta en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning, huruvida icke sådan ändring
lämpligen borde vidtagas.
Då vi anse frågan vara af den vikt, att den ånyo bör föreläggas
Riksdagen, tillåta vi oss i öfverensstämmelse med Andra kammarens ofvannämnda
beslut vid fjolårets riksdag vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, huruvida icke sådan ändring af gällande förordning angående
försäljning af brännvin lämpligen kunde vidtagas, att bolag, som
i 12 och 14 §§ af nämnda förordning omförmäles, förpliktades att vid
öfverlåtande af utminuteringsrättighet stadga som villkor, att den, som
fått sådan rättighet på sig öfverlåten, skall vara skyldig att hos bolaget
inköpa allt för rörelsen erforderligt egentligt brännvin och det brännvin
i öfrigt, som bolaget tillhandahåller i sin rörelse, äfvensom att afgift för
sålunda öfverlåtna rättighet skall utgå efter det verkligen försålda litertal
spirituösa, samt därefter förelägga Riksdagen det förslag i ämnet, hvartill
utredningen kan föranleda.»
Herrar Byströms och Broomés i Högbo motion II: 122 är af följande
lydelse:
»På grund af sina oftast rätt stora affärer och det sätt, på hvilket de
skötas, blifva brännvinsbolagen stundom ’en stat i staten’. Styrelsen för
ett brännvinsbolag skall som bekant bestå af fem personer, af hvilka tre
väljas af bolagsägarna och två af annat forum. Dessa personer hafva att
bestämma ej blott förvaltningen af det kapital, som bolagets ägare insatt,
utan ock i betydande grad öfver de stora inkomster, som rörelsen vanligen
Motion
II-. 122.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
gifver. Styrelsen bestämmer äfven huru stora hyror, som skola betalas,
huru stora löner, som skola gifvas etc. Detta kan ske på sådant sätt, att
bolagsdirektörer sitta med löner, som närma sig hvad ett statsråd har, och
så att krogföreståndarna kunna erhålla inkomster, som i storlek täfla med
hvad professorer vid våra högskolor få. Ett litet studium i t. ex. Stockholmsförhållandena
och en del andra större städers förhållanden på dithörande
område kan lämna godt belysningsmaterial härutinnan. Och hvad
hyror för brännvinsutskänkningsställen angår, har på senare tiden rätt
märkliga saker offentligen framhållits på möten i Stockholm.
Då de medel, som inkomma genom brännvinsbolagen, äro, sedan 5 %
afdragits för delägares insatta kapital, såsom antydts, kommunens och det
allmännas, så synes oss, att kommunen och det allmänna också höra få
mera inflytande i styrelsen för brännvinsbolaget än hvad nu är fallet.
Särskildt bör den kommun, inom hvars område försäljningen skall ske, få
ett ord med i laget. Detta kan hafva sin betydelse dels i fråga om huru
många af bolagets krogrättigheter skola begagnas och dels hvar krogarna
skola förläggas. En af de tre styrelseledamöterna, som bolagets delägare
hittills utsett, bör därför hädanefter, synes oss, utses af den kommun, där
bolaget drifver sin farliga rörelse.
På grund af hvad som nu anförts, anhålla vi att få vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte besluta, att första stycket i 3 mom. 15 § af kungl.
förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 måtte få
följande lydelse:
Bolags delägare skola vara minst nio, af hvilka åtminstone sex böra
vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolagets styrelse
skall bestå af fem ledamöter, af hvilka två utses af delägarna i bolaget,
en af landstinget, en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
samt en af den kommun, där bolaget idkar sin rörelse, dock att i stad,
som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige utse den ledamot, som eljest
skulle af landstinget väljas. I Stockholm utses tre ledamöter af stadsfullmäktige.
Därest å landet eller i stad, som deltager i landsting, nytt bolag
bildas å tid, då landstinget icke är samladt, må ordföranden i landstinget
äga att utse en person att under tiden, till dess styrelseledamot blifvit af
näst sammanträdande landsting utsedd, vara ledamot i styrelsen».
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 7
Samtliga ifrågavarande motioner afse att i olika afseenden reformera
det s. k. Göteborgssystemet, på hvars för vårt land säregna principer hela
brännvinsförsäljningslagstiftningen hvilar.
Göteborgssystemet afsåg, som bekant, ursprungligen endast att reformera
försäljningen — närmast utskänkningen — af brännvin till arbetarbefolkningen,
därvid man ville dels inskränka brännvinsförtäringen, dels
göra densamma till sina följder mindre fördärflig. Målet ville man vinna
dels och framför allt genom att aflägsna det enskilda ekonomiska intresset,
d. v. s. ordna försäljningen så, att säljarna ej hade något intresse af ökad
omsättning, dels ock genom att förbättra kroglokalerna och såmedelst utöfva
ett hyfsande inflytande på kunderna samt genom att vid utskänkning
tillhandahålla lagad mat, hvilket skulle minska brännvinets hälsovådliga
inflytande. Därjämte skulle, enligt den ursprungliga idén, systembolagens
inkomster hufvudsakligen användas till arbetarklassens gagn.
Det skulle blifva alltför vidlyftigt att här skildra, huru med tiden de
faktiska förhållandena och lagstiftningen i samverkan utvecklat och i mångas
tycke förvanskat systemet. Kändt är, att anmärkningar riktats mot detsamma
i dess nuvarande gestaltning från flera och helt motsatta håll. I
motionen I: 52 framställas vidtgående reformkraf, åsyftande bland annat
en skärpt kontroll öfver bolagens verksamhet, så att denna måtte handhafvas
på en gång strängare »i sedlighetens intresse» och till större ekonomisk
fördel för det allmänna, under det i motionerna I: 28 samt II: 89,
120 och 122 yrkas mer eller mindre partiella ändringar. Då dessa sistnämnda
yrkanden emellertid stå i visst förhållande till de mera omfattande
reformkrafven, finner utskottet lämpligt att behandla samtliga dessa motioner
i ett sammanhang.
k
fe
I motionen I: 52, af herr Bellinder, riktas synnerligen skarpa anmärkningar
mot det förhållandet, att bolagens förvaltningskostnader på de senare
åren stegrats i en proportion, som ej alls motsvaras af ökad vinst, hvarjämte
det missförhållandet särskildt skulle råda, att omkostnadsstegringen
nära nog helt folie på den ena af bolagens rörelsegrenar, utskänkningen.
De beräkningar, på hvilka motionären stödt sig, torde dock vara i
viss mån missvisande. Sålunda synes motionären hafva förbisett den omständigheten,
att bolagens antal på senare åren väsentligt ökats, exempelvis
från 95 stycken 1898—99 till 132 år 1909. En jämförande granskning
af förhållandena vid början och vid slutet af nämnda tioårspeidod
bör enligt sakens natur för att lämna ett exakt resultat inskränkas till de
vid periodens början existerande bolagen i den mån de ej under den
-
Utskottets
yttrande.
Motion
I: 52.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
samma upphört. Jämväl åtskilliga andra på kostnadssiffrorna inverkande
faktorer, öfver hvilka bolagen ej kunnat råda, har motionären underlåtit
att taga i betraktande. I dessa afseenden har från sakkunnigt håll tillställts
utskottet följande kritik af motionärens uppgifter:
»Af de 95 bolag, som funnos år 1898—99, äro fortfarande 94 i verksamhet.
Vid dessa bolag uppgingo omkostnaderna år
98/99 till kr. 3,765,006:41
1909 » » 7,006,133: 66
ökning kr. 3,241,127: 25 eller 86,4 %
i stället för 106,8 % såsom af motionens siffror framgår.
I omkostnaderna äro inräknade krono- och kommunalutskylder, hvilka
uppgingo
98/99 till kr. 635,161:83
1909 » » 1,920,511: 73
ökning kr. 1,285,349: 90 eller 202,4 %.
Om dessa utskylder, hvilkas storlek ej torde bero på bolagens skön,
fråndragas, voro återstående omkostnader för
98/99 ...... kr. 3,129,844: 58
1909 ..... » 5,085,621: 93
ökning kr. 1,955,777: 35 eller 62,5 %.
Dessa omkostnader utgöras af löner och arfvoden
98/99 ...... kr. 1,249,155: 07
1909 ...... » 2,134,629: 01
ökning kr. 885,473: 94 eller 70,9 %.
Lokalhyror
98/99 ...... kr. 764,940: 53
1909 ...... * 1,216,508: 65
ökning kr. 451,568: 12 eller 59,0 %.
öfriga omkostnader
98/99 ...... kr. 1,115,748: 98
1909 ...... » 1,734,484: 27
ökning kr. 618,735: 29 eller 55,4 %.*
Ytterligare är härvid att märka, att de statistiska siffrorna för år 1909
i hög grad påverkats af detta års af de exceptionella förhållandena å arbets
-
9
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
marknaden föranledda temporära spritförbud, hvarigenom konsumtionen
minskades utan motsvarande inskränkning i bolagens omkostnader.
Såsom oriktigt torde man äfven få anse motionärens omdöme om resultatet
af Göteborgssystemets verksamhet i Stockholm, då han yttrar, att
man icke kunde finna, att systemets verksamhet »trots de ofantliga kostnader,
som därpå nedlagts, medfört någon som helst minskning i brännvinsförbrukningen
under sistförflutna tjugo år». Enligt hvad från bolaget upplysts,
visar nämligen dess statistik följande:
Bolagets brännvinsförsäljning
. Vid utskänkn. Vid utminut. Tillsammans
Utgjorde liter pr invån. liter pr invån. liter pr invån.
1889—90...................................... 5,49 7,35 12,84
1909................................................ 1,47 7,55 9,20
Utskänkningen synes alltså hafva minskats med 73 % utminuteringen
ökats med 2 %, men brännvinsförsäljningen i sin helhet nedgått med 30 %.
Jämväl här får dock beaktas, att de relativt låga siffrorna för 1909
delvis bero af nyssnämnda spritförbud.
Men om sålunda motionärens framställning är öfverdrifven, i det att
bland annat omkostnadsstegringen till afsevärd del berott af omständigheter,
öfver hvilka bolagen ej kunnat råda, såsom växande utskylder till stat och
kommun, berättigade löneförhöjningar åt tjänstemän hos bolagen och ökade
hyror, äfvensom beträffande Stockholm och någon annan stad af den i
nykterhetens intresse vidtagna åtgärden att förbjuda den s. k. disksupningen,
hvilken åtgärd tydligen bidragit att öka kostnaden för hvarje utskänkt liter
brännvin, torde likväl kvarstå som ett obestridligt faktum, att omkostnaderna
för bolagens utöfvande af brännvinsförsäljningen i allmänhet äro högre
än som förhållandena synas betinga, och med hänsyn till den uppkommande
vinsten kan anses skäligt.
Redan sistlidet års Riksdag har emellertid uppmärksammat, att omkostnaderna
inom vissa bolag stigit till en betydande höjd och anmärkt,
att, äfven om olika förhållanden på olika orter kunde i viss mån förklara
en dylik företeelse, sådan skiljaktighet i omkostnader olika bolag emellan,
som den officiella statistiken hade att uppvisa, vore ägnad att tilldraga sig
uppmärksamhet. Riksdagen fann med afseende härå önskvärdt, att en
opartisk och grundlig utredning anställdes beträffande omfattningen af
förefintliga missbruk samt möjligheten af deras afhjälpande medelst skärpt
kontroll eller genom andra lämpliga åtgärder, och blef jämväl en skrifvelse
aflåten till Kungl. Maj:t med begäran om en sådan utredning.
Då emellertid det utredningsarbete, som med anledning af berörda
Bihang till Riksd prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 32 Höft. 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
skrifvelse lärer vara påbörjadt, ännu icke blifvit slutfördt, synes det utskottet
kunna, med anledning af förevarande motion och de omständigheter, som
i samband därmed påvisats, ifrågasättas såsom en lämplig åtgärd, att Riksdagen
påkallar Kungl. Majrts uppmärksamhet för några punkter, som, utöfver
hvad sistlidet år framhölls, särskildt borde vid utredningen beaktas.
I sådant afseende synes till en början kunna framhållas, att bolagens
bokföring borde så ordnas, att den tydligt utvisade inkomster och utgifter
för de olika grenarna af ett bolags rörelse och sålunda särskildt för utminuteringen
och särskildt för utskänkningen.
Vidare har utskottet fäst sig vid frågan om bolagens mathållning.
t n O o o
Motionären låter sin framställning anknyta sig förnämligast till förhållandena
i Stockholm. Systembolaget i Stockholm utöfvar själf 30 utskänkningsrättigheter
i s. k. värdshus, afsedda närmast för arbetarklassen.
I dessa förekomma äfven s. k. källarafdelningar med finare
lokaler och bättre mat. Det har mot bolagets värdshusrörelse anmärkts,
att matprisen äro så låga, att bolaget ut-öfvar illojal konkurrens med
nykterhetsvärdshusen, och att mathållningen, antingen den utöfvas af
bolaget själf eller, såsom lärer vara regeln, af utskänkningsföreståndaren,
ådrager bolaget utgifter, som måste täckas af vinsten å utskänkningen. I
huru hög grad denna anmärkning kan vara befogad, har utskottet icke
varit i tillfälle att utröna. Men obestridligt torde vara, att den äger en
viss befogenhet, då bolaget, äfven där föreståndaren på egen risk ombesörjer
mathållningen, kostnadsfritt tillhandahåller lokal, värme, belysning
m. m., hvarigenom det blir denne möjligt att hålla lägre priser än
andra jämförliga matserveringsställen. Det åligger visserligen bolagen
att vid utskänkning af brännvin tillhandahålla lagad mat, men bör, efter
utskottets förmenande, i möjligaste mån undvikas, att utgifterna därför
komma att drabba bolagens öfriga rörelse, och håller utskottet före, att
genom en mera ekonomisk anordning af mathållningen bolagens kostnadssiffra
skulle kunna ej obetydligt nedbringas. Huru detta i öfrigt skall
kunna ernås, tarfvar en noggrann undersökning. Att i åtskilliga afseenden
inskränkningar och besparande omläggningar af administrationen skola
kunna äga rum, torde emellertid kunna antagas.
Det har redan antydts, huru olika resultat de särskilda bolagens verksamhet
gifvit beträffande vinsten å egen rörelse. Bland de faktorer, som
reglera vinsten, stå gifvetvis i främsta rummet det pris, hvartill bolaget
kan inköpa varan samt det salupris bolaget håller. I det förra hänseendet
kan man icke bortse från, hurusom de senare årens företeelser
på spritmarknaden hafva hotat att ställa bolagen i beroende af den
uppkomna sammanslutningen mellan olika spritfabriker i landet, den
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 11
s. k. sprittrusten. Efter dennas tillkomst har därjämte såsom gifven
konsekvens följt bränneriägarnas ringbildning. Det synes under dessa
förhållanden måhända erforderligt, att åtgärder vidtagas till bolagens
skyddande emot producenternas starka sammanslutningar. I sådant afseende
har motionären föreslagit, att staten skulle inlösa förädlingsverken
och därefter bedrifva förädlingen. Det afsedda ändamålet torde dock kunna
nås på andra vägar. Bland annat står det ju alltid statsmakterna tillbuds
att genom förändring i tullsatserna reglera allvarligare faror af trustbildning
på förevarande område. Äfven andra medel kunna förvisso utfinnas
vid en utredning af frågan.
I afseende å salupriset åter äro bolagen oförhindrade att taga hänsyn
till alla inverkande omständigheter och beroende allenast af eventuell
konkurrens sinsemellan. Denna konkurrens har emellertid ledt därtill, att
olika bolag fixera olika pris på samma vara. Försäljningspriset för en liter
varmrenadt brännvin vid utminutering var 1909 lägst 1 krona 34,l öre
och högst 2 kronor. För flertalet bolag — 70 — låg priset mellan 1
krona 50 öre och 1 krona 75 öre, hos 36 bolag var det lägre än 1 krona
50 öre och hos 6 af dessa lägre än 1 krona 40 öre. Hos 25 bolag var
priset däremot högre än 1 krona 75 öre. Jämväl alkoholhalten hos det
sålda brännvinet växlade och ingalunda alltid i proportion till priset.
Utskottet finner denna konkurrens oegentlig och vill ifrågasätta, huruvida
icke bestämmelser kunde och borde införas därom, att alla systembolag
skulle vara skyldiga att för samma pris och med samma alkoholhalt tillsaluhålla
egentligt brännvin äfvensom billig konjak och liknande drycker.
Såsom ett kraftigt medel, ej allenast till reformerande af systembolagens
sätt att fylla sin uppgift i och för sig utan ock till deras skydd
utåt, har af motionären föreslagits inrättandet af en särskild kommission
eller ett slags öfverstyrelse med såväl kontrollerande som förvaltande
befogenhet. På denna öfverstyrelse skulle, enligt motionären, öfverflyttas
»ledningen och tillsynen öfver den detaljhandel med brännvin, som nu
utöfvas af ett hundratrettiotal hvar för sig själfständiga bolag», och skulle
öfverstyrelsen äga att för försäljning af brännvin »efter statsmakternas
anvisning meddela likformiga bestämmelser för hela landet, såsom att varan
gjordes enhetlig, finge fastställd styrka och såldes till fastställdt pris»,
äfvensom verkställa inköp.
I princip synes förslaget om ett gemensamt organ för samtliga systembolag
värdt det största beaktande, äfven om man måste anse, att
motionären tillämnat den ifrågasatta öfverstyrelsen en väl vidsträckt befogenhet,
då han synes hafva afsett, att den skulle rent af ersätta de lokala
styrelserna äfven beträffande vissa angelägenheter, som enligt sakens
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
natur lika väl eller bättre kunna besörjas af dem. Lämpliga uppgifter
för en öfverstyrelse, antingen denna, såsom motionären tänkt sig, blefve
fristående eller, såsom enligt utskottets åsikt därjämte ock främst bör
förutsättas, ordnades såsom en afdelning af kontrollstyrelsen, torde
emellertid vara att åstadkomma och vidmakthålla större likformighet de
olika bolagen emellan i fråga om en del med försäljningsröreisen sammanhängande
" spörsmål och tillse, att, såvidt möjligt, enhetliga principer
komme att tillämpas i bolagens verksamhet, såsom exempelvis beträffande
öfverlåtelsekontrakt, försäljningspris, varans styrka, förvaltningskostnader
o. s. v. En blifvande utredning torde emellertid gifva ytterligare uppslag
i afseende å den tilltänkta öfverstyrelsens verksamhetsområde och
befogenhet.
Hvad angår motionärens hemställan rörande förbud mot utminutering
och utskänkning af brännvin annorlunda än i slutna kärl, synas
giltiga skäl saknas för en dylik anordning, som dessutom skulle vara förenad
med betydande besvär och kostnad.
För sin hemställan om ändrade bestämmelser »angående storleken af
nu gällande försäljningsafgifter» har motionären ej anfört något i sin
motivéring, hvadan utskottet sväfvar i okunnighet om, hvad motionären i
detta stycke åsyftar, och följaktligen saknar möjlighet att vidare yttra sig
därom.
Hvad motionären slutligen yrkat beträffande utredning, angående
hvilken ökad inkomst staten genom de af motionären föreslagna förändringarna
kunde komma att tillföras, har utskottet saknat anledning tillstyrka
redan på den grund, att utskottet icke kunnat förorda samma förslag
i deras helhet. För öfrigt anser utskottet, att den här omhandlade
reformeringen af systembolagens verksamhet bör komma till stånd, oafsedt
om däraf skulle följa ökad eller minskad vinst för stat och kommun.
Motion
I: 28.
Den till sin innebörd mest betydelsefulla af öfriga föreliggande motioner
är gifvetvis den af herr Lindblad väckta motionen I: 28. I denna
föreslås förbud för bolag att öfverlåta rätt till utminutering af annat
brännvin än punsch. En dylik mera utsträckt monopolisering i bolagens
hand af brännvinsförsäljningen är emellertid faktiskt redan genomförd be•
träffande flertalet bolag. Öfverlåtelser af minuthandelsrättigheter förekomma
för närvarande blott hos 14 bolag och detta företrädesvis i de
större städerna, där för den s. k. finare spirituosan man har att räkna med
en större kundkrets.
Enligt gällande lagstiftning kunna bolagen vid öfverlåtelser af rätt
13
Bevillningsutskottets betänkande AV 32.
till minuthandel med brännvin gorå särskilda föreskrifter beträffande tiden
för kontraktet, sättet för försäljningsafgiftens utgående, pris, tid för försäljningsställes
öppethållande och dylikt. Sålunda begränsa vissa bolag
tiden för den öfverlåtna rättigheten till ett år, medan andra låta den omfatta
respektive bolags egen koncessionstid, i allmänhet tre år. Vidare
bestämmes af somliga bolag försäljningsafgiften till en rund summa för
år, under det andra bolag låta afgiften utgå med visst belopp för hvarje
liter försåld vara, hvilket belopp i sin ordning af olika bolag fixeras olika
och, enligt hvad som upplysts, för närvarande växlar mellan 17 och 6 öre.
En del bolag meddela förbud för innehafvare af öfverlåtna rättigheter att
försälja egentligt brännvin och fastställa vissa minimipris å annan till försäljning
tillåten spirituösa, medan andra bolag icke göra sådana inskränkningar.
Slutligen föreskrifva vissa bolag, att rättigbetsinnehafvarnas försäljningsställen
få hållas öppna endast å samma tider på dagen som bolagens
egna, hvaremot andra bolag medgifva längre och till äfventyra endast
af författningens föreskrifter begränsad försäljningstid.
Omfattningen af dessa restriktioner liksom kontraktsvillkoren i allmänhet
torde i många fall påverkas af förhållandena vid relativt närbelägna
försäljningsställen utom respektive kommuns område.
Helt visst medför nu antydda olikformighet afsevärda olägenheter,
som påkalla rättelse och som förklara tillkomsten af nu föreliggande förslag.
Dock synes det böra undersökas, om ej den erforderliga rättelsen
kan ernås utan anlitande af ett så radikalt medel som det af motionären
föreslagna. Utskottet håller härvid före, att ett fullständigt borttagande
af bolagens rätt att, där förhållandena sådant föranleda, delvis öfverlåta
utminuteringen af brännvin å enskilda, icke är för ändamålet nödigt eller
ens lämpligt, och utskottet kan för öfrigt ej heller finna, att någon fördel
i nykterhetshänseende skulle kunna vinnas därigenom, att äfven den s. k.
finare spirituosan såldes i bolagens egna lokaler i stället för att såsom
nu tillhandahållas af vinhandlarna på grund af från bolagen öfverlåtna
rättigheter.
Utskottets uppfattning om obehöfligheten af att gå den af motionären
anvisade vägen grundar sig på det förhållandet, att hinder ej lära möta
för att genom lämpliga, klokt afvägda bestämmelser i öfverlåtelsekontrakten
sörja för, att utminuteringen af brännvin, äfven till den del den bedrifves
af andra än bolagen själfva, kommer att utöfvas med behörig hänsyn till
det allmännas intresse och särskildt så, att genom den öfverlåtna handeln
de restriktioner i nykterhetens och sedlighetens intresse, bolagen pålagt
sin egen rörelse, icke blifva mer eller mindre overksamma.
I detta sammanhang vill utskottet äfven erinra därom, att bolagens
Motion
11: 120.
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
styrelser i allmänhet icke torde vara så sammansatta, att de kunna anses
lämpade att handhafva bolagens rörelse i den vidgade och förändrade
gestaltning, som ett bifall till motionärens förslag skulle medföra. Skulle
bolagen i de större städerna tillmötesgå konsumenternas växlande önskningar
i fråga om s. k. bättre spirituösa, komme deras rörelse att antaga
en högst betydande omfattning. Blefve däremot konsumenternas önskningar
åsidosatta, komme detta efter all sannolikhet att föranleda, att utländska
spirituosaaffärer droge till sig en afsevärd del af omsättningen.
Härjämte är att märka, att en dylik utvidgning af bolagens verksamhet
gifvetvis skulle medföra behof åt en mera ingående kontroll öfver
bolagen i det allmännas intresse, men torde lämpliga bestämmelser härför
blifva lika svåra att utfinna som att därefter på ett effektivt sätt tillämpa.
I nära samband med den senast behandlade motionen står den af herr
Leander m. fl. väckta motionen II: 120, hvari — under framhållande af
den uppfattning, att då gällande författning ej ålagt bolagen att ombesörja
all handel med spirituösa, det icke lönade sig att redan nu påkalla ändring
i denna punkt — uttalats, bland annat, att vid öfverlåtelse af minuthandelsrättighet
lika väl som vid öfverlåtelse af rätt till utskänkning borde
vara fästadt villkor därom, att rättighetsinnehafvaren skulle hos bolaget inköpa
det för rörelsen erforderliga egentliga brännvinet och det brännvin i
öfrigt, som bolaget i sin rörelse till handahölle.
Enahanda yrkande, som bemälda motionärer i anslutning till denna
uppfattning nu, enligt hvad ofvan anförts, framställt, förelåg äfven vid
sistlidet års Riksdag till yttrande af bevillningsutskottet, och anförde utskottet
då i sådant afseende följande:
»Utskottet vill erinra därom, att förslag i samma riktning som motionärerna
nu framställt i fråga om 17 § 2 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen,
jämväl förelåg i en vid denna förordnings senaste revision
vid 1905 års Riksdag väckt motion, däri hemställdes om en sådan redaktion
af ifrågavarande moment, att ''Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle
bestämma, från hvilket eller hvilka brännvinsbolag i berörda paragrafer
omnämnda brännvin skulle inköpas.’ Det Riksdagens särskilda utskott, som
då behandlade frågan om ny brännvinsförsäljningsförordning, yttrade beträffande
berörda förslag, att utskottet funnit sig höra förorda bifall därtill,
dock endast i fråga om öfverlåtelse af utskänkningsrättighet, och tillkom
sålunda på utskottets förslag det stadgande i berörda syfte, som nu återfinnes
i sista stycket af 17 § 2 mom.
Det särskilda utskottet anförde i denna fråga vidare:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 15
Enligt uppgifter, som stått till utskottets förfogande, hade samtliga
försäljningsbolagen i riket för försäljningsåret 1902-03 åt andra öfverlåta
sammanlagdt 298 utskänkningsrättigheter. Af dessa rättigheter hade öfverlåtits
109 utan skyldighet att inköpa varor af bolaget, 49 med skyldighet
att inköpa egentligt brännvin af bolaget och 140 med skyldighet att inköpa
all spirituösa af bolaget. I det öfvervägande antalet fall eller 189 fanns
sålunda skyldighet i berörda hänseende, om ock i olika omfattning stadgad.
Detta förhållande, hvilket torde ådagalägga, att praktiska svårigheter
icke förefinnas i detta afseende, har synts utskottet utgöra ett skäl för
införande af lagstadgad skyldighet för innehafvare af öfverlåtna utskänknino-srättigheter
att från det öfverlåtande bolaget fylla det för rättighetens Utöfvande
erforderliga behofvet af spirituösa.
Genom möjligheten för bolagen att jämväl vid dylik försäljning hörn
prisen lärer en sådan bestämmelse kunna afsevärdt bidraga till en effektivare
beskattning, af brännvinsförsäljningen. Ett utsträckande af berörda
skyldighet äfven till innehafvare af öfverlåtna utminuteringsrätti°dieter skulle
visserligen verka vidare i nämnda riktning samt till minskning af antalet
dylika rättigheter. Principens genomförande i sådan omfattning torde dock
för närvarande möta svårigheter i tillämpningen, hvarför utskottet icke ansett
sig böra nu tillstyrka stadgande i detta afseende.’
Motionärerna hafva icke antydt, att de förhållanden, som år 1905
bestämde Riksdagens uppfattning af denna fråga, sedermera ändrats, och
enligt hvad inom utskottet upplysts, torde så icke heller kunna antagas
vara förhållandet. Under sådana omständigheter lärer motionärernas förslag
i denna del icke böra bifallas.
Lika litet lärer framställningen i öfriga delar påkalla någon ändring
i gällande bestämmelser, då dessa synas bereda erforderlig möjlio-het för
bevakande af det allmännas rätt gentemot enskilda intressen. Af hvad
motionärerna anfört synes ju ock framgå, att åtminstone på vissa ställen
bolagen själfva tillgodogöra sig denna möjlighet, och skulle så icke allestädes
vara förhållandet, torde väl vederbörande magistrat eller kommunalnämnd
icke underlåta att därå fästa uppmärksamheten i det utlåtande, som
skall afgifvas till Kung!. Maj:ts befallningshafvande före pröfningen af den
ifrågavarande rättighetsupplåtelsen.»
Utskottet anser nu återgifva yttrande fortfarande äga giltighet.
I afseende å motionen II: 89, af herr Fornander, vill utskottet erinra
därom, att motion i enahanda syfte afslogs af Riksdagen sistlidet år. Då
därtill kommer, att, därest den utredning, som utskottet ifrågasatt i an
-
Mntion
II: 89.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Motion
II: 122.
15 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
ledning af motionen I: 52, skulle komma att omfatta äfven frågan om
bolagens mathållning, lärer så mycket mindre anledning finnas, att tillstyrka
någon särskild åtgärd i anledning af herr Fornanders nu framställda
yrkande.
Hvad slutligen angår den i motionen II: 122, af herrar Byström och
Broomc i Högbo, föreslagna förändringen i de särskilda bolagsstyrelsernas
sammansättning, synes genom anordnandet af en öfverstyrelse för samtliga
bolag, på sätt utskottet ofvan ifrågasatt, det allmännas intresse blifva tillräckligt
tillgodosedt, hvadan den af motionärerna föreslagna åtgärden ej
torde vara för det afsedda ändamålet erforderlig.
Till sist vill utskottet med afseende å den här ofvan förordade utredningen
framhålla, att Riksdagen icke torde böra på förhand uppdraga
allt för snafva gränser för densamma. En ganska grundlig revision af
hithörande bestämmelser är nämligen förvisso behöflig för ett rätt tillgodoseende
af de intressen, systembolagen äro afsedda att tillvarataga, och en
närmare undersökning kan möjligen komma att ådagalägga, att äfven andra
åtgärder än de af utskottet antydda visa sig erforderliga för ändamålets
vinnande.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
l:o) att Riksdagen, i anledning af herrar Bellinders
och Lindblads förevarande motioner I: 52 och 28, måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid den utredning
rörande behöfligheten af ändrade föreskrifter för
brännvinsförsäljningsbolagens verksamhet, om hvars föranstaltande
Riksdagen i skrifvelse nästlidet år anhållit,
jämväl måtte tagas under öfvervägande, i hvad mån ytterligare
revision af gällande brännvinsförsäljningsförordning
i här ofvan förordade hänseenden kan finnas af behofvet
påkallad, samt att därefter måtte för Riksdagen framläggas
det förslag, som af utredningen kan föranledas ;
2:o) att motionerna I: 52 och 28, i den mån de ej
kunna anses besvarade genom utskottets hemställan under
l:o), icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
samt
3:o) att motionerna
II: 120, af herr Leander m. fl.,
17
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
II: 89, af herr Fornander, och
II: 122, af herrar Byström och Broomé i Högbo,
icke heller måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 maj 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Reservationer:
1) af herr K. G. Karlsson från Göteborg, som yrkat, att utskottets
yttrande och förslag skulle hafva följande lydelse:
»Samtliga ifrågavarande motioner afse--— (= utskottet, sid. 7
rad. 1—27) — — — motioner i ett sammanhang.
I herr Lindblads motion föreslås förbud för bolag att öfverlåta ut -Motion L 28.
minutering af annat brännvin än punsch.
En dylik mera utsträckt monopolisering är faktiskt redan genomförd
på en mängd platser, där bolagen alltså själfva drifva all minuthandel med
spirituösa. Dock förekomma öfverlåtelse!’ af minuthandelsrättigheter fortfarande
i 14 företrädesvis större städer, och ensamt i Stockholm finnas icke
mindre än 51 stycken sådana öfverlåtna rättigheter. Genom dessa öfverlåtelser
har afsetts att så fördela utminuteringen, att åt bolagens försäljningsställen
förbehölles handeln med egentligt brännvin, medan den öfriga
handeln lämnades åt vinhandlarna. Till utmärkande af gränsen gäller för
spirituösa hos de sistnämnda ett visst minimipris, under hvilket de icke
få sälja.
Genom dessa öfverlåtelse!’ har affärsdriften betydligt förenklats för
systembolagen. Dessutom får man vid bedömandet af hithörande företeelser
erinra sig, att det s. k. Göteborgssystemet, såsom redan antydts, ursprungligen
inriktade den hufvudsakliga delen af sin verksamhet på ordnandet
af handeln med egentligt brännvin, emedan missbruket af detta
ansågs vara en af de förnämsta anledningarna till fattigdom oeh elände af
olika slag. Däremot tänkte man på den tiden mindre på det missbruk,
som kan förekomma äfven af s. k. finare spirituösa. På senare tider har
man emellertid icke kunnat undgå att märka, att handeln med billig af
Bihang till Rikscl. prot. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 32 Höft. 3
18
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
vinhandlarna saluförd konjak tagit en synnerligen stor omfattning, som
gjort de restriktioner i nykterhetens och sedlighetens intresse, bolagen pålagt
sin egen rörelse, skäligen illusoriska samt i öfrigt verkat till förfång
för bolagens omsättning och det allmännas intresse af denna.
Motionärens förslag att nu taga ett ytterligare steg till förverkligandet
af Göteborgssystemets bärande idé, sprithandelns frigörande från det enskilda
vinstbegäret, synes vara förtjänt af noggrant öfvervägande. Dock
synes det utskottet, som om fullgiltiga skäl knappast förefinnas att i fråga
om minuthandel göra skillnad mellan punsch och annan s. k. finare
spirituösa.
Mot ett fullständigt borttagande af öfverlåtna rättigheter har, särskildt
hvad angår större städer, invändts, att bolagen icke skulle äga tillräcklig sakkunskap
och varukännedpm för att kunna på ett rationellt sätt drifva handeln
med finare spirituösa. Äfvenså framhålles med en skärpa, som röjer oppositionens
starkaste motiv, det berättigade intresset för vinhandlarna att få
ostördt fortsätta en loflig handtering, som af äldre firmor bland dem utöfvats
långt innan Göteborgssystemet kom till. Hvad den första anmärkningen
beträffar, lärer det emellertid ej möta svårigheter för bolagen att i sin tjänst
anställa personer med tillräcklig sakkunskap på området och att jämväl i
öfrigt inrätta sig för den vidgade verksamheten, om blott rådrum gifves
dem genom stadgandet af lämplig öfvergångstid. Därest en tillräckligt
lång sådan medgifves, synas några betänkligheter ej heller böra möta af hänsyn
till vinhandlarnas privatekonomiska intressen, ty, äfven om beroendet
af upprepadt beviljande af rätt till fortsatt sprithandel af dem mera betraktats
såsom en ren formalitet, är det dock så, juridiskt sedt, att den enskilde
vinhandlaren icke har och icke kan få större rätt än bolaget själf
äger. Liksom detta får sina försälj ningsrättigheter för högst tre år, existerar
ej heller för vinhandlaren annat än temporär sådan och ej ens något i sig
befogadt kraf att under för bolaget förnyade rättigheter jämväl få kontraktet
mellan honom och bolaget förnyadt. Hvad billigheten dock kan fordra
är, att i hvarje fall en tämligen utsträckt öfvergångstid bestämmes, under
hvilken innehafvarna af öfverlåtna rättigheter hinna inrätta sig för den nya
ordningen. Den af motionären föreslagna öfvergångstiden till den 1 januari
1914 synes för ändamålet otillräcklig. Till dess skulle näppeligen hvarken
rättighetsinnehafvarna hinna ordna sin ekonomi, eller deras talrika efter
förändringen öfverflödiga biträden kunna skaffa sig andra utkomstmöjligheter.
Härtill kommer, att systembolagens intresse på denna punkt i viss
mån sammanfaller med vinhandlarnas, i det bolagen äfven behöfva tid för
att ordna sig för den betydande utvidgning af rörelsen, som ett fullständigt
öfvertagande af minuthandeln med all spirituösa kommer att med
-
19
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
fora. Utskottet kar med häns_yn till dessa olika förhållanden tänkt sig
en öfvergångstid af exempelvis tio år, under hvilken tid dock enligt sakens
natur rättigheter ej skulle få öfverlåtas å nya sökande. Utskottet anser
emellertid, att, då det här gäller icke obetydliga ekonomiska intressen, ett
eventuellt förbud mot öfverlåtelse af minuthandelsrättighet bör föregås af
en genom Kungl. Maj:ts försorg anordnad utredning af hithörande förhållanden.
Vid denna utredning bör äfven undersökas, huruvida icke redan
under öfvergångstiden ett visst för hela landet gemensamt minimipris för
af vinhandlare saluförd spirituösa kunde fastställas, så att icke, såsom nu
ej sällan är fallet, vinhandlarna på en ort komma i en mera gynnsam
ställning än de på en annan.
I herr Bellinders motion riktas synnerligen skarpa anmärkningar mot Motion 1:52.
det förhållandet, att bolagens förvaltningskostnader på de senare åren stegrats
i en proportion, som ej alls motsvaras af ökad vinst, hvarjämte det
missförhållandet särskildt skulle råda, att omkostnadsstegringen nära nog
helt folie på den ena af bolagens rörelsegrenar, utskänkningen.
De beräkningar, på hvilka motionären stödt sig, torde dock vara i
viss mån missvisande. —--(= utskottet, sid. 7 sista stycket till och
med sid. 9 nedom midten)---kan anses skäligt. Enligt den officiella
statistiken äro kostnaderna mycket olika för olika bolag. För år 1909
uppgingo kostnaderna för samtliga bolag till 30,2 öre pr liter. Omkostnaderna
voro lägst 9,4 öre samt högst 86,5 öre. För 89 (af 132 existerande)
bolag uppgingo de till mellan 15 och 30 öre, för 16 bolag öfverstego
de 40 öre. Enligt hvad kontrollsty^relsen i anslutning härtill uppgifver,
äro orsakerna till dessa växlingar flera. Sålunda blifva kostnaderna
gifvetvis lägre i de bolag, som endast bedrifva minuthandel, och kan ett
bolag, som endast säljer vanligt brännvin, ordna försäljningen billigare än
ett bolag, som utminuterar äfven finare spirituösa. Vinsten på egen rörelse
belöpte sig nämnda år för samtliga bolag till 46,1 öre för hvarje
liter försåld spirituösa. Lägst var den 9 öre och högst 82,5 öre. För 81
bolag växlade den mellan 35 och 55 öre, högre var den för 10 bolag och
lägre för 40. Ett bolags rörelse gick med förlust. Denna statistik angifver
dock icke och lärer på grund af sättet för bolagens bokföring ej
heller kunna angifva, i hvad mån vinsten härleder sig från utminuteringen
eller utskänkningen. Utskottet vill därför i detta sammanhang framhålla
önskvärdheten af, att bokföringen så ordnas, att den tydligt utvisar inkomster
och utgifter särskildt för hvardera rörelsen.
Herr Bellinder låter, förklarligt nog, sin framställning anknyta sig
förnämligast till förhållandena i Stockholm. Systembolaget i Stockholm
20 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
utöfvar själf 30 utskänkningsrättigher i s. k. värdshus, afsedda närmast
för arbetsklassen. I dessa förekomma äfven s. k. källarafdelningar med
finare lokaler och bättre mat. Det har mot bolagets värdshusrörelse anmärkts,
att matprisen äro så låga, att bolaget utöfvar illojal konkurrens
med nykterhetsvärdshusen, och att mathållningen, antingen den utöfvas af
bolaget själf eller, såsom lärer vara regeln, af utskänkningsföreståndaren,
ådrager bolaget utgifter, som måste täckas af vinsten å utskänkningen. I
huru hög grad denna anmärkning kan vara befogad har utskottet icke
varit i tillfälle att utröna. Men obestridligt torde vara, att den äger en
viss befogenhet, då bolaget, äfven där föreståndaren på egen risk ombesörjer
mathållningen, kostnadsfritt tillhandahåller lokal, värme, belysning
m. m., hvarigenom det onekligen blir denne möjligt att hålla lägre priser
än andra jämförliga matserveringsställen. Det åligger visserligen bolagen
att vid utskänkning af brännvin tillhandahålla lagad mat, men bör, efter
utskottets förmenande, i möjligaste mån undvikas, att utgifterna därför
komma att drabba bolagens öfriga rörelse, och håller utskottet före, att
genom en mera ekonomisk anordning af mathållningen bolagens kostnadssiffra
skulle kunna ej obetydligt nedbringas. Huru detta i öfrigt skall
kunna ernås, tarfvar en noggrann undersökning. Att i åtskilliga afseenden
inskränkningar och besparande omläggningar af administrationen skola
kunna äga rum, torde emellertid kunna antagas.
Det har redan antydts, huru olika resultat de särskilda bolagens verksamhet
gifvit beträffande vinsten å egen rörelse. Bland de faktorer, som
reglera vinsten, stå gifvetvis i främsta rummet det pris, hvartill bolaget
kan inköpa varan, samt det salupris bolaget finner sig kunna hålla. I senare
afseendet är bolaget oförhindradt att taga hänsyn till alla inverkande
omständigheter och beroende allenast af eventuell konkurrens med andra
systembolag. Detta har också ledt därtill, att olika bolag fixera olika
pris på samma vara. Försäljningspriset för en liter varmrenadt brännvin
vid utminutering var 1909 lägst 1 krona 34,1 öre och högst 2 kronor.
För flertalet bolag — 70 — låg priset mellan 1 krona 50 öre och 1 krona
75 öre, hos 36 bolag var det lägre än 1 krona 50 öre och hos 6 af dessa
lägre än 1 krona 40 öre. Hos 25 bolag var priset däremot högre än 1
krona 75 öre. Jämväl alkoholhalten hos det sålda brännvinet växlade och
ingalunda alltid i proportion till priset. Utskottet finner detta oegentligt
och anser bestämmelser böra införas därom, att alla systembolag äro skyldiga
att för samma pris och med samma alkoholhalt tillsaluhålla egentligt
brännvin äfvensom billig konjak och liknande drycker.
Åtnjuta bolagen en relativ frihet vid bestämmandet af sina försäljningspris,
äro de å andra sidan i regel så mycket mera bundna i fråga
21
jBevillningsutskottets betänkande AV 32.
om det pris de själfva hafva att erlägga till spritfabrikanterna. Särskildt
de senare årens företeelser på spritmarknaden hafva hotat att ställa bolagen
i beroende af den uppkomna sammanslutningen mellan olika spritfabriker
i landet, den s. k. sprittrusten. Efter dennas tillkomst har därjämte såsom
gifven konsekvens följt bränneriägarnas ringbildning.
Det synes under dessa förhållanden måhända erforderligt, att åtgärder
vidtagas till bolagens skyddande emot producenternas starka sammanslutningar.
I sådant afseende har herr Bellinder föreslagit, att staten skulle
inlösa förädlingsverken och därefter bedrifva förädlingen. Det torde
emellertid böra tagas i öfvervägande, om ändamålet ej kan nås på andra
vägar. Bland annat står det ju alltid statsmakterna tillbuds att genom
förändring i tullsatserna reglera allvarligare faror af trustbildningarna på
förevarande område. Äfven andra medel kunna förvisso utfinnas vid en
utredning af frågan.
Såsom ett kraftigt medel, ej allenast till reformerande af systembolagens
sätt att fylla sin uppgift i och för sig utan ock till deras skydd
utåt, har af herr Bellinder föreslagits inrättandet af en särskild kommission
eller ett slags öfverstyrelse med såväl kontrollerande som förvaltande befogenhet.
På denna öfverstyrelse skulle, enligt motionären, öfverflyttas
»ledningen och tillsynen öfver den detaljhandel med brännvin, som nu
utöfvas af ett hundratrettiotal hvar för sig själfständiga bolag», och skulle
öfverstyrelsen äga att för försäljning af brännvin »efter statsmakternas
anvisning meddela likformiga bestämmelser för hela landet, såsom att varan
gjordes enhetlig, finge fastställd styrka och såldes till fastställdt pris»,
äfvensom verkställa inköp. Äfven antyder motionären, att densamma skulle
kunna öfvertaga ledningen af de för landets spritkonsumtion behöfliga
reningsverken, sedan de enskilda sådana blifvit inlösta af staten.
Utskottet gillar visserligen i princip förslaget om ett gemensamt organ
för samtliga systembolag, men då motionären synes afse, att öfverstyrelsen
i viss mån skulle ersätta de lokala styrelserna, finner utskottet, att motionären
tillämnat densamma en väl vidsträckt befogenhet. Lämpliga uppgifter
för en öfverstyrelse, antingen denna, såsom motionären tänkt sig,
blir fristående eller, såsom utskottet anser i första hand böra tagas i öfvervägande,
ordnad såsom en afdelning af kontrollstyrelsen, torde emellertid
vara att åstadkomma och vidmakthålla större likformighet de olika bolagen
emellan i fråga om en del med försäljningsrörelsen sammanhängande
spörsmål och tillse, att, såvidt möjligt, enhetliga principer komme att
tillämpas i bolagens verksamhet, såsom exempelvis beträffande öfverlåtelsekontrakt,
försäljningspris, varans styrka, förvaltningskostnader o. s. v. En
Motion
11: 120.
Motion
11: 80.
22 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
blifvande utredning torde emellertid gifva ytterligare uppslag i afseende
å den tilltänkta öfverstyrelsens verksamhetsområde och befogenhet.
Hvad angår herr Bellinders hemställan rörande förbud mot utminutering
och utskänkning af brännvin annorlunda än i slutna kärl, synas
giltiga skäl saknas för en dylik anordning, som dessutom skulle vara förenad
med betydande besvär och kostnad.
För sin hemställan om ändrade bestämmelser »angående storleken af
nu gällande försälj ningsafgifter» har herr Bellinder ej anfört något i sin
motivering, hvadan utskottet sväfvar i okunnighet om hvad motionären i
detta stycke åsyftar, och följaktligen saknar möjlighet att vidare yttra sig
därom.
Hvad herr Bellinder slutligen yrkat beträffande utredning, angående
hvilken ökad inkomst staten genom de af motionären föreslagna förändringarna
kunde komma att tillföras, har utskottet saknat anledning
tillstyrka redan på den grund, att utskottet icke kunnat förorda samma
förslag i deras helhet. För öfrigt anser utskottet, att den här omhandlade
reformeringen af systembolagens verksamhet bör komma till stånd, oafsedt
om däraf skulle följa ökad eller minskad vinst för stat och kommun.
Till sist vill utskottet uttala den åsikten, att Riksdagen icke torde
böra på förhand uppdraga alltför snafva gränser för den utredning, som
här ofvan förordats. En ganska grundlig revision af hithörande bestämmelser
är för visso behöflig för ett rätt tillgodoseende af de intressen
systembolagen äro afsedda att tillvarataga, och en närmare utredning kan
möjligen komma att gifva vid handen, att äfven andra åtgärder än de af
utskottet förordade kunna visa sig erforderliga för ändamålets vinnande.
Den ställning, utskottet funnit sig böra intaga till de härofvan behandlade
mera omfattande reformförslagen i herrar Lindblads och Bellinders
motioner, har gifvetvis blifvit bestämmande för utskottets ståndpunkt
beträffande i öfriga tre motioner föreslagna detaljreformer.
Därest Riksdagen bifaller, hvad utskottet föreslår i anledning af herr
Lindblads motion, torde sålunda en utredning i det syfte, som innefattas
i herr Leanders och hans medmotionärers motion, icke vara behöflig.
Herr Fornander har i sin motion föreslagit medgifvande för systembolagen
att anordna mathållning äfven utan samband med brännvinsutskänkning.
Motion i enahanda syfte framställdes af motionären äfven
i fjol men afslogs. I anslutning till hvad utskottet vid behandlingen af
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 23
herr Bellinders motion yttrat om bolagens mathållning, finner utskottet sig
ej böra förorda den sålunda ifrågasatta utvidgningen däraf.
Hvad slutligen angår den af herrar Byström och Broomé i Högbo
föreslagna förändringen i de särskilda bolagsstyrelsernas sammansättning,
synes genom anordnandet af en öfverstyrelse för samtliga bolag, på sätt
utskottet ofvan förordat, det allmännas intresse blifva tillräckligt tillgodosedt,
hvadan den af motionärerna föreslagna åtgärden ej torde vara för
det afsedda ändamålet erforderlig.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar
Lindblads och Bellinders förevarande motioner I: 28 och
52, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes för revision af gällande brännvinsförsäljningsförordning
i af utskottet här ofvan angifna hänseenden
låta snarast möjligt verkställa erforderlig utredning samt
därefter för Riksdagen framlägga det förslag, som af
utredningen kan föranledas; samt
2:o) att motionerna
II: 89, af herr Fornander,
II: 120, af herr Leander m. fl., och
II: 122, af herrar Byström och Broomé i Högbo,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
2:o) af herrar Ericsson i Ofvanmvra, Kvarnzelius, Forss, Olofsson,
Janson i Bråten och Eriksson i Grängesberg, som ansett, att utskottets
yttrande bort hafva följande lydelse:
»Samtliga ifrågavarande motioner (= utskottet)---följa ökad
eller minskad vinst för stat och kommuner.
Den till sin innebörd mest betydelsefulla af öfriga föreliggande mo-Motion i-, 28.
tioner är gifvetvis den af herr Lindblad väckta motionen 1:28. I denna
föreslås förbud för bolag att öfverlåta rätt till utminutering af annat
brännvin än punsch.
En dylik mera utsträckt monopolisering är faktiskt redan genomförd
på en mängd platser, där bolagen alltså själfva drifva all minuthandel
med spirituösa. Dock förekomma öfverlåtelser af minuthandelsrättigheter
fortfarande i 14 företrädesvis större städer, och ensamt i Stockholm finnas
icke mindre än 51 stycken sådana öfverlåtna rättigheter. Genom dessa
24
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
öfverlåtelse!’ har afsetts att så fördela utminuteringen, att åt bolagens försäljningsställen
förbehölles handeln med egentligt brännvin, medan den
öfriga handeln lämnades åt vinhandlarna. Till utmärkande åt gränsen gäller
för spirituösa hos de sistnämnda ett visst minimipris, under hvilket de
icke få sälja.
Genom dessa öfverlåtelse!’ har affärsdriften betydligt förenklats för
systembolagen. Dessutom får man vid bedömandet af hithörande företeelser
erinra sig, att det s. k. Göteborgssystemet, såsom redan antydts, ursprungligen
inriktade den hufvudsakliga delen af sin verksamhet på ordnandet
af handeln med egentligt brännvin, emedan missbruket af detta
ansågs vara en af de förnämsta anledningarna till fattigdom och elände af
olika slag. Däremot tänkte man på den tiden mindre på det missbruk,
som kan förekomma äfven af s. k. finare spirituösa. På senare tider har
man emellertid icke kunnat undgå att märka, att handeln med billig af
vinhandlarna saluförd konjak tagit en synnerligen stor omfattning, som
gjort de restriktioner i nykterhetens och sedlighetens intresse, bolagen pålagt
sin egen rörelse, skäligen illusoriska, samt i öfrigt verkat till förfång
för bolagens omsättning och det allmännas intresse af denna.
Motionärens förslag att nu taga ett ytterligare steg till förverkligandet
af Göteborgssystemets bärande idé, sprithandelns frigörande från det
enskilda vinstbegäret, synes hafva goda skäl för sig. Dock synes det utskottet,
som om fullgiltiga skäl knappast förefinnas att i fråga om minuthandel
göra skillnad mellan punsch och annan s. k. finare spirituösa.
Mot ett fullständigt borttagande af öfverlåtna rättigheter har, särskildt
hvad angår större städer, invändts, att bolagen icke skulle äga tillräcklig
sakkunskap och varukännedom för att kunna på ett rationellt sätt
drifva handeln med finare spirituösa. Äfvenså framhålles med en skärpa,
som röjer oppositionens starkaste motiv, det berättigade intresset för vinhandlarna
att få ostördt fortsätta en loflig handtering, som af äldre firmor
bland dem utöfvats långt innan Göteborgssystemet kom till. Hvad
den första anmärkningen beträffar, lärer det emellertid ej möta svårigheter
för bolagen att i sin tjänst anställa personer med tillräcklig sakkunskap
på området och att jämväl i öfrigt inrätta sig för den vidgade
verksamheten, om blott rådrum gifves dem genom stadgandet af lämplig
öfvergångstid.
Några betänkligheter synas ej heller böra möta af hänsyn till vinhandlarnas
privatekonomiska intressen, ty äfven om beroendet af upprepadt
beviljande af rätt till fortsatt sprithandel af dem mera betraktats
såsom en ren formalitet, är det dock så, juridiskt sedt, att den enskilde
vinhandlaren icke har och icke kan få större rätt än bolaget själf äger.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 25
Liksom detta får sina försälj ningsrättigh eter för högst tre år, existerar ej
heller för vinhandlaren annat än temporär sådan och ej ens något i sig
befogadt kraf att under för bolaget förnyade rättigheter jämväl få kontraktet
mellan honom och bolaget förnyadt. Hvad billigheten kan fordra
är, att i hvarje fall så lång öfvergångstid bestämmes, att innehafvarna af
öfverlåtna rättigheter hinna inrätta sig för den nya ordningen. En öfvergångstid
af tre år synes för sådant ändamål fullt tillräcklig.
Utskottet anser emellertid, att ett eventuellt förbud mot öfverlåtelse
af minuthandelsrättighet bör föregås af en genom Kungl. Maj:ts försorg
anordnad utredning af hithörande förhållanden. Vid denna utredning bör
äfven undersökas, huruvida icke redan under öfvergångstiden ett visst för
hela landet gemensamt minimipris för af vinhandlare saluförd spirituösa
kunde fastställas, så att icke, såsom nu ej sällan är fallet, vinhandlarna
på en ort komma i en mera gynnsam ställning än de på en annan.
Hvad slutligen angår den af herrar Byström och Broomé i Högbo
föreslagna förändring i de särskilda bolagsstyrelsernas sammansättning, torde
genom anordnandet af en öfverstyrelse för samtliga bolag, på sätt utskottet
ofvan förordat, det allmännas intresse blifva i väsentlig mån tillgodosedt.
Det vill dock synas utskottet, som om Göteborgssystemets princip
lättare kunde göra sig gällande, efter hvarje orts särskilda förhållanden,
om motionärernas förslag äfven vunne beaktande. Utan att närmare inlåta
sig på styrelsernas sammansättning, hvilket bör bli föremål för utredning,
vill utskottet dock uttala som sin uppfattning, att öfvervägande
skäl synes tala för att styrelsernas flertal böra utses af det allmänna.
Till sist vill utskottet uttala den åsikten, att Riksdagen icke torde
höra på förhand uppdraga alltför snafva gränser för den utredning, som
här ofvan förordats. En ganska grundlig revision af hithörande bestämmelser
är för visso behöflig för ett rätt tillgodoseende af de intressen
systembolagen äro afsedda att tillvarataga, och en närmare utredning kan
möjligen komma att gifva vid handen, att äfven andra åtgärder än de af
utskottet förordade kunna visa sig erforderliga för ändamålets vinnande.
Därest Riksdagen bifaller, hvad utskottet föreslår i anledning af herr
Lindblads motion, torde en utredning i det syfte, som innefattas i herr
Leanders och hans medmotionärers motion, icke vara behöflig.
Herr Fornander har i sin motion föreslagit medgifvande för systembolagen
att anordna mathållning äfven utan samband med brännvinsutskänk
Bihang
till Rilesd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 32 Häft.
Motion
11: 122.
Motion
II: 120.
Motion
11: 89.
4
26
Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.
ning. Motion i enahanda syfte framställdes af motionären äfven i fjol,
men afslogs. I anslutning till hvad utskottet vid behandlingen af herr
Bellinders motion yttrat om bolagens mathållning, finner utskottet sig ej
böra förorda den sålunda ifrågasatta utvidningen däraf.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar
Lindblads, Bellinders samt Byströms och Broomés förevarande
motioner I: 28 och 52 samt II: 122, i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majrt täcktes för
revision af gällande brännvinsförsäljningsförordning i af
utskottet här ofvan angifna hänseenden låta snarast möjligt
verkställa erforderlig utredning samt därefter för
Riksdagen framlägga det förslag, som af utredningen
kan föranledas; samt
2:o) att motionerna
II: 89, af herr Fornander, samt
II: 120, af herr Leander m. fl., icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.»
3) af herr Hammarström mot viss del af utskottets motivering.
Det skulle här antecknas, att herrar Lamm, Branting, Nilsson i Bonarp
och Röing icke deltagit i behandlingen och herrar friherre C. J.
Beck-Friis, E. Bohnstedt och Ljungberg ej tagit del i den slutliga behandlingen
af detta ärende inom utskottet.
Stockholm, Ivar Efeggströms Boktryckeri A. B. 1911.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1911:226 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin. s. 1 i texten