Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 10

1911-02-17 · 13 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:10, Lagutskottets utlåtande Nr 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1911 kl. 6 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelser till

Kungl. Maj.t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder

m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan intagna,

inom Andra kammaren väckta till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr 15

af herr J. Bengtsson i Bjärnalt, med hvilken herrar Oscar N. Olsson i Broberg,

Gast. Månsson, Erik Andersson, A. Henrikson, A. Magnusson, 0. H. Svensson,

A. C. Gunnar sson, F. E. Ählfvengren, Aug. Ifvar sson, John Erlansson,

Alfr. Lundgren, Anders Olsson, Knut Tengdahl instämt, nr 26 af herr P.

M. Olsson i Blädinge och nr 53 af herrar M. Ström och C. Biström.

Herr Bengtsson i Bjärnalt har i sin motion anfört följande: Herr Bengts
»Uti

en vid 1910 års riksdag väckt motion (nr 91) hemställde jag, som motion

att Biksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Ivungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Biksdagen

framlägga dels förslag till sådan ändring af 17 kap. 6 paragrafen han
delsbalken,

att förmånsrätt i fastighet enligt nämnda lagrum måtte näst

efter kronoutskylder åtnjutas för på fastigheten belöpande stads- och kommunalutskylder,

af kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade afgifter

till kyrka och skola samt vägskatt, härads- och landstingsmedel, dock

endast för sista och löpande året, dels det förslag till ändring af 17 kap.

12 paragrafen till handelsbalken, hvartill sistnämnda förslag kunde föranleda.

Vid samma riksdag förelågo tvenne andra motioner, åsyftande förändring

åt gällande bestämmelser angående förmånsrätt för kommunalutskylder,

nämligen motionen nr 49, afgifven af herrar Ström i ÖfverTorneå

och Biström, och nr 84 af herr Olsson i Blädinge.

Bihang till Biisd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 10 Höft. (Nr 10). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottet* utlåtande Nr 10.

I den förra motionen föreslogs, »att Riksdagen ville besluta att i

underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t,, täcktes

låta utreda, huruvida förmånsrätt framför inteckningar kunde utsträckas

att gälla på fastighet belöpande landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader,

vägskatt, sådana utskylder, som af stadsfullmäktige, kommunal- och

kyrkofullmäktige äfvensom å allmän rådstuga, kommunal- och kyrkostämma

beslötes, samt vidare afgifter utgående inom härad eller tingslag för dess

gemensamma behof».

I den senare åter hemställdes, »att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t för Riksdagen framlägga

förslag till sådana bestämmelser, att kommun tillförsäkrades förmånsrätt i

gäldenärs bo för i vederbörlig ordning uttaxerade kommunalutskylder,

äfvensom att, där dessa utskylder vore debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet,

desamma måtte, i den mån de icke af arrendatorer eller

ägaren guldits, af fastigheten utgå med förmånsrätt».

I det med anledning af motionerna afgifna betänkande, nr 16, föreslog

lagutskottet, att ifrågavarande motioner icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda. Denna utskottets hemställan bifölls i Första

kammaren. I Andra kammaren däremot bifölls den af herr Olsson i

Blädinge väckta motionen. Frågan hade alltså fallit för den riksdagen.

Då jag emellertid är fullt öfvertygad om behofvet af bättre förmånsrätt

för kommunala utskylder och särskild! kommunala utskylder påförda

för fastighet, kan jag icke underlåta att äfven vid innevarande års riksdag

upptaga frågan. .

De skäl, som 1910 års lagutskott anförde för motionernas afseende,

voro dels »att den nu väckta frågan, i hvad den afsåge förmånsrätt i

fastighet för kommunalutskylder, ej läte sig tillfredsställande regleras utan

mer omfattande ändring, än då ifrågasatts, åt vissa till kommunallagstiftningen

hörande stadganden — ändringar, hvilka fordrade desto noggrannare

öfvervägande, som med skattskyldigheten i ifrågavarande afseende den

kommunala rösträtten intimt sammanhängde, dels att principiella skal

talade mot en sådan förmånsrättsordning som den af motionärerna påyrkade.

Ett af dessa principiella skäl var, såvidt jag kan finna, att «införandet

af nya s. k. legala eller tysta, med panträttslig verkan förenade

förmånsrätter i allmänhet icke kan anses öfverensstämmande med de regler,

som böra gälla för en god kreditlagstiftning.» Detta skål är ungefär detsamma,

som under den tid af nära 22 år, dä frågan om införande af en

allmän förmånsrätt för kommunalutskylder förevar, ständigt anfördes mot

införande af en sådan förmånsrätt. Det hette då, att »den grundsatsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

vore antagen, att de s. k. tysta förmånsrätterna borde i lagstiftning undvikas

såsom skadligt inverkande på realkrediten». Skälet vederlädes oupphörligt,

men anfördes likväl åter och åter. Det var att förlikna vid Tors

bockar, som slaktades på kvällen, men påföljande morgon åter voro lefvande.

Slutligen måste dock motståndarne till den föreslagna förmånsrätten gifva

sig. Man kunde nu hafva väntat, att detta skäl skulle få vara begrafvet

med dem. Så blef dock icke fallet. Då efter cirka 20 års förlopp, vid

1908 års riksdag, väcktes en motion om bättre förmånsrätt för kommunala

utskylder för fastighet, gräfdes .åter det gamla skälet upp. Och sedan

man vidtagit en af förhållandena påkallad omkostymering, fann man det

åter användbart. Det möttes emellertid redan vid sin återuppståndelse af

vederläggning från förkämpar för eu mera praktisk synpunkt, och det

borde, efter en ytterligare vederläggning vid 1910 års riksdag, vara moget

för en ny hvila.

Att i detta speciella fall någon vikt icke heller bör tillmätas den

generella satsen, att »fastighetskrediten är en för ömtålig sak för att medgifva

inteckningshafvarncs tillbakasättande i förhållande til) tysta panträttsägare

i andra än strängt begränsade undantagsfall», torde äfven förut

hafva ådagalagts.

Det enda vägande skälet mot medgifvande af förmånsrätt i fastighet

för kommunala utskylder för densamma är nog det förefintliga sambandet

mellan kommunal skattskyldighet och kommunal rösträtt. Äfven detta skäl

är berördt vid behandlingen af frågan om eu allmän förmånsrätt för

kommunalutskylder. Då 1878 års Riksdag för sin del antagit ett förslag

till sådan förändring af 17 kap. 6 paragrafen handelsbalken, att detta

lagrum skulle erhålla följande lydelse: »Företrädesrätt till lös egendom

tillkommer därnäst Kronan för gäldenärs utskylder för sista och löpande

året, hvilka ej för fast egendom utgå, samt därefter landsting och kommuner

för de till dem utgående utskylder för samma tid», förkastades

detta förslag af Kungl. Maj:t, bland annat af det skälet, att »syftemålet

med förslagets antagande endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder

för fast egendom icke kunnat stadgas förmånsrätt i samma

egendom såsom för Kronans ränta». Efter en dylik kategorisk förklaring

kan det synas förmätet af en lekman att komma med förslag om just en

dylik förmånsrätt. Men då jag otaliga gånger sett exempel på att teoretiska

betänkligheter få vika för den praktiska nyttan, har jag ansett mig

kunna föreslå åtminstone en skrifvelse om eu närmare utredning af denna

fråga. Att ett sådant stadgande om förmånsrätt i fastighet för kommunalutskylder

för samma egendom är praktiskt möjligt torde icke kunna för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 10.

nekas. Kungl. Maj:ts ofvannämnda yttrande om omöjligheten däraf synes

mig böra tolkas såsom åsyftande den logiska omöjligheten, det motbjudande

för tanken i att låta en jordägare — om ock först i andra hand — med

sin fastighet svara för fastighetens kommunalutskylder, hvilkas betalande

åligger en arrendator. Vid behandlingen i Andra kammaren af de år 1910

väckta motionerna framfördes ungefär samma synpunkt åt lagutskottets

ärade vice ordförande, herr landshöfdingen Widén. »Det vore», sade han,

»otänkbart att lägga förmånsrätten på egendom, som icke tillhörde den,

som skulle betala skatten». (Med sistnämnda uttryck torde talaren väl

hafva afsett den, som blifvit påförd skatten.) Häremot kan invändas, att

detta förhållande sedan uråldriga tider ägt rum beträffande kronoutskylder

vid förändringar i äganderätten till en fastighet. Att en fastighet byter

om ägare, sedan taxeringen för ett år afslutats, är ett synnerligen ofta

inträffande fall — i synnerhet å platser där spekulation i fastigheter förekommer.

Och det inträffar ännu oftare, sedan i lag blifvit bestämdt, att

bevillning för fast egendom erlägges af den, som för nästföregående året

författningsenligt mantalsskrifvits eller bort mantalsskrifvas såsom ägare af

fastigheten. Således skall t. ex. år 1911 bevillning för eu fastighet påföras

den, som för år 1910 är mantalsskrifven för densamma. Bevillningen

för 1911 skall erläggas först i slutet af samma år. Det är således

eu tidrymd af nära 2 år, som ligger emellan den tidpunkt, som är bestämmande

i fråga om hvem som skall påföras bevillningen, och den tid,

då bevillningen skall erläggas. Under denna tidrymd kan naturligtvis en

fastighet flere gånger växla ägare. Det är således så långt ifrån, att det

är »otänkbart» att lägga förmånsrätten på eu egendom, som icke tillhör

den, som skall betala skatten, att detta tvärtom är något, som redan skett

och icke medfört några vådor i praktiken.

»Och», fortsatte samme talare, »ändå orimligare vore att göra eu

persons kommunala rösträtt beroende af, huruvida eu annan betalar skatten

för honom eller icke, t. ex. när den skattskyldige vore en arrendator eller

föregående ägare». Det synes mig emellertid icke med log kunna påstås,

att om den af mig ifrågasatta förmånsrätten kommit till stånd, en arrendators

rösträtt blefve beroende af huruvida en annan betalade skatten

för honom. Ty arrendatorn skulle, enligt min tanke, fortfarande påföras

kommunalutskylder för den arrenderade fastigheten och hans rösträtt

vara beroende på hans vilja och förmåga att betala utskylderna.

Endast om han saknade tillgångar till utskyldernas gäldande, skulle

fastigheten kunna tagas i mät för desamma. Härigenom skulle kommunen

kunna få ut sina utskylder. Huruvida arrendatorn därigenom skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

o

återfå sin genom underlåtenheten att betala utskylderna förlorade rösträtt

kom me naturligtvis att bero på, om arrendatorn blefve försatt i konkurs

för annan gäld eller icke. Att jordägaren på detta sätt finge i förhållande

till kommunen i andra hand svara för de å fastigheten belöpande kommunala

utskylderna torde icke kunna anses såsom någon orättvisa, då ju

en stor del af dessa utskylder äro till nytta för honom. I de flesta fall

skulle nog också en jordägare kunna genom sin förmånsrätt enligt 17 kap.

6 paragrafen IJandelsbalken göra sig betäckt för det erlagda utskyldsbeloppet.

Jag vågar således påstå, att endast teoretiska betänkligheter möta

mot den af mig föreslagna reformen.

Vidare anmärker lagutskottets vice ordförande, att den af motionärerna

anvisade vägen icke skulle hjälpa för alla fall. »Den skulle icke hjälpa

för sådana fall, där egendom, som tillhörde kronan, innehades såsom boställe

eller på arrende eller på annat sätt. » Ja, detta är visserligen sant.

Ven i det stora flertalet fall skulle den dock hjälpa. »Ej heller gällde

den för sådana fall, där skatten utginge för inkomst.» Detta är också

fullt riktigt, men något sådant har icke heller varit afsedt. Jag har med

min motion velat vinna bättre förmånsrätt för kommunala utskylder för

fastighet. Och anledningen till denna begränsning har varit, att jag ansett

det vara af vikt för en kommun att hafva en grupp af utskylder,

som med visshet komme att inflyta. Detta senare har nog ursprungligen

vant fallet med kommunala utskylder för fastighet. En annan anledning

till den gjorda begränsningen var, att sistnämnda utskylder torde kunna

betraktas såsom ett slags objektskatt. Det är själfva objektet, fastigheten,

som man vill träffa med dessa utskylder, och icke den mer eller mindre

tillfälliga ägaren eller brukaren däraf. Det är då helt naturligt, att kommunen

bör åtnjuta med panträttslig verkan förenad förmånsrätt i detta

objekt, fastigheten. Slutligen erbjöd sig ju ock härvidlag en analogi med

kronoutskylder för fastighet.

Kan det af mig åsyftade målet emellertid vinnas på annan väg, som

är bättre än den af mig föreslagna, har jag visst ingenting däremot. Beträffande

den af herr landshöfding Widén anvisade vägen vill jag emellertid

anmärka, att icke heller den hjälper för alla fall. Den är ingalunda

osviklig beträffande en arrendator. Om t. ex. denne uppgjort lösöreköp

om sitt inventarium, är ingenting vunnet med en uppflyttning af förmånsrätten.

Denna utväg hjälper icke heller, då ett ombyte ägt rum i äganderätten

till eu fastighet. Och just i sådana fall torde ett hjälpmedel

vara af behofvet påkalladt. Det af mig åsyftade målet vinnes således icke

på den vägen. Klart är emellertid, att en sådan ändring som den af ifra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

i; Lagutskottets utlåtande Nr 10.

gavarande talare föreslagna skulle vara af stor nytta, ock därför borde äfven

den utvägen komma under ompröfning vid en eventuell utredning.

Att ett verkligt behof af bättre förmånsrätt för kommunalutskylder

för fastighet förefinnes i landets olika delar, därom vittnar förekomsten

vid 1910 års riksdag af motioner af representanter från tre från hvarandra

så aflägset liggande delar af landet som Kronobergs län, Hallands

län och Norrbottens län, och det bestyrkes ännu mera däraf, att i förevarande

motion instämma representanter för andra delar af landet. Att

detta behof finues icke endast i landskommuner framgår däraf, att bland

de instämmande finnas flere stadsrepresentanter.

Att eu utredning af bästa sättet att tillgodose detta behof bör ske,

därom borde alla kunna vara ense. riksdagens Andra kammare har redan

genom sitt år 1910 fattade beslut visat, att den vill vara med om en sådan

utredning. Mot eu dylik borde icke heller från Första kammarens

sida vara något att invända.

Tidpunkten för igångsättande af en sådan utredning torde just nu

vara inne. Fm genomgripande omläggning af den direkta statsskatten har

just skett, hvarvid man utgått från principen, att inkomst af jordbruk

skall beskattas efter samma grunder som annan inkomst, Bevillning för

fast egendom skall visserligen — om ock i reducerad form i afbidan

på omläggningen af den kommunala skattskyldigheten bibehållas tills \ idare.

I samband med lösandet af sistnämnda fråga skall naturligtvis spörsmålet

om ett annat ordnande af den kommunala rösträtten besv aras. Ingen

tidpunkt kan vara lämpligare för en tidsenlig reformering af gällande

stadganden om förmånsrätt för kommunala utskylder eller eventuellt utskylder

öfver hufvud taget. Om — såsom väl är att antaga - sambandet

mellan skattskyldigheten till staten och den kommunala skattskyldigheten

med däraf beroende kommunal rösträtt äfven formellt upplöses, torde

frågan om en arrendators rösträtt i kommunen icke komma att stå^ hindrande

i vägen för medgifvande af förmånsrätt i en fastighet för å densamma

belöpande kommunala utskylder. Och en med panträttslig verkan

förenad förmånsrätt i fastighet torde bli ännu mera åt behofvet pakallad,

om omläggningen af den kommunala skattskyldigheten kommer att ga i

den riktningen, att rena objektskatter införas.

Af yttersta vikt är emellertid, att frågan om den kommunala skattskyldigheten

och spörsmålet om förmånsrätt för de kommunala utskylderna

lösas på en gång. Tillämpandet af denna princip hade varit att rekommendera

vid utarbetandet af den förra året antagna förordningen om inkomst-

och förmögenhetsskatt. Ty sannolikt är, att med gällande stad
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

7

gande om förmånsrätt för kronoutskylder i en mängd fall icke skall kunna

uttagas skatt för inkomst af fastighet, enär 17 kap. 6 paragrafen handelsbalken

väl icke är tillämplig annat än i fråga om den hädanefter till

beloppet obetydliga bevillningeu för fast egendom.

På grund af hvad jag ofvan anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kung!.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t ej mindre låta utreda, på hvad

sätt kommuners intresse af, att kommunala utskylder — och särskildt

sådana, som utgå för fast egendom — verkligen till kommunerna inflyta,

må kunna bättre tillgodoses, än hvad förhållandet är med gällande stadgande

om förmånsrätt, än äfven för Riksdagen framlägga de förslag,

hvartill utredningen kan föranleda.»

Herr Olssons i Blädinge motion är af följande lydelse: Herr Olssons

» Vid förra årets riksdag tillät jag mig uti en motion, nr 84, föreslå, motion.

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till

sådana bestämmelser att kommun tillförsäkras förmånsrätt i gäldenärs bo

för i vederbörlig ordning uttaxerade kommunalutskylder, äfvensom att,

där dessa utskylder äro debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet, desamma

må, i den mån de icke af arrendator eller ägare guldits, af fastigheten

utgå med förmånsrätt.

Såväl denna framställning som tvenne andra motioner med ungefär

samma syftemål blefvo af lagutskottet på anförda skäl afstyrka.

Emellertid, då ärendet förekom till behandling i Riksdagen, visade

det sig, att de skäl motionärerna anfört ägde större bärkraft än dem utskottet

anfört för sitt afslagsyrkande, i det att Andra kammaren med 110

röster mot 65 biföll den af undertecknad i ämnet väckta motionen.

Det torde alltså härigenom få anses konstateradt, att det förefinnes

ett verkligt behof af eu förändring angående förmånsrätten för de kommunala

utskylderna och detta särskildt beträffande dem, som utgå af jordbruksfastighet.

Det enklaste sättet att nå det åsyftade målet kunde väl tyckas vara

att uppflytta själfva förmånsrätten så att säga på ett högre plan, men detta

ensamt är ej tillräckligt att i alla afseenden ocli förekommande fall uppnå

detta mål.

Då t. ex. jordegendom är upplåten till s. k. landbo eller arrendator,

hvilken enligt 57 paragrafen i kungl. förordningen om kommunalstyrelse

på landet svarar för den arrenderade fastighetens kommunalutskylder,

och ifall denne gör konkurs med ringa eller kanske inga till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

gångar, så liar kommunen också ringa eller alls inga utsikter att utfå

dessa utskylder. Att en sådan eventualitet under vissa förhållanden kan

blifva mycket kännbar för öfriga skattdragande uti en kommun, ligger i

öppen dag. . .

Det är klart att eu reform uti antydda hänseende för med sig vissa

svårigheter, men man må hoppas att desamma, med hjälp af eu god vilja,

icke skola visa sig oöfvervinneliga.

Sedan förra året har ytterligare tillkommit ett skäl, som talar för eu

ändring till ett bättre uti ifrågavarande hänseende, nämligen prästlönemedlen,

hvilka, efter hand som gällande lönekonventioner utgå, sedermera få natur

af vanliga kommunalutskylder och således förlora den förmånsrätt desamma

nu i viss mån äga. I öfrigt ber jag få hänvisa till de motiveringar, som

lågo till grund för förra årets motioner i ämnet och som äro tillfinnandes

i lagutskottets betänkande nr 16 för 1910.

Att åvägabringa en utredning uti allt hithörande och därpå grunda

ett bestämdt yrkande är i de flesta fall för en enskild motionär icke

aärna möjligt. '' Hvad som åsyftas är kort och godt att i görligaste måtto

tillförsäkra kommunerna de skattemedel, som lag- och författningsenligt

beslutas. På hvad sätt detta lämpligast kau ske, torde endast genom Kungl.

Majtts försorg kunna tillfullo utredas, hvarför jag tillåtei mig föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan

utredning, att bättre förmånsrätt i gäldenärs bo än den nu gällande må

tillförsäkras kommun för i vederbörlig ordning beslutade kommunalutskylder,

äfvensom att, där dessa utskylder äro debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet,

desamma må, i den män de icke af arrendator eller ägare guldits,

af fastigheten utgå med förmånsrätt, samt därefter för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill en sådan utredning kan föranleda.»

Herrar Herrar Ström och Biström hafva i sin motion anfört följande:

Itröms och »Då behofvet af bättre förmånsrätt för kommuner att utfå till dem

Rislröms utgående utskylder synes oss synnerligen trängande, tillåta vi oss att i

motion, likhet med hvad fallet var vid nästföregående riksdag inkomma med

framställning i ärendet och anhålla att därvid få följande synpunkter

beaktade.

H. 13. 17:6 gifver kronan företräde till betalning ur tast egendom

af å densamma hvilaude skatter, men däremot är samma rätt icke medgifven

kommun beträffande dess pålagor. Äfven om det skulle kunna

möta svårigheter i lagstiftningsväg att genomföra en sådan lagändring

att kommunen härvidlag blefve likställd med kronan, så är denna sak

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

<>

af så stor praktisk betydelse, att man för den skull linge underkasta sig

iörenämnda svårigheter. Kommunen, såsom en beståndsdel i staten, bör

väl åtnjuta samma förmåner som denna. De olägenheter och förluster,

som kommuner åsamkas därigenom, att de icke äga samma förmånsrätt

som kronan, hafva tillräckligt många gånger i Riksdagen

påvisats,. och enligt hvad omröstningen vid sistförflutna riksdag utvisar,

vai åtminstone Andra kammaren ej obenägen för eu lagändring i de i

ämnet väckta motionernas syfte, trots det att lagutskottet afstyrkt bifall

till samtliga ifrågavarande motioner. Lagutskottet har såsom" skäl för

sitt afstyrkande åberopat, dels svårigheter att tillfredsställande kunna

regleia den väckta fragan utan att på samma gång vidtaga en omfattande

ändring i kommunallagen, dels principiella skäl grundade på fastighetskrediten.

Savidt vi första, afser ändringen af kommunallagen

stadgandet, att jordägare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller

an endator upplåtit jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskyld»1

därför befriad. Genom att bifalla förslaget om förmånsrätt

till fast egendom skulle man alltså komma i kollision med kommmunallagen,

som ju ålägger arrendator!! skattskyldighet för innehafd jordegendom.

Den ifrågasatta ändringen skulle också komma att inverka på den

kommunala rösträtten.

Det torde emellertid kunna påstås, att det ligger större vikt uppå,

att ge kommunen bättre förmånsrätt för sina skatter än att bibehålla

bestämmelsen om landbos och arrendators skattebetalningskyldighet, och

att det alltså endast är på sin plats att vidtaga eu ändring härvidlag.

Man har sagt, att det vore otänkbart att lägga förmånsrätt för skatt

på egendom, som icke tillhör den skattskyldige, men fråga är väl,

om man ovillkorligen skall vala tvungen att anse innehafvare!! af egendom

för den skattskyldige, då han ej har äganderätt till egendomen.

Enligt nu gällande lag är detta visserligen bestämdt, men är det därför

sagdt, att denna bestämmelse har tillräckligt stöd i det allmänna rättsmedvetandet?

Tvärtom torde man kunna påstå, att den åsikten allmänt

är utbredd, att icke blott krono- utan äfven kommunalutskylder

åligga den fasta egendomen och ej ovillkorligen innehafvaren däraf.

Skattens karaktär af personlig skuld torde kunna anses minst sagdt

omtvistad. Den kan väl knappast lägga hinder i vägen för att lägga

förmånsrätt på tast egendom. Ej heller torde konsekvenserna af den ifrågasatta

bättre förmånsrätten i praktiken kunna få någon större betydelse

med afseende på den kommunala rösträtten. Dessutom bör man val

försöka göra lätten att rösta så litet som möjligt beroende på förmågan

Bihang till Likså, protokoll 1911. 7 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 10.

att betala. Såsom mycket riktigt anmärkts, kan exempelvis en arrendator

gå miste om sin rösträtt enbart därigenom, att jordägaren försummar sin

skattebetalningsskyldighet, i den händelse denna nu öfverflyttas på den

fasta egendomen, ty arrendator!! har ju i ifrågavarande fall redan förlorat

sin rösträtt genom iråkadt obestånd.

Det är vår fasta öfvertygelse, att eu lagändring i syfte att bereda

kommunerna större möjlighet att utfå dem tillkommande skatter är af

behofvet påkallad, och eftersom det i allmänhet är på grund af inteckningar

till onaturligt höga belopp som den fasta egendomen ej räcker

till betalning af de skulder, som komma så lågt ner i förmånsrättsordning

som i 11 I,. 17; 12, så anse vi, att förmånsrätten för de kommunala

afgifterna bör sättas framför inteckningarnas. Skulle detta lämp
ligast

ske genom att uppflytta hela förmånsrätten, sådan den är i IL B.

17: 12, till H. B. 17: 6, så är däremot intet att invända. Då vi emellertid

nu liksom föregående är anse eu utredning i ämnet nödvändig, in
skränka

vi oss till att vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta, att i underdånig skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvad

sätt förmånsrätt framför inteckningar må utsträckas att gälla på fastighet

belöpande landstingskatt, bidrag till skjutsentreprenader, vägskatt, sådana

utskylder, som af stadsfullmäktige äfvensom å allmän rådstuga, kommunaloch

kyrkostämma beslutas, samt vidare afgifter, utgående inom härad eller

tingslag för deras gemensamma behof.

Enligt 17 kap. 6 § handelsbalken i 1734 ars lag, hvilket lagrum

väsentligen oförändradt fortfarande är gällande, skulle för afrad, tionde

och all annan ränta af fast egendom, på sätt i nämnda kapitel närmare

stadgades, den hafva företräde till samma jord, som den ränta ägde. Beträffande

förmånsrätt för kronoutskylder saknades i öfrigt af naturliga skäl

särskild föreskrift i sagda lag. Stadgande i sådant hänseende upptogs

först i lagstiftningen genom förordningen den 8 oktober 1861, hvarigenom

kronan tillerkändes det företräde till lösegendom för gäldenärens utskylder

sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå, som omförmäles

i 12 § första stycket af nämnda kapitel.

I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas den faktiska förändring,

som skett i den rätt, nämnda stadganden afse att bereda, dels genom den

nya lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock genom den nya

löneregleringen för prästerskapet och hvad därmed sammanhänger.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

11

Vid den tidpunkt, då berörda stadgande infördes i allmänna lagen,

kände man ännu föga åt den beskattning för kommunala ändamål, hvilken

i våra dagar erhållit en så vidsträckt användning; och hvad som då utgjordes

bestod till största delen i personliga tjänstbarheter. I eu senare tid

hafva förhållandena härutinnan väsentligt förändrats. 1 den män emellertid

de kommunala bebofveu och i följd däraf äfven beskattningen ökades, blef det

också af större vikt, att de påräknade inkomsterna någorlunda ordentligt

inflöto. Såsom bidragande härtill fästes tidigt nog uppmärksamhet vid den

fördel, som läge i företrädesrätt framför öfriga fordringsägare till betalning

ur eu gäldbunden persons egendom.

Til! ett positivt resultat ledde dessa önskningsmål först, dä på Riksdagens

initiativ genom lag den 25 april 1889 i 17 kap. 12 § liandelsbalken

infördes följande stadgande: »Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens

egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins emellan:

kommunal- och stadsutskylder, af kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade

afgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel,

samtliga dock endast för sista och löpande året'':. Såsom skäl för den

törmånsrätt, som sålunda tillerkändes kommunerna för dem tillkommande

skatter, hänvisades inom Riksdagen på den osäkerhet, som vore en följd

<if omöjligheten tur dem att tillfredsställande beräkna de belopp, som för

deras förseende med nödiga inkomster behöfde uttagas. Därjämte framhölls,

att, om, såsom derstädes i landtkommuner inträffade, en enda eller

några få medlemmar innehade största delen af kommunens skattetal, skulle

en sådan medlems oförmåga att gälda sina utskylder blifva alltför betungande

för de öfriga, och följderna däraf i synnerhet kännas hårda, i den

mån han genom sitt öfvervägande röstetal bidragit till kommunens belastande

med de utgifter densamma måste vidkännas. Då staten för de

utskylder, den medelst begagnande af sin beskattningsrätt betingat sig.

ägde förmånsrätt, syntes ock konsekvensen fordra, att enahanda rätt tillkomme

kommun för de utskylder den i öfverensstämmelse med dess beskattningsrätt

ålagt sina medlemmar. Såsom skäl för att ej sätta förmånsrätten

högre än som sålunda skedde anfördes å andra sidan särskilt den

fara för fastighetskrediten, som däraf syntes kunna blifva eu följd.

Med den allt vidsträcktare verksamhet på det kommunala området,

som varit kännetecknande för den senare tiden, och med de allt större

kraf, som därmed måst ställas på kommunernas skattdragande medlemmar,

ar det uppenbart, att kommunernas intressen i berörda afseendeu blifvit

allt mera framträdande.

Det behof, som sålunda numera torde förefinnas af en ändring i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottet# utlåtande Nr 10.

förutnämnda år 1889 tillkomna stadgande i 17 kap. 12 § handelsbalken

till större trygghet för kommunerna, har äfven tagit sig uttryck uti från

skilda håll inom Riksdagen framställda yrkanden i sådant hänseende.

Sålunda hemställdes vid såväl 1908 som 1910 års riksdagar af olika

motionärer, att kommunalutskylder måtte erhålla högre plats i förmånsrättsordningen.

Sistnämnda år bifölls äfven af Riksdagens Andra kammare

ett af motionären P. M. Olsson i Blädinge framställdt yrkande, att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t för Riksdagen

framlägga förslag till sådana bestämmelser, att kommun tillförsäkras

(bättre) förmånsrätt i" gäldenär bo för i vederbörlig ordning uttaxerade

kommunalutskylder, äfvensom att, där dessa utskylder vore debiterade för

utarrenderad jordbruksfastighet, desamma måtte, i den mån de icke af arrendator

eller ägare guldits, af fastigheten utgå med förmånsrätt.

Gentemot dessa yrkanden, för såvidt de afsett bättre förmånsrätt i

fastighet för utskylder, som å den belöpa, har, såsom i motionerna anmärkts,

tidigare erinrats, att den förevarande frågan ej läte sig tillfredsställande

regleras utan mer omfattande ändring, än som då ifrågasatts, af

vissa till kommunallagstiftningen hörande stadganden, samt att dessa ändringar

fordrade desto noggrannare öfvervägande som med skattskyldigheten

i ifrågavarande afseende den kommunala rösträtten intimt sammanhängde.

Därjämte har gjorts gällande, att det syntes tvifvel underkastadt, huruvida

behofvet "af den påyrkade förmånsrätten i fastighet verkligen vore

tillräckligt trängande för att, såsom ifrågasatts, motivera ett tillbakasättande

af den säkerhet, som inteckning i fastighet afsåge att bereda.

Då af ofvan anförda och af motionärerna närmare utvecklade skäl

utskottet anser det vara af vikt, att en undersökning kommer till stånd

för beredande åt kommunerna af en bättre ställning i ifrågavarande afseende,

lär därvid, hvad särskildt angår förhållandet mellan en kommun å

ena sidan samt jordägare och arrendator å den andra, böra tillses bland

annat, att ej annan rubbning sker i de principer, som härutinnan vunnit

uttryck i den gällande kommunallagstiftningen, än som kan befinnas nödigt

för fullföljande af det ifrågavarande ändamålet. Äfven synes i anslutning

till hvad förut framhållits vid fråga om ny lagstiftning i det förevarande

ämnet böra tillses, att det kreditintresse vinner beaktande, som, kanske

mest för småbruket och det mindre jordbruket, i våra dagar med i ögonen

fallande styrka- gör sig gällande. I hvad mån med hänsyn till sagda

intresse eller andra omständigheter kan medgifvas, att kommunalutskylder

för fastighet beredas en annan eller bättre ställning i det ifrågavarande

afseendet än kommunalutskylder i öfrigt, likasom äfven i hvad mån och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

13

under hvilka villkor de kunna tillerkännas förmånsrätt framför inteckningar

i fastigheten, lär böra bero af en blifvande undersökning.

Det synes utskottet så mycket mer anledning, att det förevarande

spörsmålet nu upptages till undersökning, som detsamma tydligen sammanhänger

med den på dagordningen stående frågan om ordnande af den kommunala

beskattningen i allmänhet, hvilken som bekant för närvarande är

föremål för utledning.

Ehuruväl det ofvan framhållna behofvet af en förändring i förmånsrättsordningen

i afseende å kommunalskatt endast i mindre mån lär göra

sig gällande beträffande härads- och landstingsmedel in. fl. allmänna avgifter,

lär dock, på sätt äfven påyrkats i herrar Ströms och Riströms ifrågavarande

motion, under utredningen böra inbegripas frågan om och i

hvad mån förändring i förmånsrätten äfven med afsende å dessa afgifter

må böra ske.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motioner,

måtte i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, på hvad sätt och under

hvilka villkor kommuners, tingslags, härads och

landstings samt andra med dem jämförliga menigheters

intresse att utbekomma utskylder och därmed likställda

afgifter, hvilka skola till dem utgöras, må bättre

tillgodoses än som enligt gällande stadganden om förmånsrätt

är förhållandet samt för Riksdagen framlägga

det förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 17 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Lindhagen och Lausson i Edsbäcken hafva anhållit få antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:25 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. s. 5 i texten