Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 14 kap. 22 § strafflagen.

1911-03-14 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:19, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 14 kap. 22 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 mars 1911 kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 14

kap. 22 § strafflagen.

Uti en inom Andra kammaren väckt till lagutskottet hänvisad

motion, nr 213, har herr V. Rydén anfört följande:

»Den ena gången efter den andra inträffar det, att öfver olyckliga

kvinnor, som i förtviflan dödat sina barn, domar afkunnas, som i hög

grad uppröra det allmänna rättsmedvetandet. Under trycket af opinionen

öfver sådana domar ändrades år 1907 14 kap. 22 § strafflagen i

den riktningen, att lägsta strafflatituden för barnamord sänktes till ett

år. Denna straffsänkning tillämpas emellertid endast i det fall, att

dödandet ägt rum omedelbart efter barnets födelse. Den ogifta moder,

som har styrkan att några dagar strida mot nöd och förtviflan, innan

hon begår förbrytelsen, straffas däremot enligt 14 kap. 1 §, hvars lägsta

strafflatitud är lifstids straffarbete — en i mina ögon omänsklig dom

öfver en människa, som oftast bragts till förtviflan genom en mans samvetslöshet

att undandraga sig plikterna gent emot sitt eget barn och

dess moder.

Ett fall, som allmänt upprört sinnena, beror för närvarande på

Skånska hofrättens pröfning. En stackars olycklig moder som utan

existensmöjligheter, öfvergifven af alla i nära tre veckor efter barnets

födelse kämpar som för lifvet, för att kunna behålla sitt barn lefvande

tvingas till slut af nöden på knä och tager sitt barns lif. Hon dömes

icke för barnamord utan för mord till lifstids straffarbete. Allmänna

Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 A/d. 18 Hä/t. (Nr 19). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

rättsmedvetandet reagerar. En man, som inte tror, att lagarna kunna

vara så gränslöst obarmhärtiga, anmäler domaren för justitieombudsmannen.

Denne konstaterar emellertid, att domaren ej kunnat döma

annorlunda. Sådan är lagen. Hofrätten drar sig för att stadfästa

domen. Kan månne inte den olyckliga ha befunnit sig i ett sådant

tillstånd af depression, att hon varit mindre tillräknelig? Hon intages

för observation på hospital, där man konstaterar, att hon varit vid sina

sinnens fulla bruk. Så återstår ingenting annat än att lagen har sin

gång. Det blir lifstids straffarbete, måhända förkortad någon gång i

framtiden genom kunglig nåd. Straffet har blifvit så otroligt hårdt,

därför att hon icke var färdig att döda barnet omedelbart efter födelsen.

Och dock torde mången förmena, att den kvinna, som i tre veckor

stridde innan hon begick sin förtviflade gärning, visat en större moralisk

styrka än den som föll för första ögonblickets frestelse.

Ett bibehållande af den nuvarande kolossala skillnaden i straff mellan

barnamord omedelbart efter födelsen och några dagar eller veckor efter

densamma synes mig rent obilligt med hänsyn till brottens natur. Särskild!.

framträder denna obillighet, om man tänker på det förhållandet,

att det blir allt vanligare, att ogifta mödrar vid barnens födelse söka

sig in å barnbördshusen. För dessa kvinnor inträffar det förtviflade

läge, under hvilket i regeln barnamorden pläga ske, först efter slutet

af vistelsen å barnbördshuset, d. v. s. i allmänhet efter 8—10 dagar.

Mödrar, som omedelbart efter sin utskrifning från barnbördshuset döda

sina barn, dömas sålunda för mord till lifstids straffarbete.

Jag anser dessa förhållanden vara så orättfärdiga mot de olyckliga

öfvergifna mödrarna och så obarmhärtiga mot de domare, som

nödsakas tillämpa dessa lagbestämmelser, att jag härmed dristar mig

föreslå en förändring i lagen. Den synes mig böra ske genom den

ändringen, att barnamord icke dömas som mord enligt 14 kap. 1 §

strafflagen utan enligt 22 § i samma kapitel. Jag har tänkt mig, att

syftet med min motion skulle vinnas, därest ordet »foster» i denna paragraf

utbytes mot ordet »tara».

Därest lagutskottet finner sig kunna biträda tankegången i min

motion men skulle finna annan lagändring nödig eller lämplig för uppnåendet

af dess syfte, anhåller jag vördsamt att lagutskottet ville, utan

uppskjutande af frågans lösning till en obestämd framtid, föreslå nödiga

jämkningar eller omformuloringar.

På grund af det anförda tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till ändrad

lydelse af 14 kap. 22 § i strafflagen:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

3

22 §.

Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid

födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt barn, vare sig genom

handåverkan eller underlåtenhet af det, som till barnets bibehållande

vid lif nödigt var; dömes för barnamord till straffarbete från och med

ett till och med sex år. Åro omständigheterna synnerligen försvårande,

må tiden för straffarbetet till tio år höjas.

Därest för vinnandet af syftet med denna motion ändring i denna

eller annan paragraf i 14 kap. strafflagen skulle befinnas nödig eller

lämplig, vill jag härmed hafva framställt motion om sådan ändring.»

Den äldre svenska rätten såg i barnamord en särskild svår förbrytelse

och straffade i enlighet därmed sådant brott såsom kvalificerad!

mord. Ännu 1734 års lagstiftare ansågo, att barnamord borde bestraffas

med yttersta stränghet. Uti 16 kap. missgärningsbalken, som

handlade om barnamord i egentlig mening, stadgades sålunda: »Kona,

som af oloflig beblandelse warder hafwande, och thet ej uppenbarar

för födslen, söker enslighet vid Bielfwa födslen, och therefter lägger

fostret å lön; hon skall halshuggas och å håle brännas, ehwad hon

föregifwer fostret wara dödt födt eller ej fullgångit. Warder thet genast

framskaffadt, och pröfwes thet ej fullgångit vara, eller finnes ej något

wåldsamt tekn therå; tå straffes modren med ris, fängelse eller arbete;

plichto ock thertill för lägersmålet.» Om den af oloflig beblandelse

hafvande kvinnan, som dödat barnet, ej sökt enslighet vid födseln eller

ej därförut förhemligat sitt tillstånd, undslapp hon med straff såsom för

mord af föräldrar å barn enligt 14 kap. 1 §, hvilket lagrum föreskref

mistning af högra handen såsom skärpning i dödsstraffet.

. Upplysningslidehvarfvets friare åskådning medförde emellertid så

småningom en omhvälfning äfven å nu ifrågavarande område.^’ Med

öppen blick för de särskilda omständigheter, som äro förknippade med

barnamord, framhölls snart såsom en plikt för lagstiftaren att vid straf
-

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

fets bestämmande taga hänsyn till de förklarliga motiv, som kunna

inverka på barnamörderskan, äfvensom därtill att kvinnan vid förbrytelsens

begående kunde anses mindre tillräknelig på grund af den

genom födseln framkallade sinnesförfattningen.

Det första steget till behjärtande af dessa synpunkter i vårt land

togs, då konung Gustaf III dels genom nådigt bref den 17 oktober

1778 utfärdade åtskilliga ännu gällande påbud för förbättrande af de

kvinnors ställning, som framfödt oäkta barn, dels ock för Riksdagen

nämnda år framlade ett förslag om strafflindring för barnamord, i hvars

motivering bland annat yttrades, hurusom man kunde hafva att söka

motiverna till barnamordet i en falsk uppfattning om heder och en illa

förstådd fruktan för vanära, äfvensom att barnamordet icke kundo förhindras

genom dödsstraffet, enär detta ofta af kvinnan ansåges som

enda utvägen att på en gång varda både skam och bekymmer kvitt.

Att tiden emellertid ännu icke var fullt mogen för genomförande af en

dylik reform framgår af ett utlåtande från ständerna af samma år,

däri yttrades, hurusom vid barnamord understundom inträffade sådana

omständigheter, »som göra detsamma till ett af de grufveligaste mord,

hvartill någon emot alla naturens och mänsklighetens band kan låta

sig föras, hvaremot icke eller sällan sådana händelser, skäl och konsiderationer

sig förete, som kunna göra brottet hos en för barnamord

anklagad kvinna sådant, att hon synes berättigad till medlidande, nåd

och förskoning. Hvad således angår ett rätteligen så kalladt barnamord,

där en stadgad vilja, uppsåt och våldsam fullbordan sammanstämma,

så hafva Riksens ständer hållit betänkligt att styrka till ändring

uti hvad lagen därom stadgar, men instämma med Kungl. Maj:ts

nådiga proposition, då sådana omständigheter förekomma, att foster af

grof förseelse och vangömmo, utan uppsåt att dräpa eller befunnet

våldsamt, tecken, ljuter döden och å lön lägges.» — I öfverensstämmelse

med ständernas ofvanberörda utlåtande affattades kungl. förordningen

den 20 januari 1779, enligt hvilken dödsstraff icke skulle ifrågakomma

i andra fall, än då hos kvinnan visats fullt uppsåt att afdagataga

fostret.

Lagkommittén gick vidare på den genom nyssnämnda åtgärder

inslagna nya vägen. Dess förslag till straffbalk upptog i 16 kap. 9 §

följande stadgande om barnamord: »Dödar moder, med uppsåt, sitt oäkta

barn, under födseln eller inom ett dygn därefter, ehvad det sker genom

handaverkan eller genom underlåtandet af det, som till barnets bibehållande

vid lif nödigt varit; dömes för barnamord till straffarbete i första

grad» (d. v. s. på lifstid eller från nio till och med tolf år).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

5

Lagberedningen, som i fråga om barnamord bibehöll den af lagkommittén

gifna begreppsbestämningen, ansåg straffet böra ytterligare

mildras och satte detsamma till fängelse på lifstid eller från åtta till

och med tio år.

I en vid 1859—60 års riksdag framlagd kungl. proposition med

förslag till ny misshandelsförordning utbyttes lagberedningens »vid födslen,

eller inom ett dygn därefter» mot »vid födseln eller straxt därefter», hvilket

lagutskottet ändrade till »vid födseln eller snart därefter». Sedan återremiss

ägt rum med anmärkning, att hvarken ordet »straxt» eller ordet

»snart» vore fullt lyckligt valdt för att utmärka fortvaron af det abnorma

själstillstånd, hvari kvinnan genom födsloarbetet blifvit försatt, yttrade

utskottet, att det torde vara skäl att närma sig till den gamla lagens

redaktion, hvarigenom väl icke uttryckligen angåfves något slags tidsbestämning,

men där ej mindre användandet af ordet »foster» i stället

för »barn» eller »spädt barn», som annorstädes i lagen förekomme, än

äfven ordställningen i öfrigt häntydde på gärningens omedelbara sammanhang

med den ställning, hvari kvinnan genom själfva födseln blifvit

försatt. Med anledning häraf föreslog utskottet i ifrågavarande afseende

den lydelse, som äfven upptogs först i 1861 års misshandelsförordning,

och sedermera oförändradt i 1864 års strafflag 14 kap. 22 §, där det

hette: »Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid

födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom

handaverkan eller underlåtenhet af det, som till fostrecs bibehållande

vid lif nödigt var: dömes, för barnamord, till straffarbete från och med

fyra till och med tio är».

Sedermera blef genom lag af den 20 juni 1890 strafflatituden

ändrad till straffarbete från och med två till och med sex år; dock att,

där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för straffarbetet

må höjas till tio år.

Genom lag den 12 juli 1907 sänktes ytterligare straffminimum till

ett år.

Grunden till den särskilda behandling från lagstiftningens sida,

hvarför ifrågavarande brott blifvit föremål, är, såsom redan af det anförda

torde framgå, att söka, förutom däri att ett framfödt foster för

dess moder äfven efter födelsen med visst fog kan te sig såsom en ej

fullt själfständig, från henne skild varelse samt i moderns exceptionella

fysiska tillstånd, äfven i den nödställda belägenhet, hvari särskildt den

kvinna, som framfödt ett oäkta barn, mer än en annan moder kan befinna

sig, och som för henne kan föranleda en under många förhållanden

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

förklarlig önskan att röja barnet ur vägen och sålunda undgå den vanära

och andra lidanden, af hvilka hon med eller utan skäl kan frukta

att drabbas.

De omständigheter, som sålunda gifvit ifrågavarande brott dess

specifika karaktär, hafva i olika länders lagstiftningar ansetts inverka

i olika grad och på olika sätt.

Merendels förutsätter brottet, såsom fallet är hos oss, en i de

respektive lagarnas mening oloflig beblandelse. I andra fall inträder

den särskilda straflfmildringen äfven efter födsel inom det af lagstiftningen

ex-kända äktenskapet. Så är fallet bland annat i Frankrike,

Schweiz, Nederländerna, Italien och Spanien. Den gällande österrikiska

rätten gör härutinnan ingen annan skillnad mellan äkta och oäkta barn

än beträffande straffsatsen. I vissa romanska länder är sluttiden för

de här ifrågakommande omständigheternas särskilda inverkan i straffrättsligt

afseende satt till den tidpunkt, då födelsen blifvit bekantgjord

genom barnets införande i de officiella befolkningsregistren. Enligt

den italienska lagen gälla dessa omständigheter i fråga om moder,

som inom de första fem dagarna efter födelsen dödar ett i befolkningsregistret.

ännu icke infördt barn. Flertalet strafflagar använda dock

härutinnan mer allmänna ordalag i likhet med den svenska.

Såsom af det förut anförda redan torde framgå, ligger det konstitutiva

i den hos oss använda metoden för bestämning af barnamordets

begrepp till skillnad från vanligt mord, förutom i den olofliga beblandelsen,

dels däri att objektet för brottet skall kunna betecknas såsom

foster, dels i det samband med själfva födelsen, hvari gärningen föröfrigt

måste stå, och som i lagen uttryckts med »vid födelsen eller

därefter».

Den begreppsbestämning, som sålunda i vår lag gifvits, lämnar

visserligen en viss, om än begränsad möjlighet för domaren att med

betraktande af omständigheterna i det särskilda fallet bedöma de förhållanden,

som här åsyftas. Men å andra sidan ligger i dessa lagens

uttryck, jämförda med det ovillkorliga straffbudet i fråga om vanligt

mord, som uttalats i strafflagens 14 kap. 1 § och enligt hvilket straffet

skall bestå i lifvets förlust eller straffarbete på lifstid, en begränsning,

som otvifvelaktigt under många omständigheter måste anses alltför

snäf. Det ligger nämligen i öppen dag, att de skäl, som i fråga om

bestämmande af barnamordsbegreppet i lagens nuvarande mening varit

afgörande och verkat strafifmildrando — moderns sinnesförfattning och

nödställda belägenhet — ofta äga giltighet äfven sedan den tid förflutit,

som därutinnan måste anses af lagen åsyftad. Den nuvarande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19. 7

skärpa skillnaden i straffhänseende mellan de båda fallen — barnamord

och annat mord kan därför leda och har också i verkligheten ledt

till resultat, som måste betecknas såsom för det allmänna rättsmedvetandet

synnerligen stötande. Verkan af det otillfredsställande i sagda

bestämmelser kan visserligen, såsom i andra fall, där strafflagstiftningen

e.) ger ett tillfredsställande uttryck för den rådande rättskänslan i ett

visst afseende, mildras genom Konungens benådningsrätt. Men om

man till stöd för uppehållande af den gällande rätten på detta område

aberopar denna omständighet, förbiser man enligt utskottets uppfattning

det förhållandet att en straffbestämmelse, från hvilken i benådningsväg

ofta måste dispenseras, därigenom i viss mån ådagalägger sin olämplighet

för fyllande af sitt ändamål, äfvensom att det resultat, som i

benådningsväg vinnes, röner inverkan af straffbestämmelsen. Ej heller

tages därvid behörig hänsyn vare sig till den felandes berättigade intresse

eller till domaren, hvilken, tydligen genom lagens brister i detta

afseende maste kunna råka i en belägenhet, som blir desto mer brydsam

ju hänsynsfullare och mer samvetsöm han är i utöfningen af sitt kall.

Lika med motionären anser därför utskottet det vara af vikt, att

den brist, som sålunda måste anses vidlåda den gällande lagstiftningen

undanröjes. Det af motionären i sådant afseende afgifna förslag, hvaraf

skulle följa, att hvarje fall, där moder till oäkta barn beröfvade detsamma

hfvet, skulle, oafsedt. barnets ålder, rubriceras såsom barnamord i lagens

mening, skulle emellertid innebära eu alltför vidtgående och därigenom

ur samhällets synpunkt ej mindre bristfällig utväg, som alltså icke kan

åt utskottet.förordas. En .ändring i angifna syfte måste i allt fall äfven

omfatta åtminstone 23 § i ifrågavarande kapitel i strafflagen, däri stadgas

om försök till brott, som här afses.

... Utskottet, som finner en mera ingående undersökning nödig rörande

hvilken utväg, som bör anlitas för nående af det åsyftade ändamålet,

anser det därför böra öfverlåtas åt Kungl. Maj:t att efter erforderlig

utredning föreslå den lagändring, som kan vara lämplig.

Af en sådan undersökning lär äfven framgå, huruvida och i hvad

mildring af straff, som enligt de i nuvarande lagstiftning

meddelade bestämmelser gäller till förmån för moder, som af oloflig

beblandelse blifvit hafvande, må böra utsträckas att kunna afse äfven

gift kvinna.

Dut synes utskottet, som om det utan afsevärd svårighet skulle

låta sig gorå att utan afbidan under en obestämd framtid af en mer

omfattande omarbetning af vår strafflag genomföra den sålunda ifrågasatta

lagändringen. °

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 19.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och på hvad

sätt lindrigare straff må kunna stadgas för kvinna,

som, utan att de i 14 kap. 22—25 §§ strafflagen

stadgade förutsättningar äro för handen, dödat sitt

barn eller gjort försök därtill, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 14 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation:

Herr Håkanson, med hvilken herrar Gustaf Andersson, Lorentz

Petersson, Trana, von Baumgarten och Stendahl instämt, har aufört:

»Med afseende å det af motionären afgifna förslag till lydelse af

22 § 14 kap. strafflagen är jag ense med utskottet om, att detta förslag,

hvaraf skulle följa, att hvarje fall, där moder till oäkta barn beröfvade

detsamma lifvet, skulle, oafsedt barnets ålder, rubriceras såsom

barnamord i lagens mening, skulle innebära en alltför vidtgående och

därigenom ur samhällets synpunkt bristfällig utväg för genomförande

af en lagändring i det syfte, hvarom är fråga.

Då däremot utskottet uttalar, att det utan afsevärd svårighet torde

låta sig göra att utan afbidan under en obestämd framtid af eu mer

omfattande omarbetning af vår strafflag genomföra eu lagändring i

motionens syfte, kan jag ej instämma med utskottet.

Med afseende härå vill jag till en början erinra, att flere utländska

strafflagar gifvit bestämmelserna angående barnamord en mer restriktiv

affattning än som förekommer i den svenska. Som exempel kan i fråga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19. 9

om tidsbestämningarna för inverkan af den härvid i hvarje fall gällande

straffmildnngsgrunden anföras Tyskland »vid eller strax efter födelsen»,

Belgien Dstrax efter!), Nederländerna »kort efter!) och Danmark Dstrax

efter födelsen». I den norska lagen är tiden bestämd till »under

Födselen eller inden et Dögn efter denne».

Vill man därför vidtaga åtgärd för nående af det af motionären

åsyftade ändamålet, torde enligt min mening erfordras ändring af 1 §

1 14 kap. strafflagen, däri stadgas, att den, som i uppsåt att döda,

med berådt mod beröfvar någon lifvet, skall för mord mista lifvet

eller dömas till straffarbete på lifstid. I samband därmed torde då

äfven kräfvas omarbetning af den i 3 § af samma kapitel meddelade

bestämmelsen angående dråp. En dylik omarbetning, därvid möjligen

kunde ifrågakomma till beaktande äfven andra särskilda straffmildringsgrunder

än ensamt den af motionären afsedda, skulle emellertid enligt

mitt förmenande blifva alltför vidtgående för att böra utföras utan

samband med en revision jämväl af öfriga bestämmelser i ifrågavarande

kapitel i strafflagen eller af strafflagen i dess helhet.

Jag anser det vara så mycket mindre skäl till särskilda omedelbara

lagstiftningsåtgärder i sagda hänseende som — på sätt utskottet

erinrat — den brist, hvilken 1 ifrågavarande afseende må anses vidlåda

den gällande rätten, kan i de ej särdeles ofta förekommande fall, då så

erfordras, afhjälpas genom Konungens benådningsrätt. Då jag därjämte

håller före, att man ej af ett särskilt fall eller än mindre af en ''däraf

tilläfventyrs framkallad känslostämning bör sluta till behofvet af en lagändring,

hemställer jag, 6

att förevarande motion icke måtte föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Herr Gezelius har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit i

behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bihang till liiksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 AJd. 18 Hd/t.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:48 'Riksdagens skrifvelse Nr 48 s. 8 i texten