Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt forum i vissa mål.

1911-02-07 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:4, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt forum i vissa mål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 februari 1911, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till

Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt

forum i vissa mål.

Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

ärnbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte

i en till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse anhålla, det Kungl. Maj:t, efter

utredning af sådana förhållanden, som kunna anses äga samband med en

eventuell fråga om upphörande af den för adeln ännu bestående rättigheten

att i vissa mål och ärenden hafva hofrätt till första domstol, täcktes

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser

i syfte att adelns omförmälta rättighet måtte upphäfvas.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»Rättegångsbalken af 1734 års lag innehöll i 8 kap. 2 § följande stadganden:
2

§. »I sjmnerhet äge hofrätten åt döma öfwer thessa mål:

8. Twister om arf efter frälsemän: theras förordning wid dödstiman

om theras egendom: förmynderskap för theras barn och arfwingar, som

frälse äro: så ock ther frälseman eller thes arfwinge, wil genom offenteligit

anslag afstå thes egendom till borgenärer, och om hwartheras rätt och

företräde ther til; eller then ene maken söker åt skilja sin lott i bo från

then andras enskilta gäld.

9. Hofrätten skal ock döma öfwer the brott, ther frälseman förwerkar

lif, ära, adelig frihet, gods eller ärftelig rättighet; så ock enwiges,

Bihang till Bibel gråt. 1.911. 7 Sami. 1 Af cl. 4 Uäft. (Nr 4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

och andra slagsmål, eller förgripelse!- med skymfeliga ord och gierningar,

emellan frälsemän, eller theras wederlikar, när domaren i orten, ther gier
ningen

giord är, först ther om ransakadt, med flera mål —---—»

° Genom dessa bestämmelser infördes i den nya allmänna lagen rättsregler,

som redan långt tidigare varit gällande på grund af adelns privilegier

och andra särskilda författningar. Grunden till adelns särställning

i detta hänseende låg otvifvelaktigt i den uppfattningen, att hvar och en

borde dömas af sina likar, och denna uppfattning fann tidigt uttryck i

lagstiftningen. I den år 1614 utfärdade rättegångsordningen (»rättegångsordinantien»)

stadgades, att Svea hofrätt skulle pröfva vissa svål are brottmål,

hvari en adelsman var inblandad, sedan vederbörande underrätt först

rannsakat öfver brottet. Men privilegiet gällde äfven för de fall, att

adelsmän sig emellan eller med andra tvistade om arfskifte eller jorda

trods. Rättegångsprocessen af den 23 juni 1615 bekräftade detta undantagsstadgande

med hänvisning till privilegierna och rättegångsordinantien.

° Att hofrätten skulle pröfva dessa adelns mål innefattade, att målen

hufvudsakligen afdömdes af adelsmän, eftersom hofrätten till större delen

bestod af adelsmän.

Adliga privilegierna den 26 oktober 1723 hade i § 6 följande lydelse:

»Förnärkar någon adelsman lif, ähra, adelig frihet och privilegier,

orods eller ärftelig rättighet, må giärningen wäl först ransakas, där hon

giord är, å härads ting på landet och å rådstugu i städer, eller wid andra

underrätter: Men ei annorstädes dömas än wid håf- eller öfwerrätten,

hwarunder han hörer. Med dem af ridderskapet och adelen, som låta

bruka sig i krigstiänst, förhålles efter krigsarticklarne; dock böra de för

ringa brott icke beläggas med sådant straff, som kan nesligit, och adelsståndet

förklenligt wara. Jämwäl skola adelens twister sins emellan om

arfskiften, förmynderskap, ersättningar eller egendomens afstående til creditorer,

som om bättre rätt strida, samt boskilnad, inför håfrätten skie.

Men uti alle andre ährender, såsom syner, jordetwister, giäld och skuldsaker,

kiöpslagan och handel, samt andre civil- och ringare bråttmåhl,. sa

emellan adelen sielf, soin adelen och andre, skal sökas och swaras a ting

och rådstugu, efter allmänna lagen, undantagandes duels-måhl.»

När sedermera lagkommittén år 1826 framlade ett fullständigt förslag

till ny civillag, hemställde lagkommittén i förslaget till rättegångsbalk,

att de allmänna domstolar, som borde upptaga och pröfva tvistemål,

skulle utgöras af tre instanser, hvilka skulle bestå, den första på landet

af häradsrätt och i stad af stadsrätt, den andra af hofrätt och den tredje

af högsta domstolen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

3

I sin motivering till detta förslag framhöll kommittén angelägenheten

af att genom minskning af instansernas alltför stora antal bereda hvarje

sak ett skyndsammare slut än förut var fallet. Kommittén påpekade

också nödvändigheten af att genom upphäfvande af den stora mängd särskilda

domstolar, som funnos, göra den rättssökandes väg mindre villsam

vid sakens början.

De särskilda domstolarna betraktade kommittén i detta sammanhang

dels från personlig, dels från saklig synpunkt. I förra hänseendet anförde

kommittén:

»Den personliga rätten, att dömas af annan än ovanlig domstol, är ett

privilegium, härledande sig, äfvensom flera undantagslagar af enahanda

art, från förhållanden, helt olika dem, som höra till närwarande samhällsskick.

Nu för tiden hafwa de skilnader, som fordom söndrade medlemmarna

af vissa stånd och corporationer från menige man, förlorat sin betydelse.

Alle äro likar inför lagen. Den enas rätt är ej heligare än den

andras. Den domstol, som är god nog för en, är god nog för alla. Hvarje

domares pligt är, att skipa lag utan mannamån. Man må lyda under

hwilken domstol, som helst: det är ändå blott rättwisa man kan begära.

Den skall tilldelas en hwar, efter sakens beskaffenhet, utan särskilda hänsigter

till stånds- eller corporationsförhållanden. För att vinna den, behöfwer

man hwarken undantagslagar eller privilegieradt forum. Allmän

lag må wara allas gemensamma band, allmän domaremakt allas gemensamma

wärn.»

År 1832 aflämnade lagkommittén förslag till ny kriminallag och hemställde

därvid i den uti förslaget ingående senare delen af rättegångsbalken,

att de allmänna domstolar, som enligt kommitténs förslag till

civillag hade att upptaga civilmål, också skulle vara allmänna domstolar i

brottmål. I sin motivering anförde lagkommittén härutinnan, att på samma

grunder som kommittén föreslagit afskaffande af särskilda domstolar i

tvistemål, hade kommittén som allmän regel antagit, att sådana domstolar

äfven i brottmål skulle försvinna.

Lagkommitténs omförmäla båda förslag blefvo, som bekant, icke upphöjda

till lag. Men förslagens inflytande på allmänna rättsuppfattningen

och lagstiftningen är uppenbart och visade sig genom en hel följd af

partiella reformer.

I fråga om adelns rätt till särskildt forum har eu tydlig brist på

öfverensstämmelse mellan den allmänna rättsuppfattningen och den positiva

lagstiftningen kunnat fortvara in i våra dagar. Ett bifall till lagkommitténs

förslag till ny rättegångsbalk skulle hafva fört med sig, att ofvan

intagna bestämmelser i 8 kap. 2 § rättegångsbalken af 1734 års lag för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

svunnit. Då lagkommitténs förslag ej antogos, kom i stället adelns rätt till

särskildt forum att upprepade gånger göras till föremål för reformförslag.

Vid riksdagen åren 1828 — 30 var spörsmålet uppe i samband med

frågan om afskaffande af ett flertal särskilda domstolar. Lagutskottet,

som i hufvudsak tillstyrkte reformförslagen, förklarade angående det föreslagna

upphörandet af adelns rättighet att i vissa mål hafva hofrätt till

första domstol, att, då denna fråga icke hade egenskap af en blott lagfråga

utan rörde ett adelns privilegium, hvars förändrande eller jämkande

berodde på samtliga riksståndens öfverenskommelse och Konungens bifall,

funne utskottet sig icke Anständigt att tillstyrka bifall till ändringen.

Men för den händelse att adeln skulle finna för godt att till befordrande

af enhet i rättegångsordningen afsåga sig ifrågavarande rättighet, samt de

öfriga riksstånden och Kungl. Maj:t gillade en sådan afsägelse, framlade

utskottet i denna mening ett förslag till förordning om upphörande af

frälsemäns rättighet att i vissa mål dömas af hofrätt såsom första domstol.

Lagutskottets betänkande återremitterades af adeln, och sedan utskottet

i nytt utlåtande betonat, att dess förra förslag endast var villkorligt,

blef utskottets senare utlåtande bifallet af samtliga stånden. Adelns godkännande

af hvad utskottet villkorligt föreslagit betraktades icke som en

formlig afsägelse af privilegiet, och därmed var frågan fallen för den

riksdagen.

Frågan återkom emellertid i sin helhet vid riksdagarna åren 1847/48,

1850/51, 1856—58, 1862/63 samt 1865/66. Vid alla dessa riksdagar förordade

lagutskottet ett totalt upphäfvande af privilegiet, men reformen

föll på motstånd från adelns sida. Att de tre ofrälse stånden klart uppfattade

reformens nytta och nödvändighet, torde vara utom allt tvifvel.

Och att reformens anhängare äfven inom adeln bildat en afsevärd minoritet,

framgår af röstsiffrorna vid de olika riksdagarna. Vid riksdagen 1847/48

afslogs förslaget med 38 röster mot 36, som afgafvos för ärendets återremitterande

till lagutskottet. Nästa gång frågan var uppe, eller vid riksdagen

åren 1850/51, blef lagutskottets förslag afslaget med 86 röster mot

40, som afgåfvos för återremiss. Vid riksdagen åren 1856—58 afslogs lagutskottets

hemställan med 55 röster för afslag mot 25 röster för bifall. Vid

riksdagen åren 1862/63 afgåfvos 23 röster för afslag mot 21 röster för bifall.

Frågans behandling vid den sista ståndsriksdagen, eller riksdagen åren

1865/66, var mera invecklad. Under öfverläggningen hos adeln framställdes

nämligen det särskilda förslag, att adelns forum privilegiatum

skulle upphäfvas i fråga om brottmål men i öfrigt kvarstå. Detta förslag

samlade en majoritet af 64 röster mot 42. Prästeståndet förenade sig

med adeln, men när lagutskottet i ett senare betänkande hemställde till

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

borgare- och bondestånden att med frånträdande af sina tidigare beslut

förena sig med adeln och prästeståndet, afslogs detta af borgareståndet,

och därmed hade frågan fallit.

Beträffande upphäfvande af adelns forum privilegiatuin i konkursmål

var fråga uppe vid riksdagarna åren 1834/35, 1850/51 och 1859/60.

Vid sistnämnda riksdag förelåg till behandling förslag om antagande af

ny konkurslag och därmed sammanhängande författningar. Genom 1 § i

den då antagna och den 18 september 1862 utfärdade konkurslagen blef

bestämdt, att ansökning om egendomsafträde skulle ingifvas till underrätten

i den stad eller å landet till domaren i den ort, där gäldenär borde inför

domstol svara i mål, som anginge gäld i allmänhet. Därmed var adelns

domstolsprivilegium i fråga om konkursmål upphäfdt, och det uttalades

också i konkurslagens ingress.

o O

När lagutskottet vid riksdagen 1847/48 tillstyrkte ett totalt upphäfvande

af adelns forum privilegiatum, skedde detta därigenom, att utskottet

framlade ett förslag till förordning, hufvudsakligen innehållande

att, sedan adeln med öfriga riksstånds samtycke och Kungl. Maj:ts bifall

afsagt sig den i 6 punkten af adelns den 16 oktober 1723 utfärdade privilegier

stadgade rättighet att i vissa mål dömas omedelbarligen af hofrätt,

så blefve 8 och 9 mom. af 2 § i 8 kap. rättegångsbalken jämte därmed

öfverensstämmande särskilda författningar upphäfva. I författningsförslaget

var jämväl intaget, att mål och ärenden, som jämlikt samma

lagrum och författningar tillhört hofrätt såsom första domstol, därefter

skulle tillhöra underrätt och behandlas efter allmän rättegångsordning.

Detta förslag blef sedermera af utskottet upprepadt vid de följande

ståndsriksdagarna, blott med vissa mindre väsentliga tillägg. Ett sådant

tillägg gjordes vid riksdagen åren 1850/51 och innefattade ett bestämdt

uttalande om adelns rätt att till boupptecknings- och arfskiftesmän i

stärbhus i stad kalla personer efter fritt val. Med denna sak, hvarom ett

förbehåll förklarats nödigt under diskussionen hos adeln vid riksdagen

1847/48, förhöll sig på följande sätt.

Sedan urminnes tid hafva borgmästare och råd (d. v. s. magistraterna)

i städerna haft befattning med upprättande af bouppteckningar och arfskilten

därstädes. Denna rätt omtalas redan i de af drottning Kristina år

1636 utfärdade privilegierna för Stockholms stad. Men i samma privilegier

gjordes uttryckligt undantag för »privilegierade personer», med

hvilket uttryck i främsta rummet torde hafva åsyftats adelns medlemmar.

När sedermera år 1667 en förmyndarekammare inrättades i Stockholm,

bestämdes, att bouppteckningar skulle genom förmyndarekammarens försorg

hållas i alla stärbhus, som lydde under den borgerliga juridik
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

tionen. I en af Kungl. Maj:t den 3 oktober 1675 utfärdad resolution

och förklaring på städernas fullmäktiges besvär yttrades (§ 35), att såväl

kronans betjänte, utom adelsståndet, som stadens borgerskap skulle vid

bouppteckningar och arfskiften vara underkastade borgmästare och råds

»disposition». Den sålunda antydda åtskillnaden emellan adliga och ofrälse

stärbhus motiverades därmed, att adelns »arfskaper» vore allenast »undergifna»

hofrätternas jurisdiktion, under det att de öfriga lydde under stadsrätt.

Genom en senare resolution och förklaring af den 20 januari 1693

föreskref Kungl. Maj:t, att alla i hufvudstaden bosatta personer — utom

adelsståndet — skulle i afseende å bouppteckning och arfskifte lyda under

borgmästare och råd.

Under förarbetena till 1734 års lag förekom i åtskilliga af de många

förslagen till ärfdabalk ett uttryckligt förbehåll för adeln, såväl på landet

som i stad, att till bouppteckningar och arfskiften kalla förrättningsmän

efter eget val. Något sådant förbehåll inflöt emellertid icke i 1734 års

lag, som, utan att göra någon inskränkning i adelns på privilegierna grundade

rättighet i förevarande hänseende, i 9 kap. 1 ^ ärfdabalken förklarade,

att rättighet att fritt kalla bouppteckningsförrättare skulle tillkomma

stärbhusdelägarne, när egendomen fanns å landet eller skulle ärfvas efter

landsrätt, hvaremot ett annat förhållande skulle äga rum, när boet lydde

under stadsrätt. På prästeståndets begäran vid riksdagen 1731 infördes i

omförmälta lagrum ett förbehåll i afseende å arfvingar i prästhus.

Adelns rättighet att i stad fritt kalla boupptecknings- och arfskifteslörrättare

antyddes vidare i en förordning den 1 mars 1749, hvarigenom

Kungl. Magt bestämde arfvodet för magistratspersoner vid boupptecknings

upprättande i städerna till 1/s % uti kronans betjäntes och andra stärbhus

— utom adelsståndet. Däremot var, så vidt jag har mig bekant, adelns

rätt att i städerna fritt kalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare icke

uttryckligen och direkt stadgad vare sig i de adliga privilegierna eller i

någon annan särskild författning. När lagutskottet vid riksdagen 1850/51

— i sammanhang därmed, att utskottet tillstyrkte, att adelns forum privilegiatum

måtte upphäfvas — ansåg sig böra göra ett förbehåll för adelns

rätt att i stad tillkalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare, skedde

detta därigenom, att utskottet åberopade § 35 i förutnämnda resolution

och förklaring af den 3 oktober 1675, jämförd med förordningen den 1

mars 1749. Och samma förfarande iakttogs af lagutskottet, när frågan om

upphäfvande af adelns forum privilegiatum återkom vid de följande ståndsriksdagarna.

Ett annat tillägg:, som kom att ingå i lagutskottets ifrågavarande för
OO

7 0.0 «i

fattningsförslag från och med riksdagen 1850/51, afsåg behandlingen af mål,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

som vid privilegiets upphäfvande redan voro anhängiga hos hofrätt. Sådana

mål skulle jämlikt förslaget af hofrätten afgöras.

Genom 1866 års riksdagsordning kom frågan om upphäfvande af

adelns rätt till särskildt forum i ett förändradt läge. I stället för att en

lagändring i sådant syfte tidigare förutsatte bifall af adeln såsom ett i

lagstiftningen deltagande riksstånd äfvensom de öfriga ståndens och Konungens

gillande, kom en dylik ändring att bero af Konungs och Riksdags

sammanstämmande beslut, hvartill den till adelsmöte församlade adeln

gifvit sitt samtycke. Men att erhålla adelns samtycke till ett totalt upphäfvande

af domstolsprivilegiet har hittills visat sig omöjligt, om än partiella

reformförslag genomförts och talrika reservationer mot adelns beslut

att vilja fasthålla privilegiet afgifvits.

Redan vid första riksdagen efter den nya representationsordningens

genomförande, eller alltså riksdagen år 1867, kom frågan om afskaffande

af adelns särskilda forum i vissa mål ånyo på dagordningen. I anledning

af motioner i Riksdagens båda kamrar erinrade lagutskottet om hvad flera

föregående Riksdagars lagutskott yttrat i ämnet och upptog såsom sitt förslag

hvad lagutskottet vid senaste riksdagen hemställt. Hvad utskottet

sålunda föreslagit blef utan debatt af båda kamrarna bifallet. Som det

emellertid af någon anledning blef försummadt att expediera skrifvelse i

ämnet, kunde beslutet icke föranleda någon åtgärd.

Vid 1868 års riksdag förekom frågan ånyo. I afgifvet utlåtande öfver

en i andra kammaren väckt motion i ämnet åberopade lagutskottet sitt

vid 1867 års riksdag afgifna yttrande och förklarade sig anse, att de tillförene

anförda skälen för den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden fortfarande

ägde giltighet. Utskottet hemställde därför, att Riksdagen måtte för sin

del besluta eu författning om upphäfvande af frälsemäns forum privilegiatum,

och sedan detta förslag gillats af båda kamrarna, blef Riksdagens

beslut i ämnet för Kungl. Maj:t anmäldt i skrifvelse af den 7 april 1868.

Då frågan icke kunde slutligen afgöras utan adelns bifall, men Kungl.

Maj:t icke fann skäl att för frågan sammankalla urtima adelsmöte, lät

Kungl. Maj:t den af Riksdagen i ämnet gjorda framställningen förfalla.

Emellertid aflat Kungl. Maj:t den 3 februari 1869 till det nämnda år

sammanträdande adelsmötet en skrifvelse, däri Kungl. Magt förklarade sig

vilja inhämta adelns yttrande, huruvida adeln för sin del godkände det

förslag, som var innefattadt i omförmälta riksdagsskrivelse. Till svar härå

anförde adeln, att den icke kunde biträda Kungl. Maj:ts framställning,

så vidt därmed afsåges förändring af den frälsemän enligt stadgandet i

8 kap. 2 § 8 mom. rättegångsbalken tillkommande rätt att få vissa dem

rörande mål och ärenden omedelbarligen af hofrätt handlagda och bedömda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

Adelns beslut i denna del fattades med 130 röster mot 74. Utan votering

beslöt adeln däremot att för sin del samtycka till den af Kungl. Maj:t

ifrågasatta förändringen af det i 6 § af adelns privilegier den 16 oktober

1723 grundade samt i 8 kap. 2 § 9 mom. rättegångsbalken meddelade

stadgandet, att frälseman i vissa, brottmål borde omedelbarligen dömas af

hofrätt. Sedan Kungl. Maj:t i anledning häraf för 1870 års Riksdag framlagt

förslag till författning om upphäfvande af frälsemäns och deras vederlikars

rätt till särskild! forum i brottmål, blef detta förslag tillstyrkt af

lagutskottet, som hänvisade till sin tidigare uttalade uppfattning i frågan,

och af Riksdagens båda kamrar utan debatt antaget, hvarefter förordning

i ämnet utfärdades den 12 maj 1870.

År 1893 återkom frågan i följd af en i Riksdagens andra kammare

väckt motion, som af lagutskottet tillstyrktes, hvarefter utskottets hemställan

af båda kamrarna gillades utan debatt. Frågan blef därefter hänskjuta

till 1893 års adelsmöte, som äfven hade att pröfva en inom adeln

väckt motion i samma syfte. A delsmötet beslöt med 73 röster mot 43

att afstå såväl det i Riksdagens skrifvelse i ämnet innefattade lagförslaget

som den vid mötet väckta motionen. Reservation emot beslutet anmäldes

emellertid af 27 i adelsmötet deltagande personer.

Redan efter kort hvila kom frågan om upphäfvande af adelns forum

privilegium i en viss del åter fram. I sin till 1895 års Riksdag afgifna

ämbetsberättelse hemställde dåvarande justitieombudsmannen, att Riksdagen

måtte för sin del besluta upphäfvande af det genom kungl. brefvet den

26 oktober 1748 meddelade stadgandet därom, att tvister om arf m. fl.

mål, som uppräknades i 8 kap. 2 § rättegångsbalken och anginge utländske

adelsmän, hvilka i riket inkommit, skulle af hofrätten dömas; dock att de

mål och ärenden, som vid den tid, detta beslut trädde i kraft, vore på

ho frätts pröfning beroende, skulle af hofrätten med slut afhjälpas. Lagutskottet

fann den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden verka i riktning emot

att åstadkomma önskvärd enhet i lagskipningan, samt föreslog därför, att

Riksdagen måtte för sin del antaga en af utskottet formulerad lag i ämnet.

Denna, som i hufvudsak öfverensstämde med justitieombudsmannens förslag,

innehöll tillika såsom en öfvergångsbestämmelse, att förmynderskap,

i afseende å hvilka vårdnaden före 1895 års utgång blifvit af hofrätt utöfvad,

skulle jämväl därefter förblifva under hofrättens inseende, till dess

i laga ordning kunde varda annorlunda lörordnadt. Hvad lagutskottet sålunda

hemstäflt bifölls af båda kamrarna utan debatt, hvarefter lag i ämnet

utfärdades den 29 november 1895.

Vid 1907 års riksdag återkom frågan om upphäfvande af adelns forum

privilegiatum genom en i Riksdagens andra kammare väckt motion i ämnet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

9

Motionen utmynnade i en hemställan, att Riksdagen måtte för sin del

antaga en så lydande lag angående upphäfvande af frälsemäns och deras

vederlikars rätt till säxskildt forum i vissa mål:

»Med ändring af hvad § 6 af ridderskapets och adelns privilegier den

16 oktober 1723 samt 8 mom. af 2 § i 8 kap. rättegångsbalken innehålla

därom, att vissa mål och angelägenheter rörande frälsemän skola omedelbart

af hofrätt bedömas och handläggas, förordnas, att dessa mål och ärenden

hädanefter skola tillhöra vederbörande underdomstolar och efter allmänna

rättegångsordningen behandlas, dock att därigenom icke någon

inskränkning sker i den rätt, som jämlikt kungl. resolutionen den 3 oktober

1675, § 35, jämförd med kungl. förordningen den 1 mars 1749, tillkommer

arfvingar i adliga stärbhus att till förrättande af bouppteckningar

och arfskiften i samma stärbhus kalla dem de helst därtill vilja bruka;

kommande i följd häraf kungl. brefvet den 7 april 1805, hvarigenom

Svenska akademiens ledamöter blifvit förunnade enahanda förmåner i rättegångsmål

som ridderskapet och adeln, att till all verkan upphöra.

De mål och ärenden, som vid den tid denna författning träder i kraft

äro på hofrätts pröfning beroende, skola af hofrätten handläggas och med

slut af hjälpas.»

Det sålunda väckta förslaget öfverensstämde i tillämpliga delar hufvudsakligen

med de framställningar, som i ämnet gjorts af lagutskottet från

och med riksdagen 1850/51. I sin motivering erinrade motionären om

frågans öde från och med riksdagen 1868 samt anförde ur riksdagsskrifvelsen

nämnda år vissa uttalanden, som gingo ut därpå, att privilegiet

ingalunda kunde anses som en verklig förmån för adeln utan fasthellre

vore för de flesta bland adelns ledamöter till olägenhet. Motionären framhöll

tillika, att adelns domstolsprivilegium rubbade principen om allas likhet

inför lag, hvartill motionären fogade det uttalande, att under den tid,

3om förflutit sedan frågan om privilegiets upphäfvande senast var uppe,

olägenheterna af undantagsstadgandena på detta område i allt högre grad

gjort sig kännbara, på samma gång den rättsprincip, som läge till grund

för upphäfvande af ett dylikt särstadgande, allt starkare gjort sig

gällande.

Lagutskottet, som förklarade sig i likhet med motionären finna det

framlagda förslaget innefatta en tidsenlig reform, hemställde därför, att

Riksdagen måtte för sin del antaga det i motionen framlagda lagför
e5

O O o

slaget.

Denna hemställan blef af bägge kamrarna utan debatt bifallen, hvarefter

Riksdagen genom skrifvelse af den 8 mars 1907 underrättade Kungl.

Maj:t om beslutet. För att inhämta adelns yttrande, huruvida adeln god
Bihang

till Jiikxd. prat. Hill. 7 &aml. 1 Afd. 4 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

kände det i berörda skrifvelse innefattade lagförslaget, kallade Kungl. Maj:t

därefter adeln till urtima möte.

Det sålunda sammankallade adelsmötets riddarhusutskott hemställde i

afgifvet utlåtande, att den af Riksdagen för dess del antagna lag i ämnet

icke måtte af adeln godkännas. Denna hemställan, hvaremot fem af utskottets

ledamöter reserverade sig, grundades på ett flertal skäl, som till

största delen innefattade ett upprepande af hvad förut vid riksdagar eller

adelsmöten anförts emot den ifrågasatta reformen, naturligtvis med uteslutande

af sådana argument, som stodo i samband med adelns afskaffade

representationsrätt eller uppbädda delar af domstolsprivilegiet. Utskottet

sökte sålunda i allmänhet göra gällande, att de praktiska fördelarna af

privilegiet icke obetydligt öfvervägde de olägenheter, som med detsamma,

kunde vara förenade, och uttalade utskottet därför den mening, att det

icke förelåge något skäl för adeln att gagnlöst bortskänka en förmån, som

utan någon som helst olägenhet för andra kunde fortfarande bibehållas.

T öfrig! anförde utskottet, bland annat, att privilegiet icke kunde rubba

likheten inför lag, eftersom samma lag tillämpades för alla, äfven om domstolarna

växlade; att exempelvis adliga myndlingar i Stockholm skulle

efter privilegiets upphäfvande finna sina intressen ojämförligt sämre tillgodosedda

än ofrälse myndlingars, alldenstund förmyndarekammaren i

Stockholm enligt sin instruktion endast hade befattning med förvaltningen

af ofrälse mjmdlingars medel; samt att lagförslaget saknade bestämmelse,

huruvida i de fall, då hofrätt förordnat förmyndare, tillsynen öfver förmyndarens

förvaltning fortfarande skulle af hofrätten utöfvas.

Riddarhusutskottets hemställan blef af adelsmötet med 103 röster mot

48 bifallen, och om frågans utgång fick 1908 års Riksdag emottaga underrättelse

genom en skrifvelse från Kungl. Maj:t.

* *

*

I likhet med motionären vid 1907 års Riksdag och flera hans föregångare

finner jag för min de] den länge och ifrigt påyrkade reformen

beträffande adelns domstolsprivilegium vara en principsak af vikt. Här

är det nämligen fråga därom, huruvida någon på födseln grundad

olikhet mellan skilda grupper af svenska medborgare skall finnas i fråga

om den rättsliga behandlingsordningen för vanliga civila ärenden och tvistemål.

Huruvida adeln skulle hafva förmåner eller olägenheter af privilegiets

afskaffande eller — därest tilläfventyrs både olägenheter och fördelar

komine att däraf blifva en följd för adeln — om olägenheterna skulle

öfverväga fördelarna eller tvärtom, är däremot något, som adeln ensam får

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

11

undersöka. Frågans behandling inom adeln som riksstånd och, efter upphörande

af . adelns representationsrätt vid riksdagarne, hos den till adelsmöte

församlade adeln ger mig emellertid anledning till det antagande,

att meningarna härutinnan hos adeln själf varit och fortfarande äro delade.

Reformens motståndare hafva vid många tillfällen och senast vid 1907

års adelsmöte sökt göra gällande, att de bestämmelser, som gifvits om

instansordningen och sålunda afgöra, hvilken domstol man skall anlita i

ett visst fall, icke berörde frågan om likhet inför lagen, hvilken uteslutande

berodde på, om domstolarna hade samma lag att tillämpa. Att olika

domstolar användas i första instans, har man funnit i detta hänseende sakna

betydelse. Fn sådan invändning torde emellertid, så vidt jag förstår, vara

utan allt värde. Klart är, att en olikhet i fråga om rättegångsförmåner

innefattar eu olikhet inför lag. Likheten inför lag rubbas lika säkert

genom en formell olikhet emellan skilda samhällsklasser som genom att

materiellt olika rättsregler på dem vinna tillämpning. Rättegångsordningen

är lika väl en beståndsdel af lagen som de öfriga balkarna och i upphäfda

balkars ställe inträdda särskilda lagar. Då såsom nu 8 kap. 2 § 8 mom.

rättegångsbalken blott gäller för frälsemän och ej för rikets öfriga innebyggare,

föreligger härutinnan en tydlig olikhet inför lag. Denna olikhet

blir anstötlig, i samma mån olikheten medgifver åt en samhällsklass

ett företräde framför andra samhällsklasser, och kanske rent af för dessa

senare klasser medför skada.

Och därmed är jag inne på en synpunkt, från hvilken frågan mer

än en gång skärskådats och vid sitt slutliga ordnande uppenbarligen bör

betraktas. En abstrakt likformighet i fråga om instansordning’ kan vara

önskvärd utan att behöfva leda till afskaffande af ett urgammalt privilegium.

Reformens motståndare hafva också funnit angeläget vara att framställa

privilegiet såsom oskadligt för andra medborgare. För min del finner

jag däremot det vara obestridligt, att hvarje ökning af hofrätternas arbete,

som framkallats genom att de i fråga om vissa mål och ärenden utgöra

första instans för adeln, är en skada för landets öfriga medborgare. Att

en sådan ökning i hofrätternas arbetsbörda kan vara en följd af privilegiet,

bör ej vara svårt att inse. Först och främst är det naturligtvis bortkastadt

arbete, som i hofrätten nedlägges på tvistemål, hvilka antagligen ej

fullföljts. Hade ett dylikt mål stannat vid rådstufvurätt eller häradsrätt,

om dessa domstolar bildat första instansen, skulle hofrätten ej behöft taga

någon som helst befattning därmed. Hvad ansökningsärenden angår, är

det helt naturligt, att många af dem, t. ex. frågor om stämpelbeläggning

af bouppteckningar, helst stora och upptagande många arfvingar, förordnande

och entledigande af förmyndare, förmyndares öfvervakande etc.,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

från hofrätterna borttaga en arbetstid, som bättre skulle kunna användas

på pröfning af inkomna mål. Att privilegiet skall fortfara att lägga beslag

på hofrättsafdelningarnas tid och arbetskraft, samtidigt med att man söker

genom utomordentliga åtgärder möjliggöra ett afhjälpande af den länge

öfverklagade långsamheten med måls afgörande i öfverrätterna, är naturligtvis

lika olämpligt som för den skattdragande allmänheten i sin mån

betungande.

Två af riddarhusutskottet vid 1907 års adelsmöte berörda frågor

synas mig vidare behöfva tagas i särskildt öfvervägande. Den ena sammanhänger

med spörsmålet om behöfliga öfvergångsbestämmelser i den lag,

hvarigenom adelns forum privilegiatuin skulle komma att upphäfvas. Tydligen

är det ej nog med att i sådant hänseende förordna, att mål, som

vid lagens trädande i kraft anhängiggjorts hos hofrätt, också skola slutligen

afgöras af hofrätten. Det kan nämligen med ett visst fog göras

gällande, att bestämmelse bör gifvas om vårdnaden af sådana förmynderskap,

som på grund af domstolsprivilegiet redan stå under hofrättens inseende.

I analogi med det öfvergångsstadgande, som 1895 års lagutskott

förordade i fråga om privilegiets upphäfvande för utländske adelsmän,

hvilka i riket inkommit, skulle vid ett totalt upphäfvande af adelns forum

privilegiatum kunna stadgas, att de förmynderskap, i afseende å hvilka

vårdnaden före privilegiets upphäfvande blifvit af hofrätt utöfvad, skulle

jämväl därefter förblifva under hofrättens inseende, till dess i laga ordning

kunde blifva annorlunda förordnadt. Ett sådant tillägg skulle för

vederbörande hofrätt medföra befogenhet att fortfarande öfva inseende

öfver ett hos hofrätten anhängig! förmynderskap, till dess hofrätten förordna!

om vårdnadens öfverflyttande på därför lämplig underrätt.

Den andra frågan afser förbehållet för stärbhusdelägare i adliga

stärbhus i stad att till bouppteckning och arfskifte kalla förrättningsmän

efter eget val. Och härmed är på det närmaste förbundet spörsmålet

om den ställning, omyndig person, tillhörande adeln i Stockholm, skulle

komma att intaga till förmyndarekammaren därstädes.

Uppenbart torde vara, att ett totalt upphäfvande af adelns domstolsprivilegium

kan äga rum, utan att intrång behöfver göras i adelns rätt

att i stad fritt tillkalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare. Men då

det möjligen kan sättas i fråga, att icke heller i detta hänseende en

särskild rättighet bör åt adeln förbehållas, torde frågan tarfva närmare

belysning.

Adelns ifrågavarande rättighet är, såsom af det föregående framgår,

en konsekvens af adelns domstolsprivilegium, och från denna synpunkt

kunde det låta säga sig, att rättigheten att i stad fritt kalla ifrågavarande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

förrättningsmän borde stå och falla med privilegiet. En sådan slutsats är

emellertid ohållbar, då många andra omständigheter måste tillerkännas

betydelse vid frågans besvarande.

Till att börja med bör icke lämnas ur sikte, att adelns frihet att kalla

boupptecknings- och arfskiftesförrättare icke är någon adelns uteslutande

rättighet utan tillkommer äfven många andra. Sådan rätt äger hvarje

stärbhus på landet. Vidare är samma rättighet uttryckligen medgifven

delägare i stärbhus efter prästman i stad. Slutligen gäller stadgandet om

magistratens rätt att i stad förordna boupptecknings- och arfskiftesmän

långt ifrån alla städer. Genom förordningen den 1 maj 1868 bestämdes,

att stadgandet i 9 kap. 1 § ärfdabalken att vid uppteckning af egendom,

som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller utgöres af

fastighet i stad, borgmästare och råd skola nämna två eller flera redlige

män, som egendomen uppteckna och värdera, må, efter Konungens förordnande,

upphöra att gälla i afseende å bouppteckning i den stad,

hvarest afgifter för bouppteckningars och arfskiftens förrättande icke vidare

tagas i beräkning till bestridande af löner eller andra allmänna utgifter.

Därefter skulle stärbhusdelägare vara berättigade att till såväl uppteckning

och värdering af egendomen, som ock arfskifte kalla gode män, på

sätt som är stadgadt om bo, hvilket ej lyder under stadsdomstol. Sådant

förordnande är åt Kungl. Maj:t meddeladt i fråga om ett stort antal, särskild!

mindre och medelstora städer i riket. När fullständiga stadsprivilegier

lämnas en ort, göres alltid förbehåll, att den blifvande stadens invånare

skola äga att fritt kalla bouppteckningsförrättare.

I fråga om de största städerna tillåter jag mig att beträffande hithörande

förhållanden endast erinra om hvad som gäller i Stockholm. 1

hufvudstaden har magistraten, såsom i det föregående redan blifvit antyda

af ålder haft befattning med upprättande af bouppteckningar i stärbhus,

som lydde under stadens jurisdiktion. Denna befattning öfvergick

vid förmyndarekammarens upprättande till denna, och blef såsom varande

ett särskildt privilegium bibehållen vid antagande af 1734 års lag, hvari

magistraternas befogenhet att förordna bouppteckningsman stadgades i 1 §

af 9 kap. ärfdabalken. För bestyret med boets upptecknande och värderande

skulle förmyndarekammaren äga att uppbära viss procent af stärbhusets

tillgångar eller senare af boets behållning, och denna afgift blef i

törsta rummet använd till aflönande af förmyndarekammarens tjänstemän,

hvarefter öfverskottet gick till de fattiga. Med tiden har emellertid den

sed vunnit insteg, att bestyret med bouppteckningars upprättande i Stockholm

i stärbhus, som i detta hänseende lydt under förmyndarekammaren,

verkställts af stärbhuset och icke af förmyndarekammaren, hvars befattning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

med bouppteckningarna inskränkt sig därtill, att vederbörande tjänsteman

hos förmyndarekammaren emottagit en genom stärbhusets försorg upprättad

s. k. bouppgift samt efter granskning af de i bouppgiften satta

värdena, eventuellt med ledning af särskilda af stärbhuset anskaffade värderingsbevis,

låtit omskrifva bouppgiften till en formlig bouppteckning och

sedermera i sin egenskap af tjänsteman hos rådstufvurättens första afdelning

inregistrerat den sålunda tillkomna bouppteckningen. Denna sed har

genom upprepade bestämmelser fått en i viss mån officiell sanktion. Genom

en af öfverståthållaren och magistraten i Stockholm den 19 december

1856 utfärdad arbetsordning för ämbets- och tjänstemännen vid Stockholms

rådstufvurätts första afdelning såsom domstol i vissa mål, som förut tillhört

det afskaffade justitiekollegium och förmyndarekammaren gemensamt,

bestämdes såsom ett åliggande för den ene af de dåvarande två stärbhusnotarierna

att, då någon anmälde sig om bouppteckning, af sökanden emottaga

skriftlig uppgift å stärbhusets dels tillgångar med föreslagna värden

därå, dels skulder. I sammanhang därmed förklarades, att, om någon

undandroge sig att ingifva sådan förteckning eller att föreslå värden, men

likväl begärde bouppteckning, med åtagande att å bouppteckningsstället

afiämna bouppgiften, kunde sådant icke vägras. Samma bestämmelser

hafva sedermera influtit i en utaf öfverståthållaråmbetet och magistraten

den 1 november 1907 utfärdad arbetsordning för rådstufvurättens _ första

afdelning vid handläggning af, bland annat, mål och ärenden af nu ifrågavarande

beskaffenhet.

Af här lämnade redogörelse för hithörande bestämmelser har jag funnit

framgå, att bouppteckningsafgiften i Stockholm icke längre med rätta

kan betecknas såsom en skälig ersättning för ett utfördt arbete. Klart år

nämligen, att stärbhusen, som själfva få ombestyra det egentliga arbetet

med boupptecknings upprättande, också få godtgöra detta arbete. Bouppteckningsafgiften

är därmed till sin karaktär förändrad till att i själfva

verket "utgöra en skatt på stärbhusen i hufvudstaden, betydligare i den

mån behållningen i boet är större. Att lägga denna skatt på adliga stärbhus,

hvilka hittills varit därifrån befriade, skulle i min tanke både vara

orättvist och utgöra ett verkligt skäl för motstånd emot den tillämnade

reformens genomförande. Att ingen afgift behöfde kräfvas af adeln för

det obetydliga besvär, förmyndarekammarens tjänstemän enligt praxis och

arbetsordning skulle hafva med bouppteckningens upprättande, ligger också

i öppen dag.

Något olika är frågan om adelns ställning till förmyndarekammaren

i öfrigfT hänseenden. Enligt förmyndarekammarens instruktion är dess

befattning för närvarande begränsad till vårdnaden af ofrälse myndlingars

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Kr 4. 15

angelägenheter. Denna begränsning skulle naturligtvis kunna bortfalla

genom en enkel ändring åt förmyndarekainmarens instruktion. Men i

ö rigt skulle adliga myndlingars införande under förmyndarekammarens

befattning kunna medföra konsekvenser, som icke skulle helt och hållet

sakna betydelse.

Med bouppteckningsafgifterna jämte ränta därå skola, enligt hvad

särskilt är stadgadt, i första hand bestridas förinvndarekammarens förvaltningskostnader,

hvarefter 250 kronor årligen tillfalla frimurarebarnhuset

Återstoden — i den mån den icke kan erfordras för fyllande af

brist i den s. k. garantifonden, hvilken har till ändamål att betrygga uppfyllandet

af förmyndarekammarens räntegodtgörelse å omyndiga^ samt

frånvarande eller okända arfvingars insatta kontanta medel (allmänna

fonden) och förmyndarekammarens öfriga förbindelser äfvensom att ersätta

r^1S*er förvaltningen — skall järnte förmyndarekammarens öfriga

behållna inkomster tillfalla allmänna barnliusinrättningen i Stockholm. °

Genom ett upphäfvande af adelns forum privilegiatum skulle adlio-a

myndlingar till förmyndarekammaren erhålla samma ställning som redan

äges af myndlingar i prästhus eller i stärbhus efter utländska, på riddarhuset

icke introducerade adelsmän. Adliga myndlingars införande under

förmyndarekammare!!, utan att bouppteckningsafgifter erlades för adlio-a

stärbhus, skulle möjligen kunna medföra, att förmyndarekammarens arbetskrafter

finge förstärkas. En häraf vållad utgift medförde otvifvelaktigt

minskning i förmyndarekammarens till allmänna barnhusinrättnino-en

utgående öfverskottsmedel. Om eu dylik minskning verkligen vore°att

efara genom ett upphäfvande af adelns domstolsprivilegium, skulle natur!gtvis

kunna göras till föremål för utredning före privilegiets upphäfvande,

och likaså kunde utredas, huru en dylik minskning i allmänna barnhusets

inkomster finge ersättas.

För min del finner jag frågan om upphäfvande af adelns forum privilegiatum

vara så grundligt debatterad både vid riksdagar och adelsmöten

att dess lösande i en af det allmänna rättsmedvetandet fordrad riktning

borde, med iakttagande af ofvan framhållna synpunkter, utan svåri<die*t

kunna genomföras.» °

har

1868

Såsom af justitieombudsmannens ifrågavarande framställning inhämtas,

Riksdagen icke mindre än vid fyra olika tillfällen, nämlio-en 1867

, 1898 och 1907 för sin del besluta afskaffande af adelns s?k. forum

opaginerad Kontrollera mot PDF

<^g Lagutskottets utlåtande AV 4.

privileoiatum. På sätt justitieombudsmannen vidare utvecklat, hav emellertid

Riksdagens sålunda vid upprepade tillfällen fattade beslut endast hatt

till resultat upphäfvande — genom kungl. förordningen den 1- maj 187U

af den i 8 kap. 2 § rättegångsbalken af 1734 års lag förekommande bestämmelsen

om särskildt forum för adelsmän i vissa brottmål. Den i

samma lagrum meddelade, äfven den på 6 § af 1723 års privilegier för

ridderskapet och adeln närmast grundade föreskiften, att hoträtt skall

döma i »tvister om arf efter frälsemän: deras förordning vid dodstimman

om deras egendom: förmynderskap för deras barn och arfymgar som frälse

äro» består däremot fortfarande, då dess upphäfvande hittills alltid strandat

på adelsmötets motstånd.

Hvad an<rår den af justitieombudsmannen nu väckta saktragan, huruvida

ifrågavarande på börden grundade olikhet inför lagen mellan eu viss

mindre klass af medborgare och samhällets öfriga medlemmar bör uppehållas

eller icke, torde från Riksdagens sida allt vidare ordande darom

vara öfverflödigt. Endast så mycket må i sådant. hänseende ytterligare

framhållas, att, på sätt justitieombudsmannen påvisat, ifrågavarande för

adeln själf såsom det vill synas till sitt värde i och för sig skäligen tvifvelaktiva

bestämmelser gifvetvis medföra en viss olägenhet tor landets otriga

medborgare, särskildt den allmänhet, som jämte adelns medlemmar har

att i rikets hofrätter söka sin rätt. Motsatsen mellan en sådan sakernas

ordning och hvad det allmänna rättsmedvetandet, sådant det i var tid

utveckfats, klöfver, synes i ögonen fallande. _ .

Beträffande därefter frågan om adelns ställning i omformalda hänseende

efter afskaffande af förevarande privilegium och hvad darmed kan

sammanhänga, uttalades i det af Riksdagen för dess del tidigare antagna

lagförslaget i ämnet, att däri afsedda mål och ärenden hädanefter skulle

tillhöra de allmänna domstolarna och, med angifvet undantag, etter allmänna

rättegångsordningen behandlas. Däraf synes med tydlighet framgå

att enligt sagda förslag frälsemännen borde, bortsedt från de for förmyndarkammaren

i Stockholm gällande särskilda bestämmelser beträffande förvaltning

af de af kammaren orahänderhafda medel, för framtiden tråda

i väsentligen samma förhållande till denna som till magistraterna i otriga

städer, där bouppteckningar skola förrättas af magistratsperson^. Häråt

påkallas emellertid, på sätt justitieombudsmannen erinrat, tydligen blan

annat viss ändring i den af Kungl. Maj:t för förmyndarkammaren utfärdade

instruktion, enligt hvilken kammaren endast har att utöfva vard

och inseende öfver ofrälse omyndigas tillgångar och garantera a dem belöpande

afkomst. Äfven lär, *såsom justitieombudsmannen närmare angifvit,

försåvidt angår samtliga nyss afsedda städer, en undersökning

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

hvilken, utskottet veterligen, vid den tidigare behandlingen af den föreliggande

frågan icke verkställts — vara erforderlig beträffande vissa stärbhusen

efter adelsmän rörande förhållanden. Jämväl torde uttryckliga föreskrifter

böra meddelas angående vårdnaden af de förmynderskap, hvilka

redan omhänderhafvas af hofrätt.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning, måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, efter utredning af sådana

förhållanden, som kunna anses äga samband med

en eventuell fråga om upphörande af den för adeln

ännu bestående rättigheten att i vissa mål och ärenden

hafva hofrätt till första domstol, täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser

i syfte att adelns omförmälta rättighet

måtte upphäfvas.

Stockholm den 7 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation

af herr Lindhagen, som beträffande utskottets motivering anfört:

»Det synes mig närma sig till ett rent spektakel, om riksförsamlingen

skall fortsätta, såsom den upprepade gånger under snart sagdt ett århundrade

gjort, att slösa tid, arbete och tryckningskostnader förgäfves för

att få bort denna lilla rest af medeltid, hvarom nu är fråga.

På samma gång jag instämmer i utskottets hemställan, har jag därför

ansett, att i motiven bort tilläggas ett uttalande af den meningen, att samtidigt

bör genom ändring af grundlag i föreskrifven ordning adelns vetorätt

i denna sak upphäfvas, vare sig nu en sådan grundlagsändring in
Jiihang

till lliksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 4 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

skränkes till detta eller, såsom synes tidsenligast, omfattar upphäfvandet

af allt adelskap med hvad därtill hörer af privilegier.»

Herrar Widén, Ersson och Olsson i Broberg hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:13 Skrifvelse till Konungen i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt forum i vissa mål. s. 4 i texten