Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.

1911-03-21 · 80 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 76 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1911:29, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

1

*

Nr 29.

Ankom till Riksdagens kansli den 21 mars 1911 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1909.

(2:a Afd.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling1 ofvan nämnda

revisionsberättelse jämte de i anledning'' däraf från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar

blifvit hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar

och inhämtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga

upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda

framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blifvit iakttagen.

F ångvård sstyrelsen.

§ 1-

(Rev. ber. pag. 36 och 37: uti. pag. 658.)

Med erinran, hurusom 1907 års statsrevisorer med anledning af Avg. tvång,- besök vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö uttalat, att det syntes 1 fimp- arbct8anttalten

ligt, att hela Svartsjö egendom blcfve upplåten till tvångsarbetsanstalten, * SvarttjöBihang

till Biksd. prof. 1911. 4 Samt. 1 Afd. 20 Höft. (Nr 29.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

hvarigenom tillfälle skulle beredas att i större utsträckning träffa anordningar

för fångarnas sysselsättning med jordbruksarbete, hafva revisorerna

meddelat att, sedan egendomen numera öfvertagits af fångvården,

hafva sådana anordningar vidtagits; och vid besök på platsen hade revisorerna

varit i tillfälle att iakttaga, att dessa anordningar medfört ett

synnerligen gynnsamt resultat, i det att tvångsarbetets sinnesförslöande

verkningar minskats och hälsotillståndet förbättrats, hvilket senare förhållande

framginge af följande revisorerna tillställda

Uppgift:

från tvångsarbetsanstalten å Svartsjö å medeltalet fångar per

dag, medeltalet sjuke per dag och medeltalet af för dagen sjukskritne

. under de tio första månaderna af åren 1908, 1909 och 1910.

1908

Medeltal fångar per dag ...................................... 263.5 5

Medeltal sjuke per dag (å sjukhus)..................... 4.7 6

Medeltal af för dagen sjukskrifne (ej intagna

å sjukhus)......................................................... 4.2 6

1909 1910

239.85 259.79

3.55 0.98

3.44 3.11

Vid ofvannämnda besök ådrog det sig revisorernas uppmärksamhet,

att fångarna voro iförda två olika slags dräkter för att utmärka, hvilka

af dem förut undergått straffarbete. Då en sådan förklenligande beteckning,

som, då fångarna användes i jordbruksarbete, alltmer folie i

ögonen, syntes olämplig, hade revisorerna velat uttala önskvärdheten af,

att samtliga på anstalten intagna fångar måtte förses med lika och för

deras sysselsättning lämpliga kläder.

I häröfver den 31 december 1910 atgifvet utlåtande har fångvårdsstyrelsen

meddelat, att styrelsen, som delade revisorernas åsikt,

låtit utarbeta nya beklädnadsstater för fångpersonalen, därvid bland

annat, hvad tvångsarbetsfångarna anginge, åsyftats att vinna enahanda

önskemål, som de af revisorerna afsedda; och komme dessa stater att

med det snaraste underställas Ivungl. Maj:ts pröfning.

Då utskottet håller före, att såväl försöket med användande af

tvångsarbetsfångarne i jordbruksarbete som ock anordningarne i öfrigt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

3

vid anstalten i fråga äro af ett synnerligen stort allmänt intresse, har

utskottet velat hvad sålunda i ärendet förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Arméförvaltningen.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 80: uti. pag. 667—669.)

1 afseende å hvad i revisionsberättelsen under arméförvaltningen

meddelas angående öfverbetalningar å fasta anslag, kommer utskottet

att framdeles under Riksdagen afgifva utlåtande; hvilket utskottet skolat

härigenom för Riksdagen

anmäla.

§ 3.

(Rev. ber. pag. 85-87: uti. pag. 659—667; 672 och 673.)

Af handlingarna rörande entreprenadaftal, afskräde dels genom

arméförvaltningen om uppförande af ett kasernetablissement för Östgöta

trängkår i Linköping, dels ock genom arméns kasernbyggnadsnämnd i

fråga om schaktnings-, sprängnings,- grundläggnings- och murningsarbeten

samt leverans af sockelsten m. m. för Värmlands regementes

kasernetablissement vid Karlstad, hade revisorerna, enligt hvad vidare

meddelats, inhämtat följande.

Sedan genom kungörelse den 3 september 1900 infordrats skriftliga

anbud å uppförande af ett kasernetablissement i Linköping för Östgöta

trängkår, hvilka anbud skulle afgifvas senast före klockan 1 e. in. den

21 oktober 1909, samt sådana anbud inom den föreskrifna tiden inkommit,

hade desamma blifvit öppnade i närvaro af öfverkontrollanten,

kontrollanten och en fanjunkare. Enligt det härvid förda protokollet

hade de tre lägsta anbuden afgifvits af A. Ridderström å 605,460 kronor,

Gottfr. Thorén å 629,160 kronor samt F. A. Johannisson å 629,600

kronor.

Ang. öfver - betalningar d

fasta anslag.

Ang. vissa

entreprenadaftal.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Vid öfver lämnande af de inkomna anbuden till arméförvaltningens

fortifikationsdepartement förordade öfver kontrollan ten till antagande det

af Thorén afgifna anbudet med hänsyn därtill, att de af honom uppförda

å-priserna vore de mest normala samt att i hans anbud inginge

utan ökad kostnad granittrappsteg i stället för kalkstenstrappsteg. Därjämte

öfversändes af öfverkontrollanten till samma departement ett den

25 oktober 1909 och sålunda efter anbudstidens utgång inkommet anbud

från A. Sjöholm i Falun å 548,760 kronor.

Vid anbudens pröfning å fortifikationsdepartementet fann departementet

sig icke kunna upptaga det af Sjöholm afgifna anbudet till pröfning,

enär detsamma inkommit först efter utgången af den för anbuds

afgifvande bestämda tiden, hvaremot det af Ridderström afgifna anbudet

såsom det lägsta af departementet antogs.

Att Sjöholm ägt fortifikationsdepartementets förtroende framginge

häraf, att han, enligt hvad revisorerna inhämtat, af arméförvaltningen

förut varit antagen såsom entreprenör för uppförande af följande kasernetablissement,

nämligen år 1903 för Västmanlands trängkår i Sala, år

1905 för Hälsinge regemente i Gäfle samt år 1907 för Jämtlands fältj

ägareregemente i Östersund.

Genom kungörelse deu 25 maj 1909 infordrade kasernbyggnadsnämnden

skriftliga anbud å utförande af schaktnings-, sprängnings-,

grundläggnings- och murningsarbeten samt leverans af sockelsten lör

Värmlands regementes lcasernetablissement vid Karlstad, Indika anbud

skulle afgifvas senast före klockan 12 e. in. den 12 juni 1909. Före

utgången af den för anbuds afgifvande bestämda tiden, hade å entreprenaden,

som omfattade två alternativ, fem anbud afgifvits, hvaraf det

högsta å 321,821 kronor för alternativ I samt 342,111 kronor för alternativ

II af C. A. Resare, August Olsson och J. S. Johansson i Karlstad

och det lägsta å 223,000 kronor för alternativ I samt 246,000 kronor

för alternativ II af aktiebolaget Höyer-Ellefsen, Stockholm. Därjämte

hade samma dag, men en half timme efter anbudstidens utgång inkommit

anbud från Botolfsen & C:o, Stockholm, å 148,000 kronor för

alternativ I samt 171,000 kronor för alternativ II. Vid sammanträde

den 15 juni 1909 beslöt kasernbyggnadsnämnden, dels att jämlikt bestämmelserna

i § 18 af gällande entreprenadförordning icke upptaga det

af Botolfsen & C:o afgifna anbudet, enär detsamma inkommit först

efter anbudstidens utgång, dels ock att antaga det af Höyer-Ellefsen i

enlighet med alternativ I afgifna anbudet å 223,000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

b

Af kasernbyggnadsnämndens handlingar hade revisorerna funnit,

att Botoltsen & C:o vid annat tillfälle ombetrotts arbete för nämndens

rakning, i det att vid utbjudande på entreprenad af grund- och källarmurarnas

utförande i betong för Upplands infanteriregementes etablissement

å Polacksbacken nämnda firmas anbud å berörda arbetens utförande

blifvit antaget.

Omförmälda entreprenader angående arbetens utförande för Ostgöta

trängkår och Värmlands regemente hade ådragit sig revisorernas

synnerliga uppmärksamhet, då det af handlingarna syntes framgå, att

förmånligare, för kronan antagliga anbud än de nu erhållna kunnat

vinnas, därest vederbörande myndighet, som syntes hafva bort finna de

inom anbudstiderna afgifna anbuden »innefatta för högt pris», förkastat

dessa anbud och utsatt tid för nya anbuds inlämnande.

Beträffande entreprenadaftalet angående Värmlands regementes

kasernetablissement har arméns kasernbyggnadsnämnd i den 19 januari

1911 afgifvet yttrande anfört följande:

»Efter clet skriftliga anbud å utförandet af schaktnings-, sprängnings-,

grundläggnings- och murningsarbeten samt leverans af sockelsten

för kung!. Värmlands regementes kasernetablissement vid Karlstad

i vederbörlig ordning infordrats, att afgifvas senast före klockan 12

middagen den 12 juni 1909, hade vid den sålunda utsatta tidens utgång

inkommit fem anbud i enlighet ined två olika af nämnden upprättade

alternativ, afseende, det ena grund- och källarmurarnas utförande dels

af gråsten i kallmur och dels af gråsten i bruksmur, samt det andra

murarnas utförande dels af gråsten i kallmur, dels af gråsten i bruksmur

och dels af betong.

Anledningen härtill var den, att, sedan nämndens byggnadsbyrå

efter ingående undersökningar å den blifvande byggnadsplatsen och efter

att hafva tagit noga reda på där gällande arbetspriser äfvensom förskaffat

sig upplysningar från på platsen varande sakkunniga personer,

att stenen i bergen å kaserntornten med fördel kunde användas såväl till

uppförande af grund- och källarmurar som till sockelsten, nämnden beslöt,

att för vinnande af minskade anläggningskostnader gråsten från byggnadsplatsen

skulle komma till användning vid grundläggningsarbetena,

hvarvid värdet af de stora planeringssprängningarna och grundläggningsarbetena

för de olika byggnaderna äfvensom uttagning och huggning

af socklar för desamma beräknades till omkring 207,000 kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Härjämte ansåg nämnden, att, om mot förmodan icke tillräckligt

med sten, lämplig för grund- och källarmurar, kunde erhållas inom byggnadsplatsen,

stenen i därvarande berg utan tvifvel skulle vara lämplig

för betongarbeten, hvarför ett alternativt förslag upprättades, innebärande

att samtliga källarmurar — den största och viktigaste delen af de i

entreprenaden ingående murmassorna — skulle utföras i betong, men

entreprenadens bestämmelser i öfrig! lämnas oförändrade. Kostnaden

för detta senare alternativ ansågs möjligen kunna begränsas till densamma,

som beräknats för det förstnämnda alternativet.

De afgifna anbuden växlade för det första alternativet mellan

321,821 och 223,000 kronor samt för det andra alternativet mellan

342,111 och 246,000 kronor. Dessutom hade efter anbudstidens utgång

från entreprenörbolaget Botolfsen & C:o, Stockholm, inkommit anbud å utförandet

af ifrågavarande arbeten i enlighet med det första alternativet

till belopp af 148,000 kronor och enligt det andra 171,000 kronor.

Efter granskning af anbuden beslöt nämnden, som mot bestämmelserna

i gällande entreprenadförordning icke ansåg sig kunna upptaga

de sistnäinda anbuden till pröfning, dels att med hänsyn till fördelen

ur ekonomisk synpunkt antaga ett i öfverensstämmelse med det första

alternativet lämnadt anbud, dels ock att antaga det lägsta af dessa anbud

till belopp af 223,000 kronor, hvithet afgifvits af aktiebolaget HöyerEllefsen,

Stockholm.

I likhet med nämnden ansåg sistnämnda bolag, som för egen del

verkställt undersökningar på platsen, att man skulle kunna erhålla duglig

byggnadssten ur berget.

Sedan statsrevisorerna erinrat, hurusom Botolfsen & C:o vid annat

tillfälle anförtrotts arbete för nämndens räkning (utförandet af grundoch

källarmurar i betong för kungl. Upplands infanteriregementes kasernetablissement

å Polacksbacken vid Uppsala) hafva de anmärkt, att det

svntes dem framgå af handlingarna i ärendet, att för kronan antagliga,

förmånligare anbud än de nu afgifna kunnat vinnas, därest nämnden

förkastat samtliga de ingifna anbuden, såsom innefattande »för högt pris»,

och utsatt tid för nya anbuds inlämnande.

För att en sådan åtgärd, som den af statsrevisorerna föreslagna,

skall tillgripas, måste gifvetvis särskilt med hänsyn till att anbudsgifvarna

därigenom lätt hafva tillfälle jämföra de olika anbuden i olika

afseenden, synnerligen starka skäl kunna anföras. Att så skulle hafva

varit förhållandet i förevarande fall kan nämnden för sin del icke finna,

utan är det fastmer nämndens bestämda öfvertygelse, att, för den händelse

nämnden förfarit så som föreslagits, den äfventyrat att erhålla

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

afsevärdt högre anbud än de inkomna, sannolikt närmande sig deras

medelvärde. Förutom att erfaren heten inom byggnadsbransehen i landet

starkt talar för ett sådant resultat, stöder nämnden denna sin uppfattning

därpå, att de af densamma innan utlysandet af entreprenaden sorgfälligt

verkställda beräkningarna af kostnaderna för ifrågavarande arbetens

utförande i enlighet med det antagna alternativet, enligt hvad ofvan

angifvits, utvisa ett belopp, som ju icke oväsentligt öfverstiger den

öfverenskomna entreprenadsumman.

Med anledning af de utaf Botolfsen & C:o afgifna anbuden trädde

byggnadschefen tillika i förbindelse med detta bolag för att få veta,

huru detsamma uppfattat situationen, och hvad som kunnat gifva anledning

till de synnerligen billiga anbuden. Bolaget förklarade härvid, att

detsamma icke gjort några studier på platsen utan genom tredje person

tagit reda på förhållandena, hvarefter situationen bedömts. Bolaget beklagade,

att detsamma tagit ut entreprenadhandlingarna för sent, så att

det kanske icke vore fullt inne uti uppgiften.

Efter dessa upplysningar ansåg nämnden, att Botolfsen & C:o, som

förut icke utfört några mera afsevärda sprängningsarbeten, utan öfverlämnat

sådana åt underentreprenörer, hvarför bolaget ock saknade den

attiralj, som erfordrades för ifrågavarande vidlyftiga arbeten, icke gärna

kunde antagas hafva riktigt uppskattat dessa arbeten.

Aktiebolaget Höyer-Ellefsen var däremot för nämnden känd såsom

en duktig entreprenör inom bergsprängnings- och grundläggningsområdet,

hvilken under de gångna åren på olika platser i vårt land utfört

omfattande och svåra dylika arbeten till full belåtenhet från beställarnas

sida. Då härtill kom, att bolagets ombud vid den underhandling, som

fördes mellan byggnadschefen och bolaget, förklarade, dels att detsamma

innehade eu stor och dyrbar sprängningsattiralj af modernaste beskaffenhet,

hvarigenom det såge sig i stånd att utföra de för etablissementets

uppförande inom afsedd tid viktigaste delarna af ifrågavarande

arbeten inom föreskrifna tidsterminer, dels ock att bolaget genom

representanter på platsen noga studerat förhållandena och satt sig in

uti situationen, ansåg nämnden sig böra antaga bolagets ofvannämnda

anbud, som enligt nämndens förmenande var synnerligen billigt.

Den bästa bekräftelse å, att nämndens uppfattning härutinnan

visat sig riktig, gifver emellertid innehållet af närlagda tre skrivelser,

eu irån bolaget Botolfsen & (ko, hvars anbud inkom efter anbudstidens

utgång, samt de båda öfriga från den antagna entreprenören för ifrågavarande

arbeten, aktiebolaget Höyer-Ellefsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Ehuru dessa siffror tala för sig sjUlfva, kan nämnden dock icke

underlåta att med några ord beröra deras innehåll.

Ett sådant intyg öfver sina beräkningar, som det af Botolfsen & C:o

afgifna, gifver till och med stöd för antagandet, att nämnden, därest

detta bolags anbud, som med icke mindre än 75,000 kronor eller således

med något mer än V3 understiger motsvarande därnäst lägsta anbud,

inkommit inom utsatt tid, jämlikt en annan bestämmelse i entreprenadförordningen

icke kunnat upptaga detsamma till pröfning af det skäl,

alt det måste anses innefatta »så lågt pris, att därför uppenbarligen ej

kan påräknas leverans eller arbete af fullgod beskaffenhet, och nöjaktigt

skäl för det låga priset icke kan angifvas».

De af aktiebolaget Höyer-Ellefsen till nämnden aflåtna skrifvelserna,

som kunna sägas komplettera hvarandra, gifva ett sorgligt, men otvetydigt

vittnesbörd om svårigheterna för en entreprenör, som efter möjligast

noggranna beräkningar afgifvit ett därpå grundadt anbud, att

likväl få beräkningarna att slå in i verkligheten. Oafsedt sådana alltid

oberäkneliga förhållanden, som inträffade strejker, ogynnsam väderlek

m. m., har entreprenören i detta fall utan vare sig egen eller annans

förskyllan haft att kämpa med sådana vidriga omständigheter vid arbetenas

utförande närmast till följd af att endast en ringa del af det för

byggnadsgrunderna erforderliga, å platsen varande berget var af så

gnd beskaffenhet som ytan lofvade, att entreprenören anser sig hafva

gjort eu förlust å ifrågavarande arbeten till ett sammanlagd t belopp af

icke mindre än nära 50,000 kronor, däri inberäknad kostnad för utsprängning

af större kvantitet bergmassa, än bolaget enligt uppgift till

följd af missuppfattning utaf tillgängliga entreprenadhandlingar beräknat

vid afgifvande af sitt anbud.

Denna bergets beskaffenhet föranledde bolaget att hos nämnden

begära att utan ökad kostnad för kronan få utföra större delen af

grunderna i betong, och har nämnden bifallit denna framställning.

Då mot bolagets sätt att utföra arbetena och detsammas anordningar

för deras verkställande ingen berättigad anmärkning kan göras,

torde värdet af hela arbetet under alla förhållanden få anses vara högre

än det pris, nämnden i detta fall på grund af ett för staten synnerligt

gjjansamt aftal hell öfver betala.

Nämnden vill ock bemöta statsrevisorernas förklaring, att nämnden

vid annat tillfälle öfverlåtit arbeten till Botolfsen & C:o därmed, att

nämnden lämnat grundläggningsarbeten för kungl. Upplands infanteriregementes

etablissement till detta bolag, då därstädes inga som helst

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29. 9

bergsprängningsarbeteu förekommit, utan endast utförts murverk i

betong, hvartill nämnden ansett bolaget synnerligen kompetent.

På grund af det ofvan anförda får nämnden därför såsom sin

öfvertygelse uttala, att man i ett fall som detta icke vunnit ett gynnsammare

resultat för staten genom det af statsrevisorerna framhållna

förfaringssättet, hvarför nämnden anser sig i anmärkta hänseendet hafva

handlat på ett välbetänkt sätt.»

I afseende å de af kasernbyggnadsnämnden åberopade skrifvelserna

från bolaget Botolfsen & C:o samt aktiebolaget Höyer-Ellefsen

tillåter sig utskottet hänvisa till de tryckta förklaringarna.

Beträffande entreprenadaftalet rörande Östgöta trängkårs kasernetablissement

har armé förvaltningens fortifikationsdepartement i den 18

januari 1911 afgifvet utlåtande anfört följande:

»Revisorerna, som angifvit, att den sista anbudsgifvaren på grund

af förut erhållna arbeten ägt fortifikationsdepartementets förtroende,

hafva beträffande nämnda entreprenad anmärkt, att den ådragit sig deras

synnerliga uppmärksamhet, då det af handlingarna syntes framgå, att

förmånligare, för kronan antagliga anbud än de erhållna kunnat vinnas,

därest departementet, som syntes hafva bort finna de inom anbudstiden

afgifna anbuden »innefatta för högt pris», förkastat dessa anbud och

utsatt tid för nya anbuds inlämnande.

Det af revisorerna angifna tillvägagångssätt är icke för fortifikationsdepartementet

främmande. Med anledning att i förevarande fall

begagna sig däraf förelåg icke, utan skulle fastmer ett dylikt förfaringssätt

i detta fall, enligt departementets mening, varit anmärkningsvärdt.

Ett anbud, som inkommit så långt efter anbudstidens utgång som fyra

dagar, under hyilka anbudsgifvaren haft god tid att taga del af öfriga

anbud, bör enligt fortifikationsdepartementets åsikt ej hafva någon betydelse

för entreprenaden, pa det att ej den med entreprenadförfarandet

afsedda täflan må blifva illusorisk. Annat kan förhållandet vara, om

anbud väl inkommit för sent, men dock uppenbarligen varit färdigt och

befordrats till bestämmelseorten före tidens utgång. Den nuvarande

entreprenadförfattningen iakttager dock för sådant fall tystnad i motsats

till den förut gällande och bestämmer, att endast i rätt tid inkomna

anbud få upptagas till pröfning.

Utan att, vidkommande det af revisorerna för den siste anbudsgifvaren

åberopade förtroende vilja anföra annat, än att förtroende kan

förverkas, får departementet meddela, att den af revisorerne angifna

grund för förkastande af föreliggande anbud såsom innefattande för högt

Bihang till Tiiksd. prof. 1911. 4 Samt. 1 Afd. 26 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottets

yttrande.

Ang. öfverletalningar

a

fasta anslag.

Ang. disposition

af

en del af reservationerna

u

anslaget till beklädnad

åt sjömans-

och

skeppsgossekårerna.

pris ej förelåg. Tvärtom innefattade det antagna anbudet, som var omkring

24,000 kronor mindre än de öfriga pröfvade anbuden, ett lågt

pris, hvilket erfarenheten därefter under byggnadsarbetets utförande till

fullo bekräftat. Det icke pröfvade anbudet var uppenbarligen för lågt

beräknadt.

Om departementet, ehuru detsamma icke kunnat finna de afgifna

anbuden innefatta för högt pris, likväl skulle under föregifvande af sådant

förhållande hafva förkastat anbuden, kunde i allt fall det föreliggande,

för sent inkomna anbudet icke utgöra någon trygghet för erhållandet

af lägre anbud vid entreprenadens förnyande. Erfarenheten har lärt

departementet, att motsatsen lika fullt skulle kunnat inträffa.»

Utskottet, som väl funnit de afgifna förklaringarne tillfredställande,

har dock med hänsyn till den särskilda uppmärksamhet revisorerna fästat

vid de anmärkta förhållandena, velat hvad i ärendet förekommit för

Riksdagen

omförmäla.

Marinforvaltningen.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 130; uti. pag. 677—688.)

Beträffande hvad i revisionsberättelsen under marinförvaltningen

meddelas, angående öfverbetalningar å vissa fasta anslag kommer utskottet

att framdeles under Riksdagen häröfver afgifva utlåtande, hvilket

utskottet skolat härigenom för Riksdagen

anmäla.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 142; uti. pag. 678.)

Enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, hade vid granskning

af femte hufvudtitelns ordinarie anslag revisorerna fäst uppmärksamheten

vid de afsevärda behållningar, som förefunnes å reservationsanslaget till

»Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårema». Ifrågavarande anslags

ställning under de tio senaste åren framginge af följande tablå:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

11

!

i

| -

i Reservation

från

föregående år

Anslag

Utgifter

Reservation

till

följande år

Summa

År

1900 .....

95,457

43

286,550 i —

228,438

72

153,568

71

382,007

43

1901

153,568

71

317,510 —

302,124

92

168.953

79

471,078

711

5?

1902

168,953

79

342,775 —

329,227

05

182,501

74

511,728

79

1?

i9o:i

182,501

74

369,500 —

379,555

61

172,446

13

552,001

74

77

1904 .

i 172,446

13

387,260 —

377,974

24

181.731

89

559,706

13

»t

1905 .

181,731

89

407,795 —

376,753

73

212,773

16

589,526

8 91

17

1906

212,773

16

429,995 i —

377.021

24

265,746

92

642,768

16

!7

1907

265,746

92

456,498 —

285,692

94

436,551

98

722,244

92

:i

1908

436,551

98

487,800 —

415,888

74

508,463

24

924,351

9 8

7?

1909

508,463

24

487,800 , —

442,334

14

556,014

60

998,348

74

—

—

—

*) 2,085 1 so

-

—

—

—

—1

Reservationen å anslaget hade sålunda från 1900 års slut, då den

uppgick till 153,568 kronor 71 öre, vuxit till 556,014 kronor 60 öre

vid utgången af år 1909. I betraktande af att densamma sålunda ökats

till ett i förhållande till anslagets storlek oproportionerligt högt belopp,

hade revisorerna velat ifrågasätta, huruvida icke en afsevärd del däraf

borde öfverföras till fonden lör reserverade medel.

T häröfver den 17 januari 1911 afgifvet utlåtande har marinförvaltningen

meddelat, att ämbetsverket i skrifvelse den 28 oktober

1910 på anförda skäl hemställt, att Kungl. Magt täcktes i proposition

föreslå Riksdagen, bland annat, att af behållningen vid 1909 års slut

å ifrågavarande anslag Unge användas dels 149,100 kronor för täckande

af en utaf Kungl. Magt den 7 juli 1905 gjord anvisning till anskaffande

af beklädnad och sängservis för kustartilleriets värnpliktige dels ock

300,000 kronor till förstärkande af stammens beklädnadsförråd vid flottans

båda stationer, hvarefter återstoden af reservationen kunde till statskontoret

inlevereras.

Utskottet delar revisorernas uppfattning om att ifrågavarande

reservationer uppgå till ett belopp, som icke kan anses stå i rimligt

förhållande till anslagets storlek, och håller förty i likhet med revisorerna

före, att en afsevärd dol af reservationerna bör, utan att det

med anslaget afsedda ändamål behöfver blifva därpå lidande, kunna efter

Utskott ds

yttrande.

:ij Omföring från reservationsanslaget “flottans nybyggnad och underhåll

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Riksdagens hörande för annat ändamål disponeras. Utskottet får alltså

hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,

huruvida icke en afsevärd del af de å ifrågavarande

anslag uppkomna reservationer må för annat

ändamål disponeras och därefter till Riksdagen inkomma

med det förslag, hvartill förhållandena må föranleda.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 144—146; uti. pag. 679 och 680.)

Ang. assa af Revisorerna hafva erinrat, hurusom i 1909 års statsrevisorers

fät-orsakade" berättelse funnes en framställning af följande lydelse:

strandskador. »Enligt hvad revisorerna inhämtat, inginge bland kostnaderna för

jagaren Magnes expedition den 2 juli—28 september 1908 ett belopp

af 750 kronor, som fartygschefen låtit ur fartygets kassa utbetala såsom

ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö för skador, som förorsakats

af de svallvågor jagaren åstadkommit vid passerandet af Dalarö den 9

september 1908. Skadornas art och omfattning framginge af ett utaf

en stationsingenjör härom upprättadt besiktningsinstrument, som utvisade

bland annat, att en brygga, bestående af ’en stenkista med dimensionerna

5,5 x 4,5 x 3 meter, af vattenvågen förflyttats cirka 6 meter från sin

plats invid stenmuren och utkastats på cirka 6 meter djupt vatten’.

Af ett utaf t. f. fartygschefen undertecknadt protokoll inhämtades,

att jagaren var beordrad att med inspekterande amiralen efter slutad

inspektion af kusteskadern från Hårsfjärden afgå till Saltsjöbaden, ''fart

25 knop’.

Då revisorerna af handlingarna i ärendet funnit, dels att jagaren

Magnes ofvannämnda färd företagits efter slutad inspektion och ej torde

kunna räknas till öfning, och dels att rörande färdens förlopp inga

andra utredningar förelåge än ofvannämnda af t. f. fartygschefen upprättade

protokoll samt förenämnde stationsingenjörs besiktningsinstrument,

hade revisorerna ansett sig böra omförmäla förhållandet, på det att saken

måtte blifva underkastad ytterligare utredning och profning.»

Efter tagen del af marinförvaltningens utlåtande i ämnet den 11

januari 1910 samt därvid fogade yttrande från stationsbefälhafvaren vid

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

13

flottans station i Stockholm jämte förklaring af fartygschefen å Magno

vid det ifrågavarande tillfället, kaptenen G. Celsing, anförde statsutskottet

vid 1910 års riksdag, att utskottet funne den af revisorerna omförmälda

utbetalningen af skadestånd till fullo förtjänt af den uppmärksamhet,

som af revisorerna ägnats densamma. Såsom af stationsbefälhafvarens

yttrande i ärendet framginge, hade jämväl stationsbefälhafvaren beaktat

frågans principiella betydelse, i det lian—jämte meddelande att i reglementet

för marinen föreskrift saknades om, huru beträffande skadeersättning

af ifrågavarande art borde förfaras — uttalat, att det i fråga

om skadestånd utöfver visst minimibelopp vore lämpligt om föreskrift

funnes därom, att anspråk på dylik ersättning, med undantag för visst

angifvet fall, underställdes marinförvaltningens pröfning; och hade stationsbefälhafvaren

tillika, vidkommande särskild! det nu föreliggande fallet,

framhållit, att undersökning syntes böra äga rum, huruvida jagaren vid

tillfället framförts med starkare fart än omständigheterna behöft föranleda.

Till dessa stationsbefälhafvarens uttalanden ville utskottet i alla

delar ansluta sig. Då emellertid af det anförda och hvad handlingarna

i öfrigt innehölle framginge, att förevarande fråga ej mindre vore föremål

för räkenskapskontorets vid stationen i Stockholm och stationsbefälhafvarens

uppmärksamhet än äfven kunde förväntas blifva behandlad af

vederbörande afdelning inom marinförvaltningen, hade utskottet ansett

sig endast böra hvad i ärendet förekommit för Riksdagen omförmäla.

Sävidt revisorerna kunnat inhämta hade efter hvad vid Riksdagen

förekommit ingen annan åtgärd i detta ärende vidtagits än att marinförvaltningens

revisionskontor från räkenskapskontoret vid flottans

station i Stockholm infordrat upplysning, huruvida några åtgärder af

stationsbefälhafvaren vidtagits på grund af ofvannämnda utbetalning af

ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö, i anledning af hvilken

framställning räkenskapskontoret i afgifven förklaring hänvisat revisionskontoret

till stationsbefälhafvaren för vinnande af de begärda upplysningarna.

Då vederbörande myndigheter sålunda, långt ifrån att af hvad i

ärendet vid Riksdagen förekommit finna sig manade att kraftigt ingripa

för ifrågavarande angelägenhets slutförande, syntes hafva lämnat saken

å sido, hade revisorerna ansett sig böra fästa Riksdagens särskilda uppmärksamhet

å förhållandet.

I häröfver deri 17 januari 1911 afgifvet utlåtande har marinförvaltningen

anfört följande'':

»I fråga om hvad revisorerna anfört beträffande ett belopp af 750

kronor, som chefen för jagaren Magne under dess expedition den -

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottets

yrkande.

juli— 28 september 1908, kaptenen G. Celsing, låtit ur fartygets kassa

utbetala såsom ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö för skador,

som förorsakats af de svallvågor, jagaren åstadkommit vid passerandet

af Dalarö den 9 september 1908, får marinförvaltningen erinra, att

ämbetsverket i underdånig skrifvelse den 11 januari 1910 i anledning

af Riksdagens revisorers för år 1908 gjorda anmärkning rörande förevarande

utbetalning anförde, att vederbörande tjänsteman hos ämbetsverket

icke torde underlåta att vid förestående granskning af redogörelsen

för ifrågarande fartygsexpedition i behörig ordning framställa

den anmärkning mot berörda utbetalning, hvartill fog kunde förelinna.

Efter granskning af flottans stations i Stockholm räkenskap för

maj månad 1909, hvarest redogörelsen för expeditionen intagits, yrkade

äfven ämbetsverkets revision att, enär ifrågavarande utbetalning anmälts

för stationsbefälhafvaren för vidtagande af de åtgärder, denne kunde

finna skäliga, redogöraren, biträdande intendenten S. Ehlin, måtte inkomma

med upplysning, huruvida några åtgärder af stationsbefälhafvaren

vidtagits. Denna anmärkning kommunicerades den 9 augusti 1910

redogöraren, hvilken i en den 27 september samma år hit inkommen

förklaring hänvisade revisionen till stationsbefälhafvaren för vinnande

af den begärda upplysningen. Sedan anmärkningsakten därpå under

någon tid varit på begäran utlånad till Riksdagens revisorer, framställde

revisionen uti den 13 december 1910 afgifna påminnelser yrkande, att

f. d. stationsbefälhafvaren, amiralen L. Palander, måtte, såsom redovisningsskvldig

i målet, åläggas att till ämbetsverkets kassa inleverera

anmärkta 750 kronor, såvida han icke inkomma med nöjaktig förklaring

öfver anmärkningen. Förklaring af amiralen Palander har denna

dag hit inkommit, men har beslut i anledning häraf ännu icke blifvit

meddeladt.

Detta anmärkningsmål har således härstädes behandlats på vanligt

sätt; och någon anledning har icke synts föreligga — vare sig med

hänsyn till anmärkta beloppets storlek eller öfriga omständigheter i

målet — att behandla detsamma i annan ordning än öfriga af revisionen

under året till ett antal af 682 handlagda anmärkningar vid marinens

räkenskaper. Först sedan anmärkningsmålet blifvit i behörig ordning

afgjordt, synes enligt marinförvaltningens förmenande tiden vara inne

att taga i öfvervägande, livilka särskilda åtgärder må af då föreliggande

omständigheter vara påkallade.»

Då stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm i anledning

af 1909 års statsrevisorers ofvanberörda anmärkning framhöll bland

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29. 15

unnat lämpligheten al att föreskrifter i viss angifven riktning, beträffande

reglerandet af skadeståndsfrågor af ifrågavarande slag funnes meddelade

i marinens reglemente, uttalade, såsom i nu föreliggande anmärkning

erinras, statsutskottet sin fulla anslutning till hvad stationsbefalhafvaren

sålunda anfört; och då utskottet med hänsyn därtill att såväl

nämnda frågas principiella sida som ock det förevarande särskilda fallet

var föremål för vederbörandes uppmärksamhet, ansåg sig endast böra

hvad i ärendet förekommit för riksdagen omförmäla, måste denna

åtgärd otvifvelaktigt anses utgöra ett uttryck för utskottets förväntan,

att ej endast den föreliggande skadeståndsfrågan utan äfven frågan om

införande af nödiga bestämmelser i förevarande hänseende i reglementet

för marinen skulle varda med all skyndsamhet behandlade. Så synes

emellertid icke hafva skett. Visserligen meddelas nu af marinförvaltningen

de åtgärder, som vidtagits i väckt anmärkningsmål angående

utbetalningen af ifrågavarande skadeersättning och framhålles att först

sedan detta mål blifvit afgjordt tiden vore inne att taga i öfvervägande,

hvilka särskilda åtgärder åt då föreliggande omständigheter vore påkallade.

Denna uppfattning kan utskottet emellertid icke dela. Utan att

vilja förringa betydelsen af att berörda mål varder i behörig ordning

pröfvadt och afgjordt, vill utskottet framhålla, att i förevarande ärende

hufvud vikten uppenbarligen icke ligger å afgörandet af frågan om den

ene eller andre tjänstemannens eventuella ersättningsskyldighet för det

utbetalade jämförelsevis obetydliga skadeståndsbeloppet, utan att frågans

principiella sida — den ordning, i hvilken framstäldt anspråk på skadestånd

pröfvas och afgöres samt eventuell skadeersättning utbetalas _

iir den, som härvidlag är af det största intresset att få ordnad, och utskottet

kan icke finna att behandlingen af ifrågavarande anmärkningsmål

bort leda till ett undanskjutande af utfärdande af nödiga bestämmelser

i sådant hänseende. På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet

hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Ivungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande

hvilka särskilda bestämmelser angående sättet

för reglering af frågor om ersättning för af flottans

fartyg åstadkommen skada å enskild egendom må vara

erforderliga samt därefter låta i reglementet för marinen

införa de bestämmelser, som i sådant hänseende

finnas af omständigheterna påkallade.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Ang. enskilda

försäkringsbolags

försäkring

af postbehandlade

värdeförsändelser.

Postverket.

§n

7-

(Rev. ber. pag. 181 och 182; uti. pag. 739 — 747.)

Under berättelsen angående postverket erinra revisorerna, hurusom

enligt § 26 mom. 2 af gällande allmänna poststadga af den 9 september

1907 vore beträffande inrikes assur er ad försändelse bland annat stadgadt

förbud mot angifvande å försändelsen af lägre värdebelopp än det, som

verkligen finnes i försändelsen inneslutet. I § 29 mom. 4 af samma

stadga föreskrefves äfven, att inrikes bref, afsedt att befordras såsom

rekommenderadt icke må innehålla penningar, obligationer eller andra

därmed jämförliga i hvar mans hand gällande värdepapper till sammanlagdt

högre värde än 500 kronor.

Till revisorernas kännedom hade emellertid kommit, att vissa försäkringsbolag

meddelade försäkring å värdeförsändelser, som befordrades

genom postverkets försorg, och plägade, enligt hvad revisorerna inhämtat,

ifrågavarande försäkringar meddelas på det sätt, att vederbörande

afsändare antingen vid inlämnandet till postbefordran af en assurerad

försändelse å densamma angåfve beloppet vida lägre än försändelsens

värdeinnehåll samt hos försäkringsbolaget assurerade skillnaden

mellan det i försändelsen inneslutna och det å försändelsen angifna, hos

postverket assurerade värdeinnehållet eller också i rekommenderad försändelse

inneslöte ett hos försäkringsbolaget assureradt belopp.

Revisorerna hade af en i ärendet verkställd utredning inhämtat,

att de tariffer, som förenämnda bolag erbjöde vid dylik försäkring, så

godt som undantagslöst vore lägre än de för postverkets assuransrörelse

fastställda, och detta af lätt förklarliga skäl.

Med de influtna assuransbeloppen skulle postverket bestrida ej

blott ersättningen för bortkomna eller skadade assurerade försändelser

utan äfven vissa afsevärda kostnader, såsom för skärpt kontroll öfver

dessa försändelsers postbehandling, ett vidlyftigare expeditionssätt äfvensom

särskildt inrättade förvaringsrum och andra säkerhetsanordningar,

hvilket allt påkallades af postverkets ansvar för nämnda försändelser,

vare sig de vore högt eller lågt assurerade. Däremot hade försäkringsbolagen

inga som helst omkostnader för de assurerade försändelsernas

vård utan löpte endast risken af försäkringssummans utbetalande vid

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

17

försändelsens förlust. Denna risk torde, till följd af postverkets omfattande

säkerhetsåtgärder, vara mycket ringa.

Till belysande häraf ville revisorerna anföra, att, enligt uppgift,

postverket i ersättning för bortkomna eller skadade assurerade försändelser

nedannämnda år utbetalat endast följande belopp, nämligen

år 1906 .................................................. kronor 1,509: 2 3.

„ 1907 ................................................. „ 5,920: os.

„ 1908 ................................................. „ 510: —

„ 1909 ............................................... „ 2,799:n.

Postverkets inkomster af inrikes assuransrörelsen hade, enligt revisorerna

lämnade uppgifter, under den senaste tiden snarare af- än tilltagit,

ett förhållande, som torde vara anmärkningsvärdt vid en jämförelse

med utvecklingen inom verkets öfriga rörelsegrenar. Äfven om

detta förhållande i viss mån kunde tillskrifvas andra omständigheter, torde

på goda grunder kunna antagas, att försäkringsbolagens konkurrens i

afsevärd grad bidragit härtill.

Af hvad här ofvan anförts ansåge revisorerna följa, att ifrågavarande

försäkringsbolag på denna gren af sin rörelse förskaffade sig en

vinst, som med rätta borde tillgodokomma postverket Då det dessutom

torde vara obestridligt, att denna bolagens försäkringsrörelse ytterst förutsatte

ett öfverträdande af förut omförmälda författningsrum, och då

dess laglighet sålunda torde kunna sättas i tvifvelsmål, hade revisorerna

velat fästa uppmärksamheten å nu anförda förhållanden under hemställan,

att lämpliga åtgärder måtte vidtagas i syfte att statsverkets intressen

måtte i berörda hänseende varda på ett effektivt sätt tillvaratagna.

Generalpoststyrelsen har i häröfver den 13 januari 1911 afgifvet

utlåtande anfört följande:

»I § 2 af nådiga förordningen den 12 november 1872, angående

postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflämnats,

är stadgadt, att, därest skälig anledning förekommer misstänka, att å

något till postbefordran aflämnadt bref, hvarför assurans begäres, värdet

af detsammas innehåll blifvit angifvet högre än det rätteligen utgör, må,

på vederbörande posttjänstemans yrkande, brefvet i närvaro af den, som

det inlämnat, öppnas å post anstalten. Utrönes därvid, att brefvet icke

innehåller penningar till det belopp, som angifvits, och kan det, som

för öfrigt må vara i brefvet inneslutet, uppenbarligen icke anses i värde

motsvara skillnaden, äger posttjänstemannen vägra att brefvet under

postverkets ansvarighet för det därå angifna värde till befordran emottaga;

och är afsändaren berättigad, om han så äskar, att öfver sålunda

meddelad vägran afgiftsfritt erhålla skriftligt intyg.

Bihang till Jlilcsd. prof. 1911. 4 Samt. 1 Afd. 26 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Vidare har genom nådiga kungörelsen den 26 maj 1882, angående

ändring i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser,

som till postbefordran aflämnats, assuransafgiftens belopp m. m.,

förklarats, att, då anledning förekommer misstänka, att å försändelse,

som till postbefordran anmäles och för hvilken assurans begäres, värdet

blifvit angifvet lägre, än det rätteligen utgör, skall med försändelsen

förfaras i öfverensstämmelse med hvad stadgadt finnes i § 2 af ofvannämnda

nådiga förordning den 12 november 1872, så att, då tydligen

sammanlagda värdet af de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer

och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper,

hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af allmänt

kända förhållanden beräknas, i någon afsevärd mån öfverstiger det värde,

som angifvits, försändelsen icke må till befordran mottagas; äfvensom

att i öfverensstämmelse härmed bör förfaras äfven i afseende å rekommenderade

bref, dock att mottagande af sådana ej får förvägras i annat

fall, än att däri inneslutna penningar eller värdepapper af nyss nämnda

slag uppgå till sammanlagdt högre värde än 500 kronor.

livad den internationella postutväxlingen angår, är i art. 9, punkt

1, af det vid postkongressen i Rom år 1906 afslutade aftalet angående

utväxling af bref och askar med angifvet värde förbud meddeladt mot

hvarje svikligt angifvande af högre värdebelopp än det, som verkligen

finnes inneslutet i ett bref eller i en ask. Enahanda stadganden återfinnes

i art. 16 af den vid samma kongress antagna konventionen angående

utväxling af postpaket. Endast i fråga om internationella s. k.

tariffpaket, hvilkas utväxling ej regleras af bestämmelserna i den allmänt

internationella paketkonventionen, gäller i några enstaka undantagsfall

förbud mot angifvande af lägre värdebolopp än det verkliga.

Beträffande vidare rekommenderade försändelser, innehåller art, 16, punkt

3, af den vid Romkongressen afslutade världspostkonventionen förbud

mot inneslutande i dylika försändelser af dels myntstycken dels ock

vissa andra värdeföremål — dock endast i det fall att deras inneslutande

eller försändande är förbjudet enligt vederbörande länders lagstiftning —

nämligen saker af guld eller silfver, ädelstenar, smycken och andra dyrbarheter

(»autres objets précieux»).

Det hufvudsakliga af ofvan återgifna stadganden är sammanfattadt

i § 26 mom. 2, § 29 mom. 4 samt § 70 mom. 5 och 6 af gällande

allmänna poststadga, som af generalpoststyrelsen utfärdats den 9 september

1907. Dessa bestämmelser lyda sålunda:

§ 26 mom. 2. Beträffande inrikes försändelse är hvarje angifvande

af högre eller lägre värdebelopp än det, som verkligen finnes i för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

19

sändelsen, förbjudet. — Å försändelse till utlandet må icke angifvas

högre värdebelopp än det verkliga. Jämväl beträffande dylik försändelse

är det i vissa fall förbjudet att angifva värdet lägre än det verkliga;

härutinnan meddelas upplysningar i posttaxan.

§ 29 mom. 4. Inrikes bref, afsedt att befordras såsom rekommenderadt,

må icke innehålla penningar, obligationer eller andra därmed

jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper till ett sammanlagdt

högre värde än 500 kronor.

§ 70 mom. 5. Förekommer anledning misstänka, att å inrikes

försändelse, som aflämnas till postbefordran under assurans, innehållets

värde angifvits högre eller lägre än det rätteligen utgör, må, på vederbörande

postfunktionärs yrkaude, försändelsen i närvaro af den, som

inlämnat densamma, öppnas å postanstalten. — Utrönes därvid tydligen,

att sammanlagda värdet af de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer

och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper,

hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af allmänt

kända förhållanden beräknas, i någon afsevärd män öfverstiger det värde,

som angifvits, eller befinnes försändelsen icke innehålla penningar till

det belopp, som angifvits, och motsvarar det öfriga innehållet uppenbarligen

icke skillnaden, äger postfunktionären vägra att mottaga försändelsen

under postverkets ansvarighet för det därå angifna värde.

Öfver sålunda meddelad vägran är afsändaren berättigad att afgiftsfritt

erhålla intyg. — Enahanda gäller i fråga om assurerad försändelse till

utlandet, å hvilken värdet angifvits högre eller, när sådant undantagsvis

är förbjudet, lägre än det verkliga.

§ 70 mom. 6. Finnes anledning misstänka, att i inrikes bref, som

aflämnats till postbefordran under rekommendation, inneslutits penningar,

obligationer och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande

värdepapper, hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af

allmänt kända förhållanden beräknas, till sammanlagdt högre värde än

500 kronor, må, på vederbörande postfunktionärs yrkande, brefvet i

närvaro af den, som inlämnat detsamma, öppnas å postanstalten. —

Befinnas därvid de i brefvet inneslutna penningar eller värdepapper af

nyss nämnda slag uppgå till sammanlagdt högre värde än 500 kronor,

äger postfunktionären vägra att mottaga brefvet till befordran under

rekommendation; och är afsändaren berättigad att öfver sålunda meddelad

vägran afgiftsfritt erhålla intyg:

Såsom ofvan är autydt, innehålla de allmänt internationella postaftalen

icke något förbud mot angifvande å assurerade försändelser af

lägre belopp än det verkliga värdet. Förslag om införande af dylikt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

förbud förelåg bland annat vid postkongressen i Wien 1891, men mötte

från flera håll motstånd och vann icke kongressens bifall. Genom frågans

behandling vid denna kongress och genom hvad sedermera i ärendet

förekommit får anses fastslaget, att i den postutväxling, som försiggår

enligt de allmänt internationella aftalen, det icke möter något hinder att

å assurerade försändelser angifva lägre belopp än som motsvarar innehållets

värde. Ej heller lägga dessa aftal något hinder i vägen för att

i rekommenderade försändelser innesluta exempelvis banksedlar eller andra

värdehandlingar till huru högt belopp som helst.

I fråga om assurerade försändelser äger emellertid det förhållande

rum, att åtskilliga länder, hvaribland Amerikas förenta stater och Canada,

icke deltaga i den internationella utväxlingen af dylika försändelser.

Genom postverken kan följaktligen assurans icke erhållas å försändelser

till eller från dessa länder. Andra länder åter, såsom Frankrike, Storbritannien,

Italien, Belgien, Nederländerna in. fl., hafva begränsat assuransbeloppet

till ett visst maximum, oftast 10,000 francs för hvarje försändelse.

Då sålunda i den internationella utväxlingen postverken icke äro

i tillfälle att till hvilket land som helst och till obegränsadt belopp lämna

assurans å försändelser, är det helt naturligt, att allmänheten sökt på

annan väg vinna täckning för de risker, som postverken icke kunnat

åtaga sig, och i sådant syfte hänvändt sig till de enskilda bolag, som

meddela försäkring af postförsändelser. Och då, såsom nyss är nämndt,

de allmänt internationella bestämmelserna icke innehålla förbud mot

angifvande å assurerad försändelse af lägre värde än det verkliga eller

mot inneslutande i rekommenderadt bref af värdehandlingar in. m. till

högre värde än det belopp, hvarmed ett förkommet rekommenderadt

bref ersättes af postverken, torde det näppeligen kunna sägas, att de

enskilda bolagens försäkringsverksamhet i vårt land, i den män densamma

afsett postförsändelser till utlandet, inneburit ett obehörigt intrång på

postverkets område; i hvaije fall har denna verksamhet, sålunda begränsad,

icke stått i strid med gällande postförfattningar.

Annorlunda ställer sig däremot förhållandet beträffande försäkring

af inrikes försändelser. Å dylika försändelser medgifver svenska postverket

assurans till obegränsadt belopp icke blott när försändelserna utväxlas

mellan postkontor utan äfven i vissa andra fall. Såsom förut är

nämndt, är det i postförfattningarna förbjudet att å inrikes försändelser

angifva lägre värdebelopp än det verkliga samt att i inrikes rekommenderadt

bref innesluta högre värdebelopp än 500 kronor. I den mån de

enskilda bolagens postvärdeförsäkring afser inrikes försändelser, lärer

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

21

således — förutom möjligen i fråga om försäkring af rekommenderadt

bref till belopp af högst 500 kronor — bolagens verksamhet förutsätta

ett öfverträdande från vederbörande afsändares sida af något utaf ifrågavarande

förbud.

Rörande omfattningen af de enskilda bolagens postvärdeförsäkring

kunna vissa uppgifter erhållas ur försäkringsinspektionens underdåniga

berättelser beträffande försäkringsväsendet i riket. Såvidt af dessa berättelser

framgår, är det för närvarande ett svenskt och tre utländska

bolag, som här i landet idka dylik försäkringsrörelse. I medeltal för

de tre senaste år, för livilka uppgifter föreligga, synes sammanlagda

beloppet af dessa bolags »värdeförsäkringar» hafva uppgått till omkring

150,000,000 kronor och sammanlagda premiebeloppet till omkring 30,000

kronor. Af den försäkringssumma, som uppgifvits för det svenska bolaget,

har den öfvervägande delen reassurerats i utlandet. Ifrågavarande

s. k. värdeförsäkring torde för öfrigt omfatta assurans å ej blott inrikes

postförsändelser utan äfven postförsändelser till utlandet äfvensom, till

någon del, värden af annat slag. Men äfven om det nyss angifna,

totala assuransbeloppet skulle afse endast inrikes postförsändelser, är

dock denna enskilda försäkringsverksamhet att anse såsom tämligen

obetydlig i förhållande till postverkets egen assuransrörelse, som för

närvarande, hvad angår inrikes portopliktiga försändelser, har att uppvisa

ett årligt assuransbelopp af mellan 1,100 och 1,200 miljoner kronor.

Den ringa utveckling af postverkets assuransrörelse, som under den

senare tiden ovedersägligen konstaterats, torde i första rummet bero på

andra omständigheter, särskildt de enklare former för penningeförsändning,

genom postanvisning, check, postremissväxel m. m., som numera

i allt större utsträckning anlitas af allmänheten.

Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra, hurusom

det spörsmål, hvarom nu är fråga, äfven tillförene varit föremål

för Riksdagens behandling. I en inom Andra kammaren år 1904 väckt

motion hade nämligen föreslagits, att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla om upphäfvande af det i ofvanberörda nådiga

kungörelse den 26 maj 1882 meddelade förbud mot postbefordran af

försändelser, för livilka värdet blifvit angifvet lägre än det verkliga

värdet. Det tillfälliga utskott, till hvilket motionen hänvisats, hemställde

om aflåtande af en skrifvelse i motionens syfte, men vid ärendets behandling

i Andra kammaren afslog kammaren såväl utskottets hemställan

som motionen, hvilken sålunda ej föranledde någon Riksdagens åtgärd.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 29-

För sin del anser generalpoststyrelsen det ur flera synpunkter

önskvärdt, att värdeförsändelser, som af postverket befordras, hos postverket

assureras för innehållets fulla värde. Hvad angår försändelser

till utlandet, är emellertid svenska postverket, såsom af det förut anförda

framgår, bundet af de allmänt internationella bestämmelserna — hvilka

icke lägga något hinder i vägen för att å assurerade försändelser

angifves lägre värde än det verkliga eller att värdehandlingar m. m.

till hvilket belopp som helst inneslutas i rekommenderade försändelser

— och någon ändring i dessa bestämmelser torde för närvarande icke

kunna genomdrifvas. Beträffande åter inrikes försändelser skulle det

gifvetvis äfven vara önskvärdt, att de i nyssberörda hänseenden gällande

förbudsbestämmelser kunde göras fullt effektiva. Generalpoststyrelsen

har också i cirkulär till samtliga postförvaltare erinrat om dessa förbudsbestämmelser

och anmodat postförvaltare att på lämpligt sätt fästa

korrespondenters, särskild! bankinstituts, synnerliga uppmärksamhet å

nämnda bestämmelser och å den risk, som vederbörande löper genom

att icke behörigen iakttaga ifrågavarande förbud. Gifvet är emellertid,

att det i den praktiska posttjänsten skall möta stora svårigheter att

kontrollera förbudets efterlefnad. Vid de postanstalter, där någon mera

betydande utväxling af värdeförsändelser förekommer, inträffar det ofta

nog, att de värdeförsändelser, som äro afsedda att vinna befordran med

viss lägenhet, aflämnas till postanstalten i sista stund, då personalens

arbetskraft fullt tages i anspråk för de löpande expeditionsgöromålen.

Under sådana förhållanden torde någon kontroll i det hänseende, hvarom

nu är fråga, öfver hufvud icke kunna utöfvas, med mindre än att eu

del värdeförsändelser försenas i sin befordran. Men äfven i andra fall

lärer kontrollen vara svår eller omöjlig att utöfva. Ty visserligen är,

jämlikt § 70 mom. 5 och 6 af allmänna poststadgan, posttjänsteman

''berättigad att, för utrönande af innehållet i inlämnad värdeförsändelse,

yrka försändelsens öppnande, men detta gäller endast sådana fall, då

anledning förefinnes att misstänka, att öiverträdelse af ifrågavarande förbud

är för handen. Skulle en dylik rätt medgifvas, äfven där någon

särskild anledning till misstanke icke föreligger, eller gällande kontrollföreskrifter

eljest på ett eller annat sätt skärpas, komme detta utan

tvifvel att leda därhän, att allmänheten i många fall skulle, med större

eller mindre rätt, betrakta postverkets kontrollåtgärder såsom innebärande

trakasseri eller ett kränkande af brefhemligheten.

Såsom en utväg att öka förbudets effektivitet har itragasatts, bland

annat, att förbudets öfverträdande borde beläggas med straff. Oafsedt,

emellertid, att dylika straffbestämmelser säkerligen skulle möta starkt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

motstånd från allmänhetens sida, lärer det, på grund af svårigheterna

vid kontrollens utöfvande, knappast vara att förvänta, att en sådan lagstiftning

skulle leda till önskad påföljd.

Af Riksdagens revisorer har anmärkts, att de tariffer, som bolagen

erbjuda vid den försäkring, hvarom nu är fråga, så godt som undantagslöst

äro lägre än de för postverkets assuransrörelse fastställda. Det

ligger då nära till hands att tillse, huruvida tilläfventyrs en nedsättning

bör ske i postverkets assuransafgifter. I sådant afseende tillåter sig

generalpoststyrelsen erinra, hurusom, enligt ofvanberörda nådiga kungörelse

den 26 maj 1882, assuransafgiften för inrikes försändelser utgår

efter en starkt fallande skala, i det att afgiften utgör för belopp om

högst 500 kronor: 30 öre; för belopp öfver 500 kronor till och med

1,000 kronor: 50 öre; för belopp öfver 1,000 till och med 5,000 kronor:

50 öre för 1,000 kronor med tillägg af 2 öre för hvarje Överskjutande

belopp af 100 kronor eller del däraf; för belopp öfver 5,000 till och

med 50,000 kronor: 1 krona och 30 öre för 5,000 kronor med tillägg

af 15 öre för hvarje Överskjutande belopp af 1,000 kronor eller del

däraf; för belopp öfver 50,000 till och med 100,000 kronor: 8 kronor

5 öre för 50,000 kronor med tillägg åt 10 öre för hvarje Överskjutande

belopp af 1,000 kronor eller del däraf; samt för belopp öfver 100,000

kronor: 13 kronor 5 öre för 100,000 kronor med tillägg af 5 öre för

hvarje Överskjutande belopp af 1,000 kronor eller del däraf. I olikhet

härmed äro i våra grannländer Danmark, Norge och Tyskland för den

inrikes assuransen fastställda afgifter, hvilka i stort sedt stiga tämligen

proportionellt i förhållande till assuransbeloppen. Till jämförelse torde

bär nedan få meddelas en sammanställning rörande dels de inrikes

assuransafgifter, som enligt nu gällande tariffer upptagas i Sverige,

Danmark och Norge för vissa såsom exempel anförda assuransbelopp,

dels ock de assuransafgifter, som för samma assuransbelopp skulle utgå

enligt den tyska inrikes tariffen, tillämpad på det skandinaviska myntsystemet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Statsutskottets utlåtande Nr 29.

!

Assura n sbelopp.

Assuransafgift för inrikes försändelse.

i

Sverige.

I

Danmark.

I

Norge.

Enligt tysk

tariff, tillämpad

på det skandi-''

naviska mynt- systemet.*

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

''

Kr.

ö.

500 kronor ............................

30

—

15

—

35

—

10

1,000 ..............................

—

50

—

1 5

—

5 2

—

20

2,000 „ ............................

_

70

—

20

—

84

—

35;

3,000 ., .........................

—

90

—

25

1

1 6

—

50

4,000 ..............................

1

1 0

—

30

1

48

—

70

5,000 ., ............................

1

30

—

35

1

80

—

8 5

10,000 ., ............................

2

05

—

60

3

40

i

7 0j

20,000 „ ............................

3

55

1

10

6

60

3

35

30,000 „ ............................

5

05

1

60

9

80

5

50,000 ., ............................

8

0 5

2

60

16

20

8

3 5 1

100,000 ., ............................

13

05

5

10

32

20

16

70

150,000 „ ............................

! 15

5 5

7

60

48

20

25

200.000 „ ...........................

18

05

10

1 0

j 64

20

33

35

250.000 ., ..........................

20

55

12

60

! 80

20

41

70

1,000.000 „ ............................

'' 58

05

50

10

! 320

20

166

70

•) BefordringsatgiRen för inrikes assureradt bref utgår i Tyskland efter en något högre

tariff än befordringsafgiften för öfriga inrikes bref.

En jämförelse mellan dessa tariffer lämnar, enligt generalpoststyrelsens

mening, icke stöd för ett yrkande om nedsättning af de inrikes

svenska assuransafgifterna, i hvarje fall icke hvad de högre assuransbeloppen

angår, och det torde i främsta rummet vara försändelser med

relativt högt värde, som försäkras hos de enskilda bolagen. Men äfven

om en reduktion skulle ske i postverkets afgifter för högre assuransbelopp,

skulle det näppeligen leda därtill, att försäkringsbolagen komme

att upphöra med sin ifrågavarande rörelse, enär dessa bolag, hvilka icke

hafva att bära ens någon del af de omkostnader, som måste nedläggas

för tryggande af de försäkrade försändelsernas postbefordran, alltid torde

kunna åtnöjas med lägre assurånsafgifter än postverket. En nedsättning

af postverkets inrikes assuransafgifter skulle således, enligt generalpoststyrelsens

mening, endast medföra minskning i postverkets inkomster,

men det afsedda syftet, den enskilda försäkringsrörelsens upphörande,

skulle därigenom icke vinnas.

Det synes generalpoststyrelsen, som om statsverkets, intressen i

förevarande hänseende knappast skulle kunna på ett effektivt sätt till
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

25

varatagas annat än genom åtgärder, riktade direkt mot de enskilda försäkringsinrättningar,

som meddela försäkring af ifrågavarande slag. 1

sådant afseende torde kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa enskilda

inrättningar — såväl svenska bolag som utländska, här verksamma försäkra)

gsanstal ter — kunde uttryckligen betagas rätten att meddela försökring

å postförsändelser i de fall och inom de gränser, där assurans

kan erhållas hos postverket eller där den enskilda försäkringsverksamheten

måste förutsätta ett öfverträdande af de i postförfattningarna meddelade

förbudsbestämmelssr. Detta skulle emellertid innebära att postverket

korame att erhålla monopol på den försäkring, hvarom här är

fråga, Visserligen torde det icke vara alldeles uteslutet, att, äfven efter

införande af ett dylikt nssuransmonopol för postverket, korrespondenter

komrne att direkt hos utländska försäkringsanstalter, utan förmedling af

deras här i landet etablerade agenter, söka försäkring å postförsändelser,

men detta skulle säkerligen förekomma endast i enstaka undantagsfall.

I rågan om införande af ett sådant assuransmonopol, som ofvan är nämndt,

torde i alla händelser kräfva en mera ingående utredning icke blott ur

postal synpunkt utan äfven i åtskilliga andra hänseenden.»

Utskottet finner ifrågavarande angelägenhet till fullo värd den

uppmärksamhet, som af revisorerna ägnats densamma, och utskottet

delar revisorernas mening om att åtgärder böra vidtagas för tillvaratagande

på ett effektivt sätt af statsverkets intresse i föreliggande försäkringsfråga.

Emellertid synes af den i ärendet förebragta utredningen

och hvad utskottet i öfrigt har sig bekant, framgå, att deri hufvudsakliga

grunden till att ifrågavarande försäkringsverksamhet uppstått eller

åtminstone tagit den omfattning som skett, ligger i det i poststadgan

grina förbudet att å inrikes assurerad försändelse angifva lägre värdebelopp

än det i försändelsen inneslutna, jämfördt med samma stadgas

bestämmelser om begränsning till ett visst maximum i ett flertal fall

af det belopp, hvarå postverket meddelar assurans. Uppenbart är att

dessa båda slag af bestämmelser skola vid åtskilliga tillfällen visa sig

omöjliga att samtidigt efterlefva och då hvarje lag, som icke kan lydas,

bör ändras eller upphäfvas, ligger redan häruti en anledning att i första

Irand och innan något beslut fattas angående den af enskilda bedrifna

försäkringsverksamheten, verkställa eu revision af poststadgan i nu förevarande

hänseende. Ytterligare skäl för eu sådan revision finner utskottet

därutinnan, att dels of vanberörda förbud mot för låg assurans måste

betraktas såsom en märklig och obehörig inskränkning i den enskildes

rätt att själ!'' bestämma angående de ekonomiska risker lian anser sig

Bihang till Riksd. prof. 1911. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 4

Utskottets

yttrande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

böra löpa, dels ock utgör en, såvidt utskottet har sig bekant, enastående

afvikelse från hvad i sådant afseende inom andra områden af försäkringsväsendet

är tillåtet. Då härtill kommer att förbudets efterlefnad är svår

eller omöjlig att kontrollera utan åtgärder, som af allmänheten i de

flesta fall torde betraktas såsom obehörigt trakasseri, anser utskottet,

att synnerligen goda skäl föreligga för en omarbetning, särskildt i de

större affärsmännens och bankernas intresse, af ifrågavarande bestämmelser.

Då emellertid utskottet, såsom ofvan antydts, anser, att statsverkets

intresse i förevarande försäkrings fråga bör på det noggrannaste

sätt tillvaratagas, vill utskottet framhålla, att utskottet med den föreslagna

revisionen af poststadgan ingalunda afsett att undanskjuta frågan

om behörigheten af de enskilda försäkringsbolagens ifrågavarande verksamhet,

utan att utskottet endast velat uttala* att granskningen af poststadgan

bör vara den föregående åtgärden och att på dess resultat bör

bero frågan, huruvida berörda enskilda inrättningar höra betagas rätten

till den omhandlade försäkringsverksamheten och postverket således,

såsom af generalpoststyrelsen ifrågasatts, erhålla monopol å densamma.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning

dels i hvad mån de i poststadgan förekommande

bestämmelserna angående försäkring af värdeförsändelser

må böra omarbetas i syfte att för allmänheten

bereda större frihet vid och ökad möjlighet till

sådan försäkring, dels ock huruvida eller i hvilken mån

inom landet verksamma enskilda försäkringsinrättningar

må böra betagas rätten att meddela försäkring å postförsändelser.

Telegrafstyrelsen.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 189; uti. pag. 747—749).

Revisorerna hafva vid besök i Karlstad funnit, att i telegrafhuset

Ang. badrum därstädes anordnats badrum för personalen, samt af ritningarna till det

l};cu9™dnstc- nya telegrafhuset i Norrköping inhämtat att äfven dessa upptaga ett

lokaler. dylikt rum. Att anordningar af detta slag kunde bidraga till tjänste
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

27

personalens trefnad, ansågo revisorerna visserligen ej kunna bestridas,

men lämpligheten af desamma, helst på platser, där på kommunernas

eller enskildes initiativ allmänna badinrättningar kommit till stånd,

kunde dock med fog ifrågasättas. I vår tid, då anspråken på bekvämlighet

hade sådan benägenhet att växa och statens tillgångar vore hardt

anlitade, finge man söka att på olika områden begränsa utgifterna.

Kostnaden för ofvanberörda två badrum torde väl i och för sig ej vara

så synnerligt hög, men skulle badrum mera allmänt inredas uti telegrafhus

och måhända äfven i posthus, större järnvägsstationer och ämbetsverk,

kunde kostnaderna, därför blifva betydliga. Med föranledande

häraf hade revisorerna velat fästa vederbörandes uppmärksamhet på

frågan, på det att man ej måtte ytterligare fortgå på den nu inslagna

vägen.

I häröfver den 23 december 1910 afgifvet utlåtande har telegrafstyrelsen

anfört följande:

»Telegrafstyrelsen får till en början meddela, att telegrafstyrelsen

låter inreda bad- eller duschrum, förutom i Karlstad och Norrköping,

äfven i Hälsingborg, Härnösand, Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall,

Östersund, Gäfle, Västerås och Kristianstad. Telegrafstyrelsen har nämligen

låtit sig angeläget vara att vid om- eller nybyggnader, där utrymme

kunnat beredas och kostnaderna ej verkat afskräckande, anordna

en dylik afdelning för telefonisternas behof och å några af de uppräknade

platserna äfven för reparatörerna och arbetarna.

Denna anordning har, hvad telefonisterna beträffar, införts af hänsyn

till nödvändigheten att luften i telefonsalarna hålles så ren som möjligt.

Då af växelbordsraden en längd af endast 600 mm. kan beredas hvarje

telefonist, måste således dessa unga kvinnor förrätta ett ganska afsevärdt

kroppsarbete, sittande tätt intill hvarandra. För ett samfälldt arbete

af detta slag är det därför af största vikt, att en hvar iakttager de nödvändigaste

fordringarna i allmänt hygieniskt afseende, till hvilka i första

rummet hör regelbundet ofta återkommande bad. Visserligen är det

sant, att för detta ändamål kan anlitas allmänna badinrättningar, men

telegrafstyrelsen har ej ansett sig kunna pålägga telefonisterna den icke

obetydliga utgift, som detta skulle medföra. Den enda utvägen för att

vinna målet har därför varit att, i likhet med hvad man redan lång tid

tillbaka i utlandet funnit vara nödvändigt, bereda telefonisterna vid de

större stationerna tillfälle till afgiftsfria bad. På de stationer, där badrummen

tagits i bruk har det äfven visat sig att de flitigt användts och

detta till så stora fördelar för arbetsförhållandenas hygien, att de väl

uppväga de med anordningen förenade kostnaderna.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottets

yttrande.

Hvad beträffar reparatörerna och arbetarna, bär telegrafstyrelsen

ansett det vara dess plikt att, där så lämpligen kunnat ske, bereda dem

möjlighet att efter ett ansträngande, smutsigt och svettdrifvande arbete,

som ofta nog åligger dem att utföra, befria sig från orenlighet och erhålla

en välbehörig vederkvickelse, hvilket de eljes af ekonomiska skäl

icke skulle kunna förskaffa sig. Äfven bär anser telegrafstyrelsen hänsynen

till de relativt obetydliga kostnaderna för anordningen icke böra

förhindra det behjärtansvärda ändamålet.»

Hvad revisorerna i förevarande ämne anfört finner utskottet beaktansvärdt,

såsom innebärande ett försök till begränsning af kostnaderna

vid statens byggnadsföretag, hvilka kostnader på grand af bland annat de

alltjämt stegrade anspråken på utrymme och bekvämlighet visa en oroväckande

benägenhet att för hvarje år som går oafbrutet ökas. Om än

utskottet sålunda anser, att man så mycket som möjligt bör hafva sin

uppmärksamhet riktad på nedbringandet af dessa kostnader, så lärer det

emellertid hvad särskilt det nu föreliggande fallet angår, icke låta sig

förneka, att hvad telegrafstyrelsen i ärendet anfört är af beskaffenhet

att ådagalägga behofvet eller lämpligheten af de påtalade badanordningarne,

åtminstone å vissa större platser och för vissa slag af befattningshafvare;

och ehuruväl de kostnadsfria baden måste anses såsom en

förmån, som å de platser, där ifrågavarande anordningar äro vidtagna,

tillkommer vederbörande tjänstemän utöfver dem i stat tillförsäkrade

löneförmåner, så anser sig likväl utskottet icke, hur angeläget ett nedbringande

af statens byggnadskostnader än må vara, kunna tillstyrka

Riksdagen att i ärendet vidtaga sådan åtgärd, att, på sätt revisorerna

ifrågasatt, hvarje ytterligare anordning af ifrågavarande slag förhindras.

En annan sak är naturligtvis att man, enligt utskottets förmenande,

endast med den största försiktighet och efter noggrann pröfning i hvarje

fall bör fortgå på den inslagna vägen. Särskildt lärer höra tagas

under öfvervägande, huruvida icke på platsen ifråga bad på statsverkets

bekostnad kan beredas personalen med mindre kostnad än genom inredande

af badrum i tjänstelokalen. Under uttalande häraf har utskottet

velat hvad sålunda i ärendet förekommit får Riksdagen

omförmäla.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

29

J ärnvsigsst jrelscn.

§ 9.

(Rev. ber. pag. 198 och 199; uti. pag. 750—765).

I revisionsberättelsen meddelas vidare att revisorerna tagit del af

den berättelse rörande granskning af statens järnvägars räkenskaper och

förvaltning under år 1909, som den 30 september 1910 afgifvits af de

utaf Kungl. Magt därtill förordnade öfverrevisorer. Innehållet i sagda

berättelse hade revisorerna funnit synnerligen beaktansvärdt. Särskildt

hade revisorerna velat uttala sin anslutning till öfverrevisorernas önskemål

angående:

utfärdande af närmare bestämmelser till förekommande af att olika

bestraffningar ådömas personalen för enahanda förseelser inom olika

distrikt;

förande efter enhetliga grunder af fullständiga räkenskaper för en

hvar af järnvägens verkstäder;

meddelande af uppdrag åt järnvägsstyrelsen att verkställa utredning

i hvilken utsträckning öfverkvalificerad arbetskraft användes och på hvad

sätt detta missförhållande bör afhjälpas;

underlättande af öfvergången från lägre till högre tjänstegrad;

angående indragning af vissa byråer inom järnvägsstyrelsen.

I sammanhang härmed hade revisorerna velat uttala, att den utredning,

som torde komma att förans! altas med anledning af öfverrevisorernas

förenämnda framställningar beträffande öfverkvalificerad arbetskraft

och indragning af vissa byråer inom järnvägsstyrelsen, syntes böra

omfatta jämväl frågan huruvida icke äfven andra tjänsteindragningar

skulle, utan men för järnvägsdriften, kunna äga rum.

I häröfver den 19 januari 1911 afgifvet utlåtande har järnvägsstyrelsen,

beträffande öfverrevisorernas framställningar, hänvisat till sitt

i anledning häraf samma dag afgifna yttrande, hvilket i de delar, som

behandla dem af öfverrevisorernas önskemål, hvilka utskottet funnit särskildt

beaktansvärda, eller frågorna om användande af öfverkvalificerad

arbetskraft, öfvergång från lägre till högre tjänstegrad och indragning

af vissa byråer, är af följande lydelse:

»Ofverrevisorerna hufva till öfvervägande förehaft frågan huruvida

Ang. vissa i

den af statens

järnvägars

öfverrevisorer

afgifna berättelse

uttalade

önskemål.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Statsutskottets utlåtande Nr 29.

och i hvad män öfverkvalificerad arbetskraft kommit till användning inom

järnvägsstyrelsen, och hafva öfverrevisorerna härvid i första hand riktat

sin uppmärksamhet på kontoren inom styrelsen. Att användning af

öfverkvalificerad arbetskraft förekommer vid statens järnvägar ansåge

öfverrevisorerna ostridigt. I hvilken utsträckning öfverkvalificerad arbetskraft

användes och på hvad sätt detta missförhållande borde afhjälpas

— genom utbyte af manlig arbetskraft mot kvinnlig eller genom utbyte

af tjänstemän (manliga och kvinnliga) af högre grad mot tjänstemän

af lägre grad — kunde endast genom en ingående utredning utrönas.

Öfverrevisorerna ansåge därför, att åt järnvägsstyrelsen borde uppdragas

att verkställa en sådan utredning samt att vidtaga de åtgärder, som

kunde finnas vara erforderliga för att snarast möjligt vinna rättelse

i nu ifrågavarande förhållanden.

I sammanhang härmed hafva öfverrevisorerna uttalat den åsikt,

att det för bibehållande af eu lojal och målmedveten personal vore önskvärd!,

att öfvergången från lägre till högre tjänstegrad underlättades.

Den ökade möjligheten till befordran skulle utan tvifvel sporra mången

tjänstemans energi och den sociala klyftan mellan tjänstemannagrupperna

skulle minskas.

Beträffande de af öfverrevisorerna uppställda spörsmål rörande

användning af öfverkvalificerad arbetskraft och om ökad möjlighet till

befordran för tjänstemän vid statens järnvägar har styrelsen ansett

lämpligt verkställa en utredning, huru inom de tre stora afdelningarne

vid verket, nämligen distriktens ban-, maskin- och trafikafdelningar,

befordringsmöjligheterna för närvarande ställa sig för personalen. Härvid

har i nedan intagna tabell inom hvarje afdelning för dels sådana

tjänstemän af högre grad, som skola hafva aflagt realskolexamen och

dels tjänstemän af lägre grad med allenast folkskolebildning upptagits

antalet personal och aflöningsförmånerna inom hvarje grupp. Beträffande

aflöningsförmånerna har ersättningen för bostad och bränsle angifvits

efter den lägsta procent, som för närvarande kan ifrågakomma och beklädnadsersättning,

men ej ortstillägg, medräknats.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

31

Tabell, angifvande antalet befattningar och aflöningsför maner

inom olika grupper.

I. Tjänstemän af högre grad, som skola hafva aflagt realskolexamen.

Aflönings-

Afdelning.

Grupp.

Befattning.

Antal.

förmåner

lägst

högst

kr.

kr.

Banafdelningen.

1

bokhållare ..................

5

2,625

4,125

2

kontorsskrifvare ...........

6

11

1,875

3,375

Maskinafdel-

1

distriktskamrerare........

5

ju*

"h-*

O

O

6,000

ningen.

2

förrådsförvaltare.........

5

3

förste bokhållare............

11

3,240

4,500

4

bokhållare......................

21

2''625

4^125

5

mani. kontorsskrifvare

70

1,875

3,375

G

kvinnl. „

1

113

1,430

2,150

Trafikafdelning en.

1

trafikdirektör.................

5

7,500

8,700

o

trafikinspektörer och

öfverinspektorer ......

18

5,150

7,500

3

stationsinspektorer å

1—3 kl. stationer,

byråassistenter, un- derinspektörer, expe-

ditionsföreståndare ...

109

3,600

7,500

4

stationsinspektorer å

4 kl. stationer, förste

stationsskrifvare,

bokhållare, förste tele- grafister, telegrafister

264

2,160

4,860

5

stationsskrifvare, kon-

torsskrifvare ..............

373

7691)

1,800

3,240

'') Härtill komma 13 kvinnliga tjänstelinlvare.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

II. Tjänstemän af lägre grad med folkskolebildning.

Afdelning.

Grupp.

Befattning.

Antal.

Summa.

Aflönings-

förmäner

lägst

kr.

högst

kr.

Bänaf delning e n.

1

öfverbanmästare............

27

1,560

2,640

2

banmästare af I kl......

26

1,560

2,280

3

trädgårdsmästare .........

5

1,560

2,280

4

banmästare af II kl. ...

170

1,344

1,920

5

kontorsbiträden ...........

2

1,200

1,920

6

maskin- och pannskötare

3

1.200

1,776

7

banvakter .....................

1,956

2,189

1,098

1,458

Maslcinafdelning en

1

lokomotivmästare .........

27

2,280

3,720

— utom ångfär-

2

lokomotivförare ............

1,051

1,560

2,640

jorna — och cen-

3

lokomotiveldare ...........

1,008

1,200

1,776

träl verkstaden.

4

vagnmästare ..............

16

1,920

3,360

5

vagnförmän....................

55

! 1,544

1.920

6

stallförmän .....................

28

7

vagnskötare....................

42

1,200

1,776

8

vagn- och stallkarlar...

1,204

1,128

1,488

9

förrådsmästare ...............

6

1,560

2,280

10

förrådsförmän ..............

34

1,200

1,776

11

förrådsvakter..................

30

1,128

1,488

12

kontorsbiträden ...........

33

3,5341)

1,200

1,920

Tv a fikafde In ingen.

1

stationsmästare, tåg-

mästare, bangårds-

mästare........................

583

1,200

2,280

2

kontorsbiträden, kon-

duktörer, stationsför-

män, portvakter ......

1,752

1,200

1,920

3

stationskarlar.................

3,738

6,073s)

1,128

1,488

'') Härtill komma 35 personer inom 5 mindre grupper, hvilka här ej ansetts böra specificeras.

'') Härtill komma 23 kvinnliga tjänstehafvare.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

33

Vid en granskning af förestående tabell finner man beträffande

banafdelning en

att kontorsskrifvare, af hvilka det finnes 6, kafva möjlighet till

befordran till 5 bokhållarebefattninerar:

att vid distriktens banafdelning finnas 2,189 befattningar af lägre

grad, som tillsättas med personer med endast folkskolebildning (med

undantag för 5 trädgårdsmästare, för hvilka dessutom fordras särskild

fackutbildning);

att aflöningsförmånerna i högsta lönegraden för tjänstemän af lägre

grad växla mellan 1,458 och 2,640 kronor;

samt att hvar 10:de banvakt har utsikt att vinna befordran till banmästare

och hvar 7:de banmästare till öfverbanmästare;

beträffande maskinafdelning en

att ungefär hvarannan kontorsskrifvare äger möjlighet att nå öfver

kontorsskrifvaregraden och af dessa befordrade kunna ungefär hälften

vinna ytterligare befordran till distriktskamrerare- eller förrådsförvaltarebefattningen,

hvilka befattningar kunna nås af hvar 7:de kontorsskrifvare;

att vid distriktets maskinafdelning — utom ångfärjorna — och

centralverkstaden finnas 3,569 befattningar af lägre grad, som tillsättas

med personer med allenast folkskolebildning;

att aflöningsförmånerna i hösta lönegraden för dessa växlar mellan

1,488 och 3,720 kronor;

samt att hvarje lokomotiveldare har utsikt att blifva lokomotivförare,

hvarje förrådsvakt åtminstone förrådsförman samt ungefär hvar öde förrådsvakt

förrådsmästare, och att hvar 10:de vagn- eller stallkarl kan

vinna befordran. (För kontorsbiträdesgruppen kan i särskilda fall befordran

ske till mästaregraden);

beträffande tv afika/delning en

att befordringsmöjligheterna från en lägre till en högre grupp af

tjänstemän af högre grad uttryckta i procent äro: från grupp 5 till grupp

4 omkring 71 procent, från grupp 4 till grupp 3 omkring 41 procent,

från grupp 3 till grupp 2 omkring 16 procent och från grupp 2 till

grupp 1 omkring 28 procent;

att vid distriktens trafikafdelning finnas 6,096 befattningar af lägre

grad, som tillsättas med personer med endast folkskolebildning;

att aflöningsförmånerna i högsta lönegradan för dessa växla mellan

1,488 och 2,280 kronor;

samt att möjlighet finnes för 47 procent af samtliga tjänstemän

inom stationskarlsgruppen att blifva befordrade och för 33 procent af

Bihang till Riksd. prot. 1911. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

samtliga tjänstemän i kontorsbiträdes-, konduktörs-, stationsfÖrmans- och

portvaktsgruppen att blifva befordrade till högre befattning.

Härutöfver må tilläggas, att en utredning, som verkställts för erhållande

af jämförelse mellan å ena sidan det antal befattningar, som

tillsättas med personer med endast folkskolebildning, hvilka personer sålunda

ej haft särskilda utgifter för allmänbildning, och å andra sidan det

antal befattningar, hvarför fordras realskolexamen, teknisk examen eller

annan högre allmänbildning, gifvit såsom resultat,

att å distriktens kana/delning för närvarande finnas 2,262 befattningar,

hvaraf 2,194 — det i tabellen angifna antal 2,189 jämte 5 ritare

— eller 97 procent tillsättas med personer, som före inträdet vid statens

järnvägar ej behöfva annan än folkskolebildning (med undantag af 5

trädgårdsmästare), 11 eller 0,5 procent med personer, som aflagt realskolexamen,

15 eller 0,7 procent med personer, som aflagt lägre teknisk

examen, och 42 eller 1,8 procent med personer, för hvilka högre teknisk

examen är nödvändig,

att å distriktens maskinafdelnig — utom ångfärjorna — och centralverkstaden

finnas 3,763 befattningar, af hvilka 3,569 eller 94,8 procent

tillsättas med personer, som ej behöfva annan utbildning än folkskolebildning,

och 113 eller 3 procent med personer, som aflagt realskol
examen,

56 eller 1,5 procent med personer, som aflagt lägre teknisk

examen, och 25 eller 0,7 procent, för hvilka högre teknisk examen är

föreskrifven;

och att å distriktens trafikaf delning antalet befattningar utgör 6,878,

af hvilka 6,096 eller 88, G procent behöfva hafva endast folkskolebildning

samt 782 eller 11,4 procent endast realskolexamen.

Hvad i förestående utredningar nämnts har afsett allenast ordinarie

personal. Den extra ordinarie personalen och — utom banarbetarna —

den extra personalen vid statens järnvägar uppgår enligt senast tillgängliga

uppgifter den förra gruppen till ett antal af 5,115 och den senare

till ett antal af 4,454, däraf 2,845 äro verkstads- och förrådsarbetare.

Med frånräknande af verkstads- och förrådsarbetarna är i regel afsedt,

att de extra ordinarie och extra tjänstemännen i verket, hvilkas numerär

nu angifvits, skola vinna befordran till ordinarie befattningar, däraf nu

finnas i staten uppförda omkring 13,000.

De verkställda utredningarna torde gifva vid handen, att befordringsmöjligheterna

för såväl tjänstemän af högre grad som tjänstemän

af lägre grad äro ganska afsevärda. Beträffande särskild tjänsteman af

lägre grad kan denne, af hvilken endast fordras folkskolebildning, således

utan vidare utgifter för allmänbildning blifva antagen i statens

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

35

järnvägars tjänst, därefter vinna utbildning inom verket, i flera fall genom

kurser, anordnade af järnvägsförvaltningen, samt äga möjlighet nå

befattningar med ganska höga aflöningsvillkor. Ser man på de siffertal,

som inom ban-, maskin- och trafikafdelningarna bestämma gränsen mellan

folkskolebildade och dem, som aflagt realskolexamen, lägre teknisk examen

eller än högre examen, visa dessa tal — för den förra gruppen eller

utom de tre nämnda afdelningarna resp. 97, 94,8 och 88,G procent och

således för den senare gruppen resp. 3, 5,2 och 11,4 procent — att i

stort sedt icke vid statens järnvägar förekommer användning af öfverkvalificerad

arbetskraft. För trafikafdelningen är det angifna procentantalet

för den senare gruppen högre än å de två andra afdelningarna;

och torde ock det uppställda spörsmålet hufvudsakligen hafva afsedt

trafikafdelningen, i det man nog förmeuadt, att stationsskrifvarna vid

denna afdelning skulle vid uppkommande vakanser ersättas af kontorsbiträden.

Ett dylikt utbyte af högre kvalificerad arbetskraft mot lägre

kvalificerad dylik har ock styrelsen under årens lopp alltmer genomfört.

Här må ock erinras om att styrelsen under en följd af år besatt

föreståndarbefattningar för stationer, som tillförne föreståtts af station sinspektorer,

med stationsmästare, till hvilka befattningar befordras

personer ur befattningsgrupper, tillhörande nuvarande tjänstemän af

lägre grad.

Emellertid måste det med den utveckling statens järnvägstrafik

numera uppnått alltid vid trafikafdelningen anställas ett afsevärdt antal

stationsskrifvare. Dels medför person- och godssamfärdseln med utlandet

allt större kraf på språkkunskaper hos personalen vid de större stationerna,

dels — och framför allt — måste styrelsen se till att för de

mera maktpåliggande tjänsteställningarne inom trafikafdelningen finnes

att tillgå erforderligt antal personer med en humanistisk bildning, som

åtminstone ej får understiga det mått af dylik, som aflagd realskolexamen

angifver.

Att vid ett affärsföretag af sådan omfattning som statens järnvägar

måste för verkets rationella skötsel finnas å de ledande posterna anställda

tjänstemän med såväl högre allmänbildning som förvärfvad stor duglighet

inom sitt tack torde ligga i öppen dag. Särskild!, mot de synnerligt

låga procenttalen för befattningshafvare, för hvilka högre teknisk examen

är föreskrifven, torde icke med fog kunna framställas någon erinran.

Styrelsen håller på grund af det anförda före, att i stort sedt

under nuvarande förhållanden en väl afvägd proportion förefinnes emellan

antalet af de båda tjänstemannagrupperna af högre och lägre grad och

öfverhufvud taget äfven mellan antalet befälsposter af olika grader. Dock

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

skall gifvetvis styrelsen låta sig angeläget vara, att där i särskilda fall

förhållandena påkalla, såsom öfverrevisorerna angifvit, utbyte af manlig

arbetskraft mot kvinnlig eller utbyte af tjänsteman (manlig eller kvinnlig)

af högre grad mot tjänsteman af lägre grad, verkställa sådant utbyte

såväl beträffande linje- som styrelsepersonal, hvilken sistnämnda öfverrevisorerna

i sitt uttalande i första hand omnämnt. För närvarande

tjänstgöra inom styrelsen 469 ordinarie, 129 extra ordinarie och 74

extra tjänstemän, däraf af högre grad resp. 446, 77, 39 och af lägre

grad resp. 23, 52 och 35. Af de af högre grad utgöres den manliga

personalen af resp. 298, 29, 22 och den kvinnliga personalen af resp.

148, 48 och 17.

Som häraf framgår utgör den kvinnliga personalen af högre grad

en afsevärd procent af hela antalet tjänstemän inom styrelsen; och har

ock styrelsen under en följd af år särskildt å de stora kontoren, kontrollkontoret,

statistiska och milkontoret, vid uppkommande vakans af tjänstemän

af högre grad tillsatt de lediga befattningarna med kvinnliga

tjänstemän. Styrelsen har alltså sedan länge beaktat den af öfverrevisorerna

såsom lämplig befunna åtgärd att utbyta manlig arbetskraft

mot kvinnlig; och ärnar allt framgent i den mån förhållandena medgifva

fortgå på den inslagna vägen.

Att däremot i någon större utsträckning inom styrelsen utbyta

tjänstemän af högre grad mot tjänstemän af lägre grad finner styrelsen

icke rådlig!. Samma skäl som ofvan anförts i fråga om bibehållande

af visst antal stationsskrifvare å distrikten, tala nämligen för att såsom

kontorsskrifvare vid styrelsen hafva anställda visst antal tjänstemän af

högre .grad.

Öfverrevisorerna uttala såsom ofvan nämnts den åsikten, att det

för bibehållande af en lojal och målmedveten personal är önskvärd!, att

öfvergången från lägre till högre tjänstegrad underlättades. Den ökade

möjligheten till befordran skulle utan tvifvel sporra mången tjänstemans

energi och den sociala klyftan mellan tjänstemannagrupperna skulle

minskas.

Ehuru det icke fullt tydligt framgår af öfverrevisorernas här citerade

uttalande anser sig järnvägsstyrelsen dock kunna antaga att detta afser

åstadkommande af ett nedsättande af kompetensfordringarna för befordran

från tjänsteman af lägre grad till tjänsteman af högre grad. Tjänsteman

af lägre grad, som äger i instruktionen föreskrifven kompetens för tjänstemannabefättning

af högre grad — endast ett mindre antal sådana finnas

för närvarande — kan befordras och befordras till befattning af sistnämnda

art i den mån ledigheter yppa sig och han förvärfvat sig

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29. 37

erforderliga fackliga insikter och ådagalagt sin duglighet i öfrigt för den

sökta tjänsten. Då personal af denna kategori sålunda äger möjlighet

att vinna anställning som tjänsteman af högre grad, så torde icke några

särskilda åtgärder till förbättrandet af befordringsmöjligheterna i detta

fall kunna ifrågakomma.

Öfverrevisorernas uttalande torde sålunda såsom ofvan antagits

afse, att den i instruktionen föreskrifna humanistiska utbildningen såsom

villkor för vinnandet af anställning såsom tjänsteman af högre grad

skulle bortfalla, men kan järnvägsstyrelsen icke ansluta sig till eu sådan

uppfattning. För de allra flesta tjänstemannabefattningar af högre grad

stadgas för närvarande såsom lägsta kompetensvillkor aflagd realskolexamen.

Skulle något eftergifvas på denna minimifordran, så vore det

följdriktiga, att folkskolebildning vore den enda bokliga utbildning, som

erfordrades för hvilken befattning som helst vid statens järnvägar undantagandes

sådan, för hvilken särskild teknisk eller administrativ utbildning

erfordrades.. Ett dylikt system kan lämna utmärkta resultat, då det

tillämpas vid ett enskildt företag med jämförelsevis begränsad omfattning.

Ett dylikt företags chef och öfriga ledande personer behöfva vid befordringsfrågors

behandling i regel icke taga hänsyn till annat än sin

egen uppfattning om den för företaget lämpligaste åtgärden och kunna

sålunda efter eget omdöme utvälja för viss befattning den person, som

anses hafva ådagalagt största duglighet och lämplighet i öfrigt för densamma.

Ett sådant förfaringssätt underlättas dessutom i allmänhet

därigenom, att vid enskilda företag personalens numerär i allmänhet

icke är större än att chefen kan skaffa sig ett personligt omdöme om

de underlydandes kvalifikationer.

Annorlunda ställer sig saken vid en statsinstitution af så stor

omfattning som statens järnvägar. Personalens talrikhet gör det omöjligt

för de ledande tjänstemännen att förskaffa sig en i alla afseenden så noggrann

personalkännedom, att befordringarna kunna företagas uteslutande

med ledning af en sådan kännedom och med frånseende af tjänsteålder

och formella tjänstemeriter. Vid en statsinstitution kommer alltid en

stor betydelse att tillmätas tjänsteålder och s. k. pappersmeriter. Skulle

öfverrevisorernas förslag afse borttagandet af till och med det lindriga

kompetensvillkor, som realskolexamen utgör, skulle tjänsteåldern säkei''- ligen så småningom komma att blifva den dominerande befordringsgrunden

och gifva personal af lägre grad ett sådant företräde i fråga

om besättande af tjänstemannabefattningar af högre grad, att dessa

befattningar, som enligt nu verkställd utredning endast utgöra c:a 8

procent af hela personalnumerären af såväl ordinarie som icke-ordinarie

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

personal, frånsedt banarbetarne, till mycket stor del skulle blifva besatta

med personal med endast folkskolebildning. Bildningsnivån skulle härigenom

otvifvelaktigt komma att sänkas inom den ledande delen af

tjänstemannakåren, under det att en höjning är nödvändig i följd af

de större uppgifter, som utvecklingen allt mera ställer på järnvägsförvaltningen.

Öfverrevisorerna anse, att deras förslag skulle afse att minska den

sociala klyfta, som enligt deras uppfattning skulle förefinnas mellan de

olika tjänstemannagrupperna. Järnvägsstyrelsen anser, att här måste

föreligga en missuppfattuing. Inom statsbaneförvaltningen torde icke förelinnas

större social åtskillnad mellan de olika tjänstemannagrupperna än som

med nödvändighet betingas af olika tjänsteställning och olika bildningsgrad.

Naturligt är att om den omfattande statsbaneförvaltningen skall på ett

tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden, det är ett oeftergifligt

villkor att en sträng disciplin upprätthålles och att därför inga rubbningar

i förhållandet mellan öfver- och underordnade böra vidtagas, som skulle

kunna inverka menligt härutinnan. Att den nödiga disciplinen kan till

full omfattning upprätthållas, utan att det goda förhållandet inom och

mellan de olika tjänstegrupperna behöfver störas, är ställdt utom allt

tvifvel. Skulle stundom något brista härutinnan, beror sådant i regel

på rent personliga förhållanden och kan inom en stor tjänstemannakår

ej helt och hållet undvikas. Dylika fall äro dock att betrakta såsom

undantag, hvilka icke upphäfva utan snarare bekräfta regeln.

Slutligen hafva öfverrevisorerna vid öfvervägandet af frågan huru

den nya organisationsformen fungerat, uttalat, att de icke kunnat undgå

att finna, att arbetet på vissa byråer inom järnvägsstyrelsen vore af den

begränsade omfattning, att dessa utan olägenhet borde kunna indragas

samt göromålen öfverföras till andra byråer med närliggande verksamhetsområden.

Öfverrevisorerna syftade härvid närmast på telegrafbyrån och

maskininspektionsbyrån, hvilka under år 1909 hade att handlägga den

förra 135 och den senare C58 ärenden. Visserligen kunde man icke

endast på grund af ärendenas antal draga några slutsatser angående

arbetets omfattning på en viss byrå, enär ärendenas beskaffenhet med

hänsyn till det med handläggningen förknippade arbetet kunde vara så

olika, att ett enda ärende af större omfattning kunde mer än uppväga

ett stort antal mindre besvärliga ärenden. Men de på såväl telegrafbyrån

som maskininspektionsbyrån förekommande ärendena hade till

största delen synts öfverrevisorerna vara af den enkla beskaffenhet, att

för deras handläggning med, förutom byrådirektör, på telegrafbyrån en

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29. 39

byråingenjör af lista klass och en underingenjör samt på maskininspektionsbyrån

en byråingenjör af 2:dra klass och två underingenjörer icke

borde vara af behofvet påkallade.

Vidare hade öfverrevisorerna trott sig finna, att afsevärda fördelar

skulle kunna vinnas, om de 1(3 byråerna sammanfördes i grupper, omfattande

i afseende å göromålens natur hvarandra närmast liggande

byråer. Om därtill till afdelningschef för hvarje grupp förordnades den

för sådant uppdrag lämpligaste byrådirektören, skulle samarbetet såväl

mellan till samma grupp hörande byråer som mellan järnvägsstyrelsen

och distriktsförvaltningarna utan tvifvel underlättas. Én naturlig följd

af en dylik anordning torde blifva, att afdelningscheferna bekläddes med

sjelfständig inspektionsmyndighet samt ökad rätt att afgöra frågor af

mindre betydelse, hvarigenom arbetsbördan skulle lättas för generaldirektören

och öfverdirektören, hvilka mera ostörda kunde ägna tid och krafter

åt den allmänna ledningen af statens järnvägar. Genom indragning af

telegraf- och maskininspektionsbyråerna skulle, äfven om någon ökning

af personalen å de byråer, till hvilka telegraf- och maskininspektionsärendena

blefve öfverförda, kunde komma att erfordras, uppstå en besparing

som mer än väl uppvägde kostnaden för tilläggsarfvoden åt de

byrådirektörer, som förordnades till afdelningschefer.

De af öfverrevisorerna gjorda uttalanden beröra i sjkifva verket

frågan om den nuvarande organisationens större eller mindre lämplighet.

Styrelsen anser sig i anledning häraf böra förklara att, hvilken åsikt

man än må hysa om den för järnvägsstyrelsen gällande instruktionens

fördelar och nackdelar, enligt styrelsens förmenande redan den omständigheten,

att denna instruktion icke varit tillämpad längre tid än tre år

utgör tillräckligt skäl för att icke ännu upptaga denna fråga till pröfning,

allt dock under förutsättning, att det icke föreligger särskilda

olägenheter, som kräfva ett omedelbart ingripande. Styrelsen har den

uppfattningen att sistnämnda förutsättning icke förefinnes, och finner

jämväl ett stöd härför såväl i öfverrevisorernas allmänna uttalande om

järnvägsstyrelsens förvaltning som ock uti de framställda förslagen till

förändringar uti den gällande organisationen. Många olika åsikter skulle

kunna framställas i fråga om jämkningar i de nu bestående förhållandena

med anförande af kanske lika vägande skäl för dem alla. Af ofvan

angifna skäl anser sig styrelsen icke böra ingå i en närmare pröfning

af vare sig de af öfverrevisorerna antydda förslagen eller andra dylika.

Då det likväl af öfverrevisorernas uttalanden skulle kunna dragas den

slutsatsen, att maskininspektions- och telegrafbyråernas arbetsområde

hvarken kvalitativt eller kvantitativt lämnade fullt arbete för dessa byråers

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Statsutskottets utlottande Nr 29-

personal, så får järnvägsstyrelsen vitsorda, att så icke är förhållandet.

Omfattningen af dessa byråers arbete bör nämligen icke bedömas efter

antalet diarieförda ärenden, enär vikten och omfattningen af det inspektionsarbete,

som åligger framför allt maskminspektionsbyrån men äfven

till viss grad telegrafbyrån, icke på sådant sätt kommer till synes uti

nyssnämnda byråers registratur, att man af dessa ensamt kan bilda sig

en riktig föreställning om arbetets omfattning. Skulle på sätt öfverrevisorerna

ifrågasätta dessa byråer i följd af en förändrad organisation

indragas, så skulle häraf visserligen uppkomma en omgruppering men

icke en minskning i arbetet och någon nämnvärd minskning i personalkostnader

torde icke komma att uppstå.»

I anledning af revisorernas uttalande att det borde tillses, huruvida

icke äfven andra tjänsteindragningar än de af öfverrevisorerna framhållna

skulle utan men för järnvägsdriften kunna äga rum, har styrelsen i sitt

först berörda utlåtande framhållit, att särskilt med hänsyn till de sedan

år 1907 väsentligt höjda personalkostnaderna styrelsen sträfvat att, där

så utan åsidosättande af trafikens berättigade kraf kunnat ske, åstadkomma

minskning af personalnumerären vid statens järnvägar. I detta

afseende hänvisade styrelsen till sid. 24 i öfverrevisorernas berättelse,

däri ökningen för ordinarie personal angifvits för åren 1907—1910 till

resp. 9,33, 8,65, 1,16, och 1,82 procent och ökningen af icke ordinarie

personal för åren 1907—1908 till resp. 6,2 5 och 5,6 5 procent, medan

minskning inträdt för 1909 med 4,8 6 procent. För år 1909 ställde sig

resultatet särdeles gynnsamt, isynnerhet om det toges i beaktande, att

från och med nämnda år statsbanenätet utvidgades genom införlifvande

med detsamma af linjen Malmö—Trelleborg samt att från och med den

7 juli 1909 tillkom ångfärjetrafiken å routen Trelleborg—Sassnitz. Att

äfven nu senast för år 1910 styrelsens sträfvan i förevarande afseende

krönts med framgång torde föreliggande uppgifter rörande numerären

vid årets början och mot dess slut utvisa. Enligt dessa uppgifter utgjorde

antalet ordinarie och icke ordinarie personal under januari 1910

22,688 mot 22,495 i november. Denna minskning vore så mycket mer

anmärkningsvärd, som trafikintensiteten under året ökats, i det trafikinkomsterna

för år 1909 uppgingo till allenast 63,975,637 kionor 34

öre, medan för år 1910 samma inkomster torde uppgå till omkring

72,000,000 kronor.

Vid nu angifna förhållanden och under åberopande af den i styrelsens

i anledning af öfverrevisorernas berättelse afgifna yttrande samma

dag lämnade utredning i ämnet hölle styrelsen före,, att det icke vore

erforderligt nu verkställa någon ytterligare utredning i det af revisorerna

angifna syfte.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

41

Såsom ofvan antydts, har utskottet funnit livad öfverrevisorerna i

berörda tre punkter anfördt vara beaktansvärdt och anser utskottet jämväl

statsrevisorernas uttalanden angående möjligheten af indragning af andra

tjänster än de af öfverrevisorerna vidrörda vara förtjänt af uppmärksamhet.

Någon ytterligare utredning i ämnet, utöfver den af järnvägsstyrelsen

nu lämnade, vill emellertid utskottet icke för närvarande påkalla,

då utskottet anser sig kunna förvänta, att de af öfverrevisorerna

och statsrevisorerna framhållna önskemålen i allt fall skola varda af

styrelsen i den mån sådant lämpligen låter sig göra, tillgodosedda. Under

uttalande häraf får utskottet hvad i ärendet förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Utskottet''*

yttrande.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 4 Sami. 1 Åfd. 26 Häft.

G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Ang. anslag

under titeln

»indelning och

därmed jämförlig

anvisning.

>

Statskontoret.

§ 10-

(Rev. ber. 274 och 275; uti. pag. 769 och 770.)

Revisorerna hafva erinrat, hurusom enligt 1880 års Riksdags beslut

i riksstaten efter kolumnen för »anvisning i kontant» vore mford en

dubbelkolumn för »indelning och därmed jämförlig anvisning, pa förslag»

hvilken sönderfölle i två underkolumner, en för »friheter» och en för

»ersättningar». Under de senare årtiondena hade emellertid en mango

indelningsersättningar och friheter ur riksstaten uteslutits, hvad de förstnämnda

beträffade, antingen mot inlösen af ersättningen mot ett apitaliseradt

belopp eller mot utbyte af ett bestämdt ärligt anslag som i

stället upptagits i kolumnen för »anvisning i kontant». Åtskilliga mdelningsfriheter

blefvo såsom en följd af lagen angående afskrifning a

de å viss jord hvilande grundskatter den 2 december 1892 efter åt

kammarkollegium och statskontoret därom afgifvet förslag och i enlighet

med Kungl. Maj:ts framställning af 1894 års Riksdag uteslutna. De i

1909 års riksstat kvarstående anordningar å grundskatt vore följande.

Femte hufvudtiteln.

Reservationsanslaget till lots- och fvrinrättningarne, friheter 40o

kronor, ersättningar 4 kronor.

Sjätte hufvudtiteln.

Förslagsanslaget »jordförluster genom kanal- och väganläggningar»,

ersättningar 4,567 kronor.

Sjunde hufvudtiteln.

Förslagsanslaget »städers friheter», friheter 30 kronor.

Åttonde hufvudtiteln.

Anslaget till kleresistaten, friheter 2,500 kronor, ersättningar

337,087 kronor. .

Anslaget till kyrkors underhåll, ersättningar 169,400 kronor.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

43

Nionde liufvudtiteln.

Reservationsanslaget till hästafvelns förbättrande, friheter 1,070

kronor.

Anslaget »gästgifvares friheter», friheter 6,635 kronor, ersättningar

1,664 kronor.

Anslaget till färjor och färjekarlar, friheter 25 kronor.

Då numera grundskatterna vore fullständigt afskrida och de kamerala

förhållandena i samband därmed undergått eu väsentlig förändring,

hade det synts revisorerna böra tagas under öfvervägande, huruvida

icke jämväl of vanberörda indelningar skulle, till vinnande af större enkelhet

så väl i uppställningen af riksstaten som i räkenskapsväsendet,

kunna ur riksstaten, jordeböckerna och kronans räkenskaper uteslutas

eller där på lämpligare sätt upptagas.

Kammarkollegium och statskontoret hafva uti häröfver gemensamt

afgifvet utlåtande den 13 januari 1911 anfört, att ämbetsverken, i likhet

med statsrevisorerna, ansa ge det värdt att tagas under öfvervägande,

huruvida icke indelning och därmed jämförlig anvisning kunde ur riksstaten,

jordeböckerna och kronans räkenskaper uteslutas eller där på

lämpligare sätt upptagas.

Hvad riksstaten och kronoräkenskaperna beträffade, torde de under

namn af »friheter» uppförda anvisningar å grundskatt få uteslutas från

utgiftssidan, samtidigt med att motsvarande grundskattebelopp utginge

från inkomstsidan. I detta sammanhang erinrade ämbetsverken, att

grundskatter visserligen icke längre förekomma under egen titel i riksstaten,

men att under titeln »Extra uppbörd» ej obetydliga grundskattebelopp

fortfarande debiterades i kronans räkenskaper, uppgående för år

1909 till 17,025 kronor 71 öre.

Indelningsersättningarna borde väl kvarstå och deras belopp augifvas

i riksstaten, men detta torde kunna ske utan användande af särskild

kolumn genom ett tillägg i själfva texten, så att till exempel 8:e hufvudtiteln

anslag till kyrkors underhåll formuleras så: »Kyrkors underhåll

(däraf indolningsersättning 169,400 kronor, för slaf) sanslag)». Endast anslagets

totalbelopp behöfde utföras i kolumn.

Borttagandet ur riksstaten af kolumnerna för »friheter» ocli »ersättningar»

torde dock böra föregås af en mera detaljerad utredning, än

tiden nu medgifvit.

1 fråga om den anordnade grundskattens och de anordnade prästutlagornas

afförande ur jordeböckerna skulle kammarkollegium inom den

närmaste tiden inkomma med underdånigt förslag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottets

yttrande.

Ang. restittUion

af tull vid

utförsel af

finsiktadt mjöl.

Beträffande ett af aktuarien i kammarkollegium i ärendet afgifvet

yttrande tillåter sig utskottet hänvisa till de tryckta förklaringarne.

Utskottet, som delar den af revisorerna och ämbetsverken uttalade

uppfattningen angående önskvärdheten af ifrågavarande anslags uteslutande

ur riksstaten, jordeböckerna och kronans räkenskaper eller

deras upptagande däri under en lämpligare form, har velat hvad i detta

ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Tullverket.

§ 11-

(Rev. ber. pag. 304—307; uti. pag. 774—799.)

Under § 1 af berättelsen angående tullverket hafva revisorerna

anfört följande:

»Enligt 9 § 3 mom. i gällande tulltaxeunderrättelser medgifves åt

idkare af kvarnrörelse vid utförsel sjöledes från tullplats af följande vid

kvarnen framställda produkter, nämligen finsiktadt mjöl af hvete, råg

eller korn samt gryn af hvete eller korn, restitution af den tull, som af

honom blifvit erlagd för en motsvarande kvantitet direkt från utlandet

införd omalen spannmål af samma slag, hvarvid iakttages, att 100 kilogram

hvete anses lämna 75 kilogram mjöl, 100 kilogram råg eller korn

66 2/3 kilogram mjöl och 100 kilogram hvete eller korn 66 2/s kilogram gryn.

Som villkor för erhållande af restitution stadgas bland annat, att

idkare af kvarnrörelse skall i sammanhang med den införda spannmålens

angifvande till förtullning anmäla sin afsikt att af densamma förmala

mjöl eller gryn för export emot åtnjutande af restitution, samt att minst

2,000 kilogram af hvarje mjöl- eller grynslag på en gång utföras, skolande

exportangifningsinlagan vara åtföljd af tillverkarens under edlig

förpliktelse afgifna och af två vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran

därom, att den till utförsel angifna varan är exportörens egen förmalningsprodukt,

samt om varans art och beskaffenhet i öfrigt.

Tullverket har att kontrollera, att det finsiktade mjöl, för hvilket

enligt dessa bestämmelser kvarnägare vid export äger åtnjuta restitution,

är af fullgod beskaffenhet, och fastställer generaltullstyrelsen för sådant

ändamål ett normalmjöl, hvilket gifvetvis bör vara af normal spannmål,

förmålet intill ofvan angifna procent.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

45

För att utröna, i hvilken utsträckning restitution af erlagd tull

utbetalts vid export af olika slag af finsiktadt mjöl ha revisorerna från

generaltullstyrelsen infordrat uppgift å tullrestitution för utförda partier

hvete och rågmjöl under åren i907, 1908 och 1909. Af denna redogörelse

framgår, att under dessa tre år från tullkamrarna i Stockholm,

Falkenberg, Halmstad, Kalmar, Malmö, Norrköping och Åhus utbetalts

restitution för sammanlagdt 7,936,588 kilogram finsiktadt rågmjöl med

en summa af kronor 440,480: 6 3 samt från tullkammaren i Malmö för

118,422 kilogram finsiktadt hvetemjöl med eu summa af kronor 5,842: in.

Då den stora exporten af finsiktadt rågmjöl synts revisorerna stå

i samband med den försäljning af ett slags i Sverige förmålet fodermjöl,

som, enligt hvad revisorerna inhämtat, äger rum i Norge, till ett

pris, son) understiger det svenska priset å ldi, hafva revisorerna sökt

vinna kunskap om dessa förhållanden och för sådant ändamål införskaffat

prof dels af general tullstyrelsens normalprof å finsiktadt rågmjöl, dels

af åtskilliga i handeln förekommande märken af finsiktadt rågmjöl från

svenska kvarnar, dels å mjöl, som från en svensk kvarn försålts i Norge,

dels ock å det normalprof af finsiktadt rågmjöl, som fastställts att gälla

för tyska tullverket. Vid en sammanställning af dessa olika mjölprofver

har generaltullstyrelsens normalprof till färg och renhet synts vara så

underlägset ej blott det tyska normalprofvet utan ock de i handeln

förekommande svenska märkena af finsiktadt rågmjöl, att revisorerna

beslöto underkasta generaltullstyrelsens normalprof en analys af sakkunnig.

Enligt gällande tulltaxa med däri gjorda ändringar utrönes en

förmålen varas renhet och beskaffenhet, bland annat genom bestämmande

af varans askhalt. Revisorerna hafva därför uppdragit åt handelskemisten

d:r Carl Setterberg i Stockholm att undersöka askhalten af dels generaltullstyrelsens

»normalprof å finsiktadt rågmjöl 1907» dels ock några af

honom själf anskaffade rågmjölsprof. Öfver dessa undersökningar har

d:r Setterberg afgifvit följande intyg:

»Analysnummer 106122.

På begäran af Riksdagens revisorer bär jag undersökt ett från

dem inlämnadt normalprof af rågsikt samt dessutom elfva af mig anskaffade

rågmjölsprof för att utröna profvens askhalt och har därvid

erhållit följande resultat:

Märke: »Normalprof å finsiktadt rågmjöl 1907».

Askhalt 2,5 0 %

Sigill: »Kong!. Generaltullstyrelsen». »Riksdagens revisorer».

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Prof på begäran insända från Aktiebolaget Saltsjökvarn.

Märke: Extra prima rågsikt ..............;....................... Askhalt 0,4 7

„ Prima rågsikt .................................................. » ''M0

„ „ toppmalet rågmjöl .............................. „ 1,9 0

„ Rågeftermjöl ..................................................... ,, *M5

11

11

11

Prof på begäran insända från Kvarnaktiebolaget Tre Kronor.

Märke: Rågsikt malet utaf tung och ljus råg ...... Askhalt 0,G5

„ „ „ ,, lätt och mörk råg...... „ 1,7 0

„ Sammalet rågmjöl malet utaf lätt och

mörk råg ..... ,? 2,50

„ Rågkli................................................................ „ 4i05

0/

/ O

11

11

11

Prof inköpta i handeln från Kvarnaktiebolaget Tre Kronor.

Märke: Rågsikt .............................................................. Askhalt 0,5o %

„ Sammalet rågmjöl ......................................... „ 2,1 o „

„ Rågkli................................................................. „ k60 n

På grund af profvens utseende och askhalt anser jag, att profven,

märkta enorma]prof» och »rågsikt af lätt och mörk råg», icke äro rågsikt

såsom märkena angifva, äfvenså synes troligt, att märket »sammalet

rågmjöl utaf lätt och mörk råg» är uppblandadt med eftermjöl. . De

öfriga profven torde däremot vara det slags mjöl, som märkena angifva.

Stockholm den 22 november 1910.

Carl Setterberg.

Fil. d:r, Handelskemist.»

Beskaffenheten af generaltullstyrelsens normalprof framgår af föl
-

jande sammanställning:

Saltsjökvarns extra prima rågsikt .......................................

.. Askhalt

0,4 7

» prima rågsikt....................................................

a

0,9 0

Tre kronors rågsikt (i handeln) .........................................

a

0,50

Saltsjökvarns toppmalet rågmjöl.........................................

Tre Kronors sammalet rågmjöl (i handeln)......................

a

1,90

ii

2,10

Generaltullstyrelsens normalprof å finsiktadt rågmjöl ....

ii

2,50

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

47

Generaltullstyrelsens normalprof å finsiktadt rågmjöl är sålunda

icke blott ojämförligt mycket sämre än i handeln förekommande svenska

märken af rågsikt utan till och med afsevärdt underlägset sammalet

rågmjöl.

För jämförelsens skull kan meddelas, att tyska tullverkets normalprof

typ III visar en askhalt af 0,9 8 procent. Denna typ gäller vid

export för mjöl, uttaget mellan 0—65 procent. Den är dock ej framställd

genom målning från 0—65 procent utan åstadkommes på sådant sätt, att

först äro de 30 bästa procenten mjöl borttagna och därefter är typen,

som utgöres af mjölet från 30—65 procent, uttagen.

Beskaffenheten af det af tullverket fastställda normalprofvet af

finsiktadt rågmjöl synes sålunda möjliggöra, att en kvarnägare utmaler

rågen till 60 å 65 procent och behåller produkten för den inländska

marknaden, att lian därefter uttager några procent blandning af mjöl

och eftermjöl och anmäler denna kliblandade produkt till restitution

såsom finsiktadt rågmjöl, för hvithet han sålunda al svenska tullverket

lyfter restitution med ett belopp af 5 kronor 55 öre pr 100 kilogram,

vid detta mjöls exporterande till utlandet.

Det synes häraf tydligt framgå, att så länge tullverkets nuvarande

normalprof å rågsikt utgör eu viktig grund för bedömande, huruvida

restitutioner böra utbetalas, en kvarnägare kan på statens bekostnad

bereda sig betydande vinst, hvithet uppenbarligen strider mot lagstiftningens

syfte. Men härvid är att märka, att, såsom ofvan nämnts, tillverkaren

skall under edlig förpliktelse afgifva försäkran om varans art

och beskaffenhet. I de fall då detta oaktadt missbruk i något afseende

ägt rum, synas åtgärder böra vidtagas i syfte att hålla statsverket skadeslöst

för därigenom lidna förluster.

Å dessa förhållande ha revisorna velat fästa Riksdagens synnerliga

uppmärksamhet.

Enligt hvad revisorerna inhämtat är generaltullstyrelsens normalprof

å finsiktadt rågmjöl år 1907 framställdt af en enda kvarn och därefter

godkändt af eu af tullverket tillkallad sakkunnig. Revisorerna,* som under

detta ärendes handläggning tagit kännedom om föreskrifterna angående

fastställande af tyska tullverkets normalprof — hvilket årligen äger rum

under medverkan af sakkunniga representanter för tullverket, kvarnindustrien,

handeln, jordbruket och den tekniska vetenskapen — hafva

velat ifrågasätta, huruvida icke, till skydd mot missbruk af ofvan antydda

art, mera betryggande anordningar böra vidtagas, särskildt beträffande

fastställandet af förenämnda normalprof af finsiktadt mjöl.»

I anledning af hvad revisorerna sålunda anfört, hafva utlåtanden

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

afgifvits af justitiekanslersämbetet och generalpoststyrelsen; och är förstnämnde

den 10 januari 1911 dagtecknade utlåtande af följande lydelse:

»För erhållande af restitution af erlagda tullafgifter vid export af

rågmjöl uppställa författningarna icke annat villkor i fråga om mjölets

beskaffenhet, än att det skall vara finsiktadt.

Hvilka egenskaper mjöl skall besitta, för att anses såsom finsiktadt,

bestämma icke författningarna.

Inom kvarnindustrien har man emellertid såsom finsiktadt betraktat

mjöl, som passerat genom siktduk nr 9 eller finare siktduk.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med denna uppfattning och efter

inhämtande af yttrande från tekniska högskolan har generaltullstyrelsen

fastställt normalprof å lägsta kvalitet finsiktadt rågmjöl, för hvilket

restitution vid export finge åtnjutas.

Enär, såsom redan är nämndt, författningarna icke bestämma, hvilka

egenskaper mjöl skall besitta för att anses såsom finsiktadt,

samt, enligt hvad handlingarna utmärka, under ifrågavarande tid

restitution icke erhållits för mjöl af lägre kvalitet än det, på sätt ofvan

omförmäles, fastställda normalprofvet,

kunna, enligt justitiekansler sämbetets uppfattning, vederbörande

exportörer icke anses skyldiga återbära något af den utaf dem uppburna

restitutionen.

Såvidt handlingarna utvisa, föreligger icke anledning att mot någon

vid tullstaten anställd ämbets- eller tjänsteman föra talan om ansvar eller

ersättning.

I andra hänseenden, än de nu berörda, lärer det icke tillkomma

justitiekanslersämbetet att yttra sig i detta ärende.»

Generalpoststyrelsens ofvanberörda utlåtande är dagtecknadt den

30 december 1910 och af följande lydelse:

»Bestämmelserna i ofvanberörda författningsrum, hvilket förutom

finsiktadt rågmjöl äfven afser finsiktadt mjöl af hvete och korn samt

gryn af dessa två sädesslag, tillkommo på förslag af bevillningsutskottet

vid 1888 års Riksdag och voro föranledda af de vid nämnda Riksdag

beslutade spannmålstullarna. Riksdagen förklarade i sin skrifvelse nr

56 nämnda år, att det måste anses ligga ej blott i kvarnindustriens

utan ock i det svenska jordbrukets intresse att utförseln af finsiktadt

mjöl, hvilken, enligt hvad statistiken gifvit vid handen, så godt som

uteslutande ägt rum från större handelskvarnar belägna i södra och

västra delarna af vårt land, måtte fortfara. Riksdagen yttrade vidare,

att då för frambringande af prima finsiktadt mjöl, motsvarande det, som

af utländska kvarnar åstadkommes, man ansåge sig behöfva blanda säd

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

från olika länder och införsel af spannmål därför vore nödvändig-, äfven

om vårt behof däraf skulle kunna tillgodoses inom landet, vore det af

vikt att den säd, som blifvit hit införd, åter kunde utföras, så att den

ej. komme att tvärstanna inom landet och här nedtrycka spannmålsprisen.

Vid samma tillfälle förklarade Riksdagen, att restitution ej vore

afsedd att g-ifvas för »s. k. sekunda- och eftermjöl samt kli». De föreskrifter,

som år 1888 fästslogos af Riksdagen eller på Riksdagens begäran

utfärdades af Eders Kungl. Maj:t, gälla ännu i hufvudsak oförändrade,

då de åren 1889 och 1907 vidtagna ändringarna endast röra

oväsentliga delar och för nu föreliggande fråga icke äga någon betydelse.

Nu gällande bestämmelser i detta ämne hafva i allt väsentligt

oförändrade öfverflyttats till § 13 mom. 3 a i den nya tulltaxeförordning-en

af den 4 juli 1910, hvilken emellertid möjliggör en förlängning

af ett år af den eljest bestämda tiden för mjölets utförsel från Sv er me"

därest detsamma nämligen upplägges å det ''i mom. 7 af samma § omförmälda

restitutionsupplag.

Revisorerna hafva från deri utgångspunkten, att det strede mot

ifrågavarande lagstiftnings syfte, om en kvarnägare kunde på statens

bekostnad bereda sig betydande vinst, förklarat det tydligen fram o-å af

den gjorda undersökningen, att en kvarnägare kunde bereda sig en

sådan vinst, så länge tullverkets nuvarande normalprof å rågsikt utgjorde

en viktig grund för bedömande, huruvida restitutioner borde utbetalas.

Generaltullstyrelsen tillåter sig med anledning häraf framhålla, att

det i allmänhet torde vara synnerligen vanskligt att ur en viss lagbestämmelse

deducera fram ett syftemål, som icke uttryckligen framgår af

bestämmelsens formulering, i synnerhet i ett fall som detta, där, enligt

hvad af riksdagsförhandlingarna framgår, syltemålet med bestämmelsen

synes hafva varit omstridt. Vid föredragning i Första kammaren af bevillningsutskottets

betänkande nr 8 vid 1888 års riksdag, i hvad detta

betänkande rörde bestämmelser om restitution af tull för spannmål vid

utförsel af mjöl, anfördes af en talare, att lian icke kunde finna beviljande

af en sådan restitution, som föreslagits, vara annat än en tydligexportpremie,

hvilket yttrande icke föranledde annat bemötande än en

hänvisning till förhållandena i andra länder och yrkande af bifall till

förslaget. Detta blef i båda kamrarna oförändradt bifallet.

Med afseende å revisorernas anmärkning emot tullverkets nuvarande

normalprof får styrelsen rörande tillämpningen af bestämmelserna i § 9

inom. 3 a tulltaxeunderrättelserna i hvad angår rågmjöl till eu början

anföra följande. Under de första åren, dessa bestämmelser tillämpades,

ansåg man sig, innan tullrestitution beviljades, för hvarje gång höra

Bihang till Itiksd. prof. 4911. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

infordra, skriftligt intyg af sakkunnig person därom, att mjölet vore finsikta^,

men då detta förfaringssätt förorsakade en afsevärd tidspillan

för vederbörande exportörer och äfven i öfrigt medförde andra olägenheter,

ingick styrelsen den 19 april 1902 till Eders Kungl. Maj:t med

underdånig framställning om vidtagande af åtgärder i syfte att styrelsen

skulle erhålla ett standardprof för lägsta kvalitet finsiktadt rågmjöl, som

Unge emot tullrestitutionen utföras.

Med anledning af denna styrelsens skrifvelse, af hvilken afskrift

liärlios bifogas, (bilagan 1, sid. 786) anbefallde Eders Kungl. Maj:t tekniska

högskolan att afgifva yttrande. Sedan högskolans styrelse till Eders

Kungl. Maj:t inkommit med ett af professorn vid högskolan G. Sellero-ren

i ärendet afgifvet yttrande, blef detta den 26 september samma klaf

statsrådet och chefen för finansdepartementet på nådigste befallning

öfverlämnadt till generaltullstyrelsen jämte däri omförmälda mjölprof.

Med skrifvelse den 9 oktober 1902, af lydelse bifogade afskrift utvisar,

(bilagan 2, sid. 787) blefvo professor Sellergrens berörda jämväl här i

afskrift bifogade yttrande (bilagan 3, sid. 788) äfvensom mjölprof af

styrelsen öfversända till de tullförvaltningar, vid hvilka export af rågmjöl

under restitutionsanspråk kunde förväntas äga rum.

Då sedermera i början af 1904 behof af nytt standardprof gjorde

sig gällande, ansåg sig styrelsen oförhindrad att på eget föranstaltande

låtaÖanskaffa sådant, och på anmodan af styrelsen afgaf samma sakkunnige,

som tekniska högskolan i anledning af Eders Kungl. Maj:ts

befallning anlitat, utlåtande i ämnet, hvarefter styrelsen lät till vederbörande

tullförvaltningar expediera ett af professor Sellergren gilladt

standardprof. Afskrifter bifogas af professor Sellergrens utlåtande och

generaltullstyrelsens skrivelser (bilagorna 4 och 5, sid. 792). År 1907

upprepade styrelsen detta förfarande och afsände till vederbörande tullförvaltningar

ett nytt, af bemälde professor då godkändt standardprof,

för att tjäna vederbörande till ledning för bedömande af frågan, huruvida

rågmjöl, som under restitutionsanspråk utfördes, uppfyllde det i tulltaxeunderrättelserna

föreskrifna villkor, att mjölet skulle vara finsiktadt.

Det är detta sistnämnda standardprof, emot hvars beskaffenhet revisorerna

riktat ofvanberörda anmärkning. Generaltullstyrelsen bifogar dels

en mindre kvantitet mjöl af sistnämnda prof, dels ock afskrifter af styrelsens

remissresolution, professor Sellergrens utlåtande af de skrifvelse!'',

med hvilka profven utsändes (bilagorna 6—8, sid. 794).

Samtliga de tre af generaltullstyrelsen åren 1902, 1904 och 1907

för nyssberörda ändamål till vederbörande tullförvaltningar utsända

standardprof å finsiktadt rågmjöl äro således såsom dylika prof god
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

51

kända af professor Sellergren. Vid de två sistnämnda tillfällena har

styrelsen direkte inlämnat lians yttrande jämlikt det styrelsen i gällande

instruktion lämnade bemyndigande att för tekniskt ändamål anlita

biträde af sakkunniga personer utom tullverket. I fråga om den af

revisorerna emot beskaffenheten af 1907 års prof riktade anmärkningen

får därför styrelsen åberopa dels ett med anledning af anmärkningen

från professor Sellergren nu inhämtadt, härhos bifogadt.yttrande (bilagan

9, sid. 796) dels ock livad af honom i ofvanberörda tre yttranden anförts

rörande fastställande af standardprof å finsiktadt rågmjöl. Emellertid

tillåter styrelsen sig framhålla, att styrelsen ansett och fortfarande

anser, att för åtnjutande af restitution af erlagd tull för spannmål vid

export af mjöl, hvarom i tulltaxeunderrättelserna stadgas, endast och

allenast varans egenskap af finsik t ad eller icke är bestämmande för,

huruvida dylik restitution må beviljas, samt att hvad författningen innehåller

därom, att 100 kilogram omalen spannmål anses lämna en viss

procent mjöl, uteslutande afser beräkningsgrunden för restitutionen.

Styrelsen styrkes i denna sin uppfattning däraf, att en tillförlitlig kontroll

öfver eu bestämd utbytesprocent enligt styrelsens förmenande icke

med nu gällande bestämmelser är möjlig att åstadkomma.

Revisorerna hafva i sammanhang med anmärkningen emot normalprofvet

vidare yttrat: »Men härvid är att märka, att, såsom ofvan nämnts,

tillverkaren skall under edlig förpliktelse afgifva försäkran om varans

art och beskaffenhet. I de fall, då, detta oaktadt, missbruk i något afseende

ägt rum, synas åtgärder böra vidtagas i syfte att hålla statsverket

skadeslöst för därigenom lidna förluster».

Den af revisorerna afsedda skyldigheten för tillverkaren omförmäles

i § 9 mom. o A b) tulltaxeunderrättelserna, som i detta hänseende

innehåller följande föreskrift: »skolande exportangifningsinlagan vara

åtföljd af tillverkarens under edlig förpliktelse afgifna och af två vittnen

till riktigheten bestyrkta försäkran därom, att den till utförsel angifna

varan är exportörens egen förmalningsprodukt, samt om varans art och

beskaffenhet i öfrigt.

Denna försäkran om varans art och beskaffenhet i öfrigt har städse

ansetts skola afse uppgiften om art, sädesslaget och uppgiften om beskaffenhet,

varans egenskap af mjöl eller gryn och i förra fallet att det

dessutom är finsiktadt. Någon annan innebörd af denna bestämmelse

lärer väl icke kunna ifrågakomma. Ett ytterligare skäl för denna styrelsens

åsikt synes ligga däri, att, då genom nådiga kungörelsen deri

14 juni 1907 (författningssamling nr 33) i § 9 mom. 3 b tulltaxeunderrättelserna

infördes bestämmelse om rätt för innehafvare af riskvarn att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

vid utförsel af rismjöl erhålla restitution af erlagd tull för till varans framställning

användt oskaladt ris, tillika uttryckligen ang afs, hvilka särskilda

fordringar man uppställt beträffande mjölets beskaffenhet, genom föreskriften,

att tillverkaren skulle i sin försäkran intyga jämväl, »att mjölet framställts

uteslutande af färdiga, hela eller brutna risgryn och är fritt från fodermjöl».

Vid granskning hos generaltullstyrelsen af ansökningar om restitution

vid utförsel af rågmjöl har alltid noggrant kontrollerats, att såväl

tillverkarens försäkran som tullförvaltningens attest innehållit uppgift,

att varan utgjort finsiktadt rågmjöl. Redan innan standardprof blef utsändt

till ledning vid exportvaras bedömande, har styrelsen genom rundskrifvelse

den 24 mars 1902 anmodat vederbörande tullförvaltningar att

»noggrant undersöka, det exportvaran, i öfverensstämmelse med den

uppgift angående dess art och beskaffenhet, som skall af tillverkaren

afgifvas, utgöres af finsiktadt mjöl».

Innan ansökning om tullrestitution vid utförsel af finsiktadt rågmjöl

hos generaltullstyrelsen föredrages, verkställes å revisionsbyrån af

vederbörande revisor en noggrann granskning, att samtliga för restitutions

åtnjutande föreskrift^ villkor blifvit behörigen iakttagna, därvid

uppgifterna i ansökningen och bifogade handlingar jämföras med vederbörliga

ställen i inkommande och utgående tulljournalerna med tillhörande

verifikationer. Öfver denna granskning utfärdar revisorn å tjänstens

vägnar en attest, som sedan ligger till grund för den vidare granskning,

ansökningen underkastas af föredragande byråchefen. Denne gör

nämligen härvid icke någon förnyad undersökning i tulljournalerna,

därest icke någon särskild anledning därtill skulle yppa sig. Den vanliga

formen för en dylik å styrelsens revisionsbyrå utfärdad attest framgår

af bifogade skematiska formulär. (Bilagan 10, sid. 798).

Den granskning, hvilken ej mindre den utförda varan iin äfven

ansökning om restitution blifvit underkastad, har afsett att kontrollera, att

restitution skulle få åtnjutas endast under de föreskrifna villkoren och

enligt den alltsedan föreskriftens tillkomst tillämpade tolkning af författningsrummets

innebörd, som dess egna ordalag angifva. Uppenbart torde

emellertid vara, att, om en tillverkare genom oriktiga uppgifter eller annat

sviklig! förfarande obehörigen åt sig utverkat restitution, han gjort sig förfallen

till straff och ersättningsskyldighet.

Slutligen hafva revisorerna anfört följande: »Enligt hvad revisorerna

inhämtat är generaltullstyrelsens normalprof å finsiktadt rågmjöl år 1907

framställdt af en enda kvarn och därefter godkändt af en af tullverket

tillkallad sakkunnig. Revisorerna, som under detta ärendes handläggningtagit

kännedom om föreskrifterna angående fastställande af tyska tull

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

53

verke!s normalprof — hvilket årligen äger rum under medverkan af sakkunniga

representanter för tullverket, kvarnindustrien, handeln, jordbruket

och den tekniska vetenskapen — hafva velat ifrågasätta, huruvida icke,

till skydd mot missbruk af ofvan antydda art, mera betryggande anordningar

böra vidtagas, särskildt beträffande framställandet af förenämnda

normalprof af finsiktadt mjöl)).

Med afseende härå får styrelsen i underdånighet omförmäla, att,

sedan under innevarande år från åtskilliga tullkamrar inkommit rekvisitioner

af normalprof å finsiktadt rågmjöl, styrelsen den 23 sistlidne september

(Bilagan 11, sid. 798) anmodat professor Sellergren att verkställa

undersökning af ett från kvarnaktiebolaget »Tre Kronor» erhållet prof å

rågmjöl och till styrelsen inkomma med yttrande i anledning häraf. Då

emellertid nämnda prof befanns mörkare än de åren 1904 och 1907 anskaffade

standardprofven samt professor Sellergrens öfver dess beskaffenhet

afgifna, här i afskrift bifogade utlåtande (Bilagan 12, sid. 799), om ock

godkännande, likvisst syntes vara afgifvet under vissa betänkligheter,

ansågs ifrågavarande mjölprof icke kunna utlämnas såsom standard prof.

Enär professor Sellergren sedermera förklarat sig icke ensam vilja påtaga

sig ansvaret för fastställandet af prof, har styrelsen i underdånig

skrifvelse den 29 nästlidne november hos Eders Kung]. Maj:t gjort

framställning om åtgärder för fastställande af erforderligt standardprof

på lägsta kvalitet finsiktadt rågmjöl, som mot tullrestitution finge utföras.

Styrelsen har vidare meddelat vederbörande tullförvaltningar, att

i afvaktan på bestämmandet af nytt standardprof å rågmjöl skulle, tills

annorlunda bestämts, vid utförsel af sådant mjöl, för hvilket tullrestitution

ifrågasattes, prof å mjölet tagas för att, vederbörligen identifierad!

af tullkammaren, bifogas vederbörandes restitutionsansökning.

Då tekniska högskolan och landtbruksakademiens förvaltningskommitté,

från Indika underdånigt utlåtande blifvit infordradt i anledning

af generaltullstyrelsens nyssberörda framställning, föreslagit, att

fastställande af standardprof å finsiktadt rågmjöl måtte uppdragas åt en

för ändamålet särskildt tillsatt kommission af sakkunnige, synes revisorernas

sistberörda förslag böra upptagas till pröfning i sammanhang

med den sålunda redan tidigare väckta frågan om fastställande af nytt

standardprof å finsiktadt rågmjöl.»

Beträffande de i utlåtandet åberopade bilagor tillåter sig utskottet

hänvisa till de tryckta förklaringarna.

Utskottet får meddela, att Kungl. Magt den 20 januari 1911 tillsatt

eu kommission med uppdrag

Utikotlet»

yttrande,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Avig. allmänna

läroverkens ljusoch

vedkassor.

att utreda huruvida och på hvad sätt bestämmelserna i § 9

mom. 3 A tulltaxeunderrättelserna, respektive § 13 mom. 3 A i kungl.

förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 4 juli 1910 må

kunna fullständigas därhän, att desamma tydligt beteckna antingen hvad

med hnsiktadt mjöl afses eller huru styrkas skall, att till utförsel angifvet

mjöl är hnsiktadt,

att utreda huruvida utöfver nu gällande bestämmelser och de nya

föreskrifter, till hvilkas utfärdande nyssberörda utredning må böra föranleda,

ytterligare kontrollbestämmelser till iakttagande af kronans rätt

i förevarande afseende äro erforderliga,

att under föl-utsättning att förenämnda utredningar gifva vid handen,

att på grundvalen af nu gällande stadgande!! kunna åvägabringas nya

föreskrifter, som, på samma gång de innebära full trygghet för kronans

rätt, icke omöjliggöra eller väsentligen hämma utförseln af mjöl, framlägga

förslag till sådana bestämmelser, äfvensom

att, därest ifrågavarande utredningar skulle gifva ett resultat, som

i det ena eller andra afseende! är motsatt det i föregående punkt förutsatta,

verkställa utredning, huruvida nu gällande lagstiftning i ämnet,

till vinnande af det i samma punkt angifna dubbla syftet, lämpligen

bör helt ersättas af nya bestämmelser och i sådant fall afgifva förslagtill

dylika bestämmelser samt, för den händelse ifrågavarande syfte på

sålunda angifvet sätt icke synes kunna ernås, afgifva det yttrande och

förslag, hvartill omständigheterna må föranleda.

Hvad sålunda i ärendet förekommit har utskottet velat härigenom

för Riksdagen

omförmäla.

Allmänna läroverken.

§ 12.

(Rev. ber. pag. 384—387; uti. pag. 800 — 837.)

Revisorerna erinra vidare, hurusom med anledning af 1909 års

revisorers uttalande i fråga om utgifterna från de allmänna läroverkens

ljus- och vedkassor statsutskottet vid 1910 års Riksdag yttrade, att utskottet

i likhet med revisorerna funnit anmärkningsvärd den vid jämförelse

de olika läroverken emellan framträdande stora olikhet i beloppet

af de utgifter, som från ljus- och vedkassorna bestridas, med däraf följande

synnerligen växlande belopp af terminsafgifterna till berörda kassor;

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

55

och framhöll utskottet järn viil önskvärdheten af att nämnda utgifter och

terminsafgifter måtte i möjligaste man varda till beloppet nedbringade.

Vidare fäste utskottet sin uppmärksamhet vid det af öfverstyrelsen för

rikets allmänna läroverk i ett den 12 januari 1910 afgifvet utlåtande

omförmälda förhållande, att vid åtskilliga läroverk utgifter, som rätteligen

skolat bestridas åt biblioteks- och materielkassorna, i stället utgått

h-ån ljus- och vedkassorna. Då afgifterna till förstnämnda kassor vore

tixa och endast uttoges af lärjungar, som icke vore medellösa, men till

ljus- och vedkassorna däremot utginge af samtliga lärjungar med det

belopp, som visade sig erforderligt till bestridande af nödvändiga utgifter,

hade följden af det anmärkta förfaringssättet naturligen blifvit,

att dels lärjungarnas terminsafgifter kommit att utgå med högre belopp

än hvad som skulle behöft vara fallet, om ljus- och vedkassorna ej betungats

med ifrågavarande utgifter, dels ock att medellösa lärjungar

nödgats bidraga till bestridande af utgifter, som, därest de påförts biblioteks-

och materielkassan, ej skulle hafva drabbat dem.

\id granskning af de allmänna läroverkens räkenskaper för år

1909 hade revisorerna funnit, att afgifterna till läroverkens ljus- och

vedkassa fortfarande visade benägenhet att stiga, i det att dessa afgifter

vid årets början eller under dess lopp blifvit höjda vid flera läroverk.

Högsta afgifterna utgingo under året vid:

högre realläroverket å Norrmalm med..................................... 30-_

Luleå högre allmänna läroverk.................................................... 30-_

högre allmänna läroverket å Södermalm ........................................ 29: so

yänersborgs högre allmänna läroverk........ or.._

Örebro ,? „ „ ..................ZZ—::: 25-

Kungsholms realskola................................................................. oa. _

Malmö „ .............................................. _

Norrtälje Barnskola............................................................... 99._

Lägsta afgifterna voro vid:

Borås högre allmänna läroverk

Karlstads „ „

Lunds „ „

Eksjö realskola .................................

Angelholms Barnskola ......................

Oskarshamns realskola ....................

Mariestads „

Falköpings samskola .......................

12: 50.

13: —

14: —

10: —

10: —

10: —

11: —

11: —

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Enligt gällande läroverksstadga af den 18 februari 1905, § 218,

skola enligt livad revisorerna vidare framhålla, af ljus- och vedkassan

bestridas kostnaderna för belysning, uppvärmning och renhållning af de

för läroverkets ändamål afsedda eller upplåtna lokaler äfvensom för tillfälliga

anordningar i dessa eller likartade afseenden, arfvode åt läroverkets

läkare samt aflöning åt vaktmästare, eldare och öfrig betjäning.

Biblioteks- och materielkassan skall däremot bestrida kostnaderna för

anskaffande och underhåll såväl af böcker och undervisningsmateriel som

af annan för läroverket behöflig materiel, tryckning af årsredogörelse

och terminskatalog äfvensom af blanketter, program m. m., soin kunna

erfordras för arbetet vid läroverket eller för läroverkets expedition.

Revisorerna hade emellertid funnit, att vid flera läroverk ur ljusoch

vedkassan bestridts utgifter, som enligt förenämnda stadgande icke

skola från densamma utgå, I anmärkningsvärdt stor utsträckning hade

detta ägt rum vid Norrköpings högre allmänna läroverk samt högre

realläroverket å Norrmalm.

Sålunda förekomme, att vid Norrköpings högre allmänna läroverk

ur ljus- och vedkassan utbetalts, förutom åtskilliga mindre poster af

liknande art:

för kopie- och protokollsbok ...............................................................

» blanketter till betygskataloger.......................................................

» orgelspelning, uppassning m. in. vid skolgudstjänsten............

» en lärares resekostnad, såsom ledare vid skolynglingars resa

till en täflingsskjutning ...............................................................

» trycksaker ..............................................................................*..............

)> papper, bläck m. m............................................................................

» annonser om terminens början m. m...........................................

» blanketter...............................................................................................

22: —

40: —

170: —

15: —

50: —

501: 25

446: 32

56: —

Vid högre realläroverket å Norrmalm hade ur ljus- och vedkassan,

jämte en mängd mindre utgiftsposter af samma natur, utbetalts:

för blanketter.

fönsterrutor .........................................................................................

anskaffning af lefvande växter, djur m. m. för undervisningen

klassböcker.............................................................................................

bläck, krita in. fl. förbrukningsartiklar, (ver. nr 82, 111,116,

226, 288, 292, 301, 347) ............................................................

arfvode för slöjdundervisning .........................................................

profrör, deglar, preparatrör, kolfvar in. m. (ver. nr 107, 108,

119, 120, 290, 361) .....................................................................

30: —

57: 70

84: 02

150: —

405: SO

463: 20

306: 71

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

57

för annonser om terminens början m. m.........................................

» vård och underhåll af kartsamling...............................................

» reparation, målning m. m. å inventarier (ver. nr 179, 182,

183, 217, 229, 271, 272)

106: 41

60: —

.. 394:95

250, 265, 280).....................

» slöjdmateriel..............................

» inbindning, afskrifter m. m.

» gevärstransport, rengöring af gevär m. m. (ver. nr 215, 247,

300: 89

57: Öl

116: 75

Då i nu angifna fall utbetalningar skett i strid mot gällande föreskrifter,

hade revisorerna i anslutning till hvad statsutskottet under

1910 ars riksdag i ämnet anfört, velat framhålla nödvändigheten af att

ljus- och vedkassan, till hvilken, såsom ofvan nämnts, läroverkets alla

lärjungar och således äfven- de obemedlade, måste erlägga lika stora

afgifter, icke måtte användas för andra ändamål än de i läroverksstadgan

angifna,

I häröfver den 13 januari 1911 afgifvet utlåtande har öfverste - relsen för rikets allmänna läroverk anfört följande:

»Hvad först beträffar det af statsutskottet vid 1910 års Riksdaggjorda,

under § 1 af bifogade utdrag af revisorernas berättelse om den

år 1910 af dem verkställda granskning af statsverkets jämte därtill

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909 anförda

uttalande angående terminsafgifterna till de allmänna läroverkens ljusoch

vedkassor, så har öfverstyrelsen i sitt den 12 januari 1910 afgifna

utlåtande i anledning af den af 1909 års revisorer aflämnade berättelse

anfört vissa omständigheter, som enligt öfverstyrelsens förmenande till

väsentlig del föranledt, att nämnda terminsafgifter vid några läroverk

uppgått till anmärkningsvärdt höga belopp, och tillåter sig öfverstyrelsen

att såväl i detta afseende som beträffande orsakerna till den växlande

storleken af ifrågavarande afgifter vid olika läroverk hänvisa till berörda

utlåtande.

I anledning af don af revisorerna nu gjorda iakttagelse, att afgifterna

till ljus- och vedkassan fortfarande visa benägenhet att stiga, i det

att dessa afgifter vid årets början eller under dess lopp blifvit höjda

vid flera läroverk, har öfverstyrelsen anställt undersökning angående

nämnda afgifters belopp under år 1909 samt närmast föregående och

efterföljande terminer, höstterminen 1908 och vårterminen 1910. Nämnda

afgifter och deras förändringar under ifrågavarande tid äro upptagna ä

Bihang till Biksd. prof. 1911. 4 Sand. 1 Afd. 26 Htift. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

bilagda tabell, där äfven en kort anteckning är gjord om orsakerna till

mera betydande förändringar i afgifterna. Därjämte bär öfvers t yreisen

inhämtat yttranden från rektorsämbetena vid de läroverk, vid hvilka

ifrågavarande afgifter under år'' 1909 utgått med de högsta beloppen.

Under hänvisning till berörda yttranden, hvilka äro här bilagda och i

hvilka vederbörande rektorer redogjort för de särskilda förhållanden, som

föranledt ifrågavarande afgifters höjning vid respektive läroverk, får

öfverstyrelsen såsom allmänna orsaker till den anmärkta ökningen af

ifrågavarande afgifter framhålla dels de ur hygienisk synpunkt alltmer

skärpta fordringarna i fråga om undervisningslokalers belysning, uppvärmning

och renhållning, dels den allmänna prisstegringen under de

sista åren å den arbetskraft och de förbrukningsartiklar, som skola af

ljus och vedkassorna bekostas. Nämnda kassor hafva nämligen att

bestrida kostnaderna för belysning, uppvärmning och renhållning af de

för läroverkens ändamål afsedda eller upplåtna lokaler äfvensom för

tillfälliga anordningar i dessa eller likartade afseenden, arfvode åt läroverkets

läkare samt aflöning åt vaktmästare, eldare eller öfrig betjäning.

Å flertalet här omnämnda utgiftsposter har eu icke obetydlig prisstegring

under senare år ägt rum och medfört, att kostnaderna för belysningsoch

värmematerial ökats samt att lönerna till vaktmästare och öfrig

betjäning i flera fall måst höjas. Samtidigt har eu mera effektiv tillämpning

af gällande bestämmelser om sundhetsanordningarna vid läroverken

och en ökad hänsyn till hygienens kraf i det hela i sin mån bidragit

att öka utgifterna för läroverkens lokaler i ofvannämnda afseenden.

Särskilt är detta fallet vid de läroverk, där äldre belysnings- och uppvärmningssy

stena under ifrågavarande tid utbytts mot tidsenligare anordningar,

hvilka i allmänhet kräfva ökade kostnader.

Beträffande några af de läroverk, från hvilka ofvannämnda yttranden

nu infordrats, hafva dock vederbörande rektorer ställt i utsikt, att

terminsafgifterna till ljus- och vedkassan till ett kommande läsår torde

kunna något nedbringas.

Revisorerna framhålla vidare under ofvan anförda § 1 af sin berättelse,

att statsutskottet vid 1910 års riksdag fäst sin uppmärksamhet

vid det af öfverstyrelsen i förenämnda den 12 januari 1910 afgifna utlåtande

omförmälda förhållande, att vid åtskilliga läroverk utgifter, som

rätteligen skolat bestridas af biblioteks- och materielkassorna, i stället

utgått från ljus- och vedkassorna.

Det af" öfverstyrelsen i sagda utlåtande anförda förhållandet afsåga

vissa utgifter för undervisningsmateriel m. m., hvilka med Eders

Kungl. Maj:ts medgifvande vid vissa läroverk utgått ur ljus- och ved
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29■

59

kassorna, enär biblioteks- och materielkassorna, som eljes skolat bestrida

berörda utgifter, saknade härför erforderliga medel.

I anledning häraf anmärker statsutskottet, att då afgifterna till

biblioteks- och materielkassorna vore fixa och endast uttogs af lärjungar,

som icke vore medellösa, men till ljus- och vedkassorna däremot utgingo

af samtliga lärjungar till det belopp, som visade sig erforderligt till bestridande

af nödvändiga utgifter, hade följden af det anmärkta förfaringssättet

naturligen blifvit, att dels lärjungarnas terminsafgifter

kommit att utgå med högre belopp än hvad som skulle behöft vara

fallet, om ljus- och vedkassorna ej betungats med ifrågavarande utgifter,

dels ock att medellösa lärjungar nödgats bidraga till bestridande af utgifter,

som, därest de påförts biblioteks- och materielkassan, ej skulle

hafva drabbat dem.

I anledning häraf tillåter sig öfverstyrelsen erinra, att i § 211, punkt

3 b) af gällande läroverksstadga föreskri fves angående befrielse från eller

nedsättning i terminsafgifter, att lärjunge, som är obemedlad, skall helt

och hållet befrias från terminsafgiften till statsverket och må dessutom

kunna befrias från de till biblioteks- och materielkassan samt till byggnadsfonden

ingående terminsafgiftema, samt att enligt punkt 3 c) af

nyssnämnda paragraf beträffande befrielse från terminsafgift till läroverkets

kassa gäller särskild^ att hänsyn skall tagas jämväl till ifrågavarande

kassas tillgångar och utgifter.

Af de anförda bestämmelserna framgår, att befrielse från terminsafgifter

till biblioteks- och materielkassan icke under alla förhållanden

måste medgifvas obemedlade lärjungar, utan att afgifter till nämnda

kassa kunna, om kassans ställning det påfordrar, uttagas af samtliga

lärjungar, sålunda äfven de obemedlade. Häraf följer, att, såsom äfven

framhålles i bilagda yttrande af rektorsämbetet vid högre realläroverket

å Norrmalm i Stockholm, om i de af statsutskottet åsyftade fallen de

utgifter, som enligt Eders Kungi. Maj:ts medgifvande påförts ljus- och

vedkassorna, i stället skulle utgå från biblioteks- och materielkassorna,

hvilka saknade tillgångar till sagda utgifters gäldande, afgifter till sistnämnda

kassor äfven måst uttagas af lärjungar, som eljest varit från

sådana afgifter befriade. Härigenom skulle sålunda äfven obemedlade

lärjungar kunna bli nödsakade att erlägga afgifter till biblioteks- och

materielkassan. Visserligen skulle, då utgifterna från l jus- och vedkassan

af nyssnämnda anledning något minskades, afgifterna till sagda kassa

kunna något nedbringas, men denna sänkning, som skulle komma läroverkets

samtliga lärjungar till godo, skulle dock blifvit väsentligen mindre

än beloppet af utgifter! till biblioteks- och materielkassan, och obemed
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande Nr 2D
-

lade lärjungar skulle i följd häraf kunna komma att blifva päförda avgifter

till sammanlagdt högre belopp än för närvarande. Det torde alltså

icke under alla förhållanden vara säkert, att genom öfverförande af utgifter

från biblioteks- och materielkassan till ljus- och vedkassan obemedlade

lärjungar komma att åläggas höjda afgift er. I vissa fall kan

tvärtom ett motsatt förhållande komma att äga rum.

Revisorerna hafva vid sin granskning af de allmänna läroverkens

räkenskaper för år 1909 vidare funnit, att vid flera läroverk ur ljus- och

vedkassan bestridts utgifter, som enligt gällande bestämmelser icke skola

från densamma utgå, och anföra särskildt två läroverk, vid hvilka nämnda

förhållande skulle ägt rum i anmärkningsvärd! stor utsträckning. Från

rektorerna vid sagda läroverk har öfverstyrelsen infordrat yttranden i

ärendet, hvilka äro här bilagda. Beträffande flertalet af de i revisorernas

berättelse anförda utgiftsposter, hvilka vid nämnda läroverk skulle oriktigt

påförts ljus- och vedkassan, torde visserligen gälla, att dessa utgifter

äro af sådan art, att de bort bestridas af någon af läroverkets

öfriga kassor eller ock al .andra medel i stället för af ljus- och vedkassan,

ehuru eu vid ifrågavarande läroverk eu längre tid följd praxis, angående

hvilken ingen anmärkning förut blifvit gjord, åt det anmärkta förfarandet

gifvit ett skenbart berättigande. Af skäl, som ofvan blifvit anförda,

torde dock icke kunna sägas, att nämnda förfarande i allmänhet varit

till men för obemedlade lärjungar.

I hvarje fall bör i ifrågavarande afseenden gifvetvis för framtiden

förfaras i närmare öfverensstämmelse med gällande författningar, och är

öfverstyrelsen betänkt på att vidtaga för sådant ändamål erforderliga

åtgärder.

I revisorernas berättelse anföras de bestämmelser ur gällande läroverksstadga,

hvilka äro föreskrifna i fråga om de utgifter, som skola

utgå ur läroverkens ljus- och vedkassor samt biblioteks- och materielkassor.

Äfven om nämnda bestämmelser kunna anses tillräckliga för att

i det hela reglera förhållandet mellan de utgifter, som skola utgå ur

hvardera af förenämnda kassor, så förekomma dock fall, som ej kunna

bestämdt hänföras till någon af de i de anförda bestämmelserna omnämnda

utgiftsposter och då sålunda eu utgift torde kunna hänföras

lika väl till den ena som till deu andra kassan. I fråga om sådana

gränsfall, exempelvis kostnad för annonsering om terminernas början,

hafva rektorerna vid de båda anförda läroverken uppfört ifrågavarande

utgift på ljus- och vedkassan för att så mycket som möjligt skona biblioteks-

och materielkassan, hvars inkomster och tillgångar vid ifrågavarande

läroverk, liksom vid läroverken i allmänhet, visat sig otillräckliga

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

61

att bestrida kassans utgifter, och torde i afseende å eu dylik åtgärd

ingenting vara att erinra.

Hvad för öfrig! beträffar sist anförda förhållande, att biblioteksocli

materielkassornas inkomster och tillgångar icke visat sig tillräckliga

att fylla de anspråk, som numera måste ställas på desamma, hvilket,

såsom . åt de inhämtade yttrandena framgår, torde varit den förnämsta

anledningen till det anmärkta förfarandet i fråga om fördelningen af vissa

utgifter mellan ljus- och vedkassorna samt biblioteks- och materielkassorna,

sa tillåter sig öfverstyrelsen framhålla, hurusom öfverstyrelsen under eu

längre tid haft sin uppmärksamhet riktad på berörda förhållande. Vid

eu af öfverstyrelsen i anledning häraf företagen undersökning har det

visat sig, att vid de allra flesta allmänna läroverk biblioteks- och materielkassornas

tillgångar icke räcka till att någorlunda tillfredsställande

fylla läroverkens behof af materiel för undervisningen. Anledningen till

sagda förhållande synes vara att söka dels däruti att de till ifrågavarande

kassor ingående afgifter, hvilkas nuvarande belopp fastställdes

för omkring femtio år sedan, genom penningevärdets sjunkande och

materielens fördyrande äfven af andra anledningar högst väsentligt sjunkit

i värde under nämnda långa tid, dels däruti att anspråken på tillfredsställande

hjälpmedel vid undervisningen numera äro helt andra än förr.

Öfverstyrelsen har också föreslagit åtgärder till afhjälpande af berörda,

allvarsamma olägenheter, i det att öfverstyrelse]! i samband med framställning

om riksdagspetita tvä gånger, nämligen åren 1908 och 1909,

äfvensom i särskilda yttranden den 23 september och den 25 oktober

1910 inför Eders Kung!. Maj:t framlagt förslag till förbättrande af uudorvisningsmaterielen

vid de allmänna läroverken.»

I afseende å de af öfverstyrelsen åberopade yttranden i ärendet

från vissa rektorer äfvensom den i utlåtandet omförmälda tabell öfver

utgifterna till ljus- och vedkassorna tillåter sig utskottet hänvisa till de ''

tryckta förklaringaru a.

Genom revisorernas ifrågavarande utlåtande har åter upptagits den

al 1909 års revisorer väckta frågan om utgifterna från och terminsatgifterna

till läroverkens ljus- och vedkassor, och i hufvudsak samma

anledningar som då förelågo för revisorernas framställning i ämnet —

den störa ojämnheten de olika läroverken emellan beträffande berörda

utgifter samt bestridandet från kassorna i fråga af utgifter, som icke rätteligen

borde drabba desamma — föreligga jämväl nu. Med anledning

häraf vill utskottet i full anslutning till utskottets uttalande i ämnet

vid 1910 ars riksdag ånyo framhålla ej mindre önskvärdheten af att

Utskottets

yttrande.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

A ng.läroverksbyggnad

i

Ystad.

ifrågavarande utgifter och terminsafgifter varda i möjligaste män till

beloppet nedbringade än äfven angelägenheten dåra!'' att ljus- och vedkassorna

ej varda betungade med andra utgifter än som författningsenligt

skola från dem utgå. I förstnämnda hänseendet hav också från

rektorerna vid vissa läroverk ställts i utsikt att terminsafgifterna skulle

kunna för ett kommande läsår något nedbringas, och beträffande frågan

om den utsträckning, i hvilken ljus- och vedkassorna lå tagas i anspråk

för läroverkens utgifter, har öfverstyrelsen uttalat, att i detta afseende

o-ifvetvis bör för framtiden förfaras i närmare öfverensstämmelse med

gällande författningar, hvarjämte meddelats, att öfverstyrelsen vore betänkt

på att vidtaga för sådant ändamål erforderliga åtgärder. Detta

meddelande kan utskottet icke annat än med tillfredsställelse mottaga,

då härigenom ställes i utsikt rättelse i ett förhållande, som redan förut

synts hafva varit olämpligt och som numera, sedan Riksdagen sett

sig nödsakad att vidtaga den i och för sig föga tilltalande åtgärden

att medgifva förhöjning af terminsafgifterna till biblioteks- och materielkassorna,

hvilkas utgifter såsom här ofvan meddelats i åtskilliga fall

bestridts af ljus- och vedkassorna, icke synes böra vidare få äga rum.

Under uttalande häraf har utskottet velat hvad sålunda i ärendet förekommit

för Riksdagen

omförmäla.

§ 13.

(Rev. ber. pag. 388 och 389; uti- pag. 804—806, 846—849 och 8o3.)

1 enlighet med 1904 års riksdags beslut förordnade Kungl. Maj:t

deri 27 augusti samma år, att femklassiga läroverket i Ystad skulle på

statens bekostnad utvidgas till ett högre allmänt läroverk, omfattande

realskola och realgymnasium, och med anledning af framställning från

stadsfullmäktige i Ystad medgaf Kung!. Maj:t, enligt kungl. bref den

13 september 1907, att undervisningen vid ifrågavarande läroverk finge,

utan kostnad för statsverket, tillsvidare under åren 1908—1913 utsträckas

till den omfattning, som gällde för de högre allmänna läroverkens latinlinje

utan grekiska, och föreskref som villkor för detta medgifvande,

bland annat, att det skulle åligga staden att bereda lämpliga undervisningslokaler

för samtliga klasser, ringar och afdelningar i läroverkshuset

eller dess omedelbara närhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

68

1908 års revisorer anmärkte, att staden Ystads förbindelse att tillhandahålla

läroverket lämpliga lokaler då ännu icke blifvit uppfylld;

och i häröfver afgifvet yttrande anförde öfverstvrelsen för rikets allmanna

läroverk, att sedan vederbörande kommunalstyrelse genom den

af Riksdagens revisorer framställda anmärkningen blifvit ytterligare

erinrad om det tvingande behofvet af att det åt Riksdagen uppställda

villkoret om anskaffande åt läroverket af erforderliga lokaler af staden

ofördröjligen fullgjordes samt af sagda kommunalstyrelse blifvit ställdt

i utsikt, att byggnad sarbetet skulle kunna påbörjas under år 1909,

funne öfverstyrelsen, att tillsvidare och intill dess det visat sig, huruvida

arbetet under nämnda år verkligen kornme att på ett fullt effektivt

sätt påbörjas, ytterligare åtgärder i detta ärende icke påfordrades.

Enligt hvad nu i revisionsberättelsen meddelas, hafva revisorerna

vid besök i Ystad tagit kännedom om Ystads högre allmänna läroverk

och därvid funnit, dels att de gamla, fortfarande begagnade lokalerna

vore i hög grad bristfälliga samt för sitt ändamål oliimpliga och otillräckliga,

dels ock att arbeten för ny läro versbyggnad s uppförande

ännu icke blifvit påbörjade.

Revisorerna, som tagit del af den skriftväxling, som i byggnadsfrågan

förts emellan öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt

rektorn vid Ystads läroverk och läroverksbyggnadskommittén, jämte

under densamma åberopade handlingar, hade däraf inhämtat, att nämnda

byggnadskommitté först den G mars 1910 till öfverstyrelsen afsändt

nya förslagsritningar till läroverksbyggnaden samt att dessa ritningar

ännu icke vunnit vederbörlig fastställelse.

På dröjsmålet med denna byggnad sfrågas slutförande hade revisorerna

ånyo velat fästa Riksdagens uppmärksamhet.

I detta ärende har öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk i

sitt of vanberörda utlåtande, med förmälan, att öfverstyrelsen genom

särskild skrifvelse, hvaraf afskrift vore utlåtandet Inlagd, inhämtat

stadsfullmäktiges i Ystad yttrande i anledning af anmärkningen, anfört

följande:

»Beträffande förenämnda byggaadsfrågas behandling intill utgången

af år 1908 tillåter sig öfverstyrelsen hänvisa till sitt den 13 januari 1909

afgifna underdåniga utlåtande i anledning af den af Riksdagens revisorer

till 1909 års riksdag framställa erinran i förevarande fråga. I det

af stadsfullmäktige i Ystad i anledning af berörda anmärkning den 4

januari 1909 afgifna yttrande hade stadsfullmäktige uttalat den förhoppning,

att byggnadsarbetet skulle kunna påbörjas under loppet

af år 1909. ''

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Att så emellertid icke skett, synes ha föranledts i första hand däraf,

att frågan om tomtplats för den nya läroverksbyggnaden vid början af

år 1909 ännu ej var afgjord, och att förhandlingarna om nämnda fråga

dragit ut på tiden så länge, att densamma först blifvit definitivt afgjord,

sedan Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 23 december 1909 bifallit

den ändring i stadsplanen för staden Ystad, som föranleddes af den beslutade

förläggningen af den nya läroverksbyggnaden. Under tiden hade

äfven ny kostnadsberäkning för den tilltänkta byggnaden blifvit uppgjord

på grundval af ritningar, öfver hvilka öfverstyrelsen redan den 28

maj 1907 efter förberedande granskning af desamma afgifvit yttrande.

Då nämnda kostnadsberäkning, som inlämnades till byggnadskommitterade

den 9 november 1909 och slutade å en summa af 507,000 kronor, möbler

och belysningsarmatur ej inräknade, icke obetydligt öfvcrskred en tidigare

uppgjord beräkning, uppgående till en summa af 450,000 kronor, hvilket

belopp stadsfullmäktige för ifrågavarande ändamål anslagit och upptagit

i ett större kommunalt lån, så beslöto byggnadskommitterade att låta

uppgöra nya ritningar i afsikt att om möjligt nedbringa kostnaden till

först beräknadt belopp. Sedan nya ritningar blifvit uppgjorda och till

öfverstyrelsen inlämnade för förberedande granskning den 6 mars och den

12 maj 1910 samt öfverstyrelsen öfver dem afgifvit yttrande den 11

juni 1910, inkommo desamma till öfverstyrelsen för slutlig pröfning den

8 augusti 1910. Yttrande öfver desamma afgafs ånyo af öfverstyrelsen

den 10 oktober 1910, hvarefter ärendet för pröfning och stadsfästelse

öfverlämnades till öfverintendentsämbetet, hvarest ärendet för närvarande

är under behandling.

Öfverstyrelsen finner för sin del synnerligen beklagligt, att byggnadsföretagets

slutförande blifvit på sätt som skett under de två senaste

åren ytterligare fördröjdt; och har öfverstyrelsen i sin förut berörda

skrifvelse den 20 december 1910 inför stadsfullmäktige i Ystad framhållit

nödvändigheten af att läroverkets för hvarje år allt kännbarare

behof af förbättrade undervisningslokaler måtte, jämlikt det af Riksdagen

uppställda och af bemälda stadsfullmäktige godtagna villkor, ofördröjligen

tillgodoses.

Då emellertid förberedelserna till ifrågavarande byggnadsföretag nu

synas hafva framskridit så långt, att byggnadens uppförande under den

närmaste tiden bör kunna påbörjas och det är synnerligen önskvärd!, att

nytt uppskof med byggnadsfrågans slutförande icke ånyo måtte inträffa,

så får öfverstyrelsen i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t

måtte föreskrifva, att ifrågavarande byggnadsföretag skall, efter det att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

65

tillhörande ritningar blifvit vederbörligen godkända, såvida icke tvingande

hinder härför skulle inträffa, vara med grundläggningsarbete påbegynt

senast inom utgången af år 1911.»

I afseende å öfverstyrelsens ofvanberörda skrifvelse jämte stadsfullmäktiges

i Ystad yttrande i ärendet tillåter sig utskottet hänvisa till

de tryckta förklaringarna.

Ehuru utskottet icke kunnat undgå att finna det af revisorerna

anmärkta dröjsmålet med uppförandet af ifrågavarande läro versbyggnad

synnerligen anmärkningsvärd!, anser sig dock utskottet, med hänsyn till

att öfverstyrelsen hos Kung!. Maj:t gjort hemställan om föreskrift att

byggnadsföretaget skall, såvida icke tvingande hinder härför skulle inträffa,

vara med grundläggningsarbete påbörjadt senast inom utgången

af år 1911 och under uttalande af sin fulla anslutning till öfverstyrelsens

angående denna byggnadsfråga uttalade uppfattning, endast böra

hvad i ärendet förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 14.

(Rev. ber. pag. 640—642; uti. pag. 854—878.)

Till upplysning angående de å 2—9 hufvudtitlarne till skrifmaterialier

och expenser, ved in. m. uppförda förslagsanslagens ställning under

senast förflutna år hafva revisorerna meddelat följande tabell:

Uis/iottets yttrande.

Ang, förslags,

anslagen till

skrtf materialer

och expenser,

red m. m.

Bihang till lliksd. prat. 1911. 4 Sand. 1 Afd. 26 Höft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

»O SO t''

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

66

i

1900. 1901. 1902. 1903.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

2: dra

hufvudtiteln

64,262

50,263

64,262

42,262

64,262

65,034

64,307

47,597

3:dje

dito

—

—

—

—

—

—

—

—

4:de

dito (för

dep:tet)

6,037

3,018

6,015

3,904

9,042;

2,706

9,032

3,078

5:te

dito

47,019

123,829

47,104

150,591

97,513

185,366

106,919

168,599

6:te

dito

219,757

106,444

185,526

88,645

185,572

114,859

185,657

159,027

7:de

dito

36,810

10,147

61,560

19,894

61,556

16,796

61,580

44,000

8:de

dito

23,066

44,330

15,948

31,941

16,035

30,784

16,029

37,874

9:de

dito

—

—

16,601 i

23,145

16,651;

13,712

16,736

26,963

Summa

396,951

338,031

397,016

360,382

450,631

429,257

460,260

487,138

’) Å detta anslag uppstod behållning å 16,341 kronor. — Orsaken härtill är att söka däri, att, såsom nedan

»Beträffande förestående tabell är att märka, dels att under tredje

hufvudtiteln till skrifmaterialier och expenser, ved in. in. i riksstaterna

närmast före år 1907 upptagits två särskilda förslagsanslag, det ena

bland kabinct.tskassans utgifter och det andra bland konsulskassans, samt

att det senare anslaget uppförts efter afdrag af en icke närmare angifven

del af hvad som beräknats kunna bestridas af inflytande expeditionsafgifter,

hvadan någon exakt siffra å utgifterna till nämnda ändamål icke

kan för denna hufvudtitel angifvas förr än för år 1907, då anslagen

sammanslogos och uppfördes på enahanda sätt, som under öfriga hufvudtitlar,

dels att å fjärde hufvudtiteln anslaget till skrifmaterialier och expenser,

ved in. m. är afsedt endast för själfva departementet, under det

att arméns kostnader i öfrigt för samma ändamål afföras å flera olika

anslag, dels ock att å femte hufvudtiteln anslaget till skrifmaterialier och

expenser, ved in. in. i 1908 års riksstat uppdelades i två anslag, nämligen

ett till skrifmaterialier och expenser in. in. å 113,763 kronor och

ett till uppvärmning, belysning, renhållning samt tvätt- och badinrättningar

å 235,000 kronor, så att för det året på sådant sätt i själfva

verket gjordes en anslagsökning af 197,789 kronor.

Sedan, med anledning af 1904 års statsrevisorers framställning i

ämnet, 1905 års Riksdag i skrifvelse till Kungl. Maj:t framhållit angelägenheten

af att de i riksstaten uppförda förslagsanslagen höjdes för

att bereda statsregleringen önskvärd stadga, beslutades, enligt hvad

revisorerna nu meddela, vid 1906 års Riksdag förhöjningar i åtskilliga

l

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

67

1904.

i

1905.

1906.

1907.

1908.

1909.

i

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

64,337

42,790

64,432

61,637

64,432

68,143

111,971

22,782

111,971

87,974

112,004

53,799

-;

—

—

—

- ''

—

92,500

47,979

92,500

22,522

98,507

27,553

9,018

4,326

8,976

4,009

8,981

4,394

8,963

7,523

12,989

11,206

12,969

9,603

122,795

180,368

132,096

216,841

141,543

190,572

150,974

207,363

113,763

b

113,890

17,095

185,743

168,659

285,751

81,293

285,758

106,551

425,790

15,351

425,832

42,040

425,759

112,917

61,568

26,515

61,568

66,436

61,568

48,975

80,035

50,402

80,047

79,054

80,043

74,019

16,060

39,228

16,043

45,886

16,060

54,415

55,046

25,674

55,013

23,467

55,027

24,073

16,736

26,459

16,786

33,796

16,786

17,466

40,033

17,245

40,469!

22,961

40,461

60,602

476,257

488,345

585,652

509,898

595,128''

490,516

965,312

394,319

932'',584

289,224

938,660

379,661

nämnes, hufvudtitelns tillgångar till ändamålet, fördelade på två anslag, betydligt ökats.

förslagsanslag och bland dem äfven de nu ifrågavarande. Af förestående

tabell framginge att dessa anslag under 2 samt 4—9 hufvudtitlarna år

1907 höjdes med sammanlagdt 277,684 kronor. Men oaktadt detta

öfverskredos expensanslagen under nämnda titlar samma år med 346,345

kronor; och för år 1909 utgjorde motsvarande brist 352,108 kronor.

Revisorerna hade vid granskning af ifrågavarande förslagsanslag

under de olika hufvudtitlarna bibragts den uppfattningen, att större sparsamhet

i flera afseenden bort kunna iakttagas vid fråga om utgifter till

förenämnda ändamål. Redan 1884 års Riksdag anhöll med anledning

af framställning från föregående års statsrevisorer, att Kungl. Magt behagade

taga i öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen borde vidtagas

för vinnande af önskvärd begränsning af utgifterna från anslagen till

skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Då utgifterna för ifrågavarande ändamål, enligt hvad af förestående

tabell framginge, visade en bestämd tendens att alltjämt stiga, syntes

de åtgärder, som föranledts af Riksdagens sistnämnda skrifvelse, icke

hafva varit tillfyllestgörande; och på grund häraf föranlätes revisorerna

att ifrågasätta, huruvida icke ytterligare åtgärder skulle kunna vidtagas

för nedbringande af de under de olika hufvudtitlarna uppförda förslagsanslagen

till skrifmaterialier och expenser, ved m. in.

Slutligen hade revisorerna, som trott sig finna, att från förenämnda

förslagsanslag bestridts utgifter, hvartill tillgångar synts hafva bort på

annat sätt beredas, velat ifrågasätta, huruvida icke närmare föreskrifter

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

lämpligen skalle kunna meddelas beträffande användandet af medel från

dessa anslag.

I ärendet hafva utlåtanden afgifvits af arméförvaltningen, marinförvaltningen

och statskontoret. Beträffande de båda förstnämnda utlåtandena

tillåter sig utskottet hänvisa till de tryckta förklaringarne.

Statskontorets den 12 januari 1911 afgifna yttrande är af följande

lydelse:

»Riksdagens år 1883 församlade revisorer framlade i sin till 1884

års riksdag afgifna berättelse en af dem verkställd utredning rörande

de särskilda hufvudtitlarnas anslag till skrifmaterialier och expenser,

ved m. m. för tiden från och med år 1870 samt uttalade därvid, att

revisorerna trott sig kunna af hvad vid denna utredning utrönts draga

den slutsats, att besparingar å ifrågavarande utgifter borde kunna åstadkommas

därigenom

att skrifmaterialier uppköptes i stor skala och fördelades efter

uppgifvet behof på statens verk och inrättningar;

att samma förfarande iakttoges med afseende å bränsle och lysmaterialier;
att

allt för statens räkning behöflig! papper stämplades;

att det statistiska trycket i möjligaste mån inskränktes;

att bestämdare föreskrifter i afseende på inköp af böcker, kalendrar,

tidningar och tidskrifter, samt för annonsering och användandet af särskilda

biträden för renskrifning utfärdades;

att anordningar vidtoges till inskränkande af kostnaderna för

annonsering;

samt att noggrannare kontroll öfver vaktbetjänte iakttoges med

afseende på bränsleförbrukning, renhållning, städning och liknande förrättningar.

I anledning häraf anförde Riksdagen i underdånig skrifvelse den

11 maj 1884, att Riksdagen, som visserligen icke förbisett de svårigheter,

hvilka måste möta vid försök att ordna ifrågavarande angelägenhet

så, att inskränkning i statsverkets dåvarande betydliga utgifter för

expenser, enligt revisorernas förmenande öfverstigande en miljon kronor,

kunde åvägabringas, emellertid ansett hvad i ärendet förekommit böra

göras till föremål för närmare utredning, hvadan Riksdagen anhölle, att

Eders Kungl. Maj:t behagade taga i nådigt öfvervägande, hvilka åtgärder

lämpligen borde vidtagas för vinnande af önskvärd begränsning af

utgifterna från anslagen till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Sedan utredning i det af Riksdagen sålunda begärda afseendet

ägt rum, bland annat därigenom att här i statskontoret en öfverläggning

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

69

i ämnet hållits mellan cheferna för i hufvudstaden befintliga ämbetsverk

med flera, vidtogos af Eders Kungl. Maj:t åtskilliga åtgärder för vinnande

af det i Riksdagens skrifvelse angifna syftet. Sålunda bemyndigade

Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 25 september 1885 statskontoret

att tillsvidare med Lessebo bolag uppgöra aftal om leverans

till ämbetsverken af vissa papperssorter, Indika skulle vara försedda

med vattenstämplar, utvisande, att papperet tillverkats för statens räkning,

hvarjämte Eders Kungl. Maj:t föreskref, bland annat,

att det för ett ämbetsverks behof anskaffade papper skulle förvaras

under läs och vara under tillsyn af verkets redogörare eller annan

särskild! förordnad tjänsteman;

att öfver papperets utdelande skulle föras eu anteckningsbok,

hvari det papper, som tjänsteman emottoge och livilket icke finge till

honom utlämnas annorledes än i mån af behof, skulle af tjänstemannen

kvitteras, äfvensom det papper, som för öfrigt åtginge till diarier,

blankettryck, renskrifning in. in. borde behörigen antecknas;

samt att denna anteckningsbok skulle biläggas expensmedelsredogörelsen;
Och

blef i samma nådiga bref beträffande sättet för upphandling

af den för ämbetsverken behöfliga ved förordnadt, att denna skulle

anskaffas genom infordrade anbud eller direkt upphandling af ämbetsverkets

redogörare eller annan särskild! förordnad tjänsteman, men att

i bäggedera fallen priset skulle pröfvas i enahanda ordning, som eljest

ägde rum vid beslut om expensmedels användande. I fråga om anskaffande

af papper gälla emellertid numera föreskrifterna i nådiga

förordningen den 12 juli 1907 angående de slag af papper, bläck, skrifmaskin-

och stäm pel färger, som må till vissa offentliga handlingar

användas.

Med föranledande af ofvanberörda utredning meddelade Eders

Kungl. Maj:t vidare genom nådig kungörelse den 13 november 1885 samt

nådiga bref till särskilda ämbetsverk och myndigheter föreskrifter om

det antal exemplar af statskalendern, som finge för hvarje verk anskaffas.

Genom nådig kungörelse den 4 december 1885 förklarade Eders Kungl.

Maj:t, att dittills meddelade bestämmelser om anskaffande af tidningar

för ämbetsverkens räkning upphört att gälla, samt lämnade i sammanhang

därmed nya föreskrifter rörande den prenumeration af tidningar,

som vissa ämbetsverk och myndigheter ägde för sin räkning verkställa.

Sedan chefen för statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande

och förslag om de åtgärder, som till vinnande af besparing i kostnaden

för det statistiska tiycket lämpligen syntes böra vidtagas, beslöt Eders

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Kungl. Maj:t don 11 december 1885 anbefalla samtliga ämbetsverk,

Indika både ntgifvandet af statistiska publikationer sig anförtrodt, att

tillse att för besparing i kostnaderna utrymmet i publikationen tillgodogjordes

på bästa möjliga sätt, där detta kunde ske utan uppoffring af

tydlighet och redighet samt äfven utan åsidosättande af de fordringar

man borde ställa på verk utgifna på statens bekostnad, i sammanhang

hvarmed utdelningen af det statistiska trycket väsentligt minskades,

nämligen från omkring 850 exemplar till 383 exemplar. Denna utdelning

liar emellertid sedermera, bland annat i följd af Riksdagens underdåniga

skrifvelse den 7 juli 1887, åter ökats, så att det statistiska trycket,

enligt hvad som framgår af statistiska kommitténs den 7 september

191Ö angifna underdåniga betänkande, för närvarande utdelas i 789

exemplar. Beträffande ''denna fråga vill statskontoret slutligen erinra

därom, att, sedan 1909 års riksdag hos Eders Kung]. Maj:t gjort underdånig

framställning i fråga om minskning i de statistiska publikationernas

stora upplagor, denna framställning af Eders Kungl. Maj:t öfverlämnats

till nyssnämnda kommitté, som i sitt betänkande yttrat sig om, huru det

statistiska trycket lämpligen borde anordnas och utdelning däraf äga rum.

I sin till innevarande års riksdag afgifna berättelse hafva nu

Riksdagens revisorer anfört att, då utgifterna för ifrågavarande ändamål

enligt hvad som framginge af en vid revisionsberättelsen fogad tabell

visade en bestämd tendens att alltjämt stiga, de åtgärder, som föranledts

af Riksdagens förenämnda skrifvelse den 11 maj 1884, icke syntes

hafva varit tillfyllestgörande, på grund hvaraf revisorerna funnit sig

föranlåtna att ifrågasätta, huruvida icke ytterligare åtgärder kunde vidtagas

för nedbringande af de kostnader, som bestridas af de under de

olika hufvudtitlarna uppförda förslagsanslagen till skrifmaterialier och

expenser, ved m. m.

Enligt nyssnämnda tabell hafva de sammanlagda utgifterna å de

särskilda hufvudtitlarnas anslag för ifrågavarande ändamål stigit från

734,982 kronor år 1900 till 1,318,321 kronor år 1909 eller alltså med

nära 80 procent. Till jämförelse härmed kan framhållas, att enligt den

statistik öfver statens inkomster och utgifter, som är fogad såsom bilaga

vid det af kommittén för granskning af uppgjorda förslag till samfälld

plan för rikets försvar m. in. den 5 december 1910 angifna betänkande,

samtliga »egentliga» statsutgifter under samma tidsperiod

stigit från 112,958,910 kronor till 175,096,414 kronor eller alltså med

omkring 55 procent. Emellertid kan förenämnda vid revisorernas

berättelse fogade tabell icke i och för sig tjäna till grundval för bedömande

af, i hvad mån statsverkets utgifter för expenser under ifråga
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

71

varande tid vuxit. Såsom revisorerna själfva påpeka, upptagas de under

tredje liufvudtiteln hörande expensutgifterna först från och med år 1907.

Och äfven i andra afseenden torde tabellens siffror för de särskilda åren

icke vara sinsemellan jämförliga. Först efter en i detalj gående undersökning

kan det nämligen blifva utrönt, huruvida den stegring, dessa

siffror utvisa, motsvaras af statsverkets samtliga expensutgifters ökning,

och i hvad män utgifter, som tidigare bestridts från andra särskilda

•anslag, må hafva kommit att drabba hufvudtitlarnas ifrågavarande förslagsanslag.

För bedömande af, hvilka åtgärder som må finnas behöflig.! för

vinnande åt besparing, kräfves vidare kännedom om, huru kostnaden

fördelat sig på de olika slagen af expenser, hvilket kan utrönas endast

genom en detaljerad undersökning af de särskilda ämbetsverkens och

myndigheternas expen smedelsräkningar. För dessa räkningar fastställdes

formulär redan genom nådiga brefvet den 14 november 1842. Och

torde i hufvudsaklig öfverensstämmelse med detta formulär, i de delar

detsamma ej blifvit föråldradt, expensutgifterna i allmänhet redovisas

under följande liufvudrubriker:

Upphandling af skrifmaterialier,

Böcker och tidningar m. in.,

Tryckning och bindning,

Lyshållning,

Yed och kol,

Renhållning och städning,

Inköp och underhåll af möbler och inventarier, samt

Diverse.

Ehuru statskontoret, innan undersökningar af nu antydd beskaffenhet

må blifva verkställda, icke kan uttala sig om, i hvad mån särskilda

åtgärder för ernående af besparing kunna anses nödiga eller i hvilken

riktning dessa åtgärder böra gå, anser sig statskontoret emellertid redan

nu kunna framhålla, att en ökning af expensutgifter i vissa fall motsvaras

af minskning i utgift för arbetskraft. Statskontoret syftar härvid

på utgifter för skrif- och räknemaskiner, blankettryck och dylikt.

Det torde nämligen icke råda något tvifvel därom, att anskaffandet af

dylika hjälpmedel i många fall iir just ur besparingssynpunkt fördelaktigt.

Vidare halva revisorerna, som trott sig finna, att från förenämnda

förslagsanslag till skrifmaterialier och expenser, ved in. in. bestridts utgifter,

hvartill tillgångar synts hafva bort på annat sätt beredas, ifråga
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

72 Statsutskottets utlåtande Nr 29.

satt, huruvida icke närmare föreskrifter må lämpligen kunna meddelas

beträffande användandet af medel från dessa anslag.

I saknad af kännedom om, på hvilka särskilda fall revisorernas

berörda uttalande syftar, kan statskontoret ej närmare yttra sig om det

af revisorerna antydda behofvet af föreskrifter. Utan tvifvel torde det

vara förenadt med svårighet att genom en allmän föreskrift exakt angifva

alla de slag af utgifter, som äro att hänföra till expenser. Om

emellertid en utredning i ofvanberörda riktning kommer till stånd, kan

måhända denna gifva uppslag till meddelande af föreskrifter i syfte att

begränsa eller närmare bestämma expensanslagens användning. Äfven

torde kunna ifrågasättas, huruvida ej i sammanhang därmed bör tagas

i öfvervägande behofvet af föreskrifter, i hvad man vissa slag af expensutgifter

må af ämbetsverken själfva beslutas eller böra underställas Uders

Kungl. Maj:ts pröfning.»

Otvifvelaktigt är att, på sätt af revisorerna framhållits, ämbetsverkens

expensutgifter visa en tendens till stegring, som maste mana

till öfvervägande, huruvida icke åtgärder kunna vidtagas till begränsning

af dessa utgifter. Äfven med behörigt iakttagande af att statsförvaltningens

år från år växande omfång naturligtvis betingar en v iss

ökning af ifrågavarande utgifter och med allt erkännande af att, såsom

af statskontoret framhålles, eu del af dessa utgifter motsvaras af besparing

i kostnaderna för arbetskraft, anser sig utskottet kunna antaga

att, därest ej mindre nödig sparsamhet med expensmedlen i hvarje särskilt

fall iakttoges än äfven noggrannare föreskrifter beträffande de

ändamål, som från expeusanslagen må tillgodoses, blefve utfärdade, en

minskning i ifrågavarande utgifter skulle kunna åstadkommas. Föi

sådant ändamål torde det jämväl vara af betydelse, om, såsom af statskontoret

ifrågasättes, bestämmelser meddelades, i hvilken utsträckning

ämbetsverken själfva må besluta angående sina expensutgiftei eller desamma

böra underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Pa grund af h\ ad

sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,

Indika åtgärder må kunna vidtagas till vinnande åt

begränsning i utgifterna från förslagsanslagen till skrifmaterialier

och expenser, ved in. in. och därefter meddela

det beslut i ärendet, hvartill omständigheterna

må föranleda.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

73

§ 15.

(Rev. ber. pag. 643—646; uti. pag. 878—892.)

Beträffande frågan om större planmässighet i statens byggnads- p^"gmä^[ecti

företag hafva revisorerna anfört följande: statens bygg
»Sedan

1907 års statsrevisorer uttalat önskvärdheten af att i den nadsverksambyggnad,

som telegrafverket då ämnade uppföra i Östersund, tillräckliga

lokaler anordnades ej allenast för telegraf och telefon utan äfven lör

postverkets behof, anslöt sig 1908 års Riksdag till samma uttalande

men gaf tillika i skrifvelse den 8 maj sistnämnda år detta sitt uttalande

i ämnet en större omfattning, i det Riksdagen framhöll, att äfven vid

andra byggnadsföretag än dem, som afsåge anordnandet af lokaler för

telegraf och telefon samt post, hänsyn borde tagas till, huruvida icke

inom samma byggnad kunde, förutom för den ursprungligen afsedda

statsinstitutionen, beredas utrymme för en eller flera andra allmänna inrättningar,

som vore i behof att tillgodoses i berörda afseende. Riksdagen

föreställde sig nämligen, att afsevärd besparing ofta skulle kunna

vinnas för statsverket, om vid uppförande af byggnader för det allmännas

räkning uppmärksamheten alltid vore fästad på, huruvida samtidigt andra

byggnadsbehof skulle kunna på lämpligt sätt blifva afhulpna. Och ansåg

Riksdagen detta ämne vara af den betydelse, att Riksdagen ville i

detsamma en gång för alla uttala sin åsikt, hvadan Riksdagen fästade

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten däraf, att vid fråga om uppförande

af ''byggnader för statsverkets räkning under öfvervägande toges,

huruvida icke genom ett och samma byggnadsföretag liera offentliga

institutioners behof af nya lokaler skulle kunna tillgodoses.

Årets statsrevisorer hafva på grund dels af iakttagelser under den

resa, revisorerna företagit, och dels af hvad för öfrigt under revisionsarbetet

inhämtats, kommit till den uppfattningen, att ofvanberörda af

1908 års Riksdag så bestämdt uttalade önskemål icke blifvit i tillfredsställande

mån af vederbörande beaktadt.

Revisorerna hafva sålunda trott sig finna, dels att man icke alltid

behörigen öfvervägt möjligheten att genom ett och samma byggnadsföretag

tillgodose olika offentliga institutioners behof af lokaler, ^ dels

att de institutioner, för hvilkas medel respektive byggnader uppförts,

emellanåt i alltför stor utsträckning tillgodosett sina egna intressen med

åsidosättande i viss mån af rimliga anspråk från de institutioners sida,

Bihang till Riksd. prot. 1911. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

hvilka af dem skulle hyra lokaler, och dels att stundom tvister om

hyresbeloppens storlek eller andra smärre meningsskiljaktigheter äfventyrade

beståndet af ingångna hyresaftal.

Såsom exempel på sistberörda förhållande få revisorerna hänvisa

till hvad de i sin berättelse angående riksbankens styrelse och förvaltning

anfört i fråga om riksbankshusen i Kalmar och Halmstad.

Beträffande åter frågan om flera institutioners tillgodoseende genom

ett och samma byggnadsföretag få revisorerna fästa uppmärksamheten

på nedannämnda förhållanden i Norrköping och Karlstad.

I förstnämnda stad pågår för närvarande uppförandet af ett större

hus för telegrafverkets räkning, men såvidt revisorerna kunnat inhämta,

hafva icke några förhandlingar ägt rum, afseende att möjliggöra inrymmande

i samma hus af lämpliga lokaler för det i Norrköping innevarande

höst öppnade och tills vidare i provisorisk lokal inhysta afdelningskontor

af riksbanken.

Hvad åter angår Karlstad få revisorerna erinra, hurusom med bifall

till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning 1907 års Riksdag

medgaf, att för telegrafverkets behof finge för en summa af 100,000

kronor inköpas fastigheten nr 80—81 i kvarteren Björnen vid Ålfgatan

i nämnda stad.

Uti sin i ärendet till Kungl. Maj:t gjorda framställning anförde

telegrafstyrelsen, att å tomten, som innehölle en areal af 2,480,3 4

kvadratmeter, en byggnad vore uppförd, i hvilken Värmlands enskilda

banks lokaler varit inrymda; att de i byggnadens öfre våning belägna

lokalerna med några smärre ändringar skulle kunna blifva synnerligen

lämpliga till telegraf- och telefonstation samt vore af den storlek, att

de komme att för lång tid framåt lämna fullt tillräckligt utrymme för

dessa stationer; att i nedre våningen, hvilken innehölle bostadslägenheter

och arkiv, enligt telegrafstyrelsens förmenande synnerligen väl

skulle kunna beredas lokal för postkontoret, för hvilket ändamål en tillbyggnad

å gården af en vånings höjd för den egentliga, för allmänheten

afsedda expeditionssalen syntes böra åstadkommas, samt att telegrafstyrelsen

i skrifvelse till generalpoststyrelsen anhållit om nämnda styrelses

yttrande i fråga om anordnandet af en dylik postkontorslokal.

Emellertid hade generalpoststyrelsen den 9 april 1907, och således

innan Riksdagen fattat sitt beslut i frågan, till telegrafstyrelsen återställt

dess skrifvelse med ett enkelt påtecknande »att kungl. generalpoststyrelsen

icke ansåge sig böra af telegrafverket förhyra de af

telegrafstyrelsen ifrågasatta lokalerna, enär desamma syntes blifva olämpliga

för postkontoret».

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

75

Sedan frågan om post- och telegraflokalernas inrymmande i en

och samma byggnad på detta summariska sätt förfallit, tog telegrafstyrelsen

för telegrafverkets behof i anspråk ej allenast den rymliga

öfre våningen i det inköpta huset, hvilken våning kort förut ansetts

vara fullt tillräcklig för ändamålet, utan äfven en stor del af nedre

våningen, hvars öfriga lokaler uthyrdes till hos verket anställda personer.

Postverket åter har i år på 10 års tid, räknadt från och med den 1

oktober 1911, af enskild person förhyrt lokaler i en under uppförande

varande byggnad å tomten nr 41, kvarteret Grufvan, i hörnet af Kungsgatan

och Östra Kyrkogatan mot eu hyressumma, som, inberäknadt

ersättning för lokalens uppvärmning samt vissa andra förmåner, är bestämd

till 9,000 kronor om året.

Revisorerna hafva besökt telegraflokalerna i Karlstad och hafva

jämväl tagit i betraktande det under byggnad varande hus, i hvilket de

nya postlokalerna skola inrymmas. Och få revisorerna, med vidgående

att det senares läge möjligen kan anses vara något fördelaktigare, dock

uttala den uppfattningen, att, därest allvarliga underhandlingar mellan

ifrågavarande kommunikationsverks styrelser kommit till stånd, man

förmedelst lämpliga anordningar och eventuellt erforderliga tillbyggnader

bort kunna i telegrafhuset bereda båda verken fullt tillfredsställande

lokaler.

En ytterligare omständighet är äfven härvid att bemärka. Revisorerna

funno nämligen vid sitt besök i landstatsliuset, att landtmäterikontoret

torde vara i behof af ökadt utrymme, hvarjämte revisorerna inhämtat,

att ett förslag uppgjorts, gående ut på att för en kostnad af omkring

35,000 kronor uppföra byggnader för kontorets räkning å landstatshustomten.

Skulle man nu utgå ifrån, att postens inrymmande i telegrafhuset

i Karlstad ej kommer att äga rum, så borde väl åtminstone för

landtmäterikontoret kunna beredas lokaler i samma hus, hvilket ju är

beläget i landstatshusets närhet och obestridligen lämnar tillräckligt utrymme

för ändamålet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hafva revisorerna ånyo

velat framhålla vikten af att större planmässighet införes i statens byggnadsverksamhet.

1 Sålunda bör, då fråga om byggnadsföretag för det

allmännas räkning uppstår, till en början undersökas, huruvida icke

byggnadsbehofvet kan tillgodoses genom anlitande af utrymme i redan

befintliga, kronan tillhöriga byggnader, samt, sedan nybyggnad befunnits

oundviklig, tillses, huruvida annat byggnadsföretag på samma plats

kan för statens räkning vara under närmaste tid erforderligt. Utredning

i dessa afseenden kan möjligen hvad hufvudetaden angår verkställas af

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

öfverintendentsämbetet och hvad landet i öfrigt beträffar af respektive

länsstyrelser, hvilka samtliga myndigheter för sådant ändamål borde

åläggas att föra fullständiga liggare öfver såväl statens tomt- och byggnadsfastigheter,

som de lokaler, hvilka af statsinstitutioner äro förhyrda

å de särskilda orterna.

Har beslut fattats om byggnads uppförande för två eller flera

institutioners gemensamma räkning, bör visserligen arbetets anordnande

och öfvervakande omhänderhafvas af en myndighet men den eller de

myndigheter, som skola hafva del i byggnaden, beredas tillfälle att

öfvervaka, att deras intressen blifva behörigen tillgodosedda. För afgörande

vid härvid tilläfventyrs uppkommande meningsskiljaktigheter

synas reglementerade former böra vara uppställda, liksom äfven för

slitande af tvistigheter, som under byggnads begagnande kunna uppstå

emellan olika i frågan intresserade myndigheter.

Revisorerna hafva ingalunda förbisett, att särskildt i det fall, då

myndigheter lyda under olika statsdepartement eller då en af myndigheterna

är omedelbart underordnad Riksdagen, planmässigheten och det

intima samarbetet försvåras. Men är man ense om frågans vikt, torde

dessa svårigheter ej vara omöjliga att öfvervinna.))

I ärendet hafva generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och öfverintendentsämbetet

afgifvit utlåtanden och tillåter sig utskottet beträffande

de båda förstnämnda yttrandena hänvisa till de tryckta förklaringarna.

Öfverintendentsämbetet uttalar i sitt den 10 januari 1911

dagtecknade utlåtande, att ämbetet funne de af revisorerna framhållna

önskemålen synnerligen beaktansvärda och yttrar ämbetet vidare:

»Ämbetet förutsätter nämligen, att revisorerna med sin framställning

om uppförande af gemensamma byggnader för olika statsändamål

icke velat fastslå detta såsom en bestämd regel, utan endast åsyftat

sådana fall, då dylik gemensam byggnad ur olika synpunkter kan visa

sig lämplig. Ämbetet får här i korthet utveckla, huru ämbetet tänkt

sig, att dessa önskemål möjligen skulle kunna förverkligas.

Hvad revisorerna påpekat, beträffande behofvet af större planmässighet

i statens byggnadsverksamhet, torde väl närmast få anses gälla

denna byggnadsverksamhet i städer och stadsliknande samhällen med

närmaste omgifning. För att beträffande denna byggnadsverksamhet

kunna uppfylla det af revisorerna uppställda önskemålet fordras, angående

dessa städer och stadsliknande samhällen, fullständiga uppgifter

rörande:

l:o) Statens ägande mark inom och närmast kring samhället:

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

77

2:o) Statens byggnader samt uppgift, om dessa äro helt eller blott

delvis tagna i anspråk;

3:o) För statens verk förhyrda lokaler och dessas läge och ungefärliga

storlek.

För att göra dessa uppgifter lätt öfverskådliga, bör för hvarje

samhälle upprättas en karta upptagande samhället med närmaste omgifning

utförd i måttligt format. Å denna karta skulle förhållande inom

samhället i här berörda hänseende åskådliggöras ungefärligen på sätt,

som här bilagdt prof visar.

Till hvarje sådan karta skall höra en liggare eller på annat, lätt

tillgängligt sätt, ordnade dokument innehållande:

l:o) Planer och nödiga sektioner samt fotografier till hvar och en

af statens byggnader (dessa ritningar kunna vara i liten skala);

2:o) Uppgift angående lokal fördelningen inom dessa byggnader

samt angående den myndighet, under hvilken hvarje byggnad sorterar;

3:o) Uppgift, hvilka lokaler, som eventuellt uthyrts eller upplåtits

till annan än statsinstitution och i så fall till hvem, angående tidpunkten

då hyresaftalet utgår samt angående hyresbeloppets storlek;

4:o) Uppgift, huruvida i byggnaden inrymd statsinstitution beslutits

skola förflyttas ur nuvarande lokaler och i så fall när och hvart;

5:o) Uppgift för sådan statsinstitution, som förhyr lokaler, angående

dessa lokalers storlek, hyresbelopp samt tidpunkt, då hyresaftalet utgår.

Dylika uppgifter böra, såsom revisorerna föreslagit, finnas samlade,

hvad Stockholm beträffar, hos öfverintendentsämbetet, och hvad landet

i öfrigt beträffar, hos resp. länsstyrelser, men anser ämbetet, att länsstyrelserna

böra afgifva dublettexemplar af sina uppgifter till öfverintendentsämbetet,

så att det måtte hos en central myndighet finnas

möjlighet att i här ifrågavarande afseende vinna nödiga uppgifter och

ernå sådan kontroll, som af Eders Kungl. Maj:t kan komma att åläggas.

Utnyttjande af det sålunda befintliga uppgiftsmaterialet har ämbetet

tänkt sig så ordnadt, att ämbetet, dels vid hvarje nådigst anbefalld

pröfning af föreslagen ny- eller ombyggnad af kronans byggnad skulle

tillse, att vederbörlig hänsyn tagits till här ifrågavarande önskemål, dels

vid förfrågan från sådan statens myndighet, som ämnar åt sig utföra

ny- eller ombyggnad, skulle lämna de uppgifter och anvisningar, som i

bemälda hänseende kunde vara att iakttaga vid byggnadsföretagets

planering.

Den största svårigheten vid tillämpningen af de föreslagna åtgärderna

torde ligga däruti, att långt ifrån alla för statens medel utförda

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottets

yttrande,

byggnadsföretag komma under ämbetets granskning, i kvilket hänseende

ju dock en förändring kan tänkas införd.

Skulle Eders Kungl. Maj:t finna det här af ämbetet föreslagna

sättet att, åtminstone i görligaste män, uppfylla det af revisorerna framställda

önskemålet vara lämpligt, torde närmare bestämmelser och

anvisningar rörande den föreslagna anordningen höra utarbetas och

fastställas.

Beträffande de öfriga delarna af revisorernas uttalade önskemål,

nämligen angående utarbetande af reglementerade former för afgörande

af de meningsskiljaktigheter, som möjligen kunna uppstå mellan olika

institutioner, om nybyggnad beslutats skola uppföras gemensam för två

eller flera institutioner, anser ämbetet detta synnerligen önskvärdt och

torde utarbetande af dylika bestämmelser böra anbefallas.

Hvad revisorerna i förevarande ärende anfört, finner utskottet

synnerligen beaktansvärdt. Med den stora omfattning, som statens

byggnadsverksamhet under de senare åren tagit och jämväl för framtiden

kan förväntas komma att erhålla, synes det nämligen vara en

tvingande nödvändighet att ej endast genom största möjliga sparsamhet

vid de särskilda byggnadsföretagens utförande, utan äfven genom en

planmässig behandling af frågan, om i hvad mån flere olika institutioners

behof af lokaler må kunna med ett och samma byggnadsföretag tillgodoses,

kostnaderna för byggnadsverksamheten varda i möjligaste grad

nedbringade. Att dessa sjmpunkter dock icke, trots 1908 års riksdags

skrifvelse i ämnet, i nödig utsträckning hittills iakttagits, därom synas

de af revisorerna anförda exempel och hvad utskottet i öfrigt i detta

hänseende har sig bekant lämna vittnesbörd. Då utskottet emellertid,

såsom ofvan antydts, hyser den uppfattningen, att åtgärder till rådande

af bot på de öfverklagade missförhållandena äro af behofvet oundgängligen

påkallade, samt utskottet funnit såväl de särskilda synpunkter,

som enligt revisorernas åsikt böra vid öfvervägande af denna fråga

tagas i beaktande, som ock de af öfverintendentsämbetet föreslagna

åtgärder för genomförande af den åstundade planmässigheten vara väl

ägnade att bidraga till en god lösning af frågan, anser utskottet, att

Riksdagen bör hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ämnet i den

af revisorerna och öfverintendentsämbetet angifna riktning. Utskottet

får alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

19

redning angående de åtgärder, som må vara erforderliga

till vinnande af större planmässighet i statens

byggnadsverksamhet, vid hvilken utredning de af

Riksdagens revisorer och öfverintendentsämbetet i

förevarande ärende angifna synpunkter torde komma

under ompröfning, samt därefter meddela de föreskrifter

i ämnet, som af omständigheterna må anses

påkallade.

§ 16.

Hvad i (ifrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt, har

utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i

öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernas framställning

berört, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes

utlåtande nöjaktigt förklarad^ dels ej vara af den vikt, att,

oaktadt förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens

åtgärd bort af förhållandena föranledas, dels slutligen icke hafva varit

af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket

utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 21 mars 1911.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets utlåtande Nr 29.

Reservation

vid § 9, angående vissa i den af statens järnvägars öfverrevisorer

afgifna berättelse uttalade önskemål:

af herrar J. T. Larsson, F. W. Thorsson, K. Starbäck, A. Ekman

och K. V. Rydén, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning,

dels huruvida och i hvilken utsträckning öfverkvalificerad

arbetskraft vid statens järnvägar användes

samt på hvad sätt detta missförhållande bör af hjälpas,

dels ock i fråga om underlättande af öfvergången från

lägre till högre tjänst vid dessa järnvägar.

STOCKHÖLMriSAAC^MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:242 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörand a1 i texten