Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälseliemman m. m.

1911-05-05 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1911:63, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälseliemman m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 63.

1

Nr 63.

Ankom till Riksdagens kansli den 6 maj 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen

angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af

ränta å skattefrälseliemman m. m.

(3:e Afd.)

I en till Riksdagen afiåten, till statsutskottet för förberedande

behandling öfverlämnad proposition, nr 161, af den 24 mars 1911 har

Kungl. Maj:t under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för samma dag föreslagit Riksdagen besluta,

1) att ränta å skattefrälseliemman, hvilken genom köp, byte eller

gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller

inrättnings ägo, må för statsverkets räkning inlösas enligt hvad i nådiga

förordningen den 11 september 1885 samt nådiga kungörelserna den

6. maj 1904 och den 14 maj 1909 stadgas, utan hinder däraf att räntan

vid något tillfälle, före den 1 april 1911, varit med jordäganderätten

förenad;

2) att hvad i nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen

den 2 december 1892 stadgas angående ersättning till ägare af skattefrälsehemman,

hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,

som afses i nådiga förordningen den 11 september 1885, icke blifvit af

statsverket inlöst, skall äga tillämpning jämväl i fråga om ägare af

skattefrälseliemman, hvars ränta icke varder inlöst, ehuru enligt den

under 1) föreslagna bestämmelse inlösen är medgifven; samt

3) att de belopp, som kunna ifrågakomma att af statsmedel utbetalas

för inlösen af skattefrälseräntor och gäldande af ersättning till

Bihang till Biksd. prat. 1911. 4 Sand. 1 Afd. 57 Höft. (Nr 63) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 63.

Departements
chefens
yttrande.

ägare af skattefrälsehemman enligt livad nu är sagd!, må förskjutas af

tillgängliga medel, hvarefter förskotten böra hos Riksdagen till ersättande

anmälas.

Till ofvanberörda statsrådsprotokoll har departementschefen i detta

ärende anfört följande:

»Skattefrälse- och frälseskatteräntor skilja sig, som bekant, från

hvarandra i fråga om sättet för deras tillkomst. De förra grunda sig

därpå, att kronan till någon enskild öfverlåtit sin rätt till den från ett

skattehemman utgående räntan. De senare däremot härleda sig från

aftal mellan enskilda och hafva i allmänhet uppkommit därigenom, att

ett frälsehemmans ägare vid försäljning af hemmanet förbehållit sig

och efterkommande viss ränta från detsamma.

I samband med grundskatternas afskrifvande har medgifvits inlösen

af frälseräntor för statsverkets räkning. Denna förmån tillkommer

emellertid endast skattefrälseräntor, och äfven vissa af dem äro därifrån

undantagna.

Enligt nådiga förordningen den 11 september 1885 må de räntor

å skattefrälsehemman, hvilka genom köp, byte eller gåfva kommit från

kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo

och icke blifvit med jordäganderätten förenade, sedan behörig utredning

om dessa utskylders rätta natur och belopp ägt rum, inlösas för statsverkets

räkning, i mån som vederbörande ägare därom framställer anbud.

Tiden för framställande af sådant anbud var ursprungligen begränsad

till ett år från förordningens datum, men ny tid bär därefter på grund

af särskilda beslut af Riksdagen gång efter annan blifvit utsatt, och

för närvarande gäller enligt nådiga kungörelsen den 14 maj 1909, att

inlösen må äga rum, därest anmälan därom göres inom utgången af år

1912. Inlösningssumman skall utgöras af det belopp, som erhålles

genom kapitalisering af räntans värde för år efter en räntefot af 4

procent. Nämnda värde åter skulle enligt 1885 års förordning bestämmas

efter medeltalet af 1874—1883 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning

af 8 öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten

för hafre, men skall numera enligt nådiga kungörelsen den 6 maj

1904 beräknas efter medeltalet af 1893—1902 årens markegångspris

med tillägg af nämnda forsellönsersättning, under iakttagande dock att

inlösningspriset ej i något fall må understiga det belopp, som motsvarar

räntans värde enligt den i 1885 års förordning angifna beräkningsgrund.

För de inlösta räntorna gälla samma bestämmelser som för annan

grundskatt till staten, och de äro alltså i sin helhet afskrifna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 63.

3

För att inlösen skall komma till stånd, erfordras, såsom nyss

nämndes, anbud från ränteägarens sida. I syfte att räntegifvarne äfven

i de fall, då sådant anbud icke framställts, skola komma i åtnjutande

af grundskatteafskrifningens förmån, har genom nådiga kungörelsen den

3 februari 1888 föreskrifvits, att ägare af skattefrälsehemman, hvars

ränta, ehuru varande af den i 1885 års förordning afsedda beskaffenhet,

icke blifvit af statsverket inlöst, skulle från och med år 1888 erhålla

årlig ersättning af statsmedel. Denna ersättning, hvars belopp stigit i

mån af grundskatteafskrifningens fortgång, utgår enligt lagen den 2

december 1892 efter afskrifningens fullbordande med en summa motsvarande

den årliga räntans hela belopp.

Någon medverkan till aflyftande af frälseskatteräntorna lämnas

icke från det allmännas sida, och likställda med dem i detta afseende

äro de enligt 1885 års förordning från inlösen undantagna skattefrälseräntorna.

Redan vid 188G års Riksdag föreslogs i en inom Andra kammaren

väckt motion, att det i 1885 års förordning för inlösen af skattefrälseränta

stadgade villkoret, att räntan icke blifvit med jordäganderätten

förenad, skulle ändras därhän, att hinder mot inlösen skulle möta,

endast om räntan är förenad med jordäganderätten. I häröfver afgifvet

utlåtande anförde statsutskottet, att en af motionären såsom exempel

omnämnd skattefrälseränta, som ansetts icke kunna inlösas, upphört

att finnas till, då ränteägaren inköpt hemmansdelen, hvilken genom

rånte- och jordäganderättens förening i en hand erhållit naturen af rent

frälse. Då sedermera efter någon tid jord och ränta å nyo åtskilts,

hade den nya räntans tillkomst samt dess storlek och beskaffenhet varit

beroende uteslutande af det aftal, som vid jordens försäljning träffats

mellan säljare och köpare. Denna sistnämnda ränta vore tydligen af

frälseskattenatur; och då det icke syntes tillrådligt att ikläda staten

någon skyldighet att inlösa räntor eller afgäld, som utan någon statens

mellankomst tillkommit eller kunde tillkomma genom aftal mellan enskilda,

hemställde utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Denna hemställan godkändes af båda kamrarna.

Sedan Riksdagen i fråga om senare förslag i liknande syfte vidhållit

samma ståndpunkt, uttalades en motsatt mening af ett inom

Andra kammaren vid 1901 års Riksdag tillsatt tillfälligt utskott, som

hade att afgifva yttrande öfver en i kammaren väckt motion om

skrifvelse till Kung!. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta

verkställa utredning, om och på Indika villkor de frälseräntor, som det

enligt gällande författningar ej ålåge statsverket att inlösa, skulle kunna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 63.

aflyftas. Utskottet gjorde gällande, att en frälseräntas egenskap att

ursprungligen vara kommen från kronan och att alltså utgöra en skattefrälseränta

uppenbarligen icke kunde med rätta sägas försvinna eller

förvandlas genom den omständigheten, att äganderätten till räntan och

äganderätten till jorden någon gång blifvit förenade i samma hand.

Föreningen kunde visserligen anses innebära ett inställande tillsvidare

af räntans utgörande men föranledde hvarken dess fullständiga tillintetgörande

ej heller dess utbytande mot en ny ränta af annan natur.

Frälseräntorna räknades enligt lag såsom fast egendom och kunde

således ej försvinna. De vore upptagna i taxeringslängderna och kunde

när som helst förvärfvas genom laga fång utan ny afhandling om deras

belopp eller med hvilka persedlar de skulle utgå. Utskottets hemställan

om bifall till motionen godkändes af Andra kammaren, men frågan

förföll på grund af Första kammarens motstånd. Äfven vid Riksdagarna

1903 och 1904 förföllo liknande förslag genom kamrarnas skiljaktiga

beslut.

Slutligen enades kamrarna vid 1905 års Riksdag om eu skrifvelse,

som den 10 maj 1905 afläts till Kungl. Magt. I denna anhöll Riksdagen,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt och under

hvilka villkor de, som utgjorde sådana frälseräntor, som enligt gällande

författningar icke af statsverket inlöstes, kunde sättas i tillfälle att lösa

sig från dessa räntor, och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

utredningen kunde gifva anledning.

Sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen blifvit hörda öfver

denna framställning, afgaf kammarkollegiet, på grund af nådig remiss,

underdånigt utlåtande öfver densamma.

Kollegiet, som framlade förslag till bestämmelser om aflösning af

de frälseräntor, hvilka enligt kollegiets förmenande icke borde af statsverket

inlösas, erinrade därjämte, hurusom en af Kungl. Majrts befallningshafvande

föreslagit att genom ändring af eller tillägg till förordningen

den 11 september 1885 rätten att få skattefrälseräntor inlösta

af statsverket måtte utsträckas till att omfatta alla dylika räntor, som

kommit från kronan i enskild ägo och vid den tid inlösen komme att

ske utginge af jord, till hvilken ränteägaren ej innehade äganderätt.

Det kunde enligt kollegiets mening ifrågasättas, huruvida ej åt förordningens

bestämmelse i ämnet kunnat och bort från början gifvas sådan

vidsträcktare tillämpning. Att döma af motiven till bestämmelsen syntes

som om meningen varit, att skattefrälseräntorna skolat härutinnan alldeles

likställas med kronotionde, som finge inlösas. Emellertid hade

under inlösningens fortgång den uppfattningen allt hittills gjort sig

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 63. 5

gällande, att så snart i fråga om en statsverket till inlösen kembj liden

frälseränta vid anställd undersökning i jordeböcker eller andra för kollegiet

tillgängliga handlingar anträffats någon anteckning eller spårats

något förhållande, på grund hvaraf antagas kunnat att jordäganderätten

varit vid något tillfälle, om än aldrig så aflägset i tiden, förenad med

rätten till räntan, den hembjudna frälseräntan ej vore af beskaffenhet

att kunna för statsverkets räkning inlösas, hvadan i sådana fall gjorda

hembud afslagits. Härmed sammanhängde oek de fall, då vid anställd

undersökning rörande hembjudna frälseräntor jorden befunnits vara af

krono- eller annan därmed jämställd natur, den tid räntan upplåtits af

kronan. På grund af den gängse uppfattningen, att i dylika fall förutom

räntan jämväl äganderätten till jorden skulle hafva utan särskild

ersättning öfvergått till ränteägaren, hade hembjudna frälseräntor af

antydda beskaffenhet, de så kallade kronofrälseräntorna, icke heller ansetts

vara enligt gällande förordning lösningsbara. Ehuru efter utfärdandet

af Kungl. Majrts särskilda nådiga bref den 31 december 1888 i

frågor om inlösen till statsverket af ett flertal frälseräntor inom Stockholms

och Uppsala län en mindre sträng tillämpning af den nämnda

föreskriften i 1885 års förordning gjort sig gällande, hade likväl efterhand

något hundratal hembud å inlösen för statsverkets räkning af

frälseräntor blifvit på antydda grunder afslagna.

Med den angifna tolkningen af åberopade förordning hade det

visat. sig vara rätt vanskligt och förenadt med stor osäkerhet att i de

särskilda fallen utmärka gränsen mellan lösningsbara och icke lösningsbara

frälseräntor. Behofvet af fullt objektiva grunder för bestämmande

af denna skillnad syntes än mer gorå sig gällande, därest, på sätt nu

blifvit ifrågasatt, någon åtgärd vidtoges för aflyftande af de icke lösningsbara

frälseräntorna.

På grund häraf och då genom lösningsrättens utsträckning i enlighet

med hvad sålunda antydts de olägenheter, som vore förenade

med frälseräntornas tillvaro, skulle till afsevärd del försvinna, har kollegiet

hemställt, att till förtydligande af berörda stadgande i 1885 års

förordning måtte uttryckligen förklaras, att lösningsrätten utsträckes på

ofvan angifvet sätt.

I samma ärende har därefter äfven lagberedningens underdåniga

utlåtande inhämtats. Beredningen har däri såsom sin mening uttalat,

att då. angifna olikhet i behandlingen af räntor, som till sin uppkomst

vore likartade, knappt kunde anses vara från principiell synpunkt berättigad

och fasthållandet af nämnda grundsats vid tillämpningen af 1885

ars förordning visat sig leda till påtagliga oegentligheter, förordningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 63.

bordo underkastas sådan jämkning att en ränta, som eljest skulle kunnat

inlösas enligt förordningen, icke därifrån uteslötes blott på den grund

att räntan vid något tillfälle innan förordningen trädde i kraft varit

förenad på samma band med jordäganderätten. Beträffande däremot

sådana skattefrälseräntor, som äfven efter antydda utvidgning af tilllämplighetsområdet

för nämnda förordning ej folie under densamma,

svntes för att vinna syftemålet att bringa alla dylika räntor till upphörande

lämpligen kunna föreskrifvas, att i fråga om dem finge tilllämpas

de bestämmelser, som komme att gälla beträffande frälseskatte
räntor.

o .

Frågan om åstadkommande af bestämmelser angående aflösning åt

frälseskatteräntor och öfriga frälseräntor, som icke böra af statsverket

inlösas, har sedermera öfverlämnats till justitiedepartementet, enär för det

afsedda ändamålets vinnande erfordras lagstiftning af civillags natur.

Enligt hvad chefen för nämnda departement meddelat mig, äro lagförslag

i ämnet under utarbetande och torde kunna inom den närmaste framtiden

af honom anmälas för Eders Kungl. Maj:t, men är det dock,

särskildt som förslagen skola underställas granskning åt lagrådet, ovisst,

om framställning i ärendet kan aflåtas till innevarande års Riksdag.

Då något hinder icke synes möta, att frågan om rätt att påkalla

inlösen jämväl af sådana skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten

förenade, behandlas fristående från förslagen om aflösning af de

icke inlösningsbara frälseräntorna, och det förefaller mig angeläget,, att

det förra ärendet redan detta år blir föremål för Riksdagens .pröfning,

anhåller jag att nu få anmäla detsamma för Eders Kung!. Maj:t.

Den enligt 1885 års förordning — med den tillämpning som denna

erhållit och som efter min uppfattning torde öfverensstämma med hvad

från början afsetts — gällande grundsatsen, att skattefrälseräntor icke

inlösas af statsverket, om rätten till ränta och äganderätten till den jord,

af hvilken räntan utgår, någon gång varit förenade i samma hand, är

utan tvifvel för vissa fall berättigad. Genom sådan förening kan nämligen

hafva föranledts en taktisk och rättslig sammanläggning åt räntan

och jorden till en enhet. Om i dylika fall genom något förfarande åt

jordens ägare, i allmänhet genom förbehåll vid försäljning af joiden, en

ränta sedermera ånyo lagts på densamma, är denna ränta af enskild

natur, och någon principiell anledning att behandla den på annat sätt

än öfriga frälseskatteräntor finnes icke.

Lika otvifvelaktigt är emellertid, att förening åt rätten till ränta

och jord i samma hand icke alltid medför räntans sammanläggning med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Statsutskottets utlåtande Nr 63.

jorden. Som bekant anses frälseränta såsom fast egendom, en åskådning,

som fick uttrycklig bekräftelse genom nådiga förordningen den 10 april

1810 och för närvarande äger sitt stöd i lagen den 24 maj 1895 angående

hvad till last egendom är att hänföra. Har ränta i enlighet med

nämnda åskådning lagfarits såsom ett själfständigt rättsobjekt, kan den

icke förlora denna egenskap endast därigenom att samma person blir

ägare äfven af jorden. Särskildt tydligt är detta, om räntan besväras

af inteckning. Skulle i sådant fall föreningen med jorden utan vidare

omintetgöra räntans själfständiga tillvaro, ginge inteckningshafvarens

säkerhet förlorad eller ock finge ansvaret för inteckningen anses vara

Överflyttad! på jorden, hvilket, om denna förut vore intecknad, kunde

föranleda olösliga svårigheter. Att sammanläggning icke af sig själf

äger rum har älven från Riksdagens sida vunnit uttryck, i det Riksdagen

i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 5 maj 1893 anhållit om utarbetande

af lagförslag i sylte att, sedan frälseränta en gång blifvit förenad med

Irälseskattehemmanet, jorden och räntan icke skulle få åter skiljas, och

riktigheten af denna uppfattning har under berörda lagstiftningsfrågas

fortsatta behandling ansetts själfklar.

Det är sålunda långt ifrån uteslutet, att en skattefrälseränta, som

förvärfvats af fastighetens ägare, fortbestår såsom förut, utan att föreningen

med fastigheten medför annan förändring, än att de i räntan ingående

förmåner tillsvidare icke utkräfvas eller erläggas. Skiljes en sådan ränta

åter från fastigheten, synes det knappt kunna bestridas, att räntan

efter frånskiljandet är densamma som före föreningens inträdande.

Räntan bär bevarat sin natur af skattefrälseränta, och någon befogad

invändning mot att medgifva dess inlösen för statsverkets räkning lika

med andra dylika räntor torde icke kunna göras.

Jag delar därför den meningen, att det i 1885 års förordning

gjorda undantaget för skattefrälseräntor, som blifvit förenade med jordäganderätten,

går för långt. Skall i fråga om rätten att få ränta inlöst

hänsyn tagas till en sådan, sedermera upphörd förening, torde det riktiga

vara, att inlösningen göres beroende af en i hvarje särskildt fall företagen

pröfning, huruvida föreningen rubbat räntans egenskap af skattefrälseränta.

Tillämpningen af en bestämmelse i sist angifna riktning skulle

emellertid blifva förbunden med synnerliga svårigheter. Erfarenheten

Irån handläggningen af de ärenden, i hvilka på grund af nu gällande

bestämmelser erfordrats pröfning, huruvida räntan någon gång vant förenad

med jordäganderätten, visar tydligt nog, huru otillräckligt för en

sådan undersökning det tillgängliga materialet ofta är. Allra mest är

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 63.

detta förhållandet i fråga om de äldre tider, för Indika taxeringslängder

icke finnas, men äfven den ledning dessa längder lämna för de tider

desamma afse torde icke i alla fall kunna anses motsvara skäliga anspråk

på fullständighet och trygghet.

Ännu svårare skulle vara att afgöra, hvilken inverkan en förening

mellan ränta och jord utöfvat på den förras natur. Mera allmängiltiga

regler att lända till efterrättelse vid en sådan pröfning torde endast

i ringa omfattning kunna uppställas. Sannolikheten för en verklig

sammanläggning såsom påföljd af äganderättens förening synes emellertid

hafva varit större i äldre tider, då räntans egenskap af ett själfständigt

rättsobjekt i allmänhet icke erhållit sin formella bekräftelse

genom räntans lagfarande såsom en särskild fastighet. För dessa tider,

då bevisning om att förening ägt rum sålunda skulle äga sin förnämsta

betydelse, är, såsom nyss nämndes, svårigheten att åstadkomma sådan

bevisning störst. Häri ser jag ytterligare ett skäl, hvarför ett stadgande,

som läte räntans inlösbarhet bero af en inträdd förenings rättsverkningar

i det särskilda fallet, icke kan antagas i stort sedt leda till

ett rättvist och riktigt resultat.

Att undersökningsmaterialets ojämnhet och bristfällighet varit till

stort hinder äfven vid tillämpningen af nuvarande bestämmelser är gifvet.

I icke så få fall torde inlösen hafva skett, ehuru förhållandena, om de

varit behörigen utredda, icke skulle hafva medgifvit sådan, och å andra

sidan lära de grunder, på hvilka gjorda anbud om inlösen afvisats, icke

kunna anses alltid hafva varit fullt betryggande. Hvad som härvid

framför allt måste anses otillfredsställande är, att till följd af den större

lättheten att bevisa en förening, som förekommit under senare tider,

förbudet mot inlösen med särskild styrka gjort sig gällande för de fall,

då, enligt hvad jag förut antydt, man har de starkaste skälen att ifrågasätta

riktigheten af antagandet om en genom föreningen åstadkommen

förändring af räntans natur. Tillämpningen har lör ölrigt varit i viss

mån vacklande. Såsom kammarkollegiet i sitt utlåtande omnämnt, afslogos

till en början ansökningar om inlösen, så snart någon som helst

anledning fanns till antagande, att förening ägt rum, men har sedermera

uppfattningen i detta afseende varit mindre sträng.

Af hvad jag nu anfört torde framgå, att gällande bestämmelse i

förevarande ämne ger anledning till befogade erinringar, samt att ett

stadgande, hvarigenom man sökte uppdraga den principiellt riktiga

gränsen mellan de förutsättningar, under hvilka inlösen borde eller icke

borde medgifvas, säkerligen icke skulle leda till målet. A id sådant förhållande

synas goda skäl tala för att, såsom kammarkollegiet och lag
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 63. 9

beredning-en ifrågasatt, i hufvudsak eftergifva omförmälda villkor för

skattefri! Iseräntors inlösbarhet. O tvi fvelaktigt skulle man härigenom

komma ett rättvist resultat väsentligt närmare än med nuvarande bestämmelse.

Den förökning i utgift, som skulle förorsakas statsverket

genom att man sålunda toge steget fullt ut i stiillet för att anlita den

såsom principiellt riktig förut angifna utvägen, är säkerligen icke af

större betydelse. De fall, i Indika det skulle kunna behörigen utredas,

såväl att ränta och jord varit med hvarandra förenade, som ock att

räntan förlorat egenskapen af skattefrälseränta, torde nämligen icke vara

särdeles många.

Såsom jag förut nämnt, har kammarkollegiet föreslagit, att ränta

skulle la inlösas, om densamma vid den tid, då inlösen ifrågakomme,

icke vore i jordägarens hand, hvaremot lagberedningen ansett, att ränta

icke borde vara utesluten från inlösen blott därför, att den vid något

tillfälle, innan 1885 års förordning trädde i kraft, varit förenad med

jordäganderätten. Att inlösen skulle få ske, ehuru räntan vid den tid,

då dylik åtgärd komme i fråga, innehades af jordägaren, har icke från

något håll förordats. Äfven jag finner uppenbart, att inlösen i sistnämnda

fall icke bör medgifvas. Syftet för statsverkets åtagande att inlösa

skattefrälseräntor är ju att bereda ägarna af skattefrälse]ord samma lättnad,

som ägarna af skattejord vunnit genom grundskatternas afskrifning.

Detta syfte påkallar icke inlösen af räntor, som upphört att

utgå. I öfrigt synes det vara önskvärd! att gifva räntornas aflyftande

största möjliga omfattning. Annan begränsning torde därför icke böra

stadgas än den, som erfordras på det icke en jordägare, som innehar

äfven räntan, skall föranlåtas att ånyo frånskilja denna för att få densamma

inlöst af statsverket. Att af detta skäl stanna redan vid den

tidpunkt, då 1885 års förordning trädde i kraft, synes knappt vara befogad!,

då bestämmelserna i denna förordning icke kunna förmodas hafva

gifvit jordägare anledning till dylika åtgärder. Å andra sidan förefaller

det tydligt, att rätten till inlösen icke utan våda för missbruk kan göras

beroende af förhållandet vid den tid, då inlösen begäres. Den begränsning,

som läge närmast till hands, vore väl den, att inlösen skulle vara

utesluten, om förening mellan räntan och jorden inträdt eller fortfarit,

efter det den ändrade bestämmelse jag nu ämnar föreslå trädt i kraft.

Äfven ett sådant stadgande skulle dock kunna föranleda missbruk, i det

att under den tid, som förflöte mellan det förslaget blefve kändt och

bestämmelsens ikraftträdande, räntor frånskildes i berörda syfte. Gränsen

synes därför böra sättas till eu tid, som ungefär sammanfaller

Bihang till Riksd. prof. 1911. 4 Sand. 1 Afd. 57 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets utlåtande Nr 63.

med den, då förevarande förslag kan komma att framläggas föi

Riksdagen.

I samband med vidtagande af omförmälda förändring synes hora

föreskrifvas, att hvad i nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen

den 2 december 1892 stadgas angående ersättning till ägare af skattefrälsehemman,

hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,

som afses i förordningen den 11 september 1885, icke blifvit af statsverket

inlöst, skall äga tillämpning jämväl i fråga om ägare af skattefrälsehemman,

hvars ränta icke blifver inlöst, ehuru enligt nu föreslagna

bestämmelse inlösen är medgifven. .

I fråga om de skattefrälseräntor, som, äfven efter en utvidgning

af tillämplighetsområdet för 1885 års förordning, ej skulle falla under

densamma, har lagberedningen föreslagit, att beträffande dem de bestämmelser,

som komma att gälla angående frälseskatteräntor, skulle

erhålla tillämpning. Huru i detta afseende bör förfaras, är en fråga, på

hvilken jag nu icke har att ingå, då den tillhör området för den till

justitiedepartementet öfverlämnade lagstiftningen angående de frälseräntor,

som icke böra af statsverket inlösas.

Kammarkollegiet synes hafva antagit, att anledningen till att de

så kallade kronofrälseräntorna för närvarande icke anses inlösningsbara

] j o-o-er däri, att dessa räntor skulle vara likställda med skattefrälseräntoi,

smn varit med jordäganderätten förenade. Af den föreslagna förändringen

i bestämmelserna angående sistnämnda räntor skulle väl undei denna

förutsättning följa, att äfven kronofrälseräntorna finge inlösas. Utan

att nu vilja upptaga detta spörsmål till afgörande finner jag mig endast

böra uttala min tvekan, huruvida icke jämväl kronofrälseräntorna snarare

böra anses ingå under den lagstiftning, som kan komma att gälla om

frälseskatteräntorna. Den jord, från hvilken ränta af ifrågavarande slagupplåtits,

har ju genom att, jämte den kronan tillkommande rantan, af

kronan öfverlåtas till frälseman erhållit frälse natur, och den nu utgående

räntan, som därefter genom enskildt aftal skilts från jorden, är till sm

uppkomst och sitt innehåll beroende af detta aftal.

Enligt den nådiga proposition, som låg till grund för 188o ars

förordning, beräknades att statens utgift för inlösen af skattefrälseräntor,

jämte med dem från början likställda men på grund af begränsningen

af senare beslut om inlösningstidens förlängning numera ej mlösnmgsbara

kronotionde och rätt till arbete eller hofveri, skulle uppgå till omkring

4,000,000 kronor. Det bestämdes, att de belopp, som för dessa

utskylders inlösande kunde ifrågakomma att af statsmedel gäldas, skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 63.

11

få förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter förskotten borde hos Riksdagen

till ersättande anmälas. Sedermera har Riksdagen på Kungl.

Majrts förslag vid olika tillfällen för inlösningens verkställande anvisat

medel, tillsammans uppgående till 3,070,000 kronor. Då år 1890 framställning

om sådant afsättande af medel sista gången gj ordes hos Riksdagen,

anförde dåvarande chefen för finansdepartementet att, om tilläfventyrs

något mindre belopp ytterligare skulle varda erforderligt för

berörda ändamål, detsamma syntes böra af statskontoret förskjutas för

att därefter hos Riksdagen till ersättande anmälas, hvaremot vidare afsättning

å riksstaten för ändamålet ej komme att erfordras. I enlighet

härmed har sedermera förfarits. Den nu föreslagna förändringen af

villkoren för räntors inlösen skulle gifvetvis föranleda förökning af statsverkets

utgifter för ifrågavarande ändamål, men beloppet af densamma

kan icke närmare beräknas. Någon anledning synes emellertid icke

föreligga att vidtaga förändring i den nuvarande ordningen för utgifternas

bestridande)).

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

framställning, hemställer,

att Riksdagen må besluta,

1) att ränta å skattefrälse!) em man, hvilken genom

köp, byte eller gåfva kommit från kronan i enskild

persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo, må

för statsverkets räkning inlösas enligt hvad i kungl.

förordningen den 11 september 1885 samt kungl. kungörelserna

den G maj 1904 och den 14 maj 1909

stadgas, utan hinder däraf att räntan vid något tillfälle,

före den 1 april 1911, varit med jordäganderätten

förenad;

2) att hvad i kungl. kungörelsen den 3 februari

1888 och lagen den 2 december 1892 stadgas angående

ersättning till ägare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,

ehuru varande af den beskaffenhet, som afses

i kungl. förordningen den 11 september 1885, icke

blifvit af statsverket inlöst, skall äga tillämpning jämväl

i fråga om ägare af skattefrälsehemman, hvars

ränta icke varder inlöst, ehuru enligt den under punkt

1) föreslagna bestämmelse inlösen är medgifven; samt

3) att de belopp, som kunna ifrågakomma att

af statsmedel utbetalas för inlösen af skattefrälseräntor

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 63-

och gäldande af ersättning till ägare af skattefrälseliemman,

enligt hvad nu är sagdt, må förskjutas af

tillgängliga medel, hvarefter förskotten böra hos Riksdagen

till ersättande anmälas.

Stockholm den 5 maj 1911.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCDS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:148 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition till Riksdagen angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälse s. 1 i texten