Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om sänkning af tullscitsen å mjöl och gryn eif hafre.

1912-03-15 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1912:17, Betänkande, i anledning af väckt motion om sänkning af tullscitsen å mjöl och gryn eif hafre.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17

1

Nr 17.

Ankom till Riksdagens kansli den 18 mars 1912 kl. 12 m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om sänkning af tullscitsen

å mjöl och gryn eif hafre.

(l:a Afd.).

I en inom Första kammaren af herr Bäckström väckt motion, nr

11, hvilken hänvisats till bevillningsutskottet, har hemställts, »att Riksdagen

måtte besluta, att tullen å mjöl och gryn af hafre skall utgöra

1 krona 50 öre för 100 kilogram.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta förslag, tillåter

sig utskottet hänvisa till motionen.

Den nuvarande tullsatsen för hafremjöl och hafregryn, 6 kronor Utskottet.

50 öre för 100 kilogram, infördes år 1895, då tullen för malen spannmål,

alla slag, höjdes från 2 kronor 50 öre för 100 kilogram till nyssnämnda

belopp. Samtidigt härmed höjdes tullen för omalen spannmål

af råg, hvete, korn m. m. från 1 krona 25 öre till 3 kronor 70 öre för

100 kilogram, under det att omalen hafre lämnades tullfri med den i

bevillningsutskottets betänkande i ämnet (nr 2) uttalade motiveringen,

att hafre icke utgjorde föremål för nämnvärd import.

Genom de sålunda införda tullsatserna åtnjuter kvarnindustrin ett

tullskydd, som af motionären, med stöd af de i tulltaxeförordningen af

den 4 juli 1910 meddelade restitutionsbestämmelser, beräknats utgöra för

tillverkningen af gryn af hvete och korn 95 öre för 100 kilogram och för

tillverkningen af risgryn 1 krona 57 öre för 100 kilogram, under det att

skyddet för hafreförmalningsindustrin utgör 6 kronor 50 öre för 100 kilogram.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 sand. 14 höft. (Nr 17). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

Såväl i den kung!, proposition (nr 4), hvari vid 1895 års riksdag

höjning af vissa spannmålstullar föreslogs, som i bevillningsutskottets

nyssnämnda betänkande framhölls, hurusom det med hänsyn ej mindre

till jordbrukets än äfven till kvarnindustrins intressen vore angeläget att

rätt afväga tullsatserna för å ena sidan omalen och å andra sidan

malen spannmål. Vid fastställandet af tullsatsen för malen hafre synes

emellertid denna synpunkt icke ha vunnit beaktande, hvithet torde

hafva berott därpå, att man, för att undvika de med olika tullsatser

å skilda slag af malen spannmål förenade tulltekniska svårigheterna

ville fastställa samma tullsats för malen hafre som för öfriga slag af

malen spannmål.

Gifvet är emellertid, att, i den händelse den höga tullsatsen för

malen hafre visar sig kunna medföra olägenheter, man måste vara

betänkt på att sänka densamma. Förhållandet är nu, att sedan den tid,

då ifrågavarande tullsats fastställdes, en betydande inhemsk hafreförmalningsindustri

uppstått, hvilken hufvudsakligen afser tillverkning af

gryn, hvarjämte konsumtionen inom landet af sistnämnda vara högst

väsentligt ökats. Visserligen har industrin till följd af den rådande

konkurrensen på området hittills icke kunnat vid prissättningen utnyttja

det höga tullskyddet, men genom en prisöfverenskommelse inom ifrågavarande

industri —■ och en sådan har, enligt hvad utskottet erfarit, redan

kommit till stånd åtminstone mellan de större och ledande kvarnarna —- lär tillfälle till ett sådant utnyttjande kunna beredas. Härtill kommer,

att en för hög tullsats så till vida innebär en fara för den skyddade

industrin, som den inbjuder till öfverproduktion och osund konkurrens.

Vid nu angifna förhållanden är gifvet, att det såväl för den konsumerande

allmänheten som för producenterna är af betydelse, huru tullskyddet

för industrin är afvägdt, och det synes utskottet obestridligt, att

det skydd, som enligt nu gällande bestämmelser beredes hafregrynsindustrin,

är allt för högt.

Om sålunda å ena sidan ingen tvekan synes böra råda därom,

att en nedsättning af tullen å hafregryn är påkallad, måste å andra

sidan, vid tullsatsens bestämmande, skälig hänsyn tagas till de berättigade

kraf på tullskydd, hafregrynsindustrin fortfarande kan hafva. Därvid

torde böra särskildt beaktas, hurusom denna för landet obestridligen viktiga

industri, som uppstått och vunnit en snabb utveckling under skyddet

af gällande tullsats, haft och alltjämt har att kämpa med svårigheter

och därför icke i allmänhet kunnat nå den trygga ställning, som i stort

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 3

sedt utmärker öfriga inhemska kvarnindustrier. I afseende härå vill utskottet

till en början framhålla, att utbytesprocenten af hafre, som lär

uppgå till omkring 48 procent, är betydligt lägre än af öfriga slag af

spannmål. Olägenheten häraf ökas därigenom, att industrin har svårt att

finna afsättning för den betydande mängd affall, som sålunda vid förmalningen

af hafre uppstår. Vidare är att framhålla, att hafreförmalningsindustrin

af olika anledningar bär att bära större omkostnader än andra,

jämförliga industrier. Dels äro dess produktionskostnader, äfvensom, af

tekniska skäl, anläggningskostnaderna särdeles betydande, dels måste

den, såsom varande en jämförelsevis ny och i stark utveckling stadd

industri, icke blott för marknadens bearbetande vidkännas mycket afsevärda

belopp utan äfven i många fall underkasta sig kostnader på

grund däraf, att anläggningarnas kapacitet icke kan förrän i framtiden

till fullo utnyttjas. Slutligen är att erinra därom, att ifrågavarande industri

måste räkna med konkurrensen af en omfattande utländsk tillverkning.

Särskild! torde de tyska och amerikanska industrierna kunna vid vissa

tillfällen få anledning att till mycket låga priser erbjuda den svenska

marknaden sin öfverproduktion på området.

Hvad nu anförts synes utskottet tydligt gifva vid handen, att den

svenska hafregrynsindustrin, i jämförelse ej mindre med annan inhemsk

kvarnindustri än äfven med utländsk hafregrynsindustri, befinner sig i

ett sådant läge, att det måste befaras, att en alltför betydande nedsättning

af tullskyddet kan komma att skada den inhemska hafregrynsindustrin

och afstånga densamma från de möjligheter till ytterligare utveckling,

som under gynnsamma förhållanden säkerligen stå öppna.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts, har det för utskottet stått

klart, att en sänkning till den af motionären föreslagna tullsatsen,

1 krona 50 öre för 100 kilogram, icke kan tillrådas. Då utskottet stannat

vid att föreslå en tullsats af 3 kronor 50 öre för 100 kilogram, har detta

skett emedan utskottet ansett, att densamma erbjuder hafregrynsindustrin

ett för dess bestånd och fortgående normala utveckling tillräckligt skydd.

Hvad angår mjöltillverkningen ställer sig förhållandet, på grund af

dess i jämförelse med gryntillverkningen obetydliga omfattning, helt annorlunda.

Enligt hvad utskottet inhämtat, beräknas vid de större kvarnetablissementen

inom landet det vid förmalning af hafre vunna utbytet

af mjöl till endast omkring 2,5 å 3 % af förmalningsprodukterna i

det hela, hvadan tillverkningen inom landet är föga betydande. Då

härtill kommer, att importen af hafremjöl är ganska obetydlig, torde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

få anses, att beträffande hafremjöl förhållandena icke med nödvändighet

påkalla någon sänkning af den nuvarande tullsatsen. En sådan sänkning

skulle förorsaka, att mjölpartier, som vid import uppgåfves såsom hafre,

måste underkastas mikroskopisk undersökning för utredande, huruvida de

innehölle främmande mjölsorter. Om än, efter hvad utskottet inhämtat,

sådana undersökningar numera utan svårighet kunna af fackmän utföras,

medföra de gifvetvis ökadt arbete och ökade kostnader, hvilka svårligen

kunna anses uppvägda af de fördelar, en sänkning af ifrågavarande

tullsats skulle medföra.

Af nu anförda skäl har utskottet ansett sig böra afstyrka

den föreliggande motionen, i hvad den rör sänkning af tullsatsen för

hafremjöl.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Bäckströms

förevarande motion, I: 11, måtte besluta, att rubriken

nr 79 i gällande tulltaxa skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Spannmål:

malen:

a. gryn af hafre .................................... 100 kg. 3 kr. 50 öre.

b. gryn, andra slag; mjöl, alla slag; äfvensom

mjöl af arrowrot och andra vegetabilier,

ej till annan rubrik hänförligt 100 kg. 6 kr. 50 öre.

Stockholm den 15 mars 1912.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. 0. KARLSSON.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskotte betänkande Nr 17.

5

Reservationer:

af herrar Bäckström, Eriksson i Grängesberg, Christiernson och friherre

Pcilmstierna, hvilka anfört:

»Utskottets utredning har visat, att det abnormt höga tullskyddet

å hafregryn, 6 kronor och 50 öre för 100 kilogram, icke varit till

oblandad nytta för den svenska kvarnindustrin. Det höga tullskyddet

i förening med den växande konsumtionen hafva nämligen föranledt

anläggandet af 5 stora, med moderna maskiner försedda fabriker, hvilkas

produktionsförmåga torde vara dubbelt så stor som den nuvarande konsumtionen

inom landet. Mellan dessa fabriker har tidvis en skarp konkurrens

förekommit, hvaraf följt att tullskyddet icke helt och hållet utnyttjats

utan prisen i stort sedt blifvit bestämda af den inbördes konkurrensen.

På senaste tiden har emellertid en prisöfverenskommelse

mellan fabrikerna träffats, hvarigenom en möjlighet att fullt utnyttja tullskyddet

åstadkommits. Det är således hög tid att genom en sänkning

af tullskyddet dels hindra att ett godt folknäringsmedel onödigt fördyras,

dels äfven förekomma att tullskyddsvinsterna kapitaliseras och eventuel

inkasseras genom att efter berömdt mönster fabrikerna eller aktierna i

desamma säljas till utomstående.

Utskottets majoritet, som i hufvudsak behjärtat dessa synpunkter,

har likväl ansett att sänkningen för närvarande ej bör gå längre än

till 3 kronor och 50 öre per 100 kilogram. För vår del kunna vi emellertid

icke finna detta belopp vara riktigt. Tillfället torde nämligen just nu

vara lämpligt att fastställa en tullsats af något mer definitiv karaktär, d.

v. s. som är bättre afvägd i förhållande till det tullskydd andra kvarnindustrins

produkter åtnjuta och som således kan påräknas få vara

orubbad intill dess en allmän sänkning af tullskyddet för kvarnindustrin

äger rum. Vid afvägandet af detta tullskydd synes det, att, då skyddet för

hvete- och korngryn kan beräknas till 95 öre och för risgryn till 1

kr. 57 öre, ett tullskydd för hafregryn af 1 kr. 50 öre borde vara skäligt,

i all synnerhet som den uppfattningen icke torde kunna jäfvas, att

det f. n. utgående tullskyddet till den öfriga kvarnindustrin är högre

än behöflig!

Genom jämförelser med andra kvarnindustrins produkter kan man

aldrig komma till den tullsats af 3 kr. 50 öre utskottets majoritet stannat

vid. Denna siffra kan näppeligen motiveras annat än därmed att några af de

fem stora fabriker, från hvilka praktiskt taget hela den svenska produktionen

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 Samt. 14 Häft. (Nr 17). 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

af valsade hafregryn kommer, skulle behöfva denna tullsats för att kunna

hålla priset 3 kr. 50 öre pr 100 kg högre, än hvad de, under förutsättning

af fri internationell konkurrens, skulle kunna göra — endast under

denna förutsättning förmenas de nämligen kunna gifva »skälig vinst»

på sitt för den inhemska konsumtionens behof onödigt stort tilltagna

kapital. En tullsats bör emellertid icke motiveras med önskvärdheten

af att garantera afkastning åt det kapital, som i spekulationssyfte anlagt

flera fabriker än hvad landet behöfver.

Af dessa skäl anse vi det i motionen gjorda yrkandet försåvidt

det rör hafregryn böra bifallas och hemställa således,

att Riksdagen, i anledning af herr Bäckströms

förevarande motion, I: 11, måtte besluta, att rubriken

nr 79 i gällande tulltaxa skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Spannmål:

malen:

a, gryn af hafre ....................................... 100 kg. 1 kr. 50 öre

b. gryn, andra slag; mjöl, alla slag, äfvensom

mjöl af arrowrot och andra vegetabilier,

ej till annan rubrik

hänförligt ................................. 100 kg. 6 kr. 50 öre.»

samt af herrar Kol b och Röing mot vissa delar af utskottets motivering.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1912

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:61 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om sänkning af tullsatsen å hafregryn. s. 1 i texten