Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 12

1912-02-09 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:12, Lagutskottets utlåtande Nr 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 februari 1912 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående afsöndring af lägenheter från prästerskapets

lönéboställen under löpande arrendetid.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till

utskottet hänvisade, lika lydande motioner, dels nr 2 inom Första kammaren

af herr Karl Johan Ekman och dels nr 29 inom Andra kammaren

af herr Bydin, däri hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.

Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida

icke de hinder, som för närvarande möta mot att under löpande

arrendetid från. prästerskapets löneboställen afsöndra lägenheter, skulle

kunna undanröjas, samt att de förslag, som af utredningen framgå,

måtte föreläggas Riksdagen.

Till stöd för denna sin hemställan hafva motionärerna anfört:

»I ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 § 62 stadgas:

År prästgård med hänsyn till boställshafvarens tjänsteverksamhet olämpligt

belägen, eller kan eljest på grund af särskilda omständigheter boställe

eller del däraf ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet

eller mot skälig afgift utarrenderas, må boställe eller del, hvarom

nu är sagdt, efter Konungens bepröfvande utbytas mot annan fastighet

eller ock försäljas. . Lag samma vare, där löneboställe eller del däraf till

följd aj belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kan med

synnerlig fördel styckas till tomter.’’

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 9 käft. (Nr 12.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

ä Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Enligt samma boställsordning § 19 skola alla ecklesiastika löneboställen

upplåtas på arrende i enlighet med särskilda föreskrifter, som

meddelas af Konungen. Dessa särskilda föreskrifter äro meddelade i

kung!, förordningen angående utarrendering af prästerskapets löneboställen

den 15 sept. 1911, som i § 3 innehåller, att dessa boställen, då

de afse jordbruk, i regeln skola upplåtas på tjuguårsarrenden.

Som bekant, äro många af de ecklesiastika jordbruksboställena belägna

’i eller invid stad eller stadsliknande samhällen ; och det är

intet tvifvel om, att det i en mängd fall skulle vara synnerligen fördelaktigt,

om dessa boställen kunde styckas till tomter. Därigenom skulle

vinnas, dels i många församlingar betydligt ökade tillgångar till bestridande

af prästerskapets aflöning, dels i städer eller samhällen, där boställenas

belägenhet försvårar genomförandet af eu tillfredsställande plan

för stadens eller samhällets bebyggande, ökade möjligheter i sådant hänseende,

dels ock väsentligen ökade tillfällen till beredande af egna hem

och bostadslägenheter med alla de fördelar för såväl lägenhetshafvarne

själfva som respektive samhällen, hvilka däraf följa.

Det torde sålunda kunna med visshet antagas, att med tillämpning

af den nya lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöningsförmåner,

församlingarna flerstädes skola komma att söka Kungl. Maj ds

tillstånd till försäljning af ecklesiastika boställen i ändamål att dessa

skola styckas till tomter.

Dylik styckning kan emellertid, under nuvarande lagstiftning, icke

företagas annat än vid öfvergången från eu arrendeperiod till en annan,

alltså beträffande hvarje särskild! boställe endast hvart 20:de år. Men

icke nog härmed. Därest icke tomterna, sedan tillstånd till styckningen

medgifvits, blifva sålda alla på eu gång, utan försäljningen skall ske efter

hand som samhället utvecklas och spekulanter erbjuda sig, hvilket förfaringssätt

väl torde blifva det i allmänhet förekommande, möta de

största svårigheter att få de ännu osålda delarna ordentligt brukade.

För af hjälpande af dessa svårigheter föreslogs vid utarbetandet af

den ofvan nämnda förordningen om utarrendering af prästerskapets löneboställen,

att däri skulle intagas en bestämmelse af följande lydelse:

’I arrendekontraktet skall, där så anses erforderligt, intagas förbehåll

därom, att därest bostället eller del däraf med Kungl. Maj:ts tillstånd

kommer att styckas till tomter, arrendator, skall vara pliktig att mot

godtgörelse enligt i kontraktet angifna grunder afstå den mark, som

sålunda kan komma att upplåtas från bostället.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

3

Denna bestämmelse blef emellertid vid förordningens slutliga redigering

utesluten, enär den ansågs stridande mot 2 kap. 3 § i lagen om

nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, hvilken innehåller

förbud för den, som till annan upplåter jord på arrende, att annat än

i vissa undantagsfall, till hvilka det nu ifrågavarande dock icke är att

räkna, förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda

aftalet före arrendetidens slut. Af lagberedningens motivering till detta

stadgande framgår, att man därmed närmast afsett att skydda en arrendator

mot förbehåll om rätt till godtycklig uppsägning från jordägarens

sida utan ersättningsskyldighet för denne; och det kan därför ifrågasättas,

huruvida förbudet är tillämpligt, då, såsom här, uttryckligt aftal

redan från början skulle ingås både om hvad som skall afstås och om

full godtgörelse därför. Då emellertid den strängare tolkningen härutinnan

ansetts vara den riktiga, återstår endast att söka på lagstiftningens

väg få till stånd erforderlig jämkning af nyttjanderättslagens

omförmälda stadgande eller ock tilläfventyrs få annan utväg öppnad för

frågans ordnande.

Samma fråga har redan förut beträffande kronans domäner varit

föremål för Eiksdagens behandling. Yid 1909 års riksdag väckte nämligen

herr Erm t Lindblad i Första kammaren två motioner, nr 68 och

69, med förslag till ändrade bestämmelser rörande upplåtande af egnahemslägenheter

från kronodomänerna i enahanda syfte, som nu afses.

Han erinrade däri, att den vid ICungl. Maj:ts proposition till samma års

riksdag nr 41 ang. grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade

och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter

från vissa kronoegendomar fogade utredningen visade, att ett nära nog

enstämmigt uttalande från de hörda myndigheterna gjorts därom, att man

under arrendetiden borde kunna afsöndra lägenheter, så snart nämligen

allvarliga spekulanter framträdde. Att såsom nu blott hvart 20:de år

kunna göra försäljningen från domänerna vore olämpligt; man borde

kunna passa verkliga tillfällen närhelst de komma. En bättre skötsel

under tiden skulle helt visst därigenom komma äfven de föreslagna salu

lotterna till del. Och arrendatorns berättigade intressen kunde väl tillvaratagas

genom stadgande om minskadt arrende och skadestånd. Motionären

åberopade vidare, att äfven statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

yttrat sig i samma riktning, i det att han å sid. 48 och

49 i berörda kungl. proposition uttalat: ''Härvid framställer sig först

frågan, om ej den nuvarande ordningen för upplåtelserna bör ändras så

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

till vida, att underhands upplåtelse blir det sätt, som så godt som uteslutande

kommer till användning. Jag delar i detta hänseende till alla

delar deras mening, som anse, att uti den nuvarande ordningen, enligt

hvilken anbud med all makt skall sökas framkalladt, så snart beslut om

upplåtelsen fattats, ligger ett af de största felen hos det nuvarande

systemet. Det synes mig ock, som om det skulle varit den lyckligaste

lösningen, om, på sätt domänstyrelsen uttalat, det kunde i arrendekontrakten

om kronans jordbruksdomäner intagas förbehåll om skyldighet

för arrendator att, om visst område af arrenderad egendom under arrendetiden

kunde finna användning för ändamål, hvarom nu är fråga, afstå

området mot skälig nedsättning i arrendet.’

Sammansatta stats- och lagutskottet hemställde i utlåtande nr 5,

att Riksdagen i anledning af herr Lindblads ifrågavarande motioner

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

taga under öfvervägande, huruvida icke till främjande af egnahemsrörelsen

de hinder, som för närvarande mötte mot att under löpande

arrendetid från kronoegendomar afsöndra lägenheter, skulle kunna undanröjas,

samt att de förslag, som af utredningen framginge, måtte föreläggas

Riksdagen. Utskottets hemställan bifölls i Andra kammaren utan

debatt eller votering och i Första kammaren efter en kortare debatt med

73 röster mot 46. I Riksdagens skrifvelse i ämnet nr 120 den 11

maj 1909 motiveras beslutet på följande sätt: ’Yid behandlingen af

detta ärende har inom Riksdagen framhållits, hurusom det skulle vara

synnerligen önskvärd!, om underhandsupplåtelser af lägenheter från utarrenderade

kronohemman kunde i ännu större omfattning, än nu är

fallet, komma till stånd, samt att detta mål skulle i vass män främjas,

om i arrendekontrakten den bestämmelse kunde intagas, att arrendator,

skulle vara skyldig att under arrendetiden mot skälig nedsättning i

arrendeafgiften samt skadestånd till egnahemslägenheter afstå vissa, särskild!

i utkanten af den arrenderade fastigheten belägna områden. De

bestämmelser af tvingande natur, som nu förekomma i 2 kap. 3 § af

lagen om nyttjanderätt till fast egendom, måste emellertid för möjliggörande

af dylika kontraktsbestämmelser modifieras beträffande kronojord

och torde också kunna affattas i sådan form, att de ej medföra

olägenheter för arrendatorerna.''

Hvad Riksdagen sålunda anfört i fråga om kronans utarrenderade

jordbruksdomäner gäller i lika mån om utarrenderade eeklesiastika

jordbruksboställen. Det torde dessutom få anses som eu ofrån
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

komlig konsekvens af det ofvan anförda nya stadgandet i 62 § i

ecklesiastik boställsordning, att, då därstädes medgifves boställes styckning

till tomter för egna hem eller bostadslägenheter, också tillses, att

åtgärderna därför må kunna vidtagas i sådan ordning, att därmed åsyftade

fördelar i största omfattning vinnas.»

Enligt de i kungl. kungörelsen den 10 november 1882 stadgade grunderna

för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner var arrendator förbunden

att mot minskning i arrendeafgiften afstå arrenderad kronoegendom

tillhörig mark, om sådant för allmännyttigt ändamål fordrades å kronans

vägnar. I de ändrade grunder för jordbruksdomänernas förvaltning, som

stadgats genom kungörelsen den 4 juni 1908, har emellertid nämnda bestämmelse

uteslutits såsom stridande mot det i 2 kap. 3 § af 1907 års

lag om nyttjanderätt till fast egendom meddelade stadgandet, att den,

som till annan upplåter jord på arrende, ej må i vidare mån än i samma

paragraf angifves förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt

att frånträda aftalet före arrendetidens slut. Då det i berörda paragraf

stadgade förbudet måste anses gälla äfven förbehåll om frånträdande

af allenast eu del af den utarrenderade fastigheten, var därmed den

möjlighet, kronan förut ägt att jämväl under arrendetiden använda delar

af eu utarrenderad kronodomän för allmännyttiga ändamål, utesluten.

I kungl. proposition vid 1909 års riksdag (nr 120) föreslogs sådan

ändring uti nyttjanderättslagens nyssberörda stadgande, att arrendator skulle

vara skyldig att mot skälig nedsättning i arrendet samt skadestånd afstå

till fastigheten hörande område, där sådant af kronan påfordrades, antingen

för allmänt ändamål, för hvars tillgodoseende enligt gällande författning

enskild man, menighet eller inrättning kunde förpliktas afstå jord eller

lägenhet, eller ock för undersökning eller tillgodogörande af mineralfyndighet.

Denna proposition vann icke Riksdagens bifall. Men med anledning

af två inom Första kammaren väckta motioner (nr 68 och

69) med syfte, bland annat, att befordra upplåtelse af egnahemslägenheter

å kronans domäner, hemställde Riksdagen, i sammanhang

med besvarandet af propositionen, att Kungl. Maj:t måtte taga under

öfvervägande, huruvida icke till främjande af egnahemsrörelsen de hinder,

som för närvarande mötte mot att under löpande arrendetid från

kronoegendomar afsöndra lägenheter skulle kunna undanröjas, samt

att de förslag, som af utredningen framginge, måtte föreläggas Riksdagen.

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Då Riksdagens nämnda skrifvelse den 17 december 1909 anmäldes

i statsrådet, fann Kungl. Maj:t, sedan föredragande departementschefen

erinrat, bland annat, att lösningen af det i skrifvelsen berörda spörsmålet

i viss mån finge anses beroende af resultatet utaf den för revision

af expropriationslagstiftningen tillsatta kommitténs arbete, denna kommittés

förslag böra afvaktas innan frågan upptoges till slutlig lösning.

I förevarande motioner har i fråga om prästerskapets utarrenderade

löneboställen hemställts om utredning af liknande art, som Riksdagen i

1909 års skrifvelse begärt beträffande kronans utarrenderade jordbruksdo

maner.

På sätt motionärerna framhålla, skall jämlikt kungl. förordningen

ang. utarrendering af prästerskapets löneboställen den 15 september

1911 dylikt boställe, om det är afsedt för jordbruk, i regel utarrenderas

på tjugu år. Härigenom är det tillfälle till styckning af dylika boställen

till egnakemslägenketer, som det af motionärerna anförda stadgandet

i 1910 års boställsordning lämnar, inskränkt till tiden för öfvergången

från en arrendeperiod till en annan. Yisserligen kan, i händelse

förhållanden, som finnas böra föranleda kortare arrendetid, antagas under

de närmast följande åren inträda, utarrendering på kortare tid äga rum;

och i de fall, då man med säkerhet kan förvänta att viss del af bostället

inom den närmaste framtiden kan blifva behöfligt för bildande af egna

hem, finnes sålunda möjlighet att vid arrendeupplåtelsen från arrendet

undantaga nämnda del af bostället. Klart är dock, att denna utväg

endast mera sällan skall stå till buds, samt att syftemålet ej heller kan

på denna väg uppnås i tillräcklig omfattning.

Med den allenast hvart 20:de år återkommande möjligheten till styckning

är därjämte den olägenheten förbunden, att de till styckning för egna

hem från arrende undantagna områden antingen måste till hvarje pris öfverlåtas

till skada för såväl egnahemsrörelsen som det allmänna eller ock,

i den mån de icke försålts, till största delen förblifva obrukade. Till

afvärjande af dessa olägenheter synes alltså en sådan ändring i lagstiftningen

vara påkallad som i motionerna åsyftas.

Den inskränkning i aftalsfriheten, som i 2 kap. 3 § i lagen om

nyttjanderätt till fast egendom stadgats, har tillkommit i syfte att ej den

i nämnda lag till arrendatorns tryggande lämnade föreskriften om utsättande

af bestämd arrendetid skulle kunna göras illusorisk. Lagberedningen,

som icke förbisåg de nackdelar, hvilka ifrågavarande stadgande

kunde komma att medföra för ägaren af den utarrenderade jorden, an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

såg likväl arrendator^ tryggande vara en så viktig angelägenhet, att

de olägenheter, som på grund af stadgandet kunde vållas jordägaren,

icke finge tillmätas afgörande betydelse. Grifvet är på grund häraf

att, därest med hänsyn till det behjärtansvärda syftemål, som den

af motionärerna påkallade lagändringen afser att tjäna, en dylik ändring

skall företagas, man måste förfara med all varsamhet med hänsyn till

arrendatorernas rätt. Framför allt bör ett afstående af den arrenderade

egendomen eller någon del däraf icke äga rum utan att, jämte skälig

nedsättning i arrendet därest någon del af egendomen afstås, full ersättning

lämnas för skada, som arrendatorn genom afstående! lider.

Slutligen må anmärkas, att expropriationslagstiftningskommittén numera

den 19 september 1910 afgifvit sitt betänkande, innefattande förslag

till lag om expropriation m. in. I detta förslag har kommittén

uppdragit gränserna för expropriationsrätten vidare än nu och föreslagit,

att expropriation må kunna af Ivonungen medgifvas, då »fast egendom

skall tagas i anspråk för allmänt gagn», hvarjämte expropriation skulle

kunna komma till användning äfven i fråga om nyttjanderätt till fast

egendom.

Då Kungl. Maj:t förklarat sig vilja, sedan denna kommittés förslag

föreligger, till slutlig pröfning företaga det i Eiksdagens ofvanberörda

skrifvelse af den 11 maj 1909 omhandlade spörsmålet i afseende å

kronans jordbruksdomäner, synes det utskottet lämpligt, att i samband

härmed löses jämväl enahanda spörsmål med afseende på de i det

allmännas ägo befintliga egendomar, som i motionerna afses.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

huruvida icke de hinder, som för närvarande

möta mot att under löpande arrendetid från prästerskapets

löneboställen afsöndra lägenheter, skulle kunna

undanröjas, samt att de förslag, som af utredningen

framgå, måtte föreläggas Riksdagen.

Stockholm den 9 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Reservation

beträffande motiveringen af herrar Lindhagen och Sven Persson, hvilka

ansett, att i motiveringen bort inflyta någon erinran i nedannämnda afseende

:

»Motionen afser att i ett visst fall underlätta allmän jords upplåtande

till egnahemslägenheter och särskildt till bostadstomter i eller

invid stad eller stadsliknande samhällen. Det förtjänar då att betonas,

hurusom det är af vikt, att det allmänna icke försummar att vid främjandet

af detta behj ärtans värda ändamål begagna sin nuvarande makt

öfver marken för tryggande också af detta ändamåls bestånd. Hitintills

har - vid liknande förfoganden öfver allmän jord hvarje dylik omtanke

försummats till skada ofta för samtid och efterkommande. Hvarje ny

statsåtgärd för åstadkommande af nya tomtupplåtelser från allmän mark

behöfver därför åtföljas af ett gif akt till vederbörande att icke bara

slumpa bort marken utan också lägga sig vinn om någon omtanke för

den goda sakens bestånd. För de fall, som motionen närmast syftar

till, framställer sig då osökt såsom en betydelsefull angelägenhet, att den

tillämnade lagändringen måtte där vinna tillämpning på det sättet, att ifrågavarande

mark varder upplåten med tomträtt, som af den nya lagstiftningen

om nyttjanderätt instiftats för allmän jords användande till dylika

ändamål.»

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:30 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afsöndring af lägenheter frän prästerskapets löneboställen unde s. 3 i texten