Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft tvenne inom Andra kammaren väckta motioner af friherre E. Palmstierna, nr 24, och af herr Hjälmar Wijk, nr 171, i hvilka föreslås vissa ändringar i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

1912-02-13 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:13, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft tvenne inom Andra kammaren väckta motioner af friherre E. Palmstierna, nr 24, och af herr Hjälmar Wijk, nr 171, i hvilka föreslås vissa ändringar i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 februari 1912 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen den

31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft tvenne inom

Andra kammaren väckta motioner af friherre E. Palmstierna, nr 24, och af

herr Hjälmar Wijk, nr 171, i hvilka föreslås vissa ändringar i lagen den 31

augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

Den förra motionen är af följande lydelse:

»I en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 3, hemställde jag förlidet år, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.

Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta vidtaga eu utredning i

syfte att åstadkomma sådana bestämmelser uti lagen om stadsplan och

tomtindelning den 31 augusti 1907, hvarigenom såväl samhällets rätt

till utfående af ersättning för afstådd gallmark bättre betryggas än

enligt gällande stadgande, som äfven den osäkerhet, hvilken nu förefinnes,

angående tiden för fastighetsägares utgörande af denna ersättning, undanröjes,

samt att Ivungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga de förslag,

hvartill denna utredning må föranleda.

Till stöd härför anfördes bland annat följande:

''Enligt nu gällande bestämmelser uti lagen om stadsplan och tomtindelning

skall mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna

gator, torg och andra allmänna platser afstås till staden (§ 8).

För denna mark njuter den, som af markens afträdande skada lider,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 10 käft. (Nr 13.) 1

Herr Frih.

Palmstiernas

motion.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

ersättning (§ 14) i enlighet med de särskilda stadgande!!, för olika fall

lagen föreskrifver. A andra sidan är ägare af tomt vid gata, som efter

lagens ikraftträdande upplåtes för allmänt begagnande, skyldig ersätta

staden värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt, dock ej

till större bredd än nio meter (§ 31). Denna ersättning skall utgifvas,

då efter stadsplans fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd,

dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande (§ 33).

Såsom garanti för denna ersättnings utfående må staden kräfva,

att viss säkerhet, som af byggnadsnämden godkännes, ställes, innan

nybyggnad må företagas (§ 33 mom. 3). Angående beskaffenheten af

denna säkerhet har lagen i öfrigt icke yttrat sig, något som hos stadsmyndigheterna

vållat stor tvekan. Uti en stad har vederbörande myndighet

fordrat utgifvande af skuldsedel, löpande med 6 % ränta, uti eu

annan kräfves förbindelse med godkänd borgen, att tomtägaren »i laga

tid och ordning utgifver den ersättning, som det enligt lag åligger honom

att gälda för värdet af den mark», som finnes utmed tomten. Andra

kommuner återigen anse sig icke kunna nöja sig med mindre betryggande

säkerhet än inteckning i tomten, alldenstund det lätt kan hända,

att, sedan borgensmännen blifvit insolventa eller borgensförbindelsen

öfver 10 år gammal, tomtägaren är urståndsatt att ställa ny säkerhet,

och staden således riskerar att gå miste om all ersättning. Den uppfattningen

synes i allmänhet göra sig gällande, att om ersättningen

inom viss kort tid skall utgifvas (om gatan redan är utlagd eller vidgad

framför tomten), må enbär borgensförbindelse vara tillräcklig. När

däremot en längre tid väntas förflyta, innan ersättning skall utgifvas

(då gatan icke är och icke omedelbart väntas bli utlagd eller vidgad

framför tomten), torde realsäkerhet böra fordras utan någon som helst

räntevinst, hvilket ej torde ha varit lagstiftarnas mening.

Gifvetvis är det emellertid i många fall ytterst svårt att beräkna,

när den tidpunkt kan inträffa, då ersättningen skall erläggas. Det beror,

som af det ofvanstående framgår, dels af när gatan blir upplåten till

allmänt begagnande, dels af när nybyggnad enligt lagens mening

äger rum.

Många omständigheter kunna spela in, hvilka fördröja utförandet

af den gatureglering, som stadsplanens genomförande innebär. En ändring

i planen kan behöfva vidtagas, anstånd med dess utförande inom

visst område på grund af särskilda vrsaker behöfva sökas, oaktadt gatumark

redan förvärfvats, eller andra orsaker spela in, som uppskjuta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

3

gatuarbetets igångsättande och trafikledens öppnande. Under tiden kunna

fastigheterna utmed gatan flera gånger ha hunnit byta ägare.

Än oberäkneligare är det, när nybyggnad kan komma att ske. Det

finnes många exempel på att byggnadslof blifvit sökt men ej fullfölj dt,

oaktadt de bestämmelser, som Amnligen pläga förekomma i byggnadsordningarna,

att tomt inom

byggd- Pitningar kunna behöfva ändras, medel saknas och annat, som

förorsakar, att den tilltänkta byggnadsplanen helt eller delvis uppgifves.

På detta sätt kunna tidsintervallerna från gatumarkens förvärfvande åt

staden till dess upplåtande för allmänt begagnande och från denna tidpunkt

till fullföljandet af lämnadt byggnadslof å nybyggnads uppförande

bli i hög grad förlängda, hvarigenom stadens fordringar på ersättning

blifva alltmer osäkra. Särskildt när det är fråga om nybyggnad å bebyggda

fastigheter (enligt kungl. kung. den 18 januari 1908), utmed väg,

som genom stadsplans fastställande å område på landet blifvit gatumark,

blir tidpunkten för ersättningens utgifvande så framskjuten, att det kan

ifrågasättas, om samhället får åtnjuta densamma. Det kan dröja långa

tider efter det gatumarken afståtts, kanske en hel generation, innan

någon nybyggnad blir verkställd. Samhället skall då dels ha i minnet

sin fordran på ersättning, så att säkerhet härför kräfves, när byggnadslof

söJces, dels äfven vara beredt att, när nybyggnaden verkställts, uttaga

beloppet, hvars storlek först efter alla dessa år skall fixeras. Undertiden

har samhället möjligen själft hunnit bli inkorporerad! eller andra

förändringar skett med detsamma, hvilka medfört, att de gamla fordringarna

kanske fallit i glömska.

Men äfven om man anser, att kommunen bör kunna så tillvarataga

sina egna intressen, att de äfven uti här åsyftade fall noga bevakas,

kan det näppeligen befinnas riktigt, att ersättningen skall utbetalas åratal

efter gatumarkens afstående af fastighetsägare, hvilka icke ha någon

kännedom om den uppgörelse, som en gång skett med samhället, och

för öfrigt sväfva uti okunnighet om stadsplanelagens speciella stadganden

eller den tolkning till desamma, Ivungl. Maj:t utfärdat genom förutnämnda

kungörelse.

Jag vill beröra ett mycket vanligt exempel.

Någonstädes utanför en stad eller i närheten af industriplats börjar

småningom ett egnahemssamhälle uppstå. När det vuxit till viss storlek,

finner sig Konungens befallningshafvande föranlåten (§ 37) att göra

framställning om stadsplans fastställande för området. Så sker, och det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

nya mimicipalsamhället börjar tillämpa stadsplanen samt förvärfva!’ gatumarken

af egnahemsinnekafvarna. Åren gå och de fullvuxna barnen

efterträda föräldrarna uti hemmet. De behöfva utvidga detsamma och

söka byggnadslof därtill. Då kommer nämnden emellertid och säger:

''Denna utvidgning är enligt kungl. kungörelsen den 18 januari 1908

att till nybyggnad hänföra, emedan det är fråga om till-, på- eller ombyggnad

af huset samt så stora förändringar i afseende på inredningen,

att de äro jämförliga med ombyggnaden. M får inte bygga, förrän vi

fått säkerhet, att ni återbetalar den gatumark föräldrarna en gång sålt

till staden.''

Dylika exempel kunna förväntas bli vanliga, och jag vill i detta

sammanhang påpeka, hurusom vid inkorporeringar, då ett flertal små

oreglerade samhällen intagas i stadsplan — t. ex. Brännkyrka sockens

inkorporering med Stockholm — förhållanden af här nämndt slag kunna

inträda oftare än man vid lagens antagande torde ha förutsett. Såväl

från respektive samhälles som fastighetsägarnas sida är det tydligen

angeläget, att någon förändring i berörda afseenden sker.’

Härefter antyddes i hvad riktning reformen lämpligen borde gå och

anfördes särskildt den uppfattning, hvilken uttalats i det kommittéförslag,

hvilket låg till grund för stadsplanelagen. Lagutskottet afstyrkte emellertid

motionen, hufvudsakligen af det skäl att hvarje samhälle för sig

kunde genom begagnande af en tomtbok undanröja en del af de olägenheter

för samhällena och fomtägarna, som nu förefunnos, hvarjämte ansågs

att ytterligare erfarenhet borde afbidas beträffande verkningarna

, af gällande rättsregler. Uti afgifven reservation anförde likväl herrar

Widén, Berggren, Ersson och Petrén följande:

''Af hvad motionären anfört synes oss framgå, hvad som ock best37rkes

genom upplysningar, som inhämtats af Svenska stadsförbundet,

att bestämmelserna i stadsplanelagen rörande tomtägares skyldighet att

ersätta värdet af gatumark icke äro tillfredsställande. I städer, där fråga

härom uppkommit, har ock visat sig osäkerhet angående dessa bestämmelsers

rätta tillämpning. Särskildt måste det medföra olägenheter, att

tidpunkten, då denna ersättning skall bestämmas och utgifvas, kan, äfven

sedan gata upplåtits till allmänt begagnande, komma att undanskjutas

till en obestämd framtid. Likaså, och såsom en följd häraf, kan ersättningen

icke med gällande verkan enhetligt och på en gång fastslås för

samtliga tomter vid en upplåten gata, hvarigenom möjlighet saknas för

såväl samhället som tomtägaren att beräkna, till kvilket belopp ersätt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

ningen skall uppgå. Härigenom möta ock svårigheter att rätt afmäta

den säkerhet, som tomtägaren i visst fall är skyldig att ställa för ersättningens

utgifvande. I all synnerhet måste dessa olägenheter framträda

för det fall, att gata vidgas och på grund däraf ersättning för

gatumark skall utgifvas.

Hörande beskaffenheten och omfattningen af den säkerhet, som hör

affordras tomtägarna, har det ock visat sig önskvärdt, att större enhet

kunde vinnas.

Det synes oss lämpligt, att den omarbetning af ifrågavarande bestämmelser,

hvaraf behof alltså framträdt, kunde komma till stånd, innan

ett ordnande i större omfattning af här omhandlade rättsförhållanden

behöft i städerna företagas.

Då en ändring af stadsplanelagen jämväl i annat afseende blifvit

af Riksdagen begärd och är föremål för Kungl. Maj:ts bepröfvande hafva

vi ansett, att Riksdagen bör hos Kungl. Maj:t framhålla äfven här berörda

missförhållanden. Och hafva vi på grund häraf ansett, att utskottet

bprt hemställa, att Riksdagen måtte i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj.t efter

verkställd utredning må utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti

1907, att rättsförhållandet mellan staden och tomtägare i afseende å

ersättning för värdet af gatumark varder på ett mera ändamålsenligt sätt

ordnadt, än nu är fallet.’

Dessutom framhöll herr Lindhagen för sin del, att reformen förnämligast

borde gå i den riktning att gatumarken från början i skälig omfattning

tillsläppes gratis till samhället.

Medan Andra kammaren biföll reservationen, följde Första kammaren

utskottsmajoritetens mening. Af diskussionen i Första kammaren

framgick emellertid, att äfven där ledamöter med på ifrågavarande område

obestridd auktoritet ansågo en reform behöflig.

Under dessa förhållanden och då erfarenheten fortfarande gifvit vid

handen, att den åsyftade ändringen af stadsplanelagen är önskvärd, anser

jag mig böra upprepa min framställning från föregående år. Enär

herr Widéns reservation såväl täcker syftet med min framställning som

äfven ger någon möjlighet att äfven i andra afseenden, än de af mig

förut berörda, verkställa utredning om ordnandet af rättsförhållandet

mellan staden och tomtägarna i afseende å ersättning för värdet af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

gatumark, anser jag det för saken förmånligast att upptaga det åt

honom gjorda yrkandet.

Med anledning däraf hemställes:

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande motion, i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning

må utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af

lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, att rättsförhållandet

mellan staden och tomtägare i afseende å ersättning för

värdet af gatumark varder på ett mera ändamålsenligt sätt ordnadt, än

nu är fallet.»

Herr Wijks I sin motion nr 171 har herr Wijlc yttrat:

»I modern stadsplanekonst gör sig alltmer gällande en sträfvan att

förse städerna med rikliga planteringar till befordrande af skönhet, sundhet

och invånarnas trefnad.

Den nu gällande byggnadsstadgan framhåller i § 12, att vid stadsplans

uppgörande bör tillses bland annat:

’att breda esplanader, anordnade med planteringar i midten och

gator på sidorna, eller andra dylika anläggningar, dragas genom staden,

helst på flera ställen och i flera riktningar;

att äfven andra allmänna planteringar i staden, större och mindre,

beredas så ymnigt som möjligt;

att, där så lämpligt finnes, trädgårdsplaner läggas längs genom

byggnadskvarteren, så att tomternas till bebyggande afsedda delar komma

att ligga på ömse sidor om dessa planer; samt

att, där det finnes önskligt och lämpligt, planterade förgårdar längs

gatorna läggas mellan dem och husraderna.’

I ett senare moment af samma paragraf stadgas åliggande för ägaren

att alltid underhålla trädgårdsplanerna och förgårdarna i snyggt och

vårdadt skick.

De anvisningar, som här gifvas angående allmänna planteringars

inläggande i stadsplan, sakna emellertid motsvarighet i stadsplanelagens

formulering. Denna lags § 1 innehåller om stadsplan följande allmänna

stadgande:

''För stads ordnande och bebyggande skall finnas plan, omfattande

såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra allmänna platser

samt dessas höj dlägen (gatuprofiler).’

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Det förhållande att i denna paragraf ordet »plantering» ej förekommer

har ledt därtill, att Kung!. Maj:t saknat civilrättsligt stöd för att

vägra fastställelse af stadsplan, som till äfventyrs ej tillräckligt tillgodoser

invånares behof af parker och planteringar. ,

Till afhjälpande af detta missförhållande väcktes vid 1907 års riksdag,

då den nya stadsplanelagen antogs, en motion om det tillägg till

lagens § 1, att »vid stadplans uppgörande skola fria platser och offentliga

planteringar utstakas till storlek, läge och antal så att de motsvara

såväl samfärdselns som samhällshygienens kraf». Orsaken till att motionen

afslogs a ar närmast att den afsåg sådant tillägg till lagen, som ansågs

ha sin rätta plats i byggnadsstadgans mer detaljerade bestämmelser. Mot

ett uttalande i stadsplanelagen, att stadsplan bör omfatta äfven plantering,

torde däremot inga in\Tändningar i detta afseende kunna göras.

Med den formulering stadsplanelagens första paragraf nu äger hai''

Kungl. Maj.t ej heller ansett sig kunna fastställa i stadsplan upptagna

parker och allmänna planteringar annat än såsom »allmänna platser».

Äfven här framträder en olägenhet. Att dessa platsers karaktär af

planteringar vinner fastställelse i stadsplan kan nämligen i vissa fall

vara af betydelse för enskilda fastighetsägare, som uppfört byggnader

invid planteringen: är denna upptagen såsom planterad plats i''den fastställda

stadsplanen, kan dess karaktär ej ändras, utan att kringboende

fastighetsägare beredts tillfälle att yttra sig däröfver.

Äfven från denna synpunkt är det således af intresse, att begreppet

»plantering» införes i stadsplanelagens § 1.

Sträfvandena gå emellertid numera ej endast ut på att i stadsplanerna

intaga tillräckliga parker och allmänna planteringar, utan man

söker äfven att på enskildas mark, på förgårdar och inre gårdsytor, där

så lämpligen kan ske, stadga planteringsskyldighet. Den betydelse, dylika

planteringar kunna äga för invånarnes trefnad och för spridande af

någon skönhet och omväxling bland städernas husmassor, kan knappast

skattas nog högt.

Äfven i fråga om dylika planteringar innehåller den gällande byggnadsstadgans

förut anförda § 12 anvisningar att följas vid stadsplans

uppgörande. Här talas emellertid endast om förgårdar och »trädgårds

planer» hvilket senare begrepp tydligen ej motsvarar plantering af

kvarterens inre gårdsytor. Och dock torde just en ändamålsenlig plantering

af kvarterens gårdsutrymmen vara af ännu större betydelse än

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

förgårdsplanteringarne, ej minst för de i bostadsafseende mera vanlottade

klassernas trefnad.

I det förslag till ny byggnadsstadga, som år 1909 afgifvits af särskilda

kommitterade, och hvaröfver yttrande från olika myndigheter för

närvarande infordras, saknas åter hvarje stadgande, som kan göra det

möjligt att ålägga fastighetsägare planteringsskyldighet å den del af

hans tomt, som ej är till bebyggande afsed.d. _

I motsats mot den tendens, som här i förslaget till ny byggnadsstadga

framträder, synes det tvärtom vara angeläget att förtydliga, och

utvidga den nuvarande byggnadsstadgans föreskrifter om planteringsskyldighet

till att kunna omfatta ej blott förgårdar och * trädgårdsplaner»

utan äfven tomternas inre gårdsutrymmen.

De i nuvarande byggnadsstadga intagna föreskrifterna angående

plantering på enskilds tomt sakna emellertid, likaväl som föreskrifterna

om allmänna planteringar, motsvarande bestämmelser i lagen om stadsplan

och tomtindelning.

I denna lags § 3 stadgas visserligen:

’Yäckes förslag att för visst område skola tillämpas särskilda bestämmelser

med afseende å sättet för byggnadstomternas användande

skall om beslut öfver sådant förslag samt beslutets fastställande., så ock,

där så nödigt pröfvas, om antagande och fastställande af tomtindelning

för området gälla hvad i § 2 är sagdt om antagande och fastställande

af stadsplan.’

Kungl. Maj:t har emellertid tolkat paragrafen så, att den medger

fastställande endast af sådana bestämmelser, som innebära en inskränkning

i fastighetsägarens rättighet att använda sin tomt. Då plantenngsskyldighet

ej faller inom denna kategori, har Ivungl. Maj:t ej ansett sig

med stöd af denna paragraf kunna fastställa sådan skyldighet. Lika

litet har Kung! Maj:t velat fastställa andra bestämmelser, som kunna

vara af största betydelse i stadsplaneafseende, men som anses innebära

ett åläggande för fastighetsägaren eller röra tomternas från bebyggande

undantagna delar: exempelvis förläggande i vissa höj dlägen af förgårdar

och gårdsytor.

I ingressen till stadsplanelagen stadgas, att genom densamma.ändras

hvad lag eller författning innehåller, som är mot densamma stridande.

Häraf har följt, att det i åtskilliga afseenden råder ovisshet, huruvida

byggnadsstadgans föreskrifter, där de icke äga motsvarighet i stadsplanelagen,

ha gällande kraft eller ej. Af dessa skäl synes det önskvärdt, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

9

i stadsplanelagen vidtagas ändringar, som möjliggöra fastställandet, i den

ordning som för stadsplan gäller, af bestämmelser rörande behandlingen

af tomternas till bebyggande icke afsedda delar.

Huruvida en dylik ändring lämpligen bör göras i form af tillägg

till stadsplanelagens § 3 eller på annat sätt, tillåter jag mig ej att bedöma,

desto hellre som bestämmelserna i nuvarande § 3 möjligen med

större fog borde inordnas under lagens första kapitel »Om stadsplan».

Då en lagändring i ofvan angifvet syfte till äfventyrs kan befinnas

kräfva jämkningar i eller tillägg till andra delar af stadsplanelagen, torde

det vara lämpligt att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag

till lagändring.

Enär ändringsförslag af byggnadsstadga och stadsplanelag behandlas

af olika utskott, får jag här inskränka mig till att rörande ändring af

stadsplanelagen hemställa, att Eiksdagen dels för sin del ville besluta,

att § 1 i lag om stadsplan och tomtindelning måtte erhålla följande

ändrade lydelse: »För stads ordnande och bebyggande skall finnas plan,

omfattande såväl byggnadskvarter som ock gator, torg, planteringar och

andra allmänna platser samt dessas höjdlägen (gatuprofiler); dels ock i

skrifvelse till Kungl. Maj:t ville hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t till

Eiksdagen inkomma med förslag till sådan ändring i eller tillägg till

lagen angående stadsplan och tomtindelning, hvarigenom gjordes möjligt

att i den ordning, som för stadsplan gäller, fastställa bestämmelser rörande

sättet för behandling jämväl af tomters för bebyggande icke afsedda delar.»

I motionens syfte hafva herrar frih. Palmstierna, Axel Westman

och Otto Holmdahl instämt.

På sätt motionären anfört skall, enligt lagen om stadsplan och tomt- utskottets

indelning den 31 augusti 1907, mark, som erfordras för de i fastställd yttrande‘

stadsplan upptagna gator, torg och andra allmänna platser, afstås till stiernas motion.

staden; men den, som af markens afträdande lider skada, åtnjuter af

staden ersättning därför. Å andra sidan åtnjuter staden af tomtägare

vid gata, som upplåtes för allmänt begagnande, ersättning för värdet af

gatumarken till viss utsträckning och i viss i lagen närmare angifven

ordning.

Uti det den 19 mars 1904 af särskilda kommitterade afgifna betänkande

med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, hvilket

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 10 käft. (Nr 13). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

ligger till grund för nu gällande lag i ämnet, stadgades i nyssnämnda

hänseende bland annat, att den ersättning, som det enligt förslaget

ålåg tomtägare att till staden utgifva för värdet af gaturoarken

utmed tomten, skulle bestämmas efter markens värde vid uppskattningen,

men dock ej sättas högre än det belopp, hvartill samhällets kostnad för

markens förvärfvande uppgått, samt att ersättningen skulle utbetalas, då

gatan upplåtits till allmänt begagnande samt tomten blifvit bebyggd.

Ersättning, som då ej var till beloppet fastställd, skulle erläggas senast

tre månader efter det sådant skett. Innan tomten fick bebyggas, skulle

säkerhet för ersättningen af tomtägaren ställas, hvarjämte, intill dess

betalningsskyldigheten af honom fullgjorts, han skulle kunna af rätten

förbjudas att hafva utgång från tomten åt gatan. Motsvarande skulle

gälla, då gata vidgades.

Mot kommitténs förslag i denna del framhölls inom högsta domstolen,

att detsamma, särskildt för det fall, att marken af vederbörande

samhällen förvärfvats för längre tid tillbaka, kunde vålla, att ersättningsskyldigheten

blefve mycket ojämnt fördelad mellan tomtägarna. Den

enda grund, som medgåfve skipande af full rättvisa mellan dessa, syntes

vara gatumarkens värde såsom sådan vid tiden för ersättningens utgifvande.

Vid förslagets föredragning i statsrådet anmärkte vidare föredragande

departementschefen bland annat, att i fråga om bestämmande af tidpunkten

för ersättningens utgifvande det vore svårt att afgöra, när tomt skulle anses

bebyggd; hvarjämte framhölls, att kommittéförslagets bestämmelser om

rätt för staden att till säkerhet för ersättningens utbekommande utverka

förbud för tomtägaren att hafva utgång åt gatan borde ersättas med ett

stadgande, att nybyggnad ej finge å tomt uppföras, innan tomtägaren

ställt af byggnadsnämnden godkänd säkerhet för den ifrågavarande ersättningens

utgifvande.

Enligt den lydelse lagen slutligen erhöll skall ersättningen för gatumarken,

beräknad efter markens värde vid tiden för ersättningens utgifvande,

i allmänhet af tomtägare erläggas, då efter stadsplans fastställande

nybyggnad blifvit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för

allmänt begagnande. För att trygga samhällets rätt till ersättningen

har stadgats, att nybyggnad å tomt ej må företagas, innan tomtägaren

hos byggnadsnämnden ställt säkerhet för ersättningens utgifvande, som

af nämnden godkännes. För det fall, att gata på angifvet sätt vidgats,

hafva analoga föreskrifter meddelats.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

11

Med förevarande motion, nr 24, afser motionären sådan ändring i

nämnda bestämmelser, att större trygghet vinnes för samhället att utfå

sin rätt till ersättning för gatumarken samt att den osäkerhet, hvilken

nu förefinnes angående tiden för tomtägares utgörande af denna ersättning,

undanröjes.

Genom den ofvan lämnade framställningen ådagalägges nogsamt, att

under förarbetena för lagen meningarna om det lämpligaste sättet att

ordna denna angelägenhet varit mycket skiftande.

Af hvad motionären aufört och lagutskottet äfven i öfrigt inhämtat

har framgått, att det sätt, hvarpå samhällets rätt till ersättning för gatumarken

slutligen i stadsplanelagen ordnades, icke är tillfredsställande.

Särskild! framträder såsom eu mycket allvarlig olägenhet, att tidpunkten,

då denna ersättning skall bestämmas och utgifvas, är alltför obestämd

och kan framskjutas till en aflägsen framtid. Inom de städer, som

upptagit till behandling frågan om ordnande af denna angelägenhet, har

ock önskan framträdt att få mera tillfredsställande bestämmelser härutinnan.

Och det är äfven en sådan önskan, som i motionärens hemställan

tagit sig ett uttryck.

Härjämte har svårigheten att beräkna ersättningen medfört en motsvarande

svårighet att bestämma storleken af det belopp, för hvilket säkerhet

skall affordras tomtägaren; hvarförutom, på sätt i motionen framhålles,

olika meningar gjort sig gällande rörande beskaffenheten af den säkerhet,

som bör fordras. Såväl i fråga om beloppets som säkerhetens bestämmande

hafva därför gällande stadganden å olika orter vunnit väsentligen

olika tillämpning.

De olägenheter, som i förevarande afseenden alltså yppats, böra enligt

utskottets mening betinga en omarbetning af lagen i detta stycke, hvilken

det icke synes vara skäl att vidare undanskjuta, och finner sig utskottet

därför böra tillstyrka, hvad motionären i detta afseende föreslagit.

Med herr Wijhs motion åsyftas dels vidtagande af sådana ändringar

i lagen om stadsplan och tomtindelning, att stadsplan icke finge fastställas

utan att i densamma lämpliga områden i nödig omfattning reserverats

för offentliga planteringar, och dels att vid uppgörande af stadsplan

bestämmelser skulle kunna med laga verkan meddelas angående

skyldighet för tomtägare att vidtaga åtgärder äfven med afseende å sådan

B) Herr WijJcs

motion.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

del af byggnadstomt, som ej vore afsedd att bebyggas; och bär motionären

i förstnämnda hänseende till Riksdagens omedelbara antagande framlagt

förslag till ändrad lydelse af 1 § i stadsplanelagen.

Såsom motionären antydt, har motion af liknande innehåll som

förevarande motion i dess första del förut varit föremål för Riksdagens

behandling.

Yid 1907 års riksdag hemställde nämligen herr S. Clason, uti en

af honom i samband med Ivungl. Maj:ts då afgifna proposition rörande

stadsplanelagen väckt motion, att Riksdagen måtte för sin del antaga

följande tillägg till lagens 1 §:

»Yid stadsplans uppgörande skola fria platser och offentliga planteringar

utstakas till storlek, läge och antal, så att de motsvara såväl

samfärdselns som samhällshygienens kraf, äfvensom i tillräckligt antal

sörjas för platser för kyrkor och skolor likasom för offentliga lek- och

rekreationsplatser.»

Det särskilda utskottet, till hvilket motionen hänvisats, förklarade sig

visserligen inse vikten af att de i motionen framhållna synpunkterna

biefve vid uppgörandet af stadsplan, i den mån sådant lämpligen läte

sig göra, iakttagna, men afstyrkte dock motionen, hufvudsakligen af det

skäl, att de af herr Clason föreslagna bestämmelserna närmast vore att betrakta

såsom en instruktion vid uppgörandet af stadsplaner och därför icke

borde hafva sin plats i stadsplanelagen, som afsåge att reglera de rättsförhållanden,

som uppstode i följd af stadsplans fastställande och genomförande,

utan borde inrymmas i byggnadsstadgan. Därjämte hänvisade

särskilda utskottet därtill, att föreskrifterna om stadsplan voro afsedda

att tillämpas jämväl på vissa områden på landet, där mindre stränga fordringar

måste uppställas, hvarför alltför detaljerade bestämmelser ej borde

lämnas.

Särskilda utskottets afstyrkande hemställan bifölls i båda kamrarna.

Yikten af att vid uppgörande af stadsplan hänsyn tages till behofvet

af öppna platser och planteringar synes emellertid utskottet ligga för

öppen dag. De missförhållanden i hygieniskt afseende, som äro eu följd

af städernas hastiga utveckling och däraf framkallad sammangyttring af

bostäder, äro allmänt kända.

Yisserligen innehåller, på sätt motionären framhållit, byggnadsstadgan

för rikets städer stadgande därom, att vid uppgörande af stadsplan bland

annat bör tillses, att esplanader dragas genom staden och att äfven andra

allmänna planteringar i staden, större och mindre, beredas så ymnigt som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

13

möjligt. Men, därest sådant stadgande finge plats i författning af civil

lags natur, skulle detta uppenbarligen gifva ökad styrka åt krafvet på

allmänna planteringars anordnande och gifva E/ungl. Maj:t eu obestridlig

befogenhet att vägra faststäl.andet af stadsplan, i hvilken nämnda kraf

icke blifvit i erforderlig mån tillgodosedt.

Utskottet anser sig likväl icke böra tillstyrka ett omedelbart antagande

af det utaf motionären framställda förslaget till ändrad lydelse

af 1 § i stadsplanelagen. Affattningen af ett dylikt stadgande, hvarvid

för öfrigt hänsyn torde böra tagas till denna bestämmelses sammanhang

med stadgandena i lagen i öfrigt, synes lämpligen böra ankomma

på Ivungl. Maj:t.

Beträffande det ämne herr Wijk i senare delen af sin motion berört,

nämligen frågan om skyldighet för tomtägare att på visst sätt anordna

honom tillhörig byggnadstomt, äfven till den del denna ej är bebyggd,

innehåller stadsplanelagen allenast den af motionären anförda

bestämmelse i 3 § 2 mom. Nämnda stadgande, som saknades i Ivungl.

Maj:ts ofvanberörda proposition, tillkom i anledning af en inom Första

kammaren väckt motion, hvari bland annat framhölls, att stadsplans helgd

borde »kunna beredas för sådana sträfvanden angående förgårdar, fristående

byggnader m. m., som prägla modem planläggning af

städer».

Särskilda utskottet yttrade i anledning af motionen bland annat, att

utskottet delade motionärens uppfattning, att frågor om utfärdande af

bestämmelser af den art motionen afsåge borde behandlas under de för

stadsplans antagande och fastställande stadgade former, samt att genom

motionen vunnes — förutom den fördelen, att i vederbörlig ordning fastställda

bestämmelser om tomtens användning vunne stadsplans helgd —

äfven det att vederbörande tomtägare, i hvilkas förfoganderätt bestämmelserna

kunde göra högst väsentliga inskränkningar, blefve i ärendet

hörda och således kunde göra sina synpunkter gällande till ernående af

en fullt allsidig och opartisk pröfning. Och tillstyrkte utskottet ett stadgande

af den lydelse förevarande lagrum nu har.

Vid tillämpningen af nämnda lagrum lärer, såsom motionären antyda

den tolkningen hafva gjort sig gällande, att man visserligen skulle

äga befogenhet att stadga inskränkningar i tomtägarens förfoganderätt

öfver tomten, t. ex. genom att undantaga visst område från bebyggande

såsom förgård eller dylikt, men att tomtägaren icke kunde tvingas att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

vidtaga åtgärder för att försätta och. hålla obebyggdt område i sådant

skick, som erfordrades för uppnående af det åsyftade ändamålet.

Såväl med hänsyn till städernas allmänna hygien som andra för

samhällets utveckling och trefnad betydelsefulla förhållanden synes det

vara angeläget, att föreskrifter kunna meddelas om åtgärder från tomtägarens

sida äfven med afseende å den del af hans tomt, som ej är afsedd

för bebyggande, samt att tydlig bestämmelse härutinnan lämnas i

lagen.

Samtliga de i förevarande motioner framlagda, af utskottet nu förordade

önskemål synas lämpligen böra komma i öfvervägande i samband

med den omarbetning af vissa delar af stadsplanelagen, som Kiksdagen

förut i särskilda framställningar begärt och som för närvarande

lärer vara föremål för Kungl. Maj:ts öfvervägande.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla,

A) att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning

måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

om sådan ändring af lagen om stadsplan och tomtindelning

den 31 augusti 1907, att rättsförhållandet

mellan staden och tomtägare i afseende å ersättning

för värdet af gatumark varder på ett mera ändamålsenligt

sätt ordnadt, än nu är fallet, och

B) att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och förelägga

Riksdagen förslag till ändring i nyssnämnda

lag i syfte

l:o) att vid stadsplans uppgörande och fastställande

krafvet på offentliga planteringars anordnande

varder i erforderlig mån tillgodosedt, och

2:o) att möjlighet beredes för fastställande i den

ordning, som gäller för fastställande af stadsplan, af

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 15

bestämmelser rörande ordnande och underhållande af

för bebyggande icke afsedd del af tomt.

Stockholm den 13 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Herrar Håkanson och Söderbergh hafva begärt att få antecknadt, att

de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan i punkt A)

af herrar Lindhagen och Sven Persson, som yttrat:

Lagutskottet afstyrkte år 1911 den då väckta motionen i enahanda

ämne. Häremot afgåfvos reservationer dels af herrar Widén m. fl. med

samma yrkande, som nu upptagits af motionären och tillstyrkts af utskottet,

och dels af undertecknad Lindhagen, som anförde:

»Då det ansetts, att en minoritet inom lagutskottet ej äger att begagna sig

af den genom nyss skedd grundlagsändring utskottet tillerkända rätt att i sin

hemställan i anledning af väckt motion utvidga det i motionen framställda

yrkande, finner jag mig nödsakad att instämma i öfriga reservanters hemställan.

För min del håller jag emellertid före, hvilket jag jämväl ansett böra inflyta

i reservationens motivering, att en reform i förevarande ämne bör i främsta

rummet gå i den riktning, att gatumarken från början i skälig omfattning tillsläppes

gratis till samhället, så att man ej behöfver gå den omvägen, att samhället

först skall betala gatumarken och sedan någon gång i framtiden ta ut ersättning

af tomtägaren.

Vanligaste förhållandet är nämligen, att det är en person eller ett bolag,

som exploaterar ett område för försäljning af tomter. I detta fall bör gatumarken

rättvisligen genast utan omgångar afstås kostnadsfritt till samhället. Tomterna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

få nämligen genom samhället själft och gatornas utläggning ett högre värde.

Med nu gällande lagstiftning går det merendels till så, att gatumarkens ägare

får betaldt af samhället för gatumarken och sedan af tomtköparne uttar för andra

gången enahanda betalning i de genom gatuanordningarne höjda tomtvärdena.

Och sedan får samhället, frånsedt egna besvär och förluster, den obehagliga och

orättrådiga uppgiften att af en tomtinnehafvare uttaga för andra gången hvad

denne i själfva verket redan betalt till gatumarkens ursprungliga ägare.

Det är också bekant, att gällande lags ståndpunkt innebar ett skattande åt

det formellt juridiska äganderättsbegreppets doktrin, som åstadkommer så mycket

olyckor för de sakliga värdena. Det ansågs för den juridiska rättskänslan alldeles

oförenligt, att ett afstående af mark skulle i och för sig under några förhållanden

kunna ifrågasättas utan ersättning. Om detta är rättvist eller icke i följd

af saklig hänsyn, betyder inför det juridiska åskådningssättet ej något.

Enligt min mening bör således, som sagdt, en omarbetning af lagen i förevarande

del främst taga hänsyn till det af mig ofvan utvecklade betraktelsesätt,

hvilket ej förhindrar, att undantag kunna och äfven böra iakttagas för andra

skäliga fall.»

Innehållet i denna senare reservation, som förra året förordades i

Andra kammaren af motionären och i Första kammaren af herr Steffen,

få vi äfven nu åberopa. Olägenheterna med gällande lagstiftning härleda

sig i grunden från att denna är byggd på en juridisk konstruktion och

ej på det lefvande lifvets gestaltningar. Den naturliga lösningen ligger

därför i att det mål, man vill komma fram till, eller att gatumarken

till sist stannar utan utgifter i kommunens hand, nås på raka vägen

eller så att kommun utan omvägar öfver blifvande tomtägare får vid

gatumarkens tillträde direkt från ägaren öfvertaga densamma gratis med

de undantag naturligtvis, som af skäliga förhållanden betingas. Det är

säkerligen tämligen lönlöst att söka en förbättring med bibehållande af

de nuvarande förkonstlade anordningarna och i hvarje fall skulle den af

utskottet blott i sådant afseende begärdarevisionen af lagstiftningen endast

fördröja ett rationellt ordnande af saken och gifva rum för uppkomsten

af ytterligare orättvisor och förvecklingar under en lång tid framåt.

Yi ha därför ansett, att utskottet bort hemställa om förslag till sådan

lagändring, »att rättsförhållandet mellan staden och jordägare i afseende

å afstående af gatumark eller ersättning för sådan mark varder på ett

mera ändamålsenligt sätt ordnadt än nu är fallet.» Då emellertid motionens

slutyrkande icke heller i år lämnar utrymme för en sådan hemställan,

nödgas vi, såsom utgörande en minoritet i utskottet, inskränka

oss till ett yrkande om att vårt hufvudsakliga uttalande ofvan må inflyta

i motiveringen till skrifvelseförslaget.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 17

Beträffande utskottets hemställan i punkt B 1)

af herrar Lindhagen och Sven Persson, hvilka anfört:

»Motionären har i denna punkt påyrkat, att Riksdagen omedelbart

skulle besluta den erforderliga lagändringen. Detta synes ock särdeles

påkalladt af de reella förhållandena. Öfverallt i landet inom eller invid

städer och stadsliknande samhällen pågå nu enskilda spekulationer med

egendomars styckning i tomter och dessas försäljning. Oftast ställer

sig helt naturligt uppgiften för spekulanten så, att han söker vinna

största betalning mot minsta möjliga uppoffringar för de blifvande innevåuarnes

hälsa och trefnad. Områdens afsättande till planteiingai är

därfär det sista man inlåter sig på. Det kan icke gärna vara ett gagneligt

lagstiftningsarbete, som med öppna ögon för dylika missförhållanden

bara uppskjuter reformen med hänvisning till blifvande utiedningai utan

att göra något för det, som ej tål uppskof. Man måste se till, att också

i alla de enskilda stadsplaner, som nu äro i görningen, motionens ändamål

kommer till sin rätt. Någon äfventyrlighet i att inflicka ordet ''planteringar’

i lagtexten finnes uppenbarligen icke, och visar det sig sedan

vid det så kallade allsidiga bedömandet af lagens revision i olika afseende^

att saken kan skrifvas ännu bättre, så må det då ske. Eu utväg

är också, att Riksdagen aflåter eu skrifvelse såsom utskottet hemställt,

men samtidigt antager en provisorisk lag i enlighet , med motionärens

formulering, men gällande endast för viss bestämd tid, som kan

antagas eventuellt åtgå för ofvannämnda utredning.

Emellertid hemställa vi,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

förändrade lydelse af § 1 i lagen om stadsplan och

tomtindelning:

»Eör stads ordnande och bebyggande skall finnas

plan, omfattande såväl byggnadskvarter som ock gator,

torg, planteringar och andra allmänna platser

samt dessas höjdlägen (gatuprofiler).»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 10 käft (Nr 13.) 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:34 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner om ändring i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. s. 3 i texten