Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning och förslag i fråga om ägandeoch dispositionsrätten till såväl allmän väg som förutvarande sådan väg.

1912-03-01 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:21, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning och förslag i fråga om ägandeoch dispositionsrätten till såväl allmän väg som förutvarande sådan väg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till Riksdagens kansli den 1 mars 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af

utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten

till såväl allmän väg som förutvarande sådan väg.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 50, har grefve J. W. Spens hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning,

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

i syfte dels att vinna trygghet från det allmännas sida i dispositionsrätten

till allmän väg, och dels att ordna äganderättsförhållandena till

allmän väg, som nedlagts.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»I senare tider har en sträfvan gjort sig gällande att få en säker Motionen,

kännedom om alla rättsförhållanden rörande fast egendom och framförallt

angående äganderätten till densamma. Angående ägande- och dispositionsrätten

till allmän väg råder dock för närvarande mycken osäkerhet, hvilket

föranleder många olägenheter.

I fråga om äganderätten till allmän väg har justitierådet, f. d. professorn

i rättshistoria och civilrätt vid Uppsala universitetet K. J. V.

Sjögren vid afgörandet af ett mål i högsta domstolen den 21 januari 1910

lämnat följande redogörelse (se Holms juridiska arkiv, Afd. I, år 1910,

sid. 9):

''Enligt äldre svensk rätt skulle den mark, som behöfdes till allmän

väg, i regel tagas af oskifto, d. v. s. af bys oskiftade ägor (7 kap. byggningabalken

i landslagen) eller af socken-, härads- eller landsallmänning.

(Jfr. 29 kap. samma balk). Vägens anläggning medförde vid sådant förhållande

icke någon förändring i äganderätten till den mark, som togs i

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 18 höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

anspråk. Vid utarbetande af 1734 års lag utgick man likaledes från den

förutsättning, att mark till allmän väg såvidt möjligt borde tagas af

oskifto. I 1692 års förslag till byggningabalk 30 kap. 1 § heter det: ''Hvar

landshöfding skall i sitt län låta landtmätare lägga landsväg, där så tarfvas,

hvar till sin ort så rätt och jämn som ske kan, och där till af oskifto

taga hvad ägor, som möta och föreligga kunna. Ligger i vägen höga

backar, berg eller vatten, som antingen intet eller med för stort besvär

brytas, fyllas och med bro byggas kan, tages då till vägen på sidan hvad

jord och ägor, som näst ligger, och där emot hafve ingen makt att neka;

och njute den, som något märkligt mister af sina ägor, särdeles uti åker

och äng, vedergällning af nästa ägor, eller ock af häradsboer samtlige sin

del och fyllnad’. Här stadgas sålunda uttryckligen, att mark till väg skall

tagas af oskifto. Undantagsvis kunde det dock blifva nödvändigt, att

skiftad mark (särdeles åker eller äng’) togs i anspråk. Det är hufvudsakligen

för detta fall man tänkt sig, att för marken skulle lämnas ersättning,

hvilken borde utgå af nästa ägor eller af samtliga häradsboer.

I de närmast följande förslagen (1694, 1713, 1723) återfinnas samma bestämmelser.

Först i 1728 års förslag finner man stadgadt, att ersättning

för åker eller äng, men ej för andra ägor, skulle utgå af kronan, ett

stadgande, som sedan ingick i lagen.

Vid granskningen af 1692 års förslag hade anmärkts, att vederlaget

borde utgå under form af nedsättning af hemmanets ränta (förarbetena

1 s. 468, VII s. 299), men huruvida denna form af ersättning åsyftats vid

införandet i 1728 års förslag af bestämmelsen om kronans ersättningsskyldighet,

är obekant. I allt fall torde en ersättning in natura, som

stadgandet närmast synes innebära, endast sällan kunnat åvägabringas.

Själfva förutsättningen, att åker eller äng måste afstås, har för öfrigt i

äldre tid säkerligen endast i undantagsfall förelegat; oskiftad mark var i

regel att tillgå.

Det i samtliga förslag före 1728 förekommande stadgandet, att mark

till allmän landsväg skall tagas af oskifto, upptogs visserligen icke i 25

kap. byggningabalken af 1734 års lag, men detta är tydligen beroende

endast af den sammandragna form, som lagverket slutligen erhöll. Måhända

ansågs grundsatsen tillräckligt tydligt uttalad i 4 kap. 1 § byggningabalken,

som torde böra tolkas i öfverensstämmelse med motsvarande

stadgande i 7 kap. af landslagens byggningabalk. Jfr ock resolutionen

på prästerskapets besvär den 9 dec. 1766. Det linnes ingen anledning

att antaga, att genom själfva väganläggningen äganderätten till marken

ansetts i allmänhet undergå någon ändring. I detta afseende står säkerligen

1734 års lag på samma ståndpunkt som landslagen. Frågan om

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

äganderätten till de allmänna vägarna är alltså att besvara i enlighet

härmed. Svaret blir hvarken mer eller mindre obestämdt än besvarandet

af samma fråga rörande olika slag af allmänningar och andra oskiftade

ägor, hvaraf mark till vägarna i regel tagits. Att, där undantagsvis

skiftad mark (''åker eller äng’) måste tagas till väg, den sålunda i anspråk

tagna marken i rättsligt hänseende delade vägens karaktär i öfrigt, torde

icke böra betviflas. 1 detta fall, men också endast i detta, är man berättigad

att antaga en ändring i äganderätten. Särskilda omständigheter

hafva emellertid föranledt, att full klarhet icke varit rådande i fråga om

ett dylikt markförvärfs rättsliga natur.

Allt sedan medeltiden synes — särskildt hvad allmänna landsvägar

angår’ — häradet i regel hafva utgjort väghållningsdistrikt, men våghål!- ningsbesväret har endast i ringa mån hvilat på häradet såsom sådant,

utan hufvudsakligen på de särskilda fastigheterna. Denna ståndpunkt intager

ock 1734 års lag. Lagen föreskrifver i 25 kap. 8 § byggningabalken,

att alla de, som å landet hemman äga eller bruka, skola vägar röja samt

att enhvar skall sitt skifte få efter den del han i by äger. Häradet har

väl i regel fortfarande varit väghållningsdistrikt, men till följd af det sätt

hvarpå väghållningsbesvärets utgörande varit bestämdt, har häradet icke

framträdt såsom bärare af rättigheter och skyldigheter i nu förevarande

afseende. Härigenom har, där markförvärf kommit i fråga för anläggning

af väg, förvärfvets likställighet med andra laga fång fördunklats, och lagfart,

där eljest sådan på grund af härom för hvarje tid gällande föreskrifter

bort ske, kunnat anses öfverflödig. Det har icke varit tydligt,

för hvem lagfart skulle sökas; de väghållningsskyldige inom ett visst distrikt

hafva icke enligt den allmänna uppfattningen utgjort en sådan sammanslutning,

att markförvärfvet ansetts såsom ett deras förvärf. Då ersättning

för mistad åker eller äng enligt lagens stadgande skulle lämnas

af kronan, bidrog äfven detta därtill, att markens tagande i anspråk icke

synts förutsätta ett förvärf från de väghållning sskyldiges sida.

Härutinnan har en väsentlig ändring skett genom lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891. Det kan

icke råda något tvifvel därom, att den ''gemensamhet för sig’, hvarom

talas i 5 § af nämda lag, utgör ett s. k. särskildt bildadt rättssubjekt.

Vid sådandt förhållande och då stadgandet om skyldighet för kronan att

utgifva ersättning upphäfts, måste de väghållningsskyldige med hänsyn till

villkoren för förvärfvande af mark till väg vara underkastade hvad i allmän

lag och gällande expropriationsförfattning föreskrifves om förvärf af

fast egendom. Att i 1891 års lag bestämmelser härutinnan icke lämnats,

kan förklaras däraf, att lagen, som öfver hufvud ytterst knapphändigt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

behandlar frågan om anläggning af ny väg, utgått därifrån, att en reglering

af sättet för markförvärf för sådant ändamål folie utanför lagens

uppgift. Hvad sålunda gäller om markförvärf för allmän vägs anläggning

måste enligt sakens natur äfven äga tillämpning å förändring af enskild

väg till allmän. Tydligt är att gällande expropriationsförfattning icke förutsätter

annat än förvärf af äganderätt till den mark, som för allmän väg

exproprieras. För frivillig öfverenskommelse torde, då särskilda bestämmelser

härom saknas, icke heller finnas annan form än öfverlåtelse af

äganderätt.»

Af denna redogörelse framgår, att, enligt justitierådet Sjögrens åsikt,

marken till de äldre allmänna vägarna äges af de olika skifteslagen vid

vägarna — äfven i det fall att undantagsvis skiftad mark tagits i anspråk

mot ersättning. Den på sistnämnda sätt förvärfvade marken bör nämligen

i rättsligt hänseende dela vägens karaktär i öfrigt, säger justitierådet Sjögren.

Dock medgifver han, att full klarhet icke varit rådande i fråga om

ett markförvärfs rättsliga natur. Markförvärfvets likställighet med andra

laga fång har fördunklats, och lagfart har kunnat anses öfverflödig. Det

har icke varit tydligt, för hvem lagfart skulle sökas. Först genom väglagen

den 23 oktober 1891 har, enligt justitierådet Sjögrens mening, ett

särskildt bildadt rättssubjekt, nämligen väghållningsdistriktet, uppkommit,

för hvilket lagfart kunde begäras. Efter väglagens utfärdande måste, anser

justitierådet Sjögren, de väghållningsskyldige med hänsyn till villkoren för

förvärfvande af mark till allmän väg vara underkastade, hvad i allmän

lag och gällande expropriationsförfattning föreskrifves om förvärf af fast

egendom.

Af denna justitierådet Sjögrens framställning, som ju hufvudsakligen

afser de äldre allmänna vägarna, skulle det kunna synas, som om frågan

angående ägande- och dispositionsrätten till de allmänna vägarna icke vore

så invecklad som den i verkligheten är. Frånsedt den omständigheten,

att, åtminstone i flera delar af landet, allmänt råder den föreställningen,

att kronan eller väghållningsdistriktet har äganderätt till de allmänna vägarne,

så har, till följd af senare tiders ändrade samfärdselsbehof och framför

allt de talrika järnvägsanläggningarna, de allmänna vägarna under de

sista femtio åren undergått mycket störa förändringar under förhållanden,

som nog äfven inverkat på vägarnas rättsliga ställning.

På orter, dit man förut ej haft anledning att allmänt färdas, hafva

numera uppstått järnvägsstationer och större samhällen. Följden har blifvit,

att en mängd nya allmänna vägar blifvit anlagda, under det att andra

vägar, af hvilka en del måhända tillkommit rätt nyligen, till följd af sam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

5

färdselns nya riktning upphört att underhållas såsom allmänna och uteslutits

ur vägdelningarna.

Då numera, åtminstone i mellersta och södra delarna af landet, marken

i allmänhet undergått skifte samt vägarna nu för tiden anläggas så raka

och backfria som möjligt, har marken till de sålunda anlagda nya allmänna

vägarna i regel tagits uteslutande af skiftad mark. Antingen har

ersättning lämnats för marken, eller ock har den afståtts utan ersättning.

Endast i undantagsfall hafva ordentliga köpeaftal om marken upprättats.

Lagfart å sådan mark har ytterst sällan och endast på sista tiden förekommit.

Då marken lämnats utan ersättning, har väl i allmänhet en

upplåtelsehandling upprättats, men densamma torde vanligen innehålla

endast en »upplåtelse» eller ett »tillsläppande» af marken till allmänt begagnande

och ej en öfverlåtelse med äganderätt. Upplåtaren lärer i sådant

fall fortfarande vara att anse såsom ägare af marken till vägen. Äfven

om marken upplåtits mot ersättning, utan att köpeaftal kommit till stånd,

torde förhållandet vara detsamma och äganderätten sålunda bibehållas af

upplåtaren. Har köpeaftal skett, kunde i allt fall marken ej lagfaras förr

än från och med år 1895, då nya väglagen trädde i kraft och väghållningsdistriktet

blef ett rättssubjekt, som kunde söka och erhålla lagfart.- Att

märka är, att enligt 55 § väglagen vägstyrelsen ej kan vidtaga sådan åtgärd

utan vägstämmobeslut. Lagfart torde ock, såsom förut angifvits,

nästan aldrig förekomma å vägmark. Utan lagfart blifver emellertid enligt

nu gällande lagstiftning äganderätten och jämväl dispositionsrätten

till allmän väg ofta illusorisk. Ett slående exempel härpå lämnar Kungl.

Maj:ts ofvannämnda i högsta domstolen den 21 januari 1910 gifna dom,

hvarvid justitierådet Sjögren gjorde ofvan intagna uttalande om de allmänna

vägarnas rättsliga ställning. Denna dom är mycket märklig och

har i sin mån bidragit att göra frågan om ägande- och dispositionsrätten

till allmänna vägar aktuell. Jag skall därför i största korthet här referera

samma dom.

Sedan Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län år

1895 förordnat, att en å ett hemman befintlig enskild väg skulle såsom

allmän väg ingå i vägdelning inom Västra Hisings härads väghållningsdistrikt,

hade de väghållningsskyldige i distriktet beslutat inlösa nämnda

väg, för hvilken utsedde gode män bestämde ersättningen till 10,700 kronor.

Emellertid blef hemmanet, från hvithet vägen inlösts, försåldt år

1901 å exekutiv auktion, och nye ägaren erhöll den 16 februari 1903

lagfart å fastigheten. Samma dag blef af de väghållningsskyldige först

den 19 januari 1903 sökt lagfart å den inlösta vägsträckan förklarad hvilande,

enär vägområdet icke blifvit i behörig ordning såsom afsöndring

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

fastställdt. År 1904 instämde den nye ägaren af hemmanet de väghållningsskyldige

till häradsrätten i orten med yrkande: att som den till

grund för de väghållningsskyldiges ansökning om lagfart åberopade handling

icke vore en i laga ordning upprättad fångeshandling samt vägområdet

icke vid den exekutiva försäljningen undantag^, och köparen af

hemmanet ej heller ägt kännedom därom, att området varit från såld t hemmanet,

den för de väghållningsskyldige gjorda lagfartsansökningen måtte

ogillas och dem åläggas att till hemmanets nya ägare genast afträda vägen.

Vid häradsrätten visade de väghållningsskyldige med vittnen, att den nye

ägaren af hemmanet före inköpet dåra!'' haft vetskap om att vägen

förut blifvit försåld till de väghållningsskyldige. Denna instämda talan

ogillades af häradsrätten, men Göta hofrätt förklarade de väghållningsskyldige

icke vara berättigade att erhålla lagfart å vägen och ålade dem att

genast afträda vägen till hemmanets nye ägare. Såsom skäl för sin dom

anförde hofrätten, att hemmanet blifvit såld! å exekutiv auktion, att denna

försäljning jämväl omfattat vägen, samt att vid sådant förhållande och

jämlikt stadgandena i 82 § utsökningslagen hemmanets nye ägare, äfven

om det af de väghållningsskyldige åberopade förvärfvet af vägen vore att

anse såsom ett lagligen gällande fång, vore i förhållande till de väghållningsskyldige

att anse såsom rätt ägare till vägen. I denna hofrättens

dom gjorde högsta domstolen ej annan ändring, än att de väghållningsskyldige

lämnades ett par månaders anstånd med afträdande! af vägområdet.

Två ledamöter af högsta domstolen voro dock af skiljaktig mening

och ville ogilla den nye ägarens af hemmanet talan på den grund att,

sedan vägen blifvit i vägdelning intagen såsom allmän väg och öfverenskommelse

träffats mellan vederbörande jordägare och väghållningsskyldige

därom, att vägen skulle af de sistnämnda öfvertagas, vägen blifvit till allmänt

begagnande upplåten, samt att vid sådant förhållande inköp af det

hemman, hvaröfver vägen framginge, ej kunde medföra någon som helst

rätt att förhindra vägens användande såsom allmän väg:.

Denna högsta domstolens dom medför högst betänkliga konsekvenser.

Sålunda kan ett väghållningsdistrikt, som icke fått afsöndring fastställd å

alla från olika hemmanslotter upplåtna delar af en allmän väg samt icke

därefter låtit lagfara alla dessa delar, icke vara säker på att icke, när

helst något hemman, hvaröfver vägen går, säljes exekutivt, nödgas ånyo

köpa den öfver hemmanet gående delen af vägen eller lämna betalning

därför, i det fall att förut öfverenskommelse om fri upplåtelse af vägen

träffats.

Samma risk kan nog uppstå äfven i andra fall än efter exekutiv försäljning,

såsom då ny ägare af hemman, öfver hvilket vägen går, sökt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

lagfart före väghållningsdistriktet och därvid varit i god tro, att han haft

äganderätt till vägen, eller då mark till vägen endast »upplåtits» eller

»tillsläppts» för allmänt begagnande samt denna rättighet, som väl endast

medfört nyttjanderätt till vägen, icke blifvit intecknad eller ock ägt bestånd

öfver femtio år eller icke blifvit förbehållen vid öfverlåtelse af hemman,

hvarifrån vägen upplåtits (se 1 kap. 1—3 §§ i lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom).

Alla de åtgärder för lagfarts erhållande å allmän väg, hvilka nu äro

behöfliga för vinnande af trygg ägande- och dispositionsrätt till vägen,

äro allt för omständliga och skulle väsentligt förhöja de ändock dryga

kostnaderna för tillkomsten af en allmän väg. Sådana åtgärder hafva äfven,

såsom ofvan antydts, endast i rena undantagsfall vidtagits. Det synes

därför vara nödvändigt, att lagstiftningen tager frågan om hand och inför

enklare åtgärder till tryggande af ägande- eller dispositionsrätten till allmän

väg.. Väghållningsdistriktets dispositionsrätt till allmän väg bör dock

naturligtvis alltid vara inskränkt så till vida, att de administrativa myndigheterna

äga såsom hittills föreskrifva åtgärder angående sådan vägs

underhåll m. m.

Det enklaste och mest praktiska synes mig vara, att lagstiftningen

ordnade dispositionsrätten till allmän väg i ungefärlig öfverensstämmelse

med hvad som före den 1 januari 1876, då kungl. förordningen angående

inteckning i fast egendom trädde i kraft, gällde angående servitut till enskild

väg. Före denna tid var nämligen upplåtelse af rätt till enskild väg

mot eller utan ersättning ett servitut, som gällde utan inteckning och

detta äfven mot den, som inköpt fastighet exekutivt utan förbehåll om

servitutet. Att så varit förhållandet framgår af en mängd rättsfall, af

hvilka må nämnas Kungl. Maj:ts domar den 30 mars 1896 (se Holms juridiska

arkiv Afd. I år 1896 sid. 148) och den 29 september 1904 (se

Holms juridiska arkiv Afd. I år 1904 sid. 295) samt utslag den 14 oktober

1909 (se Holms juridiska arkiv Afd. I år 1909 sid. 490). En sådan

lagändring, som af mig nu ifrågasatts, torde lämpligen kunna ske dels

genom ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom och förordningen

om inteckning i fast egendom af innehåll att upplåtelse af rätt till

allmän väg skulle vara gällande mot ny ägare äfven utan inteckning och

utan sådana inskränkningar, som omförmälas i 1 kap. 1 och 3 §§ i hmen

om nyttjanderätt till fast egendom, och dels genom tillägg till 105 § utsökningslagen

om att sådan upplåtelse skulle gälla äfven mot den, som inköpt

fastighet å exekutiv auktion. Dessa nya bestämmelser synas möjligen

böra gifvas retroaktiv verkan, så att de komma att gälla alla förut befintliga

allmänna vägar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Anses den nu föreslagna servitutsrätten utan inteckning ej böra ånyo

införas, torde ett särskildt lagfartsförfarande i ungefärlig öfverensstämmelse

med hvad som gäller angående järnväg böra stadgas, dock att lagfarten

förlägges till häradsrätt, samt i samband därmed ett enklare expropriationsförFarande

böra införas.

Ett sådant lagfarts- och expropriationsförfarande medför den fördelen,

bland andra, att om allmän väg behöfver omläggas, den för omläggningen

nödiga nya marken kan förvärfvas genom ägoutbyte med den gamla vägsträckan.

Härvid är att märka, att enligt nu gällande lag ägoutbyte i

flera fall ej kan användas vid vägo ml äggning, men det förslag till ny

skifteslag, som af en därtill utsedd kommitté afgifvits den 28 juli 1911,

undanröjer denna olägenhet genom stadganden i lagförslagets 80 och 81 §§.

I samband med införande af ett lagfarts- och expropriationsförfarande

vid anläggning af ny väg böra äfven bestämmelser meddelas om den exproprierade

markens frigörande från inteckningar, som häfta vid de fastigheter,

från hvilka marken upplåtits.

Det är emellertid ej blott i fråga om tryggad besittningsrätt till allmänna

vägar, som nya lagbestämmelser erfordras. Äfven med afseende å

nedlao-da allmänna vägar är det af nöden, att bestämmelser utfärdas om

dispositionsrätten till desamma.

Såsom ofvan nämnts, råder en rätt utbredd föreställning, att kronan

eller väghållningsdistriktet har äganderätt till de allmänna vägarna. Om

en sådan väg till följd af förändrade kommunikationsförhållanden indrages

från allmänt underhåll eller oinlägges, har stor osäkerhet uppstått om

rätten att förfoga öfver marken till den indragna vägen eller till den vägsträcka,

som vid omläggningen upphör att vara allmän väg. Sådan mark

kan väl ibland vara behöflig såsom enskild väg, men den behöfver då

åtminstone icke hafva samma vägbredd som förut. Ofta behöfver marken

emellertid ej alls bibehållas såsom väg. Att skifta vägen mellan alla delägare

i skifteslaget, om nu detta är ägare till vägen, kan ej gärna komma

i fråga. För en delägare möter det äfven ofta stora svårigheter och kostnader

att tillösa sig vägen af alla öfriga skiftesdelägare. Det vanliga är

därför, att vägen antingen får kvarligga oanvänd, om den anses tillhöra

kronan eller väghållningsdistriktet — i fall väghållningsdistriktet tillfrågas

angående dispositionen däraf, kan detta med fullt skäl säga, att det anser

sig icke äga befogenhet att besluta om dispositionen af marken — eller

ock utan vidare tages i besittning af jordägarna invid vägen. Ofta nog

hafva sedermera på området för den ursprungliga vägen uppförts dyrbara

byggnader eller vidtagits andra åtgärder med densamma, hvartill vederbörande

jordägare, som måhända någon tid efter vägförändringen icke ens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 9

ägt kännedom om densamma, i allt fall ansett sig berättigad, särskildt om

han af egen mark, ehuru på annan plats, släppt till mark för vägens

omläggning. Sådan jordägare kan sedermera, om skifteslaget eller °den

verklige ägaren förr eller senare gör anspråk på marken, nödgas med stor

förlust afträda densamma eller därför betala dryg ersättning. Dessa nu

omnämnda förhållanden torde tydligt utvisa, att behof af lagstiftning föreligger.

Jag har tänkt mig, att en sådan lagstiftning möjligen kunde gå i den

riktningen, att jordägare invid förutvarande allmän väg, som ville använda

vägen och lägga den till sin fastighet, skulle äga rätt därtill, om han gjort

anmälan därom hos domaren, och kungörelse därom af domaren utfärdats

med föreläggande för den, som kunde hafva något att erinra i saken, att

inom viss tid till domaren ingifva skriftliga erinringar, men sådana icke

inom förelagd tid inkommit. Anteckning om ett sådant förvärf torde böra

ske i lagfartsboken. Ett sadant förfaringssätt skulle stå i öfverensstämmelse

med grunderna för stadgandena i 12 kap. 5, 6 och 11 §§ i vattenrättskommitténs

den 17 december 1910 afgifna förslag till vattenlag.

Hela denna invecklade och svarlösta fråga om ägande- och dispositionsrätten

till såväl allmän väg som förutvarande sådan väg kräfver emellertid

en noggrann utredning, som endast Kungl. Maj:t är i tillfälle att verkställa.

»

Det ämne, som i förevarande motion afses, har tidigare varit föremål

för Riksdagens uppmärksamhet.

I en vid 1907 års riksdag inom Andra kammaren afgifven motion,

nr 68, hemställde herrar I. E. G. Svensson i Skyllberg och O. G. Eriksson

i Öfra Ödensvi, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning rörande äganderätten till allmänna vägar, så ock om

de förslag till lagstiftning i hithörande ämne, hvartill utredningen kunde

gifva anledning. Lagutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades,

yttrade i utlåtande, nr 13 — jämte det utskottet fann det för det dåvarande

icke vara af något praktiskt behof påkalladt att verkställa utredning

eller meddela särskilda bestämmelser i förevarande hänseende rörande i

bruk varande allmänna vägar — att utskottet beträffande frågan om ägandeoch

dispositionsrätten till allmän väg eller vägdel, som upphört att tagas

i anspråk för afsedt ändamål, funne behof otvifvelaktigt förefinnas att få

denna fråga utredd. Utskottet ansåg emellertid, att alla sådana frågor icke

lämpligen kunde genom allmängiltiga föreskrifter gemensamt lösas utan

borde i hvarje särskildt fall af den, hvars intresse däraf berördes, göras

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 18 höft. 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

till föremål för administrativ myndighets eller domstols pröfning. På dessa

grunder afstyrkte utskottet motionen, hvilken jämväl i enlighet med utskottets

hemställan af båda kamrarna afslogs. _

Vid nästlidet års riksdag förelåg frågan delvis, ehuru i annan form, till

Riksdagens pröfning. I en inom Första kammaren väckt motion, nr 16,

hemställde nämligen herr F. Flallberg, att Riksdagen ville i skrifvelse til

Kun al. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning

angående behöfligheten af en lagstiftning i fråga om reglering af äganderättsförhållandena

i följd af vägars ändrade läge, samt. för Riksdagen

framlägga det förslag härutinnan, hvartill nämnda utredning kunde lör

anleda. . , t

Jordbruksutskottet, till hvilket ifrågavarande motion hänvisades, tarm

enligt utlåtande nr 52 en utredning hvad beträffar enskilda vägar, icke

behöflig. I fråga åter om de allmänna vägarna fann utskottet den gjorda

framställningen värd beaktande, men ansåg, att med nu gällande bestämmelser

äganderättsfrågan kunde vid omläggning af en allmän väg ordnas

o-enom ett af utskottet närmare angifvet ägoutbytesförfarande, till hvars

användande skiftestadgekommitténs förslag till ny skiftestadga, hvars afgifvande

vore att snart motse, lämnade vidgade möjligheter.

Vid sådant förhållande fann utskottet med frågans behandling, hora

anstå i afbidan på kommitténs utlåtande samt hemställde, att motionen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Denna utskottets hem

ställan blef äfven af båda kamrarna bifallen. . „

Skiftesstadgekommittén har numera, den 28 juli .1911, atgitvit si

betänkande och däruti föreslagit en utvidgning af möjligheten att erhålla

ägoutbyte. Härigenom torde dock de spörsmål, som afses i nu förevarande

motion, endast i ringa mån beröras.

Det spörsmål, som genom förevarande motion sålunda ånyo förelagts

Riksdagen, afser lagstiftningsåtgärder dels för vinnande af trygghet i

ägande- och dispositionsrätten till i bruk varande allmänna vägar, vare

sfa redan befintliga eller sådana som kunna komma att anläggas, och

dels för ordnande af de rättsförhållanden, som kunna uppstå därigenom

att äldre vägar upphört att tagas i bruk för deras ursprungliga ändamål.

Beträffande förstnämnda fråga — angående nu befintliga och framdeles

tillkommande allmänna vägar — finner utskottet af den utredning, som i

förevarande motion lämnats, numera med full tydlighet framgå, att behof

föreligger att genom lagstiftningen få rättsförhållandena i förevarande afseende0

beträffande dessa vägar och hvad därmed sammanhör ordnade på

ett tillfredsställande sätt. Särskildt har det rättsfall, för hvilket motionären

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

lämnat redogörelse, gifvit vid handen, att den oklarhet och den obestämdhet,

som i nämnda hänseende förefinnas i fråga om allmänna vägar, kunna

lända till afsevärdt men för väghållningsskyldige och det allmänna; endast

i mycket ringa omfattning torde lagfarts- och inteckningsförhållandena

med afseende på de allmänna vägarna blifvit behörigen ordnade.

I fråga om grundlinjerna för en blifvande lagstiftning har motionären,

under framhållande af de svårigheter, som härvid möta, framställt

åtskilliga förslag. Ehuru utskottet icke i frågans närvarande skede kan

göra något bestämdare uttalande om den lösning, som framför andra bör

sökas, finner utskottet sig dock böra framhålla såsom sin mening, att det

synes i hög grad tvifvelaktigt, huruvida, såsom motionären alternativt

antydt, det skulle vara lämpligt att för tryggande af rätten till allmänna

vägar nödgas tillita ett mer eller mindre vidlyftigt och kostsamt lagfartsförfarande.

Enklast kunde frågan möjligen lösas genom sådana lagbestämmelser,

att, sedan i vederbörlig ordning viss vägsträcka förklarats skola

utgöra allmän väg och antingen ingått i vägdelning eller öfvertagits till

underhåll af vägkassan, vägen äfven om den fortfarande vore att anse

såsom en del af den fastighet, hvarifrån marken till densamma tagits,

dock, så till vida ställdes utom fastighetsägarens förfoganderätt att dess

användande för sitt ändamål icke kunde förhindras. På en blifvande utredning

lärer emellertid få ankomma att närmare utfinna sättet, huru en

sådan lösning, som här antydts, kan stå att vinna, eller huru lösningen

af frågan eljest må kunna ernås.

Såsom ofvan anmärkts, afser förevarande motion äfven ett ordnande

af äganderättsförhållandena beträffande sådan vägmark, som varit allmän

väg, men upphört att användas för sitt ändamål. I fråga härom finner

utskottet i likhet med förra årets jordbruksutskott behof af en utredning

föreligga. Men däremot ställer sig utskottet tveksamt, huruvida en sådan

utredning kan leda till en enhetlig lösning af frågan på lagstiftningens

väg eller på annat sätt. Det synes fastmera kunna ifrågasättas, huruvida

öfverhufvud taget tvistefrågor i detta afseende lämpligen kunna lösas annorledes

än genom myndighets eller domstols afgörande i hvarje särskildt

fall. Det oaktadt finner utskottet likväl lämpligt, att, om en utredning

kommer till stånd angående äganderättsförhållandena med afseende på

allmänna vägar, uppmärksamhet ägnas äfven åt denna del af frågan. 1

detta afseende innehåller justitierådet Sjögrens af motionären återgifna uttalande

beaktansvärda anvisningar. Med den uppfattning angående äganderätten

till vägmärken, som där göres gällande, lärer emellertid, enligt

utskottets mening, icke vara förenligt att, på sätt motionären ifrågasatt,

förvärf af sådan mark, som utgöres af en nedlagd allmän väg, skulle kunna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

grundas på en i viss ordning hos domaren gjord anmälan. En öfverflyttning

i nämnda form af ägande- eller dispositionsrätten till dylikt område synes

därför icke vara tillrådlig.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa utredning dels angående

ägande- och dispositionsrätten till allmänna vägar och

till mark, som utgöres af nedlagd sådan väg, och dels

huru trygghet må vinnas för det allmänna i dispositionsrätten

till allmän väg, samt för Riksdagen framlägga

de förslag, som af denna utredning föranledas.

Stockholm den 1 mars 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Herrar Trana och Pettersson i Södertälje hafva begärt få antecknadt,

att de ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:39 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om av agab ring ande af utredning och förslag i fråga om ägandeoch dispositionsrätten till såväl allmän väg s. 1 i texten