Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till väg öfver annans mark för skogsprodukters framforslande.

1912-03-12 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:25, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till väg öfver annans mark för skogsprodukters framforslande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till Riksdagens kansli den 12 mars 1912 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt

för skogsägare till väg öfver annans mark för skogsprodukters

framforslande.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, Söderbergh, Gustaf Andersson*), Stärner,

af Ekenstam, Alexanderson, Trana, Gezelius, grefve Spens, Petersson i Lidingö

villastad*), Jansson i Edshäcken, Lindqvist, Olsson i Broberg, Olsson i See och Igel.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 170, har herr Sam. Söderberg i Hobborn yrkat, »att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täckes Kungl.

Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

sådant lagförslag, som tillförsäkrar skogsägare väg för sina produkters

framforsling öfver annans mark, med bestämmelser, angifvande

grunderna för beräkning af skada och åverkan, som tillfogas markägare

i sådana fall.»

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Yid förlidet års riksdag väckte undertecknad en motion nr 178 i

Andra kammaren om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för skogsägare

till väg öfver annans mark för skogsprodukters tillvaratagande.

Motionen afstyrktes af lagutskottet efter eu välvillig motivering, men en

reservation var bifogad utskottets betänkande af herr Lindhagen, uti

hvilken han hemställde: att Riksdagen i anledning af ifrågavarande

*) Ej deltagit i detta utlåtandes justering.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 22 käft. (Nr 25.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottets

yttrande.

motion ville anhålla, att Kung!. Maj:t måtte låta undersöka, huruvida

och i hvad mån afsevärda olägenheter vållas skogsägare genom nödvändighet

för dem att begagna annans mark för utforsling af sina skogsprodukter,

samt därefter för Eiksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

i syfte att i skäliga fall tillförsäkra skogsägare möjlighet därtill,

därest utredningen därtill föranleder.

Under diskussionen i Andra kammaren stadgades nog den uppfattningen,

att lagbestämmelser borde komma till stånd och reglera de af

mig i motionen påvisade olägenheterna. Yid anställd votering beslöt

också kammaren med 110 röster mot 76 — som afgåfvos för bifall till

utskottets förslag — bifalla den vid betänkandet af herr Lindhagen afgifna

reservationen.

Under hänvisande till frågans föregående behandling vill jag tilllägga

några ord.

Det erinrades under öfverläggningen, att det icke vore tillfyllest,

om sådan tillfällig väg bereddes rena skogsprodukter, utan man borde

jämväl i sammanhang med detta ordna frågan om tillfällig väg öfver

annans mark för framforsling af sten, grus, lera och mossa för torfströ

m. m. Till denna uppfattning vill jag ansluta mig och förorda frågans

pröfning i denna vidsträcktare mening.

En annan sak fördes jämväl på tal, nämligen hvilken som lämpligen

borde bemyndigas — i händelse grannar icke åsämjas — öppna

sådan väg. Det förefaller mig vara enklast, att Konungens befallningshafvande

i länen finge i uppdrag att i de respektive kommunerna utse

därtill lämpliga personer. Så t. ex. föreställer jag mig, att länsmännen

i allmänhet kunde anförtros detta uppdrag eller ordförande i skogsvårdskommitté

eller någon annan lämplig person.

Till slut kommer frågan om ersättning åt markägare, som lidit af

intrång och åsamkats skada genom undanröjd växande skog och dylikt.

Äfven den frågan bör bli föremål för pröfning, men för min del anser

jag, att någon af de godemansinstitutioner, som finnas, bör kunna användas.

Allt bör här göras billigt och skyndsamt I»

Motionären åsyftar med förevarande motion, att de hinder måtte

undanröjas, hvilka lagens förbud mot att olofligen taga väg öfver annans

ägor, som däraf kunna skadas, förorsakar skogsägare vid tillgodogörande

af fastighetens produkter.

Uppenbarligen är det för en fastighets brukande mycket ofta nödigt,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25. 3

att för hemkörslor och transporter af olika slag samt för utfart m. in.

väg till och från fastigheten tages öfver annan fastighets område. Gällande

lagstiftning har ock i viss omfattning sökt sörja för att tillgång till erforderliga

vägar för de enskilda fastigheterna skall i möjligaste mån

finnas. Sålunda är frånsedt det gamla, numera genom nyare fullständigande

lagbestämmelser ersatta stadgandet i 4 kap. 1 § bvggningabalken,

att »farväg till och ifrån by, kyrka och kvarn bör läggas’af

0skift0» — i 66 § af gällande skiftesstadga föreskrifvet, att vid skifte

nödigt utmål af oskifto skall tagas för allmänna gator och vägar till

stad, kyrka och kvarn, grödans inkörsel, skogsfärder, torfmossar, vattenställen

m. in. Enligt 94 § af samma stadga skola i fråga om hemmansklyfning

enahanda grunder iakttagas som vid skifte, hvarjämte i 9 § i

lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndrmg

är föreskrifvet, att ägostyckning skall så verkställas, att hvarje

hemmanslott kommer att äga rätt till nödiga vägar.

I öfrig! näfva i fråga om rätt till väg öfver annans mark för enskild

nytta bestämmelser meddelats i lagen om enskilda vägar på landet

den 5 juli 1907. I nämnda lag är stadgadt, att, därest för en fastighet8

ändamålsenliga brukande är af synnerlig vikt att väg för denna

fastighet bygges öfver annan fastighets område och sådant ej kan lända

till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den

mark, som till vägen åtgår. Lagen innehåller vidare utförliga bestämmelser

såväl om proceduren härvid som angående deltagandet i vägens

och underhall. Emellertid afser denna lag enligt sin ordalydelse

endast sådan enskild väg å landet, som för en eller flera fastigheter

är till stadigvarande nytta såsom farväg vare sig för hemkörslor

eller för utfart eller eljest. Hvad som föreskrifves om väg för en fastighets

behof skall äfven i tillämpliga delar gälla beträffande grufvor, bergverk,

vattenverk, fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att

sådan egendom ej är att hänföra till fast egendom.

Genom de i skiftesstadgan och nyssberörda lag gifna bestämmelserna

torde i de flesta fall, åtminstone därest skifte ägt rum, vara sörjdt för

att hvarje fastighet erhållit nödiga vägar såväl till utfart som till körslor

från fastighetens särskilda skiften. Emellertid är det uppenbart, att,

äfven om vid skifte nödiga vägar blindt utlagda, under tidernas lopp

behof af nya vägar kan komma att yppas.

Trakter finnas ock i vårt land, särskild! i Norrland, där laga skifte

icke ägt rum och således ej heller i sammanhang därmed behofvet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 25.

af vägar för enskild nytta kunnat tillgodoses. För sådana fall är ej

keller under alla förhållanden lagen om enskilda vägar på landet användbar.

Fn förutsättning härför är nämligen, såsom förut antydts, att

det behof, som föranleder vägens anläggande, är af stadigvarande natur.

Yisserligen torde åt denna bestämmelse få gifvas den tolkning, att såsom

stadigvarande enligt lagens mening böra anses icke blott sådana behof, som

utan egentliga afbrott under längre tid fortvara, utan äfven sådana, som

med större eller mindre uppehåll årligen eller eljest med viss bestämbar regelbundenhet

återkomma. Men fall kunna uppenbarligen förekomma, då ett

berättigadt anspråk på väg till eller från en fastighet för tillvaratagande

eller forslande af därå förekommande produkter icke kan enligt denna

lag göras gällande. Forslande af t. ex. skogsprodukter öfver annans

mark kan vara behöflig!, utan att »byggande» af väg därför kan sägas

vara erforderligt. Äfven för ett rent tillfälligt behof kan det blifva

nödvändigt att erhålla utfart öfver närliggande fastighets område. Till

och med i vissa fall, där till äfventyra väg förut finnes, torde behof

kunna uppstå af tillfällig väg såsom till viss upplagsplats, till flott- och

farled eller dylikt. Särskild! utmed de norrländska flottlederna har ett

behof i sistberörda hänseende framträda utan att detsamma torde vara

af beskaffenhet att kunna tillgodoses medelst gällande lagstiftning om

enskilda vägar.

I här ofvan senast berörda fall äro vederbörande för närvarande

hänvisade till att söka träffa öfverenskommelse med markägaren. Såsom

motionären framhållit, lärer emellertid erfarenheten visat, att svårigheter

ofta uppstått särskild! för skogsägare att vid afverkningar få färdas fram

öfver grannens skogsmark. På vissa håll lärer hafva inträffat, att skogsägare,

som haft sin skog så belägen, att de varit nödsakade att färdas

fram öfver annans mark, blifvit förbjudna att taga sin väg däröfver, eller

ock för att erhålla rätt därtill fått betala en oskälig ersättning.

Att enskilda sålunda af de här berörda förhållandena kunna vållas

afsevärda olägenheter lärer icke kunna bestridas. Och en utredning

synes därför önskvärd därom, såväl i hvilken omfattning sådana olägenheter

förekomma som på hvithet sätt de må kunna afhjälpas.

Vid en sådan utredning är det emellertid, enligt utskottets mening,

å andra sidan angeläget att tillse, att den rätt till väg öfver annans

mark, som må kunna medgifvas, icke kan blifva föremål för missbruk.

Sålunda bör en sådan rätt medgifvas endast i de fall då ett verkligt

behof föreligger, samt tillses, att väg som upplåtes, i den mån så kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

o

ske utan att vägens ändamål däraf väsentligen förfelas, tages öfver den

del af den vidliggande marken, som minst skadas däraf. I sådant afseende

bör jämväl beaktas frågan om ersättning till markens ägare för

skada, som han kan lida genom vägens upplåtande eller begagnande

öfver honom tillhörigt område.

Dessa nu berörda frågor likasom äfven frågan om hvilket förfarande

må böra anlitas för medgifvande af sådan upplåtelse som här är i fråga

lärer böra bero på en blifvande utredning att klargöra.

Slutligen vill utskottet erinra, att, på sätt äfven motionären antydt,

behof af ett legislatur reglerande af sådana förhållanden som de här

ofvan berörda tilläfventyrs torde förefinnas icke blott i fråga om skogsprodukter,

utan äfven med afseende på andra på en fastighet befintliga

produkter, hvilka icke kunna göras tillgängliga eller tillgodogöras

utan att tillträde till dem bsredes öfver annan fastighets område. Äfven

detta torde vid en blifvande utredning böra tagas under öfvervägande.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning,

i hvad mån och under hvilka villkor ägare

af fastighet må kunna tillförsäkras möjlighet att äfven

i andra fall, än enligt gällande lagstiftning är medgifvet,

taga väg öfver annans mark, då sådant är

nödigt för utforsling af skogsprodukter eller andra

produkter från fastigheten, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, som af denna utredning må föranledas.

Stockholm den 12 mars 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 22 käft. (Nr 25.) 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:44 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till väg öfv s. 10 i texten