Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter.

1912-03-22 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:31, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 mars 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, Gustaf Andersson,

Stärner, af Ekenstam, Trana, Gezelius, Hult, Petersson i Lidingö villastad,

Jansson i Edsbäcken, Lindqvist*), Olsson i Broberg, Olsson i See

och Igel.

*) Har ej deltagit i detta utlåtandes justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 49, hafva herrar Molin i Dombäcksmark och Lundgren i

Björna med instämmande af herrar Öberg och Wedin hemställt, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och

förslag till lag i syfte att bereda majoriteten af delägarna i bysamfälligheter

möjlighet att inom området af byns gemensamma ekonomiska

och ordningsangelägenheter fatta för minoriteten lagligen bindande

beslut.

Till stöd härför hafva motionärerna anfört följande:

»Byalagen på landet sakna i olikhet med andra samhällen och föreningar,

där flera än en hafva beslutanderätt, organ för öfverläggningar

och beslut i frågor, som röra gemensamma intressen. De förordningar

om byaordning eller, enligt nutida begrepp, bystämmor, som på sin tid

funnits, hafva, ehuru det ej kunnat ådagaläggas, att dessa byordningar

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 28 käft. (Nr 31.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

formligen upphäfts, dock efter ikraftträdandet af lagarna om jordens

uppdelning, bl. a. skiftesstadgan, stängselförordningen, dikningslagen, lag

om enskilda vägar på landet m. fl. lagar, förlorat all betydelse, praktiskt

taget, för den lagbundna beslutanderätten inom byalagen.

Frågan om lagstadgad beslutanderätt för byalagen är icke ny utan

bar förekommit vid flera riksdagar.

År 1873 väckte herr A. Bäckström motion (nr 52) i Andra kammaren

med yrkande, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t i underdånighet

anhålla om utfärdandet af en byaordning, hufvudsakligen fotad på

de grunder, ett af motionären upprättadt förslag angaf, samt att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i de olika länen skulle lämnas rätt att på

framställning af vederbörande landsting göra de ändringar och de tillägg

i byaordningen, som af lokala eller andra omständigheter kunna finnas

påkallade. Ändra kammarens tredje tillfälliga utskott, som däröfver

hade att afgifva utlåtande, lämnade därvid en historik öfver de åtgärder,

som från statsmakternas sida gjorts ditintills i frågan, framhållande, att

Kungl. Maj:t år 1741 den 1 september i resolution § 13 med anledning

af allmogens besvär anbefallt byaordning, att förslaget till en sådan

byaordning utfärdats den 20 februari 1742, att i enlighet med detta förslag

åtskilliga norrländska landskap (nu omfattande Gäfleborgs- och

Yästernorrlands län) erhållit fastställelse å eu för sagda landskap upprättad

byaordning genom kungl. brefvet den 8 augusti 1758, att byaordningen

för Blekinge län fastställts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Karlskrona den 14 december 1781 samt att, såsom framgått af ekonomiutskottets

utlåtande nr 39 vid 1828 års riksdag, byaordningen vid den

tiden fanns i Uppsala län.

Utskottet gillade motionens hufvudsyfte, för såvidt densamma gick

ut på att genom bestämda lagstadganden bereda majoriteten af delägarna

i bysamfälligheten möjlighet att inom området af byns gemensamma

ekonomiska och ordningsangelägenheter fatta för minoriteten lagligen

bindande beslut. Däremot kunde icke utskottet godkänna de kufvudgrunder

för bystämmas befogenhet, som i motionärens förslag till byaordning

funnos angifna. Enligt dessa grunder skulle nämligen bystämmas

befogenhet komma att utsträckas icke blott till handläggning af

sådana frågor, som anginge vården af byns gemensamma angelägenheter

och bestämmandet af sättet för utgörandet af samfällda onera utan jämväl

till behandling af sådana ärenden, Indika åsyftade utförande af företag,

som för byn väl kunde vara gagnliga men icke vore i lag föreskrifna.

Utskottet förklarade sig tro, att Kungl. Maj:ts resolution den 1

september 1741 och Kungl. Ivlaj:ts bref den 20 februari 1742 icke vore

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

upphäfva och att den pågående lagstiftningen skulle komma att göra

bystämmor öfverflödiga, hvarjemte utskottet uttryckte sina betänkligheter

emot att genom lagstiftning på området tillskapa en fjärde beskattande

myndighet. I följd däraf afstyrktes motionen, som ock blef af Riksdagen

afslagen.

Vid 1886 års riksdag väcktes motion i frågan (motion nr 17) i

Andra kammaren af herr P. Pettersson, som yrkade, att det lagstiftas

måtte, att hvad som i kommunallagarna vore föreskrifvet för behandling

och besluts fattande m. m. i angelägenheter, som rörde en hel

socken, måtte i tillämpliga delar tillerkännas bindande kraft för mindre

områden, såsom en eller flera byar i angelägenheter angående blott en

sådan mindre samfällighet.

Lagutskottet anförde bland annat gentemot motionärens påstående,

att bestämmelser saknades rörande byarnas rätt att besluta i

gemensamma angelägenheter, att detta påstående saknade grund, enär

Kungl. Maj:ts resolution den 1 september 1741 § 13 och kungl. brefvet

den 20 februari 1742 ännu ej vore upphäfda. Utskottet åberopade

såsom stöd därför ett prejudikat, refereradt i »Nytt Juridiskt Arkiv», årg.

1885, afdeln. 1, sid. 112, hvaraf skulle framgå, att byaordningar ännu

vore i laga kraft. Dessutom ville utskottet anmärka, att, enligt utskottets

mening, kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet

§ 60 kunde tolkas därhän, att kommunalstämmans ordförande hade rätt

att fungera såsom ordförande vid bystämma och under form af kommunalstämma

sålunda fatta för byalagen lagligt bindande beslut. Lagutskottet

afstyrkte motionen, som afslogs af Riksdagen.

I motionen nr 198 vid 1896 års riksdag yrkade herr A. Olsson i

Mårdäng, med hvilken herr A. Göransson instämde, att Riksdagen vilie

i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kung]. Maj:t täcktes låta utreda

och till Riksdagens pröfning inkomma med förslag till stadga angående

ordnandet af bysamhällens gemensamma angelägenheter och hvad

därmed stode i sammanhang.

Med hänvisning till det yttrande lagutskottet vid 1886 års riksdag

anfört och »då bysamhällena, såsom motionären själf framhållit, mer och

mer försvinna och således behofvet af särskild lagstiftning för ordnandet

af sådana samhällens gemensamma angelägenheter torde med hvarje

år blifva allt mindre», afstyrkte utskottet motionen, som ock afslogs af

Riksdagen.

De skäl resp. motionärer i hufvudsak anfört rörande behofvet af

lagstiftning på området finnas ännu kvar.

Det kan icke bortresoneras att en lucka i detta fall existerar i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

lagstifningen. Väl må medgifvas, att de mångahanda ärenden, som på

sin tid hörde under bystämmas behandling numera förminskats, men

ännu återstå dock många sådana ärenden såsom t. ex. vården och användningen

af byarnas gemensamma samfälligbeter, fisken, skogar, vägar,

grustag, lertag, betes- och jakträtt, för särskilda ändamål afsätta områden,

holmar, klippor och skär vid kusten. Uti dessa samfälligheter

hafva byamännen andel i förhållande till det mantal, hvar och en äger

inom byn. Lagutskottets vid 1896 års riksdag påstående, att »bysamhällena

mer och mer försvinna», är så långt ifrån sant, att bysamhällena

snarare tillväxa än försvinna. Vid genomläsandet af motion i ämnet

vid sagda riksdag framgår, att motionären visst icke, såsom utskottet

uttryckt sig, påstått, att »bysamhällena mer och mer försvinna». Ett

bysamhälles »försvinnande» torde ej ske på annat sätt än genom bysamhällets

inkorporering med stad eller förvandling till municipalsamhälle

eller köping. Ännu är lång tid, innan våra byar komma i sådan ställning.

Genom jordens alltjämt fortgående uppdelning ökas jordägarnas

antal inom byalagen och ju större blir behofvet att få till stånd en

institution, som har hand om byamännens gemensamma angelägenheter.

I Norrland finnas byar, som till såväl folkmängd som areal äro vida

större än hela kyrksocknar i södra Sverige.

Lagutskottets vid 1886 års riksdag förmodan, att 60 § i förordningen

om kommunalstyrelse på landet skulle kunna användas för erhållande

af bättre ordning och reda inom byalagen, torde i själfva

verket vara synnerligen lättköpt. Men om så vore fallet, skulle en

sådan anordning möta så stora praktiska svårigheter, särskild! i Norrland,

där afstånden mellan byarna sinsemellan och kyrkobyn, hvarest

kommunalordföranden vanligen har sin bostad, äro mycket stora, att

realiserandet af planen vore totalt otänkbar.

Om under nuvarande förhållanden något skall kunna uträttas

rörande en bys samfällighet eller annan gemensam angelägenhet, fordras

enhällighet. Där tvist om samfällighets skötsel eller användning

uppstår, tillgripes ofta den från bysamhällets synpunkt mindre lämpliga

vägen att, där så ske kan, begära laga skifte. En hvar, som närmare

känner den betydelse, samfälligheterna inom byalagen hafva för byamännen,

kan icke annat än finna den på senare tiden i stor utsträckning

förekommande uppdelningen af samfälligheterna såsom etVsteg

bakåt för bysamhällets (såsom helhet betraktad) intressen.

Rörande vatten-, vattenfalls- och fiskerätter, som i de flesta fall

äro odelbara och hvilka numera börjat stiga i värde, är det ju uppenbart,

att dessa rättigheters utnyttjande försvåras eller rent af omöjlig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

5

göres, därest fullständig enighet icke råder inom byar, som äga slika

samfälligheter. Om till äfventyra en by äger vattenfall, som menighet

eller enskilda, utom byn stående, skulle önska köpa och utnyttja för

industriella eller andra behof, så kan en delägare i samfälligheten, äfven

om denne ende delägare endast har en obetydlig bråkdel af det hela,

hindra hela företaget genom obilliga anspråk eller egennytta i ett eller

annat afseende.

Utom andra olägenheter af det nuvarande kaotiska tillståndet inom

byalagen må framhållas det olidliga tillstånd, fiskarebefolkningen i

skärgårdarna utefter hela rikets kust befinner sig uti, tillfölje svårigheterna

att få tryggare arrenden för sina på byarnas samfälligheter ute

i skärgården uppförda boningar. Därest fiskarebefolkningen, då det

gäller arrende af klippor och skär samt fiskerätt, hade att vända sig

till en enhet, bystämman å resp. platser, och denna hade makt att fatta

jämväl för minoriteten inom byalaget lagligen bindande beslut, skulle

helt visst fiskarebefolkningen erhålla betydande lättnad i sina nu synnerligen

svåra förhållanden.

Det torde böra erinras, att lagen om samäganderätt ej är tillämplig

rörande byalagens samfälligheter.»

Enligt byggningabalken i 1734 års lag gällde såsom allmän regel

i fråga om giltigheten af beslut rörande disposition för gemensam

räkning af byamännen samfälldt tillhörig oskift mark att samtlige delägare

i samfälligheten voro ense om beslutet. Den enskildes nyttjanderätt

i den gemensamma marken var i hufvudsak, reglerad genom de

ännu gällande stadgandena i 10 kap. 1 § nämnda balk att »i oskift

mark och skog må alla jordägare i by taga torf, näfver, ved, timmer

gärdsel, löf och annat, som till hus och gård tarfvas, men ej föra det

af bole, eller åt annan sälja eller upplåta», samt i 11 kap, 1 § att

»ostängd mark och hjordavall må alla, som däri del hafva, till mulbete

nyttja, och låta fä sitt om hvart annat gå». 1 särskilda fall, då behofvet

kunde antagas öfverstiga tillgången eller den ifrågasatta åtgärden ej

kunde anses afse husbehof, fordrades dock äfven i fråga om den enskildes

brukningsrätt, att samtliga delägare gåfvo sitt samtycke

eller att deras inbördes rätt blifvit genom öfverenskommelse reglerad.

För svedjande i oskift skog och intagor fordrades enighet och i 12 kap.

1 § byggningabalken stadgades, hvad icke sedermera upphäfts, att »äga

flera ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många

svin där kunna födas; och släppe sedan hvar in efter ty, som han del

i skog äger». Kunde, i de fall där enighet fordrades för nyttjande eller

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

disposition af samfälld mark, sådan icke nppnås, fanns annat medel icke

att tillgå än skifte, hvartill lagen ock hänvisade; dock var för de fall

att någon ville bygga kvarn- eller fiskeverk i forsar, strömmar eller

sund, som ej kunde delas, i 17 kap. 2 § och 20 kap. 1 § stadgadt, att

rätten skulle förelägga vederbörande delägare »på hvad sätt, wilkor och

tid, han thet werk bygga och nyttja må».

Emellertid saknades i byggningabalken bestämmelser rörande formerna

för byamännens öfverläggningar och beslut i frågor rörande dispositionen

och förvaltningen af den samfällda marken. Likaså saknades

bestämmelser rörande regleringen af byamännens inbördes förpliktelser

och deras gemensamma intressen med afseende å ordning, säkerhet

m. in. Såsom motionären erinrat, var emellertid behofvet af dylika föreskrifter

på sin tid i viss mån tillgodosedt genom de s. k. byordningarna.

I kungl. resolutionen på allmogens besvär den 1 september 1741, § 13,

hade Kung]. Maj:t förklarat sig bifalla en af allmogen gjord anhållan,

att ej allenast de på åtskilliga orter redan författade byordningar utan

ock de som därefter kunde inrättas finge af vederbörande domare stadfästas

»samt för lag uti Bye-skrån wara gällande»; och förklarade därjämte

Kungl. Maj:t sig vilja utfärda en allmän byordning, hvilken dock

efter »orternes serskilte beskaffenhet» skulle få förbättras. I enlighet

härmed upprättades ett »projekt till byordning», som med nådigt bref

till samtliga landshöfdingarna angående lands-culturens upphjälpande

och förbättrande den 20 februari 1742 öfverlämnades till landshöfdingarne

att tillställas hvarje socken och församling, därvid dock erinrades

om, att den föreslagna byordningen ej kunde i allo vara lämplig för

hvarje landsort, utan borde i nödiga delar efter hvarje orts beskaffenhet

samt grannarnes i byalagen öfverenskommelse jämkas och inrättas.

Detta förslag innehöll förutom bestämmelser om val af åldermän

och bisittare, bystämmas sammankallande och verkställighet af bystämmans

beslut, bland annat jämväl föreskrift om skyldighet för frånvarande

byamän att underkasta sig beslut, som vid stämman närvarande byamän

fattat, hvarjämte, för att befrämja byordningens handhafvande och efterlefvande,

åldermannen och byamännen ägde ådöma böter och viten

samt lego- och skadeersättningar. Sedermera blef genom kungl. bref

den 17 mars 1757 förklarad!, »att i fall vid byordnings antagande af

byamännen icke uttryckligen vore samtyckt, det de ville åtnöjas med

byarättens beslut, den, som därölver ville besvära sig, skulle äga göra

det vid häradsrätten i orten efter stämning å sin vederpart».

De ämnen, som enligt 1742 års förslag till byordning voro afsedda

att utgöra föremål för bystämmas handläggning voro dels frågor

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

7

rörande säkerhet, ordning och sedlighet, såsom ovarsamhet med eld,

brandvapen, löst folka inhysande m. m. dels och ärenden af rent ekonomisk

natur, hvartill hänfördes frågor om gärdesgårdars och grindars

uppförande och vidmakthållande, dikens upptagande, tiden och sättet

för sådden, sädesbärgningen, slåttern och kreatursbetet, byvägars och

broars anläggning och underhåll, vallgång, skogshygge och svedjande

å samfälld mark, begagnandet af gemensamt fiske, svinens ringande,

brunnars och vattenställens upptagande och underhåll, uppsättande af

stengårdar och jordvallar m. m. Därjämte innehöll förslaget följande

allmänna stadgande: »Skalle någon af Byemännen upfinna, något, som

ej allenast vore tienligt, utan ock nödvändigt til Byens och hemmanens

förbättring, bör Åldermannen sammankalla samtelige Grannarne och

därom öfverlägga. Men der så bända skulle, åt de då stadnade i det

slut, åt de icke vilja denna förbättring sig åtaga, hvarigenom den rättsintes

och välmenandes goda upsåt blifvit hindradt, Lafve han frihet,

åt af Utbyamän och Grannar, som äro förståndige, och gode Hushållare,

jämte någon Lands-betiänt, om så nödigt pröfvas, kalla syn och besiktning;

och därest då befinnes, åt Grannarne i Byen oskiäligen satt sig

emot det, som värkeligen varit til Byens nytta och förbättring, plickte

då hvardera, som det gjordt, Dal Snut, och vare dessutom skyldigåt

betala dem, som synen och besicktningen förrättat, samt fortsättie

ändå straxt och så snart giörligifc är det arbete, som den välmenande

föreslagit.»

Bestämmelserna i 1742 års förslag till byordning upptogos, såsom

motionären erinrat, i åtskilliga tid efter annan upprättade, dels af Kung!.

Maj:t och dels af vederbörande länsstyrelser fastställda byorduingar.

Vid denna tidpunkt torde sålunda i viss utsträckning behofvet af eu

form för öfverläggningar och beslut af byamännen varit tillgodosedt.

I lagkommitténs förslag till byggningabalk upptogs sedermera ett

stadgande rörande byordningarne af denna lydelse: »De, som i by eller

grannelag äro, hafven rätt att särskilda byordniugar sig emellan stadga;

och varen de ordningar gällande, där de för minst två tredjedelar af

by- eller grannelagets egolotter slutna blifvit och ej emot allmän lag

och ordning stridande finnas». I motiven till byggningabalken anför

kommittén i fråga om detta stadgande: »Slutligen och som eu allmän

lag icke kan inlåta sig i särskilda bestämmelser för de mångfaldigt

olika tillfälligheter, som bero af lokala förhållanden och för hvilka den

ena orten sålunda fordrar ett och den andra ett annat stadgande, har

man öfverlämnat åt grannar, att genom s, k. byordningar sig emellan

reglera desSa förhållanden; men då slika ordningar böra hafva till

opaginerad Kontrollera mot PDF

''8

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

föremål icke att upphäfva hvad allmän lag bestämdt bjuder, utan blott

att fylla hvad som saknas, genom föreskrifter för de fall, till hvilka

lagen ej kunnat eller velat sträcka sina förordnanden; och då hvarje

enskild öfverenskommelse jämväl förutsätter såsom oundgängligt villkor

för sitt bestånd, att den ej må befrämja oskick eller åstadkomma allmän

förargelse, har man här tillika förklarat det byordningar skola gälla

endast såvidt de ej mot allmän lag eller ordning finnas stridande.»

Den af lagkommittén föreslagna bestämmelsen uteslöts emellertid

af lagberedningen ur dess förslag till byggningabalk på grunder, som

af lagberedningen angifvas i följande yttrande: »Slutligen har man utelämnat

lagförslagets 16 §, som tillåter antagande af byordningar och

fastställer villkoren för deras giltighet; i följd af byarnes söndersprängande

genom laga skiften minskas behofvet af sådana ordningar

årligen. Där de finnas nödiga, lära de lika väl hädanefter som hittills

kunna tiilvägabringas, utan att civillagen därom behöfver något stadga.

Denna lag tillhörer det däremot ostridigt att uppgifva de förhållanden,

för hvilka byamän äga att efter omständigheterna träffa överenskommelser,

som afvika från hvad lagen fastställer såsom i allmänhet gällande;

och beredningen har i nya förslaget, till hvad lagförslaget i detta

hänseende uppgifvit, lagt hvad beredningen ansett nödigt.»

Lagberedningen, som i de tre första paragraferna i 3 kap. af sitt

förslag till byggningabalk för afvikelse från de i allmänhet för förvaltningen

af den gemensamma marken stadgade grunder fordrade »enhälligt

aftal», ansåg emellertid eu särskild bestämmelse erforderlig för det fall

att enighet ej kunde uppnås och föreslog ett stadgande af denna lydelse:

»Yrkar delägare i samfällighet, om hwars bruk ej finnes gällande aftal,

att annorlunda, än nu sagdt är, skall bestämmas, huru den begagnas

må, och kan han ej därom med öfriga delägarna sämjas; lägge då rätten

dem emellan, efter ty som pröfvas för gemensamt gagn, utan någonderas

förfång, tiänligast tvära, med afseende icke allena på det tillstånd

hwari samfälligheten då befinnes, utan ock på sättet huru den förut

af alla eller wissa delägare nyttjad warit och huru den för framtiden i

brukbart skick bibehållas må. År aftal gjordt eller beslut af rätten

meddeladt om bruk af samfällighet, och inträffa sedan omständigheter,

som till ändring däri föranleda; då må ock fråga om sådan ändring

rättens pröfning underkastas.»

I motiverna anfördes härom: »I eu ny § (4) har beredningen

föreslagit, det rätten, på begäran af delägare i samfäld mark, må, i

fall denna försökt, men ej lyckats att tillvägabringa aftal, som i 1, 2

eller 3 § tillätes, meddela sådana föreskrifter om samfällighetens bruk,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

som finnas af delägarnas gemensamma bästa påkallade. Man bar trott,

att, då sådan delägare anser de för hushållningen med samfälligheten

gällande bestämmelser icke motsvara den närvarande eller den kommande

tidens behof och ej kan förmå öfriga delägarne till ändamålsenliga

jämkningar, lagen bör lämna honom anvisning på en mindre

kostsam utväg till erhållande af sin rätt i detta hänseende, än skifte.»

Såsom lagberedningen antagit, torde behofvet af sådana byordningar,

som i lagkommittéus förslag afsetis, minskats allteftersom jorden

skiftats och samfälligheterna aftagit i antal och omfång. Jämväl de byordningar,

som med det ofvan omförmälda förslaget såsom mönster i

en del orter upprättats och fastställts, torde numera i hufvudsak få anses

hafva förlorat praktisk betydelse. Härtill hafva äfven andra omständigheter

bidragit. Dels innehöllo de redan vid sin tillkomst åtskilliga bestämmelser,

hvilka voro stridande mot allmän lag, och dels hafva sedermera

i stor utsträckning de förhållanden, byordningarna afsågo att reglera,

blifvit, ordnade genom föreskrifter i särskilda tid efter annan utfärdade

lagar och författningar. I fråga om säkerhets-, ordnings- m. fl.

politiangelägenheter torde byamännens intressen numera blifva till fyllest

iakttagna af de myndigheter, som genom kommunallagarna och därpå

grundade författningar tillerkänts befogenhet att härutinnan meddela

erforderliga föreskrifter. Byamännens skyldigheter gentemot det allmänna

med afseende å väghållnings- och skjutsningsbesväret m. m.

äro reglerade genom särskilda författningar; och i fråga om deras af

grannelaget härrörande ömsesidiga förpliktelser med afseende å dikning

och stängsels uppsättande hafva bestämmelser meddelats i lagen om dikning

och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 samt K. F. den 21

december 1857 om stängselskyldigheten m. m.

Beträffande slutligen förvaltningen af den samfällda marken hafva

i åtskilliga ämnen byggningabalkens stadganden ersatts med bestämmelser

i särskilda författningar af civilrättslig natur. Därvid hafva i vissa

fall med hänsyn till svårigheten att åstadkomma enighet mellan delägarne

rörande förvaltningen af samfälld mark, å ena sidan, och angelägenheten

af att ett ändamålsenligt brukande af samfälligheten kommer till stånd,

å den andra, särskilda föreskrifter meddelats rörande förfarandet, då sådan

enighet icke kan uppnås. Dylika bestämmelser rörande förvaltningen

af samfälld mark äro meddelade i kung}, förordningen den 8

mars 1770 rörande anläggande af torp och nybyggen å oskift mark,

kungl. förordningen om skogarna i riket den 1 augusti 1805, jaktstadgan

den 21 oktober 1864, kungl. förordningen den 8 juni 1866 angående

särskilda föreskrifter i afseende å rättigheten till tångtäkt å hafsstränBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt 28 käft. (Nr 81.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

derna, i riket, kungl. förordningen angående jordägares rätt öfver vattnet

å hans grund den 30 december 1880, lagen om rätt till fiske den

27 juni 1896, lagen om samäganderätt den 30 september 1904 och lagen

den 5 juni 1909 angående husbehofsskogar inom vissa områden, m. fl.

författningar.

Ehuruväl alltså i allmänhet de byalagens gemensamma angelägenheter,

hvilka förut enligt byordningarna utgjort föremål för handläggning

och beslut vid bystämma, på grund af skiftesverkets fortgång numera i

väsentlig mån minskats, och i öfrigt förvaltningen af desamma genom den

i särskilda ämnen tillkomna lagstiftningen i stor utsträckning ordnats,

torde dock fortfarande i många fall behofvet af bestämmelser för möjliggörande

af beslut i fråga om sådana byamännens gemensamma angelägenheter

kvarstå. Såsom motionärerna erinrat, har detta vid föregående

riksdagar såväl af enskilda motionärer som af de utskott, som

behandlat därom väckta motioner, framhållits. Under det emellertid i

dessa äldre motioner yrkats föreskrifter till reglerande jämväl af de angelägenheter

inom byarne, som röra ordning och säkerhet eller byamännens

af grannelaget härrörande förpliktelser, i den mån desamma ej

blifvit genom den ofvan omförmälda lagstiftningen på annat sätt ordnade,

afses i den förevarande motionen allenast sådana ordnings- och ekonomiska

angelägenheter, som angå byamännens samfällda egendom. I

förevarande motion bär sålunda framhållits önskvärdheten af bestämmelser,

som kunde göra det möjligt för delägare i bysamfälligheter att

i gemensamma ekonomiska och ordningsangelägenheter fatta beslut med

bindande verkan äfven i sådana fall, då alla delägare icke äro ense om

beslutet.

I den sålunda af motionärerna väckta frågan må till en början

anmärkas, att densamma beträffande vissa slag af samfälligheter, såsom

förut nämnts, i viss grad redan beaktats. Beträffande en del af nämnda

samfälligheter, såsom kvarnfall, fiskevatten, jakträtt m. fl., synes det

utskottet dessutom icke låta sig göra att för hvarje fall stadga likartade

villkor för delägarnes beslutanderätt. De ifrågavarande samfälligheternas

större eller mindre betydelse för delägarne, såväl som hänsynen till de

andra omständigheter, som må hafva påkallat särskilda författningar

i dithörande ämnen, kräfva uppenbarligen olika förutsättningar för tillgodogörandet

och förvaltningen af de olika samfälligheterna. Detta har

ock i den gällande lagstiftningen iakttagits, och äro väsentligen'' skilda

bestämmelser i de särskilda författningarna meddelade i detta hänseende.

Under det sålunda jagtstadgan föreskrifver, att hvarje delägare

i »sockenallmänning, byaskog eller dylik samfälld mark» äger

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31, 11

rätt till all jakt å samfälligheten, är i fråga om nyttjanderätten till

oskift vatten eller fiske stadgadt, att, därest delägarna icke enas,

frågan skall hänskjutas till rättens pröfning. Beträffande ordningen

för nyttjande af tångtäkt äger Konungens befallningshafvande, därest

godvillig öfverenskommelse mellan delägare ej träffas, förordna, hvaremot

område, som vid afvittring utlagts till samfälld husbehofsskog, skall

förvaltas enligt af Konungens befallningshafvande fastställdt reglemente.

I fråga om upplåtelse af rätt till samfällighet är stadgadt, att

rätt till fiske må upplåtas, om de flesta delägarna därtill samtycka, under

det allmän husbehofsskog »skall bibehållas oförminskad», och i öfrigt

såsom regel gäller, att öfverlåtelse ej må ske utan att delägande därom enas.

För den händelse i dessa hänseenden annan ordning för samtalligheternas

förvaltning skulle anses böra stadgas, torde dock i hvarje

fall bestämmelserna härom, alltefter ärendenas olika beskaffenhet, böra

meddelas genom ändringar eller tillägg i de särskilda författningarna.

Härvid må emellertid erinras, att vissa delar af den ifrågavarande lagstiftningen

för närvarande äro under omarbetning. Så är förhållandet

med författningarna rörande rätt till vatten, skogshushållning och jakträtt;

hvar]ämte beträffande fiske särskilt förslag till lag om gemensamhetsfiske

redan år 1909 blifvit för Riksdagen framlagdt, ehuru detsamma

då ej af Riksdagen antogs.

Äfven om utskottet sålunda icke anser sig kunna biträda motionärernas

förslag i denna del, för så vidt därmed afse satt erhålla gemensamma,

för alla dessa slag af samfälligheter gällande föreskrifter, torde

det dock böra medgifvas, att bestämmelser i den af motionärerna föreslagna

riktningen äro erforderliga beträffande åtskilliga andra samfälligheter.

Sådana samfälligheter äro i första hand de, som jämlikt de för

hvarje tid gällande författningar vid skifte afsatts för skiftesdelägarnes

gemensamma behof såsom »fiskelägen, kalk- eller tälj stensbrott, vattenställen,

blekeplatser eller linsänken» m. fl. dylika lägenheter. Vidare

lägenheter af liknande art, som, utan att hafva vid skifte »af odeld

massa» anordnats och särskildt afrösts, äro belägna å oskift mark, äfvensom

dylik mark öfver hufvud, i den mån densamma ej är af beskaffenhet,

att rörande förvaltningen däraf särskilda bestämmelser, enligt hvad

ofvan nämnts, äro meddelade.

Samfälligheter af ifrågavarande art äro icke blott sådana, som äro

gemensamma för visst byalag, utan äfven sådana, som samfälldt till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

höra flera byalag, hemman, hemmans- eller lägenhetsdelar. I vissa fall

hafva äfven för socknarna, såsom skifteslag, samfällda områden afsatts.

Att i fråga om vården och dispositionen för gemensam räkning af

dylika samfälligheter enhällig öfverenskommelse städse erfordras, måste

uppenbarligen i många fall vara ägnadt att medföra afsevärda olägenheter.

Enskilde delägare kunna af egennytta eller tredska omintetgöra

eller försvåra utförandet af företag, som skulle för samtliga delägare

medföra vinst eller vara nödvändiga för bibehållandet af samfällighetens

värde. Fråga kan uppstå, om försäljning eller utarrendering för gemensam

räkning till byggnads-, hamn- eller marknadsplats eller dylikt af till

sådant bruk tjänlig mark eller af sådana för gemensamt behof afsätta

lägenheter, som på grund af ändrade förhållanden eller efter att hafva

helt utnyttjats, icke vidare äro för sitt ursprungliga ändamål användbara.

Fråga kan äfven uppstå om dispositionen på annat sätt af en till gemensamt

bruk afsatt lägenhet eller afkomsten däraf. Att i sådana eller

andra fall, då tillfälle erbjuder sig att bereda inkomst och gagn af eu

eljest föga inkomstbringande lägenhet, en enskild delägares illvilja

eller oförmåga att bedöma frågan skall kunna omintetgöra en dylik

åtgärd, synes icke billigt.

Den utväg, som lagen för vinnande af rättelse i dylika fall anvisar,

eller skifte å samfälligheten, torde i många fall icke heller kunna

med fördel anlitas. De samfälligheter, om hvilka här är fråga, torde nämligen

synnerligen ofta med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet

vara sådana, att de antingen icke kunna delas eller i allt fall genom

skifte skulle afsevärdt förlora i värde.

Det synes utskottet sålunda angeläget, att bestämmelser finnas, som

åt flertalet af delägarna i samfällighet inrymma befogenhet att i fråga

om samfällighetens vård och tillgodogörande fatta beslut med bindande

verkan äfven för öfriga delägare; och synes en dylik befogenhet kunna

delägarne tillerkännas utan att den enskildes rätt i samfälligheten därigenom

behöfver lida intrång af nämnvärd beskaffenhet.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke det behof

af bestämmelser i förevarande hänseende, som sålunda enligt utskottets

förmenande förefinnes, kan tillgodoses genom byordningar, som stadfästs

i enlighet med 1741 års ofvan omförmälda kungl. resolution. Enligt

hvad utskottet inhämtat, hafva äfven under de senaste åren dylika

byordningar upprättats å vissa orter och af vederbörande häradsrätter

fastställts, och genom dom den 24 mars 1885 har Kungl. Maj :t i särskilt

mål förklarat, att en i målet åberopad, den 25 aug. 1857 för Moln
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr SI.

13

dals kvarnby fastställd byordning, enligt hvilken till bestridande af utgifter

för vattenverksägarnas gemensamma räkning på dem efter det

vattenverken för allmän bevillning åsätta taxeringsvärde fördelats visst

belopp, i sådant hänseende fortfarande måste anses gällande.

De vid tiden omedelbart efter ofvanberörda resolution stadfästa

byordnmgar torde emellertid, där de ännu någonstädes vinna tillämp^mg,

vara synnerligen otidsenliga, och hvad angår de under senaste

aren upprattade byordningar, om hvilka utskottet äger kännedom, så

innehålla de i många hänseenden bestämmelser, hvifka uppenbarligen

ej kunna tiiiGrkännas laglig giltighöt.

Äfven om genom dylika byförfattningar föreskrifter skulle kunna

meCv:?n. , me(^ bindande verkan icke blott i fråga om delägarnes i bysamfällighet

gemensamma ordningsangelägenheter, utan äfven med afseende

på förvaltningen af samfälligheter, torde det dock svårligen kunna

antagas, att i desamma bestämmelser skulle kunna meddelas af beskaffenhet

att föranleda inskränkning i enskild delägare enligt allmän lag

tillkommande rätt i samfälligheten och medföra befogenhet att med

intrång i dylik rätt genom aftal med annan än delägare med laga verkan

orfoga öfver samfälligheten i fråga. Tvifvelaktigt är ock, huruvida

41 års resolution öfver hufvud taget kan äga tillämpning å samfälli»-- neter, som vid skifte afsatts för gemensamt behof; och må härvid erinras

att enligt det af skiftesstadgekomittén den 28 juli 1911 afgifna förslag

till ny skiftesstadga är afsedt, att vid skifte mark skall kunna i större

utsträckning, än nu är fallet, undantagas för gemensamt behof. I hvarje

tall kan ej genom byordningarne i förevarande hänseende behofvet af

bestämmelser fyllas i fråga om andra samfälligheter än bysamfällig
,

, • hänsyn till sistnämnda förhållande äfvensom till den osäker
het

i fråga om byordningarnas tillämpningsområde, som torde förefinnas

synes det utskottet, som vore en utredning af hithörande ämnen af beholvet

pakallad.

Vid den undersökning, som i ämnet kan komma att äga rum

torde jämväl blifva föremål för bedömande, huruvida de former, som

kunna, blifva fastslagna såsom lämpliga för åstadkommande af öfveräggnmg

och beslut i här senast berörda frågor, kunna göras tillämplio-a

äfven med afseende på öfverläggning och beslut i frågor, som beröra

delägare i förutvarande slag af samfälligheter i allmänhet

Med anledning af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet

hemställa, ’

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täckes Kungl. Maj it låta utreda, i hvad mån

behof må förefinnas af bestämmelser, afseende att

beträffande vid skifte af jord undantagna eller därmed

jämförliga, samtällda ägor eller rättigheter bereda delägarna

i samfälligheten tillfälle att fatta bindande beslut

i frågor rörande densamma, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, som af denna utredning må föranledas.

Stockholm den 22 mars 1912.

På utskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:63 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter. s. 5 i texten