Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:32, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till Riksdagens kansli den 26 mars 1912 kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891,

innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergk, Högberg,

Stärner, af Ekenstam, Bergendahl, Alexanderson, Trana, Pettersson i

Bjälbo, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Persson i Norrköping,

Olsson i Broberg och Olsson i See.

Genom en den 26 januari 1912 dagtecknad proposition, nr 26, hvilken

af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit Riksdagen att antaga följande lagförslag:

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af sjölagen.

Härigenom förordnas, dels att öfverskriften till 9 kapitlet sjölagen

skall erhålla lydelsen »om bärgning», dels att 220, 222—227, 268, 283

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 29 Käft. (Nr 32.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

och 294 §§ skola erhålla nedanangifna ändrade lydelse och dels att efter

223 § skall insättas en ny paragraf med beteckning 223 a, af den lydelse

nedan angifves:

220 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att däraf uppstår skada å

det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen

orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige

all skada och förlust, som däraf kommer.

År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de

skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse

sidor begångna felens beskaffenhet. Gifva omständigheterna icke stöd för

någon viss fördelning, ersätte hvardera parten hälften af skadan.

För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga

ansvariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgifvit,

mera än hvad enligt bestämmelserna här ofvan å honom belöper, att uttaga

det öfverskjutande hos andra parten; i fråga om annan skada svare

de skyldiga endast hvar för sin del af ersättningen.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall rätten

taga i särskildt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning

eller icke.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med

fartyg och frakt, där sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse,

hvarför han jämlikt 8 § är ansvarig.

Aftal, hvarigenom någon fritager sig från ansvar för skada å person

j följd af sammanstötning, vare utan verkan.

223 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge enhvar af befälhafvarna

att, såvidt det kan ske. utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen

och passagerarna därå, ej mindre lämna det andra fartyget, dess

besättning och passagerare all hjälp, som är möjlig och behöflig för räddning

ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas

befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort

eller hamn, hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

o

223 a §.

Lika med sammanstötning, hvarom i denna lag sägs, skall anses där

i följd af fartygs manövrering eller eljest skada af ett fartyg förorsakas

å annat fartyg eller därå varande personer eller gods, utan att sammanstötning

emellan fartygen äger rum.

224 §.

Hvar som bärgar förolyckadt eller nödställdt fartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock

enhvar, som vid bärgningen medverkar, äge af det, som bärgats, undfå

bärgarelön. Till andel i lön, som för sådan bärgning skall utgå, vare ock

den berättigad, hvilken under den nöd, som föranledt bärgningen, räddat

människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogad!

förbud af fartygets befälhafvare, äge ej rätt till bärgarelön.

Bärgarelön skall, i den mån så påfordras, utgå äfven där fartyg,

som afe annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Aligger det någon enligt aftal att verkställa bogsering eller lotsning

eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget

kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå

bärgarelön, med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet af

aftalet.

Kunna parterna icke enas om bärgarelönens storlek, skall denna bestämmas

af domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bärgarelönens belopp har rätten att taga i betraktande

följande omständigheter:

1. I första rummet:

a) i hvad mån bärgningsföretaget lyckats;

b) den insikt och drift, hvarmed bärgningsarbetet utförts, samt den

tid och möda, som därtill användts;

c) den fara, för hvilken det bärgade fartyget, dess passagerare, besättning

eller gods varit utsatta;

d) den fara, för hvilken bärgarna eller deras redskap utsatts;

e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller

annan eller att eljest lida förlust, för hvilken bärgarna utsatt sig;

f) den skada, bärgarna må hafva lidit till lif, hälsa eller gods, den

utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas,

samt värdet af de vid bärgningen använda redskap;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

g) deri omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit

särskildt utrustadt för bärgningsarbete.

2. I andra rummet:

det bärgades värde.

Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse

föranledt den nöd, hvari fartyget varit försatt, eller har han vid bärgningen

gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande af

bärgadt gods eller annan sviklig handling, äge rätten förklara bärgarelönen

förverkad eller nedsätta dess belopp under hvad eljest varit skäligt.

226 §.

Bärgarelön må icke sättas högre än till värdet af det bärgade, däri

inberäknadt frakt och passagerareafgifter, efter afdrag för tull och öfriga

afgifter, som böra af det bärgade utgå'', äfvensom kostnad för dettas förvarande,

värdering och försäljning.

Under bärgarelön innefattas jämväl godtgörelse för det bärgades

förande i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller

annan redskap.

227 §.

År aftal rörande bärgning ingånget medan nöden ännu varade och

under dess inflytande och pröfvas villkoren i aftalet icke vara skäliga,

äge rätten efter yrkande af någondera parten förklara aftalet helt eller till

viss del ogillt.

Enahanda befogenhet tillkomme rätten jämväl i fråga om aftal, som

annorledes ingåtts, så framt det belopp, som i bärgarelön betingats, finnes

stå i uppenbart missförhållande till värdet af den tjänst bärgarna lämnat.

Hvad i 225 § sista stycket är stadgadt skall ock äga tillämpning för

det fall att aftal rörande bärgning finnes träffadt.

Har bärgarelön guldits medan nöden ännu varade, åligge den, som

vill vinna åter något af det guldna, att instämma klander inom sex månader

efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bärgarelön och ersättning för fartygets befriande

ur fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,

hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro

lagligen berättigade;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

5

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

bodmerifordran, så ock lastägares fordran för gods, som blifvit

under resa såldt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvare!!

i denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet,

felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser,

hvilka redaren själf eller annan på grund af redarens fullmakt

ingått och som skolat af befälhafvare!! i denna hans egenskap

fullgöras, så ock fordringar för ersättning för skada, hvilken

vållats genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens

fordran för hvad han själf förskjutit för fartygets

behof eller på grund af egen utfästelse för sådant ändamål

nödgats utgifva; fordran å utbekommande af belopp, som någon

jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad

å honom belöpt enligt fördelning, hvarom där sägs.

Panträtt i fartyg omfattar jämväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt

omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.

Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller bäggedera,''

enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller

å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med

fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller

lagsökning betalning sökes,

1) för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af kostnad,

som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispachens dag;

2) för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods —

inom ett år efter slutad lossning;

3) för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den

dag, skadan timade;

4) för fordran å bärgarelön — inom två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

5) för fordran å utbekommande af belopp, som någon jämlikt bestämmelsen

i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad å honom belöpt

enligt fördelning, hvarom där sägs — inom ett år efter det beloppet af

honom själf utgifvits;

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

6) för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll

till betalning.

Äger för fordran å ersättning för skada genom sammanstötning eller

för fordran, hvarom under 4 och 5 här ofvan sägs, borgenär rätt att jämväl

hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare den rätt

likaledes förfallen inom den för hvarje särskild! fall ofvan angifna tid.

Där borgenär för annan fordran, hvarom i denna § sägs, äger tillika hålla

sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare sådan rätt honom

öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

294 §.

Har sammanstötning eller sådan händelse, som i 223 a § sägs, timat

och uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att

för ty fall iakttaga, straffes med böter, ej under 100 kronor, eller med

fängelse. Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete

i högst två år dömas.

Har befälhafvare!! i annat fall än nu sagts underlåtit att, såvidt det

kunnat ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen och passagerarna

därå, lämna den, som anträffas i sjönöd, all hjälp, som varit möjlig

och behöflig för hans räddning, dömes till böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

F ö r s 1 a g

till

Lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa

bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust

eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar öfvergifvet fartyg

eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods, ehvad sådant

upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drifvet å

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 7

strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste krono- eller tullbetjänt,

som har att därom ofördröjligen meddela distriktets tullkammare

underrättelse. Underlåter den, som funnit, att göra sådan anmälan, hafve

förverkat bärgarelön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bärgat, aflämne befälhafvare!! det bärgade

till tullstation å deri svenska ort, dit han först anländer. Anlöpes ej

svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först anlöper, hos

svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos annan behörig myndighet

bärgningen till känna och läte det bärgade å offentlig auktion försäljas;

kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom försäljningssumman.

Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de insända medlen afkunna

till Konungens befallningshafvande i orten, hvilken därefter har att förfara

enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet,

tillkännagifva hvad bärgadt blifvit eller att aflämna därför influtna medel,

ansvare såsom förut är sagdt. Förskingrar eller undandöljer befälhafvare

eller redare något af de influtna medlen, straffes efter allmän lag; och

äge rätten förklara bärgarelön förverkad eller nedsätta dess belopp under

hvad eljest varit skäligt.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Enligt hvad det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet

utmärker, är ifrågavarande lagförslag ett resultat af de sträfvande!!,

soyn .pågått, att på sjörättens område få införda gemensamma

principer i de olika staternas rättssystem. På inbjudan af belgiska regeringen

sammanträdde i februari 1905 i Bryssel ombud för ett stort

antal sjöfartsidkande stater till en diplomatisk konferens med uppdrag

att söka utarbeta förslag till internationella överenskommelser om fastställande

af gemensamma regler å sjörättens område. Nya konferenssammanträden

hafva sedermera hållits hösten 1905 samt åren 1909 och 1910.

A sistberörda sammanträde kommo de delegerade till enighet om slutliga

förslag till två internationella konventioner, den ena rörande fastställande

af gemensamma regler i fråga om sammanstötning och den andra rörande

fastställande af gemensamma regler i fråga om bärgning. Dessa konventioner

undertecknades den 23 september 1910 af ombuden för följande stater:

Amerikas förenta stater, Argentina, Belgien, Brasilien, Chile, Cuba, Danmark,

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Frankrike, Grekland, Italien, Japan, Mexico, Nicaragua, Nederländerna,

Norge, Portugal, Rumänien, Ryssland, Spanien, Storbritannien, Sverige,

Tyskland, Uruguay och Österrike-Ungern.

Genom beslut den 15 september 1911 uppdrog sedermera Kungl.

Maj:t åt vissa delegerade att utarbeta förslag till de lagändringar, som påkallades

af Sveriges biträdande af nämnda båda konventioner; och skulle

med hänsyn till den gemensamhet, som å sjörättens område föreligger

mellan Sverige, Danmark och Norge, delegerade träda i förbindelse med

de personer, som för motsvarande ändamål blifvit af danska och norska

regeringarna utsedda, och med dem sammanträda till gemensamt arbete

för vinnande, såvidt möjligt, af öfverensstämmelse i de förslag, som

komme att för hvarje land afgifvas.

Sedan nämnda delegerade den 6 november 1911 till Kungl. Maj:t

öfverlämnat förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, äfvensom motiv till dessa förslag, har

lagrådets yttrande öfver berörda förslag inhämtats.

Sedan delegerades förslag med anledning af inom lagrådet framställda

anmärkningar i några hänseenden undergått förändringar, hafva

desamma i det skick, de sålunda erhållit, med förevarande proposition

förelagts Riksdagen till godkännande.

Beträffande de skal, som ligga till grund för propositionen, får

utskottet hänvisa till de vid densamma fogade utdrag af statsrådsprotokollet.

Utskottet har vid granskning af förevarande lagförslag icke funnit

anledning att däremot framställa någon anmärkning. Utskottet får alltså

hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 2G mars 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

121023 Stockholm 1912. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:151 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af a1 i texten