Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående dödsstraffets upphäfvande.

1912-04-15 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:38, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående dödsstraffets upphäfvande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1912 kl. 11 f. in.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående dödsstraffets upphäfvande.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, Stärner, Bergendahl,

Alexanderson, Trana, Gezelius*), Högberg, Pettersson i Södertälje,

Olsson i Broberg, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Igel och Persson i

Norrköping.

*) Ej närvarit vid utlåtandets justering.

[ en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 48, har herr Emil Kristensson hemställt att Riksdagen ville anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande frågan om dödsstraffets borttagande

ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill detta öfvervägande kan föranleda.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»Spörsmålet om dödsstraffets borttagande ur vår strafflag har varit en

af de frågor, som gång på gång kommit på Riksdagens bord under den

tidsperiod, vid hvilken de detta år aflösta rösträttsbestämmelserna tillämpats.

Vid den första riksdag, som var sammansatt efter nämnda grunder,

biföll Andra kammaren med omkring dubbel majoritet ett förslag om detta

straffs afskaffande, och i den Första voro afslagsrösterna endast en flera än

bifallsrösterna. Förut hade bondeståndet för sin del år 1863 beslutat

straffets upphäfvande och ett par år senare dess suspenderande. Att tälja

röstsiffrorna vid voteringarna i denna fråga efter år 1867 vore detsamma

som att uppvisa, hur skiftande under olika tider Riksdagens syn varit på

denna ömtåliga strafflagsfråga. Här må endast erinras om, att den sista

uppsättningen i Andra kammaren efter de gamla valgrunderna enhälligt år

1909 tillstyrkte en i Andra kammaren af 49 ledamöter framförd motion

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 35 käft. (Nr 38.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

om hemställan till Kungl. Maj:t att taga n öfvervägande frågan om dödsstraffets

borttagande ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda», under det att

Första kammaren efter ett afstyrkande yttrande af en ledamot utan votering

afslog densamma.

1 år äro Riksdagens båda kamrar betydligt annorlunda sammansatta,

hvilket enbart detta utgör ett tillräckligt skäl för motståndarna till detta i

deras tycke barbariska straff att ånyo förelägga det till Riksdagens pröfning

samtidigt som det utgör en förhoppning om att utgången af frågans behandling

måhända kan bli eu ännu lyckligare än år 1867. Visserligen är vår strafflag

föremål för omarbetning, men en ändring i denna straff orm torde ej i

ringaste mån föregripa den blifvande reformeringen af strafflagen i dess

helhet, hvilket bland annat framgår däraf, att den person, som fått sig

förelagdt att utarbeta förslag till ny strafflag, efter det han oerhållit detta

uppdrag yrkade bifall till ofvannämnda motion af år 1909. A andra sidan

kan ett bifall till denna motion medföra, att dödsstraffets bibehållande icke

behöfver fördröjas till den ännu ovissa tidpunkt, då den ifrågasatta reformeringen

af hela strafflagen kan komma till stånd.

Striden mot dödsstraffet har förts med större eller mindre skärpa

alltifrån Beccaria framslungade sina världsbekanta anklagelser. Argumenten

för och emot ha växlat för olika tider och individer. 1 en motion

kan jag lika litet söka ingå på en skildring häraf som på en redogörelse

för svenska statsrättslärdes och intresserades arbete på detta straffs bekämpande,

om än i detta sammanhang icke bör förglömmas den tacksamhet,

som reformvännerna alltid måste stå till justitierådet Olivecrona. Ej heller

vill jag återkalla i minnet de svenska lagar, där hot mot lifvets förlust

med eller utan grymma kvalificerade dödsstraff återfinnas på hvar och

hvarannan sida, om än det kunde ha sitt stora intresse att erinra om dessa

bestämmelser, till stor del hart när ofattbara för vår tids människor, hvilka

näppeligen ana, att exempelvis en Gustaf II Adolf föreskref, att den som

dödade en älg eller en svan skulle mista lifvet. Jag skall också afhålla

mig från att relatera, i hvad mån detta straff trängts tillbaka eller huru

det vid senaste strafflagsreform fick karaktären af ett straff på afskrifning

— jag skall endast angifva några af de för mig viktigaste skälen för detta

straffs fullständiga borttagande.

De flesta äro numera ense om, att straffet icke bör betraktas som

ett utslag af hämnd eller vedergällning från samhällets sida utan fastmera

afse å ena sidan den brottsliges förbättring och å andra sidan rättsordningens

upprätthållande. Dödsstraffsparagraferna i vår lag minna om forna

tiders vedergällningslära och uppfattas i vida kretsar som ett kvarvarande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

3

uttryck för denna nu allmänt förkastade rättsåskådning. Det bör vara för

lagstiftarne angeläget att icke utan de starkaste skäl bidraga till fortlefvandet

af en med vår tid oförenlig straffrättsprincip.

Såsom hufvudskäl för dödsstraffets bibehållande anför lagutskottet i

sitt senaste utlåtande i ärendet, att detta straff är »fortfarande i vårt land

behöflig t* som -Hett sista medel att uppehålla rättens och stadens auktoritet».

Utskottet anför inga närmare skäl för detta påstående, mot hvars bärig•

het starka erfarenhetsbevis kunna andraga®. Historien visar, att »rättens

och statens auktoritet» icke var större under tider, då blodet flöt i

strömmar från schavotterna, än under de tider, då dödsstraffet användes

mindre, till och med endast i undantagsfall, att man har samma erfarenhet

uti stater, som tidvis haft detta straff, tidvis haft detsamma afskaffadt,

ja, att man icke kan påvisa större rättssäkerhet eller statsauktoritet i de

länder, som fortfarande ha det hvar, än i de länder, där det helt och

hållet är afskaffadt eller också icke tillämpas. Om nu erfarenheten ger

ett sådant vittnesbörd, och härför stå framstående rättslära, borde detta

skäl icke vara tillräckligt för dödsstraffets bibehållande.

Här nämnda skäl sammanhänger med åsikten om detta straff'' som

ett skydd för staten och dess medborgare, ett skäl som äfven vidröres i

samma utskotts utlåtande. 1 vårt land behandlas tvenne brottslingar, som

begått enahanda med dödsstraff belagda förbrytelser, olika, ifall läkarna förklara

den ene hafva varit vid brottets begående i besittning af förståndets fulla

bruk, men den andre »beröfvad förståndets bruk». Den senare intages på

en sinnessjukanstalt, den förre dömes till döden och afrättas, så vida icke

förmildrande omständigheter medverka till afdömande af ett mildare straff

eller till benådning. Exempel visa, att den på hospitalet intagne sinnessjuke

kan vara en vida farligare person än den brottsling, som fått halshuggning

på sin lott. Det synes, att om skyddet för samhället, medborgarne,

särskildt cellbevakningspersonalen, vore tillräckligt mot den farligaste

sinnessjuke förbrytare, samma skulle vara förhållandet beträffande

den dödsdömde. För öfrigt är »skyddet» en teknisk fråga, hvars lösning i

vår tid icke bör möta alltför stora svårigheter, ifall den icke redan är löst.

Dödsstraffets afskaffande bereder en »ofantlig lättnad» åt rättsskipningen,

hvilket påvisades af professor Thyrén i hans anförande i Andra kammaren

år 1909. »Man undviker nämligen» — för att citera ett par rader

— »alla tvister, som uppstå därigenom att psykiatrien, ju längre den går

framåt, medför mer och mer olika meningar, om den eller den dödsdömde

verkligen var tillräknelig eller icke, om han borde behandlas med bila

eller å kriminalasyl. Dessa tvister äro så mycket ledsammare, som lagskipningen

med sina organ dragés in under folkstämningen.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Dödsstraffet verkar afskräckande på brottslingar, påstå försvararna,

och vid denna frågas senaste behandling i Första kammaren, anfördes,

hvad mördaren Hjert, kort innan han fördes till stupstocken, yttrat till

eu prästman, som ett starkt bevis på denna teori. Men den sinnesbeskaffenhet,

hvari en dödsdömd befinner sig, är så helt olika mot den, som

besjälade honom vid brottets utöfvande, att dylika utsagor icke kunna

tillmätas någon afgörande betydelse. Ej heller ha anhängarna af dödsstraffet

kunnat åberopa erfarenhet ur historien för afskräckningsteorien.

Är denna icke giltig, så talar detta för straffets borttagande.

Yi ha ett icke alltför långt tillbaka liggande exempel på att tvenne

dödsdomar gingo i verkställighet under trycket af den stämning, som en

tredje brottslings dåd utöfvade (Nordlund). Att benådningens utöfvande

kan bero på tillfälliga stämningar eller uppfattas beroende därpå, synes

mig jämväl utgöra ett skål för dödsstraffets afskaffande.

Den förhärdade brottslingen kan genom ihärdigt nekande undgå

dödsstraff, medan eu mindre förhärdad brottsling kan just på grund af

en öppen bekännelse inför domstolen eller fängelsemyndigheterna få låta

sitt lif, och detta isynnerhet om stämningen i landet förut är af annan

orsak upprörd. Att något sådant icke är uppkonstruerad! utan äger stöd

i verkligheten, torde kriminalhistorien kunna ge exempel på. Vid sådant

förhållande kan dödsstraffets ändamål att träffa de gröfsta brottslingarna

anses förfeladt — ännu ett skäl till detta straffs borttagande.

Det är visserligen sant, att i vår svenska rättsskipning ligga stora

garantier mot justitiemord, men härvidlag veta vi ingenting om, hur

framtiden kan gestalta sig, lika litet som någon möjlighet till ändring af

ett orätt ådömdt dödsstraff finnes, sedan detta gått i verkställighet. Justitiemord

äro emellertid i åtskilliga andra stater icke uteslutna. De

mindre staterna ha gått i spetsen för dödsstraffets afskaffande. Kunde vi

i Sverige genom att sluta oss till deras led bidraga till att de större staterna

följde exemplet, så hade vi därmed säkerligen också bidragit till

justitiemordens inskränkande och gjort rättvisan och framåtskridandet en

icke alltför obetydlig tjänst.

Ej heller bör vid denna frågas bedömande alldeles förbises den förfärande

och pinsamma plikt, som närvaron vid en afrättning är för officianterna.

Kan samhället utan risk fritaga sina tjänstemän från dylika

hemska uppdrag, så bör det icke dröja därmed.»

I motionens syfte hafva sjuttio ledamöter af Andra kammaren förklarat

sig instämma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

5

Såsom i motionen erinras, har frågan om dödsstraffets afskaffande

upprepade gånger varit föremål för Riksdagens behandling. Under ståndsrepresentationen

framställdes inom bondeståndet förslag dels vid 1862—

63 års riksdag om dödsstraffets borttagande och dels vid 1866 års riksdag

att detsamma måtte suspenderas för eu tid af tio år. Båda dessa

förslag blefvo emellertid afslagna. Under det nya riksdagsskickets första

år biföll Andra kammaren väckt motion om dödsstraffets afskaffande,

hvaremot Första kammaren med 39 röster mot 38 afslog motionen. Eu

vid 1868 års riksdag väckt motion i samma syfte tillstyrktes af lagutskottet,

men afslogs af båda kamrarna. Liknande motioner hafva sedermera

vid riksdagarna åren 1872, 1893, 1901 och 1908 på hemställan af

lagutskottet afslagits. År 1909 blef en i ämnet väckt motion likaledes

af lagutskottet afstyrkt och denna hemställan bifölls af Första kammaren,

hvaremot Andra kammaren utan omröstning antog ett skrifvelseförslag i

motionens syfte.

Uti sitt i ämnet afgifna utlåtande yttrade 1908 års lagutskott

följande:

»Till de yttringar af det mänskliga samfundslifvet, som framträdt

mycket olika under olika former och grader af utveckling, hör äfven

samhällenas och folkens sätt att värna sig och sina medlemmar mot förbrytelser.

Stigande upplysning och högre kultur hafva äfven på detta

område utöfvat sina verkningar, och har sålunda i våra dagar inträdt eu

viss likformighet i de civiliserade folkens uppfattning härutinnan. Ännu

fortgår dock striden mellan olika åskådningar angående de olika straffarternas

ändamålsenlighet och lämplighet. Detta gäller kanske i särskild

grad dödsstraffet, som i trots af de häftiga angrepp, hvarför det varit utsatt,

likväl kvarstår i de flesta moderna staters lagstiftningar.

Ensamt i nämnda faktum, dödsstraffets fortfarande bestånd i flertalet

länders strafflagar, torde föreligga ett bevis för eu ganska utbredd insikt,

att detta straff fyller en plats i den bestående rättsordningen.

Den förda striden angående dödsstraffets fortbestånd har haft olika

skeden. Man har i senare tid börjat alltmer erkänna, att om dödsstraffet

är nödvändigt för rättsordningens uppehållande, är därmed också dess rättmätighet

bevisad.

Gentemot den förnämsta invändningen mot dödsstraffet, att staten

icke skulle äga någon makt öfver människans sinnliga tillvaro, hvilken

icke vore henne gifven af eller genom staten, har sålunda framhållits,

att staten borde äga all den rätt i förhållande till sina medlemmar, som

statsändamålet fordrade, samt att då detta ostridigt påkallade offer af

människolif för statens värnande mot yttre fiender, borde så kunna vara

Utskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

förhållandet äfven för afvärjande af angrepp mot den inre rättsordningen.

Hvad statsändamålet i hvarje fall fordrar måste naturligtvis ställas i

strängt beroende af bestående förhållanden. Likasom hvarje annan straffart

bör vara uttryck för ett folks och ett lands behof af olika medel att

bekämpa orätten och värna mot förbrytelser, måste detta i särskild grad

gälla de strängaste straffen och dödsstraffet. Föreligger ej ett sådant behof,

kan ej heller, synes det utskottet, ett så starkt ingrepp mot den enskilde

brottslige, som tagandet af hans lif innebär, från rättsordningens

synpunkt försvaras.»

Efter att härefter hafva framhållit dödsstraffets särställning såsom

ett samhällets värn mot brottsligheten och jämväl betonat styrkan i det

däri ingående afskräckningsmomentet, fortsätter utskottet:

»Såsom ett sista medel att uppehålla rättens och statens auktoritet är

dödsstraffet enligt utskottets förmenande fortfarande i vårt land behöflig!

Såsom sådant torde äfven dess befintlighet i vår rätt uppbäras af ett allmänt

medvetande, som understundom äfven kan påkalla dess tillämpande.

I ett och annat fall torde dödsstraffet också kunna få karaktären af ett

utöfvande af en samhällets nödvärnsrätt mot fortsatta farliga förbrytelser,

något hvarpå exempel i vårt land äfven i senare tid förekommit.

Beträffande den af motionären äfven framhållna omständigheten, att

dödsstraffet saknar den för Ofri ga straffarter väsentliga egenskapen att

utgöra ett medel till den brottsliges uppfostrande och upprättande, kan

utskottet emot de nu anförda skälen för dödsstraffets bibehållande icke

finna denna omständighet af afgörande betydelse. Äfven om man utgår

från att med afseende å de brottsliga viljor, på Indika utskottet här syftar,

någon uppfostran, som kan återbörda den brottslige åt samhället, verkligen

är möjlig, torde likväl statens plikt i sådant afseende icke gå längre, än

som är förenligt med statens straffande verksamhet öfver hufvud och med

det för statsändamålet en gång nödvändigbefunna straffet.

Hvad slutligen beträffar en äfven i modern tid icke utan fog framställd

invändning mot dödsstraffet, nämligen att, om detsamma drabbar

en oskyldig, all upprättelse är omöjlig, kan denna invändning för vårt

lands vidkommande icke tillmätas någon betydelse, detta beroende på de

särskilda garantier, som den svenska rätten uppställer vid fråga om dödsstraffets

tillämpande. I detta afseende må erinras, att dödsstraffet hos oss,

i motsats mot hvad som är förhållandet i främmande strafflagar, aldrig

stadgas absolut, utan alltid alternativt med annat straff. Dom, hvarigenom

underrätt dömt till döden, skall underställas hofrätt och hofrätt® dom

Kungl. Magt i högsta domstolen. Uppstår tvifvel om den tilltalades sinnes*

beskaffenhet, bär domstolen att inhämta sakkunnigs utlåtande därom, något

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

i

som, på sätt utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande hemställt, vid

fråga om dödsstraff'' synts utskottet alltid böra äga rum, äfven om särskild

anledning därtill icke yppats i målet. Hos oss gällande bevisregler innebära

därjämte en garanti mot den oskyldiges fallande, som utlandets juryväsen

i regel icke erbjuder. Slutligen har Konungen rätt att i statsrådet

på ansökan göra nåd.

De senaste årtiondenas rättsstatistik för vårt land gifver vid handen,

att de gröfsta brotten alltjämt äro i aftagande. Under de senaste tio åren

har här i landet ådömdt dödsstraff endast i tre fall gått i verkställighet.

Det är sålunda anledning hoppas, att dödsstraffets användning hos oss

skall kunna alltmer inskränkas.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställde lagutskottet, såsom

ofvan omnämnts, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Vid 1909 års riksdag anförde lagutskottet till stöd för sin enahanda

hemställan, att utskottet ej funnit anledning frångå den af nästföregående

års utskott uttalade uppfattningen.

De skäl, som sålunda anförts gent emot yrkandet om dödsstraffets

borttagande finner utskottet för sin del fortfarande i hufvudsak äga giltighet.

I allt fall synes emellertid, då strafflagstiftningen i dess helhet

för närvarande är under omarbetning och jämväl den förevarande frågan

därvid blifver föremål för bedömande, någon åtgärd från Riksdagens sida

med anledning af föreliggande motion icke vara erforderlig. Utskottet

får alltså hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WTDÉN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Reservationer:

dels af herr Söderbergh;

dels ock af herrar Lindhagen, Stärner, Pettersson i Södertälje, Olsson

i See, Igel och Persson i Norrköping, som ansett, att utskottet bort

hemställa om bifall till det i förevarande motion framställda yrkande.

Till stöd härför har herr Lindhagen åberopat innehållet i den åt

honom senast år 1909 inom lagutskottet afgifna utförligare reservation i

ämnet.

121173 Stockholm 1912. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt ic Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:74 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd o s. 13 i texten